Author Archive for Erika Hedhammar

Mitt första uppdrag som Första-hjälpen-arbetare för kulturarv

Av: Erika Hedhammar den 26 October 2011 i Internationellt, Konservering, Om RAÄ, Omvärldsbevakning and Tankar kring.... 0 Comments
Margaretakyrkan i Oslo

Margaretakyrkan i Oslo

Jag har nyligen varit ute på mitt första uppdrag som Första-hjälpen-arbetare för kulturarv. Inte trodde jag att det här i trygga Norden skulle vara med anledning av en bomb. Det visade sig att svenska Margaretakyrkan i Oslo hade blivit skadad av Oslobomben. Kyrkan ligger ca 200 m från där bomben detonerade den 22 juli i år. Eftersom kyrkans husmor hade åkt på semester en kvart innan blev det inga personskador. Däremot hade fyra av fem konstglasfönster förstörts och ett svart sotlager täckte hela kyrkans interiör.

Riksantikvarieämbetet blev kontaktad av kyrkoherde Erland Söderström om skadorna och vi gjorde bedömningen att man från myndigheten borde åka över för att se om det fanns något vi kunde hjälpa till med. (Kyrkans omfattas inte av Kulturminneslagen då den ligger på norskt territorium.) Kanske fanns det även andra kulturinstitutioner som skulle behöva hjälp på något sätt? Jag hade ju bara för knappt ett år sedan fått öva liknande situationer på ICCROM i Rom. Hur tar man vara på kulturarv efter katastrofer? Vad är viktigt? Efter ett ganska kort samtal med kyrkoherden bestämde vi att jag skulle komma redan dagen efter. Det hade då gått ca 1 ½ vecka sedan bombdådet.

Förberedelser

Jag började i mina tankar att organisera arbetet. Vad var det nu man skulle göra? Vad var viktigt? Jo, att ta med sig bra utrustning och framförallt egen skyddsutrustning. Jag gick ut och handlade skor med stålhätta och handskar. Hjälm, kamera och annat ”bra-att-ha-material” packades ner. Jag hade fått reda på att byggnaden ansågs som säker att gå in i d.v.s., den riskerade inte att rasa. Men hur var det med avspärrningar? För säkerhets skull tog jag med mig passet och kanske borde jag ha haft en tjänstelegitimation som visade var jag kom ifrån? Jag försökte ta reda på så mycket jag kunde om Margaretakyrkan (byggnadsår, inventarier m.m.) och hittade då bl.a. några bilder av de trasiga fönstren som församlingen hade lagt ut på Facebook.

Besöket i kyrkan

Väl framme i Oslo träffade jag kyrkoherden och en svensk glas- och keramikkonstnärinna vid flygbussen. Området kring kyrkan var inte längre avspärrat, men det gick inte att köra bil raka vägen. Församlingens diakon, tillika kyrkoherdens fru, bjöd på soppa till lunch. Kyrkoherden berättade att de trasiga bemålade fönstren hade varit en gåva till församlingen på 1940-talet från norska krigsbarn som hade fått soppa i kyrkan under kriget, då det var stor brist på mat i Oslo. Nu låg stora skärvor av glaset på golvet, annat hängde i sina blyinfattningar och några större delar satt kvar och var oskadade.

 

Sotlager på textilförvaringsmöbel

   Sotlager på textilskåp i Margaretakyrkan, Oslo

En saneringsfirma var i full gång med att ta bort sot och sopa upp glasskärvor. Bränderna till följd av bomben gjorde att ett tunt lager av sot hade lagt sig över allt i kyrkan, församlingssalarna och även i prästgården intill. En konstglasfirma hade anlitats för att ta ner de resterande delarna av glasmålningarna. Man hade även satt för de trasiga fönstren med plywoodskivor och höll nu på att sätta upp byggställningar i kyrkan.

Ett första möte med berörda

Det hölls ett kort möte om glasmålningarna och hur man skulle behandla dem. Med fanns representanter från församlingen, Byantikvaren, försäkringsbolaget, konstglasfirman och en den svenska konstnärinnan samt jag från svenska Riksantikvarieämbetet. Kyrkan är inte skyddad enligt vår svenska kulturminneslag, men gul-listad enligt norsk lag. Det betyder att de behöver informera Byantikvaren om de tänker förändra kyrkan. De konstnärliga rättigheterna till glasmålningarna innehas av Emanuel Vigelandsmuseet. Det betyder att de behövde underrättas.

 

Glasskärvor från skadat förster

Glasskärvor från skadat förster

Diskussioner om glasmålningarna följde. Skulle man rekonstruera dem? Göra ett nytt konstverk av glasskärvorna? Man kom fram till att det var bäst att dokumentera resterna och se vad som går att göra av dessa. Därefter kan församlingen m.fl. ta ställning till om det är något som passar i kyrkorummet.

Jag påpekade att det var viktigt att ta hand om övrig konst och konsthantverk i kyrkan. Målningar, kors och textiler hade ett sotlager och riskerade även att bli mer nedsmutsade av arbetet med nedtagningen av glasmålningarna. Diakonen, vaktmästaren och jag hjälptes åt att täcka altare med lakan och att lyfta undan kors, dukar och kollekthåvar till andra utrymmen.

Jag fick sedan en inblick i konstglas och dess hantverk. Firman hade på 1990-talet renoverat glasmålningarna. Som tur var fanns det bra fotodokumentation av glasmålningarna från firmans tidigare arbete. Bilderna kommer säkert att vara mycket användbara i arbetet med en rekonstruktion eller ny tolkning.

Trasiga fönster och blommor på gatorna

Jag tog mig vidare ut och runt kyrkan för att se vilken skada bomben hade orsakat. Man hade tagit bort mycket glas och skräp från gatorna, men spåren av trasiga fönster var påtaglig. I många kvarter hade fönstren gått sönder och var nu ersatta med plywood. I Margaretakyrkan kunde man se att fönsterhakar som varit för svaga hade tryckts iväg och blyinfattningarna till glaset hade pressats inåt och gått av. Detta visade vilket tryck det måste ha utsatts för.

Påtagligt var även alla blommor på gatorna. Jag tog mig till domkyrkan där den största samlingen av blommor fanns. Man hade ordnat med vakter i domkyrkan som såg till att lagom många besökare kom in i taget och att de många ljus som tändes placerades på lämpliga ställen och utbrända togs bort. Extra handbrandsläckare fanns utplacerade både i och utanför domkyrkan. Man hade börjat samla in kort från blommorna för att arkivera i norska Riksarkivet.

Vad hände med Oslos kulturarv?

Jag har försökt följa vad som skett med övrigt kulturarv i det bombade kvarteren i Oslo. De hade möten med Riksantikvaren om hur man skulle återställa byggnaderna i Regeringskvarteren. Byantikvaren gick runt mellan de byggnader som de har ansvar för och skapade sig en uppfattning om skador. På text-tv kunde jag också läsa att konstverk evakuerades från de skadade byggnaderna.

Katastrofberedskap och restvärderäddning för kulturarvet i Sverige

Vi får verkligen hoppas att detta inte händer i Norden igen. Det är viktigt att vi vet hur och vem som agerar i katastrofsituationer. På Riksantikvarieämbetet arbetar vi med att skapa förståelse för katastrofberedskap och restvärderäddning för kulturarv. En del av detta är att se till att räddningstjänst vet att kulturarv har oersättliga värden som måste tas omhand på ett varsamt sätt, samt att vara tydlig med vad som är kulturarv. Vi bör även se till att det finns personer på plats snabbt så att man inte av okunskap städar eller sanerar bort bitar av kulturarv som kan vara viktiga vid återuppbyggnad och att det tas om hand på ett bra sätt.

Länkar:

Riksantikvaren

http://www.riksantikvaren.no/?module=Articles;action=Article.publicShow;ID=129837

Byantikvaren Oslo

http://www.byantikvaren.oslo.kommune.no/article198623-901.html

Erika Hedhammar arbetar som konservator med frågor som rör katastrofberedskap och restvärdesräddning på Riksantikvarieämbetet

Konflikters påverkan på kulturarvet i världen i dag

Av: Erika Hedhammar den 4 October 2010 i Internationellt and Konservering. 1 Comment


Bild: Catalina från Colombia ser till att alla föremål som vi har packat ner för evakuering finns med på listorna. Foto: Erika Hedhammar, RAÄ

Jag befinner mig just nu på kurs i Rom. Mina kurskamrater kommer från världens alla hörn och många av dem har erfarenheter av krig och konflikter från sitt hemland. Vi ska under kursens gång lära av varandra och från inresta föreläsare om hur kulturarvet påverkas av konflikter och vad man kan göra som första hjälpen för att skydda och bevara det. Denna kurs anordnas av ICCROM (International Centre for the Study of the Preservation and Restauration of Cultural Property) som är en organisation skapad av UNESCO.

Jag kan erkänna att jag var lite nervös innan kursen. Vad vet jag om krig och konflikter som bor i Sverige? Hur ska jag bete mig med kurskamrater som kommer från Afghanistan, Iran och Irak eller Palestina? Jag kan nu efter en vecka berätta att det går hur bra som helst. Vi är en grupp på 19 personer från 6 världsdelar med många olika erfarenheter och kunskap. Några är arkeologer, några arkitekter, några konservatorer, en antropolog och en militär. Vi hade alla fått i uppgift att ta fram tre bilder som visade på hur konflikter i vårt land har påverkat kulturarvet. Det blev en intressant och lärorik introduktion. Någon var orolig för att man förvanskar kulturarvet i territorier som ockuperats av annat land. Någon har fått se militär förstöra arkeologiska lämningar i samband med strider mot maffian.  Många länder har blivit plundrade på stora mängder kulturarvsföremål. Jag kunde bara konstatera att jag har det rätt bra som bor i Sverige, men att kulturarvet har påverkats i viss omfattning när man vandaliserar moskéer, judiska kyrkogårdar eller kontroversiella utställningar.

Veckan har sedan fortsatt med en rad olika grupparbeten och övningar. Vi har bl.a. evakuerat en samling föremål från ett studiemagasin på ICCROM. Vi insåg nog alla att ordning och reda med märkning, dokumentation och listor var viktigt för att inte missa information eller ge tillfälle för souvenirjägare. Föremålen som packades i tillgängligt material var tänkta att klara en transport med en öppen lastbil på guppiga vägar till ett evakueringsmagasin utanför Rom. Som ni förstår var detta tänkt att i viss mån likna förhållanden som kan gälla i krigsdrabbade länder. Jag blev ansvarig för packgruppen. Det var inte helt lätt att hinna på den korta tid vi hade på oss och lite språkproblem hade vi, men gruppen jobbade på bra och vi fick alla praktiska erfarenheter av denna övning.

Nu börjar andra veckan. Då vi ska åka ut till en konserveringsateljé utanför Rom där vi ska lära oss om första hjälpen för textilier, läder och tavlor.

>> Erika Hedhammar är konservator och jobbar med förebyggande konservering på Riksantikvarieämbetet.

Handböcker på webben – rättigheter och möjligheter

Av: Erika Hedhammar den 22 September 2010 i Byggnadsvård, Konservering and Webb. 5 Comments

Det vore ju jättebra om våra handböcker gick att läsa eller ladda ner från Internet! Då kunde vi hänvisa personer med frågor om vård av museisamlingar och kyrkliga samlingar till dem. Det kan väl inte vara så svårt att göra om dem till pdf-filer och lägga ut, tänkte jag. Jag letar reda på filen och ser till att den kommer ut!

  • Den ena boken, Att vårda en kyrka (pdf), var skriven 2004, hade en redaktör och bilder där rättigheterna tillhörde Riksantikvarieämbetet, tre enskilda personer samt ett företag. Den var utgiven hos Verbum förlag och i samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Svenska kyrkan.
  • Den andra boken däremot, Tiden tand (pdf), var skriven 1999 av 22 olika författare och hade en illustrationsförteckning som var 1 ½ sida lång. Den var utgiven på Riksantikvarieämbetets eget förlag.

Jag trodde först att utmaningen skulle vara att hitta filerna, men det visade sig vara det lättaste. En värld av frågetecken hopade sig framför mig. Vad hade författarna för rättigheter? Kommer de som har bildrättigheterna att vilja ha en så stor ersättning så att vi får ta bort bilderna? Ingen hade nog tänkt att dessa böcker skulle kunna läggas ut på webben och på så vis få större spridning, det var ju inte så vanligt 1999. Efter samråd med vår verksjurist Emma Grimlund och verksamhetsutvecklare Johanna Berg kunde vi hitta några vägar att gå.

Verbum förlag kontaktades angående boken Att vårda en kyrka och de skrev över rättigheterna på Riksantikvarieämbetet och Svenska kyrkan. Både Riksantikvarieämbetet och Svenska kyrkan var intresserade av att den spreds, så där fanns inga problem. Även redaktören och de personer och företag (Anticimex) som bidragit med bilder var välvilligt inställda till att boken lades ut på webben.

Tidens tand då, med alla författare och bildrättsinnehavare? Jag fick helt enkelt kontakta dem alla via e-post och förklara att vi ville göra boken mer tillgänglig och be att om de hade några invändningar skulle de kontakta mig inom en månad. Även om det var mycket jobb med att hitta författarna var det roligt att höra ifrån dem. De var alla välvilligt inställda till att boken skulle bli tillgänglig på webben. En författare önskade till och med en ny release-fest! Även vad gäller bilderna tog det tid att leta upp alla rättighetsinnehavare, men vi kunde glädja oss åt att endast behöva betala för en bild, som kom från en kommersiell bildbyrå. Alla museer, övriga organisationer och privatpersoner lät oss lägga ut detta material utan kostnad.

Jag hoppas nu att böckerna ska bidra till att de som ansvarar och jobbar med vård av samlingar och kyrkor lättare kan hitta kunskap om bevarande och inspireras av böckerna. Nästa steg är att undersöka möjligheten till att få dem upplästa digitalt och möjligheten att beställa dem från ett Print on Demand-förlag.

>> Erika Hedhammar är konservator och jobbar med förebyggande konservering på Riksantikvarieämbetet

Kan man standardisera kulturvård?

Av: Erika Hedhammar den 2 October 2009 i Konservering. 0 Comments

En skrivare/kopiator med papper på
Foto: Margareta Bergstrand

Kan man standardisera kulturvård? Vad är SIS, CEN och ISO? Fredagen den 4 september samlades ca 150 personer från museer, arkiv, bibliotek och andra kulturvårdsinstitutioner för att delta i seminarium om SIS-standarder inom kulturvård. I övriga samhället används standarder för att hålla ordning på stort och smått.  Standarder har bl.a. resulterat att el-kontakter och proppar blir mer och mer lika i hela världen medan det har varit svårare att standardisera hålslagning av papper.

Kathrin Hinrichs Degerblad, ordförande för den svenska kommittén SIS/TK 479 presenterade hur man jobbar med standardisering av kulturvård på europeisk nivå. Flera svenskar är aktiva i de olika arbetsgrupperna och förhoppningen är att det blir fler. De har påbörjat arbetet med att sätta upp standarder för hur man tar prover för analys på kulturföremål, vilken terminologi som används, hur man utformar museimagasin och museimontrar samt hur man transporterar och packar kulturföremål. Den senare är nu färdig för att gå ut på remiss. Någon konstaterade att ”detta är ett stort kunskapsprojekt”. Jag instämmer i detta och har förhoppningar om att det kommer att vara användbart som en kvalitetssäkring vid upphandlingar och utlån av föremål mellan museer.  Jag fick definitivt uppfattningen att det är värdefullt med standarder även inom kulturvård och att detta är en viktig uppgift för Riksantikvarieämbetets personal att arbeta med och påverkar utifrån sin kunskap. Det innebär även ett värdefullt samarbete med landets museer. Jag ser fram emot att ta del av och se fler färdiga standarder!

>> Erika Hedhammar är konservator och jobbar med förebyggande konservering på Riksantikvarieämbetet.