Årets julklapp

Den återfunna Hunnestadsstenen (DR 385). Foto Axel Krogh Hansen

Inte många dagar kvar till jul och jag hade egentligen tänkt låta tangentbordet vila ett tag. För ett par veckor sedan lanserade vi forskningsplattformen Runor, ett av resultaten av det fleråriga projektet Evighetsrunor, korrekturen på årets sista(?) artiklar var genomgångna och vad som återstår att avsluta före jul är väl bara någon försummad recension och ett par manusgranskningar. Alltså ingen anledning att fundera på att skriva något på K-blogg, men ödet ville som vanligt annorlunda. I förmiddags ringde nämligen Britta Roos från Länsstyrelsen i Skåne och berättade att en av de förlorade stenarna i det sedan århundraden splittrade Hunnestadsmonumentet – ett av Skånes allra märkligaste runstensmonument – plötsligt hade återfunnits.

Genom Ole Worms bekanta träsnitt vet vi att detta monument på 1640-talet bestod av åtta stenar, varav två med runor, tre med olika typer av bildristningar och de övriga tydligen helt utan ristning. Något motsvarande runstensmonument är nog inte känt från någon annan del av Sverige.

Vid Magnus Rönnou Dublars besök på 1710-talet fanns de flesta av stenarna ännu kvar, men när Nils Henrik Sjöborg sökte efter dem hundra år senare kunde han förutom de två runstenarna (den ena endast delvis) bara återfinna en av de bildristade stenarna. Den sistnämnda var visserligen den märkligaste med en framställning av en människofigur ridande på en varg och med en orm utstickande ur munnen och en annan som tygel. Senare återfanns fler delar av den sönderslagna runstenen och de tre bevarade stenarna fördes så småningom till parken vid herrgården Marsvinsholm, dit Hunnestad hörde. Här befann de sig fram till 1913, då de transporterades till Lund. I dag finns dessa stenar att beskåda på Kulturen.

Hunnestadsmonumentet avbildat hos Ole Worm 1643. Den nu återfunna stenen ligger längst fram i mitten. Foto ATA

Vart de två andra stenarna, som enligt de äldre avbildningarna bar framställningar av ett par fyrfotadjur, hade tagit vägen har varit helt okänt. Det är alltså en av dessa stenar (DR 285) som nu har kommit till rätta. Med tanke på hur illa man hade gått åt den ena runstenen har det inte funnits något större hopp om att någon av dessa stenar skulle dyka upp igen, vilket nu mirakulöst har hänt.

Att döma av de fotografier som jag har sett är stenen helt hel och bildframställningen är mycket lik den på Worms träsnitt. Vilken typ av djur det handlar om har diskuterats och bilden har ömsom tolkats som ett lejon och en varg. Att det djur som finns på den bildristade stenen i Lund (DR 284) är en varg råder det inget tvivel om. Förmodligen återger denna ristning också en välkänd mytologisk figur, nämligen jättinnan Hyrrokkin, som anlitas vid Balders begravning för att skjuta ut det minst sagt svårflyttade skepp, där han skulle brännas. Enligt Snorre kom hon ridande på en varg med en huggorm till tygel och det krävdes inte mindre än fyra bärsärkar för att hålla vargen, medan hon utförde sitt uppdrag. Tor som uppenbarligen kände konkurrensen var nära att ta till hammaren när han såg hennes förmåga, men blev ombedd att låta bli.

Djuret på den sten som ännu är försvunnen (DR 286) liknar mycket djuret på den nyss nämnda stenen och bör utan tvivel också tolkas som en varg. Denna ska enligt avbildningen hos Worm ha sträckt ut tungan mot något som ser ut som en krans eller en mask. Exakt hur den senare detaljen har varit utformad är lite osäkert. Magnus Rönnou – som för övrigt ritar i en stil som på ett märkligt sätt påminner om Per Åhlin (se där ännu en julkoppling!) – har uppfattat ristningen rätt annorlunda. (Här ser det närmast ut som en av gästerna på Hundhotellet som har fått i sig något olämpligt!)

Den ännu försvunna stenen avbildad av Magnus Rönnou 1716. Foto ATA

Även denna sten tror jag återger ett mytologiskt motiv, nämligen när Fenrir (eller hans ättling Sköll) vid Ragnarök slukar solen. En mycket snarlik bildframställning som kan tolkas på samma sätt finns på den norska Vangstenen.

Men vad föreställer bilden på den nu återfunna stenen? Är det också en varg och i så fall vilken? Djuret ser av fotografierna att döma ut att ha en ovanligt lång svans och dessutom någonting på huvudet bestående av sammanflätade flikar i tusenårsskiftets blandning av Mammen- och Ringerikestil. Ska vi här i stället gissa på ett lejon eller kanske bara på ett odjur av mer oidentifierad sort?

Man kan undra varför stenarna i monumentet har försetts med just dessa mytologiska motiv. Inte heller de två runstenarna saknar bilder och symboler. På den ena (DR 282) finns en man med yxa lutad mot axeln och en rätt speciell huvudbonad, på den andra (DR 283) ser man det kristna korset. Det är alltså tydligt att det handlar om ett kristet monument, troligen uppfört ganska jämnt tusen år efter Kristi födelse. Samtidigt bär de övriga stenarna bilder som symboliserar olika onda makter och alluderar på Ragnarök. Mycket tyder på att man vid denna tid har satt likhetstecken mellan Ragnarök och den yttersta domen, vilket gjorde att de hedniska motiven utan problem kunde användas för att återge kristna föreställningar.

Att Fenrir eller något annat forntida odjur nu dyker upp i tider av pandemier och klimatförändringar kan verka lite olycksbådande, men samtidigt ska vi komma ihåg vad som händer efter Ragnarök. Då stiger ju jorden åter upp ur havet, lika grön och livet återvänder. Vi ska alltså inte se Hunnestadsstenens stora djur som ett illavarslande tecken, utan som en påminnelse om att det har varit människor före oss och att det ska komma människor efter oss. Och nog vill vi väl att framtiden ska få ta del av ett minne som detta och samtidigt kunna glädjas åt något som vår tid har skapat.

Utan tvivel är detta fynd årets julklapp på mer än ett sätt!

Språkprofessorns julklappspapper. Foto Magnus Källström

Detta får mig (osökt?) att tänka på att jag faktiskt råkar veta hur en av våra skickligaste runologer kring 1800-talets mitt – professor Carl Säve i Uppsala – slog in sina julklappar. Hans efterträdare på professorsstolen, Frits Läffler, har nämligen varit så förutseende att han sparade julklappspapperet från en julgåva som han måste ha fått av Säve. Papperet hamnade sedermera tillsammans med hans korrespondens i Kungliga Bibliotekets handskriftssamling, där jag av en tillfällighet fick syn på det. Säve verkar i sin pappslöjd mest ha jobbat med dova, mörka toner och klipp ur tidningar, men han har samtidigt lättat upp med några färggranna bokmärken och sina initialer på rosa botten. Kanske ett tips inför helgerna!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om motivet på Vangstenen och den andra – ännu saknade – stenen i Hunnestadsmonumentet skrev jag i Fornvännen för några år sedan. Nyligen har jag också i Populär arkeologi skrivit om bildmotiv hos den uppländske runristaren Åsmund Kåresson, som verkar spegla föreställningar om Ragnarök och den yttersta domen. DS.

PPS. De båda runstenarna bär texterna ”Äsbjörn och Tumme de satte denna sten efter Roe och Lekfröd, Gunne Hands söner” respektive ”Äsbjörn satte denna sten efter Tumme, Gunne Hands son”. Korset finns på den senare stenen, som av innehållsliga skäl måste vara yngre än den första. Detta betyder att monumentet har vuxit fram under en längre tid och det är tyvärr svårt att bestämma tidsordningen mellan de övriga stenarna. Monumentet ska ursprungligen ha stått på denna plats. DS.

7 comments

  1. Magnus Källström

    Jo, det är det. Den stenen var ju tidigare helt okänd. Detta är däremot årets återfynd. Det ska jag väl våga säga med så få dagar kvar till årsskiftet.

  2. Weine Josefsson

    Jättekul! Det blir något att ta en titt på nästa gång jag kommer till Skåne.
    Jag vill passa på att tacka för Riksantikvarieämbetets tjänst Fornsök. För mig som allmänt natur- och kulturintresserad är den till stor glädje vid mina utflykter. Hoppas att du kan framföra detta till dem det berör. Tack. 😊
    Hälsningar,
    Weine

  3. Johan

    Jag tycker motivet på den funna stenen ser mest ut som en kronhjort, skulle jag försöka gestalta en kronhjort i den stil som använts på stenarna skulle den bli något sådant. Den andra liggande stenen på Oles illustration ser i mitt tycke mer ut som en varg eller hund.

  4. Christer

    Roligt att stenen är återfunnen efter så många år. Med tanke på fyndplatsen framstår det som sannolikt att även den ännu försvunna stenen (sten 5, DR 286) också kan finnas gömd i brokonstruktionen.

  5. Magnus Källström

    Många – inklusive jag själv – hoppades att så skulle vara fallet, men nu har jag precis fått veta att man ha tagit fram hela brofundamentet och letat efter stenen, men tyvärr utan resultat. Den måste alltså ha hamnat någon annanstans.

Skriv en kommentar