Kategori: DAP

En samordnad och tillgänglig fornminnesinformation är nödvändig för att samhället ska kunna utvecklas. Därför driver Riksantikvarieämbetet ett femårigt program: DAP-programmet, som pågår fram till och med 2018. DAP står för Digital Arkeologisk Process.

Här på DAP-blogg kommer du att kunna läsa om hur arbetet med den nya digitala processen går till.

Mer information om vad DAP är hittar du på www.raa.se/dap

Fyndens väg från undersökare till museum

En medeltida schackpjäs hittad i kv Eddan, Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Riksantikvarieämbetet UV Öst
En medeltida schackpjäs hittad i kv Eddan, Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Riksantikvarieämbetet UV Öst

Det är naturligt att det blir ett stort fokus på digital information i olika former inom DAP (Riksantikvarieämbetets program om en Digital Arkeologisk Process), men fynden är också ett resultat från en utgrävning som måste hanteras. Processen att få fynden från undersökare till museum tar i dag många år och innebär en hel del dubbelarbete. Förra året kom en rapport från Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer om situationen med förslag på åtgärder och Riksantikvarieämbetet jobbar nu med att följa upp en del av dessa.

Långsam och arbetskrävande process
I dagsläget är det Riksantikvarieämbetet som fattar beslut om fynden ska behållas på statligt museum, eller om de kan fördelas till ett regionalt museum som då övertar ägandeskapet. Vissa museer anhåller om samtliga arkeologiska fynd inom sin region, andra vill bara ha ett urval. Staten har dessutom rätt att avslå en anhållan, om föremålen bedöms vara så viktiga att de bör finnas kvar i statlig ägo. Ett beslut kan därför inte fattas förrän efter det att alla resultat från undersökningen är fullt redovisade i en rapport och lagts in i lämningsregistret (FMIS) av handläggare vid Riksantikvarieämbetet. I dagens system framgår det därför inte i rapporten på vilket museum fynden kommer hamna.

Mottagandet medför dessutom en hel del jobb för museets personal, en arbetsbörda som ökat de senaste åren när allt fler undersökningar utförs av andra organisationer än museerna själva. Det måste kontrolleras att det som står i fyndlistan faktiskt levererades av undersökaren. Fyndlistorna kan behöva skrivas in för hand igen eftersom de inte registrerats på det sätt som det mottagande museets system kräver. Fyndetiketter måste göras om och bytas ut på samtliga askar så att museets egna fyndnummer framgår.

För att museernas samlingar ska kunna vara en bra resurs för forskning och kunskapstillväxt krävs också att information om deras innehåll finns tillgängligt digitalt. Det här jobbar museerna allt mer med, både att lägga ut sina egna samlingsdatabaser på nätet och att koppla samman dessa på nationell nivå med K-Samsök och internationellt med Europeana. Det är viktigt att fynden kan behålla sin koppling till var de hittades (platsen) och i vilket sammanhang (grav, boplats, offer?) – dvs kopplingen till fältdokumentationen som i sin tur är digital och koordinatsatt.

Förslag på lösningar
I DAP arbetar vi nu därför med att ta fram förslag på hur fyndfördelningsprocessen kan effektiviseras och hur onödigt dubbelarbete kan undvikas vid fyndmottagning, samt hur vi kan säkerställa att fynden inte tappar sin koppling till fältdokumentationen. Det innebär att utveckla digitala register för uppdrag och dokumentation, men kan även innebära att förtydliga rekommendationerna för hur fyndregistrering bör organiseras (t.ex. enligt SPECTRUM). Vi har dels pratat med de som handlägger fyndfördelning här på RAÄ och dels varit i flera möten med personal vid Historiska Museets avdelning för kulturhistoria och samlingar. Vi kan identifiera några möjliga lösningar som kan skapa en mer effektiv hantering av fynden för alla parter.

  • Lämningsnummer: Genom att arkeologerna kommer kunna registrera direkt i lämningsregistret i samband med undersökningen så kan fyndfördelningsbeslut tas så fort rapporten är klar.
  • Uppdragsregister: Redovisar vilket museum som är fyndmottagare för respektive undersökning.
  • Fältdokumentationsregister: Arkeologernas digitala information om lämningar, anläggningar och fynd bevaras.
  • Fynd-ID: DAP tar fram ett system så att varje fyndpost i fyndregistret får ett unikt ID enligt internationell standard (t.ex. UUID). På det sättet säkerställs att det alltid finns en koppling mellan arkeologernas fältdokumentation och föremålen i museernas samlingar, oavsett var de förvaras.

Vi har lite fler idéer också som kan effektivisera arbetet ytterligare, inte minst tack vare goda förslag från Historiska Museet som också jobbar med detta från sitt håll. Lösningarna kommer arbetas fram i dialog med museerna och de arkeologiska undersökarna. En del saker kan lösas med att vi bygger tekniska system för informationsdelning, men andra saker kan bara lösas genom att alla som arbetar med fynden i olika stadier av processen har bra kommunikation med varandra och arbetar enligt principer och standarder vi kommit överens om.

 

Länkade Lämningar

I fredags avslutade Riksantikvarieämbetets program DAP ett kort internt hack om öppna länkade data på RAÄ. Hacket hölls över fyra dagar sprida över två veckor, och ordnades med hjälp av Martin Malmsten från Kungliga biblioteket, som har flera års erfarenhet av att jobba praktiskt med länkade data. Syftet med hacket var att bekanta våra IT-arkitekter och systemutvecklare med länkade data-teknik, och visa hur befintliga datamängder enkelt kan göras till länkade (och länkbara) data. Även att inleda en diskussion kring vägval för vår framtida länkade data, både vad gäller publicering och tjänster.

LOD-hack 2016
LOD-hack 2016
Bild: Åsa Sundin; CC-BY

Fortsätt läsa

Registrering vid källan

Foto: De två bilderna t v: Rikard Sohlenius, CCBY. Bilden t h: bearbetning av Lantmäteriets ortofoto. Rikard Sohlenius, Riksantikvarieämbetet.
Foto: De två bilderna t v: Rikard Sohlenius, CCBY. Bilden t h: bearbetning av Lantmäteriets ortofoto. Rikard Sohlenius, Riksantikvarieämbetet.

Vid Riksantikvarieämbetet bedrivs inom ramen för DAP (Digital Arkeologisk Process) ett arbete med att utveckla den arkeologiska processen. Den information som skapas ska bli mer användbar då markingrepp planeras och beslutas. Samtidigt ska olika aktörers ansvar i processen vara tydliggjort. I det sammanhanget förs ett resonemang om registrering vid källan.

Registrering vid källan innebär att den information som produceras i fält eller på kontor digitaliseras i samband med att den skapas. De digitala uppgifterna ska sedan kunna återanvändas och förädlas längre fram i processen. Detta medför nya utmaningar för kedjans olika aktörer, samtidigt som förutsättningar skapas för ett bättre beslutsunderlag som snabbt blir tillgängligt. För att det ska fungera krävs tydliggjorda roller, väl utvecklade stödprocesser och nya IT-stöd.

Idag – dubbelarbete och otydlig ansvarsfördelning 
En mängd fornminnesinformation skapas i den arkeologiska processen. Det rör sig om allt från lämningsinformation och kulturhistorisk förmedling till rent administrativa uppgifter om exempelvis ett arkeologiskt uppdrag. I stort kännetecknas dagens process av att varje aktör hanterar informationen digitalt, men att överföringen mellan olika organisationer är analog. Det leder till både dubbelarbete och långa ledtider. Samtidigt är varje aktörs ansvar i processen delvis otydligt. Allt detta skapar röriga och svåranvändbara informationsmängder med oklar kvalitet.

Detta är särskilt tydligt när det gäller hanteringen av de lämningsuppgifter som registreras i FMIS. Idag avgör sammanhanget villkoren som ställs för få leverera uppgifter till FMIS. Kraven är exempelvis olika om informationen framkommit vid en fornminnesinventering jämfört med de fall då en arkeolog skickar in en anmälan om nyfynd. Detta leder både till att FMIS inte är aktuellt och skapar en ojämn kvalitet med svårbeskrivbar kvalitet.

Det är Riksantikvarieämbetet som ansvarar för varje registrering i FMIS inklusive den enskilda lämningens bedömda lagskydd. I praktiken är det dock länsstyrelsen som tillämpar kulturmiljölagen och har i uppdrag att avgöra om en lämning är skyddad eller inte. Det blir därför otydligt när Riksantikvarieämbetet avgör lagskyddet vid registreringen. Länsstyrelsen kan utifrån sitt uppdrag göra en annan bedömning än den som publikt redovisas i FMIS.

Målet – tydligare roller och ansvar
I en framtida process är målet att den lämningsinformation som skapas på uppdrag av länsstyrelsen, till exempel via kulturmiljövårdsanslaget eller genom tillämpningen av kulturmiljölagen, också ska godkännas av länsstyrelsen. På så sätt blir länsstyrelsen mer tydligt ansvarig för informationsinnehållet. Det ska även vara enkelt för länsstyrelsen att ändra redan befintliga registreringar, till exempel bedömningen av lagskydd. Detta kommer att underlätta hanteringen av olika ärenden.

De arkeologiska utförarna ska i detta sammanhang vara registrerare av lämningsinformation. Detta innebär förändringar av dagens arbetssätt och rutiner. Bland annat kommer det inte längre att finnas ett krav på att fylla i särskilda blanketter för registrering i FMIS.

I det framtida systemet ska det tydligt framgå om informationen är godkänd av länsstyrelsen eller inte, eftersom en hel del fornminnesinformation skapas även utanför länsstyrelsens inblandning. Dessa uppgifter ska kunna registreras och då särskilt märkas upp.

Riksantikvarieämbetets roll blir att tekniskt förvalta olika informationsmängder, samt att ansvara för infrastruktur och begrepp. För att få en fungerande process måste även olika typer av stöd utvecklas. Bland annat ska nya verksamhetsregler, utbildningar och uppföljningar tas fram. Till exempel diskuteras möjligheten att utveckla särskilda specifikationer för lämningsregistrering i olika sammanhang. Det kommer att underlätta beställningar av arkeologiska uppdrag och möjligheten att kvalitetsbeskriva informationen. Riksantikvarieämbetet ska också utveckla sin supportverksamhet. Dessutom ska lättanvända IT-stöd tas fram som förenklar registrering och användning, samt gör det möjligt för olika organisationer att sömlöst hantera varandras information.

Konsekvenser
Riksantikvarieämbetet kan inte till fullo förutse följderna av dessa förändringar. Myndigheten vill därför tillsammans med länsstyrelserna respektive de arkeologiska utförarna göra risk- och konsekvensanalyser. Detta måste även göras internt inom Riksantikvarieämbetet.

I det stora hela kommer förändringarna leda till att informationen snabbare blir tillgänglig samt till att kvaliteten blir högre och mer lättbeskriven. En stor vinst är att det registrerade lagskyddet kommer att överensstämma med lagtillämpningen. Även roller och ansvar blir tydliggjorda. Allt detta kommer att underlätta förvaltningen av landskapet så att kulturmiljöer kan bevaras, användas och utvecklas, samtidigt som möjligheterna att förstå historiska sammanhang ökar.

Många frågetecken kvarstår att räta ut och Riksantikvarieämbetet kommer under året att arbeta vidare med frågan i samverkan med berörda aktörer. Till arbetet är även jurister kopplade för att utreda de juridiska förutsättningarna för förändringen.

 

Ensuring the unexpected

Det här inlägget finns även att läsa på svenska, här.

Just how exciting is linked open heritage data, really? What’s the point – so what? Do normal people really care about unintelligible RDF data claiming to describe a rune-stone from Östergötland?

Information which is “open” should be unfiltered, of high quality, and may be freely used and re-used by anyone. “Linked data” is a standardised method for describing connections between tangible and intangible things and phenomena in such a way that how they relate to one another can be understood by machines.

So how does this apply to the information in databases held by cultural heritage organisations? Fortsätt läsa

Hur man gör för att något oväntat ska hända

This post is also available to read in English, here.

Hur spännande är egentligen öppna länkade kulturarvsdata? Man kan nog fundera över vad poängen är. Än sen då? Vilken normal människa bryr sig om obegriplig RDF data som påstår sig beskriva en runsten från Östergötland?

Information som är “öppen” (enligt definitionen), är ofiltrerad, av hög kvalitet och kan fritt vidareutnyttjas av vem som helst. “Länkad data” är en standardiserad metod för att relatera olika ting och företeelser på ett sådant sätt att sakernas relation kan förstås av maskiner.

Så hur gör man nu med den information som finns i kulturarvsinstitutionernas databaser? Fortsätt läsa

Samarbete för ett enklare, tydligare kulturmiljöarbete

Processen vid arkeologisk utredning och den som rör bidrag till kulturmiljövården ska göras enklare och mer tydlig. Det är visionen för ett pågående samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen.

– Det handlar om processen vid arkeologisk utredning och processen som rör bidrag till kulturmiljövård, säger Inga-Lill Segnestam, som tillsammans med Staffan Kjellman är projektledare för arbetet.

Vad är då målet med projektet?
– Att förenkla, förtydliga och höja kvaliteten på det offentliga kulturmiljöarbetet, kan man säga. Väldigt mycket fokus ligger på (…) användande av fornminnesinformation och att säkerställa att de pengar som avsätts för kulturmiljöbidrag används på rätt sätt. Vi ska till exempel förenkla och effektivisera för aktörerna inom samhällsutvecklingssektorn vid exploatering. Ska man till exempel gräva i en kommun som Sigtuna eller Täby, som har många fornlämningar, så behöver man i princip kolla upp fornminnesinformation varje vecka. Den processen ska bli enkel, rättssäker och transparent.

Staffan Kjellman och Inga-Lill Segnestam. Foto: Annalena Hansson CC BY
Staffan Kjellman och Inga-Lill Segnestam. Foto: Annalena Hansson CC BY

Hur då?
– Handläggarna ska få bättre arbetsverktyg för uppföljning och koppling till GIS (geografiskt informationssystem). Tillsammans med Riksantikvarieämbetets satsning DAP (Digital Arkeologisk Process) arbetar vi för att förenkla och snabba upp överföringen av uppdaterad uppföljningsinformation mellan Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. All information från den arkeologiska processen ska bli samordnad. Också privatpersoners kontakt med myndigheter såsom Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen ska bli effektivera, tydligare och mer rättssäker.

Hur ska det gå till?
– Att vi ser till så att dubbelarbete försvinner och att vi underlättar för sökande att göra ansökningar om bidrag till kulturmiljövård, så att de är kompletta när de kommer in till Länsstyrelsen. Och att Riksantikvarieämbetet på egen hand ska kunna hämta underlag från ärendehanteringssystem när det finns behov av uppföljning och analys, så att överinseendet underlättas.

Från latta till Lidar

Höjdinmätning med latta. Häggum 1958. Foto: Björn Allard, Kulturmiljöbild BA0385
Höjdinmätning med latta. Häggum 1958. Foto: Björn Allard, Kulturmiljöbild BA0385

Ett uppdragsarkeologiskt perspektiv på DAP-programmet

Behovet av samordnad digital process för fornlämningsinformation och arkeologiska uppdrag har vuxit sig stark under 2000-talet, men det är inte bara tekniken som skapat detta behov. Uppdragsarkeologin har själv genomgått stora omvälvningar, liksom samhället i stort, vilket ändrat förutsättningarna för Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen att utföra sina uppdrag.

När jag fick mina första jobb som fältarkeolog i början av 90-talet genomfördes dokumentationen i de flesta fall på samma sätt som det gjorts i närmare 100 år. Vi satte ut egna koordinatnät, mätte in höjd över havet med den överdimensionerade måttstocken kallad latta och ritade av anläggningar i plan och profil på papper. Men i samma veva började totalstationen dyka upp med vilken man mätte in digitalt och mot rikets koordinater så att de exakta positionen angavs – om allt fungerade som det skulle. Samtidigt började vi jobba mer med databaser och digitala dokument.

År 2000 lanserade Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet programmet Intrasis som kombinerade GIS-informationen med databasregistrering av anläggningar och fynd. En del undersökare valde att arbeta vidare i andra GIS- och databasprogram eller att utveckla sina egna lösningar. Men 90-talet hade även medfört något annat som skulle få en stor påverkan: avreglering av uppdragsarkeologin. Efter några enstaka etableringar av nya företag tog det fart under 2000-talet. Stiftelser, kooperativ, enskilda firmor och nya företag bildades i flera regioner, samtidigt som flera museer avvecklade sin arkeologiska verksamhet. Från att ha en situation där alla undersökningar i ett län utförts av antingen den statliga myndigheten Riksantikvarieämbetet eller av ett museum så kunde uppdragen nu vara fördelade mellan ett dussintal olika undersökare. Det ställer allt högre krav på Länsstyrelsens handläggare att fördela ut uppdrag och organisera upphandlingar baserat på ett bra kunskapsunderlag. Men det har också ökat behovet av överinseende och uppföljning av Riksantikvarieämbetet.

Det arbete som därför ska utföras av myndigheterna och arkeologerna skulle underlättas, effektiviseras och få bättre kvalitativt om relevant information fanns tillgänglig snabbt och enkelt och den digitala utvecklingen kan bidra till det. Men systemet hade inte hängt med utvecklingen, det fanns ingen mottagare för den digitala dokumentationen från undersökningar, som numera kan utgöra 80-90% i de flesta fall. Det ligger kvar hos undersökarna, varav en del alltså lagt ned sin verksamhet dessutom.

Laserscannad terrängmodell över Birka. Lantmäteriet.
Laserscannad terrängmodell över Birka. Lantmäteriet.

Under åren har Riksantikvarieämbetet jobbat med att skapa bättre förutsättningar för informationsdelning, som när hela fornlämningsregistret lades över på en öppen digital plattform och lanseringen av Samla där alla arkeologiska rapporter finns som PDF. Nya karttjänster finns också via Lantmäteriet, numera kan vi komma åt laserscannad höjddata (LiDAR) från nästan hela Sverige. Men nu är det dags att knyta samman detta ännu bättre och skapa förutsättningar för att bevara och tillgängliggöra all digital information kring fornlämningar och kulturmiljön. Vår förhoppning är inte bara att Riksantikvarieämbetets DAP-programmet (om en digital arkeologisk process) ska förenkla tillvaron för byggplanerare, handläggare och arkeologer utan även öka insikten om det värde vi har i och kan få ut av kulturmiljön och kulturarvet runtomkring oss.

Viktiga årtal

1666: Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter. Den första fornminneslagen.

1827: Riksantikvarien får formellt överinseende av fornlämningar

1867: Det blir straffbart att förstöra fornlämningar

1937: Riksantikvarieämbetet får i uppdrag att systematiskt inventera fornlämningar synliga ovan jord. Detta blir underlaget till det nationella Fornminnesregistret.

1942: Lagen om fornminnen. Det slås fast att den som vill få bort en fornlämning måste bekosta undersökning och dokumentation.

1959: För att hantera den ökande mängden undersökningar i samband med att Sverige byggs ut bildar Riksantikvarieämbetet sin egen arkeologiska undersökningsverksamhet (UV) med kontor i flera olika regioner.

1998: Avregleringen av uppdragsarkeologin sker formellt. Innan dess har det funnits någon enstaka privat aktör, men under de kommande åren bildas allt fler nya företag och stiftelser.

1999: Riksantikvarieämbetet får regeringsuppdrag att göra fornminnesinformationen tillgänglig digitalt

2006: Fornminnesregistret digitaliserat och blir allmänt tillgänglig på nätet

2014: Riksantikvarieämbetets DAP-programmet lanseras. Ska skapa digital process för samordnad fornminnesinformation mellan myndigheter och utförare.

2015: Den arkeologiska uppdragsverksamheten vid Riksantikvarieämbetet övergår till Historiska Museet. Riksantikvarieämbetets roll att ha överinseende och tillsyn över uppdragsarkeologin förtydligas.

 

Fornminnesinformation och kvalitet

Befintlig fornminnesinformation, som idag finns i Riksantikvarieämbetets fornminnesinformationssystem FMIS, håller inte tillräckligt hög kvalitet för att kunna fylla förväntade behov i samhällsbyggnadsprocessen. Den insikten ledde till uppstartandet av projektet ”Kvalitetshöjning av fornminnesinformation och FMIS-processer”. Projektet är nu avslutat och har resulterat i ett antal rapporter. Här kan du läsa en delrapport om kända feltyper i FMIS och här kan du ta del av slutrapporten. För att tydliggöra vad projektet handlade om och vad det resulterade i fick projektledaren Antonia Baumert svara på några frågor.

Hej Antonia! Vad handlade ”Kvalitetsprojektet” om?
Det handlade om hur vi kan förtydliga kvaliteten på befintlig fornminnesinformation, underlätta användningen av informationen och göra registreringsprocessen för informationens väg in i FMIS (fornminnesinformationssystem) tydligare och effektivare. En del av projektet har handlat om effektivisering av FMIS-handläggningen, hur man gör för att få bukt med problemet att det tar för lång tid innan informationen blir tillgänglig i FMIS. En annan del har handlat om hur kommunikationen med användare och registrerare kan förbättras. Det har bland annat också handlat om att göra en sammanställning av kända feltyper i FMIS för att ge förslag till åtgärder och vidare arbete.

Antonia Baumert. Foto: Åsa Sundin CC BY
Antonia Baumert. Foto: Åsa Sundin CC BY

Vilka insikter har projektet lett fram till?
Det finns en del förväntningar och förhoppningar om att vi ska rätta alla fel i FMIS i och med DAP. Vi vet nu att det är svårt, på grund av att den information som behövs för att rätta inte alltid finns. Det är tidsödande att rätta felen eftersom vi har insett att vi måste gå in och titta på varje objekt för att se om det överhuvudtaget går att rätta. Men nu har vi identifierat vilka fel som är allvarligast utifrån målgruppernas behov.

Varför finns det fel i FMIS?
Det beror på många olika saker, men en aspekt handlar om lag och praxis. Information om fornminnen har systematiskt samlats in under närmare 100 år. Under den tiden har synen på vad som är en fornlämning förändrats. Även syftet med insamlandet av informationen har varierat, vilket har påverkat informationens kvalitet. Ett exempel var när kulturmiljölagen ändrades i januari 2014. Det innebär idag att för att räknas som fornlämning så behöver ett objekt vara från 1850 eller äldre. Eftersom förhållandet till årtalet 1850 inte tidigare har varit relevant, framgår det ofta inte om en lämning är yngre eller äldre än 1850 i FMIS. För att avgöra lämningens ålder krävs arkivstudier och i många fall även ny fältinventering. Ett annat problem är att det inte framgår hur pass pålitlig informationen i FMIS är. Kvaliteten på informationen är inte tydligt beskriven.

Vad blir nästa steg nu?
Att vi ska komma med förslag till hur vi kan märka kvaliteten i det nya kulturmiljöregistret för att det ska bli tydligare vad informationen faktiskt står för, eftersom det är orimligt att rätta allt. En viktig del framöver är också att vi har ett ”berg” av ärenden som behöver registreras i FMIS, för att få bukt med ett aktualitetsproblem.

Ett projekt för att hantera ”ärendeberget” är nu igång.