Archive for the 'Byggnadsvård' Category

Rengöring – vad är smuts och vad är patina på sten?

Halvt rengjord sandstensfasad. Foto Helen Simonsson CC-BY.

Halvt rengjord sandstensfasad. Foto Helen Simonsson CC-BY.

Sten åldras, utseendet och egenskaperna förändras över tid. Ingen rengöring kan återföra ett material till sina ursprungliga egenskaper. Sten behåller sitt nyligen rengjorda utseende en mycket kort tid. Åldrande och påverkan av väder och vind sätter igång omedelbart.

Vad är rengöring?

Rengöring definieras som borttagandet av ”oönskat” material. Vid rengöring måste man definiera vad man anser är oönskat material och motivera varför detta ska tas bort. Dilemmat vid rengöring är att oftast försvinner inte enbart det ”oönskade” materialet utan även material eller ytor som man vill skall vara kvar. Därför måste man komma överens inför en rengöring om vad det är man vill prioritera eller uppnå.

Hur ser åldrings- eller vittringsprocessen ut?

Åldrandet är en naturlig process då materialförlust inträffar, pålagring byggs upp och andra förändringar sker. Det sker genom 1) materialförlust: ytmaterial eroderar, skarpa kanter och konturer blir mjukare. 2) Lagring: deposition av luftburna partiklar och biokolonisation (påväxt) äger rum. 3) Förändringar: mineralogiska förändringar sker i sten, på ytan på grund av växelvis väta och torka samt på grund av biologisk påväxt.

Vad är nedsmutsning?

Nedsmutsning är en process som kan inkludera deponering av luftburna partiklar på ytan av en sten eller byggnad. Det kan även vara biokolonisation av olika organismer såsom alger, bakterier, svampar och lavar. Typen av nedsmutsning och föroreningar har förändrats över tid, till exempel så var sot vanligare förr. Klimatförändringarna kan komma att påverka vilka olika typer av biologisk påväxt vi kommer att få i framtiden och hur fort denna påväxt kommer att ske.

Vad är patina?

Patina är ”ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder.” Graden av önskvärd patina har ofta varierat med olika restaureringsideal och är ibland en fråga om tycke och smak. Patina kan bidra till att vi tycker att äldre byggnader eller monument är vackra. Patina uppstår på grund av mineralogiska förändringar, biologisk påväxt och nedsmutsning. Ibland har patinan en stabiliserande effekt på det underliggande stenmaterialet, att avlägsna detta lager kan ibland medföra att man tar fram ett nytt lager av stenen till ytan, ett lager som är känsligare för vittring.

Det som är viktigt men som ofta är svårt att särskilja är vad som är ett acceptabelt åldrande och vad som är ett accelererat vittrande. För att avgöra detta kan man ta hjälp av en professionell stenkonservator som kan besöka objektet in situ och titta på de särskilda förutsättningarna som objektet har.

Vad orsakar missfärgning?

Missfärgning av en stenyta eller stenfasad beror vanligtvis på grund av en eller flera av dessa orsaker:

  • Biologisk nedsmutsning – alger, svamp, lav och bakterier koloniserar sten. Olika arter föredrar olika levnadsförhållanden.
  • Metaller – i sten kan det finnas naturligt järn eller mangan som blöder eller rostar. Den här processen kan bli ännu mer synlig efter en rengöring. Det kan också vara järndubbar, bronsdetaljer eller koppartak på en byggnad som orsakar missfärgning på fasadstenen.
  • Partiklar – nedfall från bilavgaser, havssalt och andra partiklar som kommer via luften eller regn.

Varför rengöra?

Vilka skäl kan finnas för rengöring? Ofta anges estetiska skäl, att man tycker att det ser ”ovårdat” ut, att man kan tro att en icke rengjord sten eller fasad är negligerad eller ”lider av” bristande underhåll. Andra skäl kan till exempel vara säkerhetsskäl (som att ta bort hala alger eller mossa på trappor och gatsten, eller ta bort geting- eller fågelbon). Man kan också ha bevarandeskäl, rengöring kan då:

  • vara en del av ett vård- och underhållsprogram och för att kunna inspektera och utvärdera byggnadens, monumentets eller stenarnas tillstånd.
  • syfta till att få bort skadliga ämnen eller material, såsom exempelvis salter, fågelspillning, påväxt, smuts eller depositioner.
  • avse att avlägsna graffiti, klistermärken eller paraffinfläckar från marschaller, eller annat som människor orsakat och som påverkar utseendet negativt.

Risker vid rengöring

En större medvetenhet om vilka typer av skador överambitiös rengöring medför, om vissa kemikaliers hälsorelaterade problem och om nackdelarna med stora mängder vatten, gör att man numera har en försiktigare hållning till rengöring.Rengöring kan skada eller förändra stenens utseende (kulör eller valör) och struktur. Om man bestämmer sig för att rengöra ett stenmonument eller en byggnad med kulturhistoriska värden bör man i ett vård- och underhålls-, åtgärds- eller i ett konserveringsprogram ange vilka metoder som är lämpliga med tanke på objektets eller stenens speciella förutsättningar. Man bör tänka på att skador kan uppstå både under och efter rengöringen. Rengöring av sten kan orsaka att en stenyta blir grövre, mineralerna förändras och att mer vatten kan tränga in i stenen, vilket kan bidra till snabbare påväxt efter rengöringen. Ibland kan även vittringsprocesser accelerera efter en rengöring. Tyvärr blir skadorna ibland inte synliga förrän långt efter rengöringen och  kan därför vara svåra att sätta samma med en felaktig metod eller ett olämpligt materialval. Därför är noggrann dokumentation av valda material och metoder viktigt.

Upprepad rengöring eller partiell rengöring kan medföra att visa partier av en sten eller en fasad reagerar annorlunda än resten och att detta parti fortsättningsvis alltid kommer att avvika från omgivande sten både till utseendet och till egenskaperna. Därför bör man alltid fundera på hur man skall genomföra sin rengöring för att den inte ska skapa oönskade visuella effekter. Till exempel kan man på en fasad rengöra från fog till fog eller välja att ”tona ut”, patinera eller på annat sätt skapa en mjuk övergång mellan rena och smutsiga områden. Hårdhänt rengöring kan orsaka att originalpigment eller en stenmästares ursprungliga verktygsspår går förlorade. Rengöring kan både dra upp salter eller missfärgande mineraler inne i stenen till ytan och göra naturliga defekter synligare. Om en fasad, ett kvarter eller monument utformats som en helhet men olika fastighetsägare eller förvaltare väljer att genomför rengöring vid olika tillfällen kan skillnader uppstå i stenytorna som inte kommer att utplånas över tid.

Många rengöringsmetoder – vattenbaserade, kemiska och mekaniska

Det finns många olika rengöringsmetoder. Många av de modernare metoderna som erbjuds idag, är ännu inte utvärderade över tillräckligt lång tid eller är tillräckligt beprövade på känsliga byggnader eller monument med stora kulturhistoriska värden och bör därför undvikas på den typen av objekt tills mer forskning gjorts. En stenkonservator kan hjälpa till med att beskriva olika för- och nackdelar med olika metoder. Den enklaste metoden som brukar rekommenderas vid mindre nedsmutsning, som man oftast kan göra själv och som man alltid ska börja med innan man överväger aggressivare rengöringsmetoder, är en borste och rent vatten. Försäkra dig först om att det inte förekommer sprickor eller bortfall av fogbruk som kan medföra att vattnet kan tränga in och på så sätt medföra större skador. Använd endast så mycket vatten som behövs, inga större mängder. Vattenbegjut aldrig en stenyta om det finns risk för frost. Använd aldrig stålborstar utan enbart mjuka borstar! Sluta borsta direkt om ytan repas, börjar sanda eller grusa.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och en av de fem i rungruppen.

Standardiseringsmöte i Paris

I början på veckan, den 30 juni till den 1 juli, hölls det nittonde mötet för WG2, det vill säga arbetsgrupp två inom Technical Committee 346 som ingår i den europeiska standardiseringsorganisationen CEN. Denna grupp är inriktad på att ta fram standards för oorganiska material inom kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet har tagit aktiv del i arbetet inom denna grupp sedan 2010.

Under två dagar skulle gruppen arbeta med att redigera och förbättra dokumentet ”Conservation of cultural heritage – glossary of technical terms concerning mortars for masonry, renders and plasters used in cultural heritage” som var ute på remiss i slutet på 2013.

Värd för mötet var CTMNC (Centre Technique de Matériaux Naturels de Construction) i Paris. På mötet var Frankrike, Spanien, Italien, Polen och Storbritannien representerade. Jag representerade Sverige och Riksantikvarieämbetet. 

Kalk, i Den ofullbordade salen, Skokloster slott. Foto Helen Simonsson 2014.

Kalk (i Den ofullbordade salen, Skokloster slott). Foto Helen Simonsson 2014.

Anledningen till att man vill ta fram egna standarder speciellt avsedda för kulturhistoriska miljöer är att standarder som är avsedda för nybyggnation sällan passar för de förhållanden som gäller för äldre byggnader och monument. I standarden, vars huvudspråk är engelska, anges termer och definitioner som är vanligt förekommande då man arbetar med kalk eller cement. De engelska termerna översätts i standarden även till franska, tyska, nederländska, italienska, grekiska och svenska. De valda språken reflekterar vilka länder som har varit mest aktiva i framtagandet och i det praktiska arbetet med standarden.

Det finns vissa formalia som ska uppfyllas i en standard. Bland annat får definitionerna inte överstiga en mening. I arbetsgruppen som arbetar aktivt och skriver dokumentet och i spegelgrupperna (som lämnar kommentarer när dokumentet går ut på remiss) ingår inte bara de flesta europeiska länderna utan också många olika professioner. Hur man definierar kalk till exempel kan bli ganska olika beroende på om det är en murare, en geolog eller en kemist som står för definitionerna. De definitionerna vi väljer ska vara godkända av så många länder och professioner som möjligt. Ibland förekommer vissa termer på ett språk som inte har någon motsvarighet på de andra. Ibland används samma begrepp men de definieras på olika sätt i olika länder eller inom olika professioner. Ibland använder man sig av olika termer men med samma definition. En del termer går tillbaks på produktnamn, som exempelvis Portlandcement och Roman cement. Dessa produkter har tillverkats sedan sent 1700-tal och tidigt 1800-tal men både framställningsprocesser och innehåll har förändrats över tid. Allt detta gör att det förekommer en hel del begreppsförvirring som man vill komma till rätta med genom en gemensam europeisk standard. Många termer har också synonymer men det är överenskommet att varje språk som är representerade i standarden bara får ha med en term per definition. I standarden eftersträvar vi konsensus och att definitionerna ska vara så kortfattade som möjligt men ändå korrekta. Målet är att ett gemensamt användningssätt av termerna ska underlätta för till exempel forskning, kulturvård, hantverk och produktion.

När ett dokument går ut på en remiss finns det en speciell blankett för kommentarer som ska fyllas i av spegelgrupperna. Det räcker alltså inte att säga att en definition inte är bra, utan man måste ange om det man vill ändra är av generell, av redaktionell eller av teknisk karaktär. Den som lämnar kommentaren måste sedan ge förslag på en bättre formulering än den befintliga och motivera varför ändringen är att föredra. På arbetsmötet går man sedan igenom alla dessa kommentarer och godkänner eller avslår eller omformulerar de föreslagna ändringarna.

På dokumentet hade det kommit in drygt 300 kommentarer under remissrundan i slutet på år 2013. Hälften av dessa kommentarer hann man igenom på det artonde mötet som hölls i Rom i slutet på januari 2014. Övriga kommentarer gick vi igenom denna vecka. Det är alltid väldigt intressant och lärorikt att följa resonemangen från andra yrkesgrupper. Vi kunde konstatera att på en tidigare remissrunda hade vi fått in fler kommentarer från yrkesverksamma inom området kalk, denna gång var det flera kommentarer som gällde Portlandcement och Roman cement. Eftersom framtagandet av en standard kan ta några år så hinner det ibland tillkomma nya personer i arbets- och spegelgrupper.

Ledare för framtagandet av denna standard är professor Rob P.J. van Hees på TNO – Netherlands Organization for Applied Scientific Research, Conservation Technology Team i Delft. Efter vårt arbetsmöte i Paris kommer han att slutredigera och förbereda dokumentet ytterligare så att det under hösten kan gå ut på omröstning för att se om det blir antaget formellt som standard inom CEN. Blir Glossary for mortars accepterad som standard i CEN blir den även automatiskt svensk standard inom SIS.

För den som vill läsa mer om det svenska arbetet med standards inom kulturmiljövården, projektet “Bevarande av kulturarv”, kan man hitta mer information här.

Helen Simonsson

Utredare – sten, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Varför växer det på run- eller gravstenar?

påväxt

 Foto: Helen Simonsson (CC-BY)

Om du ser en run- eller gravsten som är täckt med lav så visar det att stenen står i en miljö med frisk luft. På landet täcks mer eller mindre alla stenytor som kan nås av regn och väta, av lav. Många lavsorter är känsliga för höga halter av svaveldioxid och det har bidragit till att stadsmiljöer ofta har varit mer eller mindre lavfria sedan 50-talet, man talar om städerna som lavöknar. (Med lägre svavelhalter i luften har dock en viss återkolonisation börjat ske inne i städerna).

Olika arter av lav föredrar olika levnadsförhållanden. Avgörande faktorer för vilken art som etablerar sig är ofta fuktighet, ljustillgången och stenens (substratets) pH-värde. Vissa arter växer enbart i speciella miljöer, medan andra inte är lika kräsna utan kan växa på nästan vad som helst.

En stenyta är aldrig helt steril, där kan förutom lavar växa även alger, mossor och högre växtformer (vars rötter riskerar att skada stenen allvarligt). Fågelspillning kan vara utmärkt näring och gagna påväxt och därför bör man avlägsna det så fort man upptäcker det. Ofta ser man att till exempel att lav har börjat växa i stråk i från toppen på en sten där fåglarna gärna sitter. Mossor föredrar mer horisontella fuktiga ytor där löst, vittrat material samlats. Alger växer gärna både på horisontella och vertikala ytor, man hittar dem ofta i skuggiga miljöer där de inte nås av starkt UV-ljus. Rödalger verkar dessutom föredra kallare ytor jämfört med gröna alger. Därför kan man hitta rödalger uppe på kyrktorn där det finns ouppvärmda rum bakom fasaden eller på putsade murar. Alger påverkas inte alls av högre svaveldioxidhalter på det sätt som lav gör och kan därför växa även i stadsmiljöer. Stenar som står med många träd omkring sig är ofta fuktigare och mer utsatta för att löv, och annat material som kan ge näring och gynna påväxt, samlas på ytan.

Granit och gnejs har vanligen lägre skadefrekvens än kalk- och sandsten. Kalksten eller kalkhaltig sandsten skulle helst aldrig utsättas för surt vatten eller surt regn. Därför bör man vara extra vaksam om man har barrträd i närheten av en sten med kalk i eftersom stenen kan suga upp surt vatten via marken eller från krondroppet. Vatten som kommer via krondropp innehåller större andel kemikalier än det vatten som kommer via nederbörd. (Om du undrar över materialet på en runsten kan du ofta hitta information om stensorten antingen i FMIS http://www.fmis.raa.se/ eller i Samnordisk runtextdatabas http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm ).

Alla stenar förändras och åldras över tid – och oftast är det inte laven, mossan eller algerna i sig som är det största hotet för stenen utan det är vattnet i alla dess former. Därför ska man aldrig tvätta bort påväxt på till exempel en run- eller gravsten under höst, vinter eller vår när det finns risk för frost. En vattenmättad sten kan frysa sönder om det blir minusgrader ute. En annan viktig sak att tänka på att ibland är det pionjärarterna av lav, det vill säga de arter som koloniserar en rengjord sten först, som orsakar den största skadan på stenen. Genom att ha för täta rengöringscykler utsätter vi stenen för dessa aggressivare arter oftare. Därför är det bättre att regelbundet besiktiga den sten man vill vårda och arbeta preventivt genom att plocka bort allt som kan gynna påväxt så fort det hamnat på stenytan. Mycket kan man ta bort för hand utan att använda sig av vatten. Det man omedelbart ska avlägsna är allt som kan ge näring och hålla kvar fukt: jord, fågelspillning, löv, klippt gräs och andra lösa partiklar.

Nu under vintern och våren kan man studera stenarna och notera var på stenen påväxten sitter. Fotografera gärna stenen vid olika tillfällen, till exempel när det har regnat eller snöat. Det är vanligt att där snön eller vattnet faller, rinner eller ligger kvar på stenen, där får man påväxt.  Ibland är det möjligt att förbättra miljön för stenarna genom att avlägsna t.ex. närbelägna buskar eller träd som bidrar till skugga, krondropp eller som möjliggör för fåglar att sitta över stenen (ta dock inte bort några träd eller buskar utan markägarens tillstånd).

Vinter vid Ringmuren

Ringmursraset januari 2014

Snön yr genom vallgravarna som omger Visby och dess Ringmur. Marken är frusen, stenen kall. Enstaka flanörer, företrädesvis tåliga dagisgrupper och hundägare tar sig fram, väl påpälsade. Muren står där den står, där den stått under sådär 750 år. Bortsett från vid murraset norr om Österport. Där har vi just nu ett stort hål sedan den rackliga, delvis raserade muren plockades ner i höstas. Det är verkligen intressant att kunna titta in i muren på det här sättet, se hur muren är konstruerad och vilka material som använts. Lite häpen blir man allt över att den inte följer de gängse normerna för hur en skalmur ”skall” byggas, dvs. med stora, stabila stenar i botten och bindstenar som håller ihop skalen. I det rasade partiet var stenarna längst ner förvånansvärt små, vissa till och med liksom ställda på högkant. Och inga bindstenar heller. Då murraset nu skall byggas upp igen skall vi förvisso återskapa partiet så autentiskt som möjligt genom att välja samma material som ursprungsmuren är byggd i. Men vi skall också göra vissa förbättringar. Bindstenar, bättre förband mellan stenarna och klamring i sidled är exempel på hur vi anno 2014 bygger en mur som skall stå i minst 750 år till.

Just nu är det stiltje på själva arbetsplatsen, men på annat håll jobbas det. Rapporter över det gångna årets arbeten skrivs, planeringen för aktiviteterna 2014 är i full gång. Resonemang om de tekniska och antikvariska principerna för återuppbyggnaden pågår, och så skall vi väl hitta på lite evenemang och visningar för allmänheten också! Att under 2014 få uppmärksamma ”första stenen”, dvs. då vi börjar återuppbyggnaden av den rasade delen av ringmuren – det skall vi göra något bra av. Tänk att få inleda ett nybygge på en 750 år gammal byggarbetsplats, inte varje dag sådant händer!

Vad göms i Visby Ringmur egentligen?

 

IMG_2117

Vinden hade lugnat sig i Visby idag och därför kunde hantverkarna på Byggnadshyttan fortsätta nerplockningen av Visby Ringmur. Om det stormat som igår hade det varit alltför riskabelt att använda bygg-kranen. En tung container lastad med kalksten som råkar i svängning högt upp i luften är inget drömscenario!
Efter att tidigare ha plockat ner det delvis rasade partiet stod nu en smal ”remsa”, ungefär en meter av muren norrut från raset, på tur att plockas ner. Varför? Jo, därför att denna meter var ytterst försvagad genom att ytter- och innermur gått isär och skapat en stor hålighet som gjorde hela konstruktionen instabil. När partiet är nerplockat skall den kvarvarande murens bägge skal kramlas ihop för att bli stadig och inte rasa mer. Då kan man säkert förbinda den nya muren, som skall byggas upp nästa sommar, med den gamla.
En god sak med den här ”extra nerplockningen” är att det blev ett ypperligt tillfälle för arkeologerna att studera lagerföljder och konstruktionsprinciper i muren.
På plats idag var Kristin Balksten från Uppsala Universitet/Campus Gotland. Kristin är projektledare för forskningen om murraset och expert på medeltida bruk och kalkstensmurar. Per Widerström, arkeolog på Gotlands Museum, sågs också klättrande på och kring muren. Medan Kristin tog prover av murbruk och studerade konstruktion var Per ivrigt sysselsatt med att undersöka och dokumentera murens stratigrafier och material. Tidigare, på annan plats vid raset, hittade han ett avsågat horn, som troligen varit råmaterial för hantverk och något som ser ut som en sländtrissa eller som en stor pärla i kalksten Bägge fynden är medeltida, eftersom de hittades långt ner i murens orörda lager.
Undrar vad som mer göms i den 3,4 km långa muren..?

Visby Ringmur – ras, nerplockning och ny kunskap

Visby ringmur, november 2013

Ja, då var murraset i Visby nerplockat. Låter motsägelsefullt, jag vet, men saken är ju den att då ett murparti norr om Österport Visby Ringmur rasade i februari 2012 var det bara det yttre skalet som föll. Resten stod kvar, inte minst hela krönet som balanserade flera meter upp i luften på den efter raset försvagade halva muren. Ingen rolig situation, precis. Och en omöjlig situation att jobba under. För det finns inte den bygghjälm i världen som skyddar från hundratals kilo kalksten som rasar från sådär 6 meters höjd. Så vad göra?

Ja, det var en fråga som sysselsatte projektgruppen under lång tid. Flera scenarion bedömdes och konsekvenser diskuterades. Till slut blev det beslutat att det delvis rasade partiet tyvärr måste plockas ner helt för att garantera säkerheten för dem som skall jobba med lagning av raset. Men också för att kunna laga muren på ett långsiktigt hållbart och säkert sätt.

Tekn. Dr Carl Thelin med kollegor på Tyréns tog fram lösningen för hur muren skulle kunna säkras så att nerplockningen nu kan ske tryggt. Innan nerplockningen restes därför en stor stålställning kring det skadade murpartiet för att säkra muren så att den inte skulle rasa okontrollerat då man började plocka ner den.

Nu är det ju aldrig roligt för en antikvarie att se en medeltida mur plockas ner, men i det här fallet blev det en nödvändighet. Det goda med saken är att vi får ett unikt tillfälle till kunskapande om konstruktion, material och byggfaser.

Senaste veckan undersökte byggnadsarkeolog Mats Anglert från UV Syd och arkeolog Per Widerström från Gotlands Museum muren under nerplockning, och undersökningarna kommer att fortsätta framöver i takt med att mer av muren friläggs. God hjälp hade de av bebyggelseantikvarie Jörgen Renström från Gotlands Museum som har mångårig såväl praktisk som historisk kunskap om muren. Hantverkarna på Byggnadshyttan på Gotland har stor erfarenhet av medeltida murverk tack vare sina mångåriga arbeten med de gotländska kyrkorna och ruinerna, så deras iakttagelser är förstås mycket värdefulla. Dessutom bidrar Tekn. Dr. Kristin Balksten från Uppsala Universitet med viktiga synpunkter om bruk och konstruktion. Det skall bli intressant att se vad denna samlade kompetens kommer fram till för nya rön! Redan nu finns en del information om raset på http://www.raa.se/aktuellt/press/om-aktuella-fragor/visby-ringmur/

Delar av originalmuren är och kommer att förbli borta – men vår kunskap om den har växt och fortsätter att växa. Såhär i novembertider är det lätt att bli lite filosofisk angående alltings förgängelse och att associera till årets kretsande lopp; för att något nytt skall kunna växa fram måste det gamla delvis dö bort. Men samtidigt minnas att det mesta faktiskt finns kvar!

The Building Conservation Conference

Carlingford. Foto: Cecilia Rönnerstam

Hur undviker man fallgropar och problem när man ska välja sten för konservering och stenbyten på kulturhistoriskt intressanta byggnader? Vad gör man när originalstenbrotten är stängda, hur väljer man ersättningssten och vilka tester kan man göra? Detta diskuterades bland experterna på the Natural Stone Show i London.

Flera mycket intressanta föreläsningar hölls den 16-18 mars på the Building Conservation Conference som ägde rum i anslutning till mässan.  I Storbritannien har English Heritage noterat att allt fler väljer att köpa billigaste möjliga sten, vilket ofta är importerade stensorter från Kina eller Indien som är oprövade i engelskt klimat och som inte stämmer överens utseendemässigt med den inhemska byggnadstraditionen.

De flesta av de historiska stenbrotten är antingen stängda idag eller drivs av endast ”en man och en hund” och har svårigheter att leverera de mängder sten som behövs till större projekt. De engelska, irländska och skotska erfarenheterna är av stort vikt även för svenskt vidkommande eftersom våra problem att hitta ny utbytessten med rätt egenskaper till våra kulturbyggnader är desamma. Kungliga Slottet i Stockholm är ett mycket aktuellt exempel på detta.

Hur väljer man sten och stenbrott?

Michael Poultney, vd för Albion Stone som bryter Portlands kalksten berättade om vad man som beställare bör titta på när man besöker ett stenbrott för att välja sten. Han betonade vikten av flera besök i brottet vid stora beställningar. Att välja och beställa stora kvantiteter sten på distans eller med utgångspunkt från en liten provbit på kanske några kvadratcentimeter är inget han rekommenderar. Sten är ett levande material och dess utseende och egenskaper kan variera kraftigt från en period till en annan – även när stenen är bruten i ett och samma stenbrott – och denna variationsbredd upplevs bäst på plats i brottet.

Han betonade också vikten av etik. Säkerhet för personalen, moderna maskiner och utrustning och värnande av miljö och natur kostar pengar. Om ett företag erbjuder oerhört billig sten så bör man fråga sig hur den kan vara så billig. Slutligen påpekade han att man bör komma ihåg att undersöka lyft- och transportmöjligheterna av sten från brottet till ditt byggprojekt innan man väljer stenbrott.

Vilka förväntningar kan man ha på den nya stenen?

Dr Tim Yates betonade att man måste ställa rimliga förväntningar på vad den nya stenen ska kunna åstadkomma. Många beställare hoppas på att hitta en sten som skall se likadan ut som originalstenen men ändå ha bättre egenskaper (helst vara underhållsfri och vara för evigt) samtidigt som den skall vara billig. Detta är inte möjligt. Inför ett stenbyte får man först diskutera igenom vilken restaureringsideologi man avser att följa inom projektet. Vill man att:

- den nya stenen ska vara exakt likadan som originalet;

- den nya stenen ska vara bättre än originalet; eller vill man

- ha bästa praktiska lösning (till minsta kostnad).

Man får sedan lista de kriterier för stenen som man anser vara viktigast till projektet och vara beredd på kompromisser. En kravlista kan till exempel vara att: 1) stenen skall vara en sandsten 2) den skall vara gul, specificera acceptabel nyans och variation 3) den skall inte vittra mer än 2 mm på 100 år.

När man valt vilka egenskaper man anser vara viktigast för byggprojektet så kan man genomföra tester på några utvalda stenar från olika stenbrott/leverantörer utifrån dessa önskemål. Att genomföra stentester är kostsamt, man kan därför inte genomföra alla existerande stentester på alla på marknaden tillgängliga stensorter, utan man måste vara beredd på att göra ett mycket begränsat urval. Men glöm inte att hantverket alltid påverkar slutresultatet vid ett stenbyte oavsett hur många kvalitetstester som gjorts på stenen innan, påpekade Tim Yates avslutningsvis.

Vad gör man när originalstenbrotten är stängda?

I England har byarna fått sina karakteristiska utseenden av den sten som har brutits på orten. Detta gör att en by särskiljer sig från en annan när det gäller byggstenens utseende. Vad gör man när de historiska stenbrotten inte är i bruk längre? I England har man kunnat se hur allt mer sten importeras men att dessa stensorter förvanskar utseendet på de inhemska kulturhistoriskt intressanta byggnaderna.

För att skydda de inhemska stenbrotten och byggnaderna har English Heritage initierat ett samarbetsprojekt med British Geological Survey för att skapa en nationell databas över de viktigaste kulturhistoriskt betydelsefulla stensorterna och stenbrotten. I denna databas ska man också kunna få information om var man kan hitta lämplig ersättningssten när orignalstenbrottet är stängt. Projektet heter the Strategic Stone Study och projektledaren är Tarnia McAlester från English Heritage. Databasen vid namn England´s Building Stone Pits kommer att tas i bruk under våren 2011.

Mer om föreläsningarna finns att läsa på www.kulturvardsforum.se

Kontakt: Helen Simonsson, Riksantikvarieämbetet
Foto: Cecilia Rönnerstam

Handböcker på webben – rättigheter och möjligheter

Det vore ju jättebra om våra handböcker gick att läsa eller ladda ner från Internet! Då kunde vi hänvisa personer med frågor om vård av museisamlingar och kyrkliga samlingar till dem. Det kan väl inte vara så svårt att göra om dem till pdf-filer och lägga ut, tänkte jag. Jag letar reda på filen och ser till att den kommer ut!

  • Den ena boken, Att vårda en kyrka (pdf), var skriven 2004, hade en redaktör och bilder där rättigheterna tillhörde Riksantikvarieämbetet, tre enskilda personer samt ett företag. Den var utgiven hos Verbum förlag och i samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Svenska kyrkan.
  • Den andra boken däremot, Tiden tand (pdf), var skriven 1999 av 22 olika författare och hade en illustrationsförteckning som var 1 ½ sida lång. Den var utgiven på Riksantikvarieämbetets eget förlag.

Jag trodde först att utmaningen skulle vara att hitta filerna, men det visade sig vara det lättaste. En värld av frågetecken hopade sig framför mig. Vad hade författarna för rättigheter? Kommer de som har bildrättigheterna att vilja ha en så stor ersättning så att vi får ta bort bilderna? Ingen hade nog tänkt att dessa böcker skulle kunna läggas ut på webben och på så vis få större spridning, det var ju inte så vanligt 1999. Efter samråd med vår verksjurist Emma Grimlund och verksamhetsutvecklare Johanna Berg kunde vi hitta några vägar att gå.

Verbum förlag kontaktades angående boken Att vårda en kyrka och de skrev över rättigheterna på Riksantikvarieämbetet och Svenska kyrkan. Både Riksantikvarieämbetet och Svenska kyrkan var intresserade av att den spreds, så där fanns inga problem. Även redaktören och de personer och företag (Anticimex) som bidragit med bilder var välvilligt inställda till att boken lades ut på webben.

Tidens tand då, med alla författare och bildrättsinnehavare? Jag fick helt enkelt kontakta dem alla via e-post och förklara att vi ville göra boken mer tillgänglig och be att om de hade några invändningar skulle de kontakta mig inom en månad. Även om det var mycket jobb med att hitta författarna var det roligt att höra ifrån dem. De var alla välvilligt inställda till att boken skulle bli tillgänglig på webben. En författare önskade till och med en ny release-fest! Även vad gäller bilderna tog det tid att leta upp alla rättighetsinnehavare, men vi kunde glädja oss åt att endast behöva betala för en bild, som kom från en kommersiell bildbyrå. Alla museer, övriga organisationer och privatpersoner lät oss lägga ut detta material utan kostnad.

Jag hoppas nu att böckerna ska bidra till att de som ansvarar och jobbar med vård av samlingar och kyrkor lättare kan hitta kunskap om bevarande och inspireras av böckerna. Nästa steg är att undersöka möjligheten till att få dem upplästa digitalt och möjligheten att beställa dem från ett Print on Demand-förlag.

>> Erika Hedhammar är konservator och jobbar med förebyggande konservering på Riksantikvarieämbetet