Author Archive for Magnus Källström

Sveriges okändaste runsten

Av: Magnus Källström den 28 October 2011 i Aktuellt, Arkeologi, Fornlämningar and Runor. 4 Comments


Fotoskanning: M. Källström

Runstenen vid Röks kyrka i Östergötland kan nog med rätta karakteriseras som Sveriges mest kända runsten. Men vilken är Sveriges minst kända runsten? Jag skulle vilja hävda att det är runstenen från Ljusdals kyrkogård (Hs 20) i Hälsingland. Att denna sten inte har väckt någon större uppmärksamhet beror på att den dök upp mycket hastigt för att lika snabbt försvinna igen.

Fyndet gjordes vid grävningen av en grav på kyrkogården den 16 augusti 1886 och förmodligen hade vi aldrig fått veta något om det om inte kapten Vilhelm Engelke hade råkat befinna sig i Ljusdal för en tillfällig förrättning. Han fick kronofogden Per Söderman att ta hand om de nyfunna fragmenten och föra dem till sockenstugan. Själv författade Engelke en skrivelse till riksantikvarien Hans Hildebrand och bifogade också en teckning av stenen. Enligt brevet, som nu finns i ATA i Stockholm, bestod fyndet av ”af fyra lösa stycken, af hvilka tvänne [...] passa tillsammans”. Dessutom upplyser han att ”[s]tenen synes haft en nära rund slinga med en häst i midten”. Detta är faktiskt den utförligaste beskrivning av stenen som finns, eftersom den teckning som Engelke skickade med brevet senare verkar ha förkommit.

Dessvärre råkade även stenfragmenten ut för samma öde. När arkeologen Gustaf Hallström besökte Ljusdal 1929 var de spårlöst försvunna och de så förblivit trots att det i en tidningsartikel samma år utlovades en hittelön på upp till 50 kronor. Även teckningen har senare efterspanats utan resultat. På 1970-talet väcktes idén om att en kriminalteknisk undersökning av det bevarade brevet till Hildebrand kanske skulle kunna avslöja spår av teckningen som måste ha skickats i samma konvolut. Detta uppslag bedömdes dock vid närmare efterforskning som orealistiskt och någon undersökning kom aldrig till stånd.

Den 5 oktober i år höll jag på med att försöka utreda förhållandet mellan ett antal runstensfynd i Väversunda kyrka i Östergötland och hade i ATA beställt fram mapparna med runstensbilder från denna socken. Eftersom det i Väversunda också finns runor på kyrkdörren fick jag även fram en mapp med ”Diverse runor och runinskrifter” som jag egentligen inte hade tänkt beställa. Den innehöll inskrifter på andra föremål än runstenar från flera svenska landskap, men längst bak fanns dessutom en del rätt blandat material som man tydligen inte hade lyckats identifiera. Här lade jag särskilt märke till en blyertsteckning med detta utseende:


Fotoskanning: M. Källström

Det slog mig direkt att detta måste vara Engelkes försvunna teckning som gäckat forskning och hembygdsintresserade i mer än 120 år! Den stämmer exakt med beskrivningen i brevet till Hildebrand och runformerna faller också väl in i den norrländska runtraditionen. Tyvärr är det inte helt lätt att tolka inskriften. Man kan på teckningen läsa något i stil med (a)ruaR…smuau…-si(R)sun : (a) …(u)kr : inta…, men egentligen går det inte att begripa mer än ordet sun som säkerligen betyder ’son’. Kanske ska några av de runor som ser ut som a-runor egentligen tolkas som h-runor av s.k. kortkvisttyp och då skulle inskriften ha kunnat inledas med hruaR, vilket kan vara mansnamnet Hroarr ‘Roar’.

Att vi inte direkt kan tolka de runföljder som Engelke har avbildat beror nog inte på att han har varit en dålig runläsare eller på att ristaren inte har kunnat skriva. Snarare har inskriften – liksom många andra av Hälsinglands runinskrifter – haft ett mer ovanligt innehåll, och när bara brottstycken återstår är det inte så lätt att rekonstruera texten. Här är det egentligen bara att hoppas på att framtida fynd ska sprida nytt ljus. Även om teckningen länge har varit på vift, vet vi med förvånansvärd exakthet var fragmenten hittades 1886. I Fornminnesregistret (Raä Ljusdal 363:1) har man nämligen med hjälp av en markering på en äldre kyrkogårdskarta kunnat bestämma fyndplatsen till ”13 m 194 g[rader] om SV hörnet av Ljusdals kyrka”. Detta är alltså en plats att hålla ögonen på.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Jag vet nu också var teckningen har befunnit sig under sin mer än hundraåriga bortovaro, men det kommer jag att skriva om i ett annat sammanhang.

Runorna under taket i Hög

Av: Magnus Källström den 8 June 2011 i Aktuellt and Runor. 2 Comments


Foto: L. Nylander/M. Källström

I Hälsingland finns knappt 20 vikingatida runstenar, men hittills bara en enda medeltida runinskrift. Den är ristad på en dörring av järn från Delsbo kyrka, och huvuddelen av texten lyder:

“Se kan du på mig.
Ej kan du få mig.
Gunnar gjorde mig.
Kyrkan äger mig.”

Delsboringen är daterad till 1200-tal. Det finns bara två medeltida runristningar till i hela Norrland (båda i Jämtland), och det är osäkert hur spridd runkunskapen egentligen var under medeltiden i detta stora område.

Tidigt i våras fick jag reda på att det också skulle finnas runor ristade i takstolarna till Högs kyrka i Hälsingland. Ristningarna hade upptäckts vid en takrenovering 2000-2001 och av de bilder som jag fick mig tillsända framgick att de bestod av början av runraden, den så kallade futharken. Det var dock oklart hur många ristningar det rörde sig om och vilken funktion de hade haft. Man spekulerade om runmagi och om tecknen kanske hade använts för att skydda kyrkobyggnaden mot onda makter.

Den sista maj kunde jag tillsammans med Lars Nylander från Hälsinglands museum titta närmare på ristningarna, något som inte låter sig göras helt utan besvär. För att nå dem måste man klättra på stegar, krypa på alla fyra över lager av gullfiber och utföra (för den mindre smidige runologen) rätt avancerade akrobatiska övningar under taknocken. Ristningarna sitter nämligen på ett sådant sätt att de är svåra att komma åt, och dessutom blir det snabbt plågsamt varmt under kyrktaket.

Trots detta lyckades vi göra en preliminär granskning av inskrifterna. De visade sig mycket riktigt bestå av början av futharken, men efter ett tydligt system. På takstol nummer 6 står fu, på den följande fuþ, därefter fuþo, sedan fuþor och på den sista fuþork. Det rör sig alltså inte alls om någon runmagi, utan runorna har använts för att numrera de olika takstolarna innan de sattes upp. Serien borde ha inletts med en takstol med enbart runan f, men denna måste ha bytts ut när kyrkan på 1700-talet förlängdes åt väster.

Att de medeltida timmermännen kunde använda runor för att markera hur de olika delarna i en takstol skulle monteras ihop känner man sedan tidigare från annat håll. Det förekommer bland annat i Österhaninge kyrka i Södermanland och i tornspiran till Guldrupe kyrka på Gotland. Däremot vet jag inte om det finns någon bra parallell till det numreringssystem som har använts i Hög. Det existerade inga särskilda runor för siffror, men här har vi faktiskt ett exempel på hur runalfabetet ändå kunde användas för att uttrycka sådana (låt vara på en mycket basal nivå).

Runorna i Hög är av typisk medeltida typ. Runan o har ensidiga bistavar till vänster om huvudstaven, och r-runan är sluten och liknar ett latinskt R. Det går dock att tidsbestämma ristningarna noggrannare än så. Nyligen har plankorna i innertaket mellan de aktuella takstolarna dendrodaterats och fått en samstämmig datering till vintern 1191-92. Eftersom det går dymlingshål tvärs igenom några av runföljderna måste dessa har ristats innan taktäckningen kom på plats. Vi kan alltså med fullständig säkerhet datera runinskrifterna i Hög till början av 1190-talet, vilket i runsammanhang är ovanligt exakt!

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Jungfru Maria eller Ove?

Av: Magnus Källström den 25 May 2011 i Aktuellt and Runor. 0 Comments


Foto: Magnus Källström

Förra sommaren stannade jag till vid Halls kyrka på norra Gotland för att ta en titt på de runristade gravhällar som ligger inlagda i kyrkans golv. Jag kunde då inte undgå att notera att det på den norra korväggen också fanns en kort runinskrift ristad i putsen med 1,5-3 cm höga runor. Den var mycket tydlig och jag utgick från att den måste vara registrerad sedan länge. Innehållet verkade också mycket enkelt att tolka. Det såg ut som början av änglahälsningen Ave Maria.

När jag senare fick möjlighet att titta i Runverkets samlingar och i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm, visade det sig att det inte fanns några tidigare uppgifter om denna ristning. Däremot kunde jag av handlingarna i ATA dra slutsatsen att den måste ha tagits fram i samband med en renovering 2007, även om den inte var explicit omnämnd i dokumentationen.

Nu i maj 2011 var jag tillbaka i Hall för att göra en lite noggrannare beskrivning av inskriften. Den består av fem runor, som jag först utan tvekan läste som aue ma, även om den första runan verkade ha fått en bistav för mycket. Denna sträcker sig långt ner åt vänster, som om ristaren hade råkat slinta med kniven. Linjen är också lite grundare än övriga ristningslinjer och jag funderade på om den möjligen kunde ha tillkommit i samband med framtagningen av ristningen.

Att träffa på en åkallan av jungfru Maria på en kyrkvägg är inget oväntat. De gotländska kyrkorna är fulla av sådana. I Garda kyrka kan man exempelvis på den södra väggen i valvbågen mellan tornet och långhuset läsa hi-lp ma=ria -uz modir “Hjälp Maria, Guds moder” och på den norra väggen i samma valvbåge möter namnet Maria åtminstone två gånger.

Om den extra bistaven på den första runan i Halls kyrka däremot är avsiktlig måste runan läsas o, och då står det inte aue utan oue. Man tänker givetvis genast på mansnamnet Ove, men detta är inte något gammalt namn i Sverige, utan började här användas först på 1800-talet. Namnet antas ha sitt ursprung i en jylländsk dialektform av det forndanska Aghi och är i Danmark känt sedan 1400-talet.

Förmodligen tillhör runristningen i Halls kyrka en ganska sen tid. På samma vägg finns förutom skeppsbilder, versaler och bomärken, också en ristad vapensköld med årtalet 1594. Gotland var som bekant danskt fram till 1645 och det är inte helt ovanligt att man finner danska namn ristade eller målade i kyrkorna. I Lye kyrka har någon till exempel på tornbågen efterlämnat en runinskrift utförd med rödkrita som lyder: mathis, iohannes ma[r]iksen, hans mariksen, vilket helt säkert avser personer av dansk börd.

Vi kan alltså inte vara så säkra på att runorna på kyrkväggen i Hall verkligen ska tolkas som Ave Ma(ria), utan måste också räkna med exempelvis Ove Ma(thiesen).

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

En visäte under predikstolen

Av: Magnus Källström den 13 December 2010 i Aktuellt and Runor. 0 Comments


Runstensfragment från Vada by i Uppland. Foto: Magnus Källström

Upplands runinskrifter gavs ut i fyra tjocka band under åren 1940–58. Författarna bakom verket var två legendariska runforskare, Elias Wessén och Sven B. F. Jansson. Sammanlagt innehåller denna del av Sveriges runinskrifter 1181 numrerade runstenar, men svarar inte mot alla inskrifter i landskapet. Många gånger hade ett häfte av verket knappt lämnat trycket innan nya runstensfynd hade gjorts inom det område som just var behandlat. De flesta av dessa nyfynd publicerades senare i Fornvännen, men för en del skrevs bara arkivrapporter i väntan på att ett femte och avslutande band skulle sammanställas.

Som en del i mitt forskningsprojekt vid Riksantikvarieämbetet kommer jag att börja publicera dessa i inskrifter i ett digitalt supplement, som successivt görs tillgängligt på nätet. Detta innebär en djupdykning i arkiven på jakt efter uppgifter, men också nyundersökningar av de aktuella stenarna ute i bygderna. Det senare är kanske det allra roligaste och kan bjuda på oväntade upptäckter.

I september i år var jag i Vada kyrka norr om Stockholm. Här har flera runstensfynd gjorts sedan 1940-talet, men bara två fragment finns kvar vid kyrkan och förvaras där i utrymmet under predikstolen. Egentligen är det bara det ena som har hittats vid kyrkan. Det andra upptäcktes vid fornminnesinventeringen 1952 liggande som trappsten vid en liten stuga i Vada by. Så sent som 1978 låg det kvar på samma plats innan lokala krafter såg till att det hamnade under tak.

Några fotografier av dessa stenar har aldrig publicerats och det var med viss spänning som jag såg fram emot besöket, trots att jag visste hur runtexterna löd. Först ägnade jag mig åt fragmentet från kyrkan, som innehåller en mycket besvärlig passage, och det dröjde därför ett tag innan jag riktade ficklampan mot det andra fragmentet (att stenarna står i halvdunkel under predikstolen var i detta sammanhang bara en fördel!). När jag lät ljuset spela över ristningsytan tyckte jag genast att det var något bekant med ristningen, fastän jag aldrig hade sett den ens på bild: linjeföringen i det stora rundjurshuvudet, den kraftfulla huggningstekniken och inte minst runformerna, där runstavarna ibland inte är dragna hela vägen fram till linjerna i runbandet. Detta är drag som är mycket typiska för en av Upplands mest kända runristare, nämligen Visäte.

Det dröjde inte särskilt länge innan jag var övertygad om att fragmentet har tillhört en tidigare okänd runsten av denne mästare. Egentligen är det kanske inte så märkligt att en sådan sten dyker upp just i Vada. Visäte var relativt produktiv och har efterlämnat närmare ett 40-tal stenar. Dessutom var han verksam i trakten, även om det finns ristningar av honom också på annat håll som exempelvis i Spånga, Sigtuna och Upplands-Bro.


Runstenen U 74 vid Husby i Spånga, som är signerad av Visäte. Foto: Magnus Källström

På Vadafragmentet kan man bara läsa runorna … auk · þurm…, vilket är ordet ”och” följt av ett personnamn som har börjat på ”Tor-”. Man har tidigare gissat på Þormundr eller Þormoðr, men det skulle också kunna röra sig om Þormarr. Förmodligen är Þormundr det rätta. Det är nämligen det enda av de tre namnen som är belagt på de uppländska runstenarna. Bland annat förekommer det på ett runstenspar vid Rocksta i grannsocknen Angarn (U 207–208), rest av bröderna Ulv, Tormund och Gammal efter deras fader Styrkar. Märkligt nog är dessa stenar signerade av just ristaren Visäte. Möjligen kan detta vara ett indicium på att det är samma brödraskara som även har rest en runsten i Vada, men för att vara riktigt säker behövs givetvis fler bitar av stenen. Det är alltså bara att hoppas på nya fynd som kan komplettera bilden!

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Rungravhällen vid Heda kyrka

Av: Magnus Källström den 8 November 2010 i Aktuellt and Runor. 5 Comments


Helmer undersöker runorna. Foto: Magnus Källström

Nyligen besökte jag och Helmer Gustavson Heda kyrka i Östergötland. Anledningen var att en runristad gravhäll hade kommit i dagen i samband schaktningar för en åskledare på kyrkogården. Lyckligtvis utfördes grävningarna med arkeologisk övervakning och stenen låg därför ännu i orubbat läge. Den hade dock fått utstå mycket genom århundradena. Endast den övre hälften fanns kvar och genom trycket från en trappsten hade hällen splittrats i flera bitar. I mitten saknades dessutom ett stycke som måste ha försvunnit vid något tidigare tillfälle.

Stenkonservatorer från Göteborg hade tillkallats för att ta hand om den mycket sköra stenen, och vår uppgift var att dokumentera inskriften innan bitarna kunde lyftas. Detta skulle ske efter lunch så det blev en tidig avfärd från Stockholm. När vi kom fram regnade det, något som inte brukar inte vara det lämpligaste vädret för runundersökningar, men i detta fall gjorde den våta stenen att ristningslinjerna framträdde extra tydligt.


Gravhällen i vätan. Foto: Magnus Källström

Det tog oss därför bara ett par minuter att läsa och tolka inskriften. Det stod: …ualf : þas…R : kuþlug : muþur : -… det vill säga:  ”… detta valv över(?) Gudlög, [sin] moder …” På mitten av stenen fanns ett flätkors av en typ som förekommer på några runstenar i trakten, bl.a. den berömda Högbystenen (Ög 81). Detta tillsammans med de typiskt vikingatida runformerna och några egenheter i stavningen gjorde att vi ganska snart förstod att gravhällen var vikingatida och att den borde dateras till första hälften av 1000-talet eller senast till 1000-talets mitt.


Flätkorset på Högbystenen. Foto: Magnus Källström

Stenen har ursprungligen lagts över en kvinna vid namn Gudlög. Namnet är ganska vanligt på runstenarna i Mälardalen, men i Östergötland har det tidigare bara påträffats en enda gång. Belägget kommer från Skänninge och finns märkligt nog också på en gravhäll av senvikingatida typ (Ög 239). Den hittades i början av 1900-talet inmurad i en bakugn.

De runstenar som restes under vikingatiden är till övervägande del resta till minnet av män, men när det gäller senvikingatida gravmonument vid kyrkor har det noterats att fördelningen mellan kvinnor och män verkar ha varit mera jämn. Att gravhällen från Heda är tillägnad en kvinna faller väl in i detta mycket intressanta mönster.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Dubbelt upp i Giresta

Av: Magnus Källström den 30 September 2010 i Aktuellt and Runor. 3 Comments


Foto: Magnus Källström

Runmysteriet i Giresta har ännu inte fått någon lösning, men det finns faktiskt lite annat att säga om runor i denna del av Uppland. Trots att området utgörs av en gammal kulturbygd är runstenarna i Giresta inte särskilt många. Vid Furby finns visserligen ett stort runristat stenblock (U 829), signerat av den kände runristaren Balle, och Richard Dybeck fann på 1800-talet ännu en runsten i närheten (U 830), som senare har försvunnit.

Förutom dessa två har man tidigare bara känt ytterligare en runsten i socknen (U 931). Den hittades omkring 1910 vid plöjning i en åker strax öster om kyrkogården och restes först i Giresta by, men flyttades 1968 av bevaringsskäl in i kyrkan. Tyvärr är början av inskriften skadad och namnet på den som rest stenen kan därför inte bestämmas. Det övriga lyder: ”… [lät] resa stenarna efter Luden, sin son.” Texten visar att det en gång måste ha funnits åtminstone en sten till. Girestastenen är lite speciell genom att den består av röd sandsten, vilket är ett ovanligt runstensmaterial i dessa trakter.

När jag i juni i år besökte Giresta kyrka för att undersöka den mystiska gravhällen, som jag hade fått tips om, råkade jag komma lite för tidigt och fick därför vänta på att bli insläppt i kyrkan. För att fördriva tiden tog jag en promenad på kyrkogården och av en tillfällighet fick jag syn på ett sandstensstycke i toppen av kyrkogårdsmuren. När jag vände på det uppenbarade sig en runslinga med fyra runor av vikingatida typ.

Ristningsytan var delvis täckt med bruk och stenen verkade mycket skör. Troligen har fragmentet tidigare varit inmurat i kyrkan och det kan också ha genomgått kyrkbranden 1911. Trots detta är det inga problem att läsa runorna, men läsriktningen är dessvärre omöjlig att avgöra. Antingen löper inskriften medsols och då står det … · asni… eller också går den motsols, vilket ger läsningen …insa · …. I det första fallet kan det röra sig om början av ett namn (t.ex. Åsnjut), i det senare är det säkert en form av pronomenet denna, som bör ha varit en bestämning till ordet sten. Men i så fall har denna inskrift bara nämnt en sten och då borde det inte vara den okända parstenen till U 831 utan en annan sten.

Någon kanske undrar vad ett fragment med fyra runor egentligen kan tillföra forskningen, men ett fynd som detta kan faktiskt säga en hel del. Man har tidigare konstaterat att runstenar av sandsten ofta uppträder vid tidigmedeltida kyrkor i Uppland och att stenarna förmodligen har funnits på platsen innan stenkyrkorna byggdes. De kan därför vara en indikation på tidiga kyrkogårdar (och kanske till och med träkyrkor) i brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Vid Giresta kyrka kände man förut bara en sten av denna typ, men nyfyndet visar att det måste ha funnits fler.

Pronomenet denna motsvarades under vikingatiden av en mängd olika former. Som bestämning till stæin ’sten’ kunde det till exempel heta þenna, þennsi eller þennsa. Eftersom ordet denna är vanligt i runinskrifterna har det kunnat användas för att kartlägga vissa dialektgränser under vikingatiden. På runstenarna i Danmark och Sydsverige förekommer för det mesta varianten þennsi, medan þenna och þennsa är de typiska formerna i Mellansverige och norrut. I de uppländska runinskrifterna dominerar þenna, medan þennsa är ovanligare. Det nyfunna fragmentet från Giresta ger av allt att döma en ny punkt på dialektkartan för den senare formen.

Slutligen måste det nämnas att det inte särskilt ofta som antalet kända runinskrifter i en Upplandssocken nästan fördubblas på en och samma eftermiddag, men det var just det som hände i Giresta den 11 juni i år.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Runmysteriet i Giresta

Av: Magnus Källström den 6 September 2010 i Aktuellt and Runor. 0 Comments


Gravhällen i Giresta. Foto: Magnus Källström.

I december förra året fick jag ett telefonsamtal från en privatperson, som undrade om några runor som skulle finnas ristade på gravhäll från 1600-talet i Giresta kyrka i Uppland. Några sådana kände jag inte alls till, men det var kanske inte så konstigt om det rörde sig om en 1600-talsinskrift. Märkligt nog fanns inga som helst noteringar om en sådan runinskrift varken i ATA i Stockholm eller i Runverkets samlingar. Däremot hittade jag ett par uppgifter om gravhällens latinska inskrift, som visar att den hade lagts över en pastor Andreas, som dog den 3 februari 1631.

Att det fanns runor på gravhällen var dock helt klart. Jag hade nämligen också fått några bilder mejlade, men kunde inte läsa något begripligt i texten. På fotografierna såg det nästan ut som vikingatidsrunor, vilket ju borde vara ett tydligt tecken på en sentida runinskrift. Samtidigt gav ristningen ett mycket genuint intryck, något som gjorde saken ännu mera mystisk.

Först i juni i år fick jag möjlighet att undersöka gravhällen närmare, och det dröjde inte många minuter innan jag förstod att det inte alls rörde sig om några runor ristade på 1600-talet, utan om en medeltida inskrift. En av de runor som jag på fotografiet hade uppfattat som en runa av vikingatidstyp visade sig vara en medeltida æ-runa (som har samma form som den vikingatida a-runan). Det fanns också två bindrunor och den gamla R-runan hade här ljudvärdet y, vilket är typiskt medeltida drag. Runinskriften står upp och ner i förhållande till den latinska inskriften och tydligen handlar det om en medeltida gravhäll som har återanvänts på 1600-talet och då försetts med en ny gravskrift över en lokal prästman.


Detalj av några av Girestahällens runor. Foto: Magnus Källström.

Uppland är som bekant världens runstensrikaste landskap med långt mer än tusen vikingatida runstenar. Medeltida gravhällar med runor är däremot ytterst sällsynta i detta landskap, och de uppgår inte ens till tio stycken. Girestahällen utgör därför ett välkommet nytillskott och ett viktigt vittne om runornas bruk under medeltiden i denna del av Sverige.

Tyvärr är några av tecknen skadade och inskriftens början är täckt av en modern kabeltrumma av trä, men rätt mycket går ändå att läsa. En preliminär läsning lyder: …laf-u- stafby han · ligær h… dvs. ”…(i) Staby, han ligger här.” Staby är en herrgård i Giresta socken, som på 1300-talet kallades Stafby, men som redan på 1400-talet vanligtvis skrevs utan f. Detta tyder på att ristningen bör ha tillkommit senast under 1300-talet. Före ortnamnet har säkert stått ett personnamn, som nu är skadat och därför svårt att tolka. Kanske är de runor som ännu ligger dolda under kabeltrumman i bättre skick och kan ge ledtrådar, men det får framtida undersökningar utvisa.

Jag har förstått att runorna på gravhällen har varit kända lokalt i Giresta, men det märkliga är att kunskapen aldrig har nått vidare till forskarvärlden, trots att hällen ligger fullt synlig i golvet till det nuvarande koret. Kanske beror detta på Giresta kyrkas tragiska historia. Den medeltida kyrkan var tydligen rätt illa byggd redan från början och den revs och återuppfördes därför under 1700-talet. Denna nya kyrka brann 1911, varvid hela inredningen förstördes. Kyrkan byggdes dock upp på nytt och moderniserades. Av lätt insedda skäl har forskare med inriktning mot medeltiden haft få orsaker att besöka denna kyrka, och runorna har därför fått ruva på sin hemlighet ända fram till nu.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Girestahällen är inte slutgiltigt undersökt och om någon känner till något mer om dess historia, så kontakta gärna mig på Riksantikvarieämbetet. Alla upplysningar rörande denna häll är av intresse! DS.

Skrivklåda i Träkumla

Av: Magnus Källström den 2 August 2010 i Arkeologi and Runor. 0 Comments


Foto: Magnus Källström

De gotländska kyrkorna är fyllda av text. I väggmålningarna, på gravhällarna i kyrkogolvet och på många av inventarierna finner man meddelanden från medeltiden. Dessa är inte alltid så lätta att läsa och förstå. Ibland består skriften av latinska bokstäver men lika ofta stöter man på runor. De senare verkar ha varit särskilt populära i de mer tillfälliga inskrifter som kan finnas inristade i väggputsen inne i kyrkan, och som lättast lokaliseras med hjälp av släpljus från en ficklampa.

I vissa kyrkor som Lye och Bunge finns utrymmen som är proppfulla med denna typ av ristningar, medan de i andra lyser med sin frånvaro. Till de senare hör Träkumla kyrka, som länge har saknat kända runinskrifter. På min sista arbetsdag på Gotland före sommaren gjorde jag av en tillfällighet ett besök i denna kyrka och noterade då att det fanns gott om klotter med latinska bokstäver på den norra korväggen ovanför den korstol som står där. I väggen finns en fyrkantig nisch och när jag lyste in i den med min ficklampa upptäckte jag fem runor ristade i den vänstra smygen av nischen. Jag trodde då att jag hade gjort en nyfynd, men senare efterforskningar i ATA i Stockholm visade att runorna hade upptäckts redan 1998 i samband med renoveringen av kyrkan. Däremot har inskriften aldrig blivit runologiskt undersökt eller publicerad.

Det ser närmast ut som det står kemek, men den första runan kan också vara tänkt som m och den sista eventuellt som f. Något begripligt fick jag inte ut av detta, men runorna var uppenbarligen ristade i äldre tid, eftersom ristningspåren delvis var täckta av putslager.

Några dagar senare var jag tillbaka för att försöka ta en bättre bild och jag hade engagerat min åttaåriga dotter att hålla ficklampan. När vi var klara bad jag henne att lysa lite på väggen på egen hand medan jag gjorde några anteckningar. Det dröjde inte många minuter innan jag hörde: “Pappa, jag har hittat fler runor”, och mycket riktigt fanns det en svagt ristad rad med otvivelaktiga runtecken:


Foto: Magnus Källström

Ristningslinjerna var delvis fyllda med puts, men det gick att läsa h(i)-rs—… och därefter fanns spår av ytterligare runor. Denna ristning är jag rätt säker på att ingen tidigare har sett, men inskriften är alltför skadad för att kunna tolkas med någon större säkerhet. Kanske har texten inletts med ett hi[e]r ‘här’, som eventuellt har följts av en form av verbet sitia ‘sitta’. Man kan i så fall spekulera om den anonyme ristaren har skrivit något i stil med “Här sitter/satt jag och…”, men fortsättningen får vi tyvärr aldrig veta.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Leiknar i Lärbro

Av: Magnus Källström den 22 June 2010 i Arkeologi and Runor. 0 Comments


Källa: Gotlands museum

I sin Runographia Gothlandica, publicerad 1743, nämner George Wallin en runsten, som fanns i golvet till Lärbro kyrka. Stenen ska ha legat på den norra sidan i den nionde kyrkbänken från koret räknat. Inskriften var mycket nött och av runorna kunde han endast läsa har : riti stain :. Trots Wallins noggranna uppgifter har senare forskare inte kunnat återfinna stenen och den betraktades därför som förkommen.

2006 hittade man i Gotlands museums arkiv ett fotografi av en fragmentarisk runsten från Lärbro kyrka med bl.a. runorna …eiinar · riti · stain · i… “…Einar(?) uppreste stenen efter(?)…”. Av allt att döma är detta samma sten som Wallin har sett, men det framgick inte när den skulle ha påträffats och vart den hade tagit vägen.

Lösningen visade sig finnas på nätet, i Gotlands museums digitala katalog. Där omtalas nämligen att en runsten ska ha tillvaratagits på 1950-talet i samband med kyrkans restaurering. Ett besök i museets arkiv gav fler ledtrådar. Där fanns ytterligare ett fotografi av stenen med den klargörande texten: “Runsten fr. kyrkgolvet i långhusets NV-del.”  (se ovan) Stenen hade alltså legat på exakt samma plats som Wallin angav 1743.

Runstenen ska ha införlivats i museets samlingar 1960, men man undrar varför ingen verkar ha sett den sedan dess. Även här gav den digitala katalogen svaret. Under ett annat inventarienummer omtalas nämligen en 60 x 69 cm stor runsten “med djurornamentik + runtext i vinkel”, som 1974 hade påträffats utan nummer i samlingarna. Fyndorten uppgavs vara okänd, men av beskrivningen och proportionerna att döma borde detta vara den saknade stenen från Lärbro!

För några veckor sedan fick vi tillfälle att besöka museets magasin och efter lite letande och lysande med ficklampor i hyllorna lyckades vi lokalisera stenen. Förmodligen var detta första gången som den blev undersökt av runologer, och vi kunde nästan omedelbart konstatera att namnet inte var Einar utan Leiknar, vilket det också funnits vissa misstankar om. Runorna -ei(k)nar · riti · stain · står i ett rakt runband tvärs över stenen. Namnet Leiknarr är tidigare endast känt från en runsten i grannsocknen Hangvar, och det har troligen varit ett speciellt gotländskt namn.

Runstenen har en gång huggits till för att passa som golvsten och ristningen är delvis utplånad på grund av långvarig nötning. Med snedbelysning i mörker gick det dock att urskilja mer av ornamentiken än vad som syntes på de äldre fotografierna och vi upptäckte också rester av fler runor vid kanterna.


Foto: Magnus Källström

Snart gick det upp för oss att detta förmodligen bara är en liten del av en ursprungligen ganska stor sten. Kanske har den från början haft den karakteristiska bildstensformen med runorna i en slinga längs stenens kanter och det raka runbandet horisontellt över mittytan. Då kan texten “Leiknar reste stenen” inte ha inlett inskriften utan borde i stället ha avslutat den. Det är lite oväntat att finna en sådan uppgift i slutet av en runtext, och verbet rétta “resa” är inte tidigare känt från någon gotländsk runinskrift. Kanske är riti därför en felristning för risti “ristade” och Leiknar namnet på en tidigare okänd gotländsk runristare. Stenen är samtidigt utförd av en mycket skicklig runmästare, och vågar man verkligen tro att en sådan skulle stava fel i just ordet rista?

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Vill du veta mer om runinskrifterna i Lärbro, läs Helmer Gustavsons artikel till Gotlands runinskrifter 3. DS

En återfunnen medeltida runinskrift från Fole

Av: Magnus Källström den 27 May 2010 i Aktuellt, Arkeologi and Runor. 1 Comment

Antalet kända runinskrifter i hela Sverige uppgår till omkring 3 800 om man bara räknar dem som har tillkommit fram till och med 1500-talet. Detta kan samtidigt bara vara en bråkdel av alla de inskrifter som en gång måste ha skapats.

Runforskningen har en lång historia som sträcker sig ända tillbaka till slutet av 1500-talet och pionjären Johannes Bureus. Det var han som först började undersöka och avbilda runstenar, och lade därmed grunden inte bara för runologin utan också för hela den antikvariska forskningen i Sverige. Det arbete som Bureus och hans efterföljare gjorde är mycket värdefullt, eftersom många runinskrifter senare har skadats eller försvunnit. Det betyder dock inte att man alltid kan lita blint på det som äldre tiders antikvarier har meddelat.

1801 besökte fornforskaren C. G. Hilfeling Fole kyrka på Gotland och fann där bl.a. en medeltida gravhäll, som förutom nästan oläsliga runor också bar ”påhuggne Insignia, af ett Ris, en Färla, och det fordom brukade ABC-brädet, kalladt Abecetan”. Av dessa symboler drog han slutsatsen att stenen hade lagts över ”en ifrig och sträng Scholemästare”. Gravhällen finns bevarad och det mesta av det som Hilfeling ritade av går fortfarande att urskilja.

Om man får tro andra uppgifter ska det ha funnits ytterligare en runristad gravhäll vid Fole kyrka. J. G. Liljegren nämner den i Run-urkunder (1833), men uppger att inskriften är ”utplånad”. Carl Säve såg den också 1854, men meddelar att den är ”alldeles oläslig”. I början av 1900-talet upprättade apotekaren och fotografen J. W. Hamner ett register över gotländska runinskrifter och han skriver där:

Vad Liljegren menar med sitt citat har jag ej kunnat klara ut. Hilfeling upptager blott en sten från Fole. Ovisst är alltså om denna någonsin funnits. Att C.
S[äve] säger – alldeles oläslig 1854 – behöver ej betyda mycket då nu flere stenar utan någon text alls – alltid alldeles oläsliga – finnes nu på Fole k[yr]k[o]-
g[ård]. Denna ”Runsten” kan saklöst slopas.

I samband med lite kompletterande fältarbete för den tredje delen av Gotlands runinskrifter besökte vi för ett par veckor sedan Fole kyrka och tittade då på den gravhäll som Hilfeling hade avbildat. Tillsammans med några andra medeltida gravhällar står den fastklamrad mot en bod på kyrkogården. Detta arrangemang är relativt nytt, och så sent som i början av 2000-talet låg många av gravhällarna oåtkomliga i staplar intill kyrkogårdsmuren.

Medan vi diskuterade den svårlästa inskriften och de märkliga ”insignerna” upptäckte vi plötsligt att även den korsförsedda gravhäll som står uppställd till vänster om stenen verkade bära spår av mycket skadade runor. Vädret var gråmulet och det var svårt att vara riktigt säker. I torsdags var vi åter där – nu i strålande solsken – och vi kunde utan tvekan fastslå att det rör sig om runor. Kanske har någon annan uppmärksammat dessa redan tidigare, men upptäckten har i så fall inte nått (run)forskarvärlden.

Av allt att döma är detta samma gravhäll som Liljegren registrerade 1833 och som Säve såg 1854. Hur många av runorna som kommer att kunna identifieras och om någonting går att tolka vet vi ännu inte, men säkert är att ytterligare en inskrift kan läggas till den svenska runkorpusen.


Detalj av en del av runinskriften längs stenens vänstra kant.
Bl.a. ser man till höger troligen en bindruna mellan a och s.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Vill du veta mer om gravhällen över den stränge skolmästaren och andra runinskrifter i Fole, läs Thorgunn Snædals artikel i den preliminära utgåvan av Gotlands runinskrifter 3. DS