Author Archive for Magnus Källström

Page 2 of 2

En återfunnen medeltida runinskrift från Fole

Antalet kända runinskrifter i hela Sverige uppgår till omkring 3 800 om man bara räknar dem som har tillkommit fram till och med 1500-talet. Detta kan samtidigt bara vara en bråkdel av alla de inskrifter som en gång måste ha skapats.

Runforskningen har en lång historia som sträcker sig ända tillbaka till slutet av 1500-talet och pionjären Johannes Bureus. Det var han som först började undersöka och avbilda runstenar, och lade därmed grunden inte bara för runologin utan också för hela den antikvariska forskningen i Sverige. Det arbete som Bureus och hans efterföljare gjorde är mycket värdefullt, eftersom många runinskrifter senare har skadats eller försvunnit. Det betyder dock inte att man alltid kan lita blint på det som äldre tiders antikvarier har meddelat.

1801 besökte fornforskaren C. G. Hilfeling Fole kyrka på Gotland och fann där bl.a. en medeltida gravhäll, som förutom nästan oläsliga runor också bar ”påhuggne Insignia, af ett Ris, en Färla, och det fordom brukade ABC-brädet, kalladt Abecetan”. Av dessa symboler drog han slutsatsen att stenen hade lagts över ”en ifrig och sträng Scholemästare”. Gravhällen finns bevarad och det mesta av det som Hilfeling ritade av går fortfarande att urskilja.

Om man får tro andra uppgifter ska det ha funnits ytterligare en runristad gravhäll vid Fole kyrka. J. G. Liljegren nämner den i Run-urkunder (1833), men uppger att inskriften är ”utplånad”. Carl Säve såg den också 1854, men meddelar att den är ”alldeles oläslig”. I början av 1900-talet upprättade apotekaren och fotografen J. W. Hamner ett register över gotländska runinskrifter och han skriver där:

Vad Liljegren menar med sitt citat har jag ej kunnat klara ut. Hilfeling upptager blott en sten från Fole. Ovisst är alltså om denna någonsin funnits. Att C.
S[äve] säger – alldeles oläslig 1854 – behöver ej betyda mycket då nu flere stenar utan någon text alls – alltid alldeles oläsliga – finnes nu på Fole k[yr]k[o]-
g[ård]. Denna ”Runsten” kan saklöst slopas.

I samband med lite kompletterande fältarbete för den tredje delen av Gotlands runinskrifter besökte vi för ett par veckor sedan Fole kyrka och tittade då på den gravhäll som Hilfeling hade avbildat. Tillsammans med några andra medeltida gravhällar står den fastklamrad mot en bod på kyrkogården. Detta arrangemang är relativt nytt, och så sent som i början av 2000-talet låg många av gravhällarna oåtkomliga i staplar intill kyrkogårdsmuren.

Medan vi diskuterade den svårlästa inskriften och de märkliga ”insignerna” upptäckte vi plötsligt att även den korsförsedda gravhäll som står uppställd till vänster om stenen verkade bära spår av mycket skadade runor. Vädret var gråmulet och det var svårt att vara riktigt säker. I torsdags var vi åter där – nu i strålande solsken – och vi kunde utan tvekan fastslå att det rör sig om runor. Kanske har någon annan uppmärksammat dessa redan tidigare, men upptäckten har i så fall inte nått (run)forskarvärlden.

Av allt att döma är detta samma gravhäll som Liljegren registrerade 1833 och som Säve såg 1854. Hur många av runorna som kommer att kunna identifieras och om någonting går att tolka vet vi ännu inte, men säkert är att ytterligare en inskrift kan läggas till den svenska runkorpusen.


Detalj av en del av runinskriften längs stenens vänstra kant.
Bl.a. ser man till höger troligen en bindruna mellan a och s.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Vill du veta mer om gravhällen över den stränge skolmästaren och andra runinskrifter i Fole, läs Thorgunn Snædals artikel i den preliminära utgåvan av Gotlands runinskrifter 3. DS

Runringen från Väskinde

I ATA finns ett brev från arkeologen Mårten Stenberger till professor Elias Wessén. Brevet är daterat den 16 september 1944 och Stenberger skriver där:

”I samtidigt härmed avgående assurerat postpaket översändes härifrån till Dig en nyligen till Gotlands fornsal inlämnad medeltida fingerring med runinskription. Det enda jag f.n. vet om proveniensen är att ringen hittats i ett potatisland i Väskinde socken. Jag hoppas kunna förvärva ringen för Fornsalens räkning och då samtidigt få närmare fynduppgifter. Jag vore nu tacksam, om Du ville visa oss vänligheten att tyda inskriften och därefter återsända ringen hit.”

Detta är de enda uppgifter som hittills har varit kända, och som runforskare undrar man givetvis vad som hände. Var det inga runor? Kom ringen bort på posten? Eller blev den kvar någonstans på fastlandet efter kriget?

En av tjusningarna med forskning är att man ofta hittar något annat än det man letar efter, inte minst i arkiv eller på nätet. Nyligen sökte jag på skoj efter runristade föremål i den digitala katalog som Gotlands Museum har lagt ut, och snubblade då över en katalogpost, som fick mig att haja till. Det handlade om en medeltida fingerring av brons, hittad i en åker 100 meter väster om Klintegårda i Väskinde. Ringen uppgavs bära en graverad runinskrift och hade förvärvats av museet 1945.

Givetvis måste det vara den saknade ringen från Väskinde! Ett par frågor återstod dock: Var det verkligen runor och skulle texten gå att tolka? Av den digitala katalogen framgick att något borde finnas avritat i originalkatalogen, så jag tog snabbt kontakt med Gotlands museum, som lovade att skaffa fram en fotostatkopia.

I tisdags fick jag den i min hand och kunde där läsa följande runor:

dvs. guþ · sihni · þen · sumik · gierði, vilket givetvis betyder “Gud signe den som gjorde mig”

Runorna är tydligt medeltida, och man känner igen vissa typiska gotländska runformer som t.ex. den höga s-runan och m-runan med ensidig bistav, vilket visar att inskriften måste ha tillkommit på ön.

Därmed har den gotländska runkorpusen utökats med ännu en inskrift, men det återstår naturligtvis att undersöka runtexten i original, och se om det går att säga något mer. En fortsättning utlovas därför.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.