Kategori: Levande historia

3D-modeller för taktil tillgänglighet – ett möte med Synskadades Riksförbund

En luciadag, med antydan till snöflingor i luften, köper jag en saffranslängd på bageriet Brödboden i Visby, brygger kaffe och radar upp ett halvårs produktion av taktila 3D-modeller på tre stora bord nere i Studion på Riksantikvarieämbetet. Klockan tio över nio har sju personer och två ledarhundar från Synskadades Riksförbund i Visby anlänt. Nu skall vi testa vilken betydelse 3D-modeller i olika material och utföranden, med och utan ljud, har för den taktila tillgängligheten ur ett synskadeperspektiv. Testmodellerna är framför allt baserade på skanningar som gjorts av hällristningarna vid Nämforsen. Här finns hela skalan – från en helt autentisk kopia, ristad med stenverktyg i ett 14 kilos stenblock av gråvacka från Nämforsen, till 3D-printade plastmodeller.

Kopia av hällristning från Nämforsen i 100% skala, ristad för hand med stenverktyg, tillsammans med en 3D-utskrift i plast av samma ristning i 50% skala. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

På hällristningarna vid Nämforsen finns både älgar och älghuvudstavar. Som jämförelse finns därför också Alundaälgen, som kan ha varit själva huvudet på en älghuvudstav, med som 3D-print (baserad på en skanning gjord hos Historiska museet); både i full skala och förminskad till hälften.

3D-modeller av Alundaälgen: 100% skala i CJP fullfärgskomposit, slipad och ytbehandlad med billack, samt 50% skala i samma material utan ytbehandling och i vit SLA-plast med 0,05 mm lagertjocklek, ingen ytbehandling. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Fullskaleälgen är printad i ett tungt, stenliknande kompositmaterial, som har mattlackerats på Västerhejde Bilskador AB för att simulera originalets polerade stenyta. Halvskaleälgarna är tillverkade dels i samma kompositmaterial utan lackering, med lätt skrovlig yta, dels i högupplöst plast med en jämn yta som liknar polerad sten. Den släta miniälgen blir testvinnaren. Den ligger bra i handen, och det går lätt att skapa sig en bild av originalet. Den är också lätt för guiden att hantera vid en visning, tål att tappas i golvet, och är inte jättedyr att ersätta.

3D-modell i 50% skala av Alundälgen, utskriven i vit SLA-plast. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Någonstans i Småland håller samtidigt en kopia i skala 1:1 av Alundaälgen att huggas för hand i sten – med en 3D-utskrift som förlaga. Lillälgen i plast, som enkelt ger helhetsbilden av formen, tillsammans med storälgen i sten som ger en känsla för originalmaterialet och originalstorleken, kommer att bli den optimala kombinationen för en taktilt tillgänglig Alundaälg. Storälgen i lackad gipskomposit har jag lust att ta hem och använda som julljusstake.

Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Hällristningar är svårtolkade, även för seende. Utan imålning och utan de rätta ljusförhållandena går de grunda ristningarna ofta inte att urskilja varken med synens eller känselns hjälp. Därför har jag som komplement till kopior och 3D-modeller av hällristningar i autentisk form också låtit tillverka 3D-utskrifter som taktilt förstärker hällristningarnas former och konturer. Dels genom förstärkt djup och raka kanter, dels genom modeller i halv skala av enbart konturerna i 3D, som medger att man känner runt figuren. Att skriva ut i två färger; i den gul/svarta kombination som är lättast att uppfatta för de flesta synskadade med synrester, visade sig bara funka sådär. Det hade varit bättre att skriva ut i gul plast, med förstärkt djup i själva ristningen, och måla i ristningen med svart färg i stället. Den svarta plasttråden som använts för utskrift ligger ömsom nersänkt, ömsom upphöjd, och ibland jäms med den gula plasten. Detta leder till att motivet i sin helhet inte blir kännbart.

Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Ett älghuvud”, konstaterar en av testdeltagarna direkt, efter att ha känt runt formen på den 3-dimensionella hällristningens älghuvudstav. Huruvida de upprättstående strecken på båtristningar representerar besättningen eller konstruktionsdetaljer i själva båten, det kan diskuteras utan slutgiltigt svar bland både seende och blinda. Men plastmodellen som gör strecken kännbara, gör tolkningsförslagen tillgängliga även för den som inte kan se dem. Hällristningar kan vara stora, och svåra att ta in som helhet enbart med känselns hjälp om man inte ser eller på förhand känner till de starkt stiliserade motivens form. Modeller i halv skala eller mindre, med förstärkt djup i ristningen eller enbart som modeller av själva ristningen, ger snabbt en kännbar helhetsbild av motivet. En förminskad kopia i sten ger dessutom känslan för själva materialet. Bägge behövs, och kompletterar varandra – både det autentiska materialet och den förtydligande 3D-modellen. Inte enbart för synskadade, utan också för att ge seende en extra dimension av förståelse.

3D-utskrifter i halvmjuk, tålig flexiplast, som gör hällristningarnas konturer kännbara. 50% skala gör det lätt att skapa sig en taktil helhetsbild av motiven. Modellerna är också enkla för guider och pedagoger att hantera vid visningar ute vid originalristningarna. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Till vänster: En 3D-modell i 100% skala av en hällristning från Nämforsen, utskriven i CJP fullfärgskomposit. Till höger: En handhuggen kopia i 50% skala av samma hällristning i äkta sten (diabas). Bägge förmedlar taktil information om hällristningen – men utifrån olika aspekter. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY.

Det snackas så mycket. Det finns så många autenticitetsfanatiker bland människor som jobbar med levande historia och hantverk. Där förståelsen saknas för att 3D-modeller är ett redskap bland alla andra, i sin egen rätt och med sina egna goda tillämpningar, och inget konstgjort i-stället-för för kopior i autentiska material och tekniker. 3D-teknik är ingen metod för att printa ut ”kopior” av föremål. Det som kommer ut ur printern är representationer av originalföremålens ytterformer. Varken mer eller mindre. Kopior är någonting helt annat. 3D-modeller är däremot de perfekta prototyperna för tillverkning av kopior i autentiska material – vare sig det handlar om vaxmodeller för gjutning i förlorad form, eller en mät- och hanterbar prototyp för en kopia av Alundaälgen huggen i sten.

Kopiering av Alundaälgen med en 3D-modell (underst) som förlaga. Foto: Rudolf Germeroth CC-BY, som också tillverkar kopian av Alundaälgen

Med på bordet finns också Museum in a Box, med 3D-modeller som ljudsatts via RFID-chips och kan berätta sina egna historier då de ställs på ljudboxen. Bra eller dåligt? I vilka sammanhang och för vilka målgrupper? Diskussionerna har gått runt några varv på kontoret, och ett försök att introducera Museum in a Box på ett demensboende gav inget resultat. Men i fallet personer med nedsatt syn, visar det sig helt klart finnas en poäng med att via ljud tillföra ytterligare en dimension till modellerna. Där är det den talade informationen kopplad till modellen, som skapar mervärdet av Museum in a Box. Att både ljudkvalitén och modellerna är enkla har i det här fallet ingen betydelse. Testgruppen, med varierande grader av synnedsättning, är helt överens om att Museum in a Box är ett användbart verktyg. Inte ute i utställningar, där lösa modeller lätt försvinner, utan för specialvisningar och pedagogisk verksamhet med mindre grupper.

Museum in a Box med ljudsatt modell av hällristningar från Nämforsen. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
3D-modeller av hällristningar från Nämforsen för användning med Museum in a Box. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Vi diskuterar medeltida träskulpturer från kyrkor, och det faktum att Gotlands museum har en stor samling sådana bakom glas – helt omöjliga att förstå taktilt för den som inte kan se dem. Att enbart få dem återberättade för sig, kan inte återge deras speciella, strama formspråk, helgonens olika attribut och veckrika klädnader, den tidigmedeltida upprättstående Kristus på korset med raka armar och kungakrona, jämfört med senmedeltidens plågade, förvridna gestalt som hänger ner från de fastspikade armarna med törnekronan på sned. Det borde finnas 3D-modeller utanför montrarna, konstaterar testgruppen. Och där fick jag svaret på någonting jag funderat på länge, och som ingen museipersonal jag träffat kunnat svara på – om det är någon mening med att ha modeller utanför montrarna eller inte.

Medeltida träskulpturer på Gotlands museum. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Samtalet går vidare kring de gotländska medeltidskyrkorna; de som är en så viktig del av det gotländska landskapet och identiteten. Med vackra takvalv och andra arkitekturdetaljer som jag själv gillar att fotografera. Hur kan man göra sådant taktilt tillgängligt i modellform? En av deltagarna kommer från Gerum. Hon har sin hembys kyrka som keramikmodell hemma. Jag får kontaktuppgifterna till keramikern. Att tillgängliggöra taktilt handlar inte enbart om exakta skanningar och print med precision på tiondels millimetern. Ibland behövs den konstnärliga och hantverksmässiga aspekten också, för att återge det som människor har skapat. Mötet avslutas i lagom tid för att jag skall hinna se luciatågets sista tomteluva lättad försvinna runt hörnet.

Sanda kyrka, Gotland Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Varför Battle of Wisby?

Det senaste halvåret har jag ställt mig själv samma fråga, och det mer än en gång. Vad är det som gör att jag ägnar min fritid under lejonparten av ett år åt att skapa möjligheter för andra att syssla med medeltid inom ramarna för projektet Battle of Wisby? Och vad är det som gör att jag inte tröttnar på 1300-tal?

Mitt namn är Peter Ahlqvist. Jag är tidningsredaktör till yrket, men har en bakgrund som arkeolog (och kock för den delen). Inom medeltidsevenemanget Battle of Wisby har jag ansvar för press och kommunikation, något som jag tycker faller sig ganska naturligt, men annars vill jag gärna ägna mig åt 1300-talet rent generellt.

 Roger Magnusson
Jag har haft den fantastiska förmånen att studera platorna från Visbys massgravar på nära håll.
Foto: Roger Magnusson.

 

Jag sysslar med något som kallas levande historia eller historiskt återskapande. Folk brukar förväxla det med lajv, men det är inte det jag håller på med. Gemensamt för många av oss reenactors (en engelsk term för att beskriva människor som är intresserade av historiskt återskapande) är att vi har ambitionen att vara totalt historiskt korrekta under våra uppvisningar. Det handlar om allt i från maten vi äter till sömmarna vi använder när vi syr våra kläder. En person som bevistar en föreläsning eller en förevisning ska kunna känna sig 100 procent säker på att han eller hon upplever en vetenskapligt exakt manifestation av den tidsperiod återskaparna har valt. Folkbildning in extremo.

Nördar
Och vi är riktigt bra på det vi gör. Jag vågar påstå att många av oss lyckas hitta svar där den etablerade arkeologiska, historiska och konsthistoriska forskningen går bet. Jag tror att det har att göra med flera saker. Att vi är många är en av dem. Även om jag inte känner till trådtätheten i tyget i Herjolfsnes 63 så är den kunskapen bara ett telefonsamtal borta. Hundratals reenactors med hundratals olika inriktningar utgör en formidabel kunskapsbank, något som leder oss till en annan anledning: vi är specialintressade nördar.

Jag vet folk som fött upp får av medeltida typ, klippt dem, sorterat ullen, tvättat ullen, kardat den, spunnit den till tråd, vävt tråden till tyg, färgat tyget (med metoder och färgämnen som var kända under medeltiden), klippt till det (med en handsmidd sax av 1300-talstyp) och sytt det till kläder baserade på manuskriptbilder – givetvis med en handgjord mässingsnål och handspunnen tråd. Den typen av experimentell arkeologi parad med åratal av studier inom ämnet utgör en kombination som är helt oslagbar ur forskningssynpunkt.

Verkstad
Kanske syns det på minen att jag inte är någon vidare hantverkare…
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Och så kommer jag åter till frågan: varför vill folk göra det där? Bara fåruppfödningen får till och med mig att sucka lite och himla med ögonen. Är det lönt? Finns det inget bättre att syssla med? Kanske. Jag är personligen ingen vidare hantverkare så jag brukar hålla mig från den biten så långt det är möjligt. Jag forskar, och min specialitet är materiell kultur med fokus på dräkt och vapen i Östersjöregionen mellan 1364-1389.

 

 

 

 

Plata?
Men i bland måste också en skrivbordsryttare som jag lyfta byxbaken ur stolen – det är sjukt dyrt att köpa sånt där tyg, och även om jag svär konstant genom processen så lyckas jag (vanligen efter en mängd misslyckanden) åstadkomma något som fungerar hjälpligt. Just nu förbereder jag mig inför Battle of Wisby genom att ersätta min gamla plata från 2004 med en ny.

Platar
Två av tre bröstplåtar. De har knackats med hammare för att bli en aning skålade – precis som originalet.
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Ordet plata är medeltidssvenska för ett så kallat visbyharnesk – ett antal plåtar fastnitade på en väst. Det är fråga om en sorts rustning som påträffades i unika mängder i massgravar utanför Visbys murar. Platorna har tillhört antingen fallna gutniska bönder eller dito invaderande danskar – precis samma förfäder som fick oss att anordna Battle of Wisby till att börja med.

Min gamla plata var ganska dåligt gjord (man kan kalla den mitt första misslyckande) men det är något viktigare som inspirerat mig att ta tag i saken igen; Thomas Neijman, en av mina kollegor i projektgruppen som arrangerar Battle of Wisby, har under en tid arbetat för Historiska museet i Stockholm med att gå igenom materialet från utgrävningarna av massgravarna.Tack vare honom och Annika Ewing vid Historiska museet fick jag möjlighet att ta en närmare titt på de gamla rustningarna. Vi hittade något speciellt.

Upptäckter
Det är nära nog ett sekel sedan Bengt Thordeman och andra genomförde de arkeologiska undersökningarna, men trots (eller kanske tack vare) en extremt omfattande publikation har jämförelsevis lite övrig forskning ägnats materialet. Men dagens forskning har så klart kommit längre än dåtidens och med dess framsteg följer också forskarens förförståelse och förkunskaper. Vi valde dessutom att se materialet ur en lite annan synvinkel – vi intog reenactorns helhetsperspektiv och tittade inte bara på rustningarna som rustningar, utan också som föremål i ett sammanhang. Därför lade vi märke till fossiliserat tyg på plåtresterna från platorna ur massgravarna.

För min del var det en sensationell upptäckt; den allmänna uppfattningen är att läder använts som bärare av plåtplattorna, eftersom det är starkare.  Tack vare att Maria Neijman – ytterligare en projektgruppskollega – är så pass duktig på medeltida textil, kunde hon berätta vad för slags tyg som använts och när jag väl fått reda på den saken bestämde jag mig för att prova. Det var ett ögonblicks hybris som jag fortfarande ångrar – inte minst för att jag köpt handvävt tyg för 800 kronor, men också för att jag får stå i en smedja – mitt i sommaren.

Thordeman
Ungefär så här ritade Bengt Thordeman upp bröstplåtarna till rustning nummer 1.
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Men kanske är det just här som jag hittar svaret på varför. Ögonblicket då vi insåg att en del av platorna sannolikt konstruerats med tyg snarare än läder kändes svindlande. Det var som på julafton, fast många, många gånger bättre. Det är liksom i stort sett bara jag som känner till den där lilla detaljen med tyget på platorna. Eller att det medeltida ordet slappor sannolikt bör översättas till ”halsskydd i valfritt material” snarare än till ”vid en hjälm hängande läderstycke som betäcker bakhufvudets nedre del” som den gamle professorn i nordiska språk, K.F. Söderwall, ville ha det till. Battle of Wisby blir ett tillfälle för mig och mina likar att dela med oss av våra upptäckter. Besökarna i vårt tältläger i Östergravar ska få se vår medeltid – och den är fjärran från Hollywoods hittepå.

Hur gör man en plata då? Kom till Visby under vecka 32 så ska jag berätta! Tills dess kan du ta en titt på bilderna i den här artikeln. Jag har ett antal svettiga timmar kvar i smedjan, men när jag står på slagfältet i Mästerby eller utanför ringmuren vet jag att jag nått ännu ett steg längre i min strävan efter det perfekta 1300-talet.

Du är varmt välkommen att kontakta mig med frågor, eller att besöka mig och mina med-reenactors i Battle of Wisbys läger i Östergravar under vecka 32. Det blir en upplevelse som du garanterat kommer att minnas.

Gästbloggare på K-bloggen
Peter Ahlqvist

E-post: peter@battleofwisby.com
Webb: www.battleofwisby.com
Facebook: https://www.facebook.com/groups/115418071845361/
Blogg: http://battleofwisby1361.wordpress.com/

…………………………………………………………………………………………………………..

Battle of Wisby genomförs i samarbete med aktörer från civilsamhället, lokala organisationer, museer och myndigheter. Deltar gör bland andra: Mästerby hembygdsförening, Kapitelhusgården, Föreningen Medeltidsveckan, Campus Gotland, Gotlands museum, Region Gotland, Historiska museet, och Riksantikvarieämbetet. Projektet anordnas av föreningen Battle of Wisby.