Slussen 1930-tal. Foto: Carl Gustaf Rosenberg
JAG BETRAKTAR CARL-GUSTAFS ROSENBERGS BILD av Slusskarusellens själva nav – ett motljusmotiv från det sena 1930-talet eller så. Så välbekant men ändå så främmande, så vardagligt men ändå så exklusivt och utom räckhåll. Ljuset frilägger detaljerna från fonden och kvinnas kontrakurs mot den manande pilen skapar ett kraftfält i motivets centrum.
ETT MISSLYCKANDE ÄR OUNDVIKLIGT, det inser jag samtidigt som jag överväger en fotografering av samma plats igen 70 år senare.
Men lockelsen blir för stark och jag tar ändå en ny bild i augusti 2009, nyfiken på hur tiden hanterat denna – min egen och andra stockholmares – kulturmiljö.
ROSENBERGS BILD speglar en stad med värderingar som numera inte betyder så mycket.
Den unga kvinnan för sig, medvetet men utan jäkt – kanske lockar en liten shoppingtur i Blå Bodarna? Blomstergruppen lapar sol på lätta ben, uppenbarligen väl ompysslad av gröna fingrar. Vägvisaren står inte bara för information, den bjuder också på en liten visuell kick och är dessutom en integrerad del av den greppvänliga ledstången. Ett somrigt markistak till höger över caféet vid trappans krön vittnar också om en vaken blick för detaljerna. Trots den urbana miljön härskar här ett vårdat lugn. Och de ynglingar som idag manifesterar sig med klotter är ännu inte påtänkta.
MIN KAMERA ser ett skrovligt och forcerat samhälle där närmiljön har ringa betydelse.
Slussen i augusti 2009. Foto: Bengt A Lundberg
Nu avverkar kvinnan Slussen som en transportsträcka, mellan lämnandet på dagis och en tuff arbetsdag. Omvärlden avskärmas med MP3 i ena örat och mobilen i det andra.
Blommorna har fått ge vika för en betongcontainer där man tömmer sopmaskiner. Stenbeläggningen är uppriven med klumpiga lagningsförsök. En asfaltsvalk markerar den bortmejslade basen till den eleganta trappa vilken skapades för platsen och som nu ersatts av en brant protes som tvingats ut åt höger. Skyltarna som borde visa fotgängarna rätt spretar lite tvekande, knappt läsliga i sviterna av kronisk åverkan. När man höjer blicken för en vy mot Söder klyvs denna av gatubelysningens stålspjut som trängt undan de lätta vita glasarmaturer, som hos Rosenberg seglade i luften tillsammans med Strömmens måsar.
EN TRIST BILD, JA. Visserligen är min tagning knivskrap och välexponerad, men den atmosfär som Rosenberg speglade har skingras. Min kamera liknar ett medicinskt instrument som registrerar hälsoläget hos någon som insjuknat. För att man inte brytt sig.
Det bästa man kan säga om min egen bild är att den sakligt berättar om hur det faktiskt gick för en av Stockholms mest uppskattade mötesplatser.
Den påminner också om att kulturmiljövård är ett uppdrag utan slut. Och att fotografiet är oöverträffat när dess misslyckanden och framgångar behöver studeras. Det är en mission den delar med tusentals andra fotografier i Kulturmiljöbild.
I Kulturmiljöbild finns mer än 150 bilder av Slussen under fyra århundraden.
>> Bengt A Lundberg är fotograf och jobbar på Riksantikvarieämbetet.
I slutet av förra veckan besökte jag och Börje Lewin den danska huvudstaden för att delta i kickoff för projektet 
Nya kommentarer