Sökresultat för: hackås kyrka

Femton runor i Hackås kyrka

Runorna som är ristade i pusten på utsidan av koret till Hackås kyrka i Jämtland. Foto Magnus Källström

Ibland kan det dröja något mellan ett nyfynd av en runinskrift och den vetenskapliga undersökningen. I samband med renoveringen av Hackås kyrka i Jämtland påträffades i slutet av maj 1959 ett antal runor ristade i en putsfog på utsidan av kyrkan. Fyndet väckte stor uppmärksamhet och resulterade bland annat i en notis i Dagens Nyheter, där Sven B. F. Jansson – den tidens store auktoritet på runor – uttalade sig uppskattande om fyndet. Däremot är det oklart om han själv eller någon annan någonsin granskade och dokumenterade själva inskriften. En hel del tyder i stället på att den första undersökningen gjordes nu i fredags den 27 oktober 2017.

Anledningen till detta dröjsmål kan vara ristningen redan i september 1959 försågs med en skyddande ”järnram med glas och lucka över”, vilket har gjort det svårt att förutsättningslöst studera den. Trots detta finns en läsning av inskriften i Samnordisk runtextdatabas, där den uppges lyda: fuþarkhnis­­-mlʀ. Det rör sig alltså om en futharkinskrift, en återgivning av själva runalfabetet. Denna är dock inte helt felfri och det är exempelvis något förvånande att finna en a-runa på den plats där man i en medeltida runrad väntar o. I artikeln i Dagens Nyheter uppges också runorna vara femton till antalet, men räknar man efter i runtextdatabasens läsning så blir det inte mer än fjorton tecken. Det är alltså något som inte stämmer. En orsak är säkert att läsningen i databasen bygger på ett fotografi och inte på en undersökning av själva inskriften.

I slutet av förra veckan skulle jag göra en kortare tur till västra Medelpad för att studera en sentida runinskrift, som kommer att behandlas i utgåvan av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor. Eftersom det skulle ta lika lång tid att nå platsen från Östersund som från Sundsvall, valde jag det förra alternativet. Då kunde jag nämligen passa på att titta på lite annat. Jämtland och Härjedalen har visserligen inte många runinskrifter, men några av dem är mycket märkliga. På Frösön står som bekant Sveriges nordligaste runsten, rest av den man som lät kristna Jämtland och på en av bonaderna från Överhogdal i Härjedalen som visas på Jamtli i Östersund finns ett av de få exemplen på broderade­(!) runor. Och så har vi runorna på utsidan av koret till Hackås kyrka.

Att göra runundersökningar i slutet av oktober är inte det mest ideala och jag hade under ett par veckor oroligt följt väderleksrapporterna, som slutligen hade utlovat ett rejält snökaos just den dag som jag skulle resa upp. När jag landade på Frösön på onsdagseftermiddagen hade dock ovädret dragit förbi och snön smält undan. Besöket vid Hackås kyrka var dessutom planerat först till fredag förmiddag. Då var det lyckligtvis både uppehåll och tillräckligt många plusgrader i luften för att det skulle gå att arbeta.

Kalkering av runorna på plast mot hösthimlen över Storsjön. Foto Magnus Källström

Jag hade i förväg bett om att få glasskivan tillfälligt avlägsnad och hade alltså mycket goda förutsättningar att läsa inskriften. Den fjärde runan såg faktiskt ut som på det äldre fotografiet med en dubbelsidig bistav snett nedåt vänster och den skulle alltså kunna vara en variant av a-runan. Att den inte ska uppfattas så förstår man när man kommer längre fram i inskriften. Enligt den tidigare läsningen skulle a-runan saknas på sin förväntade plats och s följa direkt efter i. Denna s-runa såg på det tidigare fotografiet ut att vara bakvänd och ha s.k. gotländsk form. Så visade sig inte alls vara fallet. I stället finns här en lätt skadad a-runa med ensidig bistav följd av högst normal s-runa. Därefter följer en t-runa med ensidig bistav till vänster samt de avslutande runorna mlʀ. Detta gör sammanlagt femton runor och den runa som saknas är b.

Enligt det medeltida runsystemet borde den fjärde runan återge en æ-runa, men någon sådan förväntar man sig inte heller på denna plats i runraden. Den måste alltså tolkas som en misslyckad o-runa, där ristaren har glömt den ena bistaven. Här kan man tveka om det är riktigast att återge runan med eller med æ som teckenformen faktiskt svarar emot. Även translittereringen av den sista runan kan diskuteras trots att formen är helt klar. Jämtland tillhörde som bekant Norge under medeltiden och på norskt område blev den gamla ʀ-runan redan under senvikingatiden det vedertagna tecknet för /y/. I norska medeltidsinskrifter translittereras den alltid med y. I Sverige sker samma förändring, men en bit in i medeltiden och även här förvandlas ʀ-runan till en y-runa. Av tradition har vi i Sverige vanligtvis behållit ʀ när vi återger medeltida runtexter, vilket egentligen är rätt diskutabelt i de fall där runans ljudvärde går att bestämma. De flesta som använde denna runa på medeltiden hade förmodligen ingen aning om att den en gång hade stått för ett r-ljud. Men om jag här (tillfälligtvis) böjer mig för traditionen så kan runorna i Hackås kyrka återges på följande sätt: fuþọrkhniastmlʀ.

Varför har man ristat dessa runor på utsidan av kyrkans kor? Enligt notisen i Dagens Nyheter berodde det på att runraden ”ansågs besitta ett magiskt skydd mot onda makter och därför ofta ristades in i kyrkväggarna av besökande bybor”. Nu är det i detta fall mycket svårt att avgöra om ristningen har gjorts i våt eller torr puts, men de ganska breda linjerna kan tyda på det förra. I så fall bör den ha ristats när kyrkan byggdes och härröra från någon som varit syselsatt med kyrkbygget. En magisk avsikt kan väl inte uteslutas, men det är också möjligt att denna person bara ville demonstrera sin runkunnighet. Resultatet blev visserligen inte helt korrekt, vilket faktiskt är påfallande vanligt när det handlar om just futharkinskrifter. Kanske beror det på att många av dessa har tillkommit i någon form av undervisningssituation.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runraden som undervisningsinstrument i Helmer Gustavsons artikel Lära sig och lära ut runor – med hjälp av futharken? i Situne Dei 2013. DS

Gästblogg: Återupptäckt runfynd i Brunflo

Tornet vid Brunflo kyrka. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Olof Holm är fil.dr i historia, redaktör vid Riksdagsbiblioteket och medverkar också i redaktionen för Det medeltida Sverige vid Riksarkivet. Här berättar han om sökandet efter en runinskrift i Brunflo, Jämtland, som egentligen blev upptäckt redan för hundra sedan. Efter nya efterforskningar kan de glömda runorna ses och tolkas igen. 

Text: Olof Holm

Jämtland är inte känt för att ha många runinskrifter, men en inskrift är desto mera berömd. Jag syftar förstås på runstenen på Frösön, som bland annat talar om Jämtlands kristnande. I övrigt finns en återgivning av runalfabetet på utsidan av Hackås kyrka från omkring 1150–1175, och på en sländtrissa av täljsten, funnen i ett vägdike i Brunflo, finns en latinsk runinskrift som tyder på att föremålet har burits som en amulett av någon. I dagarna har det emellertid uppdagats ytterligare en runinskrift i Jämtland. Eller rättare sagt återupptäckts, för den har inte varit helt okänd. Låt mig berätta hur det gick till.

Ristningen i kastalen

Jag har under en tid intresserat mig för det märkliga stentornet som står intill Brunflo kyrka, vanligtvis kallat ”Brunflo kastal”. Av den anledningen gick jag igenom en del arbetspapper efter arkeologen Gustaf Hallström (1880–1962), förvarade vid Umeå universitetsbibliotek. Hallström hade tänkt skriva om tornet, vilket inte blev av. Till min förvåning stötte jag här på en anteckning om att studenten Erik Lundberg (sedermera en känd arkitekturhistoriker) år 1918 (?) skulle ha observerat en runinskrift i ”torntrappöppningen” i Brunflo. Kunde det verkligen stämma, varför förmådde då inte Hallström, som var där och gjorde uppmätningar 1929, återfinna ristningen? Och varför har ingen annan dokumenterat den? Jag planerade därför att undersöka saken på plats, måndagen den 28 september 2020.

Nu visade det sig emellertid, när jag råkade nämna mina planer för Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström, att han också hade varit och grävt i Hallströms papper i Umeå. Han hade tittat i en annan kapsel, där Hallström samlat anteckningar om alla möjliga runristningar i Norrland. Även där fanns en anteckning om Lundbergs observation av en runristning i Brunflotornet. Dessutom hade Magnus hittat en anteckning om samma observation av en runristning, ”å en sten i torntrappingången”, av Lundberg i Erik Brates samling i ATA. Det lustiga var att Magnus Källström hade planerat att åka till Brunflo söndagen den 27 september. Nog måste det betecknas som ett nästintill otroligt sammanträffande: att två forskare ovetandes om varandra, planerar att åka för att kontrollera en observation som varit bortglömd i hundra år  – med blott en dags mellanrum!

Hur som helst så fick Magnus förhinder som gjorde att han inte kunde genomföra sin planerade resa förbi Brunflo. Och det var tur för mig, annars hade han hunnit före.

Tolkning av runorna

Väl på plats slogs jag av mörkret längst ned i västra murens spiraltrappa. Man ser inte mycket utan en ficklampa, men å andra sidan är mörker bra för att kunna studera stenytor i släpljus. Jag synade kalkstensblock efter kalkstensblock, belysta från alla möjliga vinklar, men fann ingenting – bara fossiler. Kunde det ha stått fel i papperen? Hade Lundberg i själva verket observerat en runristning gjord i kalkbruket mellan stenarna? Jag övergick till att studera alla kalkbruksytor och mycket riktigt, i ögonhöjd på höger sida, fanns runorna som Erik Lundberg såg! De är ristade med kniv och ser inte mycket ut för världen. Jag kan förstå att tusentals besökare genom åren har passerat den mörka och trånga trappuppgången utan att lägga märke till dem.

Runorna som är ristade i kalkbruket i tornet vid Brunflo kyrka i Jämtland. Foto: Olof Holm (CC BY)

Men vad betyder ristningen? Som framgår av fotot ovan är ristningsytan (kalkbruket) inte jämn överallt. Det gäller därför att skilja på vad som är ristat med kniv och vad som enbart är sprickor eller gropar. Men såvitt jag kunde se rörde det sig om sex runor, inte fler. De tre första är tämligen lättlästa: sta. Det kan kommenteras att t– och a-runorna har ensidiga bistavar precis som i runalfabetet på kyrkväggen i Hackås, men till skillnad från den kanske 60–100 år äldre Frösöstenen, där motsvarande runor har tvåsidiga bistavar. Den femte runan är också lättläst: u. Den föregås såvitt jag kunde se av en r-runa vars ögla upptill dock är något otydlig. Den sista runan gjorde mig mest brydd. Efter att ha prövat flera olika alternativ stannade jag vid att läsa den som en i-runa. Jag antog att ristaren först placerat knivspetsen på lagom avstånd från den föregående u-runan men sedan valt att dra strecket (staven) som bildar i-runan snett nedåt åt höger, istället för rakt ned, för att undvika den ojämnhet som finns på det aktuella stället. Därför har runan blivit lutande.

Hela runföljden blir därmed starui. Denna läsning bör betraktas som preliminär och jag är öppen för att den kan behöva justeras efter att Riksantikvarieämbetets erfarna runologer fått tid att granska ristningen. Men jag vill ändå föreslå en tolkning. Jag menar att ristningen skulle kunna avse substantivet starfi (uttal: [starvi]) som brukades i fornvästnordiskt språk med innebörden ’tungt arbete’. Ordet hänger ihop med verbet starva som har levt kvar, bland annat i norrländska dialekter, med betydelserna ’arbeta hårt; dö’. Att runan u använts i stället för väntat f för att beteckna v-ljud finns det paralleller till i norska ristningar från medeltiden, till exempel sta·ue för stafi (N 13), to^ue för mansnamnet Tófi (N 126†) och he^uir för hefir (N B145 i Samnordisk runtextdatabas.)

Tungt arbete

Den aktuella ristningen syns som sagt väldigt dåligt, annat än med hjälp av konstgjord belysning. Men medan tornet var under uppbyggnad, när det inte fanns något tak och murarna bara var några meter höga, borde den ha synts i dagsljus. Med hänsyn till att runristningar i allmänhet har varit avsedda att synas och kunna läsas, så menar jag att det mest troliga är att ristningen härrör från byggnadstiden någon gång på 1100-talet eller 1200-talet. Jag föreställer mig att en run-kunnig bonde (eller dräng) som deltog i arbetet tog fram sin kniv under en paus och ristade ett ord som beskrev sinnesstämningen: starui ’tungt arbete’.

Kors i trappuppgången i det raserade tornet vid Sunne kyrka. Foto: Olof Holm (CC BY)

Efter att ha återupptäckt denna runinskrift valde jag att åka till Sunne kyrkoruin, belägen ett par mil från Brunflo, där det har stått ett liknande torn på kyrkogården och där nedersta delen av spiraltrappan i västra muren är bevarad. Där fann jag tyvärr ingen runristning men väl ett kors, som någon verkar ha åstadkommit med fingret i det våta kalkbruket på vänster sida i trappingången, antagligen i ont-avvärjande syfte.

Oktober 2020
Olof Holm
Kontakt: olof.holm@historia.su.se

Tack till personalen vid Forskningsarkivet vid Umeå UB som tillhandahöll kopior ur Hallströms arkiv och till Magnus Källström som försåg mig med exempel på u-runans användning i norska runinskrifter.