Kategori: Bebyggelse

På jakt efter Dalarnas runinskrifter

Runorna på baksidan av Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.
Runorna på baksidan av Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.

På baksidan av det s.k. Prästloftet vid Älvdalens kyrka finns en runinskrift ristad i en av stockarna. Den upptäcktes redan i slutet av 1980-talet av dalrunekännaren och runkalenderspecialisten Sven-Göran Hallonquist, men har aldrig blivit offentliggjord. För den som är mera van att läsa medeltida runor kan det se ut som om det står n nisa, men eftersom vi befinner oss i Dalarna är den sista runan ingen a-runa utan en e-runa. Det står alltså n nise, förmodligen en återgivning av namnet Nisse. Loftet är dendrodaterat till 1576-77 och inskriften kan härröra från när det byggdes.

De runor som användes i norra Dalarna är en speciell variant av runraden som brukar kallas dalrunor och som var i bruk från 1500-talet och fram till förra sekelskiftet. Redan vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus, kände till dessa runor och tog med dem på sin stora runtavla – Runakänslones lärespån – som han lät trycka 1599. Dalrunorna har också en självklar plats i varje översikt eller handbok om runor, men trots detta är de flesta dalruneinskrifter ännu opublicerade. Ingen vet riktigt hur mycket som finns eller har funnits, men mer än 350 har hittills registrerats av Runverket.

I början av oktober i år kommer ett 25-tal runforskare från olika länder att samlas i Mora för att studera denna typ av runinskrifter. Det sker i samband med det 26:e internationella fältrunologmötet, och eftersom jag är medarrangör i årets möte var jag nyligen på en rekognoseringstur till Mora och Älvdalen tillsammans med Sven-Göran Hallonquist (KTH) och de två andra arrangörerna, Helmer Gustavson (tidigare vid Runverket) och Patrik Larsson (Högskolan Dalarna).

Att stifta bekantskap med dalrunorna i original är som att stiga in i en ny värld. I stället för inskrifter huggna i uppländsk granit eller ristade i kalkputsen på insidan av de gotländska kyrkorna har vi här en skriftkultur som nästan uteslutande har använt trä som skrivunderlag. Några av inskrifterna som finns ristade i byggnader är mycket gamla och kan gå tillbaka till 1200-talet. Andra är så unga som från slutet av 1800-talet.

1300-talsrunorna ristade ovanför dörren i härbret vid Drändj gard i Färnäs. Foto Magnus Källström.
1300-talsrunorna ristade ovanför dörren i härbret vid Drändj gard i Färnäs. Foto Magnus Källström.

Vår resa förde oss till skilda platser som Zornmuseet och Zorns gammelgård i Mora, Färnäs, Bonäs, Våmhus och slutligen Älvdalen och Rots skans. I ett härbre vid Drändj gard i Färnäs granskade vi en inskrift ovanför dörren, där man tidigare med tvekan hade läst hata itn, vilket enligt uppgift kan tolkas som ”hugg i den”. Det är dock mycket möjligt att det i stället står hata · iain, vilket måste betyda någonting annat. Genom dendroundersökningar vet vi att timret i härbret har fällts vintern 1298-99  respektive 1300-1301, och det rör sig alltså om en rent medeltida inskrift. Det intressanta är att a-runan här har dubbelsidig bistav, medan n-runan har enkelsidig, ett drag som är typiskt för de senare dalruneinskrifterna och som alltså har varit etablerat redan vid denna tid.

Vi träffade många trevliga och hjälpsamma människor och vår rundtur gav oss flera nyttiga insikter, inte minst om hur svårt det kan vara att få korn på en träinskrift inne i en byggnad trots att man vet på ett ungefär var den ska finnas. Detta ger också en vink om att det förmodligen finns mycket kvar att upptäcka.

Gätrunorna vid Nybolet i Våmhus slutligen lokaliserade. Ristningen finns i hällen framför Helmer Gustavson (liggande). Foto Magnus Källström.
Gätrunorna vid Nybolet i Våmhus slutligen lokaliserade. Ristningen finns i hällen framför Helmer Gustavson (liggande). Foto Magnus Källström.

Resan avslutades med ett besök vid en av de få längre dalruneinskrifter, som är ristad i sten. Den finns i ett bergsparti i skogen vid Nybolet i Våmhus, men på grund av lite slarvig kartläsning, en nytillkommen väg och kanske för mycket iver, började vi först leta på fel plats och det blev en hel del klivande i skogen innan vi hittade den och då hade det hunnit börjat regna. Ristningen upptäcktes på 1980-talet, men har tyvärr redan blivit så pass överlavad att den är ganska svår urskilja. Plötsligt kom också åskan och eftersom de som ristade runorna 1669 hade valt att göra det på en bergstopp – med en då säkert betagande utsikt – fann vi det säkrast att lämna platsen. Inte heller denna inskrift är slutgiltigt läst och tolkad, men det blir kanske en lämplig uppgift för det 26:e internationella fältrunologmötet.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Nytt namn i Hejnum – och ett meddelande från medeltiden

G 247a på Hejnums kyrkas tornmur i ny skrud. Foto Magnus Källström

Restaureringsarbetena i Hejnums kyrka, där årets första runfynd gjordes en kall januaridag, går mot sitt slut. Stenhuggarsignaturerna med runor på tornet har dokumenterats och målats upp, och de sista av byggnadsställningarna är nu nedmonterade. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg består de flesta av de nyfunna signaturerna av runorna hai eller haim (ibland felskrivet hnim). Detta är förkortning av det namn som i den sedan gammalt kända G 247a har lästs haimastr och tolkats som en lite oväntad skrivning för Haimfastr.

I den ristning som vi fick syn på i januari är texten annorlunda, och jag har länge brottats med hur den egentligen ska läsas. Även om det såg ut att kunna vara samma namn som i G247a kunde jag inte riktigt få ihop det, eftersom den sjätte runan helt säkert är l och inte s. Först i juni fann jag lösningen. Jag höll då på med att kalkera alla ristningar i muren på plast och när jag kom till G 247a upptäckte jag plötsligt att den runa som alltid hade lästs som ett s.k. gotländskt s i själva verket var en l-runa. Det står alltså haimaltr på båda stenarna, vilket måste återge ett namn Haimaldr. Vad jag vet är ett sådant namn okänt i Norden, men eftersom namn på -(v)aldr är relativt vanliga på Gotland kan det mycket väl ha funnits. Stenhuggaren i Hejnum måste alltså från och med nu byta namn. (Det kan nämnas att det på nyfyndet från januari faktiskt står lite mer än i G 247a: haimaltr : a, vilket troligen ska tolkas som ”Haimald äger”.)

I Hejnums kyrka finns det inte bara runor på yttermurarna, utan också i putsen på insidan. Några av dessa har varit mycket svåra att läsa, eftersom de delvis är överkalkade. Bakom skranket till predikstolen finns till exempel en ganska lång runinskrift, där man egentligen inte har kunnat förstå mer än ordet sum ”som”. När jag var där för två år sedan tyckte jag mig visserligen med fingrarna kunna känna mig fram till ett hier ”här” på slutet, eftersom putsen som låg i ristningsspåren var mycket slätare än den omgivande väggytan, men jag var långt ifrån säker.

Nu under sommaren har en konservator avlägsnat det mesta av putsen i ristningen, och det är nu inte särskilt svårt att läsa hela inskriften.

Runorna bakom skranket. Foto Magnus Källström

Där står:

uil-­-mbr : hit : h-n : sum : uar hier

Något som bör betyda:  ”Viljam hette han som var här”! Att möta namnet Viljam (William) är kanske lite oväntat, men den första runföljden kan knappast vara resterna av något annat. Namnet kommer ursprungligen från kontinenten (fornhögtyska Willahelm, Willihelm) och ombildades till Vilhjalmr (och sedan till Viljamr) när det lånades till Norden i början av medeltiden.

Detta är inte första gången som en variant av namnet Vilhjalmr dyker upp i en gotländsk runinskrift. När man 2006 gjorde arkeologiska undersökningar inför byggandet av en ny entré utanför Gotlands Museum i Visby påträffades en kniv, där det på skaftet står att någon som hette kukri (hur det nu ska tolkas) har fått en ”god kniv” af · uili(i)lmi dvs. ”av Viljalm”.

Även om samma namn på kort tid har framkommit i två olika runinskrifter i samma landskap kan de inte avse samma person. Kniven har utifrån fyndomständigheterna daterats till omkring 1100, medan putsristningen i Hejnum sannolikt är flera århundraden yngre. Det är inte heller säkert att personerna ifråga hörde hemma på Gotland. Av formuleringen i Hejnuminskriften får snarast intrycket av en tillfällig besökare (Kilroy was here), men ristaren har å andra sidan använt ett gotländskt s och bör därför inte ha varit en alltför långväga gäst.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Så kan Wiki Loves Monuments berika data från Riksantikvarieämbetet


Vinnaren av förra årets svenska upplaga av Wiki Loves Monuments. Foto: Ulff (CC by-sa)

Den gångna helgen sparkade årets upplaga av Wiki Loves Monuments igång. Det är en tävling som går ut på att fotografera fornminnen, byggnader och fartyg och ladda upp dessa på Wikimedia Commons (den mediadatabas kopplad till Wikipedia). På så sätt kan bilderna användas för att illustrera artiklar om t ex k-märkta hus. Ansvariga för den svenska delen av tävlingen är Wikimedia Sverige tillsammans med användarna på svenskspråkiga Wikipedia.

Det finns appar både för Android och iOS vilket gör det möjligt att fota och ladda upp bilder direkt på plats. Jag har själv testat Android-appen och det funkar riktigt smidigt. Data från FMIS och Bebyggelseregistret ligger till grund för fornminnes- och byggnadsdatan som används i tävlingen.

Vi håller just nu på att planera för höstens utvecklingsomgång i K-samsök (SOCH) och Kringla och ett av våra ”spår” är att utveckla möjligheter att visa bilderna från tävlingen (och givetvis andra bilder) vid t ex fornminnen i Kringla. Detta möjliggörs då man vid uppladdningen av bilden anger id-numret i FMIS resp Bebyggelseregistret. Länkarna lagras i vår databas för användargenererat innehåll och kopplas ihop genom K-samsök.

På så sätt kan vi använda den crowdsourcade datan för att kvalitetshöja data från Riksantikvarieämbetet och då många fornminnen och byggnader saknar bilder är detta mycket värdefullt. Detta begränsas givetvis inte till Riksantikvarieämbetets data utan all data i K-samsök kan kopplas ihop med bilder i Wikimedia Commons.

Då de uppladdade bilderna dessutom märks med Creative Commons så finns det inte heller några rättsliga hinder för oss att att visa dessa i våra tjänster.

>> Johan Carlström jobbar med Kringla och K-samsök på Riksantikvarieämbetet.

 

Årets första runfynd

Runstudier på lite högre nivå i Hejnums kyrka. Foto Laila Kitzler Åhfeldt

… gjordes redan den 18 januari i Hejnums kyrka på Gotland. Dagen innan hade jag genom Gotlands Museum fått reda på att man trodde sig ha funnit runor inristade på en bjälke högt uppe i tornet, vilket naturligtvis måste undersökas. Från Hejnums kyrka känner man sedan tidigare flera runristade gravhällar från medeltiden och runinskrifter har hittats på flera ställen i putsen inne i kyrkan. Dessutom finns tre stenmästarsignaturer huggna i kvaderstenarna på tornets västsida fem meter över marken. Att ytterligare runinskrifter skulle kunna dyka upp var alltså inte oväntat, särskilt som kyrkan just nu genomgår en renovering.

Det var alltså med viss förväntan som vi klättrade upp för stegarna till toppen av tornet. På träbjälken fanns mycket riktigt på flera ställen rader av raka streck ristade, men det gick inte att fastställa om de en gång varit runor eller om det bara rörde sig om just rader av ristade streck. Något besvikna fick vi klättra ner igen, men på nedvägen slog det mig att byggnadsställningarna runt tornet gav en ypperlig möjlighet att se de tre stenmästarsignaturerna på utsidan av tornmuren på nära håll. De två som har kunnat tolkas lyder haimastr ”Haimfast” och botuiþr ”Botvid”. Den senare runföljden är uppochnedvänd, vilket visar att stenhuggarna har märkt upp sina kvaderstenar medan dessa ännu låg på marken.

Efter att ha ägnat lite tid åt de tre ristningarna fick jag en ingivelse att gå runt tornhörnet och titta lite på sydsidan, där jag nästan direkt fick syn på en tidigare helt okänd runristning. Den bestod av ca åtta runor, som stod uppochned precis som i namnet botuiþr på västsidan. Inskriften började med ha, men trots att runorna var ganska tydliga kunde jag inte få något sammanhang i texten. Ljuset var dunkelt och iskallt smältvatten droppade längs tornmuren och löste upp det papper som jag försökte anteckna på. Jag har sällan varit med om en mer irriterande situation: att ha en alldeles nyfunnen runinskrift mitt framför nosen och inte vara i stånd att läsa den! Undersökningen fick alltså skjutas på framtiden.

Undersökning av den nyfunna inskriften i viss väta. Foto Laila Kitzler Åhfeldt

Förra veckan var jag där igen under bättre förhållanden, men inte heller denna gång blev inskriften ordentligt läst. Under mellantiden hade man nämligen  upptäckt ytterligare 7-8 stenmästarsignaturer i murverket på tornet och all tid gick åt att inventera och preliminärgranska dessa. De visade sig alla vara mycket korta. En löd haimi, en annan haim, flera bestod endast av de tre runorna hai. Tydligen rör det sig om den tidigare kände Haimfast, som tröttnat på att hugga hela sitt namn och därför gradvis förkortat det. Kanske ska också ”min” inskrift från januari tolkas på samma sätt. Efter de två inledande runorna ha finns nämligen ett kort lodrätt streck, som kanske ska uppfattas som ett skiljetecken. De följande runorna behöver i så fall inte höra till personnamnet, utan kan återge något annat, vad har jag ännu inte lyckats fundera ut.

En hälsning från medeltiden: hai. Foto Magnus Källström

Ortnamnsforskaren Herbert Gustavson har i en artikel 1938 föreslagit att namnet Haimfastr kan ingå i namnet på en bebyggelse i just Hejnums socken, nämligen det nu försvunna Hemsarve, som i så fall skulle återgå på ett äldre *Haimfastsarfa. Han tänker sig till och med att denna gård kanske har varit grundad ”av kyrkobyggmästaren Haimfastr”. Detta är fullt möjligt, även om vi nu vet att Haimfast inte har varit byggmästare, utan helt säkert stenhuggare. På denna punkt har de nu gjorda runfynden försett oss med ny kunskap.

Våra undersökningar är inte avslutade och eftersom hela tornet ska rengöras borde det finnas goda chanser att hitta ytterligare inskrifter. Förhoppningsvis kommer vi då att få nya ledtrådar om vilka som högg kvaderstenarna till tornmuren i Hejnum.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om de andra runinskrifterna i Hejnums kyrka i Thorgunn Snædals artikel i Gotlands runinskrifter 3. DS.

Skydd hävt – Kiruna stationshus rivs

Bebyggelseregistret fick i förra veckan in ett beslut om hävande av byggnadsminnet Kiruna stationshus. Stationshuset ligger i ett område med stor risk för sprickbildning i och med malmbrytningen och kan på sikt inte stå kvar på platsen. Efter diskussioner om hur man skall kunna bevara byggnaden, antingen genom att flytta den eller demontera och bygga upp den på annan plats, har man nu kommit fram till att den enda möjliga utvägen är att göra en noggrann dokumentation och sedan riva byggnaden. Att demontera byggnaden och flytta den ses inte längre som ett alternativ eftersom det finns stora risker för ras. Samtidigt är delar av det kulturhistoriska värdet starkt förknippat till platsen, en självklarhet då det handlar om en järnvägsstation i anslutning till järnväg. Länsstyrelsen anser därför att detta värde skulle gå förlorat om byggnaden flyttades från sitt sammanhang. I länsstyrelsens beslut för hävandet av byggnadsminnet finns det tydliga riktlinjer för hur dokumentationen skall utföras.

Fotograf Jan Eve Olsson 1998-06-06

Kirunas stationshus byggdes 1915 i stram nationalromantisk stil och ritades av Folke Zettervall och blev statligt byggnadsminne 1986. Det övergick sedan till att bli byggnadsminne enligt kulturminneslagen 2001 då Jernhusen förvärvade byggnaden från staten.

Jag antar att vi kommer få se fler liknande beslut i Kiruna framöver.

Beslutet om hävandet av byggnadsminnet Kiruna stationshus finner du i Bebyggelseregistret under dokument

 

 

Tips inför utflykten


Foto: Carl Curman, okänd datering

Vad är egentligen stenröset uppe på höjden? Vad är det för konstiga kullar i hagen bakom ladan? Det är sommar, vissa av oss är tillbaka på jobbet medan andra är mitt uppe i semestern. Då vi gärna rör oss ute i naturen på semestern så tänkte jag tipsa om några av våra (och andras) e-tjänster som kanske kan förhöja upplevelsen av utflykten.


Före utflykten

Vi på Riksantikvarieämbetet förvaltar flera databaser varav två kan vara användbara inför utflykten; Fornsök och Bebyggelseregistret. Dessa innehåller information om alla hittills kända fornlämningar samt skyddad historisk bebyggelse. Vill du göra en mer allmän sökning så rekommenderas Kringla vilket är en samsökstjänst som söker ner i ett 20-tal minnesinstitutioners databaser (inklusive Forsnök och Bebyggelseregistret). Kanske finns det äldre foton från platser som du brukar besöka?


Under utflykten

Det händer att man stöter på former ute i landskapet som man blir nyfiken på men som man inte haft möjlighet att kolla upp i förväg. När detta händer rekommenderar jag att du har laddat ner Kringla för mobilen (i dagsläget endast för Android-telefoner). Med denna app kan du få reda på vad som finns i närheten (byggnader, fornlämningar och koordinatsatta fotografier) med hjälp av GPS:en i din smartphone, på plats ute i landskapet. Har du istället en iPhone så finns det en app som heter Fornfynd där du kan söka fram fornlämningar. Fornfynd är inte utvecklad och förvaltad av Riksantikvarieämbetet men använder samma information som Kringla via K-samsök.

Efter utflykten
Alla har vi platser vi känner lite extra för och som vi kan berätta historier om. Dela med dig av din historia om dina platser på Platsr, Riksantikvarieämbetets community. Du kan lägga till text, ladda upp bilder och diskutera med andra. En ganska ny funktion är att du kan använda ditt Facebook-konto för att logga in.

Jag fick f ö ett supportmail till Kringlas e-postlåda från en användare som heter Eva och som avslutade vår konversation med: ”Det här är som släktforskning fast med gamla hus och sånt i stället.”

Spot on! :)

>>Johan Carlström är systemansvarig för Kringla på Riksantikvarieämbetet

Malmberget workshop – digitalt berättande på Platsr

Simon presenterar workshopen
Foto: Maria Logothetis (CC-by)

För några veckor sen var vi från Riksantikvarieämbetet, Agnes, Gert och Maria,  i Malmberget i Gällivare för att genomföra en workshop i digitalt berättande (digital storytelling) tillsammans med deltagare från tre olika berättargrupper från Malmberget.

Bakgrunden till genomförandet av workshopen handlar om hur alternativa berättelser kan skapa ökad delaktighet och engagemang för kulturarvet, och möjligheten att tillgängligöra dessa på webben på Platsr community. Arrangemanget var ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet tillsammans med Gällivare kommun och nätverket av berättargrupper från Malmberget samt Kulturskolan Stockholms mediecenter.

Läs mer

Ett gammalt fyrhus på Öland


Foto: Carl Fredrick Lindberg, troligen 1875

Fyrar och fyrplatser är fina byggnader och miljöer, med en speciell och viktig funktion vid kusterna. Förr var fyrarna bemannade – idag är de automatiserade. Fyrar kan se ut på många olika sätt… I våra bildsamlingar stötte jag på en svartvit bild av ett fyrhus söder om Borgholm på Öland. Borgholms slottsruin syns vid horisonten. Två unga kvinnor i långa klänningar står arm i arm intill en stenmur. Är det kanske fyrvaktarens döttrar?

Det skulle vara intressant att veta om huset finns kvar idag och vad det har för historia. Bilden är tagen av fotografen Carl Fredrick Lindberg och den digitala bild vi ser är skannad från ett glasnegativ.


Foto: Carl Fredrick Lindberg, 1875

En annan bild av samme fotograf från en plats i närheten är daterad 1875 och det troliga är att bilderna togs vid samma tillfälle. Den lilla träbyggnaden på den andra bilden har antagligen använts som förgrund för att få djup i bilden av slottsruinen.

>> Anna Boman jobbar med bildsamlingarna och Flickr Commons på Riksantikvarieämbetet.

Swedish towns on Flickr Commons

Gothenburg / Göteborg, Västergötland, Sweden
Gustaf Adolf Square in Gothenburg/Göteborg, about 1900. Photographer: Unknown

This week, we present a new set on Flickr Commons, with photographs of towns from all over Sweden, taken about 100 years ago or more. The photos show town views and city environments, as well as individual buildings of different kinds – harbours, squares, castles, dwelling houses, school buildings, railway stations, administration buildings…you name it!

Visby, Gotland, Sweden
Visby harbour in the 1870s.  Photographer: Unknown

Today, some of the towns we see on the photos are well preserved in their historical parts – like Visby (a UNESCO World Heritage town) on the island of Gotland. Some of the towns have changed a lot since these photos were taken, and some of the buildings we see are replaced by new ones.

How precious aren’t these old images to show us how our environment has changed over time? They might lead us to reflect on different aspects of urban development, both positive and negative.

It would be great to see some modern comparative photographs posted as comments to these old town photos. Welcome to comment, tag and share!

>>Anna Boman is a member of the Flickr Commons team at the Swedish National Heritage Board

Riksantikvarieämbetet i Rio

På en av världens största konferens/ utställning om städer, World Urban Forum i Brasilien deltar Riksantikvarieämbetet mellan den 22-26 mars.

Det är regeringsuppdraget Hållbar stadsutveckling som ligger bakom vårt deltagande på konferensen och vi som deltar från Riksantikvarieämbetet är Nataliya Hulusjö redaktör, Åsa Dahlin, arkitekt och Mikael Frisk, antikvarie. Vi gör det tillsammans med Arkitekturmuseet, Boverket och Formas.

Temat i för konferensen år är ”The Right to the City – Bridging the Urban Divide”.

Genom vårt gemensamma framträdande kommer våra fyra myndigheter att visa sociala och kulturella aspekter på hållbar stadsutveckling i Sverige under vår egen slogan ”Bridging the Gap between citizens, professionals and authorities”

Samtidigt ska vi lära oss mer om hur de andra, internationella aktörerna arbetar för goda livsmiljöer i världens växande städer.

Vi som bloggar från Rio är:
Åsa Dahlin, Arkitekt Michael Frisk, antikvarie
Nataliya Hulusjö, Åsa Dahlin och Michael Frisk

Läs även mer på Boverkets blogg!

World Urban Forum i Rio