Runor i Höör

Publicerat  

Liljegrens återgivning av runinskriften från Höör. Efter Run-urkunder i utgåvan från 1834.

Nu var det länge sedan det hände något på K-blogg och jag har väntat på att någon annan ska ta upp stafettpinnen och skriva. Men icke. Så mycket nytt från runfronten – som ju är mitt gebit – finns ju inte att rapportera, förutom att jag luftade en del tankar om några Medelpadsstenar samt demonstrerade forskningsplattformen Runor i en föreläsning på Gamla Uppsala museums Facebooksida i torsdags. Den går att titta på i efterhand en dryg vecka framåt.

Mitt grundtips är att gå på upptäcktsfärd i plattformen och klicka sig fram mellan de olika länkarna. Det finns mycket att upptäcka och det var på så sätt som jag insåg att en runinskrift som skulle ha funnits på en kyrkdörr i Skåne istället var en tidigare okänd vikingatida runsten. Detta får mig att tänka på en annan upptäckt som jag gjorde för mer än ett år sedan i samma sunkiga soffhörn. Det var innan det fanns någon forskningsplattform att söka i och det var innan vi visste vad Covid-19 var för något.

Det började med att jag slog upp en sida i J. G. Liljegrens Run-urkunder och där fick syn på en inskrift, som jag inte alls kände igen. Det var inte den vanliga utgåvan från 1833, utan i den som kom ut året efter som ett tillägg till det första bandet av Svenskt Diplomatarium och som bär den kompletterande titeln Monumenta Runica. På det sista opaginerade bladet finns en förteckning med rubriken Ytterligare bekantblifne Run-Urkunder. Jag har haft denna bok i bokhyllan sedan tonåren, då jag köpte den av en gammal dam i ett litet antikvariat på Norrlandsgatan. Jag måste alltså ha tittat på denna sida flera gånger tidigare, men av någon anledning har jag inte reagerat på den inskrift som där bär nummer 1854.a. Den sägs i rubriken tillhöra “Hörs socken och by“ i Frosta härad i Skåne och innehålla följande text:

× Asur ⁝ ok : Fastvi…
+ kuþ ⁝ hialpi +

Detta verkade inte alls bekant och när jag konsulterade standardverket Danmarks runeindskrifter (1941-42) hittade jag inga uppgifter där heller. Samtidigt ger inskriften i den translittererade formen hos Liljegren också ett lite egendomligt intryck. Assur och Fastvi är ju personnamn som man i första hand associerar med vikingatiden, men bruket av tre punkter som skiljetecken och förekomsten av en p-runa pekade ju snarare mot medeltiden. Det föremål som ska ha burit denna inskrift verkade också ha varit av ovanlig typ: “På en gammal ekstolpe (som fordom torde varit en dörrkarm), mellan 2:ne upphöjda rader å inåt vända sidan, nu insatt i en lada.

Detta framstod som alltför intressant för att inte följas upp. Liljegren anger en bestämd källa för denna inskrift, nämligen “Prov.Läkaren Dr. O. Chr. Ekman“. Med dagens digitala hjälpmedel var det inte särskilt svårt att ta reda på att den som avsågs var Otto Christian Ekman (1791-1866), som vid denna tid var provinsialläkare i Kalmar distrikt, men också en ivrig samlare av fornsaker.

Det var inte heller några problem att spåra de uppgifter som Liljegrens framställning bygger på. Dagen efter beställde jag fram mappen för Höörs by i topografiska serien i ATA och hittade snart en liten lapp med överskriften “Ur Ekmans anteckningar“ med följande upplysningar:

“/År 1812./ I en gammal lada på Bonden Sven Truedsons hemman i Höörs by och socken af Frosta härad finnes en liten stolpe /snedstyfva/ af ek med tvenne upphöjda ränder eller falsar, som wända inåt ladan, på vilka läses:

asuʀ ⁝ ok : fastui-
+ kuþ ⁝ hialpi +

Man trodde, att denna gamla bjälke fordom suttit öfwer en spis, men den har troligare utgjort öfre trädet på en dörrkarm?“

Ekmans uppteckning av runorna på bjälken från Höör. Efter original i ATA

Det räckte med en blick på uppteckningen för att inse att det inte kunde vara någon medeltida inskrift. Runorna utgörs ju av de långkvistformer som var vanliga på vikingatiden, vilket man ju inte förväntar sig under medeltiden. Dessutom var det inledande namnet Assurr inte stavat asur som hos Liljegren utan asuÊ€ med en avslutande Ê€-runa. Detta visar att inskriften inte heller kan ha varit vikingatida, utan att det måste ha rört sig om en inskrift från nyare tid. Under medeltiden hade den gamla Ê€-runan normalt antagit ljudvärdet y och det var först efter att runorna hade blivit ett vetenskapligt studieobjekt som man blev medveten om att detta tecken en gång hade stått för ett r-ljud. För det sentida ursprunget talar dessutom den vapensköld med ett bomärke som tycks ha stått före inskriften. De runor som Ekman upptecknade i Höör 1812 kan nog tidigast ha tillkommit på 1600-talet, men kan givetvis också vara senare.

I samband med mina efterforskningar upptäckte jag att även om inskriften var närmast okänd i den runologiska litteraturen, så hade den letat sig in i personnamnslitteraturen som en medeltida inskrift. I det stora verket Danmarks Gamle Personnavne (1936-64) är nämligen båda namnen upptagna med hänvisning till “Hör-Runestolpe“. Härifrån har Fastvi (men inte Assur) vandrat vidare till den svenska motsvarigheten, Sveriges medeltida personnamn, som det enda kända belägget på detta namn från svensk medeltid. Det senare häftet trycktes så sent som 1980. Båda hänvisar till en fotnot i en artikel “Skånska runstensstudier“, som Ebbe Tuneld  publicerade i Historisk tidskrift för Skåneland 1909. Tuneld återger här inskriften efter Ekmans lapp, men uppfattar inte alls namnet som Fastvi. Han har nämligen uppmärksammat att det efter i-runan finns spår av ytterligare en runa och gissar att det i stället har handlat om mansnamnet FastulfÊ€.

Tunelds förslag förutsätter dock en felläsning och utifrån den faktiska läsningen skulle det ligga närmare till hands att tänka på det fornsvenska mansnamnet Fastvidh – om nu inskriften hade varit medeltida, vilket den av allt att döma inte är.

Trots att jag är säker på att runinskriften i Höör har tillkommit under nyare tid är den inte ointressant och den väcker många frågor: Varför han någon på 1600- eller 1700-talet ristat ett par personnamn av vikingatidstyp och varför just Assur och Fastvi (eller Fastulf)? Varifrån kommer egentligen det runristade träföremålet och vilken funktion har det ursprungligen haft? Finns det kanske kvar någonstans? Och slutligen: Vem är upphovsmannen, som uppenbarligen måste ha haft en hel del kunskap om runornas bruk?

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Från Höör finns annars bara en känd runinskrift, nämligen en dopfunt från 1100-talets andra hälft (DR 332/Sk 64) med inskriften + marten ⁝ mik ⁝ giarþi ⁝ + “Mårten gjorde mig“. Den omtalas i förbigående av Liljegren i Run-urkunder 1833 (under nr 1974), men inskriften fick han först av C. O. Ekman i ett brev den 15 maj 1834 och i upplagan från 1834 tilldelades den beteckningen 1974.a. – Om stenmästaren Mårten, som har svarat för ytterligare fyra skånska dopfuntar med samma runsignatur, kan man läsa här. DS.

4 Responses to Runor i Höör

  • Kan det vara någon som velat avbilda en vikingatida runinskrift, mest sannolikt en runsten, men inte haft alldeles full koll på vad han såg? Jag tänker mig att personen kanske stött på medeltida runor tidigare och att det kunde påverka hur han såg den vikingatida inskrift han nu stött på, t.ex. att han skådat ett stunget b tidigare och uppfattade naturliga små gropar i det här b:ets öglor som stingningar, eller bara hade uppfattningen att punkter i öglorna hör till en b-runas utseende.
    Känner man till några andra eftermedeltida runinskrifter i t ex trä som visat sig vara avbildningar av vikingatida steninskrifter? Hur korrekta har de i så fall varit? Om detta är en avbildning finns det ju kanske en hittills okänd runsten i Höörtrakten.

  • Det är nog inte omöjligt att texten kan bygga på en vikingatida runsten, men samtidigt är det en del som talar emot detta t.ex. skrivningen asuR med R i stället för r på slutet, men också skrivningen ok för ’och’. Den senare förekommer inte på en enda vikingatida runsten i Skåne, utan endast i ett fåtal medeltida runinskrifter.

    Beträffande efterbildningar i trä är det enda jag kan erinra mig ett nu försvunnet träkors vid Giske i Norge (N 441) som ska ha återgett runtexten på ett då försvunnet stenkors. Den text som fanns på träkorset var dock en vers återgiven med latinska bokstäver, som inte kan ha varit en direkt avskrift utan istället förmedlade en senare tradition om innehållet i den föregivna runtexten.

  • Sven Troedsson bodde år 1796 på fastigheten nr 17 i ’Hörs socken’. Själva gården låg, vad jag förstår, omkring 200 meter VSV om kyrkan. Och en generation senare vid lagaskifte 1825 står det i handlingarna (Akt L104-11:5) under ”Husebesigtning”: ”äges av Sven Svenson, har rymlig Gårdstomt, Åbyggnaden 4 Längor, de 3 Grundmurade och Boningslängan af Eke, Korsvirke, med dels tegel och dels Bålewäggar, alt i Utmärkt godt stånd; dessutom finnes En Källare, 2 Brunnar, 3 Eldstäder och vacker plantering af 17 fruktbärande af Äple och Päron, samt 9 st. tillväxande fruktträd.”
    Kvar av husen på hemmanet finns idag ”Pearsonska gården”, ett 1700-tals hus vid Gamla Torg i Höör. Men inte ladan och väl inte heller stolpen. Adressen är i alla fall Gamla Torg 8 och miljön är säkerligen väl värd ett besök.

  • Roligt att du har lokaliserat platsen där runstolpen ska ha iakttagits. Kanske det kan leda vidare.

Lämna ett svar