Author Archive for Ola W Jensen

Finns det hopp för humaniora?

Av: Ola W Jensen den 30 November 2010 i Evenemang. 0 Comments

Arrangörsgruppen för Forum för kulturarvsforskning hälsar alla välkomna till ett seminarium den 9/12 och som tar sin utgångspunkt i att det idag ofta påpekas att det finns brister i den humanistiska och historiska bildningen. En fråga som kommer att diskuteras är hur humanistisk och historisk vetenskap kan bidra till ett bättre samhälle.  Inom forskning å ena sidan utsätts humaniora i allt högre grad för marknadsstyrda ideal och kvantitativa bedömningsprinciper, vilket riskerar att urholka den fria och kritiskt reflekterande forskningen. Inom statlig förvaltning å andra sidan aktualiseras dagligdags frågor kring digitalisering och e-förvaltning och deras koppling till demokratiska frågor. Men hur förmedlas humanistiska perspektiv via e-förvaltning och gynnar digital information alltid demokratin?

Moderator under seminariet är Ulrika Knutson och bland deltagarna finns Janken Myrdal, Stefan Eklund, Sanne Houby-Nielsen, Jonas Nordin, Martin Rundkvist, Johanna Berg, Tanvir Mansur från Projekt Athena, samt Karin Tetteris och Olle Westerberg från Armémuseum. Seminariet äger rum i Riksantikvarieämbetets Stora sessionssal i Stora huset, Storgatan 41 och är avgiftsfritt. Dagen inleds med kaffe klockan 9.30, därefter kör seminariet igång klockan 10.00 och beräknas pågå till senast klockan 16.00. Under dagen serveras lunchsmörgås till subventionerat pris.

Är du intresserad så föranmäl dig senast 6/12 till Camilla Montan, Vitterhetsakademiens bibliotek, tfn 08-5191 8140.

Forumet arrangeras i samarbete mellan Kungl. Vitterhetsakademien, Riksantikvarieämbetet, Statens historiska museer och Stockholms universitet.

>> Ola W. Jensen är forskare och handläggare och arbetar med frågor som rör bevarandeideologins historia på Riksantikvarieämbetet.

A photogenic mound

Av: Ola W Jensen den 16 September 2009 i Arkeologi, Bibliotek/arkiv, Flickr Commons, Fornlämningar and Foto. 3 Comments

Uppsala Mounds, Gamla Uppsala, Uppland, Sweden
The Western Mound after excavation. Photo: Henri Osti

One of the photos recently presented at Flickr Commons depicts an excavation performed in one of the imposing Uppsala Mounds called the Western Mound. The photo was taken by Henri Osti who emigrated from Germany to Sweden were he opened a photographer’s studio in Uppsala. As a local and well reputed photographer, Osti was engaged to document the Western Mound, or Tor’s Mound as it was referred to when it was explored in 1874.

One of the individuals posing in Ostis photo could very well be Lieutenant J. G. Hagdahl who was commissioned to lead the excavation. The initiator was the Director General at the Swedish National Heritage Board, Bror Emil Hildebrand, who in the 1840’s investigated the Eastern Mound (also called Oden’s Mound) and the Middle Mound (earlier known as Frö’s Mound), also situated in the area of Old Uppsala.

When exploring the Western Mound, one of the initial plans was to apply the same strategy used in the 1840’s, i.e. to perforate the mound with three small shafts; one from the top and two from its sides. This plan was abandoned; instead a vast shaft was dug into its centre. It took 20 men (probably soldiers from the Regiment of Uppland) nearly a month to finish the job shovelling through this 60 metres high and 10,5 metres wide monument! Among the meagre amount of finds were cremated human bones, small fragments of gold and some decorated pieces of animal bones.

But why then did they take such pains excavating this enormous barrow and why didn’t they use the same excavation strategy as back in the 1840’s? In the same year, 1874, an international anthropological-archaeological conference was held in Stockholm. By excavating a huge barrow named after a heathen god and by many thought to conceal a great king and wealthy grave goods, the committee simply wanted to amaze their international archaeological colleagues. The reason they dug out an enormous shaft was simply to make the inner structures more visible for the audience. Whether Hildebrand and his colleagues were disappointed about the meagre quantity of finds the story doesn’t tell.

What is important to bear in mind is that back in those days archaeology was still a juvenile scientific field. To host an international conference was considered an honour and of great scientific importance since it gave you the opportunity to demonstrate the standards of the native archaeology. Due to the national movement at the time it was also perceived as a matter of great national significance which was why the excavation was financed by state funds.

The photo in question, plus two others also taken by Henri Osti, as well as the original excavation report are kept in the Antiquarian Topographical Archives (the Swedish National Heritage Board) in Stockholm. This archive is unique due to the enormous amount of documents, photos and other illustrations covering 400 hundred years of antiquarian work!

>> Ola W. Jensen is a researcher at the Swedish National Heritage Board, working on issues concerning the history of preservation ideology.

1800-talshemsidor om kulturminnesvård

Av: Ola W Jensen den 8 January 2008 i Bibliotek/arkiv and Fornlämningar. 4 Comments

Hur kommunicerar vi med omvärlden för att åstadkomma en fungerande kulturminnesvård? Frågan är gammal och på RAÄ arbetar man för fullt med att vidareutveckla den egna hemsidans interaktiva sökmöjligheter. Men vilka kanaler valde man då förr i tiden?

För ett antal inlägg sedan berättade Malin Blomqvist om ett fynd i form av en almanacka från 1835 hon gjorde då hon bedrev bokhyllearkeologi hemmavid. På en sida uppmanades läsaren att i linje med 1828 års fornminnesförordning värna om fornlämningar och att meddela om man råkat hitta några fornfynd. Men hur kom man då på idén att använda just almanackor för att sprida denna information? Svaret finner vi i några dokument och brev i det Antikvarisk-topografiska arkivets samlingar.

Anledningen till varför man 1828 drev igenom en ny fornminnesförordning var bland annat tidens omfattande jordbruksreformer som hotade att utradera en stor mängd fornlämningar. Landets i särklass största befolkningsgrupp, bönderna, måste därför informeras om vikten av att inte förstöra denna del av kulturarvet. I en tid då varken TV, radio eller datorer existerade hade man i princip bara två vägar att välja. Det mest självklara valet vid denna tid var att låta landets präster, som länge fungerade som lokala nyhetsankare, sprida detta budskap under sina predikningar. ”För att”, som det står i förordningen, ”hos allmänheten bereda nödig kännedom af hwad sålunda i detta ämne stadgat är” fastställdes att prästerna skulle läsa upp förordningen en gång vartannat år.

Den andra vägen var att sprida information via olika skrifter. Redan 1810 kunde man i tidningen Nya Posten läsa ”Om fornlämningarnas wårdande”, och 1814 publicerade fornvännen Fredrik Leonard Rääf sin artikel ”Tankar om sättet att uppsöka och wårda fäderneslandets fornlemningar” i det patriotiska Götiska förbundets tidskrift Iduna. Året därpå, slutligen, trycktes första upplagan av fornforskaren Nils Henrik Sjöborgs Uppgift om fornlämningarnas kännedom, en skrift som skulle spridas till allmänheten för att upplysa om de kännemärken ”genom hwilka de olika slagen af Nordiska Fornlemningar kunna urskiljas”.

Brev från riksantikvarien Johan Gustaf Liljegren till den kände danska fornforskaren Christian Jürgensen ThomsenFrågan var emellertid hur effektiva dessa skrifter och landets präster var som informatörer om kulturminnesvårdens betydelse? I ett par brev ställt till den dåvarande riksantikvarien Johan Gustaf Liljegren skrev den kände danska arkeologen Christian Jürgensen Thomsen att bönderna ju sällan läste några tidningar och att när prästerna predikade i ämnet så förstod de inte eller så glömde de helt enkelt bort vad som hade sagts. Lösningen på problemet var enligt Thomsen bondealmanackor. En sådan hade de flesta bönder som de med jämna mellanrum lusläste. Erfarenheter från Danmark visade att just almanackor var det mest effektiva sättet att nå ut med information om fornlämningar och fornvård. Liljegren blev inspirerad. 1830 skickade han in en förfrågan till Kungliga Vetenskapsakademien, som stod för utgivningen av dessa almanackor, om att ta in en ”kort erinran om hvad för bevarandet af lemning till Landtbrukaren är att iakttaga”. Sagt och gjort, två år senare infördes i almanackan en sida på detta tema under rubriken Om bewarande af lemningar från forntiden. På så vis fick alltså landets lantbrukare bokstavligen sina egna hemsidor med information om kulturminnesvårdens betydelse.

>> Ola W. Jensen är forskare och handläggare och arbetar med frågor som rör bevarandeideologins historia på RAÄ.

Arkiv och solsken i Freiburg

Av: Ola W Jensen den 23 August 2007 i Arkeologi and Internationellt. 1 Comment

Under juli månad bjöd sommaren som bekant inte på något vidare väder, framförallt inte för oss som bor på västkusten. Vi var många som under semestern förgäves sökte glimtar av solsken mellan ständigt återkommande regnskurar och grådassiga moln, men utan vidare resultat. Men så under min första arbetsvecka alldeles i slutet av juli (26-29) fick jag vara med om en ’nära-sommar-upplevelse’, visserligen under ett besök i södra Tyskland men ändå. Målet för resan var en av det europeiska samarbetsprojektet AREA:s återkommande konferenser som denna gång hölls i den pittoreska medeltidsstaden Freiburg i Schwarzwald. Konferensen ingick samtidigt som en del i 550-årsfirandet av Freiburgs universitet. Grattis!

AREA står för ARchives of European Archaeology och har bland annat på sin agenda att öka medvetenheten och kunskapen om de arkeologiska arkiv som finns runt om i Europa. Dess medlemmar kommer från Europas alla hörn såsom Polen, England, Rumänien, Spanien, Tyskland, Frankrike och Grekland. Sverige representeras av den arkeologiska institutionen i Göteborg med Jarl Nordbladh som den drivande kraften, och själv har jag tillsammans med FD Åsa Gillberg på olika sätt medverkat sedan millennieskiftet. Utöver oss tre deltog vid konferensen från svensk sida en annan veteran inom AREA, ATA:s f.d. chef Stefan Östergren.

Varför detta intresse för arkeologiska arkiv? Faktum är att arkivmaterial används av många arkeologer och andra kulturarvsarbetare i det dagliga arbetet inför exempelvis utredningar liksom i forskningsarbetet. Inom AREA sysslar man uteslutande med arkeologihistoria och frågor såsom hur man genom historien har arbetat med att tolka, forska och vårda forn- och kulturminnen men också hur resultat och tankar kring det förflutna använts för att befästa men också förringa samtida ideologier och identiteter.

Som titeln anger, Speaking materials – sources for the history of archaeology, så var temat för konferensen arkivmaterial som källor och hur de på olika vis kan användas i den arkeologihistoriska forskningen. Med arkivmaterial menas här inte bara skriftliga källor utan även illustrationer och foton liksom material som finns i radio och TV-arkiv. Även muntliga källor diskuterades och var temat för två av inläggen. Bland föredragshållarna fanns bland andra en av initiativtagarna till AREA, den kände franska arkeologihistorikern Alain Schnapp och själv talade jag tillsammans med Åsa Gillberg om arkivens roll inom svensk arkeologihistoria, en genre som vuxit sig allt starkare sedan 90-talet.

Konferenser handlar ju inte bara om kunskapsutbyten utan lika mycket om social verksamhet, att träffas för att helt enkelt ha trevligt vilket vi också hade. Förutom trevliga middagar med god mat och dryck hann vi med ett längre besök på det antika och välbevarade romerska badet Badenweiler som ligger precis vid foten av det mäktiga bergsområdet Schwarzwald. Strax intill denna antika ruin låg även en medeltida borgruin som vi i värmen mödosamt vandrade upp på. Varmt föresten, allting är ju som bekant relativt. En kollega berättade att de i Grekland hade haft över 40 grader och att det brann lite överallt i den snustorra vegetationen. Kanske skall man när allt kommer omkring inte klaga på den svenska sommaren!

>> Ola W. Jensen är forskare och handläggare och arbetar med frågor som rör bevarandeideologins historia på RAÄ.

Linné i Uppsala

Av: Ola W Jensen den 25 June 2007 i Tankar kring.... 0 Comments

Att Linné i år fyller 300 år torde de flesta känna till. Överallt stöter man på hyllningar till blomsterkungen i form av utställningar, evenemang liksom böcker och artiklar om hans liv och forskning. Och i snart sagt varje stad med lite självaktning söker man efter sin speciella koppling till Linné. Få städer lär emellertid kunna mäta sig med Uppsala, detta lärdomssäte där Linné levde en stor del av sitt liv fram till sin död 1778.

Linnés trädgård med orangeriet i bakgrunden. Foto: Catrin Rigefalk
Linnéträdgården med orangeriet i bakgrunden.
Foto: Catrin Rigefalk

I och utanför Uppsala finns åtskilliga kulturhistoriska ”Linnéminnen” och det var några av dessa som var målet för ATA:s personalresa som vi genomförde den 12 juni. Under denna mycket lyckade heldagsutflykt gick (och bussades) vi bokstavligen i Linnés fotspår. Vårt första mål var den i Uppsala centralt belägna Linnéträdgården och det tillhörande Linnémuseet, ett hus som byggdes av en annan lärdomsgigant, Olof Rudbeck d.ä., och där Linné bodde med sin familj mellan åren 1743-78. Den botaniska trädgården grundlades av Rudbeck redan vid mitten av 1600-talet. Då Linné blev föreståndare för trädgården 1741 anlades den om och ett orangeri (drivhus) byggdes, allt efter franska förebilder under ledning av den tidens mest hyllade svenska arkitekter, Carl Hårleman. Förutom växter från världens alla hörn fanns det i trädgården på Linnés tid även exotiska djur, såsom apor, papegojor och påfåglar. I samma trädgård undervisade Linné sina lärjungar innan de sändes ut på sina mer eller mindre farofyllda forskningsresor.

bild-346.jpg
Linneaum med sin imponerande fasad med kolonner.
Foto: Catrin Rigefalk

1787 flyttades den botaniska trädgården på initiativ av Linnélärljungen Carl Peter Thunberg till Uppsala slott. Den dåvarande kungen Gustav III kläckte då idén att man i anslutning till trädgården skulle bygga ett orangeri och naturalhistoriskt museum (och tillika monument över Linné). Botaniska trädgården och Linneanum, som invigdes 1807, var resans andra mål. Även här blev man påmind om jubilaren och hans naturvetenskapliga arv. Linneanum, som byggdes med den antika arkitekturen som förebild (nyklacissim), är minst sagt imponerande där den ligger mitt emot Uppsala slott, likt en snitslad paradgata förbundna med varandra av den botaniska trädgården.

Vårt sista mål för personalresan tog oss några mil utanför staden, eller närmare bestämt till Linnés Hammarby i Danmarks socken. Det var Linnés landställe dit han gärna drog sig tillbaka från Uppsalas ofta lite stojiga och inte alltid så hälsosamma miljö. Nu var det inte enbart av rekreationsskäl som Linné köpte gården. Jordbruksfastigheter ansågs nämligen vid denna tid vara en god investering – Linné kunde med tiden gå i god för ett flertal hemman runt om i Danmarks socken.

Även om jag själv inte lärde mig särskilt mycket nytt om Linné som person så var det en mycket inspirerande resa med fina miljöer, gott sällskap och god mat. Av bara farten fick jag dessutom lära mig en hel del om 1700-tals tapeter i allmänhet och om Linnés tapeter i synnerhet. Visste du exempelvis att Sveriges äldsta tapet med flerfärgstryck finns att beskåda i Linnés Hammarby?

>> Ola W. Jensen är forskare och handläggare och arbetar med frågor som rör bevarandeideologins historia på RAÄ.