Archive for the 'Runor' Category

Digitala Sveriges runinskrifter vid första basen

Av: Gun Larsson den 17 January 2012 i Arkeologi and Runor. 3 Comments

Run-Janne målar i runorDen första publika versionen (betatest) av  Digitala Sveriges runinskrifter har landat på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Vi har fått god respons på projektet från många presumtiva användare och nu finns hela innehållet tillgängligt på nätet.  Projektet arbetar vidare med den digitala versionen för att frigöra den från de “fysiska hinder” som hör till bokverket. Projektets mål är en forskarplattform med sökgränssnitt och fler källor än Sveriges runinskrifter. Men det målet når vi i följande projektetapper.

Bokverket Sveriges runinskrifter har getts ut i häften, men är tänkt att läsas i en särskild bindningsordning. Vi har försökt att samla länkar till text och planscher var för sig för att underlätta läsning. Band och häften har delats upp i flera filer för att underlätta nerladdning. Observera att pdf-dokumenten ändå tar tid att ladda ner (vanlig filstorlek är 45 Mb).

Ge oss gärna respons, det ger oss mer underlag till att förbättra Digitala Sveriges runinskrifter.

Gun Larsson / operativ projektledare för Digitala Sveriges runinskrifter

Runsten funnen vid Småhamra Gård i Österhaninge

Av: Thorgunn Snaedal den 11 November 2011 i Aktuellt and Runor. 4 Comments

Roger Wikell och Rolf Norlin vid  nyfyndet (foto Th. Snædal).

Den 23 augusti 2011 anmälde arkeolog Roger Wikell, Sorunda, att en runsten påträffats vid Småhamra gård i Österhaninge socken söder om Stockholm. Ett par dagar senare granskade jag fyndet tillsammans med Roger och upphittaren, arrendator Rolf Norlin. Enligt Norlin så uppmärksammade han stenen redan vid höstplöjningen 2010, men det dröjde till vården innan ha lyfte upp stenen ur åkern upp på åkerkanten intill fyndplatsen ett 50-tal meter nordöst om Småhamra gård och ca 10 meter väster om uppfartsvägen mot gården.

När vårregnen hade tvättat stenen ren från jord och lera upptäckte Norlin att det var en runsten. Det dröjde dock ända till augusti innan Roger Wikell fick reda på fyndet och kontaktade mig.

Det är alltid en högtidlig stund att för första gången se en nyfunnen runsten och tyda runorna. Jag blev mycket glad när jag såg denna stenbumling, så typisk sörmländsk i sin skrovliga skönhet. Stenen är drygt 2 meter lång och upptill 130 cm bred. Överdelen är mycket omfångsrik i förhållande till rotpartiet, vilket troligen är orsaken till att stenen redan inom några få decennier har ramlat omkull och så småningom sjunkit ned i marken. Detta bekräftas av att ristningen inte är nämnvärt vittrad.

Inskriften uppkritad (foto Th. Snædal).

Från Småhamra är tidigare ett litet, nu förkommet, runstensfragment känt (Sö 267). Med all säkerhet har de båda stenarna stått vid en bro eller vadställe över det lilla vattendrag eller bäck som rinner genom dalgången. Österut fortsätter vägen mot Åvaviken, västerut förenar den sig med vägsystemet mot Österhaninges centralbygder och vidare mot Västerhaninge. Vägen passerar en runsten vid Högsta gård och området är för övrigt ganska runstensrikt.

Ornamentiken består av en drakslinga som omger ett kors på stenens mitt. Inskriften meddelar att:  ”Gunnar och Ulf och Sighjälm lät resa stenen efter Halvdan, sin fader. Gud hjälpe hans ande.” En utförligare rapport om inskriften kommer att skrivas när den är granskad och kommenterad i alla detaljer.
Eftersom stenen var sprickig och flagrig på vissa ställen packade stenkonservator Paterik Stocklassa in den i lera för att lösa upp smuts och eventuell påväxt. Den 25 oktober tvättades stenen och lagades, därefter restes den på impedimentet omkring 10 meter söder om fyndplatsen till upphittarens, Rolf Norlins, stora glädje och stolthet.

Stenkonservator Paterik Stocklassa (bakom stenen) och hans assistent Peter reser stenen (foto Th. Snædal).

Thorgunn Snædal
fil.dr. förste antikvarie
Förvaltningsavdelningen
Kulturvårdsstöd

Sveriges okändaste runsten

Av: Magnus Källström den 28 October 2011 i Aktuellt, Arkeologi, Fornlämningar and Runor. 4 Comments


Fotoskanning: M. Källström

Runstenen vid Röks kyrka i Östergötland kan nog med rätta karakteriseras som Sveriges mest kända runsten. Men vilken är Sveriges minst kända runsten? Jag skulle vilja hävda att det är runstenen från Ljusdals kyrkogård (Hs 20) i Hälsingland. Att denna sten inte har väckt någon större uppmärksamhet beror på att den dök upp mycket hastigt för att lika snabbt försvinna igen.

Fyndet gjordes vid grävningen av en grav på kyrkogården den 16 augusti 1886 och förmodligen hade vi aldrig fått veta något om det om inte kapten Vilhelm Engelke hade råkat befinna sig i Ljusdal för en tillfällig förrättning. Han fick kronofogden Per Söderman att ta hand om de nyfunna fragmenten och föra dem till sockenstugan. Själv författade Engelke en skrivelse till riksantikvarien Hans Hildebrand och bifogade också en teckning av stenen. Enligt brevet, som nu finns i ATA i Stockholm, bestod fyndet av ”af fyra lösa stycken, af hvilka tvänne [...] passa tillsammans”. Dessutom upplyser han att ”[s]tenen synes haft en nära rund slinga med en häst i midten”. Detta är faktiskt den utförligaste beskrivning av stenen som finns, eftersom den teckning som Engelke skickade med brevet senare verkar ha förkommit.

Dessvärre råkade även stenfragmenten ut för samma öde. När arkeologen Gustaf Hallström besökte Ljusdal 1929 var de spårlöst försvunna och de så förblivit trots att det i en tidningsartikel samma år utlovades en hittelön på upp till 50 kronor. Även teckningen har senare efterspanats utan resultat. På 1970-talet väcktes idén om att en kriminalteknisk undersökning av det bevarade brevet till Hildebrand kanske skulle kunna avslöja spår av teckningen som måste ha skickats i samma konvolut. Detta uppslag bedömdes dock vid närmare efterforskning som orealistiskt och någon undersökning kom aldrig till stånd.

Den 5 oktober i år höll jag på med att försöka utreda förhållandet mellan ett antal runstensfynd i Väversunda kyrka i Östergötland och hade i ATA beställt fram mapparna med runstensbilder från denna socken. Eftersom det i Väversunda också finns runor på kyrkdörren fick jag även fram en mapp med ”Diverse runor och runinskrifter” som jag egentligen inte hade tänkt beställa. Den innehöll inskrifter på andra föremål än runstenar från flera svenska landskap, men längst bak fanns dessutom en del rätt blandat material som man tydligen inte hade lyckats identifiera. Här lade jag särskilt märke till en blyertsteckning med detta utseende:


Fotoskanning: M. Källström

Det slog mig direkt att detta måste vara Engelkes försvunna teckning som gäckat forskning och hembygdsintresserade i mer än 120 år! Den stämmer exakt med beskrivningen i brevet till Hildebrand och runformerna faller också väl in i den norrländska runtraditionen. Tyvärr är det inte helt lätt att tolka inskriften. Man kan på teckningen läsa något i stil med (a)ruaR…smuau…-si(R)sun : (a) …(u)kr : inta…, men egentligen går det inte att begripa mer än ordet sun som säkerligen betyder ’son’. Kanske ska några av de runor som ser ut som a-runor egentligen tolkas som h-runor av s.k. kortkvisttyp och då skulle inskriften ha kunnat inledas med hruaR, vilket kan vara mansnamnet Hroarr ‘Roar’.

Att vi inte direkt kan tolka de runföljder som Engelke har avbildat beror nog inte på att han har varit en dålig runläsare eller på att ristaren inte har kunnat skriva. Snarare har inskriften – liksom många andra av Hälsinglands runinskrifter – haft ett mer ovanligt innehåll, och när bara brottstycken återstår är det inte så lätt att rekonstruera texten. Här är det egentligen bara att hoppas på att framtida fynd ska sprida nytt ljus. Även om teckningen länge har varit på vift, vet vi med förvånansvärd exakthet var fragmenten hittades 1886. I Fornminnesregistret (Raä Ljusdal 363:1) har man nämligen med hjälp av en markering på en äldre kyrkogårdskarta kunnat bestämma fyndplatsen till ”13 m 194 g[rader] om SV hörnet av Ljusdals kyrka”. Detta är alltså en plats att hålla ögonen på.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Jag vet nu också var teckningen har befunnit sig under sin mer än hundraåriga bortovaro, men det kommer jag att skriva om i ett annat sammanhang.

Nu digitaliserar vi Sveriges runinskrifter

Av: Gun Larsson den 30 September 2011 i Aktuellt, Arkeologi, Bibliotek/arkiv and Runor. 3 Comments
 Som tidigare aviserats på detta forum har Riksantikvarieämbetet fått medel från Riksbankens jubileumsfond för att digitalisera bokverket Sveriges runinskrifter och publicera det på nätet.  Projektet pågår för fullt och varar året ut. 
Detaljbild av Kvarntorpshällen från databasen Kulturmiljöbild.

Detalj från Kvarntorpshällen, Täby socken, Uppland. Foto: Bengt. A Lundberg

Uppdraget att skanna och texttolka Sveriges runinskrifter har gått till Stockholms universitetsbibliotek och arbetet avslutas i dagarna. Publiceringen av den första versionen av sökbara pdf-filer är planerad till slutet av 2011.

Projektet Digitala Sveriges runinskrifter ska inte bara resultera i digitala faksimil (pdf), vi gör också en förstudie till en interaktiv kunskapsplattform som kan bli en modell för andra forskningsområden. Via plattformen, som har arbetsnamnet e-runic, ska forskare, antikvarier, studenter, hembygdsforskare och andra intresserade, utöver Digitala Sveriges runinskrifter, kunna söka information i andra digitala källor med rundata. Här ska också tjänstemän kunna göra tjänsteanteckningar om t.ex. nyfynd, antikvariska insatser, analyser etc. och länka till nypublicerade rapporter av olika slag. Vem som helst ska dessutom kunna kommentera eller tipsa om iakttagelser som gäller runinskrifter.  Kopplingsdosan för de olika informationskällorna tänker vi bygga på K-samsök.

En framgångsfaktor för projektet är det nära samarbetet med Riksantikvarieämbetets antikvarier, runforskare och personer knutna till Uppsala runforum. Ett projekt för och med viktiga intressenter.

När Digitala Sveriges runinskrifter är publicerade och förstudien är klar, kommer vi att göra en ny projektansökan för att förverkliga och bygga kunskapsplattformen e-runic.

Gun Larsson, operativ projektledare för Digitala Sveriges runinskrifter

Runorna under taket i Hög

Av: Magnus Källström den 8 June 2011 i Aktuellt and Runor. 2 Comments


Foto: L. Nylander/M. Källström

I Hälsingland finns knappt 20 vikingatida runstenar, men hittills bara en enda medeltida runinskrift. Den är ristad på en dörring av järn från Delsbo kyrka, och huvuddelen av texten lyder:

“Se kan du på mig.
Ej kan du få mig.
Gunnar gjorde mig.
Kyrkan äger mig.”

Delsboringen är daterad till 1200-tal. Det finns bara två medeltida runristningar till i hela Norrland (båda i Jämtland), och det är osäkert hur spridd runkunskapen egentligen var under medeltiden i detta stora område.

Tidigt i våras fick jag reda på att det också skulle finnas runor ristade i takstolarna till Högs kyrka i Hälsingland. Ristningarna hade upptäckts vid en takrenovering 2000-2001 och av de bilder som jag fick mig tillsända framgick att de bestod av början av runraden, den så kallade futharken. Det var dock oklart hur många ristningar det rörde sig om och vilken funktion de hade haft. Man spekulerade om runmagi och om tecknen kanske hade använts för att skydda kyrkobyggnaden mot onda makter.

Den sista maj kunde jag tillsammans med Lars Nylander från Hälsinglands museum titta närmare på ristningarna, något som inte låter sig göras helt utan besvär. För att nå dem måste man klättra på stegar, krypa på alla fyra över lager av gullfiber och utföra (för den mindre smidige runologen) rätt avancerade akrobatiska övningar under taknocken. Ristningarna sitter nämligen på ett sådant sätt att de är svåra att komma åt, och dessutom blir det snabbt plågsamt varmt under kyrktaket.

Trots detta lyckades vi göra en preliminär granskning av inskrifterna. De visade sig mycket riktigt bestå av början av futharken, men efter ett tydligt system. På takstol nummer 6 står fu, på den följande fuþ, därefter fuþo, sedan fuþor och på den sista fuþork. Det rör sig alltså inte alls om någon runmagi, utan runorna har använts för att numrera de olika takstolarna innan de sattes upp. Serien borde ha inletts med en takstol med enbart runan f, men denna måste ha bytts ut när kyrkan på 1700-talet förlängdes åt väster.

Att de medeltida timmermännen kunde använda runor för att markera hur de olika delarna i en takstol skulle monteras ihop känner man sedan tidigare från annat håll. Det förekommer bland annat i Österhaninge kyrka i Södermanland och i tornspiran till Guldrupe kyrka på Gotland. Däremot vet jag inte om det finns någon bra parallell till det numreringssystem som har använts i Hög. Det existerade inga särskilda runor för siffror, men här har vi faktiskt ett exempel på hur runalfabetet ändå kunde användas för att uttrycka sådana (låt vara på en mycket basal nivå).

Runorna i Hög är av typisk medeltida typ. Runan o har ensidiga bistavar till vänster om huvudstaven, och r-runan är sluten och liknar ett latinskt R. Det går dock att tidsbestämma ristningarna noggrannare än så. Nyligen har plankorna i innertaket mellan de aktuella takstolarna dendrodaterats och fått en samstämmig datering till vintern 1191-92. Eftersom det går dymlingshål tvärs igenom några av runföljderna måste dessa har ristats innan taktäckningen kom på plats. Vi kan alltså med fullständig säkerhet datera runinskrifterna i Hög till början av 1190-talet, vilket i runsammanhang är ovanligt exakt!

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Jungfru Maria eller Ove?

Av: Magnus Källström den 25 May 2011 i Aktuellt and Runor. 2 Comments


Foto: Magnus Källström

Förra sommaren stannade jag till vid Halls kyrka på norra Gotland för att ta en titt på de runristade gravhällar som ligger inlagda i kyrkans golv. Jag kunde då inte undgå att notera att det på den norra korväggen också fanns en kort runinskrift ristad i putsen med 1,5-3 cm höga runor. Den var mycket tydlig och jag utgick från att den måste vara registrerad sedan länge. Innehållet verkade också mycket enkelt att tolka. Det såg ut som början av änglahälsningen Ave Maria.

När jag senare fick möjlighet att titta i Runverkets samlingar och i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm, visade det sig att det inte fanns några tidigare uppgifter om denna ristning. Däremot kunde jag av handlingarna i ATA dra slutsatsen att den måste ha tagits fram i samband med en renovering 2007, även om den inte var explicit omnämnd i dokumentationen.

Nu i maj 2011 var jag tillbaka i Hall för att göra en lite noggrannare beskrivning av inskriften. Den består av fem runor, som jag först utan tvekan läste som aue ma, även om den första runan verkade ha fått en bistav för mycket. Denna sträcker sig långt ner åt vänster, som om ristaren hade råkat slinta med kniven. Linjen är också lite grundare än övriga ristningslinjer och jag funderade på om den möjligen kunde ha tillkommit i samband med framtagningen av ristningen.

Att träffa på en åkallan av jungfru Maria på en kyrkvägg är inget oväntat. De gotländska kyrkorna är fulla av sådana. I Garda kyrka kan man exempelvis på den södra väggen i valvbågen mellan tornet och långhuset läsa hi-lp ma=ria -uz modir “Hjälp Maria, Guds moder” och på den norra väggen i samma valvbåge möter namnet Maria åtminstone två gånger.

Om den extra bistaven på den första runan i Halls kyrka däremot är avsiktlig måste runan läsas o, och då står det inte aue utan oue. Man tänker givetvis genast på mansnamnet Ove, men detta är inte något gammalt namn i Sverige, utan började här användas först på 1800-talet. Namnet antas ha sitt ursprung i en jylländsk dialektform av det forndanska Aghi och är i Danmark känt sedan 1400-talet.

Förmodligen tillhör runristningen i Halls kyrka en ganska sen tid. På samma vägg finns förutom skeppsbilder, versaler och bomärken, också en ristad vapensköld med årtalet 1594. Gotland var som bekant danskt fram till 1645 och det är inte helt ovanligt att man finner danska namn ristade eller målade i kyrkorna. I Lye kyrka har någon till exempel på tornbågen efterlämnat en runinskrift utförd med rödkrita som lyder: mathis, iohannes ma[r]iksen, hans mariksen, vilket helt säkert avser personer av dansk börd.

Vi kan alltså inte vara så säkra på att runorna på kyrkväggen i Hall verkligen ska tolkas som Ave Ma(ria), utan måste också räkna med exempelvis Ove Ma(thiesen).

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

En visäte under predikstolen

Av: Magnus Källström den 13 December 2010 i Aktuellt and Runor. 0 Comments


Runstensfragment från Vada by i Uppland. Foto: Magnus Källström

Upplands runinskrifter gavs ut i fyra tjocka band under åren 1940–58. Författarna bakom verket var två legendariska runforskare, Elias Wessén och Sven B. F. Jansson. Sammanlagt innehåller denna del av Sveriges runinskrifter 1181 numrerade runstenar, men svarar inte mot alla inskrifter i landskapet. Många gånger hade ett häfte av verket knappt lämnat trycket innan nya runstensfynd hade gjorts inom det område som just var behandlat. De flesta av dessa nyfynd publicerades senare i Fornvännen, men för en del skrevs bara arkivrapporter i väntan på att ett femte och avslutande band skulle sammanställas.

Som en del i mitt forskningsprojekt vid Riksantikvarieämbetet kommer jag att börja publicera dessa i inskrifter i ett digitalt supplement, som successivt görs tillgängligt på nätet. Detta innebär en djupdykning i arkiven på jakt efter uppgifter, men också nyundersökningar av de aktuella stenarna ute i bygderna. Det senare är kanske det allra roligaste och kan bjuda på oväntade upptäckter.

I september i år var jag i Vada kyrka norr om Stockholm. Här har flera runstensfynd gjorts sedan 1940-talet, men bara två fragment finns kvar vid kyrkan och förvaras där i utrymmet under predikstolen. Egentligen är det bara det ena som har hittats vid kyrkan. Det andra upptäcktes vid fornminnesinventeringen 1952 liggande som trappsten vid en liten stuga i Vada by. Så sent som 1978 låg det kvar på samma plats innan lokala krafter såg till att det hamnade under tak.

Några fotografier av dessa stenar har aldrig publicerats och det var med viss spänning som jag såg fram emot besöket, trots att jag visste hur runtexterna löd. Först ägnade jag mig åt fragmentet från kyrkan, som innehåller en mycket besvärlig passage, och det dröjde därför ett tag innan jag riktade ficklampan mot det andra fragmentet (att stenarna står i halvdunkel under predikstolen var i detta sammanhang bara en fördel!). När jag lät ljuset spela över ristningsytan tyckte jag genast att det var något bekant med ristningen, fastän jag aldrig hade sett den ens på bild: linjeföringen i det stora rundjurshuvudet, den kraftfulla huggningstekniken och inte minst runformerna, där runstavarna ibland inte är dragna hela vägen fram till linjerna i runbandet. Detta är drag som är mycket typiska för en av Upplands mest kända runristare, nämligen Visäte.

Det dröjde inte särskilt länge innan jag var övertygad om att fragmentet har tillhört en tidigare okänd runsten av denne mästare. Egentligen är det kanske inte så märkligt att en sådan sten dyker upp just i Vada. Visäte var relativt produktiv och har efterlämnat närmare ett 40-tal stenar. Dessutom var han verksam i trakten, även om det finns ristningar av honom också på annat håll som exempelvis i Spånga, Sigtuna och Upplands-Bro.


Runstenen U 74 vid Husby i Spånga, som är signerad av Visäte. Foto: Magnus Källström

På Vadafragmentet kan man bara läsa runorna … auk · þurm…, vilket är ordet ”och” följt av ett personnamn som har börjat på ”Tor-”. Man har tidigare gissat på Þormundr eller Þormoðr, men det skulle också kunna röra sig om Þormarr. Förmodligen är Þormundr det rätta. Det är nämligen det enda av de tre namnen som är belagt på de uppländska runstenarna. Bland annat förekommer det på ett runstenspar vid Rocksta i grannsocknen Angarn (U 207–208), rest av bröderna Ulv, Tormund och Gammal efter deras fader Styrkar. Märkligt nog är dessa stenar signerade av just ristaren Visäte. Möjligen kan detta vara ett indicium på att det är samma brödraskara som även har rest en runsten i Vada, men för att vara riktigt säker behövs givetvis fler bitar av stenen. Det är alltså bara att hoppas på nya fynd som kan komplettera bilden!

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Rungravhällen vid Heda kyrka

Av: Magnus Källström den 8 November 2010 i Aktuellt and Runor. 5 Comments


Helmer undersöker runorna. Foto: Magnus Källström

Nyligen besökte jag och Helmer Gustavson Heda kyrka i Östergötland. Anledningen var att en runristad gravhäll hade kommit i dagen i samband schaktningar för en åskledare på kyrkogården. Lyckligtvis utfördes grävningarna med arkeologisk övervakning och stenen låg därför ännu i orubbat läge. Den hade dock fått utstå mycket genom århundradena. Endast den övre hälften fanns kvar och genom trycket från en trappsten hade hällen splittrats i flera bitar. I mitten saknades dessutom ett stycke som måste ha försvunnit vid något tidigare tillfälle.

Stenkonservatorer från Göteborg hade tillkallats för att ta hand om den mycket sköra stenen, och vår uppgift var att dokumentera inskriften innan bitarna kunde lyftas. Detta skulle ske efter lunch så det blev en tidig avfärd från Stockholm. När vi kom fram regnade det, något som inte brukar inte vara det lämpligaste vädret för runundersökningar, men i detta fall gjorde den våta stenen att ristningslinjerna framträdde extra tydligt.


Gravhällen i vätan. Foto: Magnus Källström

Det tog oss därför bara ett par minuter att läsa och tolka inskriften. Det stod: …ualf : þas…R : kuþlug : muþur : -… det vill säga:  ”… detta valv över(?) Gudlög, [sin] moder …” På mitten av stenen fanns ett flätkors av en typ som förekommer på några runstenar i trakten, bl.a. den berömda Högbystenen (Ög 81). Detta tillsammans med de typiskt vikingatida runformerna och några egenheter i stavningen gjorde att vi ganska snart förstod att gravhällen var vikingatida och att den borde dateras till första hälften av 1000-talet eller senast till 1000-talets mitt.


Flätkorset på Högbystenen. Foto: Magnus Källström

Stenen har ursprungligen lagts över en kvinna vid namn Gudlög. Namnet är ganska vanligt på runstenarna i Mälardalen, men i Östergötland har det tidigare bara påträffats en enda gång. Belägget kommer från Skänninge och finns märkligt nog också på en gravhäll av senvikingatida typ (Ög 239). Den hittades i början av 1900-talet inmurad i en bakugn.

De runstenar som restes under vikingatiden är till övervägande del resta till minnet av män, men när det gäller senvikingatida gravmonument vid kyrkor har det noterats att fördelningen mellan kvinnor och män verkar ha varit mera jämn. Att gravhällen från Heda är tillägnad en kvinna faller väl in i detta mycket intressanta mönster.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

En halv miljon till världens runforskning!

Av: Lars Lundqvist den 25 October 2010 i Aktuellt, Arkeologi, Om RAÄ, Runor and Webb. 6 Comments

En fantastiskt kul sak hände oss här på Riksantikvarieämbetet förra veckan: Riksbankens Jubileumsfond beslutade nämligen att bidra med 500 000 kronor till digitalisering av det 7 000 sidor tjocka bokverket ”Sveriges runinskrifter”, ett hett eftertraktat bokverk för många forskare och runintresserade – i och utanför Sverige. Tack vare att Riksbankens Jubileumsfond velat stötta projektet finns förutsättningar att skapa stor nytta för många forskare och runintresserade över hela världen!

Med en digitaliserad version av ”Sveriges runinskrifter”, parad med webben som dominerande informationskanal finns nu helt nya förutsättningar att skapa en utvecklad infrastruktur och arena för global runforskning och för många intresserade att på olika sätt utveckla kunskapen om runstenarna!

Bokverket ”Sveriges Runinskrifter” efterfrågas idag av ett brett spektrum forskare – nationellt och internationellt – med språklig, stilhistorisk respektive landskapshistorisk inriktning. Men: Flera av banden är sedan länge slutsålda och är svåra att finna på bokmarknaden. Många bibliotek kan i och för sig erbjuda dem, men ofta bara som referenslitteratur som inte kan lånas hem. Därför har Riksantikvarieämbetet sett det som angeläget att en digital version skapas, som görs öppet och enkelt tillgänglig på Internet!

”Sveriges Runinskrifter” är i sig en massiv insats som stöttats och utgivits av Kungl. Vitterhetsakademien. Arbetet grundlades av riksantikvarien Hans Hildebrand på 1880-talet och den senaste tryckta delen utkom 1981. Den tredje och avslutande delen av Gotlands runinskrifter har publicerats i en preliminär digital version på Riksantikvarieämbetets hemsida. Några områden väntar dock fortfarande på att bli behandlade i verket. Hit hör Norrlandslandskapen Hälsingland, Medelpad och Jämtland, men också Dalarna med sina särpräglade dalrunor från nyare tid.

Runinskrifterna är ett för norra Europa unikt språkligt, historiskt och konsthistoriskt material och har varit så ända sedan intresset för kulturarvsforskningen väcktes under 1600-talet. I svensk antikvarisk tradition utgör således runor ett klassiskt intresseområde. De svenska runinskrifterna, skriftbärarna och deras fyndsammanhang rymmer efterfrågad forskningsinformation, som till mycket stora delar finns samlad i verket ”Sveriges runinskrifter”.

Digitaliseringsarbetet kommer att ske på Riksantikvarieämbetet, med en vetenskaplig bas i två forskningstjänster inom runforskningsområdet som finansieras av Riksbankens Jubileumsfond, Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet. Arbetet kommer att knytas till flera andra ledande forskningsmiljöer på området, framförallt Uppsala runforum på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala Universitet. Projektet tar sikte på att skapa en grund för en kraftfull infrastruktur för kulturarvsforskning.

Vi ser idag att en kunskapsplattform behöver utvecklas i flera steg, där både forskarintressena och informationens öppenhet och användbarhet är A och O. Det första stegen på denna väg är att:

1) digitalisera bokverket ”Sveriges runinskrifter” och göra det öppet tillgängligt via Internet för en global forskarpublik under 2011

2) utforma en modell och planera för att skapa en webbaserad, infrastrukturell plattform för forskning och kunskapsspridning om runinskrifter. Detta tar sikte på ett utvecklingsarbete under 2012.

>> Magnus Källström, fil dr och runforskare på Riksantikvarieämbetet
>> Lars Lundqvist, enhetschef på Riksantikvarieämbetet

Dubbelt upp i Giresta

Av: Magnus Källström den 30 September 2010 i Aktuellt and Runor. 3 Comments


Foto: Magnus Källström

Runmysteriet i Giresta har ännu inte fått någon lösning, men det finns faktiskt lite annat att säga om runor i denna del av Uppland. Trots att området utgörs av en gammal kulturbygd är runstenarna i Giresta inte särskilt många. Vid Furby finns visserligen ett stort runristat stenblock (U 829), signerat av den kände runristaren Balle, och Richard Dybeck fann på 1800-talet ännu en runsten i närheten (U 830), som senare har försvunnit.

Förutom dessa två har man tidigare bara känt ytterligare en runsten i socknen (U 931). Den hittades omkring 1910 vid plöjning i en åker strax öster om kyrkogården och restes först i Giresta by, men flyttades 1968 av bevaringsskäl in i kyrkan. Tyvärr är början av inskriften skadad och namnet på den som rest stenen kan därför inte bestämmas. Det övriga lyder: ”… [lät] resa stenarna efter Luden, sin son.” Texten visar att det en gång måste ha funnits åtminstone en sten till. Girestastenen är lite speciell genom att den består av röd sandsten, vilket är ett ovanligt runstensmaterial i dessa trakter.

När jag i juni i år besökte Giresta kyrka för att undersöka den mystiska gravhällen, som jag hade fått tips om, råkade jag komma lite för tidigt och fick därför vänta på att bli insläppt i kyrkan. För att fördriva tiden tog jag en promenad på kyrkogården och av en tillfällighet fick jag syn på ett sandstensstycke i toppen av kyrkogårdsmuren. När jag vände på det uppenbarade sig en runslinga med fyra runor av vikingatida typ.

Ristningsytan var delvis täckt med bruk och stenen verkade mycket skör. Troligen har fragmentet tidigare varit inmurat i kyrkan och det kan också ha genomgått kyrkbranden 1911. Trots detta är det inga problem att läsa runorna, men läsriktningen är dessvärre omöjlig att avgöra. Antingen löper inskriften medsols och då står det … · asni… eller också går den motsols, vilket ger läsningen …insa · …. I det första fallet kan det röra sig om början av ett namn (t.ex. Åsnjut), i det senare är det säkert en form av pronomenet denna, som bör ha varit en bestämning till ordet sten. Men i så fall har denna inskrift bara nämnt en sten och då borde det inte vara den okända parstenen till U 831 utan en annan sten.

Någon kanske undrar vad ett fragment med fyra runor egentligen kan tillföra forskningen, men ett fynd som detta kan faktiskt säga en hel del. Man har tidigare konstaterat att runstenar av sandsten ofta uppträder vid tidigmedeltida kyrkor i Uppland och att stenarna förmodligen har funnits på platsen innan stenkyrkorna byggdes. De kan därför vara en indikation på tidiga kyrkogårdar (och kanske till och med träkyrkor) i brytningstiden mellan vikingatid och medeltid. Vid Giresta kyrka kände man förut bara en sten av denna typ, men nyfyndet visar att det måste ha funnits fler.

Pronomenet denna motsvarades under vikingatiden av en mängd olika former. Som bestämning till stæin ’sten’ kunde det till exempel heta þenna, þennsi eller þennsa. Eftersom ordet denna är vanligt i runinskrifterna har det kunnat användas för att kartlägga vissa dialektgränser under vikingatiden. På runstenarna i Danmark och Sydsverige förekommer för det mesta varianten þennsi, medan þenna och þennsa är de typiska formerna i Mellansverige och norrut. I de uppländska runinskrifterna dominerar þenna, medan þennsa är ovanligare. Det nyfunna fragmentet från Giresta ger av allt att döma en ny punkt på dialektkartan för den senare formen.

Slutligen måste det nämnas att det inte särskilt ofta som antalet kända runinskrifter i en Upplandssocken nästan fördubblas på en och samma eftermiddag, men det var just det som hände i Giresta den 11 juni i år.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.