Studenten som ritade runor, designade mössor och gillade fisk

Publicerat  

Gerhard von Yhlens teckning av runstenen Ög 231 från Östra Stenby kyrka. Efter original i ATA

Den som ägnar sig åt runologi får ofta göra en hel del nya bekantskaper, både i nutiden och i historien. När jag för några år sedan tittade i Carl Säves samling i ATA stötte jag på en tidigare okänd teckning av en runsten från Östra Stenby kyrka i Östergötland. Själva stenen (Ög 231) kände jag väl till, men fynduppgifterna som fanns angivna på teckningen var minst sagt uppseendeväckande: “Funnen under golfvet af Östra Stenby kyrka, såsom låck öfver en graf murad af gråsten med kalkbruk, hvari låg utan kista i sand ett skelett af en mansperson temligen bibehållet, utan tecken till svepning eller vapen“.

Tidigare har det påståtts att stenen skulle ha påträffats 1854 i kyrkans grund tillsammans med ytterligare fem runstenar, men nu visade det sig att fyndhistorien var en helt annan. Frågan var om placeringen ovanpå gravkistan under kyrkgolvet kunde ha varit ursprunglig eller om stenen var återanvänd som kistlock i ett senare skede. Om detta skrev jag förra året en artikel i Fornvännen, som nu sedan en tid även kan läsas fritt på nätet.

Teckningen som jag hittade hos Säve var signerad av Gerhard von Yhlen. Detta var då inget namn som jag kände igen, men så här i studenttider passar faktiskt bra att erinra om just honom. Egentligen är han inte heller särskilt bekant inom runforskningen. Vad som tidigare har förekommit av hans hand i den runologiska litteraturen inskränker sig till en teckning av runstenen Ög 225 från Hötomta i Östra Husby socken, som finns återgiven i det andra bandet av George Stephens’ the Old-Northern Runic Monuments of England and Scandinavia (1866-1901).

I Carl Säves samling finns däremot ytterligare några runstensteckningar samt även ett häfte med titeln Wikbolandets Runstenar, som von Yhlen hade skickat till honom i mars 1854 tillsammans med den ovan nämnda teckningen av runstenen i Östra Stenby kyrka. Här har han förtecknat inskrifterna på 29 av områdets runstenar. De flesta anförs med hänvisning till den äldre antikvariska och topografiska litteraturen, men i några fall förmedlar von Yhlen uppgifter som uppenbarligen bygger på självsyn. Ofta handlar det om runstenar i kyrkmurar, som då var överkalkade och oåtkomliga. “Stenen numera presteligen kalkad“ skriver han exempelvis ironiskt om Ög 147 i Furingstads kyrka och man anar mellan raderna en viss avoghet mot kyrkans män.

Ög 225 Hötomta i Östra Husby och Ög 30 Skjorstad i Furingstad avbildade av Gerhard von Yhlen. Efter original i ATA

Förutom en notering om den nämnda runstenen från Östra Stenby kyrka innehåller von Yhlens förteckning några uppgifter som vad jag vet inte tidigare har varit kända. Om den ovan nämnda runstenen Ög 225 från Hötomta i Östra Husby skriver han exempelvis följande:

“Stenen lärer först vara funnen af Vallman […] Stenen har ett kantigt kors tecken fanns 1842 (af mig) liggande i sank ängsvall utan att vara sjunken, detta föreföll besynnerligt. Stenen hvälfdes och under den fanns fragmenter af en lång (1 ¾ aln) spets (månne svärd) af koppar åtskilligt rostigt jern en half ring af koppar och smärre stenar och Grus så att sannolikt här varit en hög som i den sanka leran småningom sjunkit. – Att denna äng stod under vatten är påtagligt efter de lagar för landhöjningen i trakten som nu gälla, skulle således stenen satts på en hög i sjön? Detta är otroligt och en rimlig förklaring öfver fenomenet ytterst svår att afgifva. – Stenen afritades vid tillfället.“

Om beskrivningen stämmer låter det som om stenen ska ha haft sin plats ovanpå en grav, vilket tycks bekräftas av senare uppgifter. C. F. Nordenskjöld skriver exempelvis i sin reseberättelse 1871 att den låg i nordvästra hörnet av en rektangulär stensättning med 9 steg långa sidor och att det intill denna fanns “stenlemningar efter en bro“. I beskrivningen till det geologiska kartbladet Norrköping från 1879 uppges det att runstenen var “stående på en mindre ättehög“. Arthur Nordén antog i sitt otryckta supplement till Östergötlands runinskrifter att den förgivna stensättningen endast bestod av odlingssten som hade hopats kring stenen och till slut kommit att dölja den, men von Yhlens uppgifter om att metallföremål hade påträffats under runstenen tyder ju på att det kan ha rört sig om en grav.

Som framgår av citatet ovan förundrade sig von Yhlen över stenens placering, men att det måste funnits en broförbindelse över sankmarken framgår redan av uppgifter hos den där omnämnde J. H. Wallman. På en teckning som förvaras bland dennes efterlämnade papper i Nordiska museets arkiv finns nämligen antecknat:

“På en ängsmad Hemängen, som med torra fötter kunde öfvervandras; Ängen ligger Söder om Högtomta i Ö. H. – Stenen ligger nära en vattenpuss eller som den har kallads[!] göl; ibland flera andra stenar, lagda i en parallellogram, och tydligen rester efter en broläggning; hvilket visar att vägen fordom här gått fram.“

Detta avser stenens ursprungliga plats, medan den i dag står rest på en liten höjd intill vägen på höger hand om man kommer norrifrån från färjan vid Skenäs.

Hötomtastenens ursprungliga plats enligt en skiss av J. H. Wallman. Efter original i Nordiska museets arkiv

Ännu mer värdefull är den uppgift som von Yhlen ger om Ög 237 vid Ållonö i Östra Stenby socken, om vars tidigare historia ingenting alls har varit bekant. Han skriver här: “Ållonö allén en Runsten hittils okänd ditflyttad från Eneby vad för 50 år sedan, ligger som afvisare i en vägkrok.“

Eftersom Ållonö var von Yhlens fädernegods måste denna uppgift tas på allvar. Eneby låg en dryg kilometer söder om Ållonö och motsvaras av dagens Enebytorp. En tänkbar plats för det nämnda vadet bör ha varit någonstans längs det vattendrag som finns mellan dessa båda bebyggelser, strax norr om tomten för den övergivna Ole by

Någon teckning av stenen utförd av von Yhlen verkar inte finnas bevarad. I ett brev till Säve den 7 juni 1854 (i Uppsala universitetsbibliotek), skriver han att “Ollonöstenen har jag aftecknad, men den är ej läslig. När jag får teckningen från Linköpings bibliotek skall du få den […] och skall jag göra en ny.“

Att Ållonöstenen är svårläst kan jag själv intyga och framför allt det inledande personnamnet är mycket knepigt att komma till rätta med. För ett antal år sedan var Laila Kitzler Åhfeldt och jag där och 3D-skannade stenen, men vi har tyvärr ännu inte publicerat resultaten av våra undersökningar.

Men varför skulle Gerhard von Yhlen vara särskilt aktuell i studenttider? Jo, det var nämligen han som enligt uppgift skapade den svenska studentmössan! Inför det stora skandinaviska studentmötet i Köpenhamn 1845 – där för övrigt Carl Säve var en av organisatörerna – försökte man finna efter en gemensam huvudbonad för de uppsaliensiska sångarna. Vid en sammankomst ska von Yhlen då ha slängt fram en mössa som han själv hade låtit göra på bordet framför de församlade med orden “Så’n skall den se ut“. Hans förslag fick ett omedelbart bifall och mössan gjorde en sådan succé på mötet i Köpenhamn att den även upptogs av Lundastudenterna. Med några små modifikationer kom den senare att bli alla svenska studenters särskilda kännemärke.

Själv hade von Yhlen under sin Uppsalatid studerat naturvetenskap och särskilt zoologi, men det blev aldrig någon akademisk examen för honom. “[H]ärtill voro studierna kanske ej nog systematiska“, som det uttrycks i hans dödsruna i Hvar 8 dag. Redan året efter studentmötet i Köpenhamn återvände han till sitt fädernegods i Östergötland, där han ägnade sig åt lantbruk. Det är under denna tid som han står i brevkontakt med Säve och sänder honom de nämnda runstensavbildningarna.

År 1861 deltar von Yhlen i den svenska expeditionen till Spetsbergen, där han fick använda sin tecknarbegåvning till att bland annat avbilda valrossar och naturscenerier. Det var nu som han bestämde sig för att istället ägna sig åt det praktiska fiskeriväsendet, vilket förde honom till den svenska västkusten, först som fiskeritillsyningsman i Göteborgs och Bohus län och senare som karantänmästare på Känsö karantänsinrättning utanför Göteborg. Sin sista tid tillbringade han i Lysekil och när han dog den 7 juli 1909 nästan 90 år gammal – ogift och som den siste av sin ätt – var det hans egen önskan att bli begravd ute på Känsö. Han ville nämligen som det heter den ovan nämnda runan “slumra sin sista sömn midt bland de vågor, som skänkt honom verksamhetsfält“.

Vid sidan av allt detta hade han – som vi först nu har fått veta – också lämnat med några små, men värdefulla bidrag till den svenska runforskningen!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ög 225 står vid Hötomta i Östra Husby. I Östergötlands runinskrifter och i den runologiska litteraturen kallas platsen vanligtvis Högtomta. Så även i vår söktjänst Runor, vilket kan vara lite förvillande. Så småningom ska vi se till att det här ska vara möjligt att söka på båda namnformerna. DS.

One Response to Studenten som ritade runor, designade mössor och gillade fisk

  • Han var tydligen en man med många strängar på sin lyra. Han nämns på flera ställen som uppgiftslämnare i C W Lundborgs ”Norra Östergötlands Fåglar” (1897) och flera exemplar skjutna av honom finns i den Lundborgska fågelsamlingen i Norrköping..

Lämna ett svar