Kategori: Arkeologi

K-podd 57: Om de obesuttnas arkeologi

K-podd vänder i det här avsnittet blicken mot historiens obesuttna. Alla de människor som under århundradena fram till 1900-talet brukade jord och bodde i hus som de själva inte ägde. Kategorierna och omnämnandena var många: Torpare, inhyseshjon, backstugusittare, statare.

Gäst i avsnittet är arkeologen Pia Nilsson. Tillsammans med Martin Hansson, Lunds universitet, och Eva Svensson, Karlstad universitet har hon genomfört projektet ”De obesuttnas arkeologi – människor, metoder och möjligheter”, som också resulterat i en rapport med samma namn. I forskningsprojektet som finansierats av Riksantikvarieämbetet diskuterar författarna vad som kan göras för att lyfta fram spåren av de obesuttna och öka kunskapen om samhället på främst 1700- och 1800-talen.

Trion har tittat särskilt på vad ändringen av kulturmiljölagen 2014 inneburit. Ändringen anger att lämningar som etablerats före 1850 kan vara lagskyddade, vilket ger nya möjligheter för att uppmärksamma spåren efter de obesuttna och ge dessa en mer framträdande plats i historieskrivningen.

Ladda hem och läs hela rapporten här 

I avsnittet nämns även projektets slutkonferens i Nässjö, Obesutten 2020, 7-8 september , i samarbete med Jönköpings länsmuseum. Läs mer om konferensen här

Säkerhetsavstånd: Pia Nilsson från Arkeologerna och Emil Schön från Riksantikvarieämbetet samtalar om ”De obesuttnas arkeologi” på behörigt avstånd från varandra.

Vinjettbild: Torprester från början av 1800-talet i Skäralid, Skåne. Här bodde torparparet Såne och Hanna Eskilsson. När de blev gamla fick de bo kvar som inhyseshjon hos nästa familj. Järnspisen tyder på att torpet användes långt fram. Foto: Pia Nilsson(CC BY)

K-PODD 53: Om mänskliga kvarlevor med Caroline Ahlström Arcini

Vad innebär det att forska på mänskliga kvarlevor? Vad lär vi oss av gamla ben och skelettdelar? Varför har ämnet strontium revolutionerat den osteologiska forskningen och vår förståelse av hur människor levt? Vad kan en bruten överarm från tidig medeltid berätta för oss?

Det är några frågor som ställs i det senaste avsnittet av K-podd, Riksantikvarieämbetets podcast. Vår gäst heter Caroline Ahlström Arcini. Med 15 000 undersökta skelett på sitt cv är hon en av Sveriges mest kvalificerade personer att ge oss svar.

Caroline Ahlström Arcini arbetar sedan 35 år tillbaka som osteolog vid Arkeologerna, som är en del av Statens historiska museer. I avsnittet ger hon även sina tankar kring återlämnande av mänskliga kvarlevor, och museers möjligheter att bevara dem för framtida forskning.

Ärenden som rör mänskliga kvarlevor och återlämnande av föremål i museisamlingar är ofta komplicerade och det finns många olika aspekter att ta hänsyn till. Riksantikvarieämbetet fick i uppdrag av regeringen att ta fram stöd för museerna i hur sådana ärenden kan hanteras. Här kan du ta del av de stöddokument som tagits fram.

Programledare i det här avsnittet, på plats hos Arkeologerna i Lund är Lina Wennersten. Producent är Erik Larsson. K-podd hittar du även i din smartphone-app för podcasts, där du kan prenumerera för att inte missa några avsnitt.

Gräva = Förstöra, Dokumentera = Bevara

Arkeologer lever med den tragiska paradoxen att vi förstör vårt källmaterial –  lämningar av forna tiders människor – när vi undersöker dem. Det är därför som Kulturmiljölagen slår fast att det är förbjudet att ”rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller (…) på annat sätt ändra eller skada en fornlämning”. Endast om samhällets behov överstiger fornlämningens betydelse får den tas bort och då ska den undersökas och dokumenteras, fynden ska tas tillvara. Dokumentationen är avgörande, eftersom det medför att åtminstone en del av den information lämningen stod för finns kvar. Rapporter och publikationer kan redovisa ett urval av resultaten, men för att kunna kontrollera tolkningarna och eventuellt omtolka dem i ljuset av nya resultat så krävs tillgång till originaldokumentationen. Sedan 1600-talet har Riksantikvarieämbetets arkiv bevarat en stor del av dessa handlingar. Dokumentationen är avgörande för att förstå fynden som förvaltas i museernas samlingar.

Digital dokumentation vid undersökning av Sandby Borg, Öland, av Museiarkeologi Sydost som utvecklat egen programvara för detta.

Digitaliseringen inom arkeologin har under 2000-talet medfört vad som med rätta kan kallas ett ”paradigmskifte”, helt nya sätt att se på och ta sig an källmaterialet. Det finns två utvecklingar som i huvudsak påverkat: För det första digitaliseringen av Fornminnesregistret som bestod av inventeringsböcker och handritade markeringar på kartor. Det nya systemet (FMIS) kom 2006 och ersattes 2019 av det digitala Kulturmiljöregistret och en ny version av Fornsök. Alla som arbetar med kulturmiljö utgår numera ifrån att de omedelbart ska få tillgång till aktuell fornminnesinformation och överblick av lämningarnas placering i landskapet.

För det andra har dokumentationsmetoden vid undersökningar efterhand blivit nästan helt och hållet digital, från fotografering till inmätningar av anläggningar, fynd och kontexter med hjälp av GIS – geografiskt informationssystem.

Nya Fornsök. Det går att välja olika bakgrundskartor som levereras via Lantmäteriet.

Intrasis, ett program för att dokumentera och analysera i samband med utgrävningar utvecklades av Riksantikvarieämbetets Undersökningsverksamhet (UV) som kommersiell produkt. Intrasis används numera av många arkeologiska undersökare, inte bara i Sverige utan även i andra länder. Problemet är att digital mjukvara visserligen har egenskaper som underlättar arkeologernas arbete, men ur en arkivaries synvinkel kan det inte kan jämföras med analog dokumentation. Vi har alla någon gång upplevt att äldre filformat inte längre stöds av nya programversioner, eller att innehållet korrumperats och blivit obegripligt. Intrasis och liknande programvaror innehåller mycket komplexa relationer och komponenter (tabelldata, geometrier, georeferensdata). Att konvertera detta till öppna arkivbeständiga digitala format utan att förlora relationerna sinsemellan dem är inte helt enkelt. Om man dessutom vill normalisera innehållet så att det går att kombinera data från olika projekt för analys och synteser så krävs en hel del handpåläggning för att komma tillrätta med den mänskliga faktorn (begreppsvariation, felskrivningar osv).

Exempel på arkeologisk dokumentation i Intrasis. Från undersökning av klosterruin i Askeby, Östergötland. Från RAÄ UV rapport 2014:64, fig 23.

Det har tyvärr saknats ett system för att långtidsbevara digital arkeologisk dokumentation. Det har alltså blivit allt vanligare att bara rapporterna arkiveras efter undersökningar, i vilka enbart ett urval av planer, ritningar och tabeller redovisas. En kunskapslucka håller på att skapas, där forskare riskerar att sakna stora mängder arkeologisk information för de första decennierna av 2000-talet. Som ett led i att komma tillrätta med detta så har Riksantikvarieämbetet och Uppsala universitet med stöd av Riksbankens Jubileumsfond för forskningsinfrastruktur, inlett projekt Urdar. Namnet är taget efter nornornas brunn, som innehöll kunskap om det som var, är och komma skall. Inom projektet ska vi försöka rädda och tillgängliggöra digital dokumentation från de arkiverade Intrasis-projekt som skapades mellan 2000-2015 av Riksantikvarieämbetets Uppdragsverksamhet.

Möte mellan projekt Urdar och ADED på Kulturhistorisk Museum i Oslo.

Ett liknande projekt, ADED, inleddes för ett par år sedan vid Kulturhistorisk Museum i Norge. Som uppstart för Urdar besökte vi våra kollegor i Oslo och jämförde erfarenheter och diskuterade både tekniska och praktiska utmaningar. Vi ser fram emot att ha fortsatt kontakt med ADED som gjort ett mycket imponerande förarbete. Vi hoppas att projekten kan fungera som avstamp för bredare diskussioner om hur vi alla behöver bidra till att säkerställa att den arkeologiska dokumentationen inte dör en andra – digital – död.

Arkeologisk geodata – tiden i rummet

Geodata från Skottland har använts i utställningen på museet Engine Shed i Stirling. En skärm med AR gör att besökare kan lära sig mer om byggnadshistoria, -material och -tekniker och se 3D-modeller.

Arkeologi är i grunden beroende av rumslig information: från var och i vilket sammanhang ett föremål påträffades, till spåren av landskapsanvändning över tusentals år. Varje år skapar arkeologer enorma mängder rumslig data i samband med att de dokumenterar fornlämningar via inventering eller utgrävning. Numera finns program (GIS) som relativt enkelt ger oss möjlighet att analysera denna geodata i kombination med många andra faktorer, både miljö- och samhällsrelaterade. Den verkliga kraften ligger i att kunna kombinera strukturerad data från många olika undersökningar – även över nationsgränser – för att på så sätt nå ny kunskap om människans historia.

I förra veckan deltog jag på en workshop i Skottland där representanter från flera olika länder träffades och diskuterade potentialen i att öppna upp och dela arkeologisk geodata i högre utsträckning. Det är inte bara arkeologer som behöver den, utan även statliga och privata aktörer som arbetar med landskapsplanering, samhällsutveckling, miljöanalyser osv – för att inte tala om alla som forskar i relaterade ämnen. Arkeologi ger oss unik information om tusentals år av samverkan mellan människor och miljö i Europa som kan ge oss viktiga perspektiv för framtiden.

Peter McKeague från Historic Environment Scotland presenterar deras arbete med att tillgängliggöra arkeologisk data.

Under workshopen diskuterades vilka utmaningar som finns för att denna öppenhet ska bli verklighet. Det kan finnas många olika anledningar till att det är svårt att få till i nuläget. Först och främst saknar vi standarder och terminologier för den digitala dokumentation som skapas. Utan någon typ av gemensam standard, även om bara på nationell nivå, så är det mycket svårt att kombinera data från olika aktörer och aktiviteter. För det andra finns datan utspridd hos många olika organisationer och ofta saknar dessa någon med ansvar för att se till att den bevaras långsiktigt – och vi vet vad som händer med mjukvaruformat efter ett antal år!

Lukasz Banaszek visar resultat från ett projekt där de använder AI och maskininlärning för att identifiera potentiella fornlämningar genom laserscannad data (LiDAR).

Det största problemet är i grunden inställningen – att det finns aktörer som inte gärna delar med sig av sin data ens om möjligheten finns. Det kan delvis bero på att man är orolig över att den kan missbrukas (exakt hur är ganska luddigt), men kanske än mer för att man är orolig över hur mycket tid och resurser det kan kräva av verksamheten – för det är absolut så att det krävs en hel del jobb och pengar för att skapa en sådan infrastruktur. Ett visst mått av revirtänkande finns också så klart, som om det var något negativt att någon annan gör något fantastiskt med det man hjälpt till att ta fram. Att släppa kontrollen är inte alltid enkelt. I Sverige är inställningen till öppen data trevligt nog mycket positiv hos både statliga och privata aktörer i min erfarenhet, där är det snarast bristen på standarder och infrastruktur som ställer till med problem. I vissa andra länder kan arkeologerna som vill dela sin data tyvärr möta stort motstånd från ledning och beslutsfattare, av de skäl som noterades i detta stycke. Därför behöver vi alla hjälpas åt att ge draghjälp genom att visa på alternativa förhållningssätt.

James Hepher presenterade hur de arbetar med 3D-scannad data för att bevaka kustremsor och andra miljöer som utsätts för erosion och där det kan behövas räddningsinsatser. De tar hjälp av arkeologiska lämningar och historiska kartor för att skapa ett långtidsperspektiv på det som sker.

Alla problem kan inte lösas i ett enda slag, men genom att samarbeta frivilligt kring standarder och terminologier inom fältarkeologin så kan vi skapa bättre förutsättningar för dess användbarhet. Genom att visa på goda exempel på öppen geodata i olika länder, och hur den kan komma till användning i samhället och forskningen, så kan vi öka trycket på att detta bör prioriteras. Att samla in data kräver stora resurser i tid och pengar, så när vi tappar bort den skapar vi bara mer jobb och kostnader för oss själva i slutändan. Mest avgörande är inställningen, både hos organisationer och individer, att vi vill dela med oss av den arkeologiska dokumentationen och bidra till att den kommer till användning.

Under 2020-2023 kommer Riksantikvarieämbetet och Uppsala universitet samarbeta i ett projekt (”Urdar”), finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, för att bearbeta och tillgängliggöra digital arkeologisk fältdokumentation i format som är användbara för data- och GIS-analyser. Mer information kommer längre fram.

Stirling Castle har varit residens för Skottlands monarker från medeltiden och  Stuart-dynastin byggde till stora delar på 1500-1600-talen. Dess strategiskt viktiga läge gjorde också att den ofta var platsen för strider mellan skottar och engelsmän.

För övrigt kan jag varmt rekommendera besök i den lilla staden Stirling för de som tar sig till Skottland – både fantastisk kulturmiljö och naturmiljö.

I miten av bild syns Stirling Bridge, platsen för ett känt slag där skottarna ledda av William Wallace (’Braveheart’) besegrade engelsmännen 1297.
Church of the Holy Rude. Grundades redan 1129, men dagens utseende kommer från främst 1400-1500-talet.

En sked, ett skepp och en hamn i centrala Uppsala

Träskeden från Uppsala. Efter original i Carl Säves samling (ATA).

Jag vet inte riktigt vad det som är det bästa med arkiv: att man där ofta kan hitta det man söker eller att man nästan lika ofta stöter på sådant som man egentligen inte sökte efter, men som ger nya insikter och nya forskningsspår att följa.

För fyra år sedan fick jag i ATA:s samlingar efter Uppsalaprofessorn Carl Säve syn på en blyertsteckning föreställande en träsked, där det under bilden stod antecknat: ”Sked (af ene), hittad i Uppsala, [lucka] fot djupt under Drottning-gatan.” Teckningen är inte utförd av Säve själv utan är signerad ”P. W…d” i nedre högra hörnet.

Skeden hade ett minst sagt märkligt utseende genom att skaftet var utformat som ett drakhuvud, men det som främst fångade min uppmärksamhet var det mönster som fanns ristat på skaftet och som utgörs av en ringkedja. Året innan hade jag nämligen sett de vikingatida runkorsen på Isle of Man, där precis samma motiv förekommer. Kunde skeden från Uppsala ha varit lika gammal som dessa och alltså vikingatida?

Ett av runkorsen från Isle of Man, Braddan I (MM 112), med den karaktäristiska ringkedjan på korsfoten. Foto Magnus Källström

Teckningen förvaras i Säves samling bland material rörande Gotland och jag misstänkte att den var relativt okänd för dem som har sysslat med Uppsalas arkeologi. Jag skickade därför en bild av den till en Uppsalaarkeolog och fick till svar att han inte trodde att han hade sett föremålet förut.

Sedan dess har jag inte tänkt så mycket på denna träsked tills nu i torsdags, då jag satt på Kungliga biblioteket och tittade genom Carl Säves korrespondens med professor George Stephens i Köpenhamn. Med anledning av mitt arbete med Medelpads runinskrifter i projektet Evighetsrunor letade jag nämligen efter ett brev där Säve skulle ha beskrivit de båda runstenarna i Attmar i Medelpad. Säve och Stephens hade en intensiv brevkontakt, som inte helt oväntat främst kretsade kring runologiska ämnen. Att läsa vad Säve har skrivit om olika runinskrifter är ofta en högtidsstund och mer än en gång har jag i hans brevväxlingar funnit tolkningar som jag fram till detta ögonblick hade trott att jag var först med.

Stephens var under våren 1868 sysselsatt med tryckningen av det andra bandet av sitt monumentalverk The Old-Northern Runic Monuments of England and Scandinavia och av breven framgår att han succesivt sände de färdigtryckta arken till Säve. Den senare, som hyste en helt uppriktig beundran av Stephens både som person och vetenskapsman, levererade i gengäld kommentarer till de inskrifter som hade behandlats i verket, den ena egentligen mer förödande än den andra.

I ett av dessa brev, som är daterat i ”Uppsala den 23 Febr. 1868”, fick jag plötsligt ögonen på denna passage:

”s. 597. – Runic Cross. Kirk Michael (ön Man). Vid en grundgräfning här i Uppsala för 20–25 år sedan fanns, vid 12–14 fots djup under gatan ett sänkt skepp, åtskilliga fornsaker, och bland dem en rätt väl bibehållen träsked, hvilkens skaft slutar med ett drakhufvud, likt det å runstenarne; men långs skaftet är fint och skarpt inskuren en rad med kedje-ring-sirater, alldeles lika dem, som förekomma å flere af Mans runstenar, t.ex. å figuren, s. 597, till venster, den nedersta raden, som utgör korsets stam; – å skeden har det ungefärligen [teckning] detta utseende; dock äro ringarne kanske något mindre. Detta slags prydnad har jag ännu icke, det jag kan minnas, sett använd någorstädes eljest i Skandinavien. Eget är det i alla fall.”

Teckning av Carl Säve i brevet till George Stephens i februari 1868. Efter original i KB.

Säve hade här återigen varit först med sina iakttagelser, men det intressantaste är ändå det han berättar om fyndomständigheterna för skeden. Det ska alltså på 1840-talet ha påträffats ett skepp på ca 4 meters djup i Uppsala, något som jag undrar om det tidigare har varit känt. Kombinerar man detta med teckningens uppgift om att skeden hade hittats under Drottninggatan så måste fyndplatsen ha legat någonstans där denna gata korsar Fyrisån.

Ringkedjan är ett typiskt motiv för den vikingatida Borrestilen, som brukar dateras till perioden ca 860–950, men som också kan förekomma något senare. Om nu skeden har legat i skeppet – vilket Säve egentligen inte säger – så kan det mycket väl ha handlat om ett sjunket vikingaskepp i hjärtat av dagens Uppsala!

Uppsala med ursprungstopografin inlagd. Drottninggatan är markerad med gult. Notera den lagunlikande utvidgningen i 5-meterskurvan i gatans förlängning. Efter Från Östra Aros till Uppsala (1986).

Man räknar med att platsen vid Fyrisåns mynning har haft en betydelse innan den medeltida staden växte upp och att det här dels har funnits en övergång över ån, dels en hamn. Den senare har ofta identifierats med en lagunformad utvidgning av ån på den plats där Stora torget ligger i dag (se bilden ovan). Att denna vik verkligen har fungerat som hamnplats är inte styrkt, men det kan nämnas att man vid schaktningar 1934 i kvarteret Näktergalen intill torget bland annat fann en styråra av ålderdomlig typ.

En av de två runstenar som påträffades vid schaktningar 1940 i kvarteret Torget i Uppsala (U 939). Efter klipp i ATA.

Ett flertal runstenar har också kommit i dagen vid olika schaktningsarbeten. En del av dessa har varit inmurade i byggnader, men 1940 hittades två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. Ett förslag är att de ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.

Det av Säve nämnda skeppsfyndet stöder tanken på att det har funnits en hamn på den östra sidan av Fyrisån under vikingatiden och om den märkliga träskeden hör ihop med detta skepp så bör vi vara nere i 900-talet. Man blir naturligtvis nyfiken på om det finns något mer vittnesmål om detta fynd, som ju borde ha uppmärksammats av fler än Carl Säve.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Och jag hittade också Säves brev till Stephens där han beskriver de båda Attmarstenarna i Medelpad. DS.

God viktoriansk praxis för 3D-modeller

Det stod en olycksbådande stenskulptur i ett hörn av en trappuppgång på British Museum. En sådan där blodsofferkrävande mayahistoria, som det troligen vilar en förbannelse över. Jag rös, när jag kom nära. Tills jag såg skylten på andra sidan, som förklarade att det var en gipsavgjutning.

Gipsmodeller av ”Stela A” och ”Stela H” från mayastaden Copan i Honduras – bägge föreställande kung Vaxaklajuun med regalia. British Museum, London. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Upphovsmannen är den brittiske arkeologen och etnografen Alfred Percival Maudslay, som under 1880- och 90-talen ägnade sig åt utgrävningar och dokumentation av mayakulturens lämningar under ett flertal expeditioner till Mexiko och Centralamerika. Till skillnad från de flesta andra av dåtidens arkeologer lämnade Maudslay för det mesta monumenten kvar på sina ursprungliga platser, efter noggrann dokumentation genom fotografering och avgjutning, i stället för att ta dem med sig.

Originalskulpturen ”Copan Stela H”, som gipsmodellen till höger på fotot ovan gjorts av, på sin ursprungliga plats i mayastaden Copan, Honduras, bebodd 400-850 e.Kr. Fotograf: A P Maudslay 1885. Källa: Brooklyn Museum Libraries, Special Collections. No restrictions.

Tillsammans med sin assistent, den annars Londonbaserade professionelle gipsgjutaren Lorrenzo Giuntino, framställde Maudslay på plats under sina expeditioner gjutformar i gips och papier-maché av stenskulpturer och reliefer, som sedan användes för att skapa fullskaliga gipsavgjutningar i London. Resultatet blev totalt över 400 gipsavgjutningar, som nu finns bevarade i British Museums magasin i Blythe House, Hammersmith. Ett fåtal finns också utställda på British Museum.

Maudslays gipsavgjutningar, gjutformar och över 800 glasplåtsnegativ utgör tillsammans några av världens bäst bevarade avbildningar av mayakulturens monument, och ett ovärderligt källmaterial för framför allt forskning kring mayakulturens skriftspråk. Särskilt som originalen nu, framför allt till följd av surt regn, eroderat så kraftigt att Maudslays avgjutningar är den enda källan till originalinskrifterna. Vissa original är dessutom totalförstörda av människor och miljöpåverkan, och existerar numera enbart som avgjutningar och foton.

Maudslay själv var medveten om, och förutsåg detta, då han 1889 skrev att avgjutningarna “preserved in the museums of Europe and America, are likely to survive the originals”. Även om mayaskriften på Maudslays tid inte var dechiffrerad (det skulle dröja ända in på 1980-talet), var han själv övertygad om att detta en dag skulle ske, och såg uttryckligen sin egen dokumentation som en viktig del i detta framtida arbete. God praxis, helt enkelt. Som är föredömlig än i dag.

I samverkan med Google Arts and Culture digitaliserar British Museum sedan 2017 Maudslays gipsavgjutningar och glasplåtsnegativ. Se resultaten här: https://artsandculture.google.com/project/british-museum-s-maya

En gipsmodell baserad på Maudslays avgjutning av en skulptur föreställande den nyligen återuppståndne unge Majsguden, från tempel 22 i mayastaden Copan, Honduras. British Museum, London. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Jag åkte till London för att studera nutida användning av vad jag trodde var en modern, digital teknik, men vandrade i stället rakt in i 1880-talets museivärld – där 3D-dokumentation i fält av arkeologiska utgrävningar, och framställning av 3D-modeller för bevarande, undervisning, forskning och tillgänglighet, var lika aktuellt som i dag. Mer än 130 år senare, är dåtidens 3D-modeller i allra högsta grad levande och relevanta – inte minst som forskningsmaterial och dokumentation av original som på olika sätt förstörts och försämrats.

Med ett historiskt perspektiv, efter studiebesöken på British Museum och Victoria and Albert Museum i London, blir de tidlösa bidragen till god praxis för användning av 3D-modeller följande:

• Dokumentera utifrån ett framtidsperspektiv, och en medvetenhet om att originalföremål kan komma att förstöras och försvinna. Det är i många fall sannolikt att foton och 3D-modeller en gång i framtiden kommer att vara de enda källorna till studier av objektet i fråga.

• Använd flera olika medier och tekniker för att dokumentera – i både 3D och 2D. När en 3D-modell framställs genom fotogrammetri, blir resultatet också en komplett fotodokumentation av ytan i 2D. Det är därför viktigt ur dokumentations- och bevarandesyfte att dessa foton tas i så hög upplösning som möjligt, och sparas i okomprimerat format, även om det för själva 3D-modellen ”räcker” med .jpeg-filer i webbupplösning.

• Oavsett om det handlar om fysiska gjutformar och modeller i gips, eller digitala modeller med möjlighet till utskrift, är 3D-modeller ett sätt att dokumentera och bevara ett objekts tredimensionella kvalitéer. En fysisk 3D-modell ger en uppfattning om storlek, djup och yta på ett sätt som varken foton, teckningar eller digitala 3D-modeller kan ge. Fysiska 3D-modeller blir också, tillsammans med de rådata som skapar digitala 3D-modeller, ytterligare en backup av dokumentationen.

• 3D-modeller kan minska hanteringen av originalföremål och öka tillgängligheten; både i forskning, undervisning och för en historieintresserad allmänhet som via sin egen dator får tillgång till föremål på ett sätt som inte varit möjligt med fysiska objekt i magasin och utställningar.

• Nu, precis som på 1800-talet, tillåter 3D-modeller skapande och systematiserande av kompletta samlingar av föremål (numera även digitalt) på ett sätt som inte hade varit möjligt med enbart originalföremål. Genom 3D-modeller, kan föremål som i original geografiskt befinner sig långt ifrån varandra läggas bredvid varandra och jämföras.

• Använd rätt teknik för rätt ändamål, och högsta möjliga kvalitet på teknisk utrustning och genomförande. Anlita extern expertkompetens där det behövs. Maudslay själv använde sig av dåtidens mest avancerade tekniker i sitt dokumentationsarbete, och glasplåtarnas bildkvalitet är än i dag oöverträffad av digital fototeknik. Samarbetet med en professionell gipsgjutare bidrog också till att skapa modeller av en hög kvalitet, som gjorde dem fortsatt användbara som källmaterial för framtida forskning inom bl.a. mayaskrift.

Skulptur av sköldpadda med inskriptioner, från mayastaden Quiriguá, fotograferad av A P Maudslay 1883. Källa: Brooklyn Museum Libraries, Special Collections. No restrictions.

En ny bild av Gamla Uppsala

Återskapad bild om hur det kan sett ut i Gamla Uppsala för 1400 år sedan. Bild: Disir/Riksantikvarieämbetet.

Många har väntat på resultaten från den stora utgrävningen i Gamla Uppsala, som pågick mellan åren 2012 och 2013. Nu presenteras rönen i två publikationer, dels den vetenskapliga rapporten ”At Upsalum – människor och landskapande”, dels den populärvetenskapliga boken ”Gamla Uppsala – människor och makter i högarnas skugga”. Och det är en helt ny bild av platsen som målas upp!

Forskarna är överraskade av den sociala mångfalden. Tidigare har historien om Gamla Uppsala mest handlat om sveakungar, pampiga gravhögar och den stora hallbyggnad, som härskarna lät uppföra under vendeltid (550-800 e. Kr).

Men nu har forskarna synliggjort alla de andra som levde och verkade här; krukmakare, boskapsskötare, textilhantverkare och smeder. Här fanns ett myller av barn, kvinnor och män. Slavar, krigare och aristokrater levde sida vid sida i den by som grävdes ut, och som anlades runt år 600 e. Kr.

Under vikingatid (800-1050 e. Kr) expanderade boplatsen, och totalt har arkeologerna undersökt nio gårdar. Det kan ha funnits bortemot 50 samtida gårdar här – det rör sig om en tätort som inte förekom på andra ställen i dåtidens Sverige.

Bybornas uppgift var att leverera produkter till härskarna. Men inte bara befolkningens arbete har gått att spåra, utan också deras tro. Mängder av rituella depositioner, bland annat husoffer, ger en inblick i vardagsreligionen. Intill byn har forskarna också undersökt ett gravfält från vendeltid och vikingatid. Även här var de sociala skillnaderna tydliga. Vissa brändes på bål med jaktfåglar, glaskärl och spelpjäser – medan andra inte fick några gravgåvor alls.

Återskapad bild hur stolpmonument från 600-talet kan sett ut. Det bestod av två nästan kilometerlånga stolprader alldeles i närheten av högarna. Bild: Disir/Riksantikvarieämbetet.

Stolpmonument
En av upptäckterna i Gamla Uppsala blev en världsnyhet. Det rör sig om ett stolpmonument från 600-talet. Det bestod av två nästan kilometerlånga stolprader alldeles i närheten av högarna. Minst 270 tallar hade huggits ned och placerats i djupa gropar med sex meters mellanrum. Över 300 ton sten hade samlats in för att stötta de 7,5 meter höga stolparna. Vilken arbetsinsats! Troligtvis har åtminstone den ena stolpraden flankerat en processionsväg, men stolpmonumentet kan också vara en helig avgränsning för kultplatsen.

Även den medeltida byn har undersökts, som delvis är från den tid då Sveriges första ärkesäte förlades hit, och då en domkyrka byggdes i Gamla Uppsala.

Varje fundament för stolparna krävde en stor arbetsinsats. I ett enda fundament kan det ligga uppemot ett och ett halvt ton sten som stöttade den höga trästolpen. Teckning: Göte Göransson.

En helhetsbild av Gamla Uppsala
Det rör sig alltså om en plats med en ovanligt lång kontinuitet, där man kan se hur makt och religion gått hand i hand under århundradena. Utifrån de nya resultaten kan äntligen en helhetsbild av Gamla Uppsala presenteras, där vanliga människor; män, kvinnor och barn blir synliga. Det blir så tydligt att platsen är så mycket mer än sina högar. Visst var Gamla Uppsala en viktig plats vad gäller politik, religion, juridik – men här pågick även hårt arbete och vardagsliv för dem som inte hörde till eliten.

Den arkeologiska undersökningen i Gamla Uppsala utfördes av Arkeologerna, Statens historiska museer, SAU och Upplandsmuseet.

Vid pennan,
Kristina Ekero Eriksson

Tips! Gamla Uppsala museum har du just nu möjlighet, genom den nya VR-upplevelsen, att kliva tillbaka 1400 år i tiden.

Ett gotländskt runmysterium och något om runan för c och z

Gravhällsfragmentet som förvaras hos Länsstyrelsen på Gotland. Foto Magnus Källström

I slutet av maj var jag på Gotland för att studera ett antal mer eller mindre nyfunna runinskrifter. Bland dessa fanns ett fragment av en medeltida gravhäll som förvaras hos Länsstyrelsen i Visby, men där det är oklart var och när det har tillvaratagits.

Jag fick första gången vetskap om detta fragment i mars i år när Daniel Langhammer på Länsstyrelsen skickade ett foto till mig med frågan om jag visste något om det. Det gjorde jag inte, men samtidigt fanns det något mycket bekant över de runor som gick att urskilja på bilden. Intill den ena kanten läste jag utan problem su, där s-runan har en typisk ”gotländsk” form. Jag kom omedelbart att tänka på en rapport som Per Widerström på Gotlands museum hade mejlat till mig fem månader tidigare med en liknande fråga. Han hade stött på denna rapport av en tillfällighet när han bytte tjänsterum och den rörde en arkeologisk kontroll som museet hade gjort vid Lärbro kyrka den 24 oktober 1998 i samband med schaktning för en åskledare. Vid detta tillfälle framkom ett antal gravhällsfragment däribland ett med tre runor, där de två sista kunde läsas su och var påfallande lika dem på det nu aktuella fragmentet. Före dessa ska det ha funnits något som påminde om en bakvänd u-runa, men så tycktes inte motsvarande tecken på Länsstyrelsens fragment se ut.

Anteckningar ur rapporten från schaktövervakningen vid Lärbro kyrka 1998.

Väl på plats i Visby och med lite snedbelysning var det inte svårt att bestämma formen på den första runan som hade varit ganska otydlig på det fotografi som jag hade sett. Den utgörs av en halv stav uppifrån och avslutas nedtill med en ring (se bilden ovan). Denna runform stöter man inte på så ofta, men det är en variant av den medeltida runan för c eller z. Hur den ska translittereras beror faktiskt på vilket språk som har använts i inskriften. I inskrifter på fornsvenska eller forngutniska står den för det mesta för ljudförbindelsen /ts/ eller /ds/ och återges då bäst med z. Om inskriften är på latin svarar den däremot mot c. Eftersom texterna på de gotländska gravhällarna med runor brukar vara avfattade på folkspråket ska nog inskriften återges som … z : su….

Under senvåren hade Daniel gjort lite efterforskningar och bland annat kontaktat Cathrine Sjölund, som var den arkeolog som gjorde schaktövervakningen vid Lärbro kyrka. Trots att det var nästan tjugo år sedan och handlade om en enda dags arbete mindes hon tillfället mycket väl. Fragmentet hade framkommit i schaktet nära kyrkobyggnaden och det skulle ha varit misstänkt likt det fragment som Länsstyrelsen nu förvarade, även om hon inte helt säkert kunde säga att det handlade om samma sten.

Vi vet alltså ännu inte om fragmentet hos Länsstyrelsen verkligen är det fragment som hittades i Lärbro 1998. Här kan den nämnda z-runan bidra med en liten ledtråd. Denna variant med ringformig avslutning är nämligen relativt sällsynt och förekommer bara i fem gotländska runinskrifter (G 195, G­ 293, G 312, G ­334, G 344). Samtliga tillhör den norra hälften av ön – från Tofta i söder till Fårö i norr – vilket är ett starkt indicium på att fragmentet kommer från detta område. En av inskrifterna framstår också som särskilt intressant, nämligen gravhällen G 293 som ligger i golvet till Lärbro kyrka.

Fotändan av gravhällen G 293 i Lärbro kyrka som bland annat daterar sig efter Adams skapelse. Foto Magnus Källström

Lärbrohällen bär en mycket spännande inskrift, inte minst genom att den daterar sig själv till 1350 – pestens år i Sverige – på ett lika exakt som omständligt sätt:

”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra. Fem tusen år och ett år mindre än tvåhundra år var från Adam och till Guds födelse och ett tusen år och trehundra år och femtio år var från Guds födelse och till digerdöden(!) …”

När jag undersökte fragmentet hos Länsstyrelsen hade jag noterat att runorna var 5 cm höga och att avståndet mellan det yttre runbandet och kanten uppgick till 3 cm. G 293 ska enligt uppgift också ha 5 cm höga runor. Hur stort avståndet är mellan runbandet och hällens kant vet jag inte, men tittar man på bilder av stenen och jämför med bredden på runbandet så kan det mycket väl röra sig om 3 cm även här. En närmare granskning av z-runan på gravhällen i Lärbro visar dessutom att ringen i denna runa är något förskjuten åt höger i förhållande till den lodräta staven, vilket också är fallet på fragmentet. Jag tror därför att det är mer än möjligt att detta fragment en gång har tillhört just denna gravhäll.

Detalj av en z-runa på Lärbrohällen jämförd med motsvarande runa på det nyfunna fragmentet. Foto Helmer Gustavson 1980 (Runverkets samlingar) resp. Magnus Källström

Lärbrohällen var redan då den undersöktes av N. J. Ekdahl 1826 delvis defekt och i dag saknas inskriftens början. Denna del av hällen fanns kvar vid Carl Säves besök den 1 augusti 1854 och ska enligt en sammanställning av gotländska runinskrifter som finns i hans samling i ATA ha lytt: ”+ Guþ : naþi : Hehuars : sial : sum : h— — ….u .. : gera :” det vill säga ”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra.” Det är ju inte omöjligt att passa in fragmentets …z : su… i denna runföljd om man exempelvis antar att det har stått [han]z : su[n] ”hans son”, [lafran]z : su[n]  ”Lafrans’ son” eller något liknande.

Flera indicier tyder alltså på att fragmentet hos Länsstyrelsen har tillhört samma sten som G 293 och att det följaktligen bör komma från Lärbro kyrka. Det verkar då rimligt att det också är identiskt med det fragment som 1998 grävdes upp på kyrkogården. För detta talar även en annan omständighet. När jag undersökte fragmentet nu i maj lade jag märke till att det fanns sandig jord kvar på kanterna, vilket visar att det för inte alltför länge sedan måste ha legat i marken.

Jag vill därmed inte säga att mysteriet med det runristade gravhällsfragmentet är löst, men om inga nya uppgifter tillkommer tror jag att det är i denna riktning vi ska söka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Inskriften på Lärbrohällen G 293 upptecknad i Kyrkoinventarium 1830. Efter original i ATA.

PS. Egentligen är det rätt osäkert vilket namn den döde på Lärbrohällen har burit. Ekdahl läste nihua͡r, medan Säve har hehuars. I Kyrkoinventarium 1830 finns en ganska förbisedd uppteckning, där läsningen i stället är hihụalẓ, vilket tyder på att det också kan ha handlat om det välkända namnet Hägvald. Att både Ekdahl och Säve har läst r talar dock för den traditionella tolkningen Hägvard, även om detta namn tycks ha varit mycket sällsynt. Däremot kan vi med ledning av uppteckningen i Kyrkoinventarium slå fast att runföljden bör ha avslutats med en z-runa och inte s. Säve gör nämligen ingen skillnad mellan dessa två varianter i sin translitterering utan återger båda med s. Det senare är något som jag inte visste när jag påbörjade denna text. DS.

Vad är kemikalier och lösningsmedel för något?

Vittrad sten

Inom reklam kan man ofta höra uttryck som ”helt utan kemikalier” eller ”inga lösningsmedel behövs”. Men hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen? Och hur är det när man rengör kulturarvsobjekt av sten (som runstenar, bildstenar, hällristningar, gravvårdar och så vidare), kan man göra det utan att använda sig av kemikalier eller lösningsmedel?

Kemikalie

Enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott är en kemikalie ”ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta.”

Det här innebär till exempel att står du hemma i ditt eget kök och lägger in sillfiléer i ättika, räknas ättikan inte som en kemikalie. Men om du använder din ättika för att göra rent hemma hos någon annan och tar betalt för det, så är ättika en kemikalie. (Här finns en intressant artikel om hur man kom fram till den här definitionen: Kemivärlden med Kemisk tidskrift, nummer 10, år 2001, av Martin Ragnar):

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

Lösningsmedel

Många som använder sig av ordet ”lösningsmedel” tänker ofta framför allt på organiska lösningsmedel, som exempelvis etanol och terpentin.

Men ett lösningsmedel är en vätska ”som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning.” Lösningsmedel kan vara både organiska eller oorganiska. Vårt vanligaste och viktigaste lösningsmedel är VATTEN.

Vatten fungerar som ett lösningsmedel inte bara på smutsfläckarna på våra kläder, utan även som ett lösningsmedel av sten. Tänk på uttrycket ”droppen urholkar stenen”.

Skriver en utförare i en arkeologisk rapport eller i en konserveringsrapport att denne har rengjort en sten ”utan kemikalier och lösningsmedel” kan läsaren till exempel få uppfattningen att utföraren enbart har torrborstat stenen. Men eftersom vatten är ett lösningsmedel är det viktigt att det tydligt framgår om någon har tvättat ett kulturarvsobjekt i vatten. (Det är också stor skillnad på vatten och vatten. I en rapport bör det framgå om någon har använt sig av exempelvis destillerat vatten, kranvatten eller vatten från en regntunna).

Och för att återvända till jämförelsen med sillen, jämför hur mycket tydligare det blir att skriva: ”När jag lade in 600 gram sillfiléer använde jag mig av 1 dl ättika och 3 dl vatten”, istället för ”När jag lade in sillfiléer använde jag mig inte av några kemikalier eller lösningsmedel”.

Det bästa är därför om den som skriver en arkeologisk rapport eller en konserveringsrapport –  istället för att skriva vad hen INTE använde sig av – är tydlig och skriver exakt vad hen använde sig av och hur hen gjorde.

>>Helen Simonsson, utredare – sten, konserverings- och förvaltningsfrågor, Kulturvårdsavdelningen

 

Nya runor! Säkra vårtecken ifrån Vada

Fragmentet från Vada kyrka när det var alldeles nyfunnet. Foto John Hamilton/Arkeologerna.

I måndags förmiddag ringde John Hamilton från Arkeologerna, vilket i regel bara kan betyda en sak: att ett nytt runfynd har gjorts. Så var mycket riktigt fallet och denna gång handlade det om ett runstensfragment från Vada kyrka, som just nu genomgår renovering.

Fyndet hade han gjort i samband med övervakning av schaktningar för en åskledare på kyrkogården strax norr om kyrkan, och med tanke på dess storlek (det mäter inte mer än 19,5 × 12 cm) och den minst sagt leriga jorden på platsen måste det betraktas som en liten bragd.

Efter rengöring var dock ristningen mycket tydlig och redan från hans första fotografi som jag fick mig tillsänt efter lunch, kunde jag utan större tvekan läsa …t + k-…. Inskriften består alltså av två runor samt rester av en tredje, vilket är alldeles för få tecken för att texten ska kunna tolkas. Visserligen skulle man utifrån vad som brukar stå på runstenarna gissa på ett [lē]t g­[æra] ”lät göra” eller [a]t K-/G­- det vill säga prepositionen ”efter” följt av ett namn som har börjat på K eller G, men mer än spekulation kan detta aldrig bli.

Det mest intressanta var dock stenmaterialet. De flesta runstensfragment som tidigare har påträffats vid Vada kyrka är av röd sandsten, men denna gång handlade det om granit. Tankarna gick naturligtvis omedelbart till en speciell runsten, nämligen den som vid kyrkorenoveringen 1955 påträffades inlagd som fönsterbänk i sakristian och som jag har skrivit om i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter. Kunde det nyfunna fragmentet möjligen höra ihop med denna sten?

Runstensfragmentet U Fv1971;212B som det såg ut när det påträffades 1955 inlagt i en fönsterbänk i sakristian. Foto ur Runverkets samlingar.

Igår passade jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på att i samband med andra tjänsteärenden ta en tur till Vada kyrka och sammanträffa med John. Att det rörde sig om en och samma sten kom vi ganska strax fram till, eftersom stenmaterialet visade sig utgöras av en karakteristisk strimmig sort. Vi kunde också konstatera att fragmentet måste ha tillhört stenens vänstra kant och genom att det fanns en liten avsats i brottytorna på båda fragmenten gick det till och med att med stor sannolikhet passa in det på rätt plats. Det blev då också uppenbart hur runtecknen skulle tolkas. Inskriften inleds med runorna ra… som måste vara början av ett namn (kanske med förleden Ragn-). Runorna …t + k-… på det nyfunna fragmentet kan då inte gärna vara resterna av något annat än just frasen [lē]t g­[æra] ”lät göra”. Att hitta en tidigare okänd runsten är alltid stort, men att hitta ett runstensfragment som kompletterar texten på en tidigare känd runsten är ibland nästan större.

Så här ska nog fragmenten från Vada passas ihop. Foto Magnus Källström.

Tyvärr är varken läsningen är tolkningen av inskriften på det tidigare kända fragmentet helt klar och jag måste säga att jag inte är helt tillfreds med det förslag som jag har framfört i den preliminära artikeln i supplementet. Men om vi nöjer oss med detta så länge, ser texten på stenen nu ut på följande sätt:

ra…t + k-…okrahnuiṣ-­-ịiokat|oturs
Ra[gn-(?)…lē]t g­[æra] … ok Ragnvī(?) … ok (eller: hiogg) at dōttur s­(īna?).
”Ragn-(?) … lät göra … och Ragnvi(?) … och (eller: högg) efter sin(?) dotter.”

Det måste också nämnas att John innan han kom till Vada igår hade avlagt ett besök vid Spånga kyrka och där på morgonen påträffat ett tidigare okänt runstensfragment av röd sandsten. Fragmentet bär visserligen bara en bit av en slinga, men att det rör sig om en runsten råder det inget tvivel om. Ristningen är utförd med ovanligt fina, endast 3 mm breda ristningslinjer, vilket gör att vi kanske även kan passa ihop detta fragment med någon tidigare känd runsten. Detta får framtiden utvisa.

Runverket har hittills i år registrerat fyra nyfynd. Nummer 1, 3 och 4 har John Hamilton svarat för och två av dem till och med under samma vecka. Jag misstänker att detta är ett mycket svårslaget rekord!

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet