Runtydning i semestertid

Publicerat  

Gunnars bro i Kullerstad i Östergötland med runstenen Ög 162. Foto Magnus Källström

Sommar, varmt och vackert väder och dessutom semester. Det finns väl egentligen inget bättre tillfälle att ge sig ut och titta på runstenar. Den som har detta som yrke, borde dock avhålla sig från sådant och i stället göra något annat: städa, sortera alla papper som man under året har släpat hem från jobbet, försöka skriva klart halvfärdiga artiklar, klippa gräs… Men när möjligheten dyker upp att bryta ledigheten så är det ofta svårt att säga nej.

Ett sådant tillfälle uppenbarade sig igår när en kollega som aldrig hade sett Rökstenen gärna ville ha sällskap dit. Detta kan man ju göra på en dagsutflykt från Stockholm och dessutom passa på att se lite andra runstenar, gärna några som man inte tidigare har sett. Jag har lyckligtvis en hel del sådana på min lista och min erfarenhet är att när man får se en runsten i verkligen som man tidigare bara har läst om, så upptäcker nästan alltid något nytt.

Vårt första stopp blev runstenen Ög 162 vid Kullerstads bro i Östergötland – en plats som verkligen rekommenderas. Stenen som påträffades 1856 när den gamla bron över bäcken revs bär den ovanligt formulerade inskriften:

“Håkon gjorde denna bro, och den ska heta Gunnars bro. Och han var Håkons son.“

Runstenen Ög 162 vid Kullerstads bro. Notera de tydliga skålgroparna på ristningsytan längs den vänstra kanten. Foto Magnus Källström

Jarlabankes bro i Täby är ett känt begrepp – både som namnet på en märklig fornlämning och busshållplats – men om hans bro verkligen kallades så på vikingatiden vet vi inte. I Kullerstad möter däremot ett vikingatida bronamn bevarat från den tid då det skapades – något som nog är helt unikt. För den som inte kan tyda runorna på stenen finns också en nusvensk översättning tillgänglig på det mest varaktiga sätt som man kan tänka sig. I samband med lite uppsnyggningsarbeten kring bron i början av 1930-talet lät nämligen arkeologen Arthur Nordén resa en snarlik sten på andra sidan vägen där en översättning av runtexten höggs in.

Stenen med översättningen som Arthur Nordén lät resa. Foto Magnus Källström

Besöker man Gunnars bro måste man liksom vi också avlägga ett besök vid Kullerstads kyrka. Där står nämligen parstenen till runstenen vid bron. Den påträffades 1969 i bogårdsmuren och  bär en text av mer traditionell typ:

“Håkon reste dessa minnesmärken efter Gunnar, sin son. Han blev död västerut.“

På vägen ut till E4:an passade vi på att stanna till vid Kimstads kyrka, som har två runinskrifter. Den ena är en sedan länge halverad runsten (Ög 161), som står på kyrkogården och som har avslutats med en originellt utformad bön: “Gud och Guds moder hjälpe hans ande till ljuset.“ Den andra utgörs av en lockhäll till en gravkista (Ög 160) och är insatt i en pilaster i koret inne i kyrkan.

Kalkstenshällen Ög 160 i Kimstads kyrka. Foto Magnus Källström

Enligt Samnordisk runtextdatabas och vår nya söktjänst Runor ska inskriften lyda:

× …[e]þa : let : kiarua : kumbl : efti[Ê€ :] keiÊ€ulr : : b-­-a : sin : koþan : kuþ : halbi : sialu : has :
[Fr]iða(?) let gærva kumbl æftiÊ€ GæiÊ€ulf, b[ond]a sinn goðan. Guð hialpi sialu hans.

På nusvenska blir det:

“Frida(?) lät göra minnesmärket efter Gerulv, sin gode make. Gud hjälpe hans själ.“

Detalj av hällen med det dunkla namnet. Foto Magnus Källström

Jag måste säga att en skrivning keiÊ€ulr för namnet GæiÊ€ulf i objektsform känns rätt besvärande, men detta är den läsning som Erik Brate kom fram till och som finns redovisad i Östergötlands runinskrifter (1911-18). Enligt den nuvarande lite vårdslöst utförda uppmålningen ska det snarare stå keiÊ€uor. Detta ser ut som ett kvinnonamn, vilket på grund av inskriftens fortsättning är helt omöjligt. Att den näst sista runan är o och inte l verkade dock rätt säkert. Däremot undrade jag om den föregående runan verkligen är u som det är målat på stenen. Här var det svårt att under den målade u-bistaven upptäcka någon ristning alls. Däremot fanns det till höger om huvudstaven en del skador och mitten något som möjligen kunde vara rester av en bistav till þ. Kunde det ursprungligen ha stått keiÊ€[þ]or, vilket ju skulle kunna svara mot ett tidigare okänt runsvenskt mansnamn GæiÊ€þōrr?

En annan erfarenhet som jag har gjort är att man sällan är först med en nytolkning och i detta fall räckte det med att kasta en blick på den handskrivna skylt som stod lutad mot pilastern. Där återgavs namnet som keiruor(?), men tolkades just som “Geirtor(?)“!

Tavlan där tolkningsförslaget redan fanns. Foto Magnus Källström

Hur personnamnen på ‑þōrr ska förklaras är inte helt avgjort. En gammal regel – ursprungligen framkastad av den inflytelserike ortnamnsforskaren Jöran Sahlgren – säger nämligen att hedniska gudanamn under vikingatiden aldrig kan förekomma som vanliga personnamn eller som senare led i sammansatta namn. Man har därför försökt förklara skrivningar som t.ex. sihþor (U 440) på andra sätt: att den senare leden är ett sammandraget ‑þōriÊ€ eller att en annan namnled som till exempel ‑þorn har avsetts.

Jag måste säga att jag var lite tilltalad av att ändå anta ett mansnamn GæiÊ€þōrr på Kimstadhällen. Väl hemma igår kväll kunde jag i Linds namnbok också konstatera att en motsvarighet Geirþórr var känd från fornvästnordiskan, så förutsättningarna verkade minst sagt goda. Någon fornsvensk motsvarighet fanns däremot inte upptagen i Sveriges medeltida personnamn, men jag noterade att det fanns rätt många belägg för ett mansnamn Gerthorn.

Givetvis måste jag också kolla hur Lena Peterson hade uppfattat det aktuella runbelägget i Nordiskt runnamnslexikon (2008). Där kunde jag först inte alls hitta det, men fann det till slut uppfört under defekta namn på GæiÊ€-, men då i formen keiÊ€u-r-. Här fanns en hänvisning till ett arbete av Jan Owe, som citerade en läsning av den nyss nämnde Arthur Nordén och hans aldrig utgivna supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948. Att döma av färgnyansen och utförandet är det också Nordén som har svarat för den nuvarande uppmålningen av Kimstadhällen och den speglar alltså hans uppfattning.

Nordéns manus är en av de källor som vi har skannat i samband med projektet Evighetsrunor och som så småningom kommer att kunna läsas i vår söktjänst. Genom Owes försorg finns dock hela arbetet redan nu tillgängligt på nätet i redigerad form. Av artikeln om Ög 160 framgår att Nordén efter r-runan i namnet hade räknat med “spår av ännu en runa“ och han framhåller att “utan en sådan blir ju avståndet till skiljetecknet för stort“. Detta kan man ju hålla med om och namntolkningen blir i så fall nästan given: ett runsvenskt GæiÊ€þorn “Gertorn“ motsvarande det nyss nämnda fornsvenska Gerthorn! Namnet är visserligen enligt Sveriges medeltida personnamn nästan enbart känt från Småland, men bland beläggen finner man också ett par med anknytning till Östergötland.

Jag vill därmed inte påstå att jag har funnit den definitiva lösningen på namngåtan på Ög 160, men jag är övertygad om att jag är på god väg. Uppslaget måste dock först stämmas av mot vad som kan ses på stenen och då blir det nödvändigt att besöka Kimstads kyrka igen. Det kommer nog knappast ske i det närmaste – jag har ju faktiskt semester och ska egentligen inte alls fundera på sånt här.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om runstenen vid Kullerstads bro och andra sevärda runstenar i Östergötland se här. DS

9 Responses to Runtydning i semestertid

  • Jag undrar om det inte blivit en siffra fel i uppgiften när Ög 162 påträffades. Jag är själv från trakten och enligt vad min far berättade hittades stenen då den gamla bron revs, vilket skedde då bäcken grävdes ur och breddades vid sjön Laxfjällens sänkning. Året borde då vara 1886.

  • Årtalet bör nog vara 1856. Stenen publicerades nämligen första gången av Richard Dybeck i första häftet av andra delen av Svenska Run-urkunder, som kom 1857 och han skriver där att sjösänkningen hade skett ”för kort tid sedan”.

  • Intressant. Då måste sjösänkningen ha skett i två steg, för att Laxfjällen slutligen torrlades 1885 är helt klart, jag har sett handlingarna från syneförrättningen. Det finns märkligt nog inga spår av den tidigare sänkningen i sänkningsföretagets arkiv.

  • Ja, så här skriver Dybeck:

    »Från den lilla sjön Laxfjärden rinner Kullersta bäck norr ut mellan Odensåkers (uttalas Onsåker) och Kullersta byars egor samt utfaller i Glan. Vägen mellan Norrköping och Linköping framgår här öfver Kullersta bro.

    Då man för kort tid sedan företog sig att sänka Laxfjärden, måste för strömfårans rensning under Kullersta bro, denna rifvas. […]»

  • Och så här skriver Wiede i ett brev till Bror E. Hildebrand den 1 november 1856 (ATA): En vacker Runsten med mindre vanlig inskrift är i denna sommar uptäckt af kyrkoherden Könsberg i Kullerstad, och upprest invid sin fundort, Kullerstad-bro.

  • Min far Björn Larsson var den påstridiga som fann stenen som står vid Kullerstad kyrka
    Han kunde berätta mycket om den händelsen men han dog tyvärr för 13 år

  • Vi får väl hoppas att en närmare undersökning kan visa om det finns några spår av en runa före sista skiljetecknet eller inte. Avståndet till den nu sist läsliga runan är stort, men skulle å andra sidan vara kort om man får in ytterligare en runa. Det finns ju en förklaring varför skiljetecknet står där det står och det är att ristaren velat ha symmetri med inskriftens inledande skiljetecken.

  • Att skiljetecknet på slutet är anpassat efter placeringen av det inledande skiljetecknet är ett vägande inlägg och det köper jag direkt. Jag måste också säga att jag nog inte direkt såg några spår av någon runa före detta, men å andra sidan tittade jag inte så jättenoga, hade ingen lampa och jag förde inga anteckningar. Alternativet GæiÊ€þōrr lever alltså. Ytterligare ett gott skäl att göra ett återbesök i Kimstads kyrka!

  • På tal om att aldrig vara först med en tolkning: Nu när jag är tillbaka från semestern och tittar i handlingarna i ATA ser jag att Brate 1891 uppfattade namnet som keiʀ?or? och tolkade det i första hand som just Gæiʀþorn! Tjugotre år senare – 1914 – var han där igen och tog ett nytt fotografi och måste då ha ändrat mening. Några anteckningar från detta tillfälle har jag ännu inte hittat.

Lämna ett svar