Author Archive for Jerker Moström

Behövs det verkligen en konvention för landskap? Det tycker i alla fall majoriteten av staterna i Europa. 29 av Europarådets 46 medlemsstater har nämligen redan ratificerat den europeiska landskapskonventionen. Att ratificera innebär att man förbinder sig att följa konventionens intentioner.

Som framgår av kartan nedan har Sverige alltså ännu inte anslutit sig till konventionen. Vi tillhör en liten skara tillsammans med Azerbajdzjan, Grekland, Schweiz, Malta och Serbien som signerat konventionen, dvs. godkänt och accepterat den men som inte genomfört den. Det finns ytterligare en liten exklusiv klubb med länder som varken godkänt eller genomfört konventionen. Här finner vi bland annat Albanien, Tyskland, Island och Ryssland. Vitryssland har en egen klubb eftersom man klassas som diktatur och därför inte får delta i Europarådet.

Riksantikvarieämbetet anser att Sverige snarast bör ansluta sig till de mörkgröna länderna i kartan. Vi har på uppdrag av regeringen lämnat ett förslag till genomförande av europeiska landskapskonventionen i Sverige där vi bland annat föreslår en omedelbar ratificering.

Åter till frågan, behövs det verkligen en konvention för landskap? Landskapskonventionens utgångspunkt är att landskapet är grunden för en god livsmiljö och för den biologiska mångfalden och det utgör samtidigt ett kapital i ekonomisk utveckling. Landskap är både stad och land – en odelbar helhet av naturliga processer, historiska strukturer, mänsklig praktik, minnen och upplevelser. Ganska självklara och välkända utgångspunkter kan tyckas, ändå är vi snabba med att dela upp landskapet i kulturmiljö, natur, mark, miljö, närmiljö, omgivning, bebyggd miljö, fysisk miljö, område, stadsrum, kulturlandskap, naturlandskap etc. Landskapskonventionen är angelägen därför att den utgör en ständig påminnelse om att lyfta blicken – något vi allt för ofta glömmer.

Fågelperspektiv på landskapet genom fisköga… Foto: Pål-Nils Nilsson, RAÄ.

Här kan du läsa hela Riksantikvarieämbetets förslag och här kan du läsa mer om europeiska landskapskonventionen på vår hemsida.

>> Jerker Moström är kulturgeograf och jobbar med landskapsfrågor och GIS på RAÄ.

Ett av de riktigt stora ”moderna” projekten inom svensk jordbrukshistoria är torrläggningen av jordbrukslandskapet i slutet av 1800-talet. Mest kända är kanske de gigantiska och prestigefyllda sjösänkningsprojekten bland annat i Örebro län med sänkningen av Hjälmaren och Kvismaren som inom loppet av 10 år gav ofattbara 22000 hektar ny odlingsmark. Mindre kända är däremot alla de tiotusentals små och stora mossodlingsprojekt som genomfördes med stor möda runt om i landet.

“Förslag till upptagande af afloppsgravar i och för afdikningar af sk Eneby mosse jemte kringliggande vattensjuka marker…”

Förväntningarna var höga, utsikterna goda. Med hjälp av hacka, spade och moralisk och ekonomisk uppmuntran från självaste staten skulle de slumrande resurserna i det moss- och kärrika Sverige äntligen förvandlas till produktiv åkermark. 1888 bildades Svenska mosskulturföreningen som enligt mönster från kontinenten skulle stödja omvandlingsarbetet genom information och försöksverksamhet. På 1940-talet uppskattades att ca 600 000 hektar av landets mossmarker var uppodlade, vilket då motsvarade en sjättedel av den totala åkerarealen.

Men säg den lycka som varar. Problemet med odling på mossjord är att jorden snabbt oxiderar, vilket resulterar i att den packas ihop, sjunker och slutligen försumpas. Många mossodlingar vara därför bara i bruk ett par årtionden innan de övergavs för gott.

Vid tiden för den första ekonomiska kartans utgivning hade uppodlingen av mossarna redan nått kulmen. De små åkrarna i kartan till höger har alla namn efter de mossar som uppodlats. Flygbilden till vänster visar samma utsnitt idag. Samtliga mossodlingar har i detta område övergått till skog.

Idag är spåren efter den livaktiga mosskulturen nästan utraderade. Många odlingar har planterats igen med skog, vissa har återgått till kärrmark och några har lyckats överleva i form av sumpiga och tuvtåtelbemängda betesmarker. De ligger nu som oansenliga avtryck av en av de mest expansiva perioderna i svensk jordbrukshistoria men också som monument över stukad framtidsoptimism, förväntningar som aldrig infriades och odlarmödor som inte gav utdelning.

Inget att göra i sommar? Gör ett besök i det mossiga kulturarvet innan det är för sent. Mossodlingarna känns lätt igen på sitt lite halvtrista, tuviga ”yttre” och undanskymda, låglänta läge.

Dåligt väder? Desto bättre, en mossodling i hällregn garanterar en helhetsupplevelse av de vedermödor som bokstavligen ligger nedplöjda i den fuktiga marken. Men glöm inte stövlarna…

>> Jerker Moström, jobbar på Riksantikvarieämbetet med landskapsfrågor och GIS

Vi är väl många som hört att kinesiska muren skulle vara det enda byggnadsverk som går att se från månen. Detta är måhända en myt, Apollo-astronauterna lyckades nämligen inte urskilja några byggnadsverk alls från månen, men visst är kulturarvet synligt från rymden!

Hundratals kilometer ute i rymden snurrar i dag en allt större skara satelliter runt jorden i en svindlande hastighet av många tusen kilometer i timmen. Vissa av dem har hemliga uppdrag och används av militärer och underrättelseorganisationer runt om i världen. Men många av satelliterna har det betydligt fredligare uppdraget att förse oss civila myndigheter, organisationer, företag och medborgare med data om jorden. Så det är väl knappast någon som har undgått satellitbilderna som kablas in i våra vardagsrum via dagliga väderleksrapporter. Och vi är numer ganska många som med förtjusning har snurrat på den virtuella jordgloben i Google Earth – och fått oss att känna oss “som en satellit, satellit högt i de blå”.

Men jag som kulturmiljövårdare kan givetvis också dra nytta av satellittekniken. Satelliterna ger oss ögonblicksbilder av landskapet och genom tolkning av bilderna kan vi spåra uttrycken för ekonomiska system, politiska idéer och ideologi. Bilden här visar ett exempel:

Bilden avspeglar det politiska landskapet i bokstavlig tappning. Den gamla järnridån skär fortfarande på sina håll som en knivskarp gräns genom Europa. Söder om den vita gränsen i bilden ser vi det småskaliga, österrikiska odlingslandskapet med tusentals spridda åkertegar. Norr om gränsen ser vi spåren av kommunisttidens jordbruk i nuvarande Tjeckien. Stora och välarronderade åkrar som brukades av statsägda kollektivjordbruk. Källa: Landsat 7 ETM+.

>> Jerker Moström, jobbar med landskapsfrågor och GIS på Riksantikvarieämbetet.