Archive for the 'Om RAÄ' Category

Spectrum på svenska

Hur vet museipersonalen att det arbete de gör med föremål och samlingar hänger ihop, att man inte missar något viktigt samt att det görs effektivt? Jo genom att i de rutiner som ingår i samlingsförvaltning som lånehanteringen, vården, transporter, gallring och de lagliga spörsmålen använda sig av den internationella standarden Spectrum.

Riksantikvarieämbetet kommer att under 2014 och 2015 tillsammans med Digisam (Samordningssekretariatet för digitalisering) och en arbetsgrupp bestående av museirepresentanter översätta och bearbeta Spectrum.  Collections Trust tillhandahåller Spectrum, men den har skrivits av och för museipersonal i Storbritannien. Idag används Spectrum i mer än 40 länder och i nästan 8000 museum.

Vi ser att det finns ett värde i att Spectrum finns på svenska för att underlätta i arbetet med samlingar. Spectrum är ett stöd i arbetet samt underlättar i arbetet nationellt och internationellt. Vet man om att andra också arbetar utifrån Spectrum är det lättare att samarbeta och förebygga missförstånd.

Vårt arbete faller dessutom väl in i arbetet i Norge där de påbörjade arbetet med att översätta förra året och i Finland där Spectrum precis har översatts till finska men ska nu översättas till svenska. Här är vi alla klara med att det finns ett värde i att arbeta gemensamt i Norden då vi har många liknande rutiner och förhållningssätt till samlingsförvaltningsprocesser.

För att läsa mer om Spectrum se: http://www.collectionslink.org.uk/

Vill du ha information om arbetet med att översätta och bearbeta Spectrum eller kan tänka dig att delta i en referensgrupp, hör gärna av dig till: Ingela Chef Holmberg, 08-5191 8368, ingela.chef.holmberg@raa.se

Spectrum processer

Hur Spectrums processer förhåller sig till de olika delarna inom samlingsförvaltning. Bild från PAS 197 collections management structure.

 

 

Mitt första uppdrag som Första-hjälpen-arbetare för kulturarv

Margaretakyrkan i Oslo

Margaretakyrkan i Oslo

Jag har nyligen varit ute på mitt första uppdrag som Första-hjälpen-arbetare för kulturarv. Inte trodde jag att det här i trygga Norden skulle vara med anledning av en bomb. Det visade sig att svenska Margaretakyrkan i Oslo hade blivit skadad av Oslobomben. Kyrkan ligger ca 200 m från där bomben detonerade den 22 juli i år. Eftersom kyrkans husmor hade åkt på semester en kvart innan blev det inga personskador. Däremot hade fyra av fem konstglasfönster förstörts och ett svart sotlager täckte hela kyrkans interiör.

Riksantikvarieämbetet blev kontaktad av kyrkoherde Erland Söderström om skadorna och vi gjorde bedömningen att man från myndigheten borde åka över för att se om det fanns något vi kunde hjälpa till med. (Kyrkans omfattas inte av Kulturminneslagen då den ligger på norskt territorium.) Kanske fanns det även andra kulturinstitutioner som skulle behöva hjälp på något sätt? Jag hade ju bara för knappt ett år sedan fått öva liknande situationer på ICCROM i Rom. Hur tar man vara på kulturarv efter katastrofer? Vad är viktigt? Efter ett ganska kort samtal med kyrkoherden bestämde vi att jag skulle komma redan dagen efter. Det hade då gått ca 1 ½ vecka sedan bombdådet.

Förberedelser

Jag började i mina tankar att organisera arbetet. Vad var det nu man skulle göra? Vad var viktigt? Jo, att ta med sig bra utrustning och framförallt egen skyddsutrustning. Jag gick ut och handlade skor med stålhätta och handskar. Hjälm, kamera och annat ”bra-att-ha-material” packades ner. Jag hade fått reda på att byggnaden ansågs som säker att gå in i d.v.s., den riskerade inte att rasa. Men hur var det med avspärrningar? För säkerhets skull tog jag med mig passet och kanske borde jag ha haft en tjänstelegitimation som visade var jag kom ifrån? Jag försökte ta reda på så mycket jag kunde om Margaretakyrkan (byggnadsår, inventarier m.m.) och hittade då bl.a. några bilder av de trasiga fönstren som församlingen hade lagt ut på Facebook.

Besöket i kyrkan

Väl framme i Oslo träffade jag kyrkoherden och en svensk glas- och keramikkonstnärinna vid flygbussen. Området kring kyrkan var inte längre avspärrat, men det gick inte att köra bil raka vägen. Församlingens diakon, tillika kyrkoherdens fru, bjöd på soppa till lunch. Kyrkoherden berättade att de trasiga bemålade fönstren hade varit en gåva till församlingen på 1940-talet från norska krigsbarn som hade fått soppa i kyrkan under kriget, då det var stor brist på mat i Oslo. Nu låg stora skärvor av glaset på golvet, annat hängde i sina blyinfattningar och några större delar satt kvar och var oskadade.

 

Sotlager på textilförvaringsmöbel

   Sotlager på textilskåp i Margaretakyrkan, Oslo

En saneringsfirma var i full gång med att ta bort sot och sopa upp glasskärvor. Bränderna till följd av bomben gjorde att ett tunt lager av sot hade lagt sig över allt i kyrkan, församlingssalarna och även i prästgården intill. En konstglasfirma hade anlitats för att ta ner de resterande delarna av glasmålningarna. Man hade även satt för de trasiga fönstren med plywoodskivor och höll nu på att sätta upp byggställningar i kyrkan.

Ett första möte med berörda

Det hölls ett kort möte om glasmålningarna och hur man skulle behandla dem. Med fanns representanter från församlingen, Byantikvaren, försäkringsbolaget, konstglasfirman och en den svenska konstnärinnan samt jag från svenska Riksantikvarieämbetet. Kyrkan är inte skyddad enligt vår svenska kulturminneslag, men gul-listad enligt norsk lag. Det betyder att de behöver informera Byantikvaren om de tänker förändra kyrkan. De konstnärliga rättigheterna till glasmålningarna innehas av Emanuel Vigelandsmuseet. Det betyder att de behövde underrättas.

 

Glasskärvor från skadat förster

Glasskärvor från skadat förster

Diskussioner om glasmålningarna följde. Skulle man rekonstruera dem? Göra ett nytt konstverk av glasskärvorna? Man kom fram till att det var bäst att dokumentera resterna och se vad som går att göra av dessa. Därefter kan församlingen m.fl. ta ställning till om det är något som passar i kyrkorummet.

Jag påpekade att det var viktigt att ta hand om övrig konst och konsthantverk i kyrkan. Målningar, kors och textiler hade ett sotlager och riskerade även att bli mer nedsmutsade av arbetet med nedtagningen av glasmålningarna. Diakonen, vaktmästaren och jag hjälptes åt att täcka altare med lakan och att lyfta undan kors, dukar och kollekthåvar till andra utrymmen.

Jag fick sedan en inblick i konstglas och dess hantverk. Firman hade på 1990-talet renoverat glasmålningarna. Som tur var fanns det bra fotodokumentation av glasmålningarna från firmans tidigare arbete. Bilderna kommer säkert att vara mycket användbara i arbetet med en rekonstruktion eller ny tolkning.

Trasiga fönster och blommor på gatorna

Jag tog mig vidare ut och runt kyrkan för att se vilken skada bomben hade orsakat. Man hade tagit bort mycket glas och skräp från gatorna, men spåren av trasiga fönster var påtaglig. I många kvarter hade fönstren gått sönder och var nu ersatta med plywood. I Margaretakyrkan kunde man se att fönsterhakar som varit för svaga hade tryckts iväg och blyinfattningarna till glaset hade pressats inåt och gått av. Detta visade vilket tryck det måste ha utsatts för.

Påtagligt var även alla blommor på gatorna. Jag tog mig till domkyrkan där den största samlingen av blommor fanns. Man hade ordnat med vakter i domkyrkan som såg till att lagom många besökare kom in i taget och att de många ljus som tändes placerades på lämpliga ställen och utbrända togs bort. Extra handbrandsläckare fanns utplacerade både i och utanför domkyrkan. Man hade börjat samla in kort från blommorna för att arkivera i norska Riksarkivet.

Vad hände med Oslos kulturarv?

Jag har försökt följa vad som skett med övrigt kulturarv i det bombade kvarteren i Oslo. De hade möten med Riksantikvaren om hur man skulle återställa byggnaderna i Regeringskvarteren. Byantikvaren gick runt mellan de byggnader som de har ansvar för och skapade sig en uppfattning om skador. På text-tv kunde jag också läsa att konstverk evakuerades från de skadade byggnaderna.

Katastrofberedskap och restvärderäddning för kulturarvet i Sverige

Vi får verkligen hoppas att detta inte händer i Norden igen. Det är viktigt att vi vet hur och vem som agerar i katastrofsituationer. På Riksantikvarieämbetet arbetar vi med att skapa förståelse för katastrofberedskap och restvärderäddning för kulturarv. En del av detta är att se till att räddningstjänst vet att kulturarv har oersättliga värden som måste tas omhand på ett varsamt sätt, samt att vara tydlig med vad som är kulturarv. Vi bör även se till att det finns personer på plats snabbt så att man inte av okunskap städar eller sanerar bort bitar av kulturarv som kan vara viktiga vid återuppbyggnad och att det tas om hand på ett bra sätt.

Länkar:

Riksantikvaren

http://www.riksantikvaren.no/?module=Articles;action=Article.publicShow;ID=129837

Byantikvaren Oslo

http://www.byantikvaren.oslo.kommune.no/article198623-901.html

Erika Hedhammar arbetar som konservator med frågor som rör katastrofberedskap och restvärdesräddning på Riksantikvarieämbetet

Arkiv och bibliotek i ny kostym

Den 25 januari öppnade arkiv och bibliotek på Riksantikvarieämbetet igen efter ombyggnaden. Vi har öppet samma tider som under hösten 2010.

Det är inga stora förändringar. Du som besöker oss finner personalen något längre upp till vänster än förut. Läsesalen har flyttat närmare informationsdisken och är lika ljus och trevlig som förut. Kopieringsrum och öppna samlingar har inte ändrat utseende, där är allt som vanligt.

Här är några bilder för dig som är nyfiken på hur det ser ut.

Välkommen!

Arkiv och biblioteks nya läsesal på Riksantikvarieämbetet, Storgatan 41 i Stockholm
Nya läsesalen. Foto: Gun Larsson

Arkiv och biblioteks nya informationsdisk på Storgatan 41 i Stockholm
Informationsdiskens nya placering. Foto: Gun Larsson

Arkiv och biblioteks nya läsesal på Riksantikvarieämbetet, Östra stallet, Storgatan 41, Stockholm
Läsesalen från andra hållet. Foto: Gun Larsson

>>Gun Larsson är bibliotekarie på Riksantikvarieämbetet.

En halv miljon till världens runforskning!

En fantastiskt kul sak hände oss här på Riksantikvarieämbetet förra veckan: Riksbankens Jubileumsfond beslutade nämligen att bidra med 500 000 kronor till digitalisering av det 7 000 sidor tjocka bokverket ”Sveriges runinskrifter”, ett hett eftertraktat bokverk för många forskare och runintresserade – i och utanför Sverige. Tack vare att Riksbankens Jubileumsfond velat stötta projektet finns förutsättningar att skapa stor nytta för många forskare och runintresserade över hela världen!

Med en digitaliserad version av ”Sveriges runinskrifter”, parad med webben som dominerande informationskanal finns nu helt nya förutsättningar att skapa en utvecklad infrastruktur och arena för global runforskning och för många intresserade att på olika sätt utveckla kunskapen om runstenarna!

Bokverket ”Sveriges Runinskrifter” efterfrågas idag av ett brett spektrum forskare – nationellt och internationellt – med språklig, stilhistorisk respektive landskapshistorisk inriktning. Men: Flera av banden är sedan länge slutsålda och är svåra att finna på bokmarknaden. Många bibliotek kan i och för sig erbjuda dem, men ofta bara som referenslitteratur som inte kan lånas hem. Därför har Riksantikvarieämbetet sett det som angeläget att en digital version skapas, som görs öppet och enkelt tillgänglig på Internet!

”Sveriges Runinskrifter” är i sig en massiv insats som stöttats och utgivits av Kungl. Vitterhetsakademien. Arbetet grundlades av riksantikvarien Hans Hildebrand på 1880-talet och den senaste tryckta delen utkom 1981. Den tredje och avslutande delen av Gotlands runinskrifter har publicerats i en preliminär digital version på Riksantikvarieämbetets hemsida. Några områden väntar dock fortfarande på att bli behandlade i verket. Hit hör Norrlandslandskapen Hälsingland, Medelpad och Jämtland, men också Dalarna med sina särpräglade dalrunor från nyare tid.

Runinskrifterna är ett för norra Europa unikt språkligt, historiskt och konsthistoriskt material och har varit så ända sedan intresset för kulturarvsforskningen väcktes under 1600-talet. I svensk antikvarisk tradition utgör således runor ett klassiskt intresseområde. De svenska runinskrifterna, skriftbärarna och deras fyndsammanhang rymmer efterfrågad forskningsinformation, som till mycket stora delar finns samlad i verket ”Sveriges runinskrifter”.

Digitaliseringsarbetet kommer att ske på Riksantikvarieämbetet, med en vetenskaplig bas i två forskningstjänster inom runforskningsområdet som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond, Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet. Arbetet kommer att knytas till flera andra ledande forskningsmiljöer på området, framförallt Uppsala runforum på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala Universitet. Projektet tar sikte på att skapa en grund för en kraftfull infrastruktur för kulturarvsforskning.

Vi ser idag att en kunskapsplattform behöver utvecklas i flera steg, där både forskarintressena och informationens öppenhet och användbarhet är A och O. Det första stegen på denna väg är att:

1) digitalisera bokverket ”Sveriges runinskrifter” och göra det öppet tillgängligt via Internet för en global forskarpublik under 2011

2) utforma en modell och planera för att skapa en webbaserad, infrastrukturell plattform för forskning och kunskapsspridning om runinskrifter. Detta tar sikte på ett utvecklingsarbete under 2012.

>> Magnus Källström, fil dr och runforskare på Riksantikvarieämbetet
>> Lars Lundqvist, enhetschef på Riksantikvarieämbetet

Offentlig förvaltning 2.0

Regnet smattrar mot fönsterrutan, men det kan jag ta efter det upplyftande almedalsseminariet ”Offentlig förvaltning 2.0”.

På talarlistan stod Mats Odell, Kommun- och finansmarknadsminister, – Annette Carnhede, förbundsordförande i ST, Max Dyga, operativ chef, Chas visual management,, Erik Sellström, initiativtagare till Digitala staten, Växjö universitet, Lars Lundqvist, enhetschef ansvarig för informationsutveckling, Riksantikvarieämbetet och Nicklas Lundblad, European policy manager, Google.

Seminariet gick i möjligheternas tecken och samtliga talare delade med sig av erfarenheter i en positiv anda som inspirerade till att gå vidare mot en mer transparent och samarbetande offentlig förvaltning.

Mats Odell inledde och uppehöll sig vid nödvändigheten av ett offentligt etos och att sociala medier är en viktig del av det. Odell menade också att sociala medel har en viktig roll i myndigheternas arbete för att skapa förutsättningar för att medborgarna ska kunna göra fria, väl underbyggda och kloka val.

Mats Odell sa också att den offentliga förvaltningen måste våga pröva att använda de verktygs som står till buds och vi får göra fel när vi utforskar deras möjligheter och begränsningar.

Ett axplock av tankar och formuleringar:

  • Vi måste se till att få tjänstemän 2.0 för att kunna arbeta med offentlig förvaltning 2.0 (Annette Carnhede)
  • Genom att bygga på fria verktyg och fri information kan kreatörer i dag gå från tanke till digital produkt med minimala investeringar (Max Dyga)
  • ”Om vi inte arbetar kollaborativt och transparent är det risk att vi blir irrelevanta.” (Erik Sellström)
  •  ”Vi måste våga släppa kontrollen” (Lars Lundqvist)
  •  I USA är offentlig information som geodata och statistik fri att använda. Men så är också informationsindustrin 10 gånger större än i Europa (Nicklas Lundblad).

Under tiden bloggtexten blivit till har regnet dragit bort och molntäcket har börjat spricka upp. Ett tecken…?img_4356

Lars berättar om Riksantikvarieämbetets erfarenhet av sociala medier i praktiken. Foto: Agneta Gardinge

Presentationer m.m. på Facebook.

>> Rolf Källman är chef för Informationsavdelningen på Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet på webben

Flickr roll upJag har nu suttit och förberett inför seminarierna på Almedalsveckan. Det ena arrangerar vi själva, det andra är en inbjudan från Finansdepartementet. Så jag tänkte försöka ge deltagarna en bild av var vi finns på nätet och vad vi håller på med.  Så här blev det:

Vi har en sändarkanal i form av vår ordinarie webbplats som man finner under domänen www.raa.se. Den är av traditionellt myndighetsslag, med “färdig” information, paketerad av våra kommunikatörer och tjänstemän. Interaktion begränsas till epost, telefon och fax. Man kan skicka vanliga brev också, förstås.

E-tjänsterna löser var och en olika sorters behov och har därför var och en sin egen prägel. De är (naturligtvis) interaktiva och i flera fall är kartan central för sökning och presentation av söksvar. Några av våra e-tjänster är Fornsök, Kringla, Kulturmiljöbild och Bebyggelseregistret. Även bibliotekets katalogtjänst Vitalis och den elektroniska tidskriften Fornvännen har prägel av egna webbplatser.

Riksantikvarieämbetet har också ambitionen att använda webben för att öppna upp kommunikationen samt att skapa arenor för dialog och delaktighet. Det är något som diskuteras flitigt och som väcker många frågor. Myndighetens första trevande steg togs via denna blogg, K-blogg, ett slutet diskussionsforum (Kulturmiljöforum).

Kulturarvsinformation lever ju ett ganska undanskymt liv ute på den stora webben. Ett sätt att synas och möta en stor och bred publik är att använda redan befintliga, stora webbplatser. En sådan är den kommersiella fotografi-tjänsten Flickr. Där har flera stora kulturarvsinstitutioner runt om i världen, inom ramen för Flickrs The Commons, prövat att möta en ny, global publik, på deras egna villkor.  Det gjorde vi också. Några hundra bilder ur Kulturmiljöbild gav oss ett förbluffande intressant utbyte och många oväntade effekter. Positiva, kanske man ska tillägga.

Det här med att låta (kulturarvs-)information finnas på andras webbplatser är inte så tokigt. Institutioner kan nå ut med sina databaser genom att fler, kreativa aktörer kan delta och bidra med resurser. Just det är en av idéerna med samverkans inom projektet K-samsök. Där samlas flera kulturarvsinstitutioner kring bygget av en informationsinfrastruktur för musei- och kulturmiljöinformation. Det finns enkla testapplikationer här samt mer information om infrastrukturens teknik här (och utvecklingsbloggen finns här).

Det mest spännande projektet vi håller på med är annars  en nätgemenskap som bygger på medborgarnas egna kunskaper och berättelser om historia. Detta regeringsuppdrag kommer att leverera en tjänst som kommer att heta Platsr (mer om projektet här på K-bloggen). Många har velat bidra till att utveckla tjänsten och vi har därför fått stor hjälp av flera olika sorters användare. Utvecklingen pågår för fullt och efter en andra utvecklingsfas under 2010 ska den tas i full drift under hösten samma år.

Ja, så ser det ut på RAÄ:s webb, ett blogginlägg med knappt 20 länkar. Det kan ju vara ett sätt att fira detta 200:ade inlägg på K-bloggen…

>> Lars Lundqvist, jobbar med verksamhetsutveckling och webb  på Riksantikvarieämbetet.

Vi bloggar från Almedalsveckan

Midsummer Day at Svartsvall, Omberg, Sweden
På väg till Visby? Foto: Carl Curman (från Flickr Commons)

Riksantikvarieämbetet kommer att vara inblandad i en del aktiviteter under Almedalsveckan (läs om våra aktiviteter här), både som deltagare och som arrangör. Vi kommer att arrangera ett seminarium om e-förvaltning och nya (sociala) medier den 2 juli. Medarbetare kommer att blogga löpande under veckan, så titta in på bloggen eller prenumerera på RSS-flödet. Välkomna!

  • Läs det fullständiga programmet här.

>> Johan Carlström är projektledare för K-samsök på Riksantikvarieämbetet.

RAÄ byter jordmodell

Få hävdar väl idag med trovärdighet att jorden är platt, men jag skulle vilja påstå att det på sätt och vis vore ganska praktiskt om den var det. Arbetar man med geografisk information så ställs man ständigt inför dilemmat att jorden är rund men kartan platt. För att lösa avbildningen av den sfäriska verkligheten i kartform behövs en projektion och ett referenssystem. Principen för detta kom man på redan i kartografins barndom men matematiken har hela tiden förbättrats i takt med att kunskapen om vår jord utökats. Införandet av positionering med hjälp av satelliter från 1970-talet och framåt gav möjligheten att beskriva jordens egenskaper med mycket hög precision.  

I Sverige har vi under flera år tillämpat ett referenssystem som kallas för RT90 men nu pågår hos många myndigheter med Lantmäteriet i spetsen en övergång till ett nytt referenssystem, SWEREF99. Detta är ett modernare system som bygger på en jordmodell som visserligen inte är platt men dock betydligt mer exakt än den som låg till grund för vårt gamla RT90.

Vi på Riksantikvarieämbetet håller just nu på att genomföra en förstudie för att se över hur vi skall lägga upp arbetet med att övergå till SWEREF. Övergången kommer att påverka bland annat våra digitala system för forn- och bebyggelseinformation men också vårt interna arbete med geografisk information.

klotter_250
Ahaa…

Vill du veta mer om övergången från RT90 till SWEREF? Studera då bilden ovan alternativt besök Lantmäteriets hemsida om införandet av SWEREF. Vill du veta mer om vad övergången får för konsekvenser för dig som användare av Riksantikvarieämbetets digitala information? Kontakta Daniel Langhammer på Enheten för informationsförsörjning, han håller i vår förstudie om SWEREF.

>> Jerker Moström är kulturgeograf och jobbar med landskapsfrågor och GIS på Riksantikvarieämbetet.

Om praktik och projekt i Visby, del 2 av 2

Projektarbetet handlade om att se vilka skyddsfunktioner som fanns för kulturhistoriska landskap i Europa. Först var tanken att bara fokusera på länderna runt Östersjön, men kom med tiden även att rymma bland annat Norge, Island, Storbritannien samt Rumänien. Arbetet med att varje vecka beta av två till tre länder passade mig perfekt. Som person vill jag gärna förstå helheten, inte bara utifrån ett nationellt perspektiv, utan också från ett internationellt perspektiv. Därför var det en god början att börja leta efter liknande centrala kulturmiljövårdsförvaltare i Europa. Det var från den infallsvinkeln som jag kunde angripa land efter land efter land. Jag fokuserade på ”kulturhistoriskt värdefull miljö, skydd i landet” istället för att bara söka efter ”kulturreservat”. Samtidigt gick jag in i projektet med en målmedvetenhet om att det finns, frågan är bara var, för att därefter söka i staternas lagtexter. I Rumänien, Storbritannien (såklart), Estland och Litauen fanns dessa på engelska. I Finland fanns de statliga sidorna på svenska. Norge och Danmark förstod jag som svensk, även om dessa två även erbjöd besökaren goda engelska sidor.

Projektet gick väl och jag kunde dra slutsatser att det faktiskt finns sådana områden som i skyddsform och karaktär påminner om våra svenska kulturreservat. För den nyfikne, kan ni läsa mer om mitt projektarbete via den offentliga hemsidan där den inom kort kommer att finnas tillgänglig.

>> Carin har varit praktikant på Riksantikvarieämbetet under våren 2009. Hon gjorde praktiken genom Kulturmiljöprogrammet på Linneuniversitetet (tidigare Kulturarv och Samhällsanalys, Kalmar Högskola).

Om praktik och projekt i Visby, del 1 av 2

Efter en månads introduktion i Stockholm av intressanta möten både med tjänstemän på arbetsplatsen och med aktörer utanför, kom jag till Visby. Den första månaden ägnade jag mycket till att komma in i livet på en ö. Jag lyckades hitta boende och började successivt ta mig an de arbetsuppgifter som stod mig till förfogande.

Då en praktikplats genom min utbildning omfattas av 10 veckor introduktion av arbetsplatsen, och sedan 10 veckor projektarbete, kom min tid i Visby innebära en fortsättning av att sitta med på stora och små möten. Jag satt med i programskrivning, workshops, arbetsplatsträffar, seminarium, avdelningsmöten och allt annat som jag skulle ha fått vara med på om jag faktiskt varit anställd. Dessutom fick jag följa med ner i smedjan, besöka konservatorslabben, sitta med vid inskrivningen av en fornlämning i FMIS, prata med en kommunikatör och med ett par olika chefer om deras roll och ansvarsområden. Samtidigt har jag också fått vara med i möten med exempelvis Hembygdsförbundet, Länsstyrelsen och Kommunen. Jag har verkligen fått lära mig jättemycket och tiden har gått snabbt. Nu har jag en god överblick av Riksantikvarieämbetet som organisation och central aktör, så tack allesammans för det!

>> Carin Emenius har varit praktikant på Riksantikvarieämbetet under våren 2009. Hon gjorde praktiken genom Kulturmiljöprogrammet på Linneuniversitetet (tidigare Kulturarv och Samhällsanalys, Kalmar Högskola).