Kategori: Aktuellt

Ett par okända runstenar ur arkiven

Den tidigare okända runstenen från Sankt Lars kyrka i Linköping. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto: Alvin

Projektet Evighetsrunor som Riksantikvarieämbetet driver tillsammans med Uppsala runforum innehåller flera delar. En handlar om att digitalisera tidigare svåråtkomligt källmaterial. I samarbete med Uppsala universitetsbibliotek har nu Otto von Friesens runologiska fältmaterial blivit tillgängligt, men också flera handskrifter efter 1700-talsforskaren Olof Celsius. Allt detta är publicerat på plattformen Alvin och kommer sedan att länkas till den forskningsplattform för Sveriges runinskrifter som vi arbetar med inom projektet.

Det finns mycket nytt att upptäcka i detta material. Särskilt Celsius’ samlingar i Uppsala har i förvånansvärt liten grad använts av forskningen, även om vissa referenser dyker upp här och var i verket Sveriges runinskrifter. Känslan är dock att dessa handskrifter aldrig har varit föremål för någon mer systematisk genomgång. Jag har tittat igenom dessa handskrifter vid några tillfällen och märkligt nog tycker jag alltid att jag stöter på något som jag inte visste om. Till och med tidigare okända runstenar kan dyka om mellan bladen om man har ögonen med sig och ger sig tid att stava sig igenom de inte helt lättlästa 1700-talshandstilarna.

För ett par år sedan fann jag exempelvis bland de handlingar som finns under signum R 554 en runsten från S:t Lars kyrka i Linköping, som vad jag vet inte tidigare har varit registrerad. Teckningen är försedd med följande mycket utförliga beskrivning:

”Denna sten ligger på Sankt Lars kyrkiogård uth med Kyrkiomuren A B på södra sidan, millan wåkenhuset och kordörren. A wäster. B öster. ligger horizontalt; men har der intet länge legat. är wid Kyrkians och Kyrkiotakets repare[r]ande brukad til någon tienst til rödfärg stötande etc hwar af han är med rödfärg och tiära så fördärfwad, så wäl som af watn och tiärdropp, at man nästan intet kan se at det warit någon runsten. Stenen är af en rödachtig, glittrande, hård och grof materia, och derföre gropug och förderfwad in superficie [dvs. på ytan] at man ingen wiss ritning kan finna […]”

Att inskriften på den misshandlade runstenen varit svår att läsa blir uppenbart när man försöker tyda runorna på teckningen. De ser närmast ut som …-­-­n × kiu × suislnlþs…, vilket knappast kan läggas till grund för något tolkningsförslag.

Teckningen är inte signerad, men av allt att döma härrör den från Petrus Millberg, lektor i matematik i Linköping och sedermera kyrkoherde i Landeryd. Upptill har nämligen Celsius lagt till att ”Mag. Milberg” den 4 oktober 1726 hade skrivit ”at man på denna sten ingen mehr rättelse kan hafva”. Det kan tyda på att den redan då har gått förlorad. I de av Brate utgivna delarna av Östergötlands runinskrifter lyser denne Millberg i stort sett med sin frånvaro (han nämns endast en gång under Ög 224), men när Sven B. F. Jansson 1976 skrev om Linköpingbygdens runstenar i Linköpings historia hänvisar han flera gånger till dennes teckningar i Celsius’ samlingar. Den här aktuella runstenen vid S:t Lars omtalas däremot inte.

Teckningen av runstenen från Sankt Lars kyrka, som finns i J. H. Wallmans samling. Efter original i Nordiska museets arkiv.

För ett tag sedan slog det mig att jag en gång faktiskt hade sett ytterligare en teckning av denna sten, nämligen i 1800-talsforskaren J. H. Wallmans samling i Nordiska museet. Någon platsangivelse finns inte på denna teckning, bara anteckningen att ”kan man intet finna annat än teckn till dessa bokstäfver, sedan tjära blifvit kokad på stenen”. Vid första anblicken ser det ut som om detta kunde vara en självständig avbildning och läsningen är något annorlunda (…-þn × kiu × suisliins…), men det troligaste är att det bara handlar om en lite slarvig kopia av teckningen i R 554. På samma ark finns nämligen också avbildningar av Ög 112 och Ög 129 som verkar vara kopior av just Millbergs teckningar.

Det går givetvis inte att göra så mycket av inskriften på denna sten, men det är tydligt att den har burit det mycket karakteristiska kors, som förekommer på flera runstenar i Östergötland.

En förbisedd runsten från Aspö kyrka

Efter att den ovan nämnda samlingen hade blivit digitaliserad, lade jag märke till att det här även fanns uppgifter om en tidigare förbisedd sörmländsk runsten. I ett brev till Olof Celsius 1743 har Axel Herman Wrangel lämnat en delvis ofullgången teckning av det berömda runblocket vid Lagnö (Sö 175) i Aspö socken, varefter han har följande intressanta notis:

”Uti Kyrkiodörren af Aspö Kyrkia ligger en sten [Sö 174] den dir[ektör] Palmschiöld skall hafva aftagit, iag kunde hel riktigt läsa honom, men gaf mig eij roo att afrita honom. Man wiste mig och en hop bitar af en runsten som sutit uti tornet den böndren nedkastat då de skulle laga det. Den stenen hade warit påtagligen ritad iag kunde eij på en bit läsa mer än …ita …iʀ · iftiʀ · bu…i.”

Axel Herman Wrangels anteckningar om runstenen från Aspö kyrka ur R 554 (UUB). Foto: Alvin

Det är inga märkvärdigheter som Wrangel har upptecknat och av inskriften går det inte att med säkerhet tolka mer än ordet ”efter”. Det märkliga är dock att han har avbildat både a-runan och den ena t-runan med ensidiga bistavar. Dessa runvarianter är mycket sällsynta i Södermanland, men desto vanligare i Uppland. Kanske ska man därför våga anta att stenen har varit ristad av en uppländsk runristare.

Förutom Sö 174 och Sö 175 har man i Aspö socken tidigare bara känt till ett mindre runstensfragment (Sö 375), som på 1930-talet påträffades i en terrassmur vid Lagnö. Det överlämnades 1934 till Historiska museet, där det har förvarats sedan dess. Av inskriften återstår endast runorna …at · a…, men på fragmentet finns rester av en rik slingornamentik. Stenmaterialet består av röd sandsten, vilket i Mälardalen främst förekommer i runstenar som har framkommit vid medeltida kyrkor. Man kan därför misstänka att detta fragment ursprungligen kommer från Aspö kyrka och kanske kan det – trots att såväl a som t här har dubbelsidiga bistavar – ha tillhört samma sten som Axel Herman Wrangel såg 1743. Det är väl inte heller omöjligt att det till och med är han som har fört det till Lagnö. Säteriet ägdes nämligen av hans farbror, riksrådet Erik Wrangel af Lindeberg.

Runstensfragmentet som på 1930-talet hittades vid Lagnö i Aspö socken. Efter Södermanlands runinskrifter (1924-36).

Av en tillfällighet såg jag faktiskt det nämnda fragmentet i Historiska museets magasin tidigare i höstas, eftersom det råkade ligga på samma pall som en runsten som jag skulle titta på. Jag noterade då att det endast var 3,5 cm tjockt och att det baksidan fanns böljeslagsmärken, vilket visar att detta måste den ursprungliga tjockleken. Stenens tunnhet tyder på hällen ursprungligen kan ha ingått i en kistkonstruktion, vilket man faktiskt tidigare också har övervägt. Detta är ytterligare ett indicium på att denna sten kan komma från kyrkan.

Axel Herman Wrangel är inget känt namn inom runforskningen, men sommaren 1742 hade han ritat av ett par småländska runstenar (Sm 132, Sm 133) i Flisby socken, norr om Eksjö, och senare under samma höst avbildade han också några runstenar i Västergötland. Dessa teckningar ingår också i handskriften R 554, men i detta fall finns de faktiskt omnämnda i Sveriges runinskrifter. Om hans liv i övrigt är det inte så mycket som direkt går att googla fram. Det man får veta är att han föddes 1822 på Aneby i Bredestads socken i Småland, att han var student i Uppsala samt att han dog ogift och barnlös 1753 i Italien under en utlandsresa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?

Runstaven från Haverö. Egentligen är det ett måttredskap anpassat efter den s.k. Stockholmsalnen. Eftersom de äldre måttenheterna inte fick användas efter 1888 kan den knappast ha tillkommit efter detta årtal. Foto Magnus Källström

Jag har aldrig trott att jag någonsin skulle ägna mig åt Kensingtonstenen från Amerika, men ibland vill ödet annorlunda. Många har vigt sina liv åt att bevisa att det rör sig om en genuin runinskrift ristad av nordbor 1362 i det som på 1800-talet kom att bli en av svenskbygderna i Minnesota. Sakkunskapen har däremot för det mesta varit skarpt avvisande och egentligen behöver man inte vara särskilt bevandrad i runologi för att inse att detta omöjligen kan vara en runinskrift från 1300-talet. Ändå rymmer inskriften ett antal intressanta och ännu olösta gåtor: vem ristade stenen, vad är meningen med texten och inte minst – varifrån kommer det egenartade runalfabetet?

I mars i år gick jag igenom en låda på Runverket som innehöll diverse material om dalrunor och hittade där plötsligt en fotostatkopia av en tidningsartikel med titeln ”Haverörunor”. Artikeln var signerad med namnet Carl Viksten, men i övrigt fanns inga uppgifter och var och när den hade publicerats. Den handlade om en trästav med egenartade runor som då ”för något år sedan” hade uppmärksammats i Haverö hembygdsgård i Medelpad. Enligt artikeln hade man 1942 rådfrågat ”Sveriges väl främste runexpert” professor Otto von Friesen i Uppsala om runorna, men denne hade uppgett att han inte kände till några motsvarigheter, även om han tyckte att de delvis erinrade om dalrunor. Utlåtande var lite märkligt, eftersom det av teckningen i tidningsartikeln tydligt framgår att det handlar om ett alfabet med samma typ av runor som på Kensingtonstenen!

Artikeln som jag hittade i Runverkets samlingar. (Senare har jag lyckats lokalisera den till Sundsvalls Tidnings julnummer 1944. Carl Viksten som skrev artikeln var också Riksantikvarieämbetets ombud i trakten.)

Hur kunde denna inskrift vara fullständigt okänd? Och fanns runstaven fortfarande kvar? Jag letade fram Haverö hembygdsförening på nätet och hittade ett telefonnummer, som jag ringde upp. Jodå, det gjorde den säkert fick jag veta, men just då var det för mycket snö för att man skulle kunna ta sig upp till hembygdsgården. Saken skulle dock undersökas så fort det blev möjligt och jag blev också lovad bilder av föremålet. När dessa dök upp på mejlen tidigt i somras kunde jag konstatera att det verkligen var ett fullständigt alfabet som nästan exakt motsvarade det på Kensingtonstenen, men att trästaven också bar andra typer av runor och tecken. Några av dessa var rätt svåra att bestämma på fotografierna. Andra göromål kom dock emellan och det hela blev liggande.

I slutet av september fick jag syn på en nyskriven artikel i Saga och Sed 2016 av Staffan Fridell och Mats G. Larsson, som hade gjort en dialektbestämning av språket på Kensingtonstenen. Detta är nämligen högst egenartat och har tolkats som en blandning mellan svenska, norska och engelska. Resultatet pekade mot Härjedalen och området kring Nedersiljan i Dalarna, vilket tyder på att författaren kan ha varit Anders Andersson, en person i den närmaste kretsen kring stenens upphittare, Olof Ohman. Andersson var nämligen född i Djursvallen i Linsell socken i Härjedalen. Fridell och Larsson tänker sig att Andersson kan ha fått kunskap om det något egenartade runsystemet på någon resa till Dalarna, där man på senare tid också har funnit några exempel på just dessa runor.

Jag insåg direkt att undersökningen av runorna på Haveröstaven inte kunde vänta längre och att jag måste ta mig dit innan snön gjorde föremålet oåtkomligt ytterligare i ett halvår. Jag tog kontakt med Margareta Wiklund, som hade hjälpt mig att lokalisera staven, för att höra om det var möjligt att titta på den under den närmaste tiden. Det var det och i slutet av oktober blev det en halvt improviserad forskningsresa till Medelpad och Jämtland, som även gav en del andra resultat.

Under lång tid kände man inte till några som helst motsvarigheter till Kensingtonstenens runor, men när stenen ställdes ut på Historiska museet 2003 började sådana dyka upp. Först uppmärksammades oket från Månsta i Älvdalen daterat till 1907, sedan kom uppteckningar av ett helt runalfabet från 1883 respektive 1885 av två bröder Larsson från Dala-Floda i Dalarna, de så kallade Larssonrunorna. För några år sedan dök det upp ett par vykort från 1906 och 1909 med Kensingtonrunor tillsammans med ett ark med ytterligare ett alfabet hos Gerda Werf i Loka i Älvdalen. Endast Larssonrunorna är äldre än 1898 – fyndåret för Kensingtonstenen – men flera av runorna har här en annan form än på stenen.

Kensingtonalfabetet och en del av vinkelchiffret på ekstaven från Haverö. Foto Magnus Källström

När jag fick möjlighet att studera Haverörunorna i original noterade jag att dessa till skillnad mot Larssonrunorna var nästan helt identiska med Kensingtonstenens runor. De tecken som saknas på Kensingtonstenen som c, y, x, z och å har däremot i stort sett samma form som motsvarande tecken bland Larssonrunorna. Haverörunorna verkar alltså utgöra den felande länken mellan Larssonrunorna och Kensingtonstenen. Jag visste då inte att det runalfabet som finns hos Gerda Werf på ett par detaljer när svarar mot teckenuppsättningen på Haveröstaven. Dessa två källor står alltså på samma utvecklingsstadium och har rimligtvis något samband med varandra.

Detta är dock inte den enda likheten mellan de nyupptäckta källorna. På Haveröstaven följer efter Kensingtonrunorna något som vid första anblicken nästan kan se ut som GOD JUL skrivet med kantiga bokstäver, men som är ett alfabet återgivet med det så kallade vinkelchiffret (även kallat frimurarchiffret). Samma typ av chiffer finns också upptecknat på arken efter bröderna Larsson och hos Gerda Werf.

Kensingtonrunorna och vinkelchiffret i Edward Larssons anteckningar 1885.

När jag fördjupade mig i litteraturen kring detta chiffer fick jag veta att det under 1800-talet var särskilt vanligt i området kring Rätan i Jämtland, men att det också användes på fäbodarna i den västra delen av landskapet. Konstnären och folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren som besökte trakterna norr om Åre 1869, har bevittnat hur en ung man ristade sådana tecken på en träbit för att lämna ett meddelande till sin trolovade. Mandelgren föreslog därför att dessa skrivtecken som han inte var bekant med sedan tidigare, skulle kallas ”kärleks- eller Jemtlandsrunor”. En variant av samma chiffer förekom också i Møre i Norge under 1800-talet. Enligt en artikel i Norsk Landboeblad 1811 gick det där under beteckningen ”det mørske alfabet” och skulle ha använts i området i minst ett halvsekel. Även de islänningar som samlade på olika typer av runalfabet på 1800-talet har nedtecknat detta chiffer, men kallade det i stället grindaletur.

Det är onekligen slående att just vinkelchiffret och Kensingtonrunorna följs åt i de tre alfabetsuppteckningar som vi nu känner till. Jag tror detta ger en antydan om hur dessa runor ursprungligen har använts. Troligen handlar det om ett hemligt skriftspråk som har skapats och traderats av en viss grupp av människor. Man har tidigare föreslagit kringvandrande hantverkare, men också att det kan vara något som man tillägnade sig redan som barn och som kanske främst användes barn emellan. Runologen Jan Ragnar Hagland har gett flera exempel på det senare från Norge under just 1800-talet.

Många har funderat över varifrån de egenartade runorna på Kensingtonstenen egentligen kommer. Ett gammalt förslag är att de bygger på de runor som finns i en bok av Carl Rosander, Den kunskapsrike skolmästaren, som man vet att stenens upptäckare Olof Ohman ägde. De runor som avbildas där har dock mycket lite gemensamt med Kensingtonrunorna. Andra har menat att det rör sig om en variant eller förgrening av dalrunorna, det runalfabet som användes i Mora och Älvdalen från 1500-talet och viss utsträckning fram till sekelskiftet 1900. Man har då bortsett från att nästan alla typiska dalruneformer saknas bland Kensingtonrunorna och att den mycket speciella g-runan, som ju är det dalrunetecken som lever kvar längst, inte alls liknar Kensingtonrunornas g. Däremot finns det mycket gemensamt med de runor som har använts i folkliga sammanhang i Norge under nyare tid. För dessa har man också kunnat peka ut en tydlig källa: Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555 och som sedan reproducerades i många andra senare skrifter.

Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555.

Den enklaste förklaringen är att den som skapade Kensingtonrunorna utgick från ett sådant ”norskt” efterreformatoriskt runalfabet, men förändrade några av runformerna för att göra det mindre genomskinligt för de oinvigda. Kanske har detta skett just i Jämtland, som ju har nära anknytning till Norge. Att Kensingtonrunorna är kopplade till vinkelchiffret, som verkar ha varit särskilt populärt i Jämtland under den senare delen av 1800-talet pekar i samma riktning. Haverö i Medelpad gränsar dessutom till Jämtland och det är därifrån inte heller särskilt långt till Linsell i Härjedalen, där Anders Andersson bodde innan han flyttade till Amerika!

Det finns fler runor på Haveröstaven än dem som jag hittills har nämnt och dessa kan bidra med ytterligare en liten – men samtidigt smått förbryllande – ledtråd. I två rader har ristaren upprepat teckenföljden abcdefg flera gånger, dels med vinkelchiffret, dels med Kensingtonrunor. Detta tyder på att han har inspirerats av de sju söndagsbokstäverna från någon kalenderstav. Därefter följer en lång rad med runor som liknar de så kallade gyllentalen, som också har sitt ursprung på kalenderstavarna. Dessa ska vara 19 till antalet, men här är de 21, eftersom ett par av runorna uppträder i två olika varianter. Dessutom är den tredje runan oväntat a i stället för þ och ordningen mellan de sista fyra tecknen ʀ, árlaug, tvímaðr och belgþorn helt omkastad. Efter detta följer de tre stungna runorna y, g och e samt en ostungen b-runa. Sedan kommer ytterligare 29 runor med mer eller mindre märkliga former. Eftersom varje tecken är unikt verkar det rimligt att det här handlar om ännu ett (tidigare okänt?) runalfabet.

När jag höll ett seminarium i Uppsala om Haverörunorna nu i torsdags kväll var jag övertygad om att de första 21 tecknen var hämtade från en runkalender och att runristaren därefter lagt till de stungna varianterna av några av tecknen. Min tanke var att denne här avslöjade sin okunskap om kalenderrunorna, vilket ju var ett tecken på att runorna är förhållandevis sena. När jag vaknade på fredagsmorgonen insåg jag plötsligt vad det handlade om. Denna runföljd återger inga kalenderrunor, utan svarar nästan exakt emot ordningen på de runor som finns redovisade på en och samma sida i Den kunskapsrike skolmästaren, den bok som vi vet att Kensingtonstenens upptäckare Olof Ohman ägde! Det som jag trodde var gyllentalsrunan belgþorn bygger i stället på en variant av m-runan, som där återges med två former. Det enda som har hänt är att ristaren av misstag har hoppat över þ-runan och sedan glömt en bistav i den följande o-runan som också redovisas med två olika former. Efter runraden har han lagt till de två gyllentalen tvímaðr och árlaug som tydligen uppfattades som bindrunor och därefter försökt återge de fyra stungna runorna y g e p, som finns längre ned på samma sida i den tryckta boken.

Ytterligare några runor på Haveröstaven och ett utsnitt ur Den kunskapsrike skolmästaren (1882).

Den som ristade runorna på Haveröstaven har alltså varit förtrogen med såväl Kensingtonrunorna som vinkelchiffret, men dessutom haft tillgång till information om runor från en tryckt bok, som vi vet att Kensingtonstenens upptäckare också ägde. Detta tillsammans med Fridells och Larssons undersökning som placerar dialektdragen i Kensingtonstenens språk i bland annat Härjedalen, gör att de tidigare misstankarna mot Anders Andersson från Linsell har stärkts betydligt. Någon helt slutgiltig lösning av Kensingtonproblemet är givetvis inte detta, men jag är övertygad om att vi är Kensingtonrunornas ursprung på spåren och att det ska sökas i en lite nordligare sfär än man hittills har räknat med.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jan Ragnar Haglands artikel om sentida runbruk i Norge (”Etterreformatoriske runer og kvardagsleg skriftpraksis på 1800-talet”) kan man läsa i denna skrift. DS.

Nu tar vi pulsen på museernas förmedling

Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève.
Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Enheten för digital förmedling på Riksantikvarieämbetet har i dagarna skickat ut en enkät som ingår i vår undersökning av hur svenska museer förmedlar sina samlingar, utställningar och annat innehåll via digitala metoder och kanaler. Syftet är att kartlägga vilka behov av stöd som finns på området, och bygga rätt underlag för prioriteringar inom vårt fortsatta arbete. Enkäten ska besvaras av alla som på ett eller annat sätt jobbar med innehåll och/eller tekniska lösningar inom ramen för museets digitala förmedling.

Har du inte fått enkäten? Hör av dig till Maria Logothetis (maria.logothetis@raa.se) eller Staffan Cederborg (staffan.cederborg@raa.se) så skickar vi länken till frågeformuläret. Sista svarsdag är 1 december 2017.

Ett museum står och faller inte med digitaliseringen. Graden av digitisering och kvaliteten på digital kunskap, medvetenhet och förmedling avgör inte museets existens. Ofta är det mer akuta och handfasta åtgärder, som till exempel att byta ut halogenlamporna eller att knåda fram en bra programserie till den senaste utställningen, som för dagen avgör om museet ska kunna locka publik.

Icke desto mindre är digitaliseringen en demokratifråga. Vilka har tillgång till konsten på Moderna museet eller traktorerna i Störlinge Lantbruks- & Motormuseum? Oavsett om hindret för att ta sig till ett museum är geografiskt eller funktionellt, finns det uppenbara fördelar för alla parter om både konstverk och traktorer görs mer tillgängliga. Och en av vägarna dit är digitisering och digitalisering.

Syftet med museernas digitisering, det vill säga konverteringen av data från analog till digital form, är inte bara att säkerställa ett hållbart bevarande av uppdaterbar information om föremål, miljöer och berättelser. En annan viktig orsak är att skapa förutsättningar för att tillgängliggöra, förmedla och sprida museernas innehåll. Emellertid handlar tillgänglighet och förmedling om många olika saker, till exempel:

  • Tid och rum. Informationen är tillgänglig över internet oberoende av var man sitter och vilken tid det är på dygnet.
  • Mängd. Information som annars inte visas i utställningarna kan tillgängliggöras digitalt – den största delen av många museers samlingar är dolda för allmänheten.
  • Applikationer. Informationen kan bearbetas och formges av museets personal eller tredjepartsutvecklare, i fysiska utställningar och i olika sammanhang på webben, i appar och i sociala kanaler.
  • Funktionsanpassning. Informationen kan anpassas till personer med olika funktionsnedsättningar eller särskilda behov, både genom att innehållet kompletteras och genom att använda rätt format och hårdvara.

I enkäten om förmedling på museer som gått ut till närmare 1 600 anställda på svenska museer, undersöker vi inte nivån av digitiserat material, utan fokuserar på steget efter, den digitala förmedlingen, det vill säga de tekniker och metoder som används för att tillgängliggöra, förmedla och sprida det digitala innehållet. I viss mån vill vi också gärna ta pulsen på museets förmåga att se digitaliseringen ur ett helhetsperspektiv och inte som en särfråga.

Med enkätsvaren, som också kompletteras med djupare intervjuer, hoppas vi kunna få en bild av hur integrerad den digitala medvetenheten och kunskapen är i museisverige samt vilka de största utmaningarna är, och på så sätt kunna anpassa vårt arbete efter det.

Staffan Cederborg jobbar som verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

Femton runor i Hackås kyrka

Runorna som är ristade i pusten på utsidan av koret till Hackås kyrka i Jämtland. Foto Magnus Källström

Ibland kan det dröja något mellan ett nyfynd av en runinskrift och den vetenskapliga undersökningen. I samband med renoveringen av Hackås kyrka i Jämtland påträffades i slutet av maj 1959 ett antal runor ristade i en putsfog på utsidan av kyrkan. Fyndet väckte stor uppmärksamhet och resulterade bland annat i en notis i Dagens Nyheter, där Sven B. F. Jansson – den tidens store auktoritet på runor – uttalade sig uppskattande om fyndet. Däremot är det oklart om han själv eller någon annan någonsin granskade och dokumenterade själva inskriften. En hel del tyder i stället på att den första undersökningen gjordes nu i fredags den 27 oktober 2017.

Anledningen till detta dröjsmål kan vara ristningen redan i september 1959 försågs med en skyddande ”järnram med glas och lucka över”, vilket har gjort det svårt att förutsättningslöst studera den. Trots detta finns en läsning av inskriften i Samnordisk runtextdatabas, där den uppges lyda: fuþarkhnis­­-mlʀ. Det rör sig alltså om en futharkinskrift, en återgivning av själva runalfabetet. Denna är dock inte helt felfri och det är exempelvis något förvånande att finna en a-runa på den plats där man i en medeltida runrad väntar o. I artikeln i Dagens Nyheter uppges också runorna vara femton till antalet, men räknar man efter i runtextdatabasens läsning så blir det inte mer än fjorton tecken. Det är alltså något som inte stämmer. En orsak är säkert att läsningen i databasen bygger på ett fotografi och inte på en undersökning av själva inskriften.

I slutet av förra veckan skulle jag göra en kortare tur till västra Medelpad för att studera en sentida runinskrift, som kommer att behandlas i utgåvan av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor. Eftersom det skulle ta lika lång tid att nå platsen från Östersund som från Sundsvall, valde jag det förra alternativet. Då kunde jag nämligen passa på att titta på lite annat. Jämtland och Härjedalen har visserligen inte många runinskrifter, men några av dem är mycket märkliga. På Frösön står som bekant Sveriges nordligaste runsten, rest av den man som lät kristna Jämtland och på en av bonaderna från Överhogdal i Härjedalen som visas på Jamtli i Östersund finns ett av de få exemplen på broderade­(!) runor. Och så har vi runorna på utsidan av koret till Hackås kyrka.

Att göra runundersökningar i slutet av oktober är inte det mest ideala och jag hade under ett par veckor oroligt följt väderleksrapporterna, som slutligen hade utlovat ett rejält snökaos just den dag som jag skulle resa upp. När jag landade på Frösön på onsdagseftermiddagen hade dock ovädret dragit förbi och snön smält undan. Besöket vid Hackås kyrka var dessutom planerat först till fredag förmiddag. Då var det lyckligtvis både uppehåll och tillräckligt många plusgrader i luften för att det skulle gå att arbeta.

Kalkering av runorna på plast mot hösthimlen över Storsjön. Foto Magnus Källström

Jag hade i förväg bett om att få glasskivan tillfälligt avlägsnad och hade alltså mycket goda förutsättningar att läsa inskriften. Den fjärde runan såg faktiskt ut som på det äldre fotografiet med en dubbelsidig bistav snett nedåt vänster och den skulle alltså kunna vara en variant av a-runan. Att den inte ska uppfattas så förstår man när man kommer längre fram i inskriften. Enligt den tidigare läsningen skulle a-runan saknas på sin förväntade plats och s följa direkt efter i. Denna s-runa såg på det tidigare fotografiet ut att vara bakvänd och ha s.k. gotländsk form. Så visade sig inte alls vara fallet. I stället finns här en lätt skadad a-runa med ensidig bistav följd av högst normal s-runa. Därefter följer en t-runa med ensidig bistav till vänster samt de avslutande runorna mlʀ. Detta gör sammanlagt femton runor och den runa som saknas är b.

Enligt det medeltida runsystemet borde den fjärde runan återge en æ-runa, men någon sådan förväntar man sig inte heller på denna plats i runraden. Den måste alltså tolkas som en misslyckad o-runa, där ristaren har glömt den ena bistaven. Här kan man tveka om det är riktigast att återge runan med eller med æ som teckenformen faktiskt svarar emot. Även translittereringen av den sista runan kan diskuteras trots att formen är helt klar. Jämtland tillhörde som bekant Norge under medeltiden och på norskt område blev den gamla ʀ-runan redan under senvikingatiden det vedertagna tecknet för /y/. I norska medeltidsinskrifter translittereras den alltid med y. I Sverige sker samma förändring, men en bit in i medeltiden och även här förvandlas ʀ-runan till en y-runa. Av tradition har vi i Sverige vanligtvis behållit ʀ när vi återger medeltida runtexter, vilket egentligen är rätt diskutabelt i de fall där runans ljudvärde går att bestämma. De flesta som använde denna runa på medeltiden hade förmodligen ingen aning om att den en gång hade stått för ett r-ljud. Men om jag här (tillfälligtvis) böjer mig för traditionen så kan runorna i Hackås kyrka återges på följande sätt: fuþọrkhniastmlʀ.

Varför har man ristat dessa runor på utsidan av kyrkans kor? Enligt notisen i Dagens Nyheter berodde det på att runraden ”ansågs besitta ett magiskt skydd mot onda makter och därför ofta ristades in i kyrkväggarna av besökande bybor”. Nu är det i detta fall mycket svårt att avgöra om ristningen har gjorts i våt eller torr puts, men de ganska breda linjerna kan tyda på det förra. I så fall bör den ha ristats när kyrkan byggdes och härröra från någon som varit syselsatt med kyrkbygget. En magisk avsikt kan väl inte uteslutas, men det är också möjligt att denna person bara ville demonstrera sin runkunnighet. Resultatet blev visserligen inte helt korrekt, vilket faktiskt är påfallande vanligt när det handlar om just futharkinskrifter. Kanske beror det på att många av dessa har tillkommit i någon form av undervisningssituation.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runraden som undervisningsinstrument i Helmer Gustavsons artikel Lära sig och lära ut runor – med hjälp av futharken? i Situne Dei 2013. DS

En återfunnen öländsk runinskrift

N. J. Ekdahls anteckningar i Liljegrens samling i ATA. Efter original i ATA.

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter, men det händer också att tidigare kända inskrifter som varit försvunna dyker upp igen. I somras återfanns exempelvis ett stycke av runstenen U 168 Björkeby i Östra Ryd, som hade varit försvunnen sedan mitten av 1800-talet då den skulle ha sprängts sönder och lagts i kyrkans bogårdmur. Mycket riktigt var det också där som fragmentet påträffades och det är mycket troligt att resten av stenen finns i samma mur. Ett mera oväntat återfynd gjordes nu i tisdags vid lunchtid. Då återfanns nämligen den inskrift som i Ölands runinskrifter har beteckningen Öl 35.

Det som hittills har varit känt om denna inskrift bygger i huvudsak på de noteringar som Jonas Håkansson Rhezelius gjorde under sin forskningsresa på Öland 1634. Rhezelius var en av Riksantikvarien Johannes Bureus’ medhjälpare och hade sänts dit för att dokumentera kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. Detta arbete genomförde han med stor noggrannhet och hans avbildningar och anteckningar är ännu av oskattbart värde.

När Rhezelius den 6 augusti kom till Runstens kyrka på den östra delen av ön, upptecknade han en runinskrift som fanns på väggen i högkoret. Där stod bland annat att ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör kyrkoherden kunna: runor läsa och skriva” (Öl 34). Inskriften var dock inte särskilt gammal utan bör ha tillkommit knappt hundra år tidigare. Rhezelius noterade att runor också fanns skrivna i kyrkans ”gamble kyrkioordningz bok”. Dessa återgav ett par rader ur Davids psalm 150 i psaltaren:

Laudate Dominum in cimbalis et choro,
laudate eum in cordis et organo
”Prisa herren med tamburin och dans,
Prisa honom med strängaspel och flöjt.”

Enligt J.G. Liljegren (1832) ska runorna ha förekommit ”i en år 1541 tryckt Mässebok”, men detta är allt som har varit känt om denna inskrift och man har räknat den som försvunnen sedan länge.

För några år sedan fick jag i Liljegrens samling i ATA syn på ett pappersark som gav ytterligare några uppgifter om inskriften. Där stod: ”På Kongl. Bibliothekets duplett-auction (Mars 1832) såldes under No 491, 4o Olai Petri Handbok Stockh. 1531 och Messan på Swensko Upsala 1541. På sista bladet af den sistnämnde förekom följande med runeskrift: [varefter en runtext motsvarande den hos Rhezelius återges].”

Bladet är skrivet av fornforskaren N. J. Ekdahl, även känd som Kalvskinnsprästen för sitt idoga arbete att spåra upp och samla in medeltida pergamentbrev i framför allt Norrland. En intressant upplysning finns också i den sista raden på arket: ”Boken köptes af Jacob Westin för 4 RD Bo [=Riksdaler Banco].” Mässboken från Runstens kyrka hade alltså på något sätt hamnat i Kungliga biblioteket i Stockholm och därifrån sålts vidare så sent som på 1830-talet.

Jacob Westin var då ett okänt namn för mig, men jag har senare förstått att han var en hängiven boksamlare, som inför Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 skänkte hela sin omfattande och dyrbara boksamling till universitetet. När jag tittade i bibliotekets katalog på nätet hittade jag inte mindre än två exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko från 1541, som har tillhört honom. Ett av dessa skulle dessutom enligt en anmärkning i katalogen ha ”Strödda anteckningar i marginalen samt på sista bladet”! Kunde inte detta vara samma exemplar som Ekdahl hade sett 1832?

Denna lilla upptäckt gjorde jag redan i somras (mitt under semestern), men det dröjde fram till denna vecka innan jag fick tid att åka till Uppsala och titta i boken. Och minsann! Fanns det inte på det sista bladet tre rader med runor med det ovan nämnda citatet ur Davids psalm:

Runorna på sista bladet i Jacob Westins exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko (1541). Efter original i UUB.

la͡uþatæ × þo͡min͡um × in × cimpaḷis ×
æt × co͡ro × la͡uþatæ × æum × in ×
co͡rþis × æt × o͡rga͡no ÷ +

Runtexten överensstämmer inte helt med Rhezelius’ uppteckning och faktiskt inte heller med Ekdahls, men jag tror ändå att det rör sig om samma bok som 1634 fanns i Runstens kyrka. Möjligen ger handstilen i den latinska återgivningen av runtexten ett lite yngre intryck än de övriga anteckningarna i boken, som har en tydlig 1500-talsstil. Hur boken kom till Kungliga biblioteket vet jag inte. Kanske förvärvade Rhezelius den redan 1634 eller också kan den ha tagits till Stockholm av Johan Hadorph, som besökte samma kyrka under sin antikvariska resa 1673.

Inte heller vet vi säkert vem som har skrivit runorna i mässboken, även om man tidigare har gissat på den person som hade svarat för runorna i högkoret, en Johannes Olai från Kalmar. Han måste i så fall ha varit en prästman med ett musikaliskt intresse. Hela det första uppslaget i mässboken är nämligen fullskrivet med musiknoter och psalmtexter och även på de följande bladen finns noter ifyllda. Det kan här erinras om att reformatorn Martin Luther – som ju råkar jubilera just i år – faktiskt satte musiken som det högsta näst efter teologin. Musiken var enligt Luther ”en gåva från Gud och inte från människor, den gör hjärtan glada, den driver bort djävulen och den bereder oskyldiga fröjd”. Tydligen har prästen i Runsten resonerat på ett liknande sätt och fastnat för David psalm, där det inte bara handlar om sång och dans, utan också om tamburiner, stränginstrument och flöjt.

Runinskriften i mässboken kan av naturliga skäl ha tillkommit tidigast 1541 och den är alltså efterreformatorisk, men själva runorna är av den typ som användes under medeltiden. Det är för övrigt samma variant av runor som den svenske reformatorn Olaus Petri själv behärskade och som han hade använt i en inskrift på sitt hus i Storkyrkobrinken i Stockholm. Märkligt nog hade även denna nu försvunna runtext en viss anknytning till musiktemat:

skæggiot : haka : klæðær : ikkæ væl : i : dansæ :
”Skäggig haka passar inte väl i dans”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om återfyndet av U 168 i Östra Ryd på Jan Owes blogg. DS.

PPS. Det som har fått mig att tveka en smula om det verkligen är originalet från Runstens kyrka som nu har återfunnits, är de uppenbara misstag som finns på två ställen. I cimpalis är bistaven i l-runan placerad vid basen i stället för vid toppen och i ordet æum har skrivaren först föregripit bistaven i m när han skulle skriva u. Detta skulle ju kunna bero på kopieringsfel efter en förlaga, men är i detta fall ett tecken på inskriftens äkthet. Går man till Rhezelius’ originaluppteckning i Kungliga biblioteket ser man nämligen att l-runan i den ursprungliga blyertsuppteckningen har haft en lågt ansatt bistav, men att redan Rhezelius ändrade detta när han förtydligade sina anteckningar med bläck. DS.

Oläsliga runor lästa i Ganthem och Lärbro

Detalj av de nyfunna runorna på väggen i Ganthems kyrka. Foto Magnus Källström

Runor kan vara oläsliga på mer än ett sätt. Ibland är inskrifterna så skadade att vi har svårt att identifiera tecknen och därför går det inte att få något sammanhang i texten. I andra fall är det ingen svårighet att läsa själva runorna, men den teckenföljd som uppkommer ger inga som helst associationer. Här kan det ibland vara svårt att avgöra om någon mening ursprungligen har funnits eller om det är våra nutida kunskaper som inte räcker till.

I torsdags var jag på Gotland för att granska en nyfunnen runinskrift i Ganthems kyrka och fick då tillfällighet möta båda dessa fenomen. I tornrummet finns en hel del runristningar i putsen (G 142A–I) och vid en renovering nu i somras upptäcktes ännu en av konservator Rebeca Kettunen. Typiskt nog hade jag varit där bara några dagar tidigare för att gå igenom de tidigare kända ristningarna, men denna hade missat helt trots att jag måste hade stått precis under den. Förklaringen är kanske att den sitter betydligt högre upp än de övriga ristningarna, mer än två meter över golvet. Ristaren verkar ha följt den övre kanten av ett stort standar som finns ristat och målat med rödkrita på den norra väggen.

De målade runorna på samma vägg. Tydligast är u-runan till höger. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls vara särskilt svåra att läsa. Det verkar stå erhakoh͡b, men vad detta ska tänkas betyda är en annan sak. Medan jag dokumenterade denna ristning lade jag märke till att det lite längre ned också fanns en rad med decimeterhöga runor målade med en grå färg. Dessa var betydligt svårare att läsa och jag fick inte fram mer än -­u-­kru-­, vilket är ungefär lika obegripligt som den tidigare inskriften men av andra skäl. En nyfunnen runinskrift är givetvis intressant i sig själv, men det är ju alltid frusterande när man inte kan säga något  om vad det betyder.

Jag hade dock fler saker på agendan och en av dessa var att åka till Lärbro kyrka och ta en närmare titt på gravhällen G 293, som jag tidigare har skrivit om i olika sammanhang. Besöket hade ett tvåfaldigt syfte. Dels var jag intresserad av den speciella stungna n-runa som förekommer i denna inskrift och som verkar ha använts för en speciell kvalitet av /n/, nämligen i anslutning till dentala konsonanter som /t/ eller /d/ men också när n-ljudet var långt. Enligt den traditionella läsningen av inskriften var dock n-runan i ordet minna ostungen trots att man här skulle vänta en stingning. Samtidigt hade jag sett ett fotografi där det såg ut som om runan ändå kunde ha en stingning. Det andra skälet var ett runristat gravhällsfragment hos länsstyrelsen på Gotland där jag mig i ett tidigare inlägg tror mig ha framfört goda skäl för att det en gång kan ha varit del av denna häll. Ett av dessa var att avståndet mellan kanten och runbandet uppgick till 3 cm och att det på fotografier såg ut att vara samma förhållanden på Lärbrohällen.

Gravhällen G 293 i Lärbro kyrka. Man måste lyfta på mattan för att kunna granska hela texten. Foto Magnus Källström

För att göra en lång historia kort: n-runan i fråga visade sig vara stungen och avståndet mellan kanten och runbandet längs den vänstra sidan av stenen var just 3 cm. Därmed hade jag bekräftat det jag hade misstänkt, vilket ju var trevligt men som också lämnade efter sig en viss tomhet. Vad skulle jag göra nu? Det var ju ännu åtskilliga timmar kvar innan planet mot Stockholm skulle lyfta. Blicken föll på den söndertrasade runinskrift som finns i ringen runt det stora korset på hällens mitt. Lärbrohällen blev nämligen återanvänd på 1600-talet och en ny minnesinskrift höggs in, vilken i stort sett har utplånat denna del av texten.

Korset på Lärbrohällen med den ytterst fragmentariska inskriften. Foto Magnus Källström

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter återges partiet på följande sätt med början till höger om den övre korsarmen:

-­-­-­-­-­r | -­- : -­- : -­ : r | -­-afr | -­- : -­… : …-­…

Samtidigt bör det påpekas att korset delar ringen i fyra kvadranter och att vi egentligen inte vet var texten börjar. Jag har alltid uppfattat denna del av inskriften som fullständigt hopplös, men eftersom jag ändå hade tid över fick jag för mig att jag skulle gå igenom den systematiskt. Ganska snart såg jag att det fanns en otvetydig d-runa i slingan till höger om den övre korsarmen och därefter upptäckte jag resterna av en bindruna o͡k nedanför den högra korsarmen. Efter ett kolonformat skiljetecken följde sedan runorna ur och därefter fanns en ensam runa omgiven av skiljetecken. Denna hade till vänster något som liknade bistaven till a. Den ensamma runan ledde direkt tankarna till de dateringar efter den så kallade påsktavlan som finns i många gotländska runinskrifter. ”Då var f söndagsbokstav och l prim(stav) [dvs. gyllental] i trettonde raden på tavlan” kan det exempelvis stå (G 70 Urgude, Sproge socken). Kunde det vara så att det i korsringen på Lärbrohällen stod ”och var a”. Knappt hade jag hunnit tänka klart denna tanke förrän jag insåg att runföljden till höger om den övre korsarmen ursprungligen måste ha utgjorts av ordet sunnudagr ’söndag(sbokstav)’.

Nu rådde det ingen tvekan om i vilken riktning jag borde söka. Jag tog en paus och gick ut på kyrkogården och satte mig på en bänk i solskenet. Där plockade jag fram min dator och sökte i Samnordisk runtextdatabassunnudagr för att få exempel på hur de nämnda dateringarna brukar vara formulerade. Jag behövde inte gå igenom särskilt många poster förrän jag insåg att runföljden afr i korsringen nedtill till vänster givetvis måste vara slutet av ordet primstafr ’primstav’, vilket jag egentligen borde ha förstått långt tidigare. Min a-runa måste alltså ha varit gyllental år 1350. Då kunde man ju också ta reda på vilken söndagsbokstav detta år hade genom att titta i påsktavlan. Lyckligtvis hade jag även den inskannad på datorn, men här kom en oväntad överraskning. Söndagsbokstaven för år 1350 var runan þ, men gyllentalet var inte a, utan u. Hur kunde detta vara möjligt? Och varför såg det ut som om det stod rimstafr och inte primstafr på hällen? Det var bara att gå in i kyrkan och ge sig i kast med inskriften igen. Det visade sig faktiskt finnas en p-runa, men förutom den övre delen av huvudstaven och svaga spår av den övre bistaven återstår bara de två stingningarna, vilka tidigare har tolkats som ett skiljetecken. Det som jag hade uppfattat som en a-bistav på samma runa måste alltså vara något annat (troligen en skada). Jag insåg då också att de föregående runorna ur inte kunde vara resterna av ordet var, utan att de naturligtvis återgav u-runans namn: ūr ’duggregn; slagg’. Ibland skrivs nämligen hela runnamnet ut i dessa dateringar. ”Då var ūr primstav och þurs söndagsbokstav” står det exempelvis på en gravhäll i Hangvars kyrka (G 308).

Detalj av inskriften i ringen runt korset. Före r-runan till höger ser man spår av den p-runa som tidigare togs för ett skiljetecken. Foto Magnus Källström

Därmed var faktiskt hela inskriften löst och med den nyvunna kunskapen var det också  möjligt att identifiera tämligen diffusa spår av runor. Inskriften i korsringen börjar inte högst upp i ringen utan till vänster ovanför den vänstra korsarmen. Texten bör enligt min mening läsas:

ð̣ạ : u-­- : -­-… sụɴud-­-r ọ͡k : ur : pr-­-­s-­afr
Þā v[ar þors] sunnud[ag]r ok ūr pr[īm]s[t]afr.
”Då var þurs söndagsbokstav och ūr primstav.”

Det är naturligtvis lätt att känna sig lite mallig när man med utgångspunkt i endast fem säkert lästa runor och en helt oviss läsordning slutligen lyckas få fram en hel mening på sju ord. Den mer renlärige fältrunologen skulle här säkert påpeka att man först ska läsa och dokumentera inskriften helt förutsättningslöst och därefter börja fundera på tolkningen, men i praktiken kan det vara svårt att hålla dessa delar helt åtskilda. Vinsten med att vi nu kan förstå denna till synes omöjliga del av inskriften måste ändå väga tyngre trots vissa genvägar. Dessutom var jag på grund av en felläsning ett tag ute på helt fel spår, även om detta uppslag till slut ändå ledde rätt.

När jag återvänder till Helmer Gustavsons noggranna kommentarer till läsningen av inskriften i manuset till Gotlands runinskrifter 3 ser jag också att de flesta av mina iakttagelser rörande de enskilda tecknen finns redan där. Det som behövdes var egentligen en trådända att börja nysta i och denna fick jag tag i när jag identifierade det lilla ordet ok ’och’.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den n-runa som förekommer i ordet sunnudagr är av allt att döma stungen, vilket med inskriftens ortografi är det förväntade, eftersom n-ljudet i detta ord är långt. Att detta tecken förekommer här är lite lustigt, eftersom jag ursprungligen åkte till Lärbro för att bland annat kontrollera en annan n-runa med just detta ljudvärde. Inte anade jag då att det skulle finnas ett exempel till i samma inskrift. DS.

Ett gotländskt runmysterium och något om runan för c och z

Gravhällsfragmentet som förvaras hos Länsstyrelsen på Gotland. Foto Magnus Källström

I slutet av maj var jag på Gotland för att studera ett antal mer eller mindre nyfunna runinskrifter. Bland dessa fanns ett fragment av en medeltida gravhäll som förvaras hos Länsstyrelsen i Visby, men där det är oklart var och när det har tillvaratagits.

Jag fick första gången vetskap om detta fragment i mars i år när Daniel Langhammer på Länsstyrelsen skickade ett foto till mig med frågan om jag visste något om det. Det gjorde jag inte, men samtidigt fanns det något mycket bekant över de runor som gick att urskilja på bilden. Intill den ena kanten läste jag utan problem su, där s-runan har en typisk ”gotländsk” form. Jag kom omedelbart att tänka på en rapport som Per Widerström på Gotlands museum hade mejlat till mig fem månader tidigare med en liknande fråga. Han hade stött på denna rapport av en tillfällighet när han bytte tjänsterum och den rörde en arkeologisk kontroll som museet hade gjort vid Lärbro kyrka den 24 oktober 1998 i samband med schaktning för en åskledare. Vid detta tillfälle framkom ett antal gravhällsfragment däribland ett med tre runor, där de två sista kunde läsas su och var påfallande lika dem på det nu aktuella fragmentet. Före dessa ska det ha funnits något som påminde om en bakvänd u-runa, men så tycktes inte motsvarande tecken på Länsstyrelsens fragment se ut.

Anteckningar ur rapporten från schaktövervakningen vid Lärbro kyrka 1998.

Väl på plats i Visby och med lite snedbelysning var det inte svårt att bestämma formen på den första runan som hade varit ganska otydlig på det fotografi som jag hade sett. Den utgörs av en halv stav uppifrån och avslutas nedtill med en ring (se bilden ovan). Denna runform stöter man inte på så ofta, men det är en variant av den medeltida runan för c eller z. Hur den ska translittereras beror faktiskt på vilket språk som har använts i inskriften. I inskrifter på fornsvenska eller forngutniska står den för det mesta för ljudförbindelsen /ts/ eller /ds/ och återges då bäst med z. Om inskriften är på latin svarar den däremot mot c. Eftersom texterna på de gotländska gravhällarna med runor brukar vara avfattade på folkspråket ska nog inskriften återges som … z : su….

Under senvåren hade Daniel gjort lite efterforskningar och bland annat kontaktat Cathrine Sjölund, som var den arkeolog som gjorde schaktövervakningen vid Lärbro kyrka. Trots att det var nästan tjugo år sedan och handlade om en enda dags arbete mindes hon tillfället mycket väl. Fragmentet hade framkommit i schaktet nära kyrkobyggnaden och det skulle ha varit misstänkt likt det fragment som Länsstyrelsen nu förvarade, även om hon inte helt säkert kunde säga att det handlade om samma sten.

Vi vet alltså ännu inte om fragmentet hos Länsstyrelsen verkligen är det fragment som hittades i Lärbro 1998. Här kan den nämnda z-runan bidra med en liten ledtråd. Denna variant med ringformig avslutning är nämligen relativt sällsynt och förekommer bara i fem gotländska runinskrifter (G 195, G­ 293, G 312, G ­334, G 344). Samtliga tillhör den norra hälften av ön – från Tofta i söder till Fårö i norr – vilket är ett starkt indicium på att fragmentet kommer från detta område. En av inskrifterna framstår också som särskilt intressant, nämligen gravhällen G 293 som ligger i golvet till Lärbro kyrka.

Fotändan av gravhällen G 293 i Lärbro kyrka som bland annat daterar sig efter Adams skapelse. Foto Magnus Källström

Lärbrohällen bär en mycket spännande inskrift, inte minst genom att den daterar sig själv till 1350 – pestens år i Sverige – på ett lika exakt som omständligt sätt:

”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra. Fem tusen år och ett år mindre än tvåhundra år var från Adam och till Guds födelse och ett tusen år och trehundra år och femtio år var från Guds födelse och till digerdöden(!) …”

När jag undersökte fragmentet hos Länsstyrelsen hade jag noterat att runorna var 5 cm höga och att avståndet mellan det yttre runbandet och kanten uppgick till 3 cm. G 293 ska enligt uppgift också ha 5 cm höga runor. Hur stort avståndet är mellan runbandet och hällens kant vet jag inte, men tittar man på bilder av stenen och jämför med bredden på runbandet så kan det mycket väl röra sig om 3 cm även här. En närmare granskning av z-runan på gravhällen i Lärbro visar dessutom att ringen i denna runa är något förskjuten åt höger i förhållande till den lodräta staven, vilket också är fallet på fragmentet. Jag tror därför att det är mer än möjligt att detta fragment en gång har tillhört just denna gravhäll.

Detalj av en z-runa på Lärbrohällen jämförd med motsvarande runa på det nyfunna fragmentet. Foto Helmer Gustavson 1980 (Runverkets samlingar) resp. Magnus Källström

Lärbrohällen var redan då den undersöktes av N. J. Ekdahl 1826 delvis defekt och i dag saknas inskriftens början. Denna del av hällen fanns kvar vid Carl Säves besök den 1 augusti 1854 och ska enligt en sammanställning av gotländska runinskrifter som finns i hans samling i ATA ha lytt: ”+ Guþ : naþi : Hehuars : sial : sum : h— — ….u .. : gera :” det vill säga ”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra.” Det är ju inte omöjligt att passa in fragmentets …z : su… i denna runföljd om man exempelvis antar att det har stått [han]z : su[n] ”hans son”, [lafran]z : su[n]  ”Lafrans’ son” eller något liknande.

Flera indicier tyder alltså på att fragmentet hos Länsstyrelsen har tillhört samma sten som G 293 och att det följaktligen bör komma från Lärbro kyrka. Det verkar då rimligt att det också är identiskt med det fragment som 1998 grävdes upp på kyrkogården. För detta talar även en annan omständighet. När jag undersökte fragmentet nu i maj lade jag märke till att det fanns sandig jord kvar på kanterna, vilket visar att det för inte alltför länge sedan måste ha legat i marken.

Jag vill därmed inte säga att mysteriet med det runristade gravhällsfragmentet är löst, men om inga nya uppgifter tillkommer tror jag att det är i denna riktning vi ska söka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Inskriften på Lärbrohällen G 293 upptecknad i Kyrkoinventarium 1830. Efter original i ATA.

PS. Egentligen är det rätt osäkert vilket namn den döde på Lärbrohällen har burit. Ekdahl läste nihua͡r, medan Säve har hehuars. I Kyrkoinventarium 1830 finns en ganska förbisedd uppteckning, där läsningen i stället är hihụalẓ, vilket tyder på att det också kan ha handlat om det välkända namnet Hägvald. Att både Ekdahl och Säve har läst r talar dock för den traditionella tolkningen Hägvard, även om detta namn tycks ha varit mycket sällsynt. Däremot kan vi med ledning av uppteckningen i Kyrkoinventarium slå fast att runföljden bör ha avslutats med en z-runa och inte s. Säve gör nämligen ingen skillnad mellan dessa två varianter i sin translitterering utan återger båda med s. Det senare är något som jag inte visste när jag påbörjade denna text. DS.

En halvmålad runsten i Sturefors

Den nyligen uppmålade runstenen vid Vists kyrka, där ormen ännu har rumpan bar. Foto Magnus Källström

Till Runverkets uppgifter hör att registrera, undersöka och publicera Sveriges runinskrifter. Nya fynd görs årligen, men det finns faktiskt en hel del inskrifter som upptäcktes för rätt många år sedan och som ännu inte har presenterats i tryck. En av dessa är den runsten står vid Vists kyrka i Sturefors i Östergötland och som upptäcktes redan 1963.

Vists kyrka brann 1961 och det var i samband med uppröjningen efter branden som den tidigare helt okända runstenen framkom under kyrkans golv. I oktober 1965 lagades stenen och restes den intill den nyuppförda kyrkan. I samband med detta undersöktes och målades ristningen av Sven B. F. Jansson, som har beskrivit sina iakttagelser i en otryckt rapport i ATA. Han framhåller där att ristningsytan ”är svårt vitttrad, gropig och knottrig” och att ristningen på många ställen är ”mycket otydlig”, men lyckas ändå läsa följande runor:

hkun : þiʀ bṛu- : suniʀ : kunịta- -­-ṭu : -­-­-­-­-­- : -­-ḳ-­-­- -­-þ̣ụ- -­-­-
Hakon þæiʀ brøðr, syniʀ Gunn-…
”Håkon och hans bröder, Gunnhilds (?) söner /läto resa stenen efter … sin fader?/.”

Jansson har noggrant kommenterat sin läsning fram till och med skiljetecknet efter inskriftens tjugosjunde runa, men skriver sedan: ”Därefter kan spår av ett 20-tal runor iakttagas. I intet fall kan dessa skadade runor bestämmas med någon säkerhet. Inskriften kan tyvärr ej rekonstrueras.”

Här ser man som runolog direkt ett intressant problem och en spännande utmaning. För ganska exakt fem år sedan var jag vid kyrkan och gick noggrant igenom inskriften och tyckte mig då komma en bit längre än Jansson hade gjort. Jag måste erkänna att jag då hade en idé om det mesta utom den dödes namn. Förra året rengjordes stenen och igår var jag där igen för att granska inskriften ännu en gång och måla upp ristningen.

Jag kom dit vid tvåtiden och det rådde mycket goda undersökningsförhållanden med ett molnbeslöjat solljus som föll från höger över ristningsytan. Ganska snart upptäckte jag att jag nog varit lite väl övermodig vid min första undersökning, men de första 34 runorna gick i de allra flesta fall att etablera. Det står: hkun : þiʀ bṛþ̣r : suniʀ : kunita- · -­-­-ṭu : sn · iftʀ : det vill säga: ”Håkon och hans bröder, Gunnhilds söner, reste stenen efter”. Därefter ser man spår av runor som sträcker sig ända ut i svanspetsen på rundjuret, men de är minst sagt knepiga att reda ut. Jag vågade därför inte måla dem vid detta besök, utan ska komma tillbaka senare i sommar och ta en ny titt. Det är därför stenen nu ser ut som den gör, om någon skulle undra.

Stenen som den såg ut innan uppmålning med tydliga spår av den äldre uppmålningen. Foto Magnus Källström

En helt förutsättningslös undersökning går inte att göra, eftersom det i många ristningsspåren fortfarande finns spår av Janssons uppmålning från 1960-talet, där färgen har en mossgrön(!) nyans. Jag minns att jag när jag började intressera för runstenar i slutet av 1970-talet förvånades över att vissa runstenar var uppmålade med grön färg. Så har givetvis inte varit fallet, utan det är en ursprungligen röd färg som har förändrats. Påfallande ofta dyker tydliga spår av denna färg upp på runstenar som hittades på 1960-talet. Jag har bland annat sett det på det fragment som sitter inmurat i den södra väggen i Spånga kyrka i Uppland (upptäckt 1954, men målat 1961), liksom på U 707 i Kungs-Husby kyrka, som återfanns 1965.

Ryktet säger att det var en färg som Run-Janne själv hade blandat till, men enligt de efterlevande är detta nog inte sant. Antagligen har han i stället fått färgen av någon konservator som har experimenterat med att få fram en extra hållbar runstensfärg. Eftersom den med tiden blir helt grön så innehåller den förmodligen en hel del koppar.

Det är tveksamt om det finns något foto av stenen med Janssons uppmålning och den har därför aldrig fått någon stildatering enligt den gräslundska modellen. Det är dock rätt tydligt att den bär ett huvud avbildat i fågelperspektiv, även om bara det ena ögat säkert går att urskilja. Stenen bör följaktligen tillhöra 1000-talets första hälft.

Jag fick alltså lugna mig lite när det gäller målningen av runorna i inskriftens slut, men detta ger å andra sidan tillfälle för andra att bilda sig en uppfattning om vad det kan tänkas stå. Så den som vill pröva sina krafter som runläsare bör avlägga ett besök i Sturefors nu i sommar och då helst en solig eftermiddag!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I Samnordisk runtextdatabas har runstenen signum Ög ATA6225/65 för den som vill leta upp den. DS.

Murarmästarnas runor i Källunge

Här sitter artikelförfattaren där runristaren en gång satt. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag på Gotland och passade då på att undersöka ett antal runinskrifter som hade dykt upp i olika sammanhang. På listan fanns ett par putsristningar i Källunge kyrka, som upptäcktes vid restaureringen 2008–2010, men som jag hittills bara hade sett på fotografi. Trots detta har jag faktiskt skrivit om dem i en kommande artikel om runfynd i gotländska kyrkor.

Nu i torsdags skulle jag äntligen få möjlighet att skaffa mig lite självsyn och jag hade i förväg avtalat om att få komma in i kyrkan. Ristningarna finns nämligen på ställen som man normalt inte har tillgång till. En av dem är ristad på den norra väggen i den trånga trappgång som leder från sakristian upp på korvinden och det tog ett tag innan jag lyckades lokalisera den. Runorna står ungefär i knähöjd och för att kunna läsa dem måste man sätta sig ned i trappan. Det budskap som inskriften förmedlar är i sammanhanget mycket passande. Där står nämligen heær · sat… det vill säga ”Här satt…”. Därefter har säkerligen följt ett namn, men här har tyvärr ett stort stycke av putslagret fallit bort.

Runorna på nordväggen i trappan upp till korvinden i Källunge kyrka. Foto Magnus Källström

Vi vet alltså inte vem som har svarat för runorna, men eftersom de är ristade i kalkputsen innan den torkade bör det vara en av murarmästarna som arbetade på koret i Källunge. Enligt den konsthistoriska dateringen uppfördes detta i början eller mitten av 1300-talet. När man läser inskriften i trappan sitter man alltså på exakt samma plats som denne murarmästare gjorde för 700 år sedan, vilket är en lite hisnande insikt.

Naturligtvis är det mycket tråkigt att vi inte får veta hans namn, men i portalen mellan tornet och långhusvinden möter förmodligen namnet på en annan av kyrkans murarmästare. Om denna inskrift hade jag i den nämnda artikeln uttryckt mig mycket svepande, eftersom jag på fotografiet inte kunde bestämma de tre första runorna. I verkligheten var det däremot inga svårigheter läsa denna runföljd. Den lyder hailbiern, vilket på nutida svenska kan återges som Helbjörn­(!).

Runorna hailbiern i portalen mellan tornet och långhusvinden. Foto Magnus Källström

Namnet låter kanske lite konstigt, men förleden Hæil­- ska identifieras med det fornvästnordiska substantivet heill ’lycka’ eller det likalydande adjektivet med betydelsen ’lycklig’. Denna namnled föreligger i flera runskrivna personnamn på Gotland under både vikingatid och medeltid: Hailgair, Hailvi och kanske också Hailfos. Till denna namnräcka kan vi nu alltså lägga ett tidigare okänt mansnamn Hailbjärn.

Utanför Gotland verkar namnleden Hæil­- ha varit mycket sällsynt, men ett fornsvenskt Helger är under medeltiden känt från Östergötland och Stockholm. När jag stod där på vinden i Källunge kom jag dessutom att tänka på runföljden hilbiarn, som finns på en vikingatida runsten vid Bergaholm i Salem utanför Stockholm (Sö 302). Namnet har hittills uppfattats som en felristning för halbiarn Hallbiǫrn, men mot bakgrund av namnet i Källunge ligger det betydligt närmare till hands att i stället tolka det som ett runsvenskt Hæilbiǫrn.

Att jag tror att den gutniske Hailbjärn har varit murarmästare beror på att även dessa runor har ristats i våt puts. Han bör dock ha varit verksam ett par hundra år tidigare än den kollega som efterlämnade ristningen i trappgången upp till korvinden. Tornet och långhuset i Källunge tillhör nämligen en äldre del av kyrkan och anses ha tillkommit i början eller mitten av 1100-talet. Att det är en tidskillnad mellan ristningarna framgår också av ett par av runformerna.

Ristningen på kyrkvinden har alltså av allt att döma bevarat namnet på en av Gotlands medeltida murarmästare. Man kan tro att detta är något unikt, men så är faktiskt inte fallet. Från Fårö känner vi ett par runinskrifter i sten (G 336 Fårö kyrka och G 337 Langhammars), som båda utgörs av texten ”Gud förlåte oss våra synder, så sade Petar murarmästare”.

Jag måste passa på att nämna att det i Källunge kyrka finns ännu en runristning, som inte har blivit offentliggjord. Den är ristad i putsen på den norra väggen av den gamla triumfbågen mellan långhuset och koret. På denna yta finns det gott om ristningar från skilda tider och inte mindre än tre runinskrifter är kända sedan tidigare (G 238a-c). Den aktuella runföljden verkar dock först ha uppmärksammats i samband med det tjugonde internationella fältrunologmötet som hölls på Gotland 2007. Den lyder kort och gott: ioakim.

Namnet ioakim som finns ristat i portalen mellan långhuset och koret. Foto Magnus Källström

Detta är ett bibliskt namn av hebreiskt ursprung, som ska betyda ’Jahve reser upp, upprättar’. Joakim tillhör inte de tidigast inlånade namnen, utan började av källorna att döma först användas i Sverige på 1400-talet. De övriga runinskrifterna på tornbågen har daterats till senmedeltiden eller början av nyare tid. Jag tror att det finns goda skäl att föra ioakim till den senare gruppen. För detta talar inte minst formen på o-runan som ger ett klart eftermedeltida intryck.

Som säkert har framgått blev det en ovanligt lyckosam torsdagsförmiddag uppe på kyrkvinden i Källunge. Det är ju inte varje dag som man kommer medeltidens runkunniga så nära eller får möjlighet att lägga ett tidigare okänt namn till den runsvenska personnamnsskatten. Dessutom gav besöket en påminnelse om hur svårt det kan vara att läsa och tolka runor utifrån fotografier utan att ha sett dem i verkligheten. Fältstudier är nödvändiga och originalet är alltid bäst!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den som så småningom kanske läser min artikel ser att jag där läste den första inskriften hiersat…, men det första ordet är stavat heær. Att det innehåller en æ-runa tyder på att denne murarmästare inte har varit gotlänning. DS.

K-blogg fyller tio år

Den 9 maj 2007 såg Riksantikvarieämbetets K-blogg dagens ljus, som en av de första bloggarna som producerades av en myndighet.
Twitter var pinfärskt, Facebook hade bara funnits i Sverige något år och Instagrams intåg skulle dröja ytterligare tre år. Johan Carlström var en av initiativtagarna till bloggen.

– Twitter var nytt. Bloggar hade ju funnits ett tag, men det var väldigt få myndigheter som hade en egen då, berättar Johan. Vi ville testa det här med möjligheten till dialog via bloggen och låta medarbetare skriva med en mer personlig ton, från deras perspektiv.

Då var det fortfarande vanligt att allmänheten skrev fysiska brev till myndigheten, minns Johan. Eller ringde i större utsträckning.

Det allra första inlägget handlade om att Carl von Linné fyllde 300 år vilket vi bland annat uppmärksammade med en utställning i vårt bibliotek på Storgatan i Stockholm (se skärmdump hämtad från Internet Archive).

Det allra första inlägget på K-blogg, den 9 maj 2007.

Sedan dess har bloggen ändrat utseende och bland annat fyllts på med släppta avsnitt av Riksantikvarieämbetets podcast K-podd, men vår beskrivning av K-blogg är densamma nu som då:

”Välkommen till K-blogg, Riksantikvarieämbetets blogg. Här kan du läsa om aktuella och intressanta aspekter av kulturmiljö och kulturarv”.