Runstenar i Dalarna

Publicerat  

Dalarnas enda bevarade runsten. Runstensfragmentet från Norr Hesse i Stora Tuna. Foto ATA

Egentligen hade jag tänkt skriva om några nyare rön som jag gjorde på en resa till Medelpad och Jämtland för någon vecka sedan, men eftersom jag har förstått det har varit en del uppmärksamhet kring Dalarnas enda bevarade runsten – runstensfragmentet från Norr Hesse i Stora Tuna – finns det anledning att vända blicken mot detta landskap i stället. 

Det finns en mycket seglivad myt om att det inte skulle rests några runstenar i Dalarna under vikingatiden och det är inte så många år sedan som den uppgiften även fanns på Riksantikvarieämbetets hemsida. Detta är säkert ett skäl till att man har misstrott runstensfragmentet från Norr Hesse. Flera teorier om dess ursprung har framförts, till och med att det skulle ha tillverkats på 1800-talet. Det finns dock ingenting som tyder på att det rör sig om något annat än ett stycke av en vikingatida runsten.

Fragmentet påträffades i april 1947 när montören Eric Johansson skulle åtgärda en ledningsstolpe som hade blåst omkull i samband med en ovädersnatt. Johansson upptäckte då att en av kilstenarna såg märklig ut och att den bar egendomliga tecken. Han tog därför hand om stenen och den hamnade så småningom på Dalarnas museum.

I samband med fyndet framkom ytterligare uppgifter om runstenen. Kilstenarna som hade använts när ledningen drogs 1919 påstods komma från en byggnad vid Strömsgården i Norr Hesse som då hade rivits. Under denna skulle man ha påträffat en meterstor häll med slingor och tecken liggande i en stensamling under huset. Stenen ska ha blivit sönderslagen och använd vid gjutningen av en vattenho i ladugården. En bit blev dock över och kördes senare bort för att användas som kilsten vid den ledningsstolpe där den senare iakttogs.

Runstensfragmentet från Norr Hesse är ristat på två sidor. På den ena finns en runslinga med runorna …orum × -…, medan den andra upptas av skickligt huggen slingornamentik.

Trots att fragmentet från Norr Hesse är den enda bevarade runstenen i Dalarna, så kan man säga att det är precis så här som en runsten från dessa trakter kunde förväntas se ut. Stenmaterialet i stenen – röd sandsten – lär visserligen inte förekomma naturligt i området, men sandsten är samtidigt det vanligaste runstensmaterialet i Gästrikland och förekommer även i runstenar i norra Västmanland. Råämnet till runstenen har rimligtvis hämtats från Gävletrakten och transporten har lätt kunnat ske på Dalälven. Om vi får tro uppgifterna om stenens ursprungliga storlek så ska den dessutom inte ha varit särskilt stor.

Även de fåtaliga runorna kan säga något. Den inledande något skadade runan har av allt att döma varit en o-runa med dubbelsidiga bistavar lutande åt vänster. Detta kan framstå som en obetydlig detalj, men den runologiskt bevandrade vet att detta är en förhållandevis ovanlig variant av runan o, som samtidigt är relativt frekvent på runstenarna i Gästrikland och Västmanland.

Det går faktiskt också att få ut något av inskriften. En runföljd orum passar inte in någonstans i den närmast obligatoriska resarformeln, inte heller ser det ut att vara rester av ett personnamn. Däremot kommer man osökt att tänka på en ordform på -­um, vilket bland annat är utmärkande för substantiv när de är böjda i pluralis dativ. Ser man till vilket ordmaterial som brukar förekomma på runstenarna så är denna form särskilt vanlig i ortnamn. Man skulle exempelvis kunna tänka sig ett sådant där ordet nor ’trångt sund’ eller mor ’sumpig granskog’ har ingått.

Det finns också ett par orter i Stora Tuna socken som skulle kunna passa in, nämligen Yttermora och Övermora, som utgör en uppsplittring av en bebyggelse som ursprungligen bör ha hetat enbart Mora (tidigast belagt som i morom 1325, om det inte avser ett annat Mora i Gustafs socken). Gårdarna ligger i norra utkanten av Borlänge ungefär 10 km från Norr Hesse. Avståndet  kanske verkar lite väl långt för att denna gård skulle ha avsetts, men Norr Hesse ligger samtidigt nära kyrkan i Stora Tuna. I ett runstensfattigt landskap var det säkert rätt naturligt att placera en runsten centralt i bygden och i närheten av viktigare kommunikationsleder.

Det finns fler uppgifter om runstenar i Dalarna, men de allra flesta kan nog avfärdas. Det gäller exempelvis den runsten som ska ha funnits i det mer bekanta Mora vid Siljan. Den omtalas redan i ett diplom från 1550, då tolv namngivna män gick en gränssyn mellan ”Moorkarla settingen och Wijkare settingen”. Enligt diplomet ska de då ha börjat vid råmärket ”j Klubbeledt, der ligger enn Rune steen östhan Mora kyrkia j Österhool”. Samma runsten skulle senare ha satts in ovanför kyrkogårdsporten vid Mora. Redan 1867 gjorde dock kronofogden i Mora Philip Kjellin en grundlig utredning i Dalarnas fornminnesförenings årsskrift, där han fastslog att handlade om två olika stenar, vilka dessutom då ännu var bevarade. Enligt Kjellin bar ingen av dem någon ristning, utan det som man tagit för runor var rena naturbildningar.

Richard Dybecks anteckningar om en runsten i By socken i Dalarna 1863. Efter original i ATA

En runsten som definitivt har funnits är däremot den i By socken utanför Avesta. O. W. Wahlin, som 1867 företog en antikvarisk resa genom Dalarna, har från sitt besök i denna socken antecknat: ”En runsten påstår sig en person hafva sett å Fullsta gärde, men den kunde ej återfinnas.” En sådan uppgift skulle man nog inte sätta så stor tilltro till om det inte hade funnits ytterligare någon källa, vilket det i detta fall lyckligtvis gör. Fyra år tidigare – 1863 – hade nämligen fornforskaren Richard Dybeck under sina färder i Västmanland gjort en avstickare till Dalarna och då skrivit i sin reseberättelse till Vitterhetsakademien:

Genom flera socknar i landskapet, der åtskilligt här och der iakttogs, begaf jag mig (på ett hastigt besök) till By, Bjursås, Schedvi och Husby i Dalarne, egentligen för att söka två uppgifvne runstenar derstädes. Blott den ene af dem fanns (i By socken), men eger i behåll blott runorna …ur × half… – En klen skörd efter en mödosam resa!

Det korta textstycke som Dybeck har upptecknat visar att det måste ha rört sig om en vikingatida runsten och även om runorna är alldeles för få för att kunna tolkas är det inte omöjligt att de kan utgöra resterna av exempelvis frasen [brōð]ur Half[danaʀ] ”Halvdans broder” eller något liknande. Dybeck nämner inte närmare var den andra runstenen skulle ha funnits.

Mer gåtfulla är de uppgifter om en runsten som ska ha funnits på den så kallade Kapellbacken i Hedemora, men som redan i mitten av 1700-talet skulle ha flyttats till Hedemora kyrkogård. Där har en rektangulär sandstenshäll som låg i en av stigluckorna i kyrkogårdsmuren senare utpekats som den aktuella runstenen, fast i så fall i fullständigt utnött skick. I juni 1987 rengjordes denna sten initiativ av arkeologen Åke Hyenstrand som engagerade Helmer Gustavson från Runverket att granska den. Undersökningen ska enligt en anteckning i fornminnesregistret ha lett ”till att svaga antydningar till ett skriftband och en stapel av runkaraktär kunde observeras i övre delens vänstra parti”. Stenen flyttades senare in i kyrkans vapenhus och de antagna ristningarna markerades med vit vattenfärg.

Den föregivna runstenen vid Hedemora kyrka. Foto K. A. Gustawsson 1933 (ATA)

1994 utförde Henry Freij vid Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholm universitet en laserskanning av ett parti av stenen, men inte heller denna undersökning kunde bekräfta att de fördjupningar som fanns på stenytan verkligen var spår av ristning.

Jag har inte hyst några större förhoppningar om att det skulle finnas några fler upplysningar om de ovan nämnda runstenarna, men för ett par år sedan fick jag i ATA syn några uppgifter i ett brev som Richard Dybeck 1863 skickade till sin vän A. W. Lundberg, en av initiativtagarna till den då nybildade Dalarnas fornminnesförening. Dybeck skriver där:

Af Dalarnas båda runstenar eger jag afritningar, men har (för omkr. 25 år sedan) blott sett den ena, som är ett fragment, liggande löst icke långt från By kyrka. Af stenen i Hedmora erhöll jag af förre past. derstädes en afritning, men känner ej om den är af honom. Båda skola sändas Dig då jag kommer hem till Sthlm. Min öfvertygelse är att den mycket omtalte runstenen i Mora verkligen blifvit alldeles inmurad och sålunda dold i kyrkogårdsporten. Redan K. Carl XIte uppgaf honom för Bureus.

Här får vi alltså veta att runstenen i By var ett fragment som legat löst på marken i närheten av kyrkan, men också att Dybeck skulle ha ägt en teckning av den gåtfulla Hedemorastenen. Den omnämnde pastorn kan inte vara någon annan än Bengt Gustaf Lindgren, som var gift med en systerdotter till Dybeck, Amanda Kerfstedt, sedermera känd som författare och översättare. Pastor Lindgren hade alltså lämnat honom en teckning som var så pass övertygande att Dybeck ansåg att det verkligen handlade om en runsten.

Om A. W. Lundberg någonsin fick de nämnda teckningarna har jag inte lyckats utröna. Dybecks brev är daterat i Uppsala den 21 juli 1863, alltså samma år som han uppsökte runstenen i By. Kanske var skälet till den hastiga Dalaresan att han inte hade återfunnit sina teckningar i Stockholm. Den andra runstenen i Dalarna som Dybeck letade efter måste i så fall ha varit den i Hedemora.

Beträffande den föregivna runstenen i Mora verkar däremot Dybeck ha fått det mesta om bakfoten. Anteckningen som han nämner finns i Bureus’ stora handskrift Sumlen i Kungliga biblioteket, men handlar inte alls om någon runsten i Mora kyrka, utan om de runor som ska ha funnits på dörren till  Älvdalens kyrka! Den som meddelade Bureus dessa uppgifter var inte heller Karl XI utan givetvis Karl IX, som vid den tiden dessutom bara var hertig.

Trots denna lilla malör tror jag nog att vi ska lita på Dybeck när det kommer till den nu försvunna runstenen i By och att vi där har ytterligare en dalsk runsten att leta efter.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om den försvunna runstenen i By skrev jag i Fornvännen redan 1993. I denna artikel nämns också en vag uppgift om en runsten i By kyrka. Även här har jag senare hittat lite mer. I en liten skrift av Carl Larsson i By från 1914 omnämns nämligen att ”[e]nligt gamla traditioner skulle en runsten vara inmurad i kyrkans tornmur”. Kanske handlar det om en ännu en del av den runsten som Dybeck såg eller också var det här som det nu försvunna fragmentet hamnade. DS.

4 Responses to Runstenar i Dalarna

  • Det är något årtal som har blivit fel någonstans, tror jag. Dybeck ska ju nämligen ha gjort sin resa 1863, men samtidigt ska han alltså i ett brev till Lundberg just år 1863 ha skrivit att han såg den omkring 25 år tidigare, vilket ju vore ca 1838.

  • Det är nog inte orimligt. Från 1842 ägnar sig Dybeck nästan uteslutande åt olika antikvariska uppgifter, men han har säkert även tidigare avbildat fornlämningar. I Arkivsök hittade jag denna litografi av en västmanländsk fornlämning som ska bygga på en teckning av Dybeck från just 1838. Att han vid den tiden också kan ha kommit till södra Dalarna och sett runstenen i By är alltså fullt möjligt.

  • Vad tror ni om denna? Sentida, äldre eller till och med naturlig?
    Är ju lite grov sten.

    https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/c8b931de-ba27-4be8-b2d3-217242a7537c

  • Den stenen känner jag inte till sedan tidigare. Så som den antagna ristningen är markerad på bilden skulle jag nog snarast gissa på en sten liknande den i Mora dvs. någon form av naturbildning, men jag kan naturligtvis inte vara säker. Om det rör sig om ristningar tror jag knappast att de är vikingatida, utan att de har tillkommit senare. Jag ska ha denna sten i åtanke nästa gång jag hamnar i trakterna.

Lämna ett svar