Kategori: Bibliotek/arkiv

Runstenar och grindstolpar

Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström
Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström

Våra runstenar har fyllt många praktiska ändamål genom århundradena. Oräkneliga stenar har använts som byggnadsmaterial eller hamnat som trappstenar och spishällar, vilket ofta har varit till men för ristningen. Grindstolpar är ett annat användningsområde. Detta låg naturligtvis nära till hands när det redan från början handlade om resta stenar och på vissa runstenar kan man ännu se spår av denna hantering. På U 92, som står vid Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla utanför Stockholm, finns exempelvis fyra djupa borrhål på kanten som bör vara spår efter upphängningsanordningen för en grind.

Andra runstenar har utsatts för en mer våldsam behandling. En historia som har berättats många gånger förr, men som kan kanske tål att berättas en gång till handlar om hur Richard Dybeck på sin antikvariska resa sommaren 1867 länge sökte förgäves en av de runstenar som skulle finnas vid Gällsta i Vallentuna (U 231). Senare på hösten fick han veta att stenen blivit sprängd i två delar av en tidigare häradsdomare och att runstensstyckena stod som grindstolpar vid dennes gård. Dybeck for dit en kväll och fann – som han själv skriver ­– ”ganska riktigt de två runristade grindstolparne och sjelfve gamle häradsdomaren stående midt emellan dem. Nå, här har jag grisen i grind, tänkte jag och röck utan omsvep an med mitt ärende.” Häradsdomaren försvarade sitt tilltag med att marken var hans och följaktligen också stenen, och för säkerhets skull lade han till: ”för resten kunde inte sjelfva landtmätarn läsa de här seffrorna … så ingen kan komma åt mig!” Dybeck anmälde dock saken till Konungens befallningshavande och den gamle häradsdomaren blev tvungen att återföra stenen och sammanfoga de två styckena.

De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström
De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström

Det finns dock grindstolpar med runor som är avsedda som sådana redan från början, men de är inte vikingatida utan medeltida. Ett exempel finns vid Sigrajvs i Vamlingbo på södra Gotland, där man på den ena stolpen (G 8) kan man läsa att olafr : ṣuþr · giarþi us dvs. ”Olav Suders(?) gjorde oss”. Att ett runristat föremål på detta sätt talar om sig själv i första person är mycket typiskt för medeltida runinskrifter.

Det har faktiskt funnits ytterligare en grindstolpe med runor i just Vamlingbo. Den stod någon kilometer söderut vid gården Storms, men är sedan länge försvunnen. Allt som har varit känt är att lektor J. H. Wallman avbildade den på sin antikvariska resa på Gotland 1830 och att den 1844 undersöktes av Carl Säve. Den senare gav i sin avhandling Gutniska urkunder (1859) en läsning av inskriften, vilken också är den text som har legat till grund för behandlingen i Gotlands runinskrifter (1962). Inskriften har där fått beteckningen G 9 och utgivarna har bara tolkat ett enda ord, nämligen stulpa, som antas betyda ‘stolpe’ eller ‘stolpar’.

När jag i januari i år satt och tittade i Carl Säves samling i ATA upptäckte jag att Säve också hade gjort en teckning av grindstolpen, vilket inte var känt när första delen av Gotlands runinskrifter gavs ut. Teckningen ger en hel del nya upplysningar. Exempelvis ska grindstolpen har varit lägre än vad Wallman hade uppgivit (drygt tre fot i stället för fem) och vissa detaljer är annorlunda hos Säve. Man lägger bland annat märke till urtaget på stolpens framsida, som måste ha varit avsett för en grind och som inte har någon motsvarighet på den äldre teckningen.

Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo. Efter original i ATA
Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo (G 9). Efter original i ATA

Inskriften har enligt Säves teckning varit följande: k : stulpa : aḳs-nano-

Runföljden stulpa måste givetvis vara en form av ordet stulpi ’stolpe’ och då rimligtvis i pluralis, eftersom grindstolpar brukar vara två. Märkligt är att inskriften ser ut att ha börjat med en ensam k-runa. Stolpen verkar ju inte alls ha varit defekt så den enda rimliga slutsatsen är att början av inskriften har funnits på den andra – redan då försvunna – grindstolpen. En möjlighet är att k-runan har tillhört ordet högg (skrivet hiak eller liknande) och att ristaren har påbörjat detta ord på den andra stolpen, men inte fått rum med den sista runan. Inskriften bör i så fall ha inletts med stenmästarens namn. Vad som avses med den sista runföljden aḳs-nano- är osäkert. Enligt Säve kan det också ha stått af inledningsvis, vilket kan vara ordet af  ’från’. En möjlighet är i så fall att det följande har utgjorts av ett ortnamn. Här har Säve på sin teckning gjort en viktig anmärkning: ”Slutet af inskriften är trol. förderfvad med villoqvistar.” Någon har förmodligen skurit i den mjuka sandstenen med kniv och det är möjligt att några av bistavarna i den sista runföljden inte alls hör till den ursprungliga ristningen.

Om det har varit ett ortnamn som har stått på stolpen från Storms så måste det ha börjat på S- och kanske går det med lite arbete att genomskåda det. Det bästa vore givetvis om stolpen dök upp igen så att det gavs möjligheter till en ny undersökning. Men i väntan på detta får vi sända en tacksamhetens tanke åt J. H. Wallman och Carl Säve, som genom sina teckningar och noteringar räddade den från glömskan.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs hela historien om Dybeck och häradsdomaren här.

DAP besöker York

För några veckor sedan åkte Riksantikvarieämbetets verksarkivarie och tre representanter från Riksantikvarieämbetets DAP-program till York i norra England. Resans mål var att lära oss mer om hur den arkeologiska processen går till i Storbritannien och hur de har löst problemen som DAP tar itu med, och framförallt för att lära oss om långtidslagring, tillgängliggörande, och arkivering av digital arkeologisk data på Archaeology Data Service (ADS) hos University of York. Att kunna försäkra långsiktigt, hållbart tillgång till digital arkeologisk data är viktigt för DAP, men idag saknar vi både kompetens och erfarenhet för att kunna skapa den infrastrukturen som behövs för att åstadkomma det.

Läs mer

Att dela med sig av det förflutna – ARCHES

Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY
Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY

De nuvarande gränserna i Europa existerade inte för våra tidiga förfäder men de kan idag utgöra ett hinder när man vill undersöka ett lands förhistoria. Tänk att du vill få tillgång till arkeologiska föremål och dokumentationsmaterial på olika museer bara för att upptäcka att det finns så många olika sätt att dokumentera och förvara materialet på att du inte kan fortsätta med din forskning. Eller tänk att du är en besökare i ett museimagasin, men de saker du vill se är svåra att hitta och är inte tillräckligt dokumenterade.

Ett projekt vars syfte är att lösa dessa problem har precis avslutats och kommer förhoppningsvis att göra källorna till vårt gemensamma förflutna mycket lättare att studera än förut.

ARCHES-projektet (Archaeological Resources in Cultural Heritage, a European Standard) är ett samarbete mellan nio olika politiska enheter inklusive Belgien, Tjeckien, Tyskland-Baden Wuerttemberg och Saxony-Anhalt, Island, Nederländerna, Sverige, Schweiz och Storbritannien. Projektet finansieras av European Union Culture Fund och stöds av Europae Archaeologiae Consilium (EAC). Projekt har skapat en gemensam standard för skapande och förvaltning av arkeologiska fynd och tillhörande dokumentationsmaterial. Dokumentationsmaterialet som skapas under den arkeologiska utgrävningen är lika viktig som fynden.

Dokumentationsmaterialet utgör den information som behövs för att förstå platsen. Ofta sammanställs detta material inte standardiserat vilket skapar problem när information från olika platser ska jämföras. I många länder finns heller inget system för att se till att det som blir kvar efter en arkeologisk undersökning i form av fynd och information uppordnas och förvaras på ett sådant sätt att det blir tillgängligt.

ARCHES-projektet har skapat “A Standard and Guide to Best Practice for Archaeological Archiving in Europe”. Ambitionen är att göra den till en internationell standard för skapande och uppordning av arkeologisk information och behandling och förvaring av fynd. Det innebär att människor från de deltagande staterna kommer att kunna förstå hur de kan få tillgång till dokumentation och fynd när de besöker andra länder. Detta är viktigt då det öppnar upp för forskning i hela Europa och underlättar för förståelsen av det förflutna över nationsgränser som inte hade någon betydelse för förhistoriens människor.

Standarden som har sammanställts i ARCHES-projektet kommer att göra det lättare att dela information och främja en ömsesidig förståelse för hur viktigt det arkeologiska materialet är. Den kommer också att göra det lättare för arkeologer att arbeta i andra länder, vilket är ett bra sätt att sprida nya idéer och ny kunskap om förhistorien. Detta kommer att gynna hela Europa eftersom vi alla delar de berättelser som kan berättas utifrån resterna av förhistorien.

ARCHES-projektets hemsida på engelska finns här.

Länk till svensk översättning.

Skrivet av: Annika Carlsson, Utredare – samlingsförvaltning, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Drawings, watercolours, prints – a new set on Flickr Commons

Country people in Småland. Watercoloured stipple engraving from 1780-1790 by Fredrik Erik Martin made after original by Pehr Hilleström. Photo: Jan Eve Olsson
Country people in Småland. Watercoloured stipple engraving from 1780-1790 by Fredrik Erik Martin made after original by Pehr Hilleström. Photo: Jan Eve Olsson

After nearly four rewarding years on Flickr Commons with more than 1100 uploaded photographs will the Swedish National Heritage Board now show some samples of another kind of images, in a new picture set called “Drawings, watercolours, prints”.

The Library of the Swedish National Heritage Board (Vitterhetsakademiens bibliotek) and the Board’s public archives hold thousands of drawings, watercolours and prints, some dated back to the 18th century, or even older. Some of these images have been photographed over the years to be displayed in the Board’s photo database online Kulturmiljöbild, and a choice of these will be presented on Flickr Commons, starting today.

View of Uppsala, Sweden. Watercoloured drawing by Elias Martin, from 1780-1790. Photo: Jan Eve Olsson
View of Uppsala, Sweden. Watercoloured drawing by Elias Martin, from 1780-1790. Photo: Jan Eve Olsson

The set will include watercolours and coloured prints from the end of the 18th century, showing folkloristic scenes and environments from different parts of Sweden. They are created by the Swedish painters and graphic artists Elias Martin (1739-1818), his brother Johan Fredrik Martin, and others. These images are from the Library’s Rosenhane Collection, derived from the collector Schering Rosenhane (1754-1812).

From the Rosenhane Collection will also appear some images illustrating a naval battle in 1789, south of the island of Öland in the Baltic Sea. They are made by the graphic artist Johan Petter Cumelin (1764-1820).

Inside of Visby city wall with the northern city gate (Norderport) and the "Coining House". Pencil-drawing by Per Arvid Säve, from 1850. Photo: Lars Kennerstedt
Inside of Visby city wall with the northern city gate (Norderport) and the ”Coining House”. Pencil-drawing by Per Arvid Säve, from 1850. Photo: Lars Kennerstedt

The archives of the Swedish National Heritage Board will contribute to the set with drawings and watercolours showing medieval ruins and town scenes from Visby (and Hörsne parish) on the island of Gotland on the Swedish east coast. They are from the Collection of drawings, watercolours and prints, and from the Collection of P. A. Säve. They were created during the first half of the 19th century by the architect Jacob Wilhelm Gerss, the land surveyor Lars Cedergren and the scholar Per Arvid Säve.

Some photos of drawings showing a Danish siege in 1502 of the Swedish fortresses of Old Älvsborg and Öresten will also be part of the set. The drawings are made by the German soldier of fortune Paul Dolnstein, who participated in the Danish army at the siege. The original drawings are probably kept in the State Archives of Weimar in Germany.

We hope you’ll enjoy this historical image material – welcome to view and share it on Flickr Commons!

 

 

Leaving Europe: A new life in America

Immigrant party of Swedes. from Europeana
Immigrant party of Swedes. Picture from Europeana

I den europeiska kulturarvsportalen Europeana finns nu att beskåda den helt nya virtuella utställningen om den europeiska emigrationen till USA under 18- och 1900-talen. Det är tack vare det unika digitala samarbetet mellan the Digital Public Library of America (DPLA) och Europeana som detta möjliggjorts.

Utställningen består av fotografier, manuskript, målningar, brev, inspelningar osv. som berättar emigranternas resa och hur de bosatte sig på andra sidan jorden. Välkommen att kika på utställningen!

Om Europeana
Den stora europeiska databasen Europeana är platsen där du kan dyka ner i hela Europas kulturarv. Den är initierad av den europeiska kommissionen och EU:s medlemsländer. Här finns länkar till över 22 miljoner digitala objekt med syftet att tillgängliggöra Europas kulturella och vetenskapliga arv för alla i ett virtuellt bibliotek. I Europeana kan du exempelvis hitta miljontals av böcker, målningar, filmer och musik som digitaliserats. Riksantikvarieämbetet deltar aktivt för att öka mängden information i Europeana liksom att öka kännedom om den europeiska kulturarvsportalen. Mer in formation finns på: http://www.europeana.eu/portal/.

Archaeological Resources in Cultural Heritage. A European Standard. (ARCHES)

Före sommaren gick startskottet för EU-projektet ARCHES vars syfte är att skapa en europeisk standard och en “best practice“guide för skapande och förvaltande av arkeologiskt arkivmaterial. Projektet har initierats av Archives som är en arbetsgrupp under European Archaeological Council (EAC) och ska syfta till att underlätta tillgängliggörandet för det europeiska gemensamma kulturarvet, stödja arbetet med att förvalta arkivmaterial runtomkring i hela Europa och stimulera till ökad rörlighet för arbetskraft inom Europa.  Arkeologiska arkiv definieras av EAC och i projektet som:

all moveable remains/heritage, data and documentation from any archaeological observation or intervention.“

Det innebär alltså att arkeologiskt arkiv är allt det som anses värt att spara efter alla typer av arkeologiska projekt. Det består av allt skrivet, ritat, fotografiskt och digitalt material, men även fynd, fyndsamlingar och prover. Standarden och guiden är tänkt att omfatta hela kedjan från producerande, sammanställning, överföring och arkivering/förvaltning av arkivmaterialet.

Sverige och Riksantikvarieämbetet deltar under 2012-2014 genom att leverera in svenska lagar, riktlinjer och vägledningar och diskuterar innehållet i vägledningen och guiden som skrivs. En enkätundersökning och en workshop kommer att hållas under 2012 och 2013 dit verksamma inom området bjuds in. Standarden och guiden kommer slutligen att godkännas av EAC:s styrelse och ambitionen är att det kommer att bli ett dokument som kan användas och implementeras i hela Europa för höja medvetandet om och standarden på den arkeologiska arkiveringen.

Annika Carlsson, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet, tel: 08-51918351

Läs mer:

EAC. Workinggroup Archives: http://www.european-archaeological-council.org/13-0-Archives.html

Linkedin: http://www.linkedin.com/groups/ARCHES-Archaeological-Resources-in-Cultural-4482324?trk=myg_ugrp_ovr

Ett projekt finansierat av europakomissionens Culture Programme.    

 

 

 

 

Ministrarna visar upp Europeana

Europeana är platsen där du kan dyka ner i hela Europas kulturarv. Och det var just det som många av Europas kulturministrar och andra företrädare gjorde under ett event i Bryssel på Europadagen den 9 maj. De hade fått välja ut ett favoritföremål från sitt land som finns presenterat i Europeana och sedan berätta om detta.

Sverige hade valt en bild av Carl Curman, en Stockholmsvy tagen en vinterdag 1900. Bilden finns så väl i i Europeana som på Flickr Commons där det är den sven­ska bild som är mest kom­menterad. Tusen­tals män­niskor runt om i världen har lovor­dat  bildens skön­het.

Att valet föll på just denna bild förklaras i Sveriges blogginlägg :
bilden, som rep­re­sen­tant för det sven­ska innehål­let i Euro­peana visar hur använ­dar­nas efter­frå­gan och intresse kan och bör styra pri­or­i­teringarna av vad som ska dig­i­talis­eras och dig­i­talt till­gäng­göras av kulturarvet.(…) Är det bild­kom­po­si­tio­nen som fascinerar eller den vackra blå fär­gen som till­ta­lar eller är det bara det his­nande his­toriska per­spek­tivet att den visar något som verk­li­gen fanns för över 100 år sedan? Det är svårt att svara på, det räcker kanske med att kon­stat­era att den i sin enkel­het är ett vardagligt mästerverk.

Läs mer om vilka föremål som utvalts av de andra länderna.

Om Europeana

I den stora europeiska databasen Europeana finns information om många miljoner digitala objekt med syftet att tillgängliggöra Europas kulturella och vetenskapliga arv för alla i ett virtuellt bibliotek. Europeana är initierat av den europeiska kommissionen och EU:s medlemsländer. Riksantikvarieämbetet deltar aktivt för att öka mängden information i Europeana liksom att öka kännedom om den europeiska kulturarvsportalen.

Nu digitaliserar vi Sveriges runinskrifter

 Som tidigare aviserats på detta forum har Riksantikvarieämbetet fått medel från Riksbankens jubileumsfond för att digitalisera bokverket Sveriges runinskrifter och publicera det på nätet.  Projektet pågår för fullt och varar året ut. 
Detaljbild av Kvarntorpshällen från databasen Kulturmiljöbild.
Detalj från Kvarntorpshällen, Täby socken, Uppland. Foto: Bengt. A Lundberg

Uppdraget att skanna och texttolka Sveriges runinskrifter har gått till Stockholms universitetsbibliotek och arbetet avslutas i dagarna. Publiceringen av den första versionen av sökbara pdf-filer är planerad till slutet av 2011.

Projektet Digitala Sveriges runinskrifter ska inte bara resultera i digitala faksimil (pdf), vi gör också en förstudie till en interaktiv kunskapsplattform som kan bli en modell för andra forskningsområden. Via plattformen, som har arbetsnamnet e-runic, ska forskare, antikvarier, studenter, hembygdsforskare och andra intresserade, utöver Digitala Sveriges runinskrifter, kunna söka information i andra digitala källor med rundata. Här ska också tjänstemän kunna göra tjänsteanteckningar om t.ex. nyfynd, antikvariska insatser, analyser etc. och länka till nypublicerade rapporter av olika slag. Vem som helst ska dessutom kunna kommentera eller tipsa om iakttagelser som gäller runinskrifter.  Kopplingsdosan för de olika informationskällorna tänker vi bygga på K-samsök.

En framgångsfaktor för projektet är det nära samarbetet med Riksantikvarieämbetets antikvarier, runforskare och personer knutna till Uppsala runforum. Ett projekt för och med viktiga intressenter.

När Digitala Sveriges runinskrifter är publicerade och förstudien är klar, kommer vi att göra en ny projektansökan för att förverkliga och bygga kunskapsplattformen e-runic.

Gun Larsson, operativ projektledare för Digitala Sveriges runinskrifter

Kulturarvsarbete på samhällets villkor – med hjälp av Yahoo

Last minutes of coding
Hack4Europe Foto: Henrik Löwenhamn, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Det här inlägget är ett svar på Håkan Lindgrens debattartikel i GP.
En nedkortad variant av detta svar publiceras även i samma tidning.

Den omfattande mängd information som förvaltas av landets arkiv, bibliotek och museer är en nästintill outsinlig källa för att bygga kunskap och ge upplevelser om människors liv och verksamhet, igår såväl som idag. När informationen digitaliseras ökar tillgängligheten och användbarheten dramatiskt. Men det förutsätter att digitaliseringsarbetet drivs samordnat och efter tydliga riktlinjer. Därför har regeringen beslutat att inrätta ett samordningssekretariat för digitaliseringen av kulturarvet. Sekretariatet börjar sin verksamhet den 1 september i år. Jag har fått förtroendet att leda det.

På det seminarium på .SE, som Håkan Lindgren refererar till i sin debattartikel i GP den 10 augusti, framhöll jag vikten av att skilja på information och kunskap. Information är byggstenar i kunskapsprocesser men kunskap är alltid resultatet av en enskild individs lärprocess. Rätt presenterad och strukturerad kan den information som finns i samlingar av alla slag och den kunskap som finns hos institutioner och individer lättare bli till kunskap hos andra.

Att myndigheter och offentliga institutioner målmedvetet ska arbeta för att den information de förvaltar ska användas för att skapa positiva effekter i samhället är för mig en självklarhet, men att därmed säga att kunskap som inte leder till tillväxt inte är viktig är mig helt främmande. Men jag tror att kunskap så gott som alltid skapar tillväxt i den breda bemärkelsen – ekonomisk, social, kulturell, personlig med mera – som jag gav uttryck för på seminariet.

Så många som möjligt

Det kollektiva minne som förvaltas av minnesinstitutionerna kan utnyttjas så mycket mer än vad det gör idag och det är ett uppdrag och ansvar för många fler än minnesinstitutionernas personal och forskare att delta i det arbetet. Informationen behövs i en bred samhällelig kontext, långt vidare än inom ett ofta alltför avgränsat kulturområde. Men ska vi nå en ökad och bredare användning måste det vara möjligt och intressant för så många som möjligt att delta i arbetet. Det är ett av skälen till vikten av öppen data. Och det var därför jag visade exemplet med den nyutvecklade appen för ”nu-och-då-bilder”, sannerligen inte för att ”museerna ska vara förbannat tacksamma för att någon vill rota igenom deras samlingar efter något som de hoppas tjäna några spänn på.”

Appen var, när jag visade den, ett färskt exempel på ett av resultaten från en tävling som i samverkan mellan Europeana och nationella organisatörer i början av juni hölls i Stockolm, Barcelona, Poznan och London. Under ett dygn byggde inbjudna IT-utvecklare koncept till appar på de ca 3 miljoner av Europeanas 19 miljoner poster som är öppna och helt fria att använda. Resultatet var imponerande och visar på potentialen att arbeta tillsammans med kreativa och kunniga utvecklare som till vardags inte jobbar med kulturarvsfrågor. Just fotoappen som jag visade är dessutom ett exempel på hur användare kan delta i arbetet med att samla in ny information och hjälpa till med att ge underlag för kvalitetshöjning av information i minnesinstitutionernas databaser.

Att använda kommersiella gratistjänster för att lagra vårt kollektiva minne tror jag är en främmande tanke för alla verksamma inom kulturarvsområdet. Men att kommunicera informationen på flitigt besökta webbplatser är en alldeles utmärkt idé. Att lägga ut, inte lagra, delar av samlingarna på till exempel Flickr Commons, leder till kontakt och dialog med långt flera besökare än vad någon av världens minnesinstitutioner lyckats nå med hjälp av sina egna ofta dyrt utvecklade webbtjänster. Dessutom drar bildvisningar på Flickr Commons trafik till institutionernas egna databaser och webbplatser. På Riksantikvarieämbetet har vi kunnat konstatera att ingen annan av de satsningar vi gjort för att nå ut med vår information har gett så goda resultat i förhållande till de blygsamma resurser vi avsatt.

Den fantastiska hjälp vi fått av användare på Flickr Commons världen över, med att identifiera för oss okända motiv och på annat sätt höja kvaliteten i information är bara ett av de positiva resultat som det här arbetet fört med sig. Det som användarna bidrar med fångar vi upp och lagrar på myndigheten. Skulle Yahoo lägga ner tjänsten är det tråkigt, men skulle inte leda till att vi förlorar information eller att stora nedlagda resurser går till spillo eftersom vi inte behövt satsa några sådana och de hittills skördade effekterna finns kvar.

Att på ett kostnadseffektivt sätt vara där användarna är, genom att vara närvarande på någon eller några av de kommersiella gratisplattformarna, är ett väl motiverat arbetssätt för de myndigheter och institutioner – som finansierade med allmänna medel – förvaltar vårt gemensamma kulturarv.

Långsiktigt bevarande

Jag delar Håkan Lindgrens uppfattning att en hållbar långsiktig lagring av digitaliserad eller digitalt född information är en central fråga i det fortsatta arbetet. Men att arbetet idag sker aningslöst och utan tanke på val av beständiga format, genomtänkta metadata med mera håller jag inte med om. Riksarkivet tar sedan 1970 emot och bevarar handlingar i digital form från statliga myndigheter.

Kungliga Biblioteket tar på motsvarande sätt emot och bevarar publicerat material i digital form. Svenska minnesinstitutioner är aktiva inom olika forsknings- och utvecklingsprojekt, såväl nationellt som internationellt. Men även om mycket görs inom detta arbetsfält så återstår många frågor att lösa. Därför är det långsiktiga bevarandet tydligt utpekat i regeringens uppdrag till Riksarkivet att inrätta ett samordningssekretariat för digitalisering, digitalt bevarande och digital förmedling av kulturarvet.

Samordningssekretariatet kommer att vara en liten avdelning på Riksarkivet. Ett lyckat resultat bygger därför på en bred samverkan inom kulturaravsområdet och som en garant för detta finns en styrgrupp med representanter från de myndigheter och institutioner som medverkar till finansieringen av sekretariatet. Här ingår Riksarkivet, Kungliga Biblioteket, Riksantikvarieämbetet representanter från centralmuseerna.

Men det räcker inte med en väl förankrad och samordnad verksamhet inom kulturarvsområdet. Ett framgångsrikt kulturarvsarbete är alltid väl integrerat i andra breda samhällsfrågor och därför måste samordningssekretariatet söka ett gränsöverskridande samarbete med övriga samhällssektorer, offentliga så väl som privata. Arbetet kommer att präglas av öppenhet och genomsiktlighet. Jag ser fram mot fortsatta samtal och debatter med många infallsvinklar och deltagare.

Tillägg: Även Pelle Snickars från Kungliga Biblioteket har svarat Håkan Lindgren.

 

Rolf Källman är chef för Informationsavdelningen på Riksantikvarieämbetet och från och med 1 september leder han  Samordningssekretariatet för digitalisering på Riksarkivet.

Arkiv och bibliotek i ny kostym

Den 25 januari öppnade arkiv och bibliotek på Riksantikvarieämbetet igen efter ombyggnaden. Vi har öppet samma tider som under hösten 2010.

Det är inga stora förändringar. Du som besöker oss finner personalen något längre upp till vänster än förut. Läsesalen har flyttat närmare informationsdisken och är lika ljus och trevlig som förut. Kopieringsrum och öppna samlingar har inte ändrat utseende, där är allt som vanligt.

Här är några bilder för dig som är nyfiken på hur det ser ut.

Välkommen!

Arkiv och biblioteks nya läsesal på Riksantikvarieämbetet, Storgatan 41 i Stockholm
Nya läsesalen. Foto: Gun Larsson

Arkiv och biblioteks nya informationsdisk på Storgatan 41 i Stockholm
Informationsdiskens nya placering. Foto: Gun Larsson

Arkiv och biblioteks nya läsesal på Riksantikvarieämbetet, Östra stallet, Storgatan 41, Stockholm
Läsesalen från andra hållet. Foto: Gun Larsson

>>Gun Larsson är bibliotekarie på Riksantikvarieämbetet.