Kategori: Aktuellt

Runstenen vid Stormarens strand

Den nyfunna runstenen vid Stora Tidö innanför Trafikverkets avspärrning. Inskriften lyder: ”Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.” Foto Magnus Källström

Den återfunna runstenen Sö 91 vid Stora Tidö utanför Eskilstuna har väckt stor uppmärksamhet i media ända sedan den första artikeln publicerades i Eskilstuna-Kuriren i onsdags kväll. Det känns därför som om allt som för tillfället kan sägas redan har sagts. Trots detta ska jag ändå försöka mig på att själv skriva några rader om detta synnerligen intressanta fynd.

Igår fredag var jag nämligen ute på ett hastigt besök vid stenen tillsammans med Länsstyrelsen i Södermanland och Trafikverket för att titta på stenen och diskutera vad som ska hända i nästa steg. Att det dyker upp försvunna eller ibland tidigare okända runstenar händer då och då, men det sällan som de har samma imponerande dimensioner som denna sten. Den mäter inte mindre än 4,2 meter i längd, varav det oristade rotpartiet bara utgör cirka 80 centimeter. I upprest skick kommer stenen alltså att mäta 3,4 meter över mark, vilket gör den till en av de högsta i Södermanland. Samtidigt är den inte särskilt tjock – endast cirka 35 centimeter på det tjockaste stället – så det är litet av ett under att den inte någon gång har knäckts på mitten.

Det kan verka märkligt att en så stor sten bara kan ha försvunnit, men går man tillbaka i källorna så får man en förklaring. Den äldsta uppgiften finns i de så kallade Rannsakningarna 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.”

Johan Peringskiölds teckning av stenen från sommaren 1686. Detta har hittills varit den enda kända avbildningen av stenen. Ur handskriften F l 5:5 i Kungliga biblioteket (efter mikrofilm i ATA)

Stenen låg alltså ned vid denna tid och förmodligen gjorde den också det när Peringskiöld var där 1686, även om det på hans träsnitt ser ut som om den var rest. Peringskiöld uppger att stenen finns ”I Tidöö gärde ey långt från Stårmare grinden hwarest berättas stått ett slag, i hwilket 3 bröder tillijka slagne blifvit.”

På träsnittet som är inklistrat på samma uppslag som hans originalteckning är detta antecknat intill den högra kanten av stenen, där han bland annat hade läst runorna buka : ali : sikstin. I det första häftet av Södermanlands runinskrifter (1924) tolkade Brate denna runsekvens som tre namn: ”Bugge, Alle, Sigsten”, och det är inte omöjligt att Peringskiöld har tänkt i liknande banor. Redan J. G. Liljegren (1833) gissade dock att ali kunde vara felläst för ordet auk ’och’. I det långa tillägg till Brates del av Södermanlands runinskrifter som Elias Wessén skrev 1936 föredras denna tolkning.

Detta var givetvis en av de saker som jag ville titta närmare på i fredags, men tyvärr visade det sig vara lite besvärligare än jag hade räknat med. Dels envisades solen länge med att hålla sig bakom molnen, dels var ristningsytan överdragen med tunt lager lera, som gjorde det svårt att  bedöma vad som var ristat. Något vatten att tvätta med fanns inte heller förutom det som hade samlats i bottnen av lerdiket. Trots förhållandena inte var ideala tror jag där att den andra runan i ordet är u och inte l och att det ursprungligen bör ha stått auk. I så fall är stenen rest till minne av två män och inte tre, som Brate trodde.

Ett försök att tvätta en del av stenen med vattnet från diket gjorde ristningen något tydligare. Här ser man bland annat korset upptill på stenen. Foto Magnus Källström

Historien om de tre fallna bröderna som Peringskiöld nedtecknade har alltså inte så mycket med verkligheten att göra. Att runstenar antogs vara minnen efter fältslag är inte alls ovanligt i den äldre folkliga traditionen och förmodligen har namnet Stormaregrinden här spätt på den uppfattningen. Enligt SAOB kunde ordet stormare under 1600-talet bland annat användas för en soldat som verkställde eller deltog i en stormning.

Jag tror inte att Stormaregrinden har något med stormare eller stormning att göra, utan gissar att det i stället handlar om namnet på en nu försvunnen vattensamling: *Stor-maren. Ordet mar(e) som är rätt vanligt i ortnamn, betyder bland annat ’grund vik, sumpig tjärn, sankmark’ och en sådan har på vikingatiden av allt att döma funnits strax nordost om den plats där stenen hittades. Förmodligen har den en gång rests vid kanten av denna vattensamling för att markera platsen för ett vad eller kanske början av en vägbank över vattnet. Den mycket leriga jorden – som jag fick stifta bekantskap med när jag på ett inte helt värdigt sätt tog mig ned till stenen i diket – har inte varit den bästa att resa en runsten i. Detta är säkert en av anledningarna till att den tidigt har fallit omkull och så småningom sjunkit ned under markytan.

Utsikt mot nordost och bort mot den plats där vattensamlingen *Stormaren en gång har legat. Foto Magnus Källström

Det som nu kommer hända är att stenen ska lyftas upp ur jorden och placeras på en tillfällig plats, där vi kan rengöra och undersöka den. Sedan ska den målas upp och resas i närheten av fyndplatsen, så att alla ska kunna se och uppleva den. Det kommer också att göras en arkeologisk undersökning för att se om det går att fastställa den plats där stenen en gång har varit rest. Rannsakningarnas uppgift om att den tidigare ”legadt vnder wägen” gör att vi givetvis måste hålla öppet för att den kan ha flyttats en bit redan på 1600-talet. Med tanke på stenens storlek kan det dock knappast ha handlat om någon längre sträcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Tomtebodas runsten tentativt tydd

Det försvunna fragmentet av Tomtebodastenen U 125 fotograferat av Erik Brate 1903. Foto: ATA

Det lär finnas en person som har sett alla Sveriges runstenar. Jag vet inte vem det är och det är definitivt inte jag. Tvärtom har jag trots att jag ägnat mig åt detta ämne från och till sedan slutet av 1970-talet, en hel del luckor vad gäller självsyn. Ibland behöver en runsten inte heller vara särskilt avlägsen för jag ännu inte ska ha sett den i verkligheten. Det finns samtidigt något positivt i detta. Jag har ju många runstenar kvar att se och därmed mycket kvar att upptäcka och lära.

En runsten, som jag har ägnat några tankar åt då och då, men aldrig har sett är U 125 från Tomteboda i Solna. Enligt vad Elias Wessén skrev i första häftet av Upplands runinskrifter 1940 ska ett fragment av denna sten förvaras ”i Blindinstitutet, bland dess undervisningsmateriel”.

Ursprungligen var det två fragment. Det första undersöktes av Erik Brate sommaren 1903 och låg då ”vid Tomteboda Blindinstitut, ofvanpå muren utanför södra ändan af trädgårdsbyggnaden”. Detta fragment verkar tidigt ha försvunnit. Det andra fragmentet ska ha dykt upp ett drygt decennium senare. Brate, som även undersökte detta fragment, skriver i sin reseberättelse 1916 att det ”påträffades 1915 på blindinstitutets tomt vid gamla trädgårdsbyggnaden i sluttningen åt söder, där järnvägen nu har sina nya spår. Den 1903 påträffade biten var funnen tätt bredvid”.

Anledningen till att jag tidigare har intresserat mig för denna sten är att det på det nu försvunna fragmentet bland annat ska ha funnits namnet Svæinn, skrivet suein med ei för den gamla diftongen /æi/. Det är i stort sett bara två runristare i Uppland som använder denna beteckning – Visäte och Torbjörn i Sigtuna – och jag hade funderat på om stenen kunde vara ett förbisett verk av Visäte, som ju har verkat i trakten. Nu är just detta fragment försvunnet, men jag tänkte att det på det andra fragmentet kunde finnas något som gjorde att stenen kunde knytas till denne ristare. Det har dock aldrig blivit av att ta sig till Tomtebodaskolan och jag har senare förstått att lokalerna nu sedan länge rymmer en annan verksamhet. Frågan var vart runstenen hade tagit vägen.

I våras var jag ombedd att hålla ett föredrag om runor på Gunnes gård i Upplands Väsby, och i samband med detta fick jag en fråga om vad det var för runstensfragment som fanns i Synskadades museum i Enskede. Jag insåg direkt att det måste handla om Tomtebodafragmentet, vilket visade sig stämma när jag tog kontakt med museet. Det hade lyckligtvis följt med de övriga samlingarna från skolan.

Fragmentet i Tomtebodasamlingen på Synskadades museum. Foto: Magnus Källström

Äntligen fick jag möjlighet att titta närmare på detta fragment, men jag kan inte påstå att jag kom till någon lösning av frågan om upphovsmannaskapet. Det finns inget som motsäger att stenen kan vara ett verk av Visäte, men heller inte något som mer bestämt pekar ut honom. I stället började jag fundera på texten, som ju bara utgörs av ett litet brottstycke: …-uri × hiþa…. Detta har aldrig tolkats, men egentligen kan de sista runorna inte vara resterna av så mycket annat än adverbet heðan ’hädan’.

Ordet finns tidigare belagt på två vikingatida runstenar. Den ena är den sörmländska Lundbystenen (Sö 131), rest till minne av Skarde, som fōr austr heðan með Ingvari ”for österut hädan med Ingvar”. Den andra är den danska Tryggevældestenen (DR 230), där ordet ingår i en förbannelseformel: Sā verði at rita es ælti(?) stæin þannsi eða heðan dragi ”Den ska bli till en ’räte’ (eller ’rädde’) som ödelägger(?) stenen eller släpar den härifrån.” Vad som avses med ordet ’räte’ eller ’rädde’ är det ingen som säkert vet, men det står helt klart att det inte kan ha varit något eftersträvansvärt.

Tryggevældestenen är försedd med ett antal stora genomgående borrhål längs kanterna, som ironiskt nog måste ha tillkommit i samband med någon flytt av stenen och som varit avsedda att fästa dragremmar i. Den som sysselsatt sig med detta har nog varit lyckligt ovetande om innehållet i runtexten.

Frågan är hur runföljden …-uri som föregår ordet heða[n] på Tomtebodastenen ska tolkas. En möjlighet är en konjunktivform ̄ri av verbet ̄ra ’föra’, vilket leder tankarna till Tryggevældestenens text. Förbannelseformler är dock inget som brukar finnas på de uppländska runstenarna. Närmare till hands ligger i stället att gissa på en formulering liknande den på Lundbystenen och att …-uri är slutet av namnet på någon hövding som likt Ingvar den vittfarne har lett en vikingafärd till främmande land. Om det antagna namnet har föregåtts av prepositionen með ’med’ måste det stå i dativ och det skulle då exempelvis kunna handla om namnet Þōriʀ, som har formen Þōri i dativ. Någon vikingahövding Tore är dock inte känd från svenska runstenar.

En sådan verkar dock finnas omnämnd på en dansk runsten, nämligen Mejlbystenen (DR 117), som finns på Randers museum på Jylland. Stenen är rest av Åne efter sonen Eskil, ”som dog med Tore i Öresund” (ias : tauþr | uarþ : maþ : þuri : i : ura : | : suti :).

Nu är Tore ett av de allra vanligaste namnen under vikingatiden och bara på runstenarna i Sverige finns runt femtio belägg. Jag tror därför inte att vi ska räkna med att det är denne Tore som kan ha förekommit på U 125. Om man undantar ordet heðan, som jag är rätt säker på har funnits på Tomtebodafragmentet, måste de övriga förslagen givetvis bara uppfattas som för tillfället obevisbara möjligheter.

Samtidigt kanske man ska passa på att ta med sig lite av de erfarenheter som förmedlas av de två danska runstenarna: ha respekt för vatten i sommarvärmen och låt runstenarna stå där de står.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Halländska runor och namn

Runstenen i koret till Kvibille kyrka i Halland (DR 354). Foto Magnus Källström

Att ägna sig åt runforskning betyder att man ofta får goda anledningar att besöka platser där man inte tidigare har varit. Halland har länge varit ett närmast okänt område för mig, men tack vare ett par runvårdsinsatser som har genomförts av Länsstyrelsen i Halland har jag på ganska kort tid fått tillfälle att orientera mig i landskapets runinskrifter.

Förra året undersökte och målade jag en runsten från Vapnö, som visade sig ha seglat under falsk flagg. På grund av formen på en enda runa har den hittills uppfattats som en medeltida inskrift, men nyundersökningen visade att den i stället vara vikingatida. Nu hade turen kommit den runsten som sitter inmurad på utsidan av koret till Kvibille kyrka. Stenen har varit känd sedan 1670-talet, då den blev avbildad av antikvitetskollegiets ritare Petrus Törnewall.

Att jag fick möjlighet att undersöka stenen just nu var mycket passande, eftersom det nyligen hade framkommit ett par tidigare förbisedda avbildningar av denna inskrift. Båda finns i det material från Uppsala universitetsbibliotek som vi har låtit digitalisera i samband med projektet Evighetsrunor. Denna ena består en uppteckning av inskriften, som friherre Ture Ollonberg skickade till Anders Celsius i november 1726 och som ingår i handskriften R 555. Det andra utgörs av en teckning av professor Otto von Friesen daterad den 28 juni 1903. Teckningen finns i en av hans anteckningsböcker och följer efter de urnordiska runstenarna i Blekinge, som han hade besökt och granskat en dryg vecka tidigare.

Otto von Friesens anteckningar om Kvibillestenen från juni 1903. Foto Alvin

En ”officiell” läsning och tolkning av Kvibillestenen finns bland annat i databasen Danske runeindskrifter:

: efi : auk : þu(r)(g)utr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þorlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve og Thorgot de lagde stenen over Thorlak. Gud hjælpe hans sjæl.”

Ytterst går denna läsning tillbaka på de fältundersökningar som Erik Moltke gjorde på 1930-talet inför publiceringen i Danmarks runeindskrifter (1941–42). Egentligen hade jag inga förväntningar på att denna läsning skulle förändras i samband med min undersökning, men det visade sig faktiskt finnas en del att upptäcka.

I det inledande namnet menade von Friesen att den andra runan snarare var ”k än f eller g”, men även om den övre bistaven är svag råder det inget tvivel om att runan ska läsas f. Läsningen efi – som faktiskt redan Ollonberg har – är alltså säker. Däremot kan man fundera på hur namnet ska tolkas. I Nordiskt runnamnslexikon jämförs namnet med det forndanska Evi och antas möjligen vara en motsvarighet till fornsaxiska Evo, ”en kortform till namn på Eb– (<*Eƀura-)”. Ett motsvarande namn skrivet ifi verkar ha funnits på en skånsk runsten (DR 318 Håstads kyrka). Det forndanska namn som man har velat anknyta till är däremot först belagt på 1300-talet och det är mycket möjligt att det är lånat från tyskan. Även om man naturligtvis kunde låna namn redan under vikingatiden finns det anledning att pröva andra tolkningsmöjligheter av runföljderna efi och ifi. En sådan är att anknyta till den fornvästnordiska verbet efa, ifa ’tvivla’, som i formen iäva även finns i fornsvenskan. Kvibillestenens efi skulle i så fall kunna återge ett ursprungligt binamn med betydelsen ’den tvivlande’. Problemet med detta förslag är att något sådant namn inte tidigare verkar vara känt.

Det personnamn som följer därpå bereder däremot inga svårigheter. Runorna återger det vanliga namnet Þōrgautr. Däremot bör formen på belägget ändras något. Den tredje runan r finns med på den äldsta avbildningen av Petrus Törnewall, men Ollonbergs nyupptäckta läsning visar att denna runa var borta redan 1726. Runföljden bör alltså återges som þu[r]gautr med r-runan supplerad efter Törnewall.

Besvärligare däremot namnet på den som stenen har tillägnats. Moltke återger runföljden utan tvekan som þorlak, men i den äldre litteraturen varierar läsningarna stort. Törnewall läste exempelvis iariak, medan Ollonberg har þ-rak. von Friesen återger de tre första runorna som skadade, men har övervägt en läsning þurlak. Samma läsning har oberoende av honom senare även föreslagits av K. G. Ljunggren.

Enligt min bedömning verkar de bevarade ristningsspåren bäst kunna förlikas med en läsning þṛụlak, vilket kan tolkas på minst tre olika sätt. Ristaren kan av misstag kastat om den andra och fjärde runan och avsett ett þurlak. Eftersom u och r till formen är ganska lika är ett sådant misstag ganska lätt att förstå. En annan möjlighet är att vi har att göra med en ljudomkastning (en så kallad metates), vilket sker i en del namn på Þōr-. På detta sätt antas exempelvis namnet Troels ha uppkommit av ett ursprungligt Þōrgisl. En tredje möjlighet är att þru ska tolkas som namnleden Þrūð­- ’kraft, styrka’ och att vi har att göra med ett mansnamn Þrū(ð)lākʀ. Nackdelen med denna tolkning är att namnet inte tidigare finns belagt, men eftersom båda namnlederna är kända från andra namn kan det mycket väl ha existerat.

Kvibillestenen bör alltså enligt min mening läsas och tolkas på följande sätt:

: efi : auk : þu[r]gutr : þeʀ : lagþu : stin : ifi- : þṛụlak : kuþ : hialbi : sol : hans :
”Eve och Torgöt de lade stenen över Torlak (eller Trudlak?). Gud hjälpe hans själ.”

Som framgår av texten har stenen lagts över den döde. Det rör sig alltså inte om någon vanlig runsten, utan en gravhäll som haft sin plats på en tidig kristen kyrkogård i Kvibille. Det är också möjligt att gravmonumentet har bestått av mer än det som finns bevarat i dag. Kanske har det också stått resta stenar vid kortändarna av den liggande hällen.

Herman Hofbergs teckning av gravmonumentet på Vapnö kyrkogård. Efter original i ATA

Vill man se hur ett sådant monument kan ha sett ut behöver man bara bege sig till den närbelägna Vapnö kyrka, där det finns ett gravmonument av liknande typ. Det blev första gången avbildat av Herman Hofberg, som skriver i sin reseberättelse 1877:

”På kyrkogården strax […] norr om vestra ingången, en graf, som i öster och vester har en upprest sten och emellan dessa en liggande, slät likkistformig stenhäll. Såväl ligghällen, som de uppresta stenarna, sakna dock alla inskrifter och ornamenter.”

Gravmonumentet i Vapnö som det ser ut i dag. Foto Magnus Källström

Den liggande stenen är visserligen lite mer tidigmedeltida till sin karaktär, men i stora drag är det nog så som monumentet i Kvibille har sett ut. Ytterligare ett gravmonument av snarlik typ kommer från den närbelägna Holms kyrka (DR 353). Länge kände man bara till en portalformad sten ornerad i romansk stil och med en minnesinskrift med medeltida runor på kanten: ”Här ligger Enar, Arnbjörns son. Gud.” Vid en restaurering av kyrkan 1938 upptäcktes en liggande häll med ornament i samma stil och av allt att döma har den portalformade stenen utgjort en av två gavelstenar till denna häll. Upptäckten förklarade också varför inskriften på den portalformade stenen slutar med ett lösryckt guþ ‘Gud’. Texten har givetvis haft sin fortsättning på den andra gavelstenen som ännu väntar på att upptäckas.

Det är väl inte omöjligt att även Kvibillestenen har haft kompletterande texter, kors eller andra symboler på de stenar som ursprungligen kan ha flankerat hällen. Det skulle i så fall kunna förklara det i övrigt mycket enkla utförandet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första runfynd och sentida runstensresare i Kverrestad

Det nyfunna runstensfragmentet från Eggeby i Spånga. Foto Magnus Källström

Åter igen har vi fått vänta på årets första runfynd. Visserligen har det kommit in meddelanden om möjliga fynd, men dessa har antingen kunnat avfärdas eller väntar på att granskas. Men i tisdags hände det. Då ringde Johan Runer på Uppdrag arkeologi och meddelade att han hade hittat ett runstensfragment i samband med en arkeologisk undersökning vid Eggeby på Järvafältet utanför Stockholm.

Jag satt just då i en bil någonstans söder om Jönköping på väg hem från en längre undersökningsresa i Sydsverige. När jag stannade till för att titta på den bild som jag hade fått mig tillsänd såg jag direkt att det utan tvekan handlade om en bit av en äkta runsten. Stenen hade dessutom framkommit under torven vid maskinavbaningen och måste ha legat på platsen under en relativt lång tid.

Fragmentet är inte större än en handflata och bara en enda runa återstår. Den kan antingen läsas som m eller ʀ beroende på hur man vänder fragmentet. Samtidigt har det en slät kant som måste vara ursprunglig, och eftersom det vanligaste är att runinskrifter löper medsols med runornas toppar vända ut mot kanten bör det röra sig om en ʀ-runa. Under vikingatiden stod denna runa för ett speciellt r-ljud som i stort sett bara kunde förekomma i slutet av ord och som exempelvis finns i det på runstenar ytterst frekventa ordet æftiʀ ’efter’. Av statistiska skäl skulle man därför kunna hävda att det troligtvis är detta ord som runan har tillhört, men säker kan man naturligtvis inte vara.

Fyndplatsen för runstensfragmentet som är nog så intressant. Foto Magnus Källström

Det märkligaste är dock stenmaterialet. Fragmentet är nämligen av röd sandsten och inte mer än drygt 4 cm tjockt, vilket av allt att döma har varit stenens ursprungliga tjocklek. Det har alltså tillhört en runsten av den typ som man brukar hitta vid medeltida kyrkor i Uppland. De antas med goda skäl ha tillhört någon form av senvikingatida gravmonument som varit resta på tidiga kristna kyrkogårdar. Vid Spånga kyrka, som ligger på andra sidan E 18, omkring 750 meter åt sydväst, har mängder av fragment från sådana runstenar påträffats. Kan fragmentet kanske ha kommit därifrån? Eller har en runsten av liknande typ också rests vid Eggeby under samma tid? Eggeby var nämligen Spångas prästgård under medeltiden och en förbindelse med kyrkplatsen kan ju ha funnits tidigare. Dessa frågor kan vi nog först få svar på när utgrävningen har framskridit ytterligare.

Den sentida runstenen i fattigmagasinet vid Kverrestads kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Innan jag fick det uppiggande samtalet om nyfyndet vid Eggeby hade jag varit i Skåne, där jag bland annat ägnade mig åt att lösa ett litet tolkningsproblem, som jag länge hade gått bet på. För drygt ett år sedan fick jag en fråga om en sentida runsten, som sitter i det ena hörnet av ett fattigmagasin uppfört 1802–03 vid Kverrestads kyrka. Stenen finns upptagen som Raä 4:1 i Fornminnesregistret och bär en klockbild med tre rader med runor. Enligt uppgift fanns det till och med en sägen om att detta var gravstenen över kyrkans byggmästare.

På fotografier och en teckning som jag fått mig tillsända, hade jag kunnat läsa orden ʀaistu : stain i den nedersta raden och dessutom sett att det troligen stod nyman i den översta. Jag gissade då att den sistnämnda runföljden kunde syfta på den kulturintresserade Carl Fredric Nyman (1745–1818), som var prost i Kverrestads församling när byggnaden uppfördes. Mittraden hade jag däremot inte lyckats begripa.

Väl på knä framför stenen var det inga problem att läsa och förstå inskriften. Där står:

nyman :
ok : ulla :
ʀaistu : stain :
det vill säga ”Nyman och Ulla reste stenen”.

Formen på de två sista orden tyder på att Nyman har varit förtrogen med stavningen på de vikingatida runstenarna, men han har tydligen inte känt till att ʀ-runan aldrig kan stå som första runa i ett ord. Runan t har av någon anledning endast bistav till vänster, medan runorna a och n har dubbelsidiga bistavar med undantag för a-runan i ulla, som bara har bistav till vänster. Man kan därför fundera på om ristaren här kan ha avsett något annat ljud, exempelvis /e/.

Med hjälp av Lunds Stifts Herdaminne är det inte heller svårt att avgöra vem denna ulla (eller ulle?) var. Där framgår att Carl Fredric Nyman sedan 1789 var gift med Ulrika Möller, prästdotter från Glemminge.

I herdaminnet uppges att Nyman ”ihågkommes som en allwarsam och hederlig man”, men tydligen har han inte dragit sig för att låta hugga sitt och hustruns namn med runor i grundmuren till det hus, där naturaprodukterna för socknens fattiga skulle förvaras. På en fyrkantig sten som sitter högre upp i muren finns en mer officiell inskrift med latinska bokstäver: ”Qverrestads sockens Sädes Magazin Inrättadt 1803 C. F. N.”

Därmed var denna runstens gåta löst och vi får leta efter kyrkobyggmästarens gravsten någon annanstans.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om de senaste årens runstensfynd vid Spånga kyrka i rapporter från Stockholms stadsmuseum respektive Arkeologerna. DS.

Vårfloden 1879 – en oväntad ledtråd till Kensingtonstenens runor?

Sidan i inventeringsboken där den sentida runorna från Färila finns avritade. Efter Fornsök (RAÄ Färila 148:1).

Ibland får man mejl som gör en riktigt glad. I onsdags förra veckan anlände ett sådant från Gunnar Larsson som tipsade om en artikel som han hade publicerat på SHMI:s hemsida i december förra året: Runskrift avslöjar vårflod 1879. Det handlar om sentida runor ristade i en sten vid Ljusnan i Färila i Hälsingland. Genom inskriften får vi veta hur högt upp på land älvens vatten steg våren 1879, men jag har starka misstankar om att den också har något annat intressant att avslöja.

Runristningen är i Fornminnesregistret upptagen som Färila 148:1 och i inventeringsboken finns också runorna avritade. Här nämns att en Paul Persson i Ygsbo hade berättat att texten ungefär skulle ha denna lydelse: ”Här jag står vid älven 1879”. Gunnar Larsson har i stället uttytt runorna som ”Där jag står nådde vårfloden 1879”, vilket uppenbarligen är helt riktigt.

En del av runorna i uppteckningen ser lite märkliga ut och särskilt runan för å har en ovanlig form. Detta är ju ett tecken som brukar bereda senare tiders runristare besvär, eftersom ingen av de genuina runraderna har något motsvarande tecken. Ofta brukar det lösas genom att runmästaren i stället tillgriper o-runan eller sätter en ring ovanför en a-runa. Personen bakom runorna i Färila verkar ha gått på den senare linjen, men det som står under pricken är inte någon vanlig a-runa. På teckningen liknar den närmast ett långkvist-n med en lite omotiverad extra bistav upptill till vänster.

Jag kom direkt att tänka på en mycket speciell å-runa, nämligen den som förekommer bland de så kallade Larssonrunorna och i en något avvikande variant på den nyligen uppmärksammade runstaven från Haverö i Medelpad. Kan det inte vara en sådan å-runa som inventeraren har missförstått och tippat något åt vänster? Runorna på Larssonpapperen och Haveröstaven är som bekant desamma som finns på Kensingtonstenen från Minnesota i USA. Denna sten har ingen runa för å, men däremot utgörs a-­ och ä-runorna på samma sätt av ett kryss med en liten bistav snett uppåt vänster på den högra skänkeln.

Om å-runan på stenen har samma form som i Larssonrunorna kan vi här ha ännu en sorts variant av Kensingtonstenens runor, men denna gång i Hälsingland, det landskap där stenens upptäckare Olof Ohman hade sina rötter. Avståndet mellan Färila och Forsa, där han föddes och växte upp, är faktiskt inte mer än 6 mil. Särskilt intressant är att ristningen på stenen i Färila innehåller ett årtal: 1879. Den ristades alltså nitton år innan Kensintonstenen grävdes upp i Minnesota och lustigt nog samma år som Olof Ohman (då Öhman) emigrerade till Amerika.

När man får ett uppslag som detta så vill man ju åka ut direkt och se om stenens å-runa verkligen har den här antagna formen, men jag inser att den rådande väderleken knappast tillåter en sådan utflykt. I stället får jag snällt vänta på att snön ska smälta bort och vårfloden passera. Först därefter kan vi få veta om stenen i Färila kan bidra till lösningen av Kensingtonstenens gåta.

Det är naturligtvis lite riskabelt att skriva om detta redan nu, när jag inte vet hur runorna egentligen ser ut, men jag kan inte låta bli. Jag kan ju råka ha rätt! Och skulle å-runan i stället ha ett annat utseende än det jag har gissat, så har runristningen i Färila ändå en betydelse i sammanhanget. Olof Ohman påstod ju själv i en intervju 1910 att ”Every school boy, and every Norwegian knows something about runes, but not so as to use them”. Färilarunorna visar att det faktiskt har funnits personer som också har kunnat använda dem och det till och med i hans egen hembygd.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. När jag letade efter annat i min dator stötte jag på uppgifter om en annan sentida runinskrift i Färila som jag hade fått några upplysningar om 2011. Den ska vara skriven med blyerts inne i en lada i Näsberg. Ladan uppges vara från mitten av 1800-talet och på ett foto hade jag då läst runorna atonhụnṛo nitio‑‑…, vilket säkert återger ett årtal: ”Artonhundranittio” någonting. Detta tyder på att det har funnits en viss spridning på runkunskapen i dessa trakter vid 1800-talets slut. DS.

Farväl ave! Runtydning på fredagseftermiddagen

Runstenen Öl 44 från Bo i Bredsättra socken, som nu står vid Skedemosse. Foto Bengt A. Lundberg 1988 (KMB) resp. Magnus Källström 2017.

I juni förra året var jag på Öland för att undersöka några runinskrifter och gjorde då en avstickare till Skedemosse. Anledningen var inte att besöka den berömda offerplatsen eller det lilla museet om utgrävningen, utan bara att snabbt titta på den fragmentariska runsten som står på gårdsplanen och ta en bild. Denna runsten ger ett exempel på ett mycket drastiskt återbruk av ett fornminne. Ett rektangulärt parti av ristningsytan har nämligen någon gång huggits bort och stenen försetts med texten SKEDE MOSSE. Vid mitt hastiga besök i somras brydde jag mig inte om att studera runorna särskilt noggrant, vilket jag nu ångrar. Denna runsten har nämligen av en tillfällighet plötsligt blivit aktuell.

Om fyndomständigheterna kring denna sten (Öl 44) vet vi egentligen ganska lite. I Ölands runinskrifter (1900-06) nämner Erik Brate endast att den ”för 50 år sedan” hade hittats vid Bo i Bredsättra socken och att den hade förts till Skedemosse och där använts som vägsten. Det som återstår av runinskriften har i Brates tolkning ett ovanligt och rätt uppseendeväckande innehåll:

i…iþur : kuþ : hilbi : siflu hans li|s : | …iki
” — [efter sin] fader. Gud hjälpe hans själ! Läs [en bön och] ave [Maria]!”

Inskriften ska alltså ha avslutats av en uppmaning att läsa en bön och åkalla jungfru Maria med den bekanta latinska bönen. Att denna bön har varit känd på Öland under vikingatiden kan vi nog utgå ifrån, men på vikingatida runstenar brukar det aldrig förekomma latin. Även om runstensbönerna kan innehålla lånord som sankt(a) och paradis är de alltid skrivna på folkspråket. Stenens iki har dessutom – även om runorna är skadade upptill  – rätt lite gemensamt med ordet ave.

Tolkningsproblemet fick av en ren tillfällighet sin lösning igår eftermiddag när jag satt och jobbade i läsesalen på Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm. I projektet Evighetsrunor, där jag bland annat ska ge ut Medelpads runinskrifter, ägnar jag mig regelbundet åt att gå igenom samlingar i olika arkiv på jakt efter äldre källor som kan vara av intresse för denna utgåva. Det som jag igår hade beställt fram var en kapsel ur de omfattande samlingarna efter riksantikvarien J. G. Liljegren (1791–1837), där jag hade lockats av den spännande ryggtiteln ”Runristningar Diverse”. Denna titel visade sig spegla innehållet mycket väl. Kapseln innehöll nämligen inte bara sådant som Liljegren kan ha samlat in, utan även en hel del av senare datum. Det yngsta var ett tidningsurklipp från 1933. Tydligen hade man här genom åren stoppat in sådant som man inte visste var det annars skulle placeras.

Det roligaste var ett antal teckningar som helt saknade påskrifter om vilka runstenar de föreställde eller vem som var upphovsmannen. För mig blev det en högst angenäm fredagssysselsättning att systematiskt gå igenom dessa teckningar och identifiera runstenarna samt fundera på vem som kunde ha ritat. Åtminstone det förra var inte särskilt svårt och dessutom går det ju alltid att fuska genom att söka på karakteristiska runföljder i Samnordisk runtextdatabas.

Den nyupptäckta teckningen av runstenen Öl 44 i Liljegrens samling. Efter original i ATA.

Så småningom kom jag fram till en lite valhänt blyertsteckning, som jag först trodde kunde avbilda en gravhäll från exempelvis Östergötland, men där jag ganska snart förstod att det var en teckning av den nämnda runstenen vid Skedemosse. Stenen såg dock något annorlunda ut. Rundjurets huvud fanns med och betydligt mer av korset var bevarat. Den övre kanten på stenen var dessutom sned och inte rak som i dag. Teckningen visade alltså runstenen som den såg ut innan den höggs om till vägsten och måste därför vara förhållandevis gammal. Av stilen att döma är den utförd av fornforskaren J. H. Wallman, som företog flera antikvariska resor på Öland under 1820- och 1830-talen.

Det bästa med teckningen är att den också innehåller några runor som nu är borthuggna. Dessa har stått på insidan av den högra slingan nedanför korset och de kan uppfattas som -imis eller siʀi- beroende på från vilket håll man läser dem. Vid närmare eftertanke var det inte så svårt att avgöra vilken läsordning som var rätt. I ordet lis : har den sista runan och skiljetecknet placerats utanför slingan på stenens mittyta mellan rundjurets hals och svans och den naturliga fortsättningen blir då att läsa de tidigare okända runorna nedifrån och upp som -imis. Förmodligen har denna del av inskriften fortsatt ovanför korset och följt insidan av slingan för att avslutas med runorna iki längst ned till vänster. Även här ger den nyupptäckta teckningen viktig information genom att den efter dessa runor har en tydlig s-runa. Delar av denna runa finns fortfarande kvar, men har hittills felaktigt tolkats som en del av rundjurets underläpp.

Slutet av inskriften på Öl 44 kan alltså återges som:

lis : …[-imis]…ikiṣ

De första runorna lis ska säkert som Brate har antagit återge en uppmaning ”Läs!” och det följande är då rimligtvis resterna av en kristen bön, trots att en sådan står strax före detta ord (”Gud hjälpe hans själ”). Av inskriftsresterna framgår att den senare måste ha haft en mer originell utformning. Det vi känner till av denna del av inskriften är givetvis för alldeles lite för att texten ska kunna rekonstrueras. Något går det dock ändå att säga. Runföljden mis är ovanlig i runinskrifterna, men ingår bland annat i ordet miskunn ’misskund, barmhärtighet’. Guð gæri miskunn ”Gud göre misskund” har det stått på en uppländsk runsten (U ­909) och på en tidigmedeltida gravhäll i Tofta kyrka på Gotland (G 199) kan man läsa: Sanktus Bartolomeus ærni miskunnaʀ siālu Hrōðorms ”Må Sankt Bartolomeus utverka misskund åt Rodorms själ”.

Även beträffande de avslutande runorna …ikis går det att ha en idé om vad det kan ha stått. Detta ser ut som en genitivform och det skulle passa bra att här supplera [himinr]īkis ”himmelrikets”. Också detta ord återfinns på en vikingatida runsten (Vg 186): Guð hialpi sālu hans ok Guðs mōðiʀ, hæilagʀ Krīstr ī himinrīki ”Gud hjälpe hans själ, och Guds moder, Helige Krist i himmelriket.”

Vad det antagna ordet ”himmelrikets” kan ha varit bestämning till på den öländska runstenen går givetvis inte att veta, men i fornsvenska källor finns mängder av fraser som skulle kunna passa: himirikis glädhi, ’himmelsk glädje’, himirikis ära ’himmelens härlighet, himmelsk härlighet eller salighet’, himirikis ödher ’himmelens salighet, himmelsk salighet’ och så vidare.

Detaljteckning av rundjurets huvud på runstenen Öl 44. Efter original i ATA.

Tack vare den tidigare okända teckningen går det dessutom att ha en idé om hur runstenen ska dateras. Wallman (om det nu är han) har här även gjort en detaljteckning av rundjurets huvud, som tydligen har haft en mycket enkel utformning med cirkelrunt öga och en knoppformig nackflik. Detta tyder på att det har handlat någon av de två tidigaste stilgrupperna i Anne-Sofie Gräslunds bekanta system och att stenen ska föras till 1000-talets första hälft. Att rundjuret ser ut att ha ett sorts ”halsband” tror jag inte heller är oviktigt. Jag har länge misstänkt att detta är ett tidigt drag.

Det är alltså förvånansvärt mycket som går att utläsa ur en två hundra år gammal lite halvful teckning, som ingen uppenbarligen riktigt har förstått, men som ändå har sparats för framtiden. Sådant kan stämma till eftertanke.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om J. H. Wallman och hans verksamhet i Påvel Nicklassons läsvärda bok Att aldrig vandra vill. Johan Haquin Wallman, Sveriges förste arkeolog från 2011. DS.

”Runomästaren” Fridolin och Evighetsrunor

Inom projektet Evighetsrunor har jag arbetat med digitaliseringen av det så kallade Fältexemplar C av Sveriges runinskrifter. Det innehåller runforskares marginalanteckningar, och de kan t.ex. handla om nya läsningar eller tolkningar av en inskrift, om att en sten lagats, målats upp eller placerats om. Vissa typer av anteckningar förekommer ofta, t.ex. finns det information om antalet uppmålningar för de flesta stenarna, medan andra typer av information förekommer mer sällan, t.ex. har jag bara en gång stött på en anteckning om vid vilken tidpunkt det är lämpligast att fotografera en sten. Under arbetets gång har jag på flera ställen kunnat se tecken på att detta exemplar verkligen tagits med i fält: inte så sällan har jag kunnat se spår av den rödfärg som använts för att måla upp inskrifter och ibland har jag hittat torkade växter och insekter mellan sidorna.

För vissa svårlästa anteckningar har jag kunnat vända mig till ett äldre fältexemplar, det så kallade Fältexemplar A, som innehåller i princip samma marginalanteckningar med undantag för dem som tillkommit under de senaste 10–15 åren. Häromdagen skulle jag just avkoda en sådan svårbegriplig anteckning i Fältex C, slog upp Fältex A för att jämföra med vad som skulle kunna finnas där och stötte på ett riktigt roligt fynd. Där låg ett gammalt urklipp med artikeln ”Runomästaren” ur Upsala Nya tidning från den 10 juli 1959 (se figur 2). Den kunde jag inte låta bli att läsa!

Författaren till artikeln kallar sig för Fridolin – en pseudonym som jag inte har lyckats identifiera än – och berättar en historia som han från början hade tänkt ta med sig i graven. Men vad är det som fått honom att ändra sig och blotta sitt gamla ”brott” inför alla? Fridolin börjar sin artikel med att understryka att det knappast finns någon lag som förbjuder tillverkningen av runstenar. Därefter avslöjar han att han när det begav sig hade en medbrottling, vars namn han dock ansvarsfullt nog inte nämner. Vidare får vi till slut veta vad de två gjorde för något: de ”totade till en runtext, tog verktyg med [sig] till skogen och högg in ramsan i en drakslinga på ett ensligt belägget stenblock”.

Inskriften som de på så sätt fick ihop lyder: astriþ lit reisa þina stein aftir hu(i)kus bonta sin auk sun sin ulf

Det som hände sedan, 25 år senare, var säkert anledningen till att ”brottslingarna” bestämde sig för att hålla tyst om saken under resten av sina liv: ”en gråskäggig professor kom resande för att rusta upp bygdens (äkta) runstenar. Döm om min förvåning, när jag en dag på en skogspromenad finner att min runinskrift lyser klarröd mot den gråa granithällen. Jag hade väl aldrig kunnat tro […] att erfarna fackmän skulle låta lura sig på ett så avslöjande sätt…”

Historien slutar dock lyckligt för fackmännen. De lät sig inte luras! I band 9 av Sveriges runinskrifter (Upplands runinskrifter, del 4) behandlas inskriften på sidan 340 med mindre typsnitt:

”Mesattebo, Viksta socken. […] ett större flyttblock, å vars östra, släta sida en inskrift från nyare tid har blivit inhuggen. Inskriften är anbragt i ett band, som är lagt i form av en kringla; ett tafatt försök har gjorts att utforma den ena ändan till ett gapande ormhuvud. Ristningen är gjord med ett skarpt redskap, sannolikt en kniv. Linjerna äro smala. Runorna äro djupare ristade än ramlinjerna. Inga skiljetecken finnas, men mellanrum mellan orden. Följande runformer äro anmärkningsvärda: [runtecknen anges].”

Att inskriften är sentida avslöjas av ristartekniken, av mellanrummen mellan orden samt av de ”anmärkningsvärda” runformerna: r och b-runorna med slutna och kantiga bågar är ett tydligt tecken på en sen tid, eftersom de motsvarande vikingatida runformerna så gott som aldrig uppvisar sådana drag.

Två år efter den gråskäggige professorns besök slog Fridolin upp sin trakt i den nyutkomna delen av Upplands runinskrifter och häpnade när han såg att inskriften hade tagits med. Författaren fylldes dock av blandade känslor: ”Beskrivningen fyllde mig med ömsom stolthet, ömsom vrede. Texten var tolkad så som den var avsedd att tolkas. Bra! Men vad är nu detta? ’…ett klumpigt försök att efterlikna ett drakhuvud’. Vet herrarna inte hut?! ’…troligen ristad med en kniv eller annat vasst stålföremål’. Fel! Den är inknackad på hederligt vis.” Fridolin verkar vara så rasande att han knappt kan citera rätt vad som står om hans eget verk. Han erkänner också han bara var 12 år gammal när han och hans kamrat gjorde det hela på skoj och att han aldrig haft för avsikt att ”tas för en kollega till Asmund eller Skrikhalsen och de andra stora pojkarna”.

Ja, att han han inte försökt efterlikna Åsmund eller Öpir är rätt tydligt, men finns det kanske någon annan stor pojke som inspirerat honom?

Den ovanliga ordföljden med det demonstrativa pronomenet þina före sitt huvudord stein samt det faktum att diftongen /æi/ ristas ei i detta ord och i verbet reisa ledde mina tankar till Visätes runstenar. Och riktigt nog har Visäte minst femton förekomster av just denna ordföljd (se U 72, 75, 119, 207, 236, 237, 238, 393 454, 613, 614, 621, 668, 669, och 682). Stavningen ei har han också nästan alltid i dessa två ord, liksom i andra ord med diftongen /æi/.

Döm nu om min förvåning när jag upptäckte att Fridolin nästan ordagrant kopierat runstenen U 238 från Lindö, Gullbron (Vallentuna), som lyder:

 ‘ astriþ ‘ lit reisa ‘ þina ‘ stein ‘ eftiʀ sun sin ‘ suein : auk × ulf × bonta ‘ sin ‘
Āstrīðr lēt ræisa þenna stæin æftiʀ sun sinn Svæin ok Ulf, bōnda sinn.
”Astrid let resa denna sten efter sin son Sven och [efter] Ulf, sin make.”

Varifrån tog Fridolin formen aftir för prepositionen æftiʀ och vad betyder namnet huikus? För prepositionen misstänkte jag först att pojkarna som förlaga hade någon skrift om uppländska runstenar, t.ex. Otto von Friesens Upplands runstenar från 1913, eftersom detta sätt att rista prepositionen var populärt just i Uppland (29 exempel i Lena Petersons Runordsregister). Otto von Friesens bok innehåller t.ex. både den ovannämnda U 238 och två uppländska runstenar med aftir: U 654 och U 999. Magnus Källström föreslår dock en mer tilltalande lösning, nämligen att pojkarna skulle kunna ha använt sig av Läsebok för folkskolan, vars nionde upplaga med nya illustrationer innehåller en träsnittsavbildning av runstenen vid Lindö U 238. Bläddrar man vidare i läseboken upptäcker man på nästa sida den 16-typiga runraden med de egendomliga kantiga runformerna för b och r-runorna, och man noterar också att den translitterering som ges till runraden och stenens inskrift inte gör skillnad på ʀ och r. Vad namnet huikus eller hulkus skulle kunna syfta på har jag tyvärr inte lyckats begripa.

I detta samband vill jag kort nämna vad Elisabeth Svärdström skriver om i sin artikel Runristning om nykterhet (1969, särtryck ur Sörmlandbygden) som jag också har fått upp ögonen för tack vare Magnus Källström. Saken är nämligen den att samma avbildning i Läsebok för folkskolan har inspirerat minst två andra sentida inskrifter: inskriften på Fåfängan i Stockholm har samma runslinga som U 238, och runformerna är hämtade från läsebokens futhark. Den ristades av den trettonårige Gösta Storm och hans kamrater sommaren 1906 och innehåller texten ”Anders, Emma, Gösta Storm. Minne av vistelsen i Fåfängan 1905–06. Leve nykterheten!” Den andra inskriften har också den samma runslinga som U 238 och finns i Karlskoga (Värmland) på de så kallade Namnhällarna.

Men låt oss återvända till Fridolins verk! Jag har nämligen också försökt förstå vem den gråskäggige professorn kan ha varit: Sven B. F. Jansson? Men han hade ju inget skägg! Elias Wessén? Hade han skägg? Nix… Mystiskt det hela, men sannolikt var det ändå Run-Janne som i pojkens unga ögon verkade så gammal att skägget kom som en synvilla.

Hade runomästaren Fridolin bara vetat att han är nu en del av projektet Evighetsrunor och har förtjänat sitt eget inlägg på K-bloggen, så skulle han säkert ha känt sig bra stolt! Eller?

>> Sofia Pereswetoff-Morath är fil. dr. i runologi

Ett par okända runstenar ur arkiven

Den tidigare okända runstenen från Sankt Lars kyrka i Linköping. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto: Alvin

Projektet Evighetsrunor som Riksantikvarieämbetet driver tillsammans med Uppsala runforum innehåller flera delar. En handlar om att digitalisera tidigare svåråtkomligt källmaterial. I samarbete med Uppsala universitetsbibliotek har nu Otto von Friesens runologiska fältmaterial blivit tillgängligt, men också flera handskrifter efter 1700-talsforskaren Olof Celsius. Allt detta är publicerat på plattformen Alvin och kommer sedan att länkas till den forskningsplattform för Sveriges runinskrifter som vi arbetar med inom projektet.

Det finns mycket nytt att upptäcka i detta material. Särskilt Celsius’ samlingar i Uppsala har i förvånansvärt liten grad använts av forskningen, även om vissa referenser dyker upp här och var i verket Sveriges runinskrifter. Känslan är dock att dessa handskrifter aldrig har varit föremål för någon mer systematisk genomgång. Jag har tittat igenom dem vid några tillfällen och märkligt nog tycker jag alltid att jag stöter på något som jag inte visste om. Till och med tidigare okända runstenar kan dyka om mellan bladen om man har ögonen med sig och ger sig tid att stava sig igenom de inte helt lättlästa 1700-talshandstilarna.

För ett par år sedan fann jag exempelvis bland de handlingar som finns under signum R 554 en runsten från S:t Lars kyrka i Linköping, som vad jag vet inte tidigare har varit registrerad. Teckningen är försedd med följande mycket utförliga beskrivning:

”Denna sten ligger på Sankt Lars kyrkiogård uth med Kyrkiomuren A B på södra sidan, millan wåkenhuset och kordörren. A wäster. B öster. ligger horizontalt; men har der intet länge legat. är wid Kyrkians och Kyrkiotakets repare[r]ande brukad til någon tienst til rödfärg stötande etc hwar af han är med rödfärg och tiära så fördärfwad, så wäl som af watn och tiärdropp, at man nästan intet kan se at det warit någon runsten. Stenen är af en rödachtig, glittrande, hård och grof materia, och derföre gropug och förderfwad in superficie [dvs. på ytan] at man ingen wiss ritning kan finna […]”

Att inskriften på den misshandlade runstenen varit svår att läsa blir uppenbart när man försöker tyda runorna på teckningen. De ser närmast ut som …-­-­n × kiu × suislnlþs…, vilket knappast kan läggas till grund för något tolkningsförslag.

Teckningen är inte signerad, men av allt att döma härrör den från Petrus Millberg, lektor i matematik i Linköping och sedermera kyrkoherde i Landeryd. Upptill har nämligen Celsius lagt till att ”Mag. Milberg” den 4 oktober 1726 hade skrivit ”at man på denna sten ingen mehr rättelse kan hafva”. Det kan tyda på att den redan då har gått förlorad. I de av Brate utgivna delarna av Östergötlands runinskrifter lyser denne Millberg i stort sett med sin frånvaro (han nämns endast en gång under Ög 224), men när Sven B. F. Jansson 1976 skrev om Linköpingbygdens runstenar i Linköpings historia hänvisar han flera gånger till dennes teckningar i Celsius’ samlingar. Den här aktuella runstenen vid S:t Lars omtalas däremot inte.

Teckningen av runstenen från Sankt Lars kyrka, som finns i J. H. Wallmans samling. Efter original i Nordiska museets arkiv.

För ett tag sedan slog det mig att jag en gång faktiskt hade sett ytterligare en teckning av denna sten, nämligen i 1800-talsforskaren J. H. Wallmans samling i Nordiska museet. Någon platsangivelse finns inte på denna teckning, bara anteckningen att ”kan man intet finna annat än teckn till dessa bokstäfver, sedan tjära blifvit kokad på stenen”. Vid första anblicken ser det ut som om detta kunde vara en självständig avbildning och läsningen är något annorlunda (…-þn × kiu × suisliins…), men det troligaste är att det bara handlar om en lite slarvig kopia av teckningen i R 554. På samma ark finns nämligen också avbildningar av Ög 112 och Ög 129 som verkar vara kopior av just Millbergs teckningar.

Det går givetvis inte att göra så mycket av inskriften på denna sten, men det är tydligt att den har burit det mycket karakteristiska kors, som förekommer på flera runstenar i Östergötland.

En förbisedd runsten från Aspö kyrka

Efter att den ovan nämnda samlingen hade blivit digitaliserad, lade jag märke till att det här även fanns uppgifter om en tidigare förbisedd sörmländsk runsten. I ett brev till Olof Celsius 1743 har Axel Herman Wrangel lämnat en delvis ofullgången teckning av det berömda runblocket vid Lagnö (Sö 175) i Aspö socken, varefter han har följande intressanta notis:

”Uti Kyrkiodörren af Aspö Kyrkia ligger en sten [Sö 174] den dir[ektör] Palmschiöld skall hafva aftagit, iag kunde hel riktigt läsa honom, men gaf mig eij roo att afrita honom. Man wiste mig och en hop bitar af en runsten som sutit uti tornet den böndren nedkastat då de skulle laga det. Den stenen hade warit påtagligen ritad iag kunde eij på en bit läsa mer än …ita …iʀ · iftiʀ · bu…i.”

Axel Herman Wrangels anteckningar om runstenen från Aspö kyrka ur R 554 (UUB). Foto: Alvin

Det är inga märkvärdigheter som Wrangel har upptecknat och av inskriften går det inte att med säkerhet tolka mer än ordet ”efter”. Det märkliga är dock att han har avbildat både a-runan och den ena t-runan med ensidiga bistavar. Dessa runvarianter är mycket sällsynta i Södermanland, men desto vanligare i Uppland. Kanske ska man därför våga anta att stenen har varit ristad av en uppländsk runristare.

Förutom Sö 174 och Sö 175 har man i Aspö socken tidigare bara känt till ett mindre runstensfragment (Sö 375), som på 1930-talet påträffades i en terrassmur vid Lagnö. Det överlämnades 1934 till Historiska museet, där det har förvarats sedan dess. Av inskriften återstår endast runorna …at · a…, men på fragmentet finns rester av en rik slingornamentik. Stenmaterialet består av röd sandsten, vilket i Mälardalen främst förekommer i runstenar som har framkommit vid medeltida kyrkor. Man kan därför misstänka att detta fragment ursprungligen kommer från Aspö kyrka och kanske kan det – trots att såväl a som t här har dubbelsidiga bistavar – ha tillhört samma sten som Axel Herman Wrangel såg 1743. Det är väl inte heller omöjligt att det till och med är han som har fört det till Lagnö. Säteriet ägdes nämligen av hans farbror, riksrådet Erik Wrangel af Lindeberg.

Runstensfragmentet som på 1930-talet hittades vid Lagnö i Aspö socken. Efter Södermanlands runinskrifter (1924-36).

Av en tillfällighet såg jag faktiskt det nämnda fragmentet i Historiska museets magasin tidigare i höstas, eftersom det råkade ligga på samma pall som en runsten som jag skulle titta på. Jag noterade då att det endast var 3,5 cm tjockt och att det baksidan fanns böljeslagsmärken, vilket visar att detta måste den ursprungliga tjockleken. Stenens tunnhet tyder på hällen ursprungligen kan ha ingått i en kistkonstruktion, vilket man faktiskt tidigare också har övervägt. Detta är ytterligare ett indicium på att denna sten kan komma från kyrkan.

Axel Herman Wrangel är inget känt namn inom runforskningen, men sommaren 1742 hade han ritat av ett par småländska runstenar (Sm 132, Sm 133) i Flisby socken, norr om Eksjö, och senare under samma höst avbildade han också några runstenar i Västergötland. Dessa teckningar ingår också i handskriften R 554, men i detta fall finns de faktiskt omnämnda i Sveriges runinskrifter. Om hans liv i övrigt är det inte så mycket som direkt går att googla fram. Det man får veta är att han föddes 1822 på Aneby i Bredestads socken i Småland, att han var student i Uppsala samt att han dog ogift och barnlös 1753 i Italien under en utlandsresa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?

Runstaven från Haverö. Egentligen är det ett måttredskap anpassat efter den s.k. Stockholmsalnen. Eftersom de äldre måttenheterna inte fick användas efter 1888 kan den knappast ha tillkommit efter detta årtal. Foto Magnus Källström

Jag har aldrig trott att jag någonsin skulle ägna mig åt Kensingtonstenen från Amerika, men ibland vill ödet annorlunda. Många har vigt sina liv åt att bevisa att det rör sig om en genuin runinskrift ristad av nordbor 1362 i det som på 1800-talet kom att bli en av svenskbygderna i Minnesota. Sakkunskapen har däremot för det mesta varit skarpt avvisande och egentligen behöver man inte vara särskilt bevandrad i runologi för att inse att detta omöjligen kan vara en runinskrift från 1300-talet. Ändå rymmer inskriften ett antal intressanta och ännu olösta gåtor: vem ristade stenen, vad är meningen med texten och inte minst – varifrån kommer det egenartade runalfabetet?

I mars i år gick jag igenom en låda på Runverket som innehöll diverse material om dalrunor och hittade där plötsligt en fotostatkopia av en tidningsartikel med titeln ”Haverörunor”. Artikeln var signerad med namnet Carl Viksten, men i övrigt fanns inga uppgifter och var och när den hade publicerats. Den handlade om en trästav med egenartade runor som då ”för något år sedan” hade uppmärksammats i Haverö hembygdsgård i Medelpad. Enligt artikeln hade man 1942 rådfrågat ”Sveriges väl främste runexpert” professor Otto von Friesen i Uppsala om runorna, men denne hade uppgett att han inte kände till några motsvarigheter, även om han tyckte att de delvis erinrade om dalrunor. Utlåtande var lite märkligt, eftersom det av teckningen i tidningsartikeln tydligt framgår att det handlar om ett alfabet med samma typ av runor som på Kensingtonstenen!

Artikeln som jag hittade i Runverkets samlingar. (Senare har jag lyckats lokalisera den till Sundsvalls Tidnings julnummer 1944. Carl Viksten som skrev artikeln var också Riksantikvarieämbetets ombud i trakten.)

Hur kunde denna inskrift vara fullständigt okänd? Och fanns runstaven fortfarande kvar? Jag letade fram Haverö hembygdsförening på nätet och hittade ett telefonnummer, som jag ringde upp. Jodå, det gjorde den säkert fick jag veta, men just då var det för mycket snö för att man skulle kunna ta sig upp till hembygdsgården. Saken skulle dock undersökas så fort det blev möjligt och jag blev också lovad bilder av föremålet. När dessa dök upp på mejlen tidigt i somras kunde jag konstatera att det verkligen var ett fullständigt alfabet som nästan exakt motsvarade det på Kensingtonstenen, men att trästaven också bar andra typer av runor och tecken. Några av dessa var rätt svåra att bestämma på fotografierna. Andra göromål kom dock emellan och det hela blev liggande.

I slutet av september fick jag syn på en nyskriven artikel i Saga och Sed 2016 av Staffan Fridell och Mats G. Larsson, som hade gjort en dialektbestämning av språket på Kensingtonstenen. Detta är nämligen högst egenartat och har tolkats som en blandning mellan svenska, norska och engelska. Resultatet pekade mot Härjedalen och området kring Nedersiljan i Dalarna, vilket tyder på att författaren kan ha varit Anders Andersson, en person i den närmaste kretsen kring stenens upphittare, Olof Ohman. Andersson var nämligen född i Djursvallen i Linsell socken i Härjedalen. Fridell och Larsson tänker sig att Andersson kan ha fått kunskap om det något egenartade runsystemet på någon resa till Dalarna, där man på senare tid också har funnit några exempel på just dessa runor.

Jag insåg direkt att undersökningen av runorna på Haveröstaven inte kunde vänta längre och att jag måste ta mig dit innan snön gjorde föremålet oåtkomligt ytterligare i ett halvår. Jag tog kontakt med Margareta Wiklund, som hade hjälpt mig att lokalisera staven, för att höra om det var möjligt att titta på den under den närmaste tiden. Det var det och i slutet av oktober blev det en halvt improviserad forskningsresa till Medelpad och Jämtland, som även gav en del andra resultat.

Under lång tid kände man inte till några som helst motsvarigheter till Kensingtonstenens runor, men när stenen ställdes ut på Historiska museet 2003 började sådana dyka upp. Först uppmärksammades oket från Månsta i Älvdalen daterat till 1907, sedan kom uppteckningar av ett helt runalfabet från 1883 respektive 1885 av två bröder Larsson från Dala-Floda i Dalarna, de så kallade Larssonrunorna. För några år sedan dök det upp ett par vykort från 1906 och 1909 med Kensingtonrunor tillsammans med ett ark med ytterligare ett alfabet hos Gerda Werf i Loka i Älvdalen. Endast Larssonrunorna är äldre än 1898 – fyndåret för Kensingtonstenen – men flera av runorna har här en annan form än på stenen.

Kensingtonalfabetet och en del av vinkelchiffret på ekstaven från Haverö. Foto Magnus Källström

När jag fick möjlighet att studera Haverörunorna i original noterade jag att dessa till skillnad mot Larssonrunorna var nästan helt identiska med Kensingtonstenens runor. De tecken som saknas på Kensingtonstenen som c, y, x, z och å har däremot i stort sett samma form som motsvarande tecken bland Larssonrunorna. Haverörunorna verkar alltså utgöra den felande länken mellan Larssonrunorna och Kensingtonstenen. Jag visste då inte att det runalfabet som finns hos Gerda Werf på ett par detaljer när svarar mot teckenuppsättningen på Haveröstaven. Dessa två källor står alltså på samma utvecklingsstadium och har rimligtvis något samband med varandra.

Detta är dock inte den enda likheten mellan de nyupptäckta källorna. På Haveröstaven följer efter Kensingtonrunorna något som vid första anblicken nästan kan se ut som GOD JUL skrivet med kantiga bokstäver, men som är ett alfabet återgivet med det så kallade vinkelchiffret (även kallat frimurarchiffret). Samma typ av chiffer finns också upptecknat på arken efter bröderna Larsson och hos Gerda Werf.

Kensingtonrunorna och vinkelchiffret i Edward Larssons anteckningar 1885.

När jag fördjupade mig i litteraturen kring detta chiffer fick jag veta att det under 1800-talet var särskilt vanligt i området kring Rätan i Jämtland, men att det också användes på fäbodarna i den västra delen av landskapet. Konstnären och folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren som besökte trakterna norr om Åre 1869, har bevittnat hur en ung man ristade sådana tecken på en träbit för att lämna ett meddelande till sin trolovade. Mandelgren föreslog därför att dessa skrivtecken som han inte var bekant med sedan tidigare, skulle kallas ”kärleks- eller Jemtlandsrunor”. En variant av samma chiffer förekom också i Møre i Norge under 1800-talet. Enligt en artikel i Norsk Landboeblad 1811 gick det där under beteckningen ”det mørske alfabet” och skulle ha använts i området i minst ett halvsekel. Även de islänningar som samlade på olika typer av runalfabet på 1800-talet har nedtecknat detta chiffer, men kallade det i stället grindaletur.

Det är onekligen slående att just vinkelchiffret och Kensingtonrunorna följs åt i de tre alfabetsuppteckningar som vi nu känner till. Jag tror detta ger en antydan om hur dessa runor ursprungligen har använts. Troligen handlar det om ett hemligt skriftspråk som har skapats och traderats av en viss grupp av människor. Man har tidigare föreslagit kringvandrande hantverkare, men också att det kan vara något som man tillägnade sig redan som barn och som kanske främst användes barn emellan. Runologen Jan Ragnar Hagland har gett flera exempel på det senare från Norge under just 1800-talet.

Många har funderat över varifrån de egenartade runorna på Kensingtonstenen egentligen kommer. Ett gammalt förslag är att de bygger på de runor som finns i en bok av Carl Rosander, Den kunskapsrike skolmästaren, som man vet att stenens upptäckare Olof Ohman ägde. De runor som avbildas där har dock mycket lite gemensamt med Kensingtonrunorna. Andra har menat att det rör sig om en variant eller förgrening av dalrunorna, det runalfabet som användes i Mora och Älvdalen från 1500-talet och viss utsträckning fram till sekelskiftet 1900. Man har då bortsett från att nästan alla typiska dalruneformer saknas bland Kensingtonrunorna och att den mycket speciella g-runan, som ju är det dalrunetecken som lever kvar längst, inte alls liknar Kensingtonrunornas g. Däremot finns det mycket gemensamt med de runor som har använts i folkliga sammanhang i Norge under nyare tid. För dessa har man också kunnat peka ut en tydlig källa: Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555 och som sedan reproducerades i många andra senare skrifter.

Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555.

Den enklaste förklaringen är att den som skapade Kensingtonrunorna utgick från ett sådant ”norskt” efterreformatoriskt runalfabet, men förändrade några av runformerna för att göra det mindre genomskinligt för de oinvigda. Kanske har detta skett just i Jämtland, som ju har nära anknytning till Norge. Att Kensingtonrunorna är kopplade till vinkelchiffret, som verkar ha varit särskilt populärt i Jämtland under den senare delen av 1800-talet pekar i samma riktning. Haverö i Medelpad gränsar dessutom till Jämtland och det är därifrån inte heller särskilt långt till Linsell i Härjedalen, där Anders Andersson bodde innan han flyttade till Amerika!

Det finns fler runor på Haveröstaven än dem som jag hittills har nämnt och dessa kan bidra med ytterligare en liten – men samtidigt smått förbryllande – ledtråd. I två rader har ristaren upprepat teckenföljden abcdefg flera gånger, dels med vinkelchiffret, dels med Kensingtonrunor. Detta tyder på att han har inspirerats av de sju söndagsbokstäverna från någon kalenderstav. Därefter följer en lång rad med runor som liknar de så kallade gyllentalen, som också har sitt ursprung på kalenderstavarna. Dessa ska vara 19 till antalet, men här är de 21, eftersom ett par av runorna uppträder i två olika varianter. Dessutom är den tredje runan oväntat a i stället för þ och ordningen mellan de sista fyra tecknen ʀ, árlaug, tvímaðr och belgþorn helt omkastad. Efter detta följer de tre stungna runorna y, g och e samt en ostungen b-runa. Sedan kommer ytterligare 29 runor med mer eller mindre märkliga former. Eftersom varje tecken är unikt verkar det rimligt att det här handlar om ännu ett (tidigare okänt?) runalfabet.

När jag höll ett seminarium i Uppsala om Haverörunorna nu i torsdags kväll var jag övertygad om att de första 21 tecknen var hämtade från en runkalender och att runristaren därefter lagt till de stungna varianterna av några av tecknen. Min tanke var att denne här avslöjade sin okunskap om kalenderrunorna, vilket ju var ett tecken på att runorna är förhållandevis sena. När jag vaknade på fredagsmorgonen insåg jag plötsligt vad det handlade om. Denna runföljd återger inga kalenderrunor, utan svarar nästan exakt emot ordningen på de runor som finns redovisade på en och samma sida i Den kunskapsrike skolmästaren, den bok som vi vet att Kensingtonstenens upptäckare Olof Ohman ägde! Det som jag trodde var gyllentalsrunan belgþorn bygger i stället på en variant av m-runan, som där återges med två former. Det enda som har hänt är att ristaren av misstag har hoppat över þ-runan och sedan glömt en bistav i den följande o-runan som också redovisas med två olika former. Efter runraden har han lagt till de två gyllentalen tvímaðr och árlaug som tydligen uppfattades som bindrunor och därefter försökt återge de fyra stungna runorna y g e p, som finns längre ned på samma sida i den tryckta boken.

Ytterligare några runor på Haveröstaven och ett utsnitt ur Den kunskapsrike skolmästaren (1882).

Den som ristade runorna på Haveröstaven har alltså varit förtrogen med såväl Kensingtonrunorna som vinkelchiffret, men dessutom haft tillgång till information om runor från en tryckt bok, som vi vet att Kensingtonstenens upptäckare också ägde. Detta tillsammans med Fridells och Larssons undersökning som placerar dialektdragen i Kensingtonstenens språk i bland annat Härjedalen, gör att de tidigare misstankarna mot Anders Andersson från Linsell har stärkts betydligt. Någon helt slutgiltig lösning av Kensingtonproblemet är givetvis inte detta, men jag är övertygad om att vi är Kensingtonrunornas ursprung på spåren och att det ska sökas i en lite nordligare sfär än man hittills har räknat med.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jan Ragnar Haglands artikel om sentida runbruk i Norge (”Etterreformatoriske runer og kvardagsleg skriftpraksis på 1800-talet”) kan man läsa i denna skrift. DS.

Nu tar vi pulsen på museernas förmedling

Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève.
Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Enheten för digital förmedling på Riksantikvarieämbetet har i dagarna skickat ut en enkät som ingår i vår undersökning av hur svenska museer förmedlar sina samlingar, utställningar och annat innehåll via digitala metoder och kanaler. Syftet är att kartlägga vilka behov av stöd som finns på området, och bygga rätt underlag för prioriteringar inom vårt fortsatta arbete. Enkäten ska besvaras av alla som på ett eller annat sätt jobbar med innehåll och/eller tekniska lösningar inom ramen för museets digitala förmedling.

Har du inte fått enkäten? Hör av dig till Maria Logothetis (maria.logothetis@raa.se) eller Staffan Cederborg (staffan.cederborg@raa.se) så skickar vi länken till frågeformuläret. Sista svarsdag är 1 december 2017.

Ett museum står och faller inte med digitaliseringen. Graden av digitisering och kvaliteten på digital kunskap, medvetenhet och förmedling avgör inte museets existens. Ofta är det mer akuta och handfasta åtgärder, som till exempel att byta ut halogenlamporna eller att knåda fram en bra programserie till den senaste utställningen, som för dagen avgör om museet ska kunna locka publik.

Icke desto mindre är digitaliseringen en demokratifråga. Vilka har tillgång till konsten på Moderna museet eller traktorerna i Störlinge Lantbruks- & Motormuseum? Oavsett om hindret för att ta sig till ett museum är geografiskt eller funktionellt, finns det uppenbara fördelar för alla parter om både konstverk och traktorer görs mer tillgängliga. Och en av vägarna dit är digitisering och digitalisering.

Syftet med museernas digitisering, det vill säga konverteringen av data från analog till digital form, är inte bara att säkerställa ett hållbart bevarande av uppdaterbar information om föremål, miljöer och berättelser. En annan viktig orsak är att skapa förutsättningar för att tillgängliggöra, förmedla och sprida museernas innehåll. Emellertid handlar tillgänglighet och förmedling om många olika saker, till exempel:

  • Tid och rum. Informationen är tillgänglig över internet oberoende av var man sitter och vilken tid det är på dygnet.
  • Mängd. Information som annars inte visas i utställningarna kan tillgängliggöras digitalt – den största delen av många museers samlingar är dolda för allmänheten.
  • Applikationer. Informationen kan bearbetas och formges av museets personal eller tredjepartsutvecklare, i fysiska utställningar och i olika sammanhang på webben, i appar och i sociala kanaler.
  • Funktionsanpassning. Informationen kan anpassas till personer med olika funktionsnedsättningar eller särskilda behov, både genom att innehållet kompletteras och genom att använda rätt format och hårdvara.

I enkäten om förmedling på museer som gått ut till närmare 1 600 anställda på svenska museer, undersöker vi inte nivån av digitiserat material, utan fokuserar på steget efter, den digitala förmedlingen, det vill säga de tekniker och metoder som används för att tillgängliggöra, förmedla och sprida det digitala innehållet. I viss mån vill vi också gärna ta pulsen på museets förmåga att se digitaliseringen ur ett helhetsperspektiv och inte som en särfråga.

Med enkätsvaren, som också kompletteras med djupare intervjuer, hoppas vi kunna få en bild av hur integrerad den digitala medvetenheten och kunskapen är i museisverige samt vilka de största utmaningarna är, och på så sätt kunna anpassa vårt arbete efter det.

Staffan Cederborg jobbar som verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.