… för denna gång. En summering kommer inom kort på Riksantikvarieämbetets webbplats, som för stunden genomgår en teknisk översyn. Håll ut!
Foto: Lars Lundqvist
Author Archive for Lars Lundqvist
Page 3 of 3
Foto: Lars Lundqvist
Klockan 12 idag registrerade sig de första besökarna på årets höstmöte, det årliga “branchmötet” för kulturmiljövården i Sverige. Jag och mina kollegor Johan och Björn har nu riggat upp datorer och projektor. Vi ska berätta och visa för de nära 500 besökarna vad Kulturmiljöportalsarbetet går ut på. Årets tema är annars “Morgondagens kulturarvsarbete“.
Illustration från artikel i Populär arkeologi nr 3, 1983.
Jag hittade ett nummer av Populär Arkeologi från 1983 (nr 3, 1983). Nyttig läsning! I artikeln “På väg in i dataåldern” siar Anders Ljungberg tillsammans med representanter för RAÄ och SHM om datorernas kommande betydelse för arkeologin och den centrala förvaltningen av kulturarvet. Här blandas optimism med vissa föraningar om vad som komma skulle…
Läget var om följer: Riksantikvarieämbetet hade nu efter flera års diskussioner köpt en medelstor (!?) dator som man skulle använda för datalagring av de tre stora analoga registren: fornlämningsregistret, ett undersökningsregister för RAÄ:s undersökningar (UV) och Statens Historiska Museums (SHM) föremålsregister. UV:s register var då bara i planeringsstadiet, de andra existerade i pappersform.
Datoriseringen drevs av en visionär grupp entusiaster. Informationen skulle inte bara lagras i ett register utan datorernas analytiska potential skulle släppas loss på informationen. För första gången skulle man nu kunna göra “övergripande bearbetningar av hela det kända fornlämnings- och fornsaksbeståndet”. En annan möjlighet var även att genomföra “s k datasimulation”. Precis som framtidsforskarnas modelleringar skulle man genom att vända på dessa skapa förhistoriska samhällen. De kunde sedan studeras vidare genom att man ändrade på olika förutsättningar. Dessa simuleringar kunde man sedan pröva på det arkeologiska källmaterialet.
Av artikeln framgår att man då, 1983, “inom ett halvår” avsåg att påbörja inskrivningen av uppgifter i de tre registren. Trots att det inte fanns särskilda anslag avsatta. Man visste inte ens om RAÄ tänkte eller ens ville satsa på digitalisering. På UV var man längre fram i sin planering och man hyste en förhoppning om att alla grävande institutioner skulle haka på och registrera sina undersökningar i ett centralt register. Samma förhoppning hade man på SHM där man såg en möjlighet i att alla museer skulle registrera sina fyndsamlingar i SHM:s föremålsregister.
Uppenbarligen fanns ingen klar bild av hur lång tid detta inmatningsarbete skulle ta. Men planen var att bit för bit stoppa in information. Sedan skulle man kunna få se informationen på terminalskärmar på RAÄ, UV-kontoret och SHM i Stockholm. Man förstår här att intresset var svalt för att man på “landsorten” skulle haka på ett centralt register. Samtidigt hade man idag kanske önskat att man ändå hade gjorde det…
En tydlig målgrupp såg man i länsstyrelserna men hade ingen klar förställning om när den regionala förvaltningen skulle få tillgång till databasen. Visst hopp satte man till att länsstyrelserna i framtiden skulle nå RAÄ:s dator via “s k telefonmodem”. Även “forskarna ute på på institutionerna” skulle på sikt kunna “kontakta RAÄ:s dator från institutionerna – i den mån de har några”. Man verkar inte sett några storkonsumenter av databasinformation i forskarna på de arkeologiska institutionerna. Några andra användare än länsstyrelsernas handläggare och arkeologiinstitutionernas forskare förefaller man inte funderat på.
Och med facit i hand kan man konstatera att vi delvis fortfarande lever med samma framtidsscenario. Det enda av de tre registren som är mer fullständigt och tillgängliggjort är fornlämningsregistret. Skälet till det är att dess uppbyggnad var starkt centraliserad. Föremålsinformation och data om undersökningar är spridd på en mängd olika institutioner och uppgifterna har lagrats på många olika sätt.
Idag tar vi datanätverken för givna, oavsett om de är lokala eller globala. Då, för bara ett kvarts sekel sedan, var möjligheterna begränsade att dela på digitala informationskällor (i den mån sådana överhuvudtaget fanns). Inte ens länsstyrelserna var uppkopplade. Ganska få institutioner inom kulturmiljöområdet använde datorer. Men artikelförfattaren var medveten om potentialen hos “telefonmodemen” och anade ändå att tillgängligheten skulle kunna förbättras. Sen dök internet upp i var mans dator, vilket plötsligt innebar att den exklusivitet som tidigare rått kring informationstillgång plötsligt demokratiserades – alla kunde få läsa i databaserna.
Och det är väl där vi är idag, 24 år senare… Nu pågår ytterligare en utveckling av synen på information: Vi användare nöjer oss nu inte med att få informationen serverad, vi vill själva kunna paketera den och delta med egen information. Så vad gör vi åt det?
>> Lars Lundqvist, arbetar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.
Kulturmiljöbild, som är Riksantikvarieämbetets bilddatabank med 66 000 bilder, är namnet till trots, ganska förföriskt. Jag tillhör den sortens människor som gillar att sitta och titta på gamla bilder, hur många som helst… Och nu blir det än värre. Skälet till det är att Ämbetets Fotoenhet i dagarna förbereder att lägga ut mer än 700 foton av C G Rosenberg (1883-1957). Jag hade ingen aning om vem han var till helt nyligen. Men med litet hjälp och googlande fick jag reda på följande: C G Rosenberg var en av STF:s stilbildande fotografer. Född i Paris, skolgång i Sverige och fick sin fotografiska skolning i New York åren 1904-05. året därpå var han tillbaka i Stockholm där han etablerade sig som fotograf – och cognac-importör! 
STF började han serva år 1923 med sina lyriska bilder av människor, landskap, byggnader, fornlämningar med mera. Och allt tecknat med det svart-vita fotots alla rika valörer, speglande tidens estetik. STF var han trogen i över tre decennier och fäste Sverige från norr till söder på silver. Parallellt med STF:s uppdrag arbetade han som arkitekturfotograf för några av de stora arkitektnamnen i Sverige. Han beskrivs som fåmäld, tyst och försynt och som rörde sig hemtamt bland bygdens människor. Men också en auktoritet som man inte rubbade så lätt. Denna orubbligt höga kvalitet syns i hans bilder. Snart får även du chansen att botanisera bland dem!
>> Lars Lundqvist jobbar med Kulturmiljöportalen på RAÄ.
Det har fläktat friskt kring Ales stenar. Det urusla semestervädret har inbjudit till att ägna diskussionen litet uppmärksamhet. Nu har jag inte “lusat” igenom allt som skrivits men det verkar vara nyhetsmedia som format bilden av hur RAÄ uppfattar Ales stenar: Dagens Nyheter 19/7 där en representant från RAÄ påstås anse att Ales stenar är en solkalender. Likartade tongångar finner vi i Sydsvenska Dagbladet den 22/7. I samma tidning men i en annan artikel påstås att även länsstyrelsen köpt solkalendertolkningen. Här och här i bloggen Aardvarchaeology har ämbetets ställningstagande att överhuvudtaget nämna “solkalenderforskningen” kritiserats. Även i detta diskussionsforum har vissa mediapåståenden som rör slutsatserna av en geofysisk undersökning tillbakavisats.
Diskussionen har i hög grad utgått från vad medierna valt att lägga fokus på, mindre vad inblandande verkligen sagt och vad Ämbetets skyltmakare förmedlat. Jag har via semestrande ämbetespersonal fått fatt i alla skyltunderlagen (tack för hjälpen!). Så varför inte läsa hela materialet och själv bilda dig en uppfattning om vidden av av RAÄ:s förmedling vid Ales stenar. Personligen är jag av den uppfattningen att skyltar förgås, men Ales stenar består. Oavsett stormens styrka…
“Ny teknik kan ge oss ny kunskap”: Denna skylt redogör för Riksantikvarieämbetet avdelning för arkeologiska undersökningars (UV:s) geofysiska undersökningar. Resultaten av dessa undersökningar kommer att publiceras under 2007 och 2008 (Immo Trinks RAÄ UV).
På denna skylt redovisas sydöstskånes mest kända fornlämningar och fynd, från stenålder fram till medeltid. Titeln på skylten är “Havets och stenmonumentens landskap”.
Den mest kontroversiella skylten, med rubriken “Ales stenar – en pågående tolkning” , är denna där skyltmakarna redogör för de olika uppfattningarna kring fornlämningens ålder och vad den använts till. Detta illustreras med en plan (B G Lind) över Ales stenar där utgångspunkten är att stensättningen konstruerats som en sorts solkalender.
“Människan och skeppet som symbol”: På denna skylt beskrivs skeppssymbolens ålder, skiftande innebörd och stora betydelse under lång tid. Här finns inga referenser till någon solkalender…
>> Lars Lundqvist, jobbar med Kulturmiljöportalen och webbtjänstutveckling
Nya kommentarer