Archive for the 'Tankar kring...' Category

Salvador Dali – kultur som begreppsgemenskap

På timmen en vecka efter att ha besökt Nationalmuseums utställning om Caspar David Friedrich besökte jag Moderna museets ännu större publikmagnet Salvador Dali. Stor symbolik i det? – att tala om kopplingar mellan dessa kan verka långsökt, men som konstdilettant och yrkesverksam kulturhistoriker leker jag gärna med tanken.
Det jag kan tycka är fantastiskt med Dali och Caspar David är att de fångar sin tidsanda innan någon annan fattat att tidsandan är på väg. Caspar David skapade en andlig motreaktion till den Franska revolutionens våldsbenägna rationalism; Dali skapade en andlig motreaktion till det avmystifierade ingenjörssamhälle som modernismen medförde. Det kan verka paradoxalt att både Caspar David och Dali använde sig av realism i detaljer, men det var ett sätt att markera en större sanning bakom det ögat är vant vid. Med Dali tillkommer ofta förvrängning av detaljobjekten genom ”photoshop före photoshop” eller vad man ska säga. Men i grunden är olikheterna större; Caspar David kastar oss ”in i tavlan” till Guds ljus och högre mening, medan Dali kastar oss ”tillbaka från tavlan”, in i vårt halvvakna drömtillstånd där vi förvirrade plötsligt spärrar upp ögonen, famlande efter logik.
Trots uppror mot kollektiv enfald och vetenskaplig likriktning använder Dali tidens mest avancerade vetenskapsteorier. Ja enligt Einstein kan tid och rum både sträckas ut och krympa – och Dali låter följdriktig rumsliga detaljer sträckas ut hur som helst, som rumpan på tavlan av Wilhem Tell. Enligt Heisenbergs osäkerhetsrelation kan man inte bestämma en partikels läge samtidigt som dess rörelse och vice versa – alltså skapar Dali en irriterande osäkerhet om hur delarna i en tavla förhåller sig till varandra. Dali kan nog sägas vara relativitetsteorins egen konstnär. Den sanning Dali söker är individens subjektiva sanning, det som finns någonstans i själen och längst in i drömmen. Men hur ska då Dalis konst bli meningsfull för någon annan än Dali? Om jag får spåna vidare, så tror jag att Dali med geniets träffsäkerhet hittat svaret hos en annan av tidens stora, nämligen Wittgenstein – språket sett som gemensamma begrepp, är den kollektiva sanningen; en kollektiv överenskommelse. Vi ska bli Dali.
Dali blev lite av en konstnärlig kelgris i Amerika, paradoxalt men också begripligt nog. Keith Wijkanders eminenta Kulturutredning (sid. 123) framhåller att i brittisk och amerikansk tappning är kravet på en armlängds avstånd mellan politik och kultur tydligt uttalat. Politiken ska stödja konsten och kulturen, men den måste samtidigt hålla sig på ett behörigt avstånd. Samhälle och individ blir som mycket annat en paradox hos Dali. Hans extrema individualism har med tiden övergått i det som Wittgenstein kanske skulle ha betecknat en kollektiv språklig ”begreppsgemenskap”. Daliutställningen på Moderna drog hundratusentals besökare – Dali har lärt oss att vår hjärna inte är en objektiv kamera. I den subjektiva upplevelsen av världen kan vi människor ur individualismen gemensamt skapa en kollektiv sanning. Vi har blivit Dali!
Och äntligen kan jag som kulturmiljövårdare sätta ner den berömda ”foten”. Ett av myndighetsvärldens nya fina begreppsredskap är den Europeiska landskapskonventionen från år 2000, som just har som grundtema att erkänna meningen med den subjektiva upplevelsen av landskapet. Sjuttio år efter att Dali insåg samma sak.
>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap på Riksantikvarieämbetet.

Ett år i en liten enhets liv

Yes, you canDet är nog många som just nu sitter och plitar på årsredovisningar för 2009, och samtidigt laddar planeringskalendern för 2010. Och jag vill inte vara sämre. Men vad var det nu vi åstadkom förra året? Vad gick bra, vad gick mindre bra? Och fick till nåt som vi kan vara nöjda med?

Jag tänker inte berätta om allt som vi pysslade med förra året men några saker tänkte jag nämna här. ”Vi” i det här fallet är vi som jobbat med information och webb, det vill säga några verksamhetsutvecklare, systemutvecklare, jurister samt till RAÄ knutna konsulter (ni vet vilka ni är, smartskallar!)

Januari – december 2009: Under hela året pågår utvecklingen av K-samsök. I början av året ligger fokus på utveckling medan resterande handlar om att stötta de medverkande museerna och deras konsulter i arbetet med att ansluta databaser till K-samsök. En hel del av K-samsökarbetet handlar också om Europeana och diskussioner med den svenska Europeanakretsen.

Januari 2009: Mathias Klang, IT-universitetet i Göteborg, får i uppdrag att ta fram ett underlag kring myndighetens användning av social media, med särskild inriktning på de e-tjänster som vi jobbar med under året.

Februari 2009: K-samsök tas i betadrift, med 1,8 miljoner indexerade poster.

Februari 2009: Museikoordinatorns utredning presenteras. Där föreslås bland annat att RAÄ bör få uppdrag, resurser och koordineringsansvar för tillgänglighet och användbarhet av kulturarvsinformation på webben.

Mars 2009: Vi lägger ut ett urval foton från Kulturmiljöbild på den globala bildsajten Flickr Commons. Vilket ger en förbluffande stor uppmärksamhet i media i förhållande till projektets omfattning.

Maj 2009: Fornsök vinner Guldlänken – tävlingen om landets mest innovativa offentliga e-tjänst. Juryns motivering: ”För ett kreativt och innovativt arbete i en aktiv samverkan mellan flera aktörer som förnyat ett i högsta grad traditionellt område på ett spännande, öppet, lönsamt och väl genomfört sätt.”

Maj 2009: Remissvaren på Museikoordinatorn pekar överlag på att utveckling och samarbetet inom museisektorn bör bygga vidare på befintliga strukturer och på redan inarbetade samverkansformer. Samverkan ska bygga på frivillighet och ömsesidiga engagemang i partnerskap.

Maj – oktober 2009: E-tjänsten och regeringsuppdraget Platsr utvecklas. En gammal webb 2.0-tanke från 00-talets mitt ska äntligen bli verklighet. Platsr ska innehålla enskilda individers egna berättelser om platser med historia. I denna webb 2.0-tjänst ska vem som helst kunna skapa en plats och beskriva den med text, bild och video. Platsberättelserna kan man skapa individuellt eller tillsammans med andra. Centralt är det sociala perspektivet där användarna kan samarbeta och bygga kunskap om platser tillsammans. Platsr finns som en betaversion sedan december 2009. Vi fortsätter att leta efter samarbetspartners under 2010.

Juni 2009: Möte med det norska ABM-utvikling. Vi börjar diskutera hur vi kan samverka, framförallt kring digitalt berättande (digital storytelling). Digitalt Fortalt och Platsr är två tjänster som står nära varandra…

Juli 2009 (Almedalsveckan): Vi arrangerar egna och deltar i andra aktörers seminarier på Almedalsveckan kring ny teknik, sociala medier och öppenhetsfrågor. Vi får möjlighet att testa våra strategier mot politik, media och PR och de fungerar bra.  Det är inte ofta vi fick förmånen att vara ”seminariets höjdpunkt” – i tuff konkurrens… Se presentationen här.

Juli – Oktober 2009: Vi deltar i en rad konferenser och seminarier runt Europeana och arrangemang kopplade till Sveriges EU-ordförandeskap. Det innebär resor till Göteborg, Lund och Haag.

Augusti 2009: Riksantikvarieämbetet får efter en ganska lång och byråkratisk ansökningsprocess positiva besked om CARARE-projektet. Det går ut på att leverera ”rik” kulturmiljöinformation till Europeana och vi tror att vi nu har finansierat det för vår egen information.

September 2009: Vi påbörjar ett internt arbete kring policy för öppet tillgängliggörande av informationen i myndighetens databaser, en fördjupning och fortsättning av Museikoordinatorns och Mathias Klangs rapporter (länk till bokhandeln). Utredningen leds av Johanna Berg och färdigställs i februari 2010. Med Johannas inträde ökade personalen på enheten med 33%. Svårslaget rekord!

September 2009: Kulturpropositionen ger RAÄ i uppdrag att utveckla och förvalta K-samsök i samverkan med ABM-sektorn. Ingen museikoordineringsfunktion inrättas. Samarbetet inom kulturarvssektorn ska fortsätta som förut och drivas i frivillig samverkan.

November 2009: Regeringen ger RAÄ m fl i uppdrag att inkomma med underlag till en nationell digitaliseringsstrategi.

November 2009: Tidskriften Internetworld placerar Riksantikvarieämbetet på topp 100-listan över Sveriges bästa sajter. Motiveringen är: ”Det här är myndigheten som tagit webben till hjälp för att utveckla sin egen verksamhet. Att lägga ut sina historiska bilder på Flickr och be om hjälp att identifiera tider och platser är inget mindre än genialiskt. Det må vara en liten myndighet, men så här vill vi se alla svenska myndigheter jobba.”

November – december 2009: Regeringsuppdraget att utveckla Kringla påbörjas. Kringla ska bli ett verktyg som söker i och visar söksvar på information från K-samsök. Vi bestämmer oss för att Kringla ska vara en lättanvänd tjänst som inte kräver att användaren har allt för mycket förkunskaper. Kringla finns sedan slutet av 2009 i en betaversion och rymmer idag runt 2,5 miljoner sökbara poster. Utvecklingen fortsätter under 2010, och vi fortsätter att leta samarbetsparter för tjänstens vidare utveckling och förvaltning.

December 2009: Möte med i Oslo ABM-utvikling och den danska Kulturarvsstyrelsen kring förutsättningar för ett operativt samarbete på kort och lång sikt.

December 2009: Deltar i DISH (Digital Strategies for Heritage), en internationell konferens i Rotterdam. Får höra att framtiden ligger i att göra kulturarvsdata fritt tillgängligt och användbart (usable) via öppna och persistenta länkningar. Allt viktigare för utvecklingen är också geo-taggningen av data och det växande utrymmet för användarstyrda lösningar, tjänster och mashups.

December 2009: Riksantikvarieämbetet får ett engångsbelopp i regleringsbrevet för att förvalta och utveckla K-samsök och de egenutvecklade applikationer som bygger på K-samsök, i samverkan med ABM-institutioner nationellt och internationellt samt ideella organisationer och aktörer. RAÄ ska även utveckla möjligheten för att museiinformation kan skickas till Europeana samt lämna förslag på K-samsöks framtid.

Och sen var det litet andra saker men det kanske vi kan ta någon annan gång…

>> Lars Lundqvist är enhetschef på Riksantikvarieämbetet.

Caspar David Friedrich – konst som antites?


Konstnär: Caspar David Friedrich. Källa: Wikimedia Commons

Nationalmuseums utställning om Caspar David Friedrich avslutades den 10:e januari som en stor publiksuccé. Själv tillhörde jag de hundratals besökare som trängdes denna sista dag. Publiken var mycket blandad med många ungdomar. Att publiken överlag fascinerades av Caspar David kunde man inte ta miste på. Utställningen var befriad från pedagogiska finesser, men det gick nog lika bra. Jag har sen barnsben älskat hans målningar, och alltid haft små reproduktioner hemma på väggen. På Nationalmuseum blev jag överraskad av att många av målningarna faktiskt är så där små i original. De verk jag syftar på är förstås landskapsmålningarna i olja, med underordnade människor som vänder bort ansiktet.

Men varför fängslar Caspar David? Det är vackra himlar och scenerier, men det har många andra konstnärer också fixat utan att väcka mer än en gäspning. Tänker man på Caspar Davids budskap så ska det enligt experterna kretsa runt religion, nationalism och mer eller mindre svårbegripliga symboler. Någon vägledning av sådana upplysningar har jag knappast eftersom jag varken är religiös, nationalist eller överdrivet intresserad av symbolspråk. Det jag som amatör upplever i Caspar Davids målningar är en så konsekvent avspänd stämning att den blir rent av laddad. Eteriskt ljus och luft skimrar, och människor har frusit fast i stillastående tid. Vi betraktar tavlans målade betraktare av naturen, vi blir de, ”jag” blir han med slängkappan. Naturen har blivit subjekt och breder ut sig i tiden. Kulturen är förgänglig, och ofta nedbruten till gotiska kyrkoruiner som blivit ett med naturen.


Caspar Davids antites? Konstnär: Jacques-Louis David. Källa: Wikimedia Commons

Caspar David levde i Hegels tidevarv, filosofen känd bl.a. för historiens dynamik, tes- antites- syntes. Samma princip känner vi igen i den intressanta Kulturutredningens resonemang om modernismen upp- och nedgång. Kanske är det en sådan spänning som man undermedvetet känner av i Caspar Davids skenbara idyller? När jag vandrade runt på utställningen slogs jag hela tiden av vad han INTE målade. Caspar David tidiga år präglades av Napoleon och ockupationen av de tyska områdena. Om Caspar David hade en konstnärlig antites så vill jag peka ut Jacques-Louis David, konstnären med Napoleon till häst, Napoleons kröning, hjältar, monument, krig, slakt och ära, det är exakt vad Caspar David Friedrich INTE målar. Jag undrar om det är en sådan spänning som jag förnimmer i hans måleri, en konst som total antites? Ska vi gå så långt att – all kultur är antites till sitt innersta väsen!? Jag lutar år det.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap.

Sluta krångla, börja kringla!

Sevärdhetsskylt vid Mora stenar Fotograf: Bengt A Lundberg
Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ

Utvecklingen av Kringla fortsätter, förra veckan implementeras bl a kartsök. Ett inte helt oangenämt jobb med att bygga en ny e-tjänst är att döpa den. Vi i utvecklingsteamet här på Riksantikvarieämbetet täckte en whiteboard med förslag som var synonymt med plats, upptäcka, nyfikenhet osv. Kriterierna var att det inte skulle vara för långt (ska gå att göra en snygg logga av) och på något sätt speglade tjänstens innehåll, om än långsökt.

Efter mycket tankearbete och vånda tittade en av våra systemutvecklare in och kläckte “Kringla”… vi gillade det direkt (tack Henna). :) Kringlan är utöver att vara ett bakverk symbolen för sevärdhet på skyltar längs landets vägar samt även ett smeknamn på symbolen i Riksantikvarieämbetets logga (kallas även S:t Hanskorset). “Krångla” och “att kringla” (jmfr med “att googla”) dök också upp i våra huvuden. “Kringla” är kort och skriker inte Riksantikvarieämbetet (allt för mycket), det är informationen från många olika museer, arkiv m fl  som står i centrum.

Vi döpte om vår nuvarande samsökstjänst Kulturmiljösök till Kringla (främst för att förhindra sammanblandning med K-samsök) och tanken är att den Kringla vi bygger nu ska ersätta den gamla på sikt. Såhär kommer loggan att se ut:

Kringlas logga

Sluta Krångla, börja Kringla!!

>> Johan Carlström är projektledare för Kringla på Riksantikvarieämbetet

Ps. Missa inte Historiska museets blogg om deras kommande utställning kring Sveriges Historia. Ds.

En nersliten skönhet

Slussen 1930-tal. Foto: Carl Gustaf Rosenberg
Slussen 1930-tal. Foto: Carl Gustaf Rosenberg

JAG BETRAKTAR CARL-GUSTAFS ROSENBERGS BILD av Slusskarusellens själva nav – ett motljusmotiv från det sena 1930-talet eller så. Så välbekant men ändå så främmande, så vardagligt men ändå så exklusivt och utom räckhåll. Ljuset frilägger detaljerna från fonden och kvinnas kontrakurs mot den manande pilen skapar ett kraftfält i motivets centrum.

ETT MISSLYCKANDE ÄR OUNDVIKLIGT, det inser jag samtidigt som jag överväger en  fotografering av samma plats igen 70 år senare.

Men lockelsen blir för stark och jag tar ändå en ny bild i augusti 2009, nyfiken på hur tiden hanterat denna – min egen och andra stockholmares – kulturmiljö.

ROSENBERGS BILD speglar en stad med värderingar som numera inte betyder så mycket.

Den unga kvinnan för sig, medvetet men utan jäkt – kanske lockar en liten shoppingtur i Blå Bodarna? Blomstergruppen lapar sol på lätta ben, uppenbarligen väl ompysslad av gröna fingrar. Vägvisaren står inte bara för information, den bjuder också på en liten visuell kick och är dessutom en integrerad del av den greppvänliga ledstången. Ett somrigt markistak till höger över caféet vid trappans krön vittnar också om en vaken blick för detaljerna. Trots den urbana miljön härskar här ett vårdat lugn. Och de ynglingar som idag manifesterar sig med klotter är ännu inte påtänkta.

MIN KAMERA ser ett skrovligt och forcerat samhälle där närmiljön har ringa betydelse.

Slussen augusti 2009. Foto: Bengt A Lundberg
Slussen i augusti 2009. Foto: Bengt A Lundberg

Nu avverkar kvinnan Slussen som en transportsträcka, mellan lämnandet på dagis och en tuff arbetsdag. Omvärlden avskärmas med MP3 i ena örat och mobilen i det andra.

Blommorna har fått ge vika för en betongcontainer där man tömmer sopmaskiner. Stenbeläggningen är uppriven med klumpiga lagningsförsök. En asfaltsvalk markerar den bortmejslade basen till den eleganta trappa vilken skapades för platsen och som nu ersatts av en brant protes som tvingats ut åt höger. Skyltarna som borde visa fotgängarna rätt spretar lite tvekande, knappt läsliga i sviterna av kronisk åverkan. När man höjer blicken för en vy mot Söder klyvs denna av gatubelysningens stålspjut som trängt undan de lätta vita glasarmaturer, som hos Rosenberg seglade i luften tillsammans med Strömmens måsar.

EN TRIST BILD, JA. Visserligen är min tagning knivskrap och välexponerad, men den atmosfär som Rosenberg speglade har skingras. Min kamera liknar ett medicinskt instrument som registrerar hälsoläget hos någon som insjuknat. För att man inte brytt sig.

Det bästa man kan säga om min egen bild är att den sakligt berättar om hur det faktiskt gick för en av Stockholms mest uppskattade mötesplatser.

Den påminner också om att kulturmiljövård är ett uppdrag utan slut. Och att fotografiet är oöverträffat när dess misslyckanden och framgångar behöver studeras. Det är en mission den delar med tusentals andra fotografier i Kulturmiljöbild.

I Kulturmiljöbild finns mer än 150 bilder av Slussen under fyra århundraden.

>> Bengt A Lundberg är fotograf och jobbar på Riksantikvarieämbetet.

Cykla ikapp med Linné

Cykel med fyrkantiga hjul. Foto: Vrogy
Foto: vrogny. Tillgänglig under Creative Commons Erkännande 2.0 Generisk.

Det faktum att semestern är slut har i mitt fall åtminstone det goda med sig att jag kan komma igång med den uppfriskande cyklingen till jobbet. Att slösitta på tunnelbana eller buss har sina fördelar, men det är aldrig lika härligt som att slänga sig upp på den blixtrande Skeppshulten och känna sol och vind, i ur och skur. Cykeln förenar modern teknik med gammaldags känsla av att befinna sig mitt i landskapet.

Nu ordnade slumpen så att jag den sista semesterkvällen råkade lyfta på en trave på skrivbordet och där i cellulosastratigrafin låg en bok av landskapets mästerskildrare Linné, nämligen hans Öländska och Gotländska resa 1741. Linné startade i Stockholm kl. 11 den 15:e maj 1741, ”solen sken och luften var något kulen”. Första dagen ägnade han, utan att stanna för särskilda observationer, till att ta sig ca 60 km ner till Åbykvarn, litet söder om Södertälje. Dagsresan tog 13 timmar! Linné fick hålla till godo med en medelhastighet på 4,5 km/tim, men å andra sidan medgav en resa i sakta mak att hans skarpa blick kunde iaktta saker som ingen kunnat göra om under de sista hundra åren.

En grundläggande faktor i upplevelsen av landskapet är avstånd, inte minst avstånd i tid. Min vanliga marschfart på cykel är ca 18 km/tim, dvs precis fyra gånger snabbare än Linné. Å andra sidan behöver jag inte sinkas av grusvägar, hästbyte och stanna för måltider och raster. Om jag får göra ett litet ”tidsgeografiskt” tankeexperiment, med Torsten Hägerstrands termer, så skulle jag på Linnés 13 timmar teoretiskt ta mig sådär till Linköping, vilket jag förstås inte skulle orka i ett svep. Det jag som cyklist upplever av Sverige jämfört med Linné är ett land som är fyra gånger mindre. Men egentligen är jag mer präglad av bilens avstånd, och med en snittfart i bil på 90 km/tim så susar vi fram 20 gånger snabbare än Linné – och Sverige för oss har snarast krympt till en tjugondel. När vi läser Linné så skulle t.ex. bilresan Stockholm-Malmö inte vara 60 mil utan 1200 mil, dvs. för oss i bil skulle det vara lättare att åka till Peking än för Linné att åka till Malmö. Och om man så vill, 60 mil på Linnés karta skulle i tid krympa för oss till en tjugondel, dvs med bilperspektivet hamnar ”Linnés Malmö” i Södertälje.

Vad vill jag då ha sagt med allt detta körande och flåsande? Att kartan och landskapet inte kan jämföras rakt av under olika historiska perioder. Tiden är också en ofrånkomlig del av landskapet och upplevelsen av verkligheten.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap.

Morgondagens parkideal?

“Spela lite dataspel och ha kul!” sade döttrarna till mig härförleden när jag satt och läste den hemlånade dyra jätteboken “Landscape painting a history” av Nils Büttner. “Det ni håller på med på ditt jobb är ändå inget viktigt.” Som extra argument framhåller de den fina grafiken i dataspelen – det är nästan som på riktigt. Dataspelen utvecklas hela tiden men har påfallande ofta ett drag av jugendstil, orientalism och mysticism över sig. Men för mig känns dataspel ändå lite väl mycket som saga och fantasi. Visst, dataspelen är numera nästan fotorealistiska och jag tittar snällt på en stund när de springer runt i de virtuella landskapen i Tomb Raider eller The Sims. Och så återgår jag till verklighetens parker i Büttners tegelstensbok.

Då hände det märkliga att jag i min tur visade boken och några bilder om äldre parker och landskap för döttrarna. De tittade snällt en stund och medgav att det var rätt cool på ställen som de inte ha något emot att resa till. Den osökta frågan kom upp om det kanske fanns ett samband mellan dataspelen och de historiska parkerna?

Historiska parker och trädgårdar är kanske mer populära än någonsin, inte bara i Sverige utan över hela världen. Här kan arkitekter och konstnärer skapa sitt eget paradis, som också gärna visas upp i tävlingar och för allmänheten. Traditionen att skapa sitt eget paradis går i obruten linje tillbaka till antiken och själva ordet paradis är fornpersiskt och betyder inhägnad trädgård.

Vänta, nu trillar poletten ner! Det jag tyckte var verklighet i landskapsboken går naturligtvis tillbaka på fantasi, ofta i alla fall, och lika mycket fantasi som i The Sims eller Tomb Raider. Är det oförskämt att jämföra de engelska lordernas parker med dataspel för barn? Nej det tycker jag inte. Det som vi i dag vårdar som värdefulla historiska parker har en gång växt fram i föreställningsvärlden. Ofta har en rik beställare och en arkitekt tillsammans skapat sin idealbild, och även lorder har varit barn en gång. Inte sällan har idealet hämtats ur bildkonsten och framställning av både rena fantasier och naturtrogna avbildningar av befintliga miljöer. Exempelvis baseras mycket i de stora engelska parkerna på oljemålningar från 1600- och 1700-talen av Poussin, Lorrain, Canaletto m.fl.

Då var det stenrika vuxna som fick skapa en verklighet av sina fantastiska tavlor. Det var en process som kunde ta gott och väl över hundra år från tavla till färdig landskapspark. Min fundering är nu om och när vår tids fantastiska “rörliga” tavlor – dataspelen – kommer att övergå i färdiga landskapsparker. Barn är sällan stenrika, men de är många med samma fokus, och många fortsätter som vuxna och stenrika dataspelare.

Vem vet, kommer kanske Riksantikvarieämbetet om hundra år att skriva skyddsföreskrifter för vackra parker och trädgårdar och noga ange att det kulturhistoriska värdet ligger i att de är tidstypiska och välbevarade representanter för The Sims eller Tomb Raiders stilideal?

>> Leif Gren jobbar med landskapsfrågor på Samhällsavdelningen på Riksantikvarieämbetet.

Gammalt ämbete och nya medier

Ska prata på ett seminarium på fredag och filar på en presentation som ska ta maximalt 10-12 minuter. Funderar på anslaget. Vad tror ni om det här?

bloggen

En blöt seminariedag

intergitetdsc_0069

Igår när jag läste väderprognosen såg jag fram emot en sval dag utan stekande sol. Men, när jag nu är på väg till dagens första seminarium och regnet vräker ner så känns det inte lika bra längre.

Annars har Almedalsveckan hitills varit bra.  Jag har lyssnat på flera intressanta seminarier och debatter om bl.a. upphovsrätt och integritet på internet. Det som jag tyckte var intressantast var forskaren Markus Bylund, från SICS som under seminariet “Personlig intergritet – är det bara att glömma”,  resonerade om den personliga integriteten. Han menade att integritet inte är något som vi har utan något som vi gör.
Vi har olika integritet i den verkliga världen beroende på om vi är på ett seminarium med människor som vi inte känner, om vi träffar kollegorna eller om vi är hemma med familjen. Samma sak är det i den digitala världen.
Tänkvärt.

>> Pär Rasmusson är IT-chef på Riksantikvarieämbetet

En reflektion från Almedalen

En reflektion från Catharina Hammarskiöld:

Årets Almedalsvecka pågår för fullt och detta i gassande sol. Som första aktivitet var jag med på invigningsminglet på Wisby strand.

En trevlig stund på söndagskvällen där tre framstående kvinnor invigningstalade och gav oss minglare goda råd på vägen:

Mary Robinson sa: ”Be strategic, choose your meetings carefully”. Gro Harlem Brundtland berättade om ett möte som var livsavgörande för henne, när hon blev tillfrågad om att lämna arbetet inom vården för att bli miljöminister. Margot Wallström avrundade invigningtalen bland annat med intryck från det miljöseminarium hon just varit på.
Under måndagen hade vi första dagen av vår gatu-workshop ”Maximal påverkan” med snurrtillverkning och Framtidograf .

Vår workshop kan bäst beskrivas som en medveten gestaltning av visioner för morgondagens olika landskap och kulturmiljöer. Det handlar också om det arbete som Riksantikvarieämbetet gör när vi samverkar med andra aktörer inom samhällsgestaltningen.

snurra-02
Om du är sugen på att tillverka vindsnurror eller prata om hur vi skapar frantidens landskap, kom förbi och prata med oss. Du hittar oss på Donnerska husets bakgård granne med Sveriges Radio fram till onsdag.

>>  Catharina Hammarskiöld,  kommunikationschef på Riksantikvarieämbetet.