Author Archive for Leif Gren

Konst och kulturarv – apropå kulturministern och tårtan

Av: Leif Gren den 27 April 2012 i Tankar kring.... 0 Comments

I debatten har synpunkterna på kulturministerns mediafadäs varierat från konstnärernas organisation KRO, som torrt menar att “I ett fritt samhälle måste vi kunna hantera konst som kritiserar”, till Stefan Jonsons hätska utfall i DN mot “ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan” som jag tycker påminner om Mc Carthy’s kommunistjakt på femtiotalet.

Konstsynen intressantare än ministerns rätt eller fel
Själv tycker jag inte det är meningsfullt att diskutera om kulturministern bör avgå eller inte, utan mer intressant är frågan om konstens väsen. Tårtan anspelar på stympning och transformering av individen som kollektiv fest; en genial konst som drar ut konsekvenser. Lindes verk kommunicerar latenta orimligheter som plötsligt blivit uppenbara.

Konst ser jag som utom-personifierad kommunikation och mot-kommunikation. Det är då inte konstnären som talar, vill man låtsas, utan via konstnären som känselspröt och antenn, en utommänsklig kraft i tillvaron, Gud, naturen, “generna” eller “konsten i sig”. Tårtan är en motkommunikation, som all god konst.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth utvecklade sin syn på konsten i en debattartikel, “Konst måste få provocera”, Debattartikel aftonbladet.se, 18 april 2012. Som kulturministern säger i debattartikeln: ” Själva syftet med World Art Day var att diskutera och uppmärksamma konstens roll i samhället. Den nationella kulturpolitiken utgår från att kulturen ska vara en obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Konsten måste då också få provocera och ställa obekväma frågor. Som jag framhöll i mitt tal i söndags är det därför viktigt att vi värnar yttrandefriheten och konstens frihet – även när den väcker anstöt”.

Död materia blir subjekt – om den är konst?
Vare sig konstnären heter Makode Linde eller något annat, så objektifierar han eller hon sig själv, och konsekvent måste något subjektifieras, vilket alltså är objektet konstverket. Vi känner samtidigt igen det här igen från en vanlig förnuftig feministisk grundsyn, kvinnor objektifieras från kategorin människor, medan människan som kategori subjektifieras – till män.

När ministern i efterdebatten gör konsten till objekt på nytt så försöker hon ta makten från subjektet, dvs. något som borde ligga utan för mänsklig kontroll. Det var väl hennes försvarsmekanism att göra tårtan åter till objekt eftersom den allmänna uppfattningen glidit in på att den var ett rasistiskt subjekt, vilket naturligtvis något som hon måste ta distans till. En avväpning alltså.

Tårtan agerar, men inte som tårta naturligtvis utan som konst, som den blivit genom konstnärens subjektifiering. Men det steget får man inte analysera lika litet som inom den medeltida skolastiken. Skolastiken är dels aldrig källkritisk, dels vill den göra logisk bevisning utifrån förutsättningen att kristendom och Bibeln är en objektiv sanning. Alltså, den gudomliga idévärlden existerar definitionsmässigt och konsten, som då var synonymt med heliga föremål, “laddades” automatiskt med Guds ande när konstnären/prästen-munken tillverkat den. När en munk målade en bild av Gud så blev bilden en del av Gud – och en spegling på jorden av den högre verkligheten ovanför sjunde himlen. Inte sällan krävdes en övergångsrit, som att läsa de rätta bibelcitaten och måla kors i hörnen på en nybyggd kyrka, men att kyrka eller ikonen fått gudomlig kraft var självklart. Att ifrågasätta kopplingen mellan materia och ande fanns inte på den skolastiska kartan.

På samma sätt tänker ministern och konstnärerna i dag. Konstnären skapar ett konstverk/materia, som sedan laddas med gudomlig kraft/”konstens obundna kraft”. Konsten har blivit ett levande subjekt som “gör saker med oss”, och detta ska försvaras av staten/den nya Kyrkan. Nietzsche driver gäck med konst-subjektifieringen i sitt Bibelanspelande citat “Den mest smärtsamma sak som tänkare kan säga till konstnärerna är: ‘Kan ni inte sitta och vaka med mig en stund?’ “.

För skolastikerna fick givetvis inte kristendomen som oberoende sanning ifrågasättas, och för staten 2012 får inte den fria konsten ifrågasättas; jag är inte säker på varför, kanske ytligt sett för att ofri konst tillhör diktaturer, kanske djupare sett för att demokratin är en ättling till kristendomen i den meningen att båda söker frihet från materiens fattiga tyranni och jämlikhet inför högre andliga ideal. Konsten var ursprungligen sakral men har i dag blivit sekulär utan att förlora sin koppling till den skolastiska himlavärlden. Demokrati vädjar liksom kristendomen till ordet och anden, och inte till makten eller muskelstyrkan.

Oskrivna regler bakom skämt och värdering
I den efterföljande debatten konnoteras konstverket tårtan till karikatyr, skämt och nedvärdering, och frågan om vad som är korrekt att skämta om. Tårtans denotation blir alla utsatta svarta kvinnor. I det demokratiska jämlika samhället är principen och det underförstådda samhällskontraktet att man får skämta om grupper som ligger högre i en värdehierarki. Dvs. det är tillåtet att skämta om kungen och regeringen eftersom de står högre i en makt-värdeskala. Däremot får man aldrig skämta om de som står lägre på skalan, fattiga, outbildade, sjuka, svaga – om man inte automatiskt vill ställa sig utanför den offentliga samhällsgemenskapen. Sen finns det en gråzon där sammanhanget avgör, som kvinnor, västgötar, statsanställda. Om man skämtar om en kategori så har man, som jag ser det, också bekräftat sin syn på värdeskalan.

Om jag t.ex. skämtar om kulturministern offentligt så erkänner jag att hon står över mig på en värdeskala. Men om jag tar avstånd från skämt om kvinnor så anser jag således att det är ett kontraktsbrott därför att kvinnor uppfattas befinna sig lägre på skalan. Om jag skämtar om skåningar men inte om västgötar så visar jag att jag sätter skåningar som “lovliga byten” upptill på värdeskalan.

I det allmänna samhällsklimatet brukar svarta beskrivas om förtryckta, vilket de förstås ofta är också, men när Linde på den offentliga scenen tillåter skämt om svarta så uppfattar jag det som att han omöjligt bekräftar svarta som placerade på den undre halvan av en värdeskala. På samma sätt som man inom judisk kultur ofta skämtar om just judar för att visa att man vägrar placera sig på den undre halvan, tvärtom, ju mer Mel Brooks och Woody Allen skämtar om judisk kultur desto högre sätter de den alltså på värdeskalan. Följaktligen tror jag inte att vare sig kulturministern eller Linde är rasister, snarare anser jag att de bevisat motsatsen. Vad som anses på DN:s kultursidor må vara en annan sak.

Nya perspektiv på subjektifiering av kulturarvet
En lika intressant som spännande sak för oss inom kulturmiljövården är att hitta perspektiv på vad konst och kulturarv har för roll i samhället. Inte sällan framställs kulturarvet i sin materiella form som ett subjekt som gör saker med oss och samhället. Den statliga kulturpolitiken säger på regeringens hemsida att “Det är en nationell angelägenhet att främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas. Kulturarvet tillhör alla och ger perspektiv på samhället. Medborgarnas engagemang och delaktighet är viktiga förutsättningar för att kulturarvet ska leva vidare och utvecklas”.

Den statliga kulturpolitiken gör alltså samma subjektifiering av kulturarvet och materien som när det gäller konsten. Konst och kulturarv är något man kan sitta och vaka över, tills de vaknar till liv. Ett medeltida skolastiskt synsätt egentligen. Men hur kan vi använda konsten och kulturarvet utan att omedvetet subjektifiera dem till egna levande väsen? Det tycker jag är mer spännande frågor än att i efterhand puckla på kulturministern.

>> Leif Gren jobbar med landskaps- och skogsfrågor på Riksantikvarieämbetet

Morgondagens grottmänniskor med Ipad

Av: Leif Gren den 9 March 2012 i Tankar kring.... 1 Comment


Foto: Bearbeitungstrupp (CC by-nc-sa)

Om man jobbar med historia och kulturmiljövård så kan man naturligtvis inte låta bli att föreställa sig hur människor förr i tiden tänkte och resonerade. När det handlar om människor för hundra år sen så känns det mesta i tänkesätten rätt begripliga. Men om man läser texter som går flera hundra år bakåt i tiden så är jag ofta osäker på om man fattar så värst mycket av hur de tänkte, när byn var universum och troll lurade runt varje hörn och änglar svävade ovan molnen. Hur skulle man då kunna föreställa sig stenålderns tänkande?

Inte desto mindre fick jag en fantasibild av stenålderns tänkande häromdagen – av den paleolitiska stenåldern för sådär femtio tusen år sen. Saken var den att var jag bjuden till nya vänner på middag. Det var ett ungt par i 25 årsåldern som bodde i en trevlig liten lya centralt. Båda akademiker med jobb inom media och marknadsföring. Som akademiker själv förväntade jag mig att komma till ett hem fullt av vanliga grejor. Men det visade sig vara raka motsatsen, inga böcker, enstaka tavlor, inga gardiner, inga mattor. Av möbler fanns bara det absolut nödvändiga: säng, soffa, matbord, några stolar – alltså en mycket konsekvent minimalism. Däremot fanns det dubbelt upp av platt-TV, Ipad och Iphone.

Det var förstås omöjligt att inte pejla mina unga vänners frånvaro av böcker och prylar. Jag frågade om de inte läste eller ville ha roliga saker omkring sig. Mina frågor framstod nog som väldigt mossiga och fåniga. Visst läste de och älskade häftiga intryck, men allt det där fanns ju i oändliga mängder på bildskärmarna, vare sig det var i stort eller litet format – ”för oss är resor, människor och upplevelser det viktiga, inte prylar” förklarade de. Ja det viktiga finns i hjärta och hjärna och det egna eller andras minne bara ”förstärktes digitalt” på bildskärmarna. Varför, var tanken, ska man tynga ner sig med utlästa böcker och onödiga prylar? Slöseri med pengar, städbehov och inte minst plats, som kostat nära sjuttio tusen kronor kvadratmetern!

Som gammal kulturmiljövårdare kunde jag inte låta bli att tänka över begreppet kulturarv. Själv är jag uppfödd i en värld där saker var dyra och eftertraktade. Men om människan funnits i någon miljon år så verkar det först vara under de senaste tiotusen åren som prylar varit viktiga att samla på. Det kanske är jag och ett begränsat antal generationer som tillhör prylgalningarna och en parentes i historien? I grunden är vi alla grottmänniskor, och de moderna ungdomarna jag var hemma hos kanske tänkte mer representativt mänskligt än jag med mina egna prylar, så som människor gjort under 99 % av mänsklighetens historia. Kanske blir morgondagen en värld där det ”materiella” kulturarvet blir allt mindre intressant, medan det gränslösa digitala kulturarvet bara blir större och intressantare.

>> Leif Gren jobbar med landskaps- och skogsfrågor på Riksantikvarieämbetet

Salvador Dali – kultur som begreppsgemenskap

Av: Leif Gren den 27 January 2010 i Tankar kring.... 0 Comments
På timmen en vecka efter att ha besökt Nationalmuseums utställning om Caspar David Friedrich besökte jag Moderna museets ännu större publikmagnet Salvador Dali. Stor symbolik i det? – att tala om kopplingar mellan dessa kan verka långsökt, men som konstdilettant och yrkesverksam kulturhistoriker leker jag gärna med tanken.
Det jag kan tycka är fantastiskt med Dali och Caspar David är att de fångar sin tidsanda innan någon annan fattat att tidsandan är på väg. Caspar David skapade en andlig motreaktion till den Franska revolutionens våldsbenägna rationalism; Dali skapade en andlig motreaktion till det avmystifierade ingenjörssamhälle som modernismen medförde. Det kan verka paradoxalt att både Caspar David och Dali använde sig av realism i detaljer, men det var ett sätt att markera en större sanning bakom det ögat är vant vid. Med Dali tillkommer ofta förvrängning av detaljobjekten genom ”photoshop före photoshop” eller vad man ska säga. Men i grunden är olikheterna större; Caspar David kastar oss ”in i tavlan” till Guds ljus och högre mening, medan Dali kastar oss ”tillbaka från tavlan”, in i vårt halvvakna drömtillstånd där vi förvirrade plötsligt spärrar upp ögonen, famlande efter logik.
Trots uppror mot kollektiv enfald och vetenskaplig likriktning använder Dali tidens mest avancerade vetenskapsteorier. Ja enligt Einstein kan tid och rum både sträckas ut och krympa – och Dali låter följdriktig rumsliga detaljer sträckas ut hur som helst, som rumpan på tavlan av Wilhem Tell. Enligt Heisenbergs osäkerhetsrelation kan man inte bestämma en partikels läge samtidigt som dess rörelse och vice versa – alltså skapar Dali en irriterande osäkerhet om hur delarna i en tavla förhåller sig till varandra. Dali kan nog sägas vara relativitetsteorins egen konstnär. Den sanning Dali söker är individens subjektiva sanning, det som finns någonstans i själen och längst in i drömmen. Men hur ska då Dalis konst bli meningsfull för någon annan än Dali? Om jag får spåna vidare, så tror jag att Dali med geniets träffsäkerhet hittat svaret hos en annan av tidens stora, nämligen Wittgenstein – språket sett som gemensamma begrepp, är den kollektiva sanningen; en kollektiv överenskommelse. Vi ska bli Dali.
Dali blev lite av en konstnärlig kelgris i Amerika, paradoxalt men också begripligt nog. Keith Wijkanders eminenta Kulturutredning (sid. 123) framhåller att i brittisk och amerikansk tappning är kravet på en armlängds avstånd mellan politik och kultur tydligt uttalat. Politiken ska stödja konsten och kulturen, men den måste samtidigt hålla sig på ett behörigt avstånd. Samhälle och individ blir som mycket annat en paradox hos Dali. Hans extrema individualism har med tiden övergått i det som Wittgenstein kanske skulle ha betecknat en kollektiv språklig ”begreppsgemenskap”. Daliutställningen på Moderna drog hundratusentals besökare – Dali har lärt oss att vår hjärna inte är en objektiv kamera. I den subjektiva upplevelsen av världen kan vi människor ur individualismen gemensamt skapa en kollektiv sanning. Vi har blivit Dali!
Och äntligen kan jag som kulturmiljövårdare sätta ner den berömda ”foten”. Ett av myndighetsvärldens nya fina begreppsredskap är den Europeiska landskapskonventionen från år 2000, som just har som grundtema att erkänna meningen med den subjektiva upplevelsen av landskapet. Sjuttio år efter att Dali insåg samma sak.
>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap på Riksantikvarieämbetet.

Caspar David Friedrich – konst som antites?

Av: Leif Gren den 18 January 2010 i Tankar kring.... 1 Comment


Konstnär: Caspar David Friedrich. Källa: Wikimedia Commons

Nationalmuseums utställning om Caspar David Friedrich avslutades den 10:e januari som en stor publiksuccé. Själv tillhörde jag de hundratals besökare som trängdes denna sista dag. Publiken var mycket blandad med många ungdomar. Att publiken överlag fascinerades av Caspar David kunde man inte ta miste på. Utställningen var befriad från pedagogiska finesser, men det gick nog lika bra. Jag har sen barnsben älskat hans målningar, och alltid haft små reproduktioner hemma på väggen. På Nationalmuseum blev jag överraskad av att många av målningarna faktiskt är så där små i original. De verk jag syftar på är förstås landskapsmålningarna i olja, med underordnade människor som vänder bort ansiktet.

Men varför fängslar Caspar David? Det är vackra himlar och scenerier, men det har många andra konstnärer också fixat utan att väcka mer än en gäspning. Tänker man på Caspar Davids budskap så ska det enligt experterna kretsa runt religion, nationalism och mer eller mindre svårbegripliga symboler. Någon vägledning av sådana upplysningar har jag knappast eftersom jag varken är religiös, nationalist eller överdrivet intresserad av symbolspråk. Det jag som amatör upplever i Caspar Davids målningar är en så konsekvent avspänd stämning att den blir rent av laddad. Eteriskt ljus och luft skimrar, och människor har frusit fast i stillastående tid. Vi betraktar tavlans målade betraktare av naturen, vi blir de, ”jag” blir han med slängkappan. Naturen har blivit subjekt och breder ut sig i tiden. Kulturen är förgänglig, och ofta nedbruten till gotiska kyrkoruiner som blivit ett med naturen.


Caspar Davids antites? Konstnär: Jacques-Louis David. Källa: Wikimedia Commons

Caspar David levde i Hegels tidevarv, filosofen känd bl.a. för historiens dynamik, tes- antites- syntes. Samma princip känner vi igen i den intressanta Kulturutredningens resonemang om modernismen upp- och nedgång. Kanske är det en sådan spänning som man undermedvetet känner av i Caspar Davids skenbara idyller? När jag vandrade runt på utställningen slogs jag hela tiden av vad han INTE målade. Caspar David tidiga år präglades av Napoleon och ockupationen av de tyska områdena. Om Caspar David hade en konstnärlig antites så vill jag peka ut Jacques-Louis David, konstnären med Napoleon till häst, Napoleons kröning, hjältar, monument, krig, slakt och ära, det är exakt vad Caspar David Friedrich INTE målar. Jag undrar om det är en sådan spänning som jag förnimmer i hans måleri, en konst som total antites? Ska vi gå så långt att – all kultur är antites till sitt innersta väsen!? Jag lutar år det.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap.

Cykla ikapp med Linné

Av: Leif Gren den 19 August 2009 i Landskap and Tankar kring.... 0 Comments

Cykel med fyrkantiga hjul. Foto: Vrogy
Foto: vrogny. Tillgänglig under Creative Commons Erkännande 2.0 Generisk.

Det faktum att semestern är slut har i mitt fall åtminstone det goda med sig att jag kan komma igång med den uppfriskande cyklingen till jobbet. Att slösitta på tunnelbana eller buss har sina fördelar, men det är aldrig lika härligt som att slänga sig upp på den blixtrande Skeppshulten och känna sol och vind, i ur och skur. Cykeln förenar modern teknik med gammaldags känsla av att befinna sig mitt i landskapet.

Nu ordnade slumpen så att jag den sista semesterkvällen råkade lyfta på en trave på skrivbordet och där i cellulosastratigrafin låg en bok av landskapets mästerskildrare Linné, nämligen hans Öländska och Gotländska resa 1741. Linné startade i Stockholm kl. 11 den 15:e maj 1741, ”solen sken och luften var något kulen”. Första dagen ägnade han, utan att stanna för särskilda observationer, till att ta sig ca 60 km ner till Åbykvarn, litet söder om Södertälje. Dagsresan tog 13 timmar! Linné fick hålla till godo med en medelhastighet på 4,5 km/tim, men å andra sidan medgav en resa i sakta mak att hans skarpa blick kunde iaktta saker som ingen kunnat göra om under de sista hundra åren.

En grundläggande faktor i upplevelsen av landskapet är avstånd, inte minst avstånd i tid. Min vanliga marschfart på cykel är ca 18 km/tim, dvs precis fyra gånger snabbare än Linné. Å andra sidan behöver jag inte sinkas av grusvägar, hästbyte och stanna för måltider och raster. Om jag får göra ett litet ”tidsgeografiskt” tankeexperiment, med Torsten Hägerstrands termer, så skulle jag på Linnés 13 timmar teoretiskt ta mig sådär till Linköping, vilket jag förstås inte skulle orka i ett svep. Det jag som cyklist upplever av Sverige jämfört med Linné är ett land som är fyra gånger mindre. Men egentligen är jag mer präglad av bilens avstånd, och med en snittfart i bil på 90 km/tim så susar vi fram 20 gånger snabbare än Linné – och Sverige för oss har snarast krympt till en tjugondel. När vi läser Linné så skulle t.ex. bilresan Stockholm-Malmö inte vara 60 mil utan 1200 mil, dvs. för oss i bil skulle det vara lättare att åka till Peking än för Linné att åka till Malmö. Och om man så vill, 60 mil på Linnés karta skulle i tid krympa för oss till en tjugondel, dvs med bilperspektivet hamnar ”Linnés Malmö” i Södertälje.

Vad vill jag då ha sagt med allt detta körande och flåsande? Att kartan och landskapet inte kan jämföras rakt av under olika historiska perioder. Tiden är också en ofrånkomlig del av landskapet och upplevelsen av verkligheten.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap.

Morgondagens parkideal?

Av: Leif Gren den 8 July 2009 i Debatt, Landskap and Tankar kring.... 0 Comments

“Spela lite dataspel och ha kul!” sade döttrarna till mig härförleden när jag satt och läste den hemlånade dyra jätteboken “Landscape painting a history” av Nils Büttner. “Det ni håller på med på ditt jobb är ändå inget viktigt.” Som extra argument framhåller de den fina grafiken i dataspelen – det är nästan som på riktigt. Dataspelen utvecklas hela tiden men har påfallande ofta ett drag av jugendstil, orientalism och mysticism över sig. Men för mig känns dataspel ändå lite väl mycket som saga och fantasi. Visst, dataspelen är numera nästan fotorealistiska och jag tittar snällt på en stund när de springer runt i de virtuella landskapen i Tomb Raider eller The Sims. Och så återgår jag till verklighetens parker i Büttners tegelstensbok.

Då hände det märkliga att jag i min tur visade boken och några bilder om äldre parker och landskap för döttrarna. De tittade snällt en stund och medgav att det var rätt cool på ställen som de inte ha något emot att resa till. Den osökta frågan kom upp om det kanske fanns ett samband mellan dataspelen och de historiska parkerna?

Historiska parker och trädgårdar är kanske mer populära än någonsin, inte bara i Sverige utan över hela världen. Här kan arkitekter och konstnärer skapa sitt eget paradis, som också gärna visas upp i tävlingar och för allmänheten. Traditionen att skapa sitt eget paradis går i obruten linje tillbaka till antiken och själva ordet paradis är fornpersiskt och betyder inhägnad trädgård.

Vänta, nu trillar poletten ner! Det jag tyckte var verklighet i landskapsboken går naturligtvis tillbaka på fantasi, ofta i alla fall, och lika mycket fantasi som i The Sims eller Tomb Raider. Är det oförskämt att jämföra de engelska lordernas parker med dataspel för barn? Nej det tycker jag inte. Det som vi i dag vårdar som värdefulla historiska parker har en gång växt fram i föreställningsvärlden. Ofta har en rik beställare och en arkitekt tillsammans skapat sin idealbild, och även lorder har varit barn en gång. Inte sällan har idealet hämtats ur bildkonsten och framställning av både rena fantasier och naturtrogna avbildningar av befintliga miljöer. Exempelvis baseras mycket i de stora engelska parkerna på oljemålningar från 1600- och 1700-talen av Poussin, Lorrain, Canaletto m.fl.

Då var det stenrika vuxna som fick skapa en verklighet av sina fantastiska tavlor. Det var en process som kunde ta gott och väl över hundra år från tavla till färdig landskapspark. Min fundering är nu om och när vår tids fantastiska “rörliga” tavlor – dataspelen – kommer att övergå i färdiga landskapsparker. Barn är sällan stenrika, men de är många med samma fokus, och många fortsätter som vuxna och stenrika dataspelare.

Vem vet, kommer kanske Riksantikvarieämbetet om hundra år att skriva skyddsföreskrifter för vackra parker och trädgårdar och noga ange att det kulturhistoriska värdet ligger i att de är tidstypiska och välbevarade representanter för The Sims eller Tomb Raiders stilideal?

>> Leif Gren jobbar med landskapsfrågor på Samhällsavdelningen på Riksantikvarieämbetet.

Hurra för studenten!

Av: Leif Gren den 5 June 2009 i Tankar kring.... 0 Comments

Studentmössa från 1847
Studentmössan så som de såg ut 1847. Foto: Goombah, Wikimedia Commons

I dessa dagar kan vi se en stark social markör med en märklig historia, nämligen studentmössan. Tack vare Kulturutredningen blir t.o.m. sådant som studentmössans historia begriplig.

Studentmössan som markör
När jag cyklade in till jobbet idag kunde jag se glada studentungdomar samlas. I Rålambshovsparken stod klungor av uppklädda ungdomar i lysande vita studentmössor. Det var tjugo här och tre-fyra där och några klungor om tjogtals där. Fantastiskt kul att se samma studentmössor på dyra kostymer och fattiga jeans, gamla svenskar och invandrare, killar och tjejer, halvoutsiders och mainstream. Alltså gemenskaper med olika många, nära kompisar – klasser – studielinjer – skolor, kan man anta. Sen finns det gemenskaper i stadsdelar, städer, Sverige, Europa, all världens studenter, digitalbärarna av Internet och skapare och frigörande av information, vad vet jag? Ungdomarna 2009 är i alla fall glada och uppenbarligen stolta över sin vita mössa.

Men så var det inte för exakt 35 år sen, inte för mig som ”tog studenten” 1974. Då svävade fortfarande bilden av Stig Järrel som den sado-fascistiske läraren Caligula i filmen Hets från 1944 över allt vad studentexamen hette. Absolut ingen jag känner till hade studentmössa 1974 – man hade blivit totalt utfryst eller i mildaste fall utskrattad. Studentmössan var en av de starkaste sociala markörerna för inskränkt och föråldrad borgarklass, något som skulle trampas ner.

För hundra år sen bars studentmössan med minst lika stor stolthet som i dag, men av helt andra skäl. Då var borgarklassen något man såg upp till och ville jobba sig upp till. Studenten var bärare av kultur och bildning mot en föråldrad och barbarisk bondeklass. Den som bar studentmössa hade respekt och världen framför sina fötter. Studentmössan har gjort en Hegeliansk dialektisk resa: tes-antites-syntes, från status till hatobjekt till en annan status.

Kulturutredningen
Studentmössan och tes-antites-syntes leder osökt in mina tankar på det allra intressantaste i Kulturutredningen, nämligen dess grundanalys av en värld i förändring. Utan grundanalysen kan man inte förstå resten av utredningen. I RAÄ:s remissvar sägs lakoniskt att ”RAÄ avstår från att kommentera denna”. Men det som kulturutredningen visar, fig 2.8, är hur Sverige genomgått en betydande förvandling från agrarekonomi till industriekonomi, från 1800-talstraditionalism och nationalromantik till sekulär 1900-talsmodernitet. Nu, menar utredningen, fig. 2.5, går Sverige från industriekonomi till informations och tjänsteekonomi, från sekulär modernitet till frihetsvärderande 2000-talsmodernitet. Varje språng från tes till antites leder till att värderingar måste byta laddning och samhällssystemen förändras i grunden.

Enligt Kulturutredningens analys lever Kultursverige fortfarande i förnekandet och avståndstagandet av 1800-talstraditionalism och nationalromantik, trots att vi redan är inne i näst-nästa paradigm, vi sparkar och slår in öppna dörrar. Frågan är när kultursektorn kommer ifatt utvecklingen och skapar en kulturell bas för frihetsvärderande 2000-talsmodernitet.

Det tog studenterna 35 år att ladda om studentmössan till en helt ny social markör. Min högst privata fundering är om det skall ta Kultursverige 35 år att inse att det ligger väldigt mycket i Kulturutredningens grundanalys? Hur ska kulturmiljövården redan nu förbereda sig på att ladda om kulturen på bred front?

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap på Riksantikvarieämbetet.

Göran Schildt – historia som en aspekt på livets mångfald

Av: Leif Gren den 3 April 2009 i Okategoriserad, Tankar kring... and Tips. 0 Comments

Den finlandssvenske författaren Göran Schildt gick bort den 24 mars 2009 vid 92 års ålder. Han levde hela sitt vuxna liv som fri författare trots att han bl.a. erbjöds en professur i konsthistoria i Helsingfors och att bli kulturchef på Svenska Dagbladet. I dag pratar kulturutredningen om att utveckla kultur och historia som en aspektpolitik, men ett humanistiskt sätt att se historien som en aspekt på livet och tillvaron utvecklades av Göran Schildt redan för ett halvsekel sen. För Schildt kan historien både bli en börda och en kraftkälla för det levande livet. Han sätter samtidens människor i centrum och normen är just tvivel på rådande normer och tolerans för avvikarna. Av pur nyfikenhet letar sig Schildt bakom sociala murar och intellektuell snobbism för att förstå det mänskliga livets mångfald.

För en internationell läsekrets blev han mest känd för sina reseskildringar kring Medelhavet med segelbåten Daphne i en rad böcker, från ”Önskeresan” 1948 till ”Det gyllene skinnet” 1964. Att böckerna vibrerar av optimistiskt livsglädje och reslust beror mycket på en motreaktion av att han mötte död och fasa som soldat i vinterkriget och därtill blev svårt skottskadad med en lång, påtvingad sjukhusvistelse. Men 1948, tillsammans med dåvarande livskamraten och glaskonstnären Mona Morales-Schildt, kunde drömmen om att segla till Medelhavet bli verklighet. Båten Daphne hamnade sedermera på museum i Åbo 2001.

Göran Schildt är en existentiell filosof förklädd till klassiskt bildad reseskildrare. Berättelserna handlar i själva verket nästan inte alls om segling. Den yttre ramen är en reseskildring som bärs fram av att ständigt broderas ut i en väv av små essäer om mötet med människor och kulturyttringar längs vägen, från Stockholm till ända längst upp i Nilen. Schildts klassiska bildning manade till vördnad för ruiner och antiken, men mycket snart upptäckte han att det var det levande livet som fångade hans intresse. Vördnaden för klassiska genier kommer gång på gång i nytt ljus, t.ex. när han inser att den okände skulpterande byfånen i en liten italiensk håla skulle ha ”blivit en av den moderna konstens banbrytare om han levat ett halvsekel tidigare och i Paris”. Tolerans för outsiders och utsatta är centralt för Schildt; när han kommer till palatsruiner fascineras han mer av levande människors villkor, exempelvis när ruinerna är ”behängda med fattigt folks oändligt mänskliga tvätt”. Individens rätt att leva går före etablissemang, estetik och moral, och de levande går före de döda. Den enda gången Schildt motvilligt och melankoliskt funderar över dödens rike är när han möter en grekisk präst vid namn Thanatos (=Döden) – tills han förstår att han hört fel. Prästen hette Athanasios (=Den odödlige)!

För Schildt måste man förhålla sig kritiskt och balanserat till bruket av historien. Han tar lika mycket avstånd från att ignorera historien som att förhärliga den. Han möter t.ex. en historiskt nollställd amerikansk officer på ett hangarfartyg som skickar hem ett vykort på Parthenon: ”Darling, här är det äldsta huset i Athen. Det är inte vi som bombat det”! Men att människan skulle bli bättre av kulturhistoria och estetiska upplevelser avfärdar Schildt: ”Först det andra världskrigets Mozartspelande koncentrationslägerchefer och konstsamlande diktatorer lyckades övertyga en vidare allmänhet om hur litet själva människan engageras av estetisk upplevelse.” Vad ska vi då med konsten till?, frågar sig Schildt. Missförståndet, menar han, ligger i att man, som de gamla grekerna, ska göra liv av sin konst medan vi i vår tid gör konst av vårt liv.

I sina Daphne-böcker har Schildt en stor tilltro till kulturlivet hos den antika kulturens arvtagare i Italien och i synnerhet i Grekland. Där, menar han, står mänskliga relationer och spontanitet i förgrunden jämfört med nordeuropéernas stela mekanistiska syn på samhällsbygget. Dock medger Schildt på gamla dar att han hade en överdrivet optimistisk syn på livet kring Medelhavet. Genom Schildts böcker möter man mängder av människor i en kulturhistorisk inramning. Starkast blir nog berättelsen när Daphne seglar uppför Nilen där Göran och Mona möter folk från alla samhällsskikt, generaler, trashankar, barn och egendomslösa; alla har dom något intressant att förmedla. Samtidens individer och tidsanda tolkas utifrån historiens tröga strukturer och ögonblickets överlevnadsstrategi.

Hur ska man då förstå det forntida Egypten med en farao med oändligt värde över alla människor och som tillhörde himlens eviga ljus? Som vanligt hittar Göran Schildt en historisk synvända på tillvaron – det är inte Farao som försvunnit ur historien. Tvärtom – människan vill bli Gud. Idag har alla människor lika värde, närmare bestämt har vi plagierat Faraos oändliga värde, och alla tillhör det eviga ljuset. Vi är alla Farao! För arkeologer framstår tempel från Faraos tid som fördold och obegriplig logik, men för Schildt är fornegyptiernas logik inte konstigare än hos de svenska ingenjörer som arbetade på Assuandammen – både templet och elverket avser att bringa kraft och rikedom till bygden. Hos Schildt myllrar det av tidlös idérikedom och historiska synvändor och alla som är intresserade av historien som en aspekt på tillvaron rekommenderas att läsa Göran Schildt.

Göran Schildt i ljud- och bildklipp från Svensk Yle.
Göran och Christine Schildtstiftelsens hemsida.

>> Leif Gren jobbar med landskapsfrågor och miljömål på Riksantikvarieämbetet

Maktkamp mellan oss och inom oss

Av: Leif Gren den 19 May 2008 i Bebyggelse and Tankar kring.... 1 Comment


Vällingby i början av 60-talet, utan tak. Foto: Pål-Nils Nilsson

Thomas inlägg väckte några tankar. Visst är det intressekonflikter om markanvändning i både stad och land.

En fråga som lätt glöms bort är en inre maktkamp i vad vi tycker är värdefullt. Det är som om det finns en kulturarvets 20-årskris, dvs. när nåt är 20 år gammalt skall det undantagslöst “fräschas upp” och rubbet bytas ut. Finns det nåt offentligt rum som får vara ifred när 20 år gått? Bryr sig nån? Men när det gått 30-40 år så börjar det bli ballt i antikvariernas ögon, men då är Sergels Torg och Vällingby C redan nåt annat.


Vällingby 2006, med glastak. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ

Ser vi behovet? Skall vi lägga oss i? Klarar kulturarvet 20-årskrisen? Jag har inga svar.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap

Låt de levande gå före de döda

Av: Leif Gren den 29 November 2007 i Tankar kring.... 2 Comments

En gravsten dumpad och halvt övertäckt i ett stenbrott på Gotland
Historikerns dilemma – det är en liten omoral att glömma de döda, men en stor omoral att låta de döda bli en börda för livet och det uppväxande släktet. Norrvange stenbrott, Gotland. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ.

När Dagens nyheters kulturredaktör Stefan Jonsson bidrar med en föreläsning på Riksantikvarieämbetets höstmöte 2007 så låter det som skarpa och uppfriskande resonemang, till en början. Under rubriken ”Rätten till kulturarvet” riktar han ett frontalangrepp mot maktens och elitens självförhärligande historieskrivning. På alla plan slätas det mångfacetterade kulturarvet ut och utvecklingen drar åt både det globala och det nationella eller etniska. Dagens trender leder ett kulturarv som blir de styrandes slätstrukna varumärke för en plats eller region, med den hägrande utsikten om intäkter från souvenirer och turism.

Men, säger Jonsson, vi bör stå emot bägge dessa tendenser. Det finns varken globala eller etniska aktörer som kan kräva ”rätten till kulturarvet”. I dag borde kulturarvsinstitutionerna existera för att synliggöra alternativa representationer av samhället, historien, folket, nationen och gemenskapen. Makthavarna vill glömma motståndet för att visa att den segrande linjen var den enda framkomliga, och man visar därför sällan de misslyckade revolterna.

För vem skall vi då tillvarata kulturarvet? De döda och misslyckade, svarar Jonsson; det bästa kulturarvsarbetet skall satsa på att rädda dessa offer från glömskan. Det intellektuella stödet för dessa tankar kommer främst från kritikern och filosofen Walter Benjamin. Stefan Jonsson sammanfattar sina tankar med att kulturarvet därför inte ska anpassas till behoven hos dagens samhälle eller morgondagens generationer.

Tyvärr svalnar jag när Stefan Jonsson i sitt moraliskt högstämda resonemang väljer målgrupp. Hans ambition att lyfta fram döda förlorare är, menar jag, direkt skadlig. Att presentera en historia är att presentera hur någonting har varit och alltid är. Det handlar alltså om hur något är till sin natur, i går, i dag och i morgon, i evigheten. I facktermer beskrivs detta inom ontologin, läran om hur världen och tingen är beskaffade till sin natur. När nu Stefan Jonsson lyfter fram förlorarna, de misslyckade och plågade som ständiga exempel så får detta en ontologisk verkan, dvs. människan är till sin natur en förlorare, misslyckad och plågad. Ambitionen med onda exempel kan vara att avskräcka, men slutsatsen om människans natur blir att människan är ond. Därigenom är politik och ansträngningar för det goda dömda att vara förgäves. Jag undrar vad det är för en moral som kan lägga en sådan börda på försvarslösa barn eller på utsatta människor som redan bär sitt kors?

Stefan Jonsson vill det goda men irrar bort sig i dimman. Jag kan hålla med om att det är en liten omoral att glömma de dödas misslyckanden och plågor. Men det är det en stor och oförlåtlig omoral om historien inte ger berättelser om det goda i människans natur. I den mån någon nu kräver mig på en filosofisk referens så vet varje akademiker vad jag tänker på, alltså Nietzsches skrift från 1874: Om historien, dess nytta och nackdelar. Det handlar då om att historien skall sättas in i nuets problem och ge mänskligheten nytta för livet. Man måste våga välja historia, och välja bort historia.

Det handlar om något mycket stort och viktigt – visionen om att bygga ett gott samhälle, som förvisso är en politisk vision. Historien kan ge exempel på i stort sett alla mänskliga svagheter och styrkor. Jag vill i princip mana alla som skriver historia att alltid ge många fler exempel på det goda i människan än på det onda. Astrid Lindgren var ett mästerligt föredöme på denna balanskonst. Historien får inte bli en börda utan något som ger de levande tro, hopp och kärlek i det levande livet. Det kallar jag sinne för historia.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap på Riksantikvarieämbetet.