Den återfunna runstenen vid Bogesund i vårskrud. Foto Magnus Källström
Våren är här och det betyder att det går att göra nya spännande upptäckter i markerna. En sådan gjorde arkeologen Torun Zachrisson när hon i måndags var ute på en exkursion med sina studenter till ett järnåldersgravfält vid Bogesund i Vaxholms kommun. Hon berättade då bland annat om den märkliga runsten som skulle ha funnits i närheten, men som ingen hade sett till sedan slutet av 1600-talet. När de skulle avsluta besöket och ge sig tillbaka till bilarna fick hon plötsligt syn på en ristad sten, som bara stack upp några decimeter ur marken. En närmare undersökning visade att det var rotänden av den försvunna runstenen!
Stenen, som har beteckningen U 170 i Upplands runinskrifter, är egentligen bara känd genom en avbildning som riksantikvarien Johan Peringskiöld gjorde i slutet av 1600-talet. Enligt hans uppgifter fanns runstenen då “Wid Bogesundz bryggia”, och på teckningen är stenen omgiven av runda stensättningar. Detta stämmer bra med den plats där rotänden återfanns och visar att denna ännu befinner sig i ursprungligt läge.
Bogesundsstenen på 1600-talet enligt det träsnitt som skars efter Peringskiölds teckning (Bautil nr 223). Efter Upplands runinskrifter
När Torun gjorde sin upptäckt såg man bara 30 centimeter av stenen, men jämförelser med Peringskiölds avbildning visade att mer måste finnas dolt under mark förutsatt att dessa delar inte hade skadats ytterligare sedan 1600-talet. Vi inhämtade därför nödvändigt grävtillstånd från Länsstyrelsen och skred under onsdagen till verket. Efter ett par timmars försiktigt grävande hade vi avtäckt ristningsytan ned till skoningstenarna. Det visade sig att marken på detta ställe hade höjts hela 30 centimeter sedan 1600-talet, även om stenen givetvis också kan ha sjunkit något. Förmodligen beror det på att det funnits en åker i närheten och att en hel del odlingssten hade staplats upp mot ristningsytan.
Stenen som den såg ut när ristningen upptäcktes. Notera närheten till gångvägen ned till bryggan. Foto Magnus Källström
Glädjande nog fanns alla runor som Peringskiöld hade avbildat på den nedre delen av stenen – sammanlagt ett 30-tal– fortfarande kvar. Dessutom kunde vi upptäcka delar av ytterligare ett par tecken som han inte hade sett.
Tack vare 1600-talsteckningen känner vi till hela inskriften på stenen och den har innehållit en hel del utöver det vanliga. Inledningen följer dock de traditionella mönstren. Stenen är rest av två föräldrar, Gunne och Åsa, till minne av deras son. Här kan man fortfarande se slutrunan a i namnet Åsa på stenen. Hur sonens namn ska uppfattas är osäkert. Det har tolkats som Önd, men också som Agne, vilket nog är riktigare. Om denne får vi upplysningen att “Han dog på Ekerö. Han är begraven på kyrkogården”. Att bli begravd på en kyrkogård var säkert något mycket ovanligt under den tid då stenen restes – 1000-talets andra hälft – och förmodligen är det en kyrkogård på Ekerö som det handlar om. I inskriften omnämns också att föräldrarna har gjort ett “valv”, vilket måste syfta på en gravkista av sten. Denna har troligen inte stått på gravfältet utan på den nämnda kyrkogården. Det måste givetvis nämnas att runristade sandstensfragment, som kan ha tillhört denna typ monument, har hittats just vid Ekerö kyrka, även om inget går att knyta till Bogesundsfamiljen.
Bogesundsstenen i framgrävt skick. Det mörkare partiet nedtill är det som tidigare var dolt under mark. Foto Magnus Källström
Ett av de ord som står på de återfunna fragmenten är ortnamnet Ekerö, som här skrivs akru. Detta stämmer med de medeltida källorna där det ofta återges som Ekro eller Ækru. Detta visar att namnet från början inte har innehållit ordet ‘ö’, utan att det i grundform bör ha lytt *Ækra. Däremot är det nog förekomsten av ekar som har legat till grund för namnet.
Stenen har också varit signerad av Fastulv, en runristare som inte är bekant från någon annan runsten. Man har dock menat att det kan vara samma person som har signerat en annan runsten i Östra Ryd och där kallat sig Faste (U 171 Söderby). Faste är nämligen en kortform av namn på Fast-. Nu har vi för första gången möjlighet göra en jämförelse mellan runformerna och ristningstekniken på den båda stenarna och se om detta stämmer.
Bogesundsstenen har dessutom haft en lite ovanlig avslutning. “Gunne reste denna stenhäll” har man läst på den fria ytan till höger. Ordet stenhäll, som skrivs stainhal, är på en runa när bevarad på de återfunna fragmenten. Den runföljd som har tolkats som namnet Gunne har dock Peringskiöld egentligen läst som kuin, vilket kanske snarare ska uppfattas som det fornnordiska ordet kvæn ’kvinna, hustru’. Samtidigt har han antytt en skada framför just detta ord, så det är inte säkert att det har varit fullständigt bevarat. I detta fall får vi tyvärr ingen hjälp av de återfunna fragmenten, eftersom denna del av stenen ännu saknas.
Utsikten från runstenen över åkermarken, som ännu på vikingatiden var en havsvik. Foto Magnus Källström
Var har då resten av runstenen tagit vägen? Det finns uppgifter från mitten av 1800-talet om att den sprängts sönder och lagts in i sjöbryggan, medan Richard Dybeck som var på platsen 1863 uppger att den skulle ha blivit “lagd i en brygghusmur”. Vilket som är rätt är omöjligt att avgöra, men med lite tur kanske även dessa fragment med tiden kan komma i dagen. Så länge kan vi vara nöjda med att vi har en del av en runsten, som ännu befinner sig på samma plats där den restes för nästan tusen år sedan. Platsen är av allt att döma vald med omsorg. På den tiden skar ännu en stor vik in i Bogesundslandet intill stenen och ristningen är tydligt vänd ut mot vattnet. Runstenen har alltså förutom sin egenskap av minnesmonument också tjänat som landmärke för de sjöfarande.
>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
Nya kommentarer