Roger Wikell och Rolf Norlin vid nyfyndet (foto Th. Snædal).
Den 23 augusti 2011 anmälde arkeolog Roger Wikell, Sorunda, att en runsten påträffats vid Småhamra gård i Österhaninge socken söder om Stockholm. Ett par dagar senare granskade jag fyndet tillsammans med Roger och upphittaren, arrendator Rolf Norlin. Enligt Norlin så uppmärksammade han stenen redan vid höstplöjningen 2010, men det dröjde till vården innan ha lyfte upp stenen ur åkern upp på åkerkanten intill fyndplatsen ett 50-tal meter nordöst om Småhamra gård och ca 10 meter väster om uppfartsvägen mot gården.
När vårregnen hade tvättat stenen ren från jord och lera upptäckte Norlin att det var en runsten. Det dröjde dock ända till augusti innan Roger Wikell fick reda på fyndet och kontaktade mig.
Det är alltid en högtidlig stund att för första gången se en nyfunnen runsten och tyda runorna. Jag blev mycket glad när jag såg denna stenbumling, så typisk sörmländsk i sin skrovliga skönhet. Stenen är drygt 2 meter lång och upptill 130 cm bred. Överdelen är mycket omfångsrik i förhållande till rotpartiet, vilket troligen är orsaken till att stenen redan inom några få decennier har ramlat omkull och så småningom sjunkit ned i marken. Detta bekräftas av att ristningen inte är nämnvärt vittrad.
Inskriften uppkritad (foto Th. Snædal).
Från Småhamra är tidigare ett litet, nu förkommet, runstensfragment känt (Sö 267). Med all säkerhet har de båda stenarna stått vid en bro eller vadställe över det lilla vattendrag eller bäck som rinner genom dalgången. Österut fortsätter vägen mot Åvaviken, västerut förenar den sig med vägsystemet mot Österhaninges centralbygder och vidare mot Västerhaninge. Vägen passerar en runsten vid Högsta gård och området är för övrigt ganska runstensrikt.
Ornamentiken består av en drakslinga som omger ett kors på stenens mitt. Inskriften meddelar att: “Gunnar och Ulf och Sighjälm lät resa stenen efter Halvdan, sin fader. Gud hjälpe hans ande.” En utförligare rapport om inskriften kommer att skrivas när den är granskad och kommenterad i alla detaljer.
Eftersom stenen var sprickig och flagrig på vissa ställen packade stenkonservator Paterik Stocklassa in den i lera för att lösa upp smuts och eventuell påväxt. Den 25 oktober tvättades stenen och lagades, därefter restes den på impedimentet omkring 10 meter söder om fyndplatsen till upphittarens, Rolf Norlins, stora glädje och stolthet.
Stenkonservator Paterik Stocklassa (bakom stenen) och hans assistent Peter reser stenen (foto Th. Snædal).
Thorgunn Snædal
fil.dr. förste antikvarie
Förvaltningsavdelningen
Kulturvårdsstöd
Nya kommentarer