Kategori: Besöksmål

Riksantikvarieämbetets kulturarvsdata i Google Field Trip

Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by), från Google Field Trip-appen
Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by), från Google Field Trip-appen

Riksantikvarieämbetet är tillsammans med Europeana med i ett pilotprojekt med Google, där vi levererar data om historiska platser och byggnader till Google Field trip, en app som riktar sig mot turister. För att kunna leverera data till appen måste dataobjekten ha en koordinat, språkidentifiering, en beskrivande text som är läsvänlig och intressant, samt bilder av hög kvalitet märkta med fria licenser.

Vi valde ut ett trettiotal platser och byggnader i en första omgång som uppfyller dessa kriterier samt är tillgängliga och enkla att hitta till för en besökare. Exempelvis kan man under kategorin ”Historiska Platser” hitta Citadellet i Landskrona, Drottningholms slott i Stockholm och Västra Stenby Kyrka i Motala. Hela Google Field Trip setet kan också ses på webben.

Genom appen kan Riksantikvarieämbetet visa på nyttan med fritt licensierad, öppen kvalitetsdata, berika användares reseupplevelser och få större spridning och användning av kulturarvsdata som myndigheten förvaltar. Europeana är en partner som vi arbetar tillsammans med i flera olika strategiska projekt med fokus på långsiktig, hållbar utveckling av Europeanas infrastruktur och ramverk för datakvalitet ur ett vidareanvändningsperspektiv, som även vi har nytta av.

Andra fördelar med Europeana-nätverket är också att vi får tillgång till partners inom bland annat kreativa näringar och kan haka på projekt som till exempel Google Field Trip. Google Field Trip-piloten är ett effektivt och kul sätt att dela med oss av information om kulturarv i Sverige, till miljoner internationella användare. Grundtanken är självklart att stötta användning och återanvändning av kulturarvsdata.

Mer om pilotprojektet hittar ni här.

Maria Logothetis är verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

 

Varför Battle of Wisby?

Det senaste halvåret har jag ställt mig själv samma fråga, och det mer än en gång. Vad är det som gör att jag ägnar min fritid under lejonparten av ett år åt att skapa möjligheter för andra att syssla med medeltid inom ramarna för projektet Battle of Wisby? Och vad är det som gör att jag inte tröttnar på 1300-tal?

Mitt namn är Peter Ahlqvist. Jag är tidningsredaktör till yrket, men har en bakgrund som arkeolog (och kock för den delen). Inom medeltidsevenemanget Battle of Wisby har jag ansvar för press och kommunikation, något som jag tycker faller sig ganska naturligt, men annars vill jag gärna ägna mig åt 1300-talet rent generellt.

 Roger Magnusson
Jag har haft den fantastiska förmånen att studera platorna från Visbys massgravar på nära håll.
Foto: Roger Magnusson.

 

Jag sysslar med något som kallas levande historia eller historiskt återskapande. Folk brukar förväxla det med lajv, men det är inte det jag håller på med. Gemensamt för många av oss reenactors (en engelsk term för att beskriva människor som är intresserade av historiskt återskapande) är att vi har ambitionen att vara totalt historiskt korrekta under våra uppvisningar. Det handlar om allt i från maten vi äter till sömmarna vi använder när vi syr våra kläder. En person som bevistar en föreläsning eller en förevisning ska kunna känna sig 100 procent säker på att han eller hon upplever en vetenskapligt exakt manifestation av den tidsperiod återskaparna har valt. Folkbildning in extremo.

Nördar
Och vi är riktigt bra på det vi gör. Jag vågar påstå att många av oss lyckas hitta svar där den etablerade arkeologiska, historiska och konsthistoriska forskningen går bet. Jag tror att det har att göra med flera saker. Att vi är många är en av dem. Även om jag inte känner till trådtätheten i tyget i Herjolfsnes 63 så är den kunskapen bara ett telefonsamtal borta. Hundratals reenactors med hundratals olika inriktningar utgör en formidabel kunskapsbank, något som leder oss till en annan anledning: vi är specialintressade nördar.

Jag vet folk som fött upp får av medeltida typ, klippt dem, sorterat ullen, tvättat ullen, kardat den, spunnit den till tråd, vävt tråden till tyg, färgat tyget (med metoder och färgämnen som var kända under medeltiden), klippt till det (med en handsmidd sax av 1300-talstyp) och sytt det till kläder baserade på manuskriptbilder – givetvis med en handgjord mässingsnål och handspunnen tråd. Den typen av experimentell arkeologi parad med åratal av studier inom ämnet utgör en kombination som är helt oslagbar ur forskningssynpunkt.

Verkstad
Kanske syns det på minen att jag inte är någon vidare hantverkare…
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Och så kommer jag åter till frågan: varför vill folk göra det där? Bara fåruppfödningen får till och med mig att sucka lite och himla med ögonen. Är det lönt? Finns det inget bättre att syssla med? Kanske. Jag är personligen ingen vidare hantverkare så jag brukar hålla mig från den biten så långt det är möjligt. Jag forskar, och min specialitet är materiell kultur med fokus på dräkt och vapen i Östersjöregionen mellan 1364-1389.

 

 

 

 

Plata?
Men i bland måste också en skrivbordsryttare som jag lyfta byxbaken ur stolen – det är sjukt dyrt att köpa sånt där tyg, och även om jag svär konstant genom processen så lyckas jag (vanligen efter en mängd misslyckanden) åstadkomma något som fungerar hjälpligt. Just nu förbereder jag mig inför Battle of Wisby genom att ersätta min gamla plata från 2004 med en ny.

Platar
Två av tre bröstplåtar. De har knackats med hammare för att bli en aning skålade – precis som originalet.
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Ordet plata är medeltidssvenska för ett så kallat visbyharnesk – ett antal plåtar fastnitade på en väst. Det är fråga om en sorts rustning som påträffades i unika mängder i massgravar utanför Visbys murar. Platorna har tillhört antingen fallna gutniska bönder eller dito invaderande danskar – precis samma förfäder som fick oss att anordna Battle of Wisby till att börja med.

Min gamla plata var ganska dåligt gjord (man kan kalla den mitt första misslyckande) men det är något viktigare som inspirerat mig att ta tag i saken igen; Thomas Neijman, en av mina kollegor i projektgruppen som arrangerar Battle of Wisby, har under en tid arbetat för Historiska museet i Stockholm med att gå igenom materialet från utgrävningarna av massgravarna.Tack vare honom och Annika Ewing vid Historiska museet fick jag möjlighet att ta en närmare titt på de gamla rustningarna. Vi hittade något speciellt.

Upptäckter
Det är nära nog ett sekel sedan Bengt Thordeman och andra genomförde de arkeologiska undersökningarna, men trots (eller kanske tack vare) en extremt omfattande publikation har jämförelsevis lite övrig forskning ägnats materialet. Men dagens forskning har så klart kommit längre än dåtidens och med dess framsteg följer också forskarens förförståelse och förkunskaper. Vi valde dessutom att se materialet ur en lite annan synvinkel – vi intog reenactorns helhetsperspektiv och tittade inte bara på rustningarna som rustningar, utan också som föremål i ett sammanhang. Därför lade vi märke till fossiliserat tyg på plåtresterna från platorna ur massgravarna.

För min del var det en sensationell upptäckt; den allmänna uppfattningen är att läder använts som bärare av plåtplattorna, eftersom det är starkare.  Tack vare att Maria Neijman – ytterligare en projektgruppskollega – är så pass duktig på medeltida textil, kunde hon berätta vad för slags tyg som använts och när jag väl fått reda på den saken bestämde jag mig för att prova. Det var ett ögonblicks hybris som jag fortfarande ångrar – inte minst för att jag köpt handvävt tyg för 800 kronor, men också för att jag får stå i en smedja – mitt i sommaren.

Thordeman
Ungefär så här ritade Bengt Thordeman upp bröstplåtarna till rustning nummer 1.
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Men kanske är det just här som jag hittar svaret på varför. Ögonblicket då vi insåg att en del av platorna sannolikt konstruerats med tyg snarare än läder kändes svindlande. Det var som på julafton, fast många, många gånger bättre. Det är liksom i stort sett bara jag som känner till den där lilla detaljen med tyget på platorna. Eller att det medeltida ordet slappor sannolikt bör översättas till ”halsskydd i valfritt material” snarare än till ”vid en hjälm hängande läderstycke som betäcker bakhufvudets nedre del” som den gamle professorn i nordiska språk, K.F. Söderwall, ville ha det till. Battle of Wisby blir ett tillfälle för mig och mina likar att dela med oss av våra upptäckter. Besökarna i vårt tältläger i Östergravar ska få se vår medeltid – och den är fjärran från Hollywoods hittepå.

Hur gör man en plata då? Kom till Visby under vecka 32 så ska jag berätta! Tills dess kan du ta en titt på bilderna i den här artikeln. Jag har ett antal svettiga timmar kvar i smedjan, men när jag står på slagfältet i Mästerby eller utanför ringmuren vet jag att jag nått ännu ett steg längre i min strävan efter det perfekta 1300-talet.

Du är varmt välkommen att kontakta mig med frågor, eller att besöka mig och mina med-reenactors i Battle of Wisbys läger i Östergravar under vecka 32. Det blir en upplevelse som du garanterat kommer att minnas.

Gästbloggare på K-bloggen
Peter Ahlqvist

E-post: peter@battleofwisby.com
Webb: www.battleofwisby.com
Facebook: https://www.facebook.com/groups/115418071845361/
Blogg: http://battleofwisby1361.wordpress.com/

…………………………………………………………………………………………………………..

Battle of Wisby genomförs i samarbete med aktörer från civilsamhället, lokala organisationer, museer och myndigheter. Deltar gör bland andra: Mästerby hembygdsförening, Kapitelhusgården, Föreningen Medeltidsveckan, Campus Gotland, Gotlands museum, Region Gotland, Historiska museet, och Riksantikvarieämbetet. Projektet anordnas av föreningen Battle of Wisby.

Runstenspusslet lagt

Överdelen av den sammanlagda runstenen från Björkö by. Foto Magnus Källström.

Egentligen är detta inlägg ganska onödigt, eftersom hela historien redan har berättats på ett utmärkt sätt på Birkaprojektets blogg, men kanske finns det ändå lite att tillägga.

I torsdags var jag ute i Historiska museets magasin i Tumba tillsammans med Gunnar Andersson och Kerstin Näversköld från museet. Tillsammans skulle vi titta på alla de runstensfragment som sedan 1800-talet har hittats på Björkö i Mälaren. Det senaste fyndet gjordes i höstas i Björkö by, vilket jag har skrivit om i ett tidigare inlägg.  Sammanlagt har nu tio olika runstensfragment framkommit i byn, och dessa antas i Upplands runinskrifter tillhöra minst tre olika runstenar (U 6, U 7 och U 8). Vår förhoppning var att vi skulle kunna passa ihop åtminstone några av fragmenten och avgöra hur många runstenar det egentligen handlade om.

Till en början såg det ut som en ganska hopplös uppgift. Nästan alla fragmenten är 30 cm tjocka och så tunga att man måste vara minst två personer för att ens kunna rubba dem på lastpallarna. Vi började med att försöka passa ihop två fragment, som enligt litteraturen skulle ha passning, men där det aldrig har avslöjats på vilket sätt. Denna passning hittade vi ganska lätt och lyckligtvis låg båda stenarna på samma pall. Sedan upptäckte Kerstin att två fragment med delar av ett djur borde höra ihop, vilket visade sig stämma och då kände vi att vi hade ett genombrott. Det tog dock hela dagen med mycket funderande och diskuterande och ett antal klämda fingrar innan alla tio fragmenten hade funnit sin plats.

Det något oväntade slutresultatet blev att samtliga fragment tillhör en och samma runsten, som ursprungligen varit mer än 2 meter hög och drygt metern bred. I mitten finns ett stort kors och till höger om detta två djurfigurer. Högst upp på det enda fragment, som inte har direkt passning till något annat fragment, finns resterna av något som ser ut som en ryttare till häst. Av själva runinskriften återstår däremot endast brottstycken, men faktiskt tillräckligt mycket för vi för första gången ska kunna bilda oss en uppfattning om innehållet. Texten inleds med runföljden × þorst…, som inte kan vara rester av något annat än namnet Torsten. Därefter följer efter en lucka …stain, som troligen utgör slutet av ett annat namn på -­sten, kanske Östen. Detta följs i sin tur av runorna rais… som nu kan rekonstrueras ræis[tu] ’reste’. Sedan saknas ett längre avsnitt av texten, men upptill till vänster hade vi passat in ett fragment med några runor, som av allt att döma ger namnet på den som stenen har tillägnats.

Runföljden som sannolikt avslöjar vem stenen har rests efter. Foto Magnus Källström.

Det står …-str(i)-…, vilket knappast kan vara något annat än en form av namnet Estrid! Stenen har alltså troligen varit tillägnad en kvinna. Eftersom den är rest av två män, vars namn har slutat på -­sten, kan vi misstänka att dessa har varit bröder. Det var nämligen vanligt på vikingatiden att man använde samma namnleder när man bildade nya namn och man valde då gärna sådana som redan fanns inom släkten. På ristningen vid Kiholm (Sö 344) inte långt från Birka möter vi t.ex. bröderna Ödbjörn, Sigbjörn och Gudbjörn, som låtit rista efter sin fader Björn. Om Torsten och [Ö?]sten har varit bröder bör väl Estrid i första hand antas vara deras mor, men tyvärr är det här en besvärande lucka i texten.

Inskriften fortsätter därefter med …uk × eftiR ”och efter”, vilket visar att den förbryllande runföljden …tunba…  som sedan följer måste vara en del av ett personnamn. Eftersom någon direkt motsvarighet inte är känd från det namnrika runinskriftsmaterialet bör det ha varit ett ovanligt namn, kanske ett ursprungligt binamn. Efter detta finns bara några spridda runor, men längst ned till höger på stenen står runorna …ain × … Här har man tidigare bara läst …in… , men det är helt tydligt att den första runan har varit en (nu skadad) a-runa och att n-runan följs av ett kryssformigt skiljetecken.

Fragmentet med runorna …ain × …, kanske en del av runristarens namn. Foto Magnus Källström.

Det finns mycket goda skäl att tro att det även här handlar om ett namn som har slutat på -­sten och att detta varit just Östen. Stenen är nämligen utan tvivel ristad av en runristare med detta namn och det skulle passa mycket bra med en ristarsignatur i slutet av texten.

Om nu stenen verkligen har varit tillägnad en kvinna vid namn Estrid – vilket jag tror är mycket sannolikt – ger detta vissa associationer. På medeltiden var Estrid ett högstatusnamn och vi finner det inom svenska och danska adelssläkter. Under vikingatiden förekommer det även i kungaätterna. Olof Skötkonungs andra hustru bar detta namn och det gjorde också en dotter till den danske kungen Sven Tveskägg. Denna dotter blev sedermera mor till en annan berömd dansk kung, Sven Estridsson, som spenderade en del av sin ungdom i Sverige.

I de uppländska runinskrifterna är namnet Estrid tidigare belagt åtta gånger, varav fem helt säkert avser samma person, farmodern till den berömde Jarlabanke i Täby. Mycket talar för att hennes kvarlevor har återfunnits på ett gravfält vid Broby i Täby och hon har i modern tid återuppstått i flera upplagor. Vi vet att Estrid i Täby var gift två gånger och första gången med en man vid namn Östen. Denne Östen kan av olika skäl omöjligen vara identisk med runristaren Östen, men det är lustigt att på en runsten från Birka stöta på samma namn som i Täby. Jag tror inte att Estrid varit gift en tredje gång och hunnit föda ytterligare två söner förutom de sex som vi redan känner till (hon har säkert fått döttrar också). Däremot kan hon mycket väl ha haft en namne, som under den senare delen av 1000-talet varit bosatt i Björkö by. Om denna Estrid skulle man gärna vilja veta mer och ytterligare några bitar av den sönderslagna runstenen skulle kanske kunna ge närmare besked. Det finns alltså goda skäl att hålla ögonen öppna.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

 

Nyfunna runor på Birka

Gunnar Andersson från Historiska museet putsar på fyndet. Foto Magnus Källström

Ett tidigare okänt runstensfragment har helt nyligen dykt upp i Björkö by på Björkö i Mälaren. Fyndet gjordes i samband med anläggningsarbeten inför en planerad tillbyggnad, och stenen har troligen tidigare legat som trappsten eller grundsten till en veranda framför sedan länge riven byggnad.

Detta är inte första gången som runstensfragment dyker upp i Björkö by. Redan 1873 tillvaratogs ett par fragment från stenmurar i byn och ytterligare fynd har gjorts genom åren, senast i början av 1990-talet. Gemensamt för fragmenten är att de alla är av röd sandsten och att de genomgående är mycket tjocka, omkring 30 cm. I Upplands runinskrifter (1940-58) är de registrerade under flera olika nummer  (U 6, U 7, U 8), men egentligen vet vi inte hur många stenar det rör sig om eller om det rent av kan handla om resterna av en enda mycket stor sten.

Det nyfunna fragmentet är av exakt samma typ som de tidigare kända, och allt talar för att vi här har ytterligare en bit i runstenspusslet. På stenen finns en bågböjd slinga med de tydliga runorna …­stain × rais…, vilket man kanske vid första påseende vill identifiera med orden ”sten” och ”resa”. Mot bakgrund av hur runstenstexter brukar vara formulerade är det dock troligare att de inledande runorna stain utgör resterna av ett namn, Sten eller kanske ett sammansatt namn på –sten. På ett av de tidigare kända fragmenten (U 7) står namnet Torsten, men eftersom det är skrivet × þorst… kan det inte ha haft direkt passning till det nu funna fragmentet.

Eftersom alla runstensfragment som har påträffats i Björkö by eller inom det gamla stadsområdet Birka på Björkö finns på Historiska museet i Stockholm, togs beslutet att det nyfunna fragmentet också skulle flyttas dit. I fredags var därför Gunnar Andersson från SHM och jag ute på ön, och tack vare många hjälpsamma människor och maskiner kunde stenen tryggt föras över vattnet och in till huvudstaden, något som Gunnar har skrivit om i Birkaprojektets blogg.

En runstensbit på gaffeln. Foto Magnus Källström

Ett annat skäl till flytten var att det finns stora chanser att nyfyndet hör ihop med några av de tidigare tillvaratagna fragmenten. Dessa stenar har ganska få runor, men i gengäld bär de flera intressanta ornamentala detaljer som en ryttare till häst, ett par fyrfotadjur med markerade revben och ett mycket originellt kors med rundade korsarmar. Direkta motsvarigheter till de senare två motiven finns i några ristningar vid Gamla Turingevägen i Södertälje (Sö 311-313), och det är därför mycket troligt att de har samma upphovsman. Sö 312 slutar med det ensamstående namnet aystain ”Östen”, vilket har tolkats som ristarens namn. Andra menar däremot att det inte går att avgöra, eftersom det inte står något om vilken roll denne Östen har haft.

Ytterligare en ristning av samme runristare finns vid Kiholm, nästan 5 kilometer rakt norrut.  Den är huggen i en lodrät klippa och vänd ut mot Södertäljeviken (Sö 344). När Thorgunn Snædal från Runverket skulle måla denna ristning i augusti 2007, upptäckte hon att slutet av inskriften var felläst. Där man tidigare hade trott sig se runorna -­­-­-­­ạlan (som tolkades som en form av adjektivet sniallr ’rask’) stod i stället …­­ỵstain dvs. ”Östen”! Detta ökade ju chanserna för att Östen faktiskt var namnet på ristaren.

Bara ett par månader efter denna upptäckt gjordes ett mycket märkligt nyfynd i Salem ytterligare 3 kilometer längre norrut. På andra sidan Södertäljeviken och vid foten av den bergformation som kallas Bornhuvud, upptäcktes en tidigare helt okänd runristning. Liksom ristningen vid Kiholm var den vänd ut mot vattnet och den hade samma ovanliga kors som de övriga ristningarna. I detta fall avslutades inskriften med -­-stain × risti ”Östen ristade”, vilket alltså gav det slutgiltiga beviset på att runristaren hette Östen.

Ristningen på Bornhuvud som upptäcktes hösten 2007. Foto Magnus Källström

Här kommer man osökt att tänka på det ofullständiga namnet …­stain på det nyfunna fragmentet från Björkö by (”…-sten reste …”). Tänk om detta också är rester av namnet Östen, och tänk om det syftar på samma person, som i detta fall inte bara varit runristare, utan också resare av stenen. Vi har i så fall för tredje gången inom loppet av bara fem år fått en påminnelse om denne tidigare rätt okände runristare. Det är inte utan att man får en lite spöklik känsla av någon som pockar på uppmärksamhet…

Framöver kommer vi tillsammans med Historiska museet att ta en ny titt på de tidigare kända fragmenten från Björkö by och försöka avgöra vilka som hör ihop och på vilket sätt. Det blir ett pussel med stora – om än inte så lättlagda – bitar. Och vi räknar med att många fortfarande saknas och återstår att upptäcka ute på Birka.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om den intressanta runristningen på Bornhuvud och ristningarna runt Södertäljeviken i Thorgunn Snædals undersökningsrapport. DS.

 

 

Riksantikvarieämbetet på TUR-mässan 2012

Fredriks seminarium, TUR-mässanFredrik Käck, Riksantikvarieämbetet, presenterar platsutveckling utifrån kulturarv.
Foto: Riksantikvarieämbetet (Cc-by)

Förra veckan var jag med några kollegor på TUR-mässan i Göteborg för att nätverka, hålla seminarier samt träffa möjliga samarbetspartners eller folk som helt enkelt är nyfikna på Riksantikvarieämbetets verksamhet. Det kändes som att vi var efterfrågade och våra seminarier var välbesökta. Jag höll ett miniseminarium för att visa på möjligheter att förmedla digitalt kulturarv och pratade såklart om K-samsök, Kringla och lite Platsr.

Men hur hänger vi och rese- och turistnäringen ihop? Jo, Riksantikvarieämbetet är en viktig resurs för turismen. Kulturmiljöer, historiska platser, minnesplatser, byggnader och fornlämningar har blivit viktiga destinationer för turistindustrin. Vi kan  bidra med resurser av olika slag i arbetet för att bevara och utveckla dessa platser på ett hållbart sätt och vi medverkar genom regeringsuppdrag och olika verksamheter för att utveckla och främja turistnäringen.

Vi erbjuder ökad kunskap om kulturarvet och kan ge nya affärsmöjligheter och utvecklar turistnäringen.  Vi bedriver program- och visningsverksamhet vid besöksmålen Glimmingehus och Gamla Uppsala och koordinerar arbetet med världsarv och kulturreservat.

Fredrik och Daniel vid monter på TUR-mässan         Fredrik Käck & Daniel Nilsson, Riksantikvarieämbetet.
Foto: Riksantikvarieämbetet (Cc-by)

DIGITAL INFO

Riksantikvarieämbetet erbjuder också ökad tillgänglighet till digital kulturarvsinformation via olika söktjänster och öppna API’er. Vi har dock ännu inte nått till den punkt där turist- och reseinformation kopplas ihop på ett effektivt sätt med digital information kring kulturarv och museisamlingar. Turister (användare) är vana att söka och köpa resor och upplevelser genom en mängd aktörer på webben.

Information kring kulturella events och ’happenings’ stödjer det digitala användandet, likaså digitala guider för resor och utflykter, men digital kulturarvsinformation kring exempelvis intressanta objekt i museisamlingar och relevant text och innehåll kring föremål och objekt behöver integreras på ett tydligare sätt i söktjänster och applikationer.

Offentliga och privata aktörer skulle då kunna använda Riksantikvarieämbetets digitala informationskällor genom olika typer av applikationer som hämtar relevant och filtrerad data efter behov via öppna API’er. Detta ger möjlighet att kontextualisera och knyta t ex museisamlingar och intressanta föremål och berättelser till platser och temata. På så sätt kan Riksantikvarieämbetets digitala information berika den redan befintliga information kring resor och upplevelser som finns tillgänglig på nätet idag, och ingå som en del av den information som erbjuds när vi planerar resmål och upplevelser. Flera företag och institutioner använder redan idag K-samsöks API, exempel på det kan du se här.

Maria Logothetis jobbar med Platsr på Riksantikvarieämbetet.

 

Tips inför utflykten


Foto: Carl Curman, okänd datering

Vad är egentligen stenröset uppe på höjden? Vad är det för konstiga kullar i hagen bakom ladan? Det är sommar, vissa av oss är tillbaka på jobbet medan andra är mitt uppe i semestern. Då vi gärna rör oss ute i naturen på semestern så tänkte jag tipsa om några av våra (och andras) e-tjänster som kanske kan förhöja upplevelsen av utflykten.


Före utflykten

Vi på Riksantikvarieämbetet förvaltar flera databaser varav två kan vara användbara inför utflykten; Fornsök och Bebyggelseregistret. Dessa innehåller information om alla hittills kända fornlämningar samt skyddad historisk bebyggelse. Vill du göra en mer allmän sökning så rekommenderas Kringla vilket är en samsökstjänst som söker ner i ett 20-tal minnesinstitutioners databaser (inklusive Forsnök och Bebyggelseregistret). Kanske finns det äldre foton från platser som du brukar besöka?


Under utflykten

Det händer att man stöter på former ute i landskapet som man blir nyfiken på men som man inte haft möjlighet att kolla upp i förväg. När detta händer rekommenderar jag att du har laddat ner Kringla för mobilen (i dagsläget endast för Android-telefoner). Med denna app kan du få reda på vad som finns i närheten (byggnader, fornlämningar och koordinatsatta fotografier) med hjälp av GPS:en i din smartphone, på plats ute i landskapet. Har du istället en iPhone så finns det en app som heter Fornfynd där du kan söka fram fornlämningar. Fornfynd är inte utvecklad och förvaltad av Riksantikvarieämbetet men använder samma information som Kringla via K-samsök.

Efter utflykten
Alla har vi platser vi känner lite extra för och som vi kan berätta historier om. Dela med dig av din historia om dina platser på Platsr, Riksantikvarieämbetets community. Du kan lägga till text, ladda upp bilder och diskutera med andra. En ganska ny funktion är att du kan använda ditt Facebook-konto för att logga in.

Jag fick f ö ett supportmail till Kringlas e-postlåda från en användare som heter Eva och som avslutade vår konversation med: ”Det här är som släktforskning fast med gamla hus och sånt i stället.”

Spot on! :)

>>Johan Carlström är systemansvarig för Kringla på Riksantikvarieämbetet

Hälsosamt mobil


Foto: Lars Lundqvist

Visst är det så att kulturmiljö och hälsa hänger samman. Vem har inte gett sig ut på upptäcktsfärder för att kolla in något spännande, i stan eller på landsbygden? Och ofta behöver man ta i litet i en uppförsbacke för att komma fram till målet. Men det gör man ju gärna, eller hur? Vi menar, man vill ju trots allt se det där och få en upplevelse! Det där som är kul, spännande och kanske litet tankeväckande.

Sambanden mellan kulturmiljö, landskap, friluftsliv och hälsa lyfts fram alltmer under senare år. Natur- och kulturlandskapet utgör en bas och grundförutsättning för friluftslivet. Och hälsa handlar inte bara om bra kondition och svällande benmuskler utan lika mycket om psykiskt välbefinnande och de goda relationerna.

Historiska platser och landskap, urbana och agrara, är viktiga samhällsresurser som bidrar till människors livskvalitet och ökat engagemang för den egna miljön. Attraktiva miljöer lockar människor i olika livssituationer och med olika bakgrund och ökar möjligheten till möten mellan såväl generationer som mellan nya och gamla svenskar.

I det här sammanhanget får man inte glömma bort den kraftigt ökande kulturarvsturismen. Vi ser idag hur ”produktionslandskapet” i allt högre utsträckning också blir en arena för rekreation och upplevelser av olika slag.

Allt tyder på att kulturarvet blir en allt mer efterfrågad faktor i en god livsmiljö. Det ökar naturligtvis kraven på ett ökat intresse för bevarande med ökat lokalt engagemang. Avgörande är att kulturarvsfrågorna i kommunernas fysiska planering får ett större genomslag!

Tekniken har en viktig roll att spela här. En roll att stötta upplevelser och lusten att upptäcka. Mobiltelefoner har blivit mer lika små datorer som dessutom har (video-)kamera och GPS. Vem som helst kan enkelt skicka media i realtid över hela världen. Om man vill. Samtidigt finns nu allt mer fritt tillgängligt om historiska spår i landskapet. Teknik och information är viktiga byggklossar för att skapa nya möjligheter att stimulera till nya upplevelser, lust och lärande.

Idag utvecklar företag och enskilda applikationer (”appar”) till mobiltelefoner. Dessa appar utnyttjar mobilens alla funktioner på nya och kreativa sätt. Ett exempel är kraftfulla ”sökverktyg” som baseras på så kallad Augmented Reality-teknik. Det finns även oanade möjligheter till spel och lek i sociala medier. Mobiler är centrala i unga människors vardagsliv, grupper som snabbt plockar upp ny teknik. Alltmer plockar nu även äldre generationer upp tekniken, inte sällan stimulerade av yngre individer.

Idag är det kanske främst geocachare som förenar ny teknik med friluftsliv. Men nu när även mobiltelefoner har GPS och andra funktioner finns nya möjligheter för nya, kreativa lösningar som kan stimulera till ett aktivt friluftsliv. Har du några funderingar kring detta?

>> Leif Gren och Lars Lundqvist, Riksantikvarieämbetet

Danmark lanserar ”1001 fortællinger”!

Bild med texten 1001 fortaellinger
Foto: www.kulturarv.dk

Idag den 5 maj, lanserar Kulturarvsstyrelsen i Danmark en stor webbsajt, ”1001 fortællinger om Danmark”. Det är Danmarks första sociala medieplattform som handlar om kulturarv och kulturmiljö och riktar sig till danska och utländska turister som söker inspiration till en söndagsutflykt eller längre resa, museer och lokala arkiv som kan bidra med eget material till sajten, men det är även tänkt att ”1001 fortællinger” ska kunna användas i utbildningssyfte och för historieförmedling. Alla som vill kan bidra med kommentarer, foton och berättelser om sina platser i Danmark som innefattar allt från slott till koja: gravhögar, motorvägsbroar, monument, megaliter, mentalsjukhus, fynd och forntidsminnen.

En rad kända profiler i Danmark, som Suzanne Brøgger, Holger Bech Nielsen och Pernille Rosendahl har redan lagt upp berättelser kring sina favoritplatser i Danmark. Med endast ett klick via nätet, mobilen eller GPS kan man direkt få tillgång till ”1001 fortællinger” vilket gör det möjligt att cykla eller köra runt i städer och på landet och samtidigt ta del av all den information som finns tillgänglig på sajten, likaså kan du själv bidra med dina egna upplevelser! Se ett nyhetsinslag om ”1001 fortællinger” här.

Fokus för ”1001 fortællinger” ligger alltså på att skapa en plattform där många, alla, vem som helst kan göra sin röst hörd och dela med sig av sina berättelser och upplevelser kring sina platser. Syftet är att öka intresset för kulturmiljön och stimulera till ett aktivt användande, precis samma tankegångar som med Riksantikvarieämbetets community Platsr som just nu är under uppbyggnad. ”1001 fortællinger” är också ett systerprojekt till Platsr och vi kommer att träffas i Visby i mitten av juni, tillsammans med norska ”Digitalt Fortalt”, för att diskutera vidare hur vi kan samverka för ett nordiskt nätverk för digital storytelling.

Maria Logothetis jobbar med Platsr på Riksantikvarieämbetet.

Sverige – Finland, en delad historia

Det är temat på årets upplaga av Kulturhusens dag den 13 september – dagen då hus, byggnader och miljöer av kulturhistoriskt och/ eller intressant värde öppnas upp.

Logga KHD 2009.indd
Syftet är att visa upp det gemensamma kulturarvet vi delar med våra finska grannar. Alltifrån kolmilor och finnskogar till vasaslott och arbetskraftsinvandring. Ta chansen och upptäck vårt gemensamma kulturarv och historia denna dag!

Kom och hör berättas om arbetskraftsinvandringens avtryck i Uppland på exempelvis Heby tegelbruksmuseum, Järnboden i Harg eller Skebo bruk där det även kommer att bli tangoundervisning! Om den finländska arbetskrafstinvandringen kan du även få höra mer om i Ljugsbro i Östergötland

Besök någon av alla de finngårdar som håller öppet under Kulturhusens dag i Värmland, Dalarna, Hälsingland, Västmanland och Härjedalen.

Murberget i Härnösand har du möjlighet att få vet mer om finländsk tradition i Norrlandskustens byggnadskultur.

Och på Norrbys museigård i Väte på Gotland, får du veta mer om de Finlandsbarn som bodde där. Finska krigsbarn berättas det även om på Olssonska Gården i Torsås.

I Torsångs kyrka i Borlänge har du möjlighet att beskåda den berömda Finnkuren och i Bodals kyrka på Lidingö kan du få smaka på karelska proger och kaffe .

Fler finska kulinariska upplevelser kan du få exempelvis i Oxelösund där GAlleri O erbjuder smakprov från högtider och fester i den Sverige-Finska historien, liksom i Kållered där det bjuds på finska specialiteter vid Sven i Finlands torpgrund. Och i Falekvarna utanför Falköping maler man finskt svedjeråg i kvarnen och bakar av detta.

I Stockholm kan du ta dej ett bastubadFinlandsinstitutet.
Det kan du även göra på Koivuma fäbodvall i Norrbotten – men då även i en rökbastu.

Beredskapsmuseet i Viken, Skåne, kan du få veta mer om Sverige och Finland under andra världskriget och i Kukkolaforsen några mil norr om Haparanda har du möjlighet att få ta en Flottfärd över älven till den finska sidan.

Och i Uppsala har du möjlighet att höra mer om den finländske arkitekten Alvar Altos verk: V-Dala nationshus.

Välkommen att upptäcka vårt gemensamma kulturarv och historia med Finland på Kulturhusens dag den 13 september 2009!

Läs mer om vad som händer där du bor på: www.raa.se/khusdag

>> Maria Jansson är kommunikatör och webbredaktör på Riksantikvarieämbetet.

Gästblogg: Om hällristningsdokumentation i Bohuslän

hällristningsdokumentation
Tommy Andersson dokumenterar en hällristning i Lyse socken.

Hällristningarna i Bohuslän är på många sätt unika fornminnen.  Den i Västsverige kände arkeologen och landsantikvarien Claes Claesson skrev år 1964:  Skulle en allmänmänsklig tävlan anordnas mellan det bästa varje land äger av mänsklig odlings minnen, så står väl frågan öppen, om Sverige har något av mera särpräglad art att visa upp än bronsålderns hällristningar. Trots det har det inte gjorts några utförligare bilddokumentationer av hällristningar utanför Tanums kommun sedan slutet av 1800-talet. Även hällristningarna inom Världsarvet Tanum saknar en fullständig bilddokumentation – än mindre en publicerad sådan.

100-tals okända hällristningslokaler har påträffats

I dag håller hällristningarna sakta men säkert på att försvinna. Surt nedfall, människors oaktsamhet och naturens gång får berget att vittra eller på annat sätt förstöras. För att rädda Bohusläns bildskatt från bronsåldern bildade Aina Barnevik i mitten av 1990-talet ”Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar”. Stiftelsen har sedan 1996, mer eller mindre intensivt, dokumenterat hällristningar varje år. De socknar som har dokumenterats är Askum, Tossene, Bärfendal, Bro och Lyse. Askum och halva Tossene dokumenterades i huvudsak av Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam, medan det därefter i huvudsak gjorts av undertecknade. Under dokumentationens gång har också en viss nyinventering gjorts, vilket resulterat i att 100-tals tidigare okända hällristningslokaler påträffats.

Vad  händer just nu och framöver?

I år har vi påbörjat arbetet med att dokumentera Brastad socken. I denna socken finns flera av landskapets största, ”bästa” och mest kända ristningar, bl.a. Raä nr 1 ”Skomakaren” och Raä nr 18 med ”Solvagnen”. Fram till 1970-talet, innan någon organiserad verksamhet startade i Tanum, var Brastad det vanligaste resemålet för hällristningsintresserade personer. Trots det har det inte gjorts någon större bilddokumentation av socknens hällristningar sedan Lauritz Baltzer var här på 1870-talet. Detta var också en av de första socknar han arbetade i, och han hade kanske inte utvecklat sin metod till fullo. Redan efter ett par veckor i fält är det uppenbart att behovet av en ny bilddokumentation är stort. På i stort sett alla hitintills dokumenterade hällar har ett stort antal nya hällristningsfigurer påträffats, och vi har redan gjort flera nyfynd. Vi räknar därför med att vara kvar i socknen i ett par år. I år och år 2010 är vår förhoppning att vi kommer att vara i fält under fyra månaders tid, exakt hur långa fältsäsongerna blir beror på intresset från privata personer och företag som bidrar till stiftelsens verksamhet. Mer information om Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar finns på hemsidan www.hallristning.se där det också  ”fältdagbok” från årets arbete går att följa.

toreld
Andreas Toreld synar det uppmålade nyfyndet av en hällristning i Färlev, Bro socken.

>> Tommy Andersson, arkeolog. Jobbar med hällristningsdokumentation samt på länsstyrelsen i Västra Götaland län, där han ingått i digitaliseringsprojektet för FMIS. Han är också verksam i ett företaget Landskapsarv som bland annat arbetar med hällristningsvård.

>> Andreas Toreld, arkeolog. Har jobbat på Vitlycke museum med förmedling och vård av hällristningar. Nu arbetar han vid sidan om Stiftelseuppdraget på Rio Kulturkooperativ med liknande uppdrag.