Kategori: Byggnadsvård

En konferens om teknisk färg – Färgforum 2017

Sveriges Järnvägsmuseum transporterade konferendeltagarna mellan museet och restaureringsverkstaden i en rälsbuss från museet samling. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Hur ska man måla historiska objekt när de traditionella färgtyperna inte finns tillgängliga? Hur stor roll har förbehandlingen av metallen inför rostskyddsmålning? Dessa frågor ställdes på Färgforum 2017 som hade temat teknisk färg. Konferensen arrangerades av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Svenska Järnvägsmuseet, Statens fastighetsverk, Svenska byggnadsvårdsföreningen och Hantverkslaboratoriet.

Riksantikvarieämbetet vill öka och sprida kunskapen kring teknisk färg som i vissa fall är svåranvända, problematiska vid konservering och dåligt dokumenterade ur bevaringssynpunkt. De tekniska färgerna används inom industrin, byggnadsvården och för brandskydd i kulturhistoriska byggnader. Det visade sig finnas en stor nyfikenhet kring teknisk färg och en vilja att diskutera metoder och olika färgsystems för- och nackdelar.

Konferensen hölls i museets fordonsmagasin där det bedrivs restaurering och forskning kring historiskt vagnbyggande och bevaringsarbete. Miljön upplevdes som inspirerande och värdarna visade en ambitiös verksamhet som vid konferensen sjöd av liv. Anna Lindgren, chef för kunskapsavdelningen, berättade mer i detalj kring verksamheten i verkstaden. Museet har 10000 m2 utställningsyta. Stora resurser krävs för att hålla samlingarn i gott skick.

Kathrin Hinrichs Degerblad berättar om Riksantikvarieämbetets verksamhet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Stor bredd i deltagarnas yrkestillhörighet

Färgforums talare och deltagare kom i högre grad från byggnadsvården och från tillverkarhållet än tidigare år. Talarna var museiintendenter, byggnadsantikvarier, arkitekter och konsulter inom rostskydd. Materialtyperna som presenterades var rostskyddsfärg och brandskyddsfärg och fallstudier blandades med närstudier av materialen.

Ett par presentationer i korthet

Första talaren var Katja Meissner, byggnadsantikvarie med verksamhet på Öland, som beskrev ett stort projekt i Leksand med rostskyddsbehandling av smidda gravvårdar. Meissner beskrev den svåra balansgången mellan konserveringsetik, länsstyrelsens krav på val av traditionella material och metoder och begränsad budget. Meissner kallade restaureringen för massrestaurering, med glimten i ögat, och beskrev projektets kreativa metoder för att få ett så gott resultat som möjligt. Meissner underströk att större prioritet borde läggas på underhållsinsatser, då behöver inte vårdinsatserna bli lika pressade och omfattande som vid detta projekt.

Arja Källbom, doktorand på Uppsala universitet, beskrev grundläggande hur rostskyddsfärg av olika typer fungerade. Genomgången gav en behövlig kunskapsbas inför navigationen mellan de olika färgtyperna som skulle presenteras under konferensen. Källbom framhöll vikten av förarbete av metallen och hur färgen applicerades, för att färgskiktet skulle ge ett varaktigt rostskydd.

 

Arja Källbom berättar om Svenska Järnvägsmuseets restaureringsverksamhet bland pigment och oljor. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Konferensen hade en talare från Nederländerna, konservatorn Angelique Friedrich. Friedrichs hade liksom Källbom fokus på rostskyddsfärg och färgskikts uppbyggnad, men ur ett APR-perspektiv, där olika rostskyddsfärgers koloristiska funktion inom arkitektur lyftes fram. Friedrichs fokuserade på aluminiumfärg som blev en trendfärg under 1930-talet och kom att användas som ytskikt endast för sin märkvärdiga metallglans skull.

Jakob Strömholm från HOS arkitekter och Johan Rittsél från AIX hade varsitt inlägg om brandskyddsfärg i kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Strömholm och Rittsél lyfte fram en produktgrupp som det visade sig finnas väldigt lite kunskap om, både vad gäller faktiskt innehåll och hur färgen påverkar miljön och hur färgen bryts ned. Brandskyddsfärger och dito lacker används i stor utsträckning i historiska miljöer på strukturer som är särskilt känsliga, som dörrar och bärande strukturer i järn. Fallstudier visade resultat som publiken visade stort intresse för att följa upp och undersöka vidare i avgränsade studier.

Hållbarhetsaspekter var genomgående tema under konferensen. När färg blir för hållbart kan det skada omgivande material. Mycket starka material kan också vara giftiga, och många exempel på giftiga färger gavs under konferensen. Maria Dalin från Arbetsmiljöverket hade en välbehövlig presentation av personligt skydd på arbetsplatsen. Vi kulturvårdare tänker ibland mer på att vårda miljöer än oss själva! Läs Arbetsmiljöverkets material om arbetsmiljö och ta ansvar för personlig hållbanarhet, uppmanade Dalin.

Vad har vi lärt oss om teknisk färg?

Vid slutdiskussionen med konferensens samarbetspartners kretsade samtalet kring vikten av forskning kring de moderna färgtyperna som nu används frekvent i historiska miljöerna. Samtidigt lyfte man fram nödvändigheten i att förhålla sig öppen för nya lösningar inom kulturvården. För de som ansågs vara moderna färger och traditionella färger och metoder för en tid sedan, har nu blivit relativt traditionella. Men samtidigt som den diskussionen pågår, kommer det ut nya produkter och metoder som behöver värderas. Thom Olofson, projektledare för Järnvägsmuseets vagnrestaurering och målare, gav samtliga deltagare en funderare kring vad som händer när kunskapen om de traditionella färgerna och metoderna inte bevaras. Utan handens kunskap blir åtgärder med i historiska miljöer och med fina traditionella material förfelade. Kulturavet är beroende av sina hantverkare!

Thom Olofsson, projektledare på Järnvägsmuseet, talar om traditionellt hantverk och visar exempel på riktigt fin marmorering. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Sammanfattningsvis var konferensen präglad av en stor nyfikenhet kring hur de tekniska färgerna ska hanteras, bevaras och kombineras i arbetet med kulturmiljöer. För traditionella och moderna färger har var för sig styrkor och svagheter, och behöver medveten användning. Fördelen med de traditionella färgerna är att vi känner till dess svagheter. De moderna färgtyperna är sämre dokumenterade. Många på konferensen menade att uppföljning av resultat från olika projekt med teknisk färg måste följas upp och utvärderas.

Ett stort tack till..

Vi från Riksantikvarieämbetet tackar våra samarbetspartners Statens fastighetverk, Svenska Byggnadsvårdsföreningen, Svenska Järnvägsmuseet (Trafikverket) och Hantverkslaboratoriet för ett mycket lyckat Färgforum med en stor spridning av kompetenser bland deltagande och talare. Detta ledde till riktigt intressanta och initierade diskussioner och uppslag för nya forskningsområden och samarbeten!

Karin Calissendorff, utredare på Riksantikvarieämbetet på avdelningen kulturvård

Vad är kemikalier och lösningsmedel för något?

Vittrad sten

Inom reklam kan man ofta höra uttryck som ”helt utan kemikalier” eller ”inga lösningsmedel behövs”. Men hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen? Och hur är det när man rengör kulturarvsobjekt av sten (som runstenar, bildstenar, hällristningar, gravvårdar och så vidare), kan man göra det utan att använda sig av kemikalier eller lösningsmedel?

Kemikalie

Enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott är en kemikalie ”ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta.”

Det här innebär till exempel att står du hemma i ditt eget kök och lägger in sillfiléer i ättika, räknas ättikan inte som en kemikalie. Men om du använder din ättika för att göra rent hemma hos någon annan och tar betalt för det, så är ättika en kemikalie. (Här finns en intressant artikel om hur man kom fram till den här definitionen: Kemivärlden med Kemisk tidskrift, nummer 10, år 2001, av Martin Ragnar):

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

Lösningsmedel

Många som använder sig av ordet ”lösningsmedel” tänker ofta framför allt på organiska lösningsmedel, som exempelvis etanol och terpentin.

Men ett lösningsmedel är en vätska ”som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning.” Lösningsmedel kan vara både organiska eller oorganiska. Vårt vanligaste och viktigaste lösningsmedel är VATTEN.

Vatten fungerar som ett lösningsmedel inte bara på smutsfläckarna på våra kläder, utan även som ett lösningsmedel av sten. Tänk på uttrycket ”droppen urholkar stenen”.

Skriver en utförare i en arkeologisk rapport eller i en konserveringsrapport att denne har rengjort en sten ”utan kemikalier och lösningsmedel” kan läsaren till exempel få uppfattningen att utföraren enbart har torrborstat stenen. Men eftersom vatten är ett lösningsmedel är det viktigt att det tydligt framgår om någon har tvättat ett kulturarvsobjekt i vatten. (Det är också stor skillnad på vatten och vatten. I en rapport bör det framgå om någon har använt sig av exempelvis destillerat vatten, kranvatten eller vatten från en regntunna).

Och för att återvända till jämförelsen med sillen, jämför hur mycket tydligare det blir att skriva: ”När jag lade in 600 gram sillfiléer använde jag mig av 1 dl ättika och 3 dl vatten”, istället för ”När jag lade in sillfiléer använde jag mig inte av några kemikalier eller lösningsmedel”.

Det bästa är därför om den som skriver en arkeologisk rapport eller en konserveringsrapport –  istället för att skriva vad hen INTE använde sig av – är tydlig och skriver exakt vad hen använde sig av och hur hen gjorde.

>>Helen Simonsson, utredare – sten, konserverings- och förvaltningsfrågor, Kulturvårdsavdelningen

 

Studiebesök hos kulturmålaren Jerry Jannehag i Dalhem

 

I Jerry Jannehags skafferi. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Svenska byggnadsvårdföreningen arrangerade 8 mars ett studiebesök på Gotland. Besöket var hos Jerry Jannehag, en veteran inom byggnadsvård och dekorationsmåleri. Besöket i ateljén bjöd på en spontan föreläsning och en exkursion bland antika färgburkar och vackra provuppstrykningar. Karin Calissendorff från kulturvårdsavdelningen på Riksantikvarieämbetet berättar.

Jerry Jannehag? Han har målat om i mitt hus, tempera, få som ställer upp på det. Jerry? Honom hade jag som föreläsare på kursen.. Jannehag? Han har väl varit igång i uppåt trettio år nu? När jag berättar på avdelningen kulturvård om kvällens tilldragelse vet många exakt vem Jerry Jannehag är, fler har en liten anekdot att berätta. Detta verkar vara en veteran, tänker jag. Väl ute i Jannehags ateljé möts besökarna av en man i sin krafts dagar, i en ateljémiljö som vittnar om hög aktivitet och uppfinningsrikedom. Ateljén är en gammal ladugård i anslutning till Dalhems prästgård. Jannehag byggde om den till målarverkstad på mitten av nittiotalet, då han bestämde sig för att starta eget.

Predikstolen i Lau
Jannehag inleder med att berätta om ett uppdrag han gjorde i Lau kyrka på Gotland, åren kring 2000. Projektet var ambitiöst, en predikstol och omgivande snickerier skulle målas om och samtidigt återfå sin ursprungliga kulör. Den nedbrutna färgen på predikstolen var nu brun, man tänkte inför projektet att det kan bara bli bättre. Arbetet skulle genomfördes tillsammans med konservatorn Carl-Henrik Eliason som tog fram en färgsättning, baserat på pigmentanalys. Eliason kunde se att det ursprungliga gula pigmentet var orpiment, ett arsenikhaltigt pigment, även kallat ”dårens guld”. Jannehag och Eliason förstod att resultatet skulle ha blivit för intensivt om de skulle använda den ursprungliga kulören, pigmentet i sig används inte längre. Men de tyckte själva att det skulle vara roligt om man målade med denna häftigt intensiva gula kulör. Jannehag gjorde uppmålningsprov med pigmetet ockragul, ett dämpat gult pigment, för församlingen att ta ställning till. Färganalysen resulterade i att en bruten ockragul kulör användes.

Jerry Jannehag beskriver projektet i Lau kyrka och visar provmålningen, vackert gult med marmorerade spegelpartier. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Predikstolen målades om. Till Jannehags förskräckelse var huvuddelen församlingen missnöjda. Det var för gult, det såg helt enkelt för nytt ut. Här kan man inte låta bli att tänka att kommunikationen inom projektet – och med intressenterna – inte var fullkomlig. En sak är säker: Det är viktigt att ha med användarna på tåget, genom bestlutsfattandet. Bara för att en kulör är ”enligt original” behöver det inte säkert att den fungerar i sammanhanget, i tiden.

När blir det riktigt bra?
Jannehag tog sedan upp exempel med nöjda beställare och goda samarbeten. Kunniga och lite krävande beställare är de som blir nöjda, konstaterade Jannehag. Han tänker då på alla byggnadsvårdsentusiaster som köper gamla hus på Gotland. Men Jannehag är inte så imponerad av de nya kulturfärgerna som tas fram. Han använder hellre beprövade, moderna färger än svaga ekologiska färger och en del av de nya giftfria linoljefärgerna. De kan man använda som privatperson, säger Jannehag, inte om man som yrkesmålare ska lämna garantier.

Efter Jannehags genomgångar av olika material och metodexempel vill besökarna ha tips för sina egna projekt. En man vill veta hur man blandar till en siennagul till en fasad och en diskussion utbryter om järnvitriol. En kvinna beskriver hur hon blandar sin egen kimrök med askan från ugnen.

Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Det blir mer och mer tydligt genom besöket att en professionell målare har andra ramar att hålla sig inom än en hobbymålare vad gäller materialval. Men det Jannehag inte får i karusellen tar han igen i gungorna. Jannehag har en stor spännvidd vad gäller dekorationsmåleri och visar exempel på ådring och trompe l’oeil-måleri. Jannehag verkar vara rätt man på rätt plats, i den myllrande ombyggda ladugården: ”..ett perfekt sätt att slita ner ladugård på om man inte gillar djur”.

Karin Calissendorff, avd. kulturvård på enheten för konserveringsvetenskap, Riksantivarieämbetet. karin.calissendorff@raa.se

Resultat av en intervjubaserad förstudie – Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys

Riksantikvarieämbetet strävar efter att höja kunskapen kring bevarandet av färg. Utförare och beställare behöver enas kring metoder och riktlinjer. CC-BY

Under hösten 2016 har förstudien Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys genomförts på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap. Resultaten föll inte ut helt enligt projektledarens förväntningar.

Om man är kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? En realistisk tidsplan? Bra sammanhållning på arbetsplatsen?

Riksantikvarieämbetet har uppmärksammat ett annat önskemål. Nämligen möjligheten för landets utförare och beställare av färgundersökningar att få en naturvetenskaplig tolkning av materialprover från byggnadsvårdsprojekt. Bakgrunden till detta, helt kort: Intresset och efterfrågan efter seminarier, kunskapsstöd och analysmöjligheter kring arkitekturbunden färg har ökat i Sverige och i Europa (globalt kan man nästan säga). Sverige har inget centralt laboratorium för färganalys som kan serva utförarna med materialanalyser. Detta har ett flertal professioner inom byggnadsvården saknat, vilket Riksantikvarieämbetet tagit fasta på.

Förutsättningar för dokumentationsarbete och färganalys
Tillbaka till fältet, där konservatorer, byggnadsantikvarier och en och annan målare behöver veta hur en miljös ytskikt ska bevaras. De är förstudiens fokusgrupp, tillsammans med beställarna av byggnadsvårdande insatser. Jag har i förstuden avlockat dem vad de behöver för stöd för att i högre grad utveckla metoder för färgundersökningar och få en vidgad arena för kunskapsbyggande arbete med färg. I intervjuer har det framkommit att det inte är analysstöd de behöver, primärt. Istället behöver alla yrkesgrupper som utför färgundersökningar, stöd att utföra dokumentation och provtagning innan ett projekt drar igång.

Verkligheten bjuder ofta på denna arbetsgång inom byggnadsvårdsprojekt: Projekteringen utförs av arkitekter eller ingenjörer. Dessa yrkesgrupper prioriterar vanligtvis inte kulturmiljövård. De har inga entreprenörer eller konservatorer med i planeringsstadiet, även om byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde. Dokumentation och materialundersökning – som skulle ha skett redan innan tillståndsansökan – blir aktiviteter förpassade till en tidpunkt i projektet när dokumentation har förlorat en stor del av sitt syfte, det att utföra rätt bevarandeåtgärder.

Detta leder oss till den retoriska frågan som texten inleddes med: Som kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? Ja!

Det behövs bra projektledare och beställare som förstår värdet av dokumentation och analys av det material som står inför bevarandeåtgärder. Vi ser tydligt behovet av ett laboratorium för färg, men det krävs en större efterfrågan som återigen är beroende av beställares initiativ.

Fokus på beställarkompetens 
Nu ska vi på enheten för konserveringsvetenskap arbeta fram kunskapshöjande strategier och skapa en plattform för färgfrågor. Högre beställarkompetens ska öka efterfrågan och kvalitet på färganalys. Samtidigt arbetar vi för att Kulturvårdslaboratoriet kommer arbeta med gästkollegors färgfrågor under 2017 och framåt!

>>Karin Calissendorff är utredare på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

 

Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård

Sedan några år leder Riksantikvarieämbetet nätverket PRE-MAL , den svenska skadedjursgruppen (PRE-MAL står för Pest Research Education – Museums, Archives and Libraries). PRE-MAL har sedan starten 1984 hållit kurser inom skadedjursidentifiering, förebyggande arbete och skadedjursbekämpning.

I år hölls, för andra året i rad, en kurs på Julita gård på temat skadedjur, mögel och housekeeping. De tre områdena hänger ihop då det förebyggande arbetet som housekeeping representerar ofta leder till mindre besvär och skador från skadedjur och mögel.

Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö
Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö.

Kursen varade i två dagar och innehöll både teori och praktik. Den fantastiska miljö som Julita gård erbjuder gav ett utmärkt exempel på en historisk miljö att öva på. Värdet med kursen är att deltagarna fick arbeta praktiskt med de teoretiska delarna som grund.

Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter
Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter.

Den del som handlade om skadedjur låg fokus på insekter. Niklas Apelqvist från Naturhistoriska Riksmuseet är entomolog med stor erfarenhet av identifiering av skadedjur och dess ätvanor. Kursdeltagarna fick möjlighet att själva, med hjälp av mikroskåp, identifiera de vanligast förekommande skadeinsekterna. För att kunna sätta in lämpliga förebyggande åtgärder, gäller det att veta vilka djur man har att göra med.
Mögel engagerar många både gällande skador på föremål som risker för den personliga hälsan. Aime Must från Aimex visade hur mögel frodas och hur man skyddar sig vid sanering. Aime har arbetat med mögel i kulturmiljöer i många år och är väl insatt i problematiken med mögelskadade föremål.

dsc_2394
En av deltagarna provar den bärbara dammsugaren.

Housekeeping (housekeeping handlar om att arbeta metodiskt med städning och förebyggande arbete) leddes  av Lisa Nilsen. Hon har lång erfarenhet av praktiskt housekeepingarbete i Sverige, Norge och England. Med Lisa fick deltagarna lära sig om bra tekniker i förebyggande arbete samt att välja lämplig utrustning och prova att dammsuga med en bärbar dammsugare. Inför kursen fick vi dock be personalen på Julita gård att inte dammsuga upp alla flugor och att städa lite mindre så att vi fick något att öva på!

Är du intresserad av att lära dig mer?

Kursen riktar sig till alla som arbetar med föremål, kulturmiljöer och förvaltning av dessa. På tidigare kurser har bland annat personal från museer, Svenska kyrkan och städföretag deltagit. Vi rekommenderar alla som arbetar med att förvalta kulturmiljöer och föremål och som vill få fördjupad kunskap om skadedjur, mögel och housekeeping att gå denna kurs.

Om du är intresserad av att gå en kurs, hör av dig till: Carola Häggström

Carola.haggstrom@raa.se

Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård.

Sedan några år leder Riksantikvarieämbetet nätverket PRE-MAL , den svenska skadedjursgruppen (PRE-MAL står för Pest Research Education – Museums, Archives and Libraries). PRE-MAL har sedan starten 1984 hållit kurser inom skadedjursidentifiering, förebyggande arbete och skadedjursbekämpning.

I år hölls, för andra året i rad, en kurs på Julita gård på temat skadedjur, mögel och housekeeping. De tre områdena hänger ihop då det förebyggande arbetet som housekeeping representerar ofta leder till mindre besvär och skador från skadedjur och mögel.

Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö
Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö

Kursen varade i två dagar och innehöll både teori och praktik. Den fantastiska miljö som Julita gård erbjuder gav ett utmärkt exempel på en historisk miljö att öva på. Värdet med kursen är att deltagarna fick arbeta praktiskt med de teoretiska delarna som grund.

 

Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter
Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter

Den del som handlade om skadedjur låg fokus på insekter. Niklas Apelkvist från Naturhistoriska Riksmuseet är entomolog med stor erfarenhet av identifiering av skadedjur och dess ätvanor. Kursdeltagarna fick möjlighet att själva, med hjälp av mikroskåp, identifiera de vanligast förekommande skadeinsekterna. För att kunna sätta in lämpliga förebyggande åtgärder, gäller det att veta vilka djur man har att göra med.
Mögel engagerar många både gällande skador på föremål som risker för den personliga hälsan. Aime Must från Aimex visade hur mögel frodas och hur man skyddar sig vid sanering. Aime har arbetat med mögel i kulturmiljöer i många år och är väl insatt i problematiken med mögelskadade föremål.

dsc_2394
Bildtext: En av deltagarna provar den bärbara dammsugaren.

 

Housekeeping (housekeeping handlar om att arbeta metodiskt med städning och förebyggande arbete) leddes  av Lisa Nilsen från Lisa Nilsen kulturvård. Lisa har lång erfarenhet av praktiskt housekeepingarbete i Sverige, Norge och England. Med Lisa fick deltagarna lära sig om bra tekniker i förebyggande arbete samt att välja lämplig utrustning och prova att dammsuga med en bärbar dammsugare. Inför kursen fick vi dock be personalen på Julita gård att inte dammsuga upp alla flugor och att städa lite mindre så att vi fick något att öva på!

 

Är du intresserad av att lära dig mer?

Kursen riktar sig till alla som arbetar med föremål, kulturmiljöer och förvaltning av dessa. På tidigare kurser har bland annat personal från museer, svenska kyrkan och städföretag deltagit. Vi rekommenderar alla som arbetar med att förvalta kulturmiljöer och föremål och som vill ha fördjupad kunskap om skadedjur, mögel och Housekeeping att gå denna kurs.

Om du är intresserad av att gå en kurs, hör av dig till: Carola Häggström

Carola.haggstrom@raa.se

Kommentarer inaktiverade för Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård. Publicerat i

Fördjupade bindemedelsanalyser på Arkeologiska forskningslaboratoriet

I Arkeologiska forskningslaboratoriet är det ordning bland provrören.
Ordning bland provrören hos Yvonne Fors på AFL. Foto: Karin Calissnendorff CC-BY

Mitt intresse inom utvecklingsområdet för färgundersökningar har lett mig till Arkeologiska Forskningslaboratoriet, AFL, på Stockholms universitet. Där gästforskar kemisten Yvonne Fors kring materialanalys inom Hälsingegårdsprojektet. Yvonnes uppgift är att peka ut vilka bindemedel som målarna använde i inredningsmåleriet. Frågorna i projektet har varit många och Yvonne har antagit utmaningen att koka ned materialet, både i bokstavlig och i överförd mening.

Yvonne Fors har under sin karriär bland annat forskat kring Vasaskeppet och är specialist på arkeologiskt trä. Hon har lång erfarenhet av kulturhistoriskt material och har undervisat i kemi på Institutionen för kulturvård på Göteborgs Universitet. Under besöket i AFL:s labb hoppas jag få se hur hon preparerar färgprover inför bindemedelsanalys med GC-MS (gaskromatografi -masspektrometri) och FT-IR (Fourier transform infrared spectroscopy). När jag möter Yvonne i laboratoriet har GC-MS-instrumentet nått servicesmärtpunkten. Den går inte att tvinga genom en enda analys till. Yvonne har dock inget emot att beskriva processen med ord istället. Eller processerna. Metoden Yvonne använder sker i flera preparerande steg. Vägen till labbet har dock varit lång. Arbetet med ”hälsingefärgen” inleddes med ingående diskussioner med projektets deltagare kring förutsättningar kring provtagning. Avgränsningsarbetet och formuleringen av frågeställningen beskriver Yvonne som grunden till en lyckad arbetsprocess.

Varför behövdes denna avancerade analys?

I Hälsingegårdsprojektet är konservatorer med lång erfarenhet av färganalyser inblandade. Men att typbestämma bindemedel i nedbruten och oren färg är krävande. Färgskikten som var i fokus bjöd inledningsvis på ovanligt stort motstånd. De var åldrade och hade ett stort innehåll av bland annat krita som gav svårtydda svar i enklare bindemedelsanalys. Projektet kopplade därför in Yvonne Fors som kunde ta bindemedelsanalysen ett steg längre. Metoden med extraktion möjliggör för en mer precis analys i bindemedelsanalysen i GC-MS och FTIR. Extraktionsprocesserna är tidskrävande och metoden är ovanliga för färganalysarbetet som utförs på mindre labb.

Vad har Yvonne för metod?

Yvonne förklarar att denna metod inte är ny och heller inte hennes påhitt. Liknande metoder används bland annat i Sydeuropa där kemisterna inom kulturvårdsområdet inte sällan hanterar betydligt äldre provmaterial. Yvonne har däremot satt sin prägel på metoden för att den ska vara skräddarsydd för frågeställningen. Eftersom färgproverna från Hälsingegårdsprojektet innehåller en blandning av olika material, krävs det många renande steg genom extraktion. Yvonne visar mig ett avancerat flödesschema som visar vägen mot identifiering. Pappret innehåller också Yvonnes anteckningar och hon skrattar och säger att detta är ryggraden och rättesnöret som hon regelbundet checkar av mot och fingrar på. När preparaten är renade kan Yvonne köra materialet i GC-MS som ger de grafer med toppar som ger indikationer om det organiska innehållet. Nu kan Yvonne jämföra resultatet med det referensmaterial som hon tidigare analyserat enligt samma metoder och försöka hitta likheter.

Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter.
Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Kan man förenkla denna metod och applicera den i en enklare labbmiljö?

Tyvärr kan man inte skala ned processen allt för mycket. Då når man inte information om bindemedlen på den detaljnivå som är nödvändig för att få ett kvalitetssäkrat svar. Analysarbete tar tid, sammanfattar Yvonne.

Hur upplever Yvonne det interdisciplinära arbetet?

Denna fråga tycker jag, Karin, är väldigt intressant och ger mycket information om hur vi ska kunna samarbeta bättre i interdisciplinära projekt på hög nivå. Yvonne är beundransvärd i sitt engagemang i att nå framgång i samarbetsprojekt och lösa pedagogiska utmaningar. Att gemensamt mejsla fram en frågeställning för analysarbetet krävde lite tid och tålamod. Men när frågeställningarna var på plats, var Yvonne igång i Hälsingegårdarna med provtagning och skapade sig en mer holistisk upplevelse av miljön och materialet. Något som Yvonne tycker är av största vikt.

När får vi veta innehållet i ”hälsingefärgerna”?

Hälsingegårdsprojektet är finansierad av Vetenskapsrådet och forskning har krav på publicering i vetenskapliga tidskrifter, helst sådana med hög ”impact faktor”. Yvonne behöver dessutom skriva två artiklar, en som beskriver analyserna med FT-IR och en som beskriver detsamma med GC-MS. Det gör att resultaten från hennes delprojekt kommer att presentera till en bredare publik först därefter.

Besöket ökade min respekt för kemistens arbete och hoppas att Yvonne Fors kommer figurera i fler färgrelaterade projekt som skjuter fram positionerna för vårt gemensamma intresse för färg och kulturvård!

Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY
Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Projektet ”Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. I projektet ingår conservation scientists, kemister, fysiker, konservatorer, etnologer och konstvetare. Forskningledare är FD Ingalill Nyström från Göteborgs Universitet.

http://conservation.gu.se/forskning/halsingegardar

Jag som är projektledare för studien ”Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalyser” heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. Projektets främsta frågeställning är hur kulturvårdlaboratoriet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

En månad in i förstudiearbetet: Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser

Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY
Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY

I september har förstudien Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser pågått en månad. Som projektledare och ny på Riksantikvarieämbetet har den första månaden inneburit ett delvis osynligt arbete, det att lära sig att hitta och förstå. Det har också inneburit en räcka fantastiska möten och samtal. Denna blogg viger jag åt att beskriva hur ett projekt avhängigt av intervjuer kan te sig.

Vilka är frågorna och behoven i förstudien?

I december ska jag presentera en studie av vad det byggnadsvårdande fältet önskar för landets utveckling inom färganalys. Önskemålens ramar anger jag: Aktörerna får välja mellan scenarios där Riksantikvarieämbetet står fast som kunskapsnod, blir en plats där de får större användning för analysutrustning i Kulturvårdslaboratoriet och möten med andra discipliner eller – lite nyheter – utvecklar Kulturvårdlabbet till ett labb som utför analystjänster mot ersättning. De tillåts även att tänka fritt och stort.

Vilka blir tillfrågade?

De som får beskriva om sina önskemål är lite förenklat utförarna, beställarna och tillståndsgivarna. Mitt arbetssätt består i att tråla branschens åsikter genom att ringa upp personer ur ett brett urvalsperspektiv. En telefonintervju senare har jag vanligtvis fått ett sammansatt intervjuresultat med många sidospår och berättelser från verkligheten. Förutom att samtalen är informativa är de fantastiskt spännande och trevliga.

De som ställer sig först i ledet för att bli intervjuade är yrkesmänniskor som är aktiva i till exempel Färgforum och som har en koppling till Riksantikvarieämbetet. De kan ha varit med för att lobba för landets kunskapsutveckling inom APR och ser nu chansen att ge energi till ett framtida färglabb eller bättre nätverk för forskning på färg.

De som är svårare att få till samtal med tycker ofta att frågan har en allt för visionär prägel. Personerna beskriver att färgundersökningar är en del i projekten som sällan hinns med, inte finns ekonomi för eller inte anses behövas. Jag kontrar ibland med kommentaren: Men om det fanns enkla riktlinjer kring färgundersökningar och stöd för kunskapsuppbyggande insatser från myndigheterna (Länsstyreler och Riksantikvarieämbetet), skulle det bredda vägen i arbetet med dokumentation och färganalys? Kanske, blir ofta svaret. Alltid något!

Hur ska alla svar förvaltas och bearbetas?

Alla svar förkortas och stuvas in i ett större sammanhang där svaren från respektive yrkesgrupp sorteras. Den sammanlagda bilden blir mer komplex för varje samtal. Svarskolumnerna växer långsamt och parallellt pågår samtal även utanför intervjuramen.

Arbete utanför intervjuramen

Ett intressant nedslag i forskarvälden kommer göras på torsdag 29 september på Arkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet. Här jobbar nu Yvonne Fors med bindemedelanalyser kopplade till projektet om Hälsingegårdarnas inredningsmåleri. Yvonne Fors utvecklar metoder för att preparera nedbruten färg inför bindemedelsanalys, för att göra materialet lättare att avläsa. Yvonne förklarar att metoden inte är ny men modifieras nu för att passa analyserna av hälsingematerialet. Yvonnes forskning ligger i framkant vad gäller färgforskning och besöket på AFL kommer att utgöra nästa K-blogg-inlägg från mig.

 

Jag som är projektledare för studien heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på avdelningen för Konserveringsvetenskap (Kvv). Projektets främsta frågeställning är om kulturvårdslabbet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

Betong och byggnadsvård

Jag deltog på Cement- och betonginstitutets årsdag nu i våras och slogs av att betongens framställning förändras fortare och fortare samt blir mer och mer komplex. En del nya och intressanta recept som har tagits farm för ny framställning till specialbetong presenterades. Det är viktigt att följa utvecklingen även för dem som arbetar med restaurering av äldre byggnader. Dagens nybyggda hus är morgondagens kulturarv. För att förstå materialet betong måste men känna till dess historik.

Betong har en lång historia
Betong har funnits i tusentals år. Det är idag ett av de vanligaste förekommande byggnadsmaterialen som finns runt omkring oss och det är i ständig förändring. Betong består av ballast (sten och grus), cement (som är ett hydrauliskt bindemedel dvs ett bindemedel som kan även reagera under vattenytan) och vatten. Huvudråvaran till cement är kalksten. På samma sätt som natursten är betong ett väldigt beständigt material med lång livslängd; en byggnad i betong håller mer är 100 år. Ett exempel på en byggnad som överlevt länge är Pantheon i Rom som blev färdigt år 128 e.Kr. och som än idag har den största, oarmerade betongkupolen i världen.

Restaurera betong?
Vi tänker ofta inte på hur materialet betong är gjort, hur det är sammansatt eller att det finns runt omkring oss i så många olika sammanhang och typer av konstruktioner. Armerad betong är världens idag mest använda konstruktionsmaterial, varje år tillverkas cirka 5,2 miljarder kubikmeter. Med tanke på att många byggnader med kulturvärden är konstruerade av betong är det viktigt att antikvarier, restaureringsarkitekter och byggare känner till hur det är uppbyggt. Många vet till exempel inte att det är ett kompositmaterial som är sammansatt av flera material. Gör man det finns bättre förutsättningar att göra rätt vid renoveringar och reparationer. Till exempel kan armeringarna inuti åldras på ett annat sätt än betongen. Det sker också en snabb produktutveckling på området, sammansättningar av betong förändras över tid och nya produkter tas fram med olika tillsatsmedel. Exempelvis är portlandcement som säljs idag är inte samma produkt som användes på 1800-talet. Den här snabba produktutvecklingen kommer vi att se mer av även i framtiden då betongen får allt fler, nya användningsområden och tillämpningar. Det kommer nya utvecklade betongtyper hela tiden. Betong kan se ut som sten men det kan numera även likna blanka, tunna stålkonstruktioner och utveckling pågår av självreparerande, biologisk betong!

Frågar man människor vad de tänker på när de hör ordet ”betong” kommer merparten förmodligen nämna broar eller moderna hus, en del kanske tänker på miljonprogramet och prefabricerade väggelement. Men betongen finns runt omkring oss på ställen som vi inte reflekterar över. Betongen finns förutom i konstruktioner eller i fasader i byggnader, även i broar, fyrar, farthinder, konstverk, lekplatser, vägytor, murar, simbassänger och på många fler ställen. Vart och ett av dessa områden har sin typ av betong som kräver specifik kunskap om hur vi ska ta hand om den och bevara den, inte bara utifrån en teknisk synvinkel utan också med tanke på hur de estetiska värdena ska behållas vid reparationer eller tillägg.

Hantverksskickligheten syns
Vanligtvis gjuter man betong (även om det finns tillfällen när man väljer att spruta, spackla eller skulptera i den). När man ska göra en tillståndsbedömning av ett objekt i betong får man inte glömma bort att beskriva hur betongobjektet har fått sitt utseende, hur det har fått sin finish. Det färdiga objektets uttryck är påverkat av gjutningsformen och eventuell ytbehandling. Ett bra exempel hur betong form och uttryck blir en del av den slutliga produkten är att se Laurent Kronental’s Serie Souvenir d’un Futur . Vid lagning eller renovering av ett gjutet objekt kan det vara mycket svårt att ge lagningen samma utseende som den gjutna originalytan. Betongobjektets utseende och utformning är ofta resultatet av ett flertal olika kompetensers samverkan. Finishen kan vara ett medvetet arkitektionisk eller konstnärligt uttryck vars slutliga resultat påverkas av de medverkande hantverkarnas skicklighet. Ett vant öga kan se byggen, broar och akvedukter och veta att gjutformen har bestått av trä. Formen har tillverkats av en snickare vars hantverksskicklighet är avgörande för det uttryck objektet får.

Klocktorn på Missionskyrkan, Uppsala. Foto: Stefan Lindgren, CC BY
Klocktorn på Missionskyrkan, Uppsala. Foto: Stefan Lindgren, CC BY

 

Att betongen som material ständigt har förändrats och att dessa förändringar går allt snabbare är något som vi får fortsätta förhålla oss till även i framtiden. Det viktigaste är att vi vet om det och skaffar oss kunskap om hur vi ska ta oss an att åtgärda och bevara 1800-1900-talets historiska betongkonstruktioner utan att deras kulturhistoriska värden förvanskas. Betongen som användes på 1890-talet är inte densamma som på 1920-, 1960-, eller 2000-talet. Med bra kunskap om kontexten kan en beställare ställa rätt frågor till utföraren så att man väljer rätt typ av betong och rätt typ av åtgärder till objektet och får ett lyckat slutresultat samt att man använder sig av hantverkare som har kunskapen om betong.

Stefan Lindgren, utredare på Riksantikvarieämbetet och ingenjör med betong som specialitet.

Vad bör man tänka på innan man kritar sten?

Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015
Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015

Som stenkonservator får jag ofta in frågor kring kritning av ristningar på sten. Vad bör man tänka på innan man kritar arkeologisk sten?

Det är viktigt att känna till att:

  • Att alla produkter i handeln förändras och förnyas och ny forskning kommer. En produkt som var ok 1978 är kanske inte ok 2016.
  • Att allt som läggs på en yta kan göra att framtida analyser blir svårtydda. Det bästa är att inte tillföra några produkter alls på en arkeologisk sten.

Vad är krita? I handeln finns det en mängd produkter som säljs som ”krita”. Det finns krita som används som grundering, det finns Champagnerkrita och Bolognakrita, det finns skolkrita, tavelkrita, stenkrita, trottoarkrita och asfaltskrita. Har alla dessa produkter samma innehåll? Nej! Innehåller alla dessa produkter enbart bergarten krita? Nej!

Eftersom krita inte är ett entydigt begrepp är det oerhört viktigt att en utförare (t.ex. en arkeolog, runolog eller konservator som arbetar på en länsstyrelse eller ett museums uppdrag) i sin arkeologiska rapport eller i en konserveringsrapport anger exakt vilken produkt man har använt. Det räcker aldrig att bara skriva ”stenen kritades”.

Om jag inte vet vad kritan innehåller – ska jag ändå välja att krita? I första hand ska man alltid undvika att tillsätta produkter till en sten. Men om en professionell entreprenör eller utförare har fått i uppdrag att krita i en arkeologisk sten, t.ex. en runsten eller en hällristning bör denne använda sig av en produkt av god kvalitet med känd innehållsförteckning. Får man inte tag i krita av god kvalitet bör man avstå. Har man en krita som man har fått för många år sedan av en kompis eller av en tidigare kollega, men själv inte vet vad produkten innehåller eller vad den heter, då bör man inte heller krita. Man kan inte i en rapport skriva att man har använt sig av ”Pelles krita som någon på Riksantikvarieämbetet sa var ok 1992”.

Varför är det viktigt att spara information om vilken produkt man använder sig av? När man kritar en runsten eller en hällristning bör man alltid i åtgärdsrapporten ange produktnamn (och gärna bifoga produkt-/datasäkerhetsblad). Att man ska spara och dokumentera information om vilka produkter man använder på ett kulturarvsobjekt har ingenting att göra med om produkten är miljöfarlig eller inte.

Sten har porer och ofta en skrovlig yta. Det gör att allt man lägger på en sten sugs in och är nästintill omöjligt att avlägsna. Många lägger på krita i tron att den alltid är lätt att ta bort. Men det man en gång har lagt på en sten finns ofta kvar, även efter rengöring och även om det inte är synligt för blotta ögat. (Fotografiet uppe till höger visar hur krita ligger kvar som vita fläckar i stenytans fördjupingar. Det är ett ganska tidsödande arbete att helt avlägsna krita från skrovliga ytor). Att det finns osynliga rester kvar av en produkt på en ristad sten kan göra att följdproblem kan uppstå flera år efter att man kritat, målat eller på annat sätt behandlat stenen.

Vid en analys av en sten vill man kunna bedöma vilka grundämnen eller mineraler som kommer från stenen och vilka är tillförda sekundärt. Man vill kunna bedöma vad som kan vara historiska ytbehandlingar eller rester av äldre bemålning och vad som är moderna tillägg – vad ska man vara extra rädd om och vad är lämpligt att man tar bort. Om man inte känner till att en sten har blivit kritad i modern tid kan man vid en analys felaktigt tro att vissa ämnen som kommer från kritan är bevis på en äldre bemålning. Det kan innebära dels att man feltolkar analysresultatet dels att man låter dessa kritrester vara kvar på stenen. Man brukar säga att stenen man ska analysera har blivit kontaminerad.

Vissa färgtyper, pigment, kritor, konsolideringar, hydrofoberingar och klotterskydd fungerar inte heller tillsammans. Konservatorer brukar prata om att man kan få negativa cocktaileffekter om vissa produkter kombineras, det vill säga det kan uppstå oväntade problem när en produkt läggs till ovanpå en annan.

Därför är det viktigt att alla uppgifter om vilka produkter och metoder som en konservator, runolog eller arkeolog har använt sig av på stenen, finns dokumenterade i en skriftlig rapport som sparas över tid.

Vad kan olika sorters kritor innehålla? Naturlig krita är bildad av fossila skal från mikroskopiska vattenlevande organismer. Krita kan ha något olika innehåll beroende på var i världen den är bruten, till exempel skiljer sig innehållet i krita från Champagne något från kritan som kommer från området kring Bologna. Men huvudinnehållet är kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat är ett salt som ingår t.ex. i kalksten, krita och marmor. Kalciumkarbonat är nästan olösligt i vatten.

Krita från Champagne (Champagnerkrita) är en naturprodukt och den kritsort som man kan hitta i handeln som oftast innehåller mest kalciumkarbonat (CaCO3).  Krita från Champagne brukar innehålla ca 85-100% kalciumkarbonat och ibland lite kisedioxid (SiO2).

Krita från Bologna (Bolognerkrita, även kallad ”gesso di Bologna”) är också en naturprodukt och innehåller en blandning av kalciumsulfat (CaSO4, dvs. gips) och kalciumkarbonat. Utöver detta innehåller bolognerkritan också sulfat, kiseldioxid, aluminiumoxid, magnesiumoxid, bentonit och järn(III)oxid. Järn(III)oxid kallas ofta också för rödrost och har den kemiska formeln Fe2O3 och är en av ett antal järnoxider som finns naturligt i flera olika mineraler. Järn(III)oxid har traditionellt använts som ett pigment i färg. Har någon använts sig av Bolognerkrita på ett sten där man tänker leta efter originalpigment är det mycket viktigt att kritningen finns noterad i en rapport, eftersom man annars riskerar att tro att närvaron av järn(III)oxid är ett bevis på att stenen har rester av bemålning.

Tavelkrita oftast inte en naturprodukt utan brukar numera innehålla kalciumsulfat (det vill säga gips) och tillsatser. Det samma gäller ofta trottoar- eller asfaltskritor. Många av dessa kritor innehåller dessutom bara gips till 50%. Vad de övriga 50% av kritan består av anges sällan men är i regel tillsatser som ska göra att kritan inte smular för mycket. Man bör undvika denna typ av produkter som innehåller många olika okända tillsatser.