Den finlandssvenske författaren Göran Schildt gick bort den 24 mars 2009 vid 92 års ålder. Han levde hela sitt vuxna liv som fri författare trots att han bl.a. erbjöds en professur i konsthistoria i Helsingfors och att bli kulturchef på Svenska Dagbladet. I dag pratar kulturutredningen om att utveckla kultur och historia som en aspektpolitik, men ett humanistiskt sätt att se historien som en aspekt på livet och tillvaron utvecklades av Göran Schildt redan för ett halvsekel sen. För Schildt kan historien både bli en börda och en kraftkälla för det levande livet. Han sätter samtidens människor i centrum och normen är just tvivel på rådande normer och tolerans för avvikarna. Av pur nyfikenhet letar sig Schildt bakom sociala murar och intellektuell snobbism för att förstå det mänskliga livets mångfald.
För en internationell läsekrets blev han mest känd för sina reseskildringar kring Medelhavet med segelbåten Daphne i en rad böcker, från ”Önskeresan” 1948 till ”Det gyllene skinnet” 1964. Att böckerna vibrerar av optimistiskt livsglädje och reslust beror mycket på en motreaktion av att han mötte död och fasa som soldat i vinterkriget och därtill blev svårt skottskadad med en lång, påtvingad sjukhusvistelse. Men 1948, tillsammans med dåvarande livskamraten och glaskonstnären Mona Morales-Schildt, kunde drömmen om att segla till Medelhavet bli verklighet. Båten Daphne hamnade sedermera på museum i Åbo 2001.
Göran Schildt är en existentiell filosof förklädd till klassiskt bildad reseskildrare. Berättelserna handlar i själva verket nästan inte alls om segling. Den yttre ramen är en reseskildring som bärs fram av att ständigt broderas ut i en väv av små essäer om mötet med människor och kulturyttringar längs vägen, från Stockholm till ända längst upp i Nilen. Schildts klassiska bildning manade till vördnad för ruiner och antiken, men mycket snart upptäckte han att det var det levande livet som fångade hans intresse. Vördnaden för klassiska genier kommer gång på gång i nytt ljus, t.ex. när han inser att den okände skulpterande byfånen i en liten italiensk håla skulle ha ”blivit en av den moderna konstens banbrytare om han levat ett halvsekel tidigare och i Paris”. Tolerans för outsiders och utsatta är centralt för Schildt; när han kommer till palatsruiner fascineras han mer av levande människors villkor, exempelvis när ruinerna är ”behängda med fattigt folks oändligt mänskliga tvätt”. Individens rätt att leva går före etablissemang, estetik och moral, och de levande går före de döda. Den enda gången Schildt motvilligt och melankoliskt funderar över dödens rike är när han möter en grekisk präst vid namn Thanatos (=Döden) – tills han förstår att han hört fel. Prästen hette Athanasios (=Den odödlige)!
För Schildt måste man förhålla sig kritiskt och balanserat till bruket av historien. Han tar lika mycket avstånd från att ignorera historien som att förhärliga den. Han möter t.ex. en historiskt nollställd amerikansk officer på ett hangarfartyg som skickar hem ett vykort på Parthenon: ”Darling, här är det äldsta huset i Athen. Det är inte vi som bombat det”! Men att människan skulle bli bättre av kulturhistoria och estetiska upplevelser avfärdar Schildt: ”Först det andra världskrigets Mozartspelande koncentrationslägerchefer och konstsamlande diktatorer lyckades övertyga en vidare allmänhet om hur litet själva människan engageras av estetisk upplevelse.” Vad ska vi då med konsten till?, frågar sig Schildt. Missförståndet, menar han, ligger i att man, som de gamla grekerna, ska göra liv av sin konst medan vi i vår tid gör konst av vårt liv.
I sina Daphne-böcker har Schildt en stor tilltro till kulturlivet hos den antika kulturens arvtagare i Italien och i synnerhet i Grekland. Där, menar han, står mänskliga relationer och spontanitet i förgrunden jämfört med nordeuropéernas stela mekanistiska syn på samhällsbygget. Dock medger Schildt på gamla dar att han hade en överdrivet optimistisk syn på livet kring Medelhavet. Genom Schildts böcker möter man mängder av människor i en kulturhistorisk inramning. Starkast blir nog berättelsen när Daphne seglar uppför Nilen där Göran och Mona möter folk från alla samhällsskikt, generaler, trashankar, barn och egendomslösa; alla har dom något intressant att förmedla. Samtidens individer och tidsanda tolkas utifrån historiens tröga strukturer och ögonblickets överlevnadsstrategi.
Hur ska man då förstå det forntida Egypten med en farao med oändligt värde över alla människor och som tillhörde himlens eviga ljus? Som vanligt hittar Göran Schildt en historisk synvända på tillvaron – det är inte Farao som försvunnit ur historien. Tvärtom – människan vill bli Gud. Idag har alla människor lika värde, närmare bestämt har vi plagierat Faraos oändliga värde, och alla tillhör det eviga ljuset. Vi är alla Farao! För arkeologer framstår tempel från Faraos tid som fördold och obegriplig logik, men för Schildt är fornegyptiernas logik inte konstigare än hos de svenska ingenjörer som arbetade på Assuandammen – både templet och elverket avser att bringa kraft och rikedom till bygden. Hos Schildt myllrar det av tidlös idérikedom och historiska synvändor och alla som är intresserade av historien som en aspekt på tillvaron rekommenderas att läsa Göran Schildt.
Göran Schildt i ljud- och bildklipp från Svensk Yle.
Göran och Christine Schildtstiftelsens hemsida.
>> Leif Gren jobbar med landskapsfrågor och miljömål på Riksantikvarieämbetet
NYA KOMMENTARER