Varnhems klosterkyrka från ovan. Foto: Jan Norrman
För ett par veckor sedan presenterades DNA-resultaten från undersökningarna av de kroppar som hävdas vara Birger jarl, hans son Erik och hans andra hustru Mechtild i Varnhems klosterkyrka. Resultaten stärker det som Varnhemsborna vetat i alla år: en av Sveriges mäktigaste män ligger där under kyrkgolvet, till skillnad från en annan känd men fiktiv figur, Arn, som dominerat mediebilden i Varnhem de senaste åren.
Frågan är nu om Birger jarl kan ersätta Arn när korsriddarboomen har lagt sig. Det hoppas åtminstone aktörer inom kulturturismen i Västergötland. Birger jarls liv har säkert potential att fylla det dramatiska behovet hos intresserad allmänhet och turister, men frågan är om vi inom kulturmiljövården kommer tillåta att det behovet fylls?
Det finns flera gap i Birger Magnussons liv där vi inte vet vad som hände. Arn har vi kunnat följa från födseln, vi ”vet” vilken typ av miljö som formade honom, till och med vilka kläder han hade vid ett visst tillfälle och vad han tänkte då.
Uppfattningen om etik, moral, rätt och fel var onekligen annorlunda på 1200-talet. Därför kan Birger verka grym, ologisk, kall och okänslosam, speciellt som vi inte kan veta vilka tankar som for runt i hans huvud när han företog sig en av de få handlingar som källorna faktiskt kan belägga. Arn är en nutida människa i historisk miljö, som älskar, tvivlar och hatar, och således är lätt för oss idag att identifiera oss med.
Om vi inte ska göra våld på den historiska korrektheten och spekulera kan vi aldrig ge Birger jarl samma kött, blod och själ som Guillou gett Arn. Hur ska vi då fylla det behov som gör att människor hellre tar till sig historia genom en fiktiv person än någon som faktiskt existerat?
Som kommunikatör säger jag att det bara är att spela spelet, gilla läget och ta emot med öppna armar. Vi kan fylla upplevelsen med så mycket historisk korrekthet som vi förmår, men därefter låta fantasin få fritt spelrum. Att en turist bara ska få en upplevelse som uteslutande baseras på doktorerad kunskap är inte hållbart i längden. Den turisten kommer inte att minnas något av upplevelsen, kommer inte att drabbas av en längtan att lära sig mer och den kommer definitivt inte tillbaka. Och då har vi inte uppnått någonting.
Men resultatet av denna kommunikativa övertygelse har på senare tid lett till ett annat kommunikativt problem: Kulturarvssektorn avhändar sig sin under lång tid mödosamt uppbyggda image av trovärdig kunskap genom att säga att forskad och länge framletad kunskap är lika mycket värd som påhittad sådan. Om inte kulturarvsarbetaren är experten med en stark åsikt om vad som är bäst för kulturmiljön har vi helt plötsligt avskaffat vårt eget existensberättigande. Och vem vet vad det blir av kulturmiljön då? Ett enda stort Arn-land…
>> Jeanette Agnrud är informatör på Riksantikvarieämbetet.
Nya kommentarer