Author Archive for Sophie Jonasson

Page 2 of 2

Platsr på g igen

Nu är vi i full gång igen med utvecklingen av Platsr efter ett skönt sommaruppehåll. Själv har jag insupit mina favoritplatser IRL (och fotograferat så att jag har några schyssta bilder att ladda upp på Platsr!).

I våras koncentrerade vi oss på grunden- att en användare ska kunna skapa en plats och “möblera” den med texter och bilder. Nu i höst kommer det till roliga bitar som interaktionen mellan medlemmarna i communityt. Man ska kunna skapa en grupp, och man ska om man vill också kunna öppna en plats så att vissa eller alla kan få bidra. Kanske kan man tänka sig att gruppen “klass 4c Solbergaskolan” tillsammans skapar platsen “Solbergaskolan”, eller Sibbamåla hembygdsförening tillsammans skapar “Sibbamålas gamla dansbana”. Bara fantasin sätter gränserna!Ett svartvitt foto från Powerhouse museum föreställande 13 unga män från sekelskiftet 1800-1900.
Förr i världen fick man träffas fysiskt för att kunna bilda grupper. Idag räcker det med en uppkoppling och medlemskap på något trevligt community! Fotografiet kommer från Powerhouse museum på Flickr Commons.

>> Sophie Jonasson är projektledare för Platsr på Riksantikvarieämbetet.

Man ska inte behöva tänka!

Vi är i full gång med att låta testanvändare komma och testa Platsr. Målet med sajten är ju att den ska vara så tydlig, lättanvänd och intuitiv att en besökare inte behöver hamna i det där “ööh…låt se…ska jag klicka här? Nej…eller här, då…nej! Här var det!” Inget sånt vill vi ha – man ska inte behöva tänka! Som tur är har vi en hoper testanvändare som kommer och påpekar för oss när vi har tänkt fel. De är från skolan, museivärlden och hembygdsrörelsen.

Tur är också att de inte bara säger när vi har tänkt fel, utan också är så entusiastiska över Platsr. Det är en kul leksak (åtminstone att döma av alla förtjusta reaktioner där folk har kastat sig över kartan för att lägga in sin gård eller sommarstuga), men också ett bra verktyg för pedagoger och exponeringsyta för folk som vill samla information om och “publicera” sina platser och därigenom nå ut med dem över hela Sverige. Dessutom hoppas jag på att det kommer att bli en mötesplats där människor upptäcker varandra och hittar likasinnade. Vem vet – det kanske visar sig att det finns någon mer out there som liksom jag gillar Grims grottor

Museipedagog Lisa Johansson från Länsmuseet på Gotland testar Platsr
Museipedagog Lisa Johansson från Länsmuseet på Gotland testar Platsr. Foto: Sophie Jonasson

Plats för platser

Varför blir man fäst vid en plats? En av mina favoritplatser i hela världen är Grims grottor på Verkö utanför Karlskrona. Vi brukade grilla korv där när jag var liten. Grottorna har bildats av jättestora flyttblock, och den största grottan, Grims kula, är fylld med vatten. Det berättades att det för länge sedan bodde en storvuxen viking vid namn Grim på Verkö, och att han gömde sig undan fiender i grottan. Jag tror att mina känslor inför platsen (förutom att den är vacker) handlar om att jag har en historia där (korvgrillningen, däremot har jag inga som helst släktband till platsen), och så känslan av att det finns en historia på platsen som gör mig nyfiken.

Det måste finnas tusentals sådana här favoritplatser som människor tycker om av tusentals anledningar! De allra flesta har en favoritplats, ett ställe som de av någon anledning har fått en relation till. Kanske är det området runt bostaden eller skolan, eller det ställe man brukar semestra på. Vad det än är för sorts plats så finns det säkert kunskap som inte är en del av den “officiella” kunskapen om en plats, historier, bortglömda husgrunder eller vad det nu kan vara för något.

Nu är Riksantikvarieämbetet i full gång med att skapa en plats på nätet där vem som helst kan beskriva sina platser i text och bild. Sajten, som ska heta PlatsR, blir ett community där man kan kommentera, bilda grupper runt gemensamma intressen, samarbeta kring en plats och diskutera på ett forum. Man ska också via en “växel” (K-samsök) som knyter ihop olika museidatabaser kunna ta reda på vad som finns i form av bilder, fornlämningar och föremål på ens “egen” plats.

Det är företaget Mogul som bygger själva sajten (läs deras blogg här). I november släpper vi en betaversion som främst riktar sig mot skolan. I en andra utvecklingsomgång breddar vi målgrupperna till att omfatta hembygdsintresserade, släktforskare och friluftsfolk. 

Pedagogen Fredrik Blomgren och hans elever fick pris för sitt arbete med Världsarvsdagen. Fredrik och hans kollegor fungerar som bollplank i utvecklingen av PlatsR
Fredrik Blomgren och hans elever  har ett spännade projekt som heter Världsarvsdagen. Fredrik och hans kollegor fungerar som bollplank och testanvändare  i utvecklingen av PlatsR. Foto: Thomas Gustafsson.

I maj börjar vi med de första användartesterna där pedagoger från skolor och museer får testa det som finns (som går under beteckningen “vandrande skelett”.  Allt finns, men det är väldigt lite kött på benen) och komma med synpunkter. I november släpper vi på våra piloter – de som hjälper oss att fylla sajten med exempel och som kan komma med krav inför nästa utvecklingsomgång 2 som äger rum under 2010.

>>Sophie Jonasson arbetar med dialog- och delaktighetsfrågor på Riksantikvarieämbetet

Något att tänka på när man halkande och huttrande tar sig till jobbet i snömodden

För ganska precis 300 år sedan, närmare bestämt i början av februari 1709, var det också groteskt kallt. Rödnästa människor snorade och huttrade – det var till och med så kallt att ölet frös till is i tunnorna. Den här köldknäppen visade sig bli ödesdiger för en hoper törstiga matroser. De hade lämnats kvar för att passa lastfartyget Anna Maria som hade tvingats att söka en tidig vinterhamn vid Dalarö. För att muntra upp sig lite anordnade de en middag för några besättningsmän från kringliggande infrysta skutor. De kalasade på kokt kött, skorpor och brännvin och rökte tobak. En på det hela taget trevlig kväll, får man anta. Det var bara det där problemet med ölet. Våra vänner ombord var inte så desperata att de gav sig på förrådet av fryst öl, men öltörst eller möjligen några andra slags behov drev dem att bege sig iland och uppsöka inrättningen “Besökaren Åmans Enkja”. Det sista skeppsgossen gjorde var att sopa aska över glöden i kabyssen.

Vad som hände medan matroserna var upptagna på annat håll är ju lätt att lista ut. Tack vare att Anna Maria fattade eld och sjönk med last, öltunnor och rubbet vet vi precis vad som hände den där köldslagna februarikvällen. Matrosen Philip Bewe som anordnade middagen och hans kamrater hamnade nämligen i domstol. De kunde inte ersätta redarna utan fick istället plikta med fängelse på vatten och bröd i några dygn. Detta var det snälla straffet – redarna bad faktiskt att matroserna skulle behandlas milt. Bra tycker jag, för deras försummelse har ju bidragit på ett påtagligt sätt till Fornsök! Och Anna Maria? Hon ligger kvar på bottnen vid Dalarö.

man, hund och skuta på is
Å nej! Ölet har fryst i tunnorna! Infryst skuta i en annan tid på en annan plats. Bilden kommer från Flickr Commons. Foto: National Maritime Museum

>> Sophie Jonasson jobbar med dialog- och delaktighetsfrågor på Riksantikvarieämbetet.

Det är inte alkoholen som lockar…

Mark Levengoods Tankar för dagen på Sveriges Radio lyste upp vår morgon här på Riksantikvarieämbetet i Visby. Tack, Mark! Jag kommer att småflina hela dagen! Man kan ju verkligen fråga sig vad det är som driver arkeologer att gräva i jorden. När jag läste arkeologi var det ett antal studenter som skrämdes bort från utbildningen vid första exkursionen i fält. De tittade med fasa ner i schaktet på utgrävningen vi besökte. Det var på hösten och det duggregnade. Ett gäng leriga, rufsiga varelser klafsade runt och utgöt sig över några stolphål som de hade hittat. De bjöd på kaffe i en skitig byggbarack där kartonger med djurben, fuktiga raggsockar och intorkat portionssnus effektivt dränkte lukten av pulverkaffet i plastmuggarna. Den dagen förlorade vi fem studenter till mindre leriga humanistiska discipliner.

Arkeologernas omklädnings- och fikahörna
Så här kan det se ut i byggbaracken! Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ


Kaffepaus! Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ

Vad är det då som driver arkeologer? Marks idé om alkoholkonservering har tyvärr inte mycket bäring på arkeologer i fält – konserveringsarbetet börjar ju inte där. Är det kanske glädjen över att jobba med händerna – den meditativa processen att gräva – fylla hink – sålla? Eller förmågan att se skatter även i stenar och ben – kunskap och fantasi hjälper en att fylla i de hål som tiden har gnagt i de fysiska lämningarna efter andra människor i en annan tid? Eller känslan av att faktiskt gräva sig bakåt i tiden? Kanske det – fast inte minst tror jag att arkeologer tycker om att skita ner sig! Om man vågar sig på att psykologisera så undrar jag om det inte är så att arkeologerna inte fick leka tillräckligt i sandlådan när de var barn. Själv sitter jag vid ett skrivbord och längtar efter känslan att komma in efter en hel dag ute och ta av mig riktigt skitiga kläder…


Underbart! Lite för lite geggamoja, bara. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ

>> Sophie Jonasson jobbar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.

Myteristerna utanför Öckerö

I de lugnaste badvatten… kikade efter i Fornsök om det finns något kul i vattnen runt sommarstugan på Öckerö. Bingo! På bottnen utanför Öckerö vilar vraket efter det danska fartyget Havmanden.

Så här gick det till: Hösten 1682 var Havmanden på väg mot den danska kolonin St. Thomas med straffångar till sockerplantagerna. Missnöjet grodde ombord. Kaptenen var snål och besättningen fick lite mat. Dessutom var det dåligt väder. När man nådde Engelska kanalen gjorde besättningen myteri och kastade kaptenen överbord. Skeppet seglade vidare mot Azorerna där straffångarna släpptes av. Sedan vände man hemåt igen. Oturligt nog för upprorsmakarna blåste det upp till storm och fartyget strandade på Risö utanför Öckerö. Det dröjde inte länge innan de hade blivit arresterade. Slutet för sjömännen blev inte så muntert; de fördes till Köpenhamn, rådbråkades och avrättades. Fartyget hamnade på bottnen och där ligger det än idag.

Något att reflektera över nästa gång man tar ett bad på Kågenäs…

När jag letade en bra bild till det här blogginlägget hittade jag den här i Rosenhanesamlingen (som är en riktig guldgruva, kika in där!) Bilden föreställer slaget vid Ölands södra udde 1789, så den är ungefär hundra år fel i tiden för att illustrera berättelsen om Havmanden – men jag kunde inte motstå dramatiken i motivet! Skottet som skjuts från fartyget i förgrunden är en signal som betyder reträtt. Konstnären hette Johan Peter Cumelin.

>> Sophie Jonasson jobbar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.

Är det någon som känns vid denna benknota?


Foto: Incognita Nom de Plume

Man märker att man jobbar på Riksantikvarieämbetet när man får mail av det här slaget:

Hejsan,
Idag kom en mystisk försändelse med posten och när jag öppnade brevet fanns där en benknota och ingenting mer – inget brev med förfrågan eller någon avsändare. Är det någon som väntar på att få en benknota sig tillsänt?
Undrar
Christina G
Huvudregistrator

Nå – är det någon som har råkat skicka en benknota till ovan nämnda adressat? Vi håller på att gå åt av nyfikenhet! Så snälla avsändare – hör av dig till Riksantikvarieämbetet igen och berätta lite om benknotan! Det finns nämligen något som arkeologer älskar ännu mer än gamla ben- kontexten! Vad är väl en benknota utan en ungefärlig datering? Vi väntar med spänning på ett svar!

Svart på vitt

Varför är det så himla fascinerande med gamla foton? Jag är beroende av en glutt i Kulturmiljöbild några gånger i veckan, denna upplevelse kompletteras med en sväng på flickr där man kan kika på gamla fotografier från hela världen. Tanken på Riksantikvarieämbetets klimatarkiv som är fullt med gamla glasnegativ gör mig alldeles trånsjuk…

Kan det vara att man är uppväxt med TV-programmet Svart på vitt med Hans Villius och Olle Häger? Hur som helst så skulle jag i sann Hans Villius-anda vilja lyfta fram några fotografier ur Kulturmiljöbild. Den här flickan dyker upp på flera bilder – en riktig djurvän, verkar det som. Hon visar inte sitt ansikte på en enda bild. Är hon blyg, eller märker hon inte att hon blir fotograferad?


Sameflicka med hund, Satisjaure, Lappland 1958. Fotograf Björn Allard.


Sameflicka med get, Satisjaure, Lappland 1958. Foto: Björn Allard.

Här dyker hon upp igen, till vänster i bilden.


Sameviste, Satisjaure, Lappland 1958. Foto: Björn Allard.

Kul också att upptäcka att min gamla släkting och barndomsidol Hanna Rydh har knäppt några av motiven i Kulturmiljöbild. Här är kyrkstallarna vid Rättviks kyrka 1916.


Foto: Hanna A Rydh

>> Sophie Jonasson jobbar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.