Kategori: Debatt

Vi har en viktig uppgift

Den 19 april publicerade Svenska Dagbladet Kultur en artikel som bland annat berörde den kompetens vi besitter på Riksantikvarieämbetet. Jag välkomnar att kulturarvsarbetet lyfts som en viktig del av samhällsutvecklingen. Jag fick förklara och bemöta det mesta i artikeln, men det finns ett par saker som inte rymdes.

Precis som rubriken beskriver stämmer det att vår roll inte längre är att vara ”det lärda verket”. Vår uppgift idag är att se till så att kulturarvet bevaras, används och utvecklas på hela arenan för en hållbar samhällsutveckling och vår roll som myndighet är att förverkliga regeringens politik. Den rollen förändras över tid och har så gjort sedan ämbetet instiftades på 1600-talet.

Bred och djup kompetens

En av frågorna som lyfts rör kompetensen hos medarbetarna på Riksantikvarieämbetet. En fråga som jag för övrigt bemötte i just Svenska Dagbladet i augusti 2018 och i Fokus mars 2018. Även om vi inte ska vara ”det lärda verket” finns självklart en stor och bred kompetens på kulturarvsområdet samlad i vår myndighet. Vi har disputerade arkeologer anställda hos oss, liksom utredare och handläggare med stor sakkunskap om kulturarv och kulturmiljö. Vi har även systemutvecklare, konservatorer, jurister, arkivarier, bibliotekarier, UX-designers, museilärare och ekonomer. Jag kan bara konstatera att vi faktiskt har den samlade kompetens vi behöver för att utföra vår uppgift och de uppdrag som regeringen ger oss idag. Det har aldrig funnits så stor sakkunskap om kulturarv och kulturmiljö i Sverige som nu, men den finns på fler ställen än bara Riksantikvarieämbetet.

Synliga i debatten

Norges riksantikvarie nämns i artikeln som en jämförelsepart. Det är en jämförelse som inte går att göra rakt av eftersom vår norska systermyndighet har ett betydligt större politiskt mandat att agera i enskilda ärenden, till exempel i stadsbyggnadsfrågor. Mycket av det ansvar som vilar på länsstyrelserna i Sverige ansvarar vår norska systermyndighet för. Riksantikvarieämbetets roll i Sverige är mer strategisk och stödjande. På en punkt kan vi dock jämföras. I artikeln beskrivs hur den norska riksantikvarien, Hanna Geiran, direkt gick ut med en debattartikel när hon började sin nya tjänst. Riksantikvarieämbetet har verkligen ansträngt sig för att vara pådrivande och synas i debatten. Företrädare för myndigheten har under de senaste fyra åren stått bakom inte mindre än 17 debattartiklar och sju repliker som sammanlagt resulterat i 436 publiceringar i svensk media. Här kan du läsa några av våra ställningstaganden i debatten.

Välkommen diskussion

Jag välkomnar att frågan om Riksantikvarieämbetets roll tas upp till diskussion. Det kan vara svårt att förstå hur roller och ansvar är fördelade i kulturmiljöarbetet, och det finns många missuppfattningar om vad Riksantikvarieämbetet gör och inte gör. Jag är övertygad om att vi som myndighet kan göra mer för att förklara vår roll och kommunicera det viktiga arbete som utförs av myndighetens medarbetare till gagn för kulturarvsarbetet i Sverige.

Lars Amréus, riksantikvarie

Kulturarvsarbete på samhällets villkor – med hjälp av Yahoo

Last minutes of coding
Hack4Europe Foto: Henrik Löwenhamn, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Det här inlägget är ett svar på Håkan Lindgrens debattartikel i GP.
En nedkortad variant av detta svar publiceras även i samma tidning.

Den omfattande mängd information som förvaltas av landets arkiv, bibliotek och museer är en nästintill outsinlig källa för att bygga kunskap och ge upplevelser om människors liv och verksamhet, igår såväl som idag. När informationen digitaliseras ökar tillgängligheten och användbarheten dramatiskt. Men det förutsätter att digitaliseringsarbetet drivs samordnat och efter tydliga riktlinjer. Därför har regeringen beslutat att inrätta ett samordningssekretariat för digitaliseringen av kulturarvet. Sekretariatet börjar sin verksamhet den 1 september i år. Jag har fått förtroendet att leda det.

På det seminarium på .SE, som Håkan Lindgren refererar till i sin debattartikel i GP den 10 augusti, framhöll jag vikten av att skilja på information och kunskap. Information är byggstenar i kunskapsprocesser men kunskap är alltid resultatet av en enskild individs lärprocess. Rätt presenterad och strukturerad kan den information som finns i samlingar av alla slag och den kunskap som finns hos institutioner och individer lättare bli till kunskap hos andra.

Att myndigheter och offentliga institutioner målmedvetet ska arbeta för att den information de förvaltar ska användas för att skapa positiva effekter i samhället är för mig en självklarhet, men att därmed säga att kunskap som inte leder till tillväxt inte är viktig är mig helt främmande. Men jag tror att kunskap så gott som alltid skapar tillväxt i den breda bemärkelsen – ekonomisk, social, kulturell, personlig med mera – som jag gav uttryck för på seminariet.

Så många som möjligt

Det kollektiva minne som förvaltas av minnesinstitutionerna kan utnyttjas så mycket mer än vad det gör idag och det är ett uppdrag och ansvar för många fler än minnesinstitutionernas personal och forskare att delta i det arbetet. Informationen behövs i en bred samhällelig kontext, långt vidare än inom ett ofta alltför avgränsat kulturområde. Men ska vi nå en ökad och bredare användning måste det vara möjligt och intressant för så många som möjligt att delta i arbetet. Det är ett av skälen till vikten av öppen data. Och det var därför jag visade exemplet med den nyutvecklade appen för ”nu-och-då-bilder”, sannerligen inte för att ”museerna ska vara förbannat tacksamma för att någon vill rota igenom deras samlingar efter något som de hoppas tjäna några spänn på.”

Appen var, när jag visade den, ett färskt exempel på ett av resultaten från en tävling som i samverkan mellan Europeana och nationella organisatörer i början av juni hölls i Stockolm, Barcelona, Poznan och London. Under ett dygn byggde inbjudna IT-utvecklare koncept till appar på de ca 3 miljoner av Europeanas 19 miljoner poster som är öppna och helt fria att använda. Resultatet var imponerande och visar på potentialen att arbeta tillsammans med kreativa och kunniga utvecklare som till vardags inte jobbar med kulturarvsfrågor. Just fotoappen som jag visade är dessutom ett exempel på hur användare kan delta i arbetet med att samla in ny information och hjälpa till med att ge underlag för kvalitetshöjning av information i minnesinstitutionernas databaser.

Att använda kommersiella gratistjänster för att lagra vårt kollektiva minne tror jag är en främmande tanke för alla verksamma inom kulturarvsområdet. Men att kommunicera informationen på flitigt besökta webbplatser är en alldeles utmärkt idé. Att lägga ut, inte lagra, delar av samlingarna på till exempel Flickr Commons, leder till kontakt och dialog med långt flera besökare än vad någon av världens minnesinstitutioner lyckats nå med hjälp av sina egna ofta dyrt utvecklade webbtjänster. Dessutom drar bildvisningar på Flickr Commons trafik till institutionernas egna databaser och webbplatser. På Riksantikvarieämbetet har vi kunnat konstatera att ingen annan av de satsningar vi gjort för att nå ut med vår information har gett så goda resultat i förhållande till de blygsamma resurser vi avsatt.

Den fantastiska hjälp vi fått av användare på Flickr Commons världen över, med att identifiera för oss okända motiv och på annat sätt höja kvaliteten i information är bara ett av de positiva resultat som det här arbetet fört med sig. Det som användarna bidrar med fångar vi upp och lagrar på myndigheten. Skulle Yahoo lägga ner tjänsten är det tråkigt, men skulle inte leda till att vi förlorar information eller att stora nedlagda resurser går till spillo eftersom vi inte behövt satsa några sådana och de hittills skördade effekterna finns kvar.

Att på ett kostnadseffektivt sätt vara där användarna är, genom att vara närvarande på någon eller några av de kommersiella gratisplattformarna, är ett väl motiverat arbetssätt för de myndigheter och institutioner – som finansierade med allmänna medel – förvaltar vårt gemensamma kulturarv.

Långsiktigt bevarande

Jag delar Håkan Lindgrens uppfattning att en hållbar långsiktig lagring av digitaliserad eller digitalt född information är en central fråga i det fortsatta arbetet. Men att arbetet idag sker aningslöst och utan tanke på val av beständiga format, genomtänkta metadata med mera håller jag inte med om. Riksarkivet tar sedan 1970 emot och bevarar handlingar i digital form från statliga myndigheter.

Kungliga Biblioteket tar på motsvarande sätt emot och bevarar publicerat material i digital form. Svenska minnesinstitutioner är aktiva inom olika forsknings- och utvecklingsprojekt, såväl nationellt som internationellt. Men även om mycket görs inom detta arbetsfält så återstår många frågor att lösa. Därför är det långsiktiga bevarandet tydligt utpekat i regeringens uppdrag till Riksarkivet att inrätta ett samordningssekretariat för digitalisering, digitalt bevarande och digital förmedling av kulturarvet.

Samordningssekretariatet kommer att vara en liten avdelning på Riksarkivet. Ett lyckat resultat bygger därför på en bred samverkan inom kulturaravsområdet och som en garant för detta finns en styrgrupp med representanter från de myndigheter och institutioner som medverkar till finansieringen av sekretariatet. Här ingår Riksarkivet, Kungliga Biblioteket, Riksantikvarieämbetet representanter från centralmuseerna.

Men det räcker inte med en väl förankrad och samordnad verksamhet inom kulturarvsområdet. Ett framgångsrikt kulturarvsarbete är alltid väl integrerat i andra breda samhällsfrågor och därför måste samordningssekretariatet söka ett gränsöverskridande samarbete med övriga samhällssektorer, offentliga så väl som privata. Arbetet kommer att präglas av öppenhet och genomsiktlighet. Jag ser fram mot fortsatta samtal och debatter med många infallsvinklar och deltagare.

Tillägg: Även Pelle Snickars från Kungliga Biblioteket har svarat Håkan Lindgren.

 

Rolf Källman är chef för Informationsavdelningen på Riksantikvarieämbetet och från och med 1 september leder han  Samordningssekretariatet för digitalisering på Riksarkivet.

Vem ska betala för digitalisering?

Om det och frågan om vem ska få titta på och använda det digitaliserade kulturarvet handlade DIK:s frukostseminarium om i Rindi denna almedalstisdag. DIK:s förbundsordförande Karin Linder inledde med att konstatera att digitalisering är ett ord som används flitigt av partierna idag. Karin fortsatte med att citera vad olika partiföreträdare sagt  i  ämnet vilket gjorde det tydligt att  digitalisering är ett vitt och något otydligt begrepp.

Den här morgonen var det digitalisering av kulturarvsinformation som avhandlades. Johanna Berg,  Riksantikvarieämbetet och Katarina Renman Claesson, doktorand i civilrätt (immaterialrätt) och rättsinformatik satt i panelen.  På fråga inledde Johanna med att konstatera att med de stora mängder analog kulturarvsinformation som finns vill det till att vi väljer ut vad som är viktigast att börja med och ha en klar idé om hur vi väljer.

Frågan om vem som ska betala diskuterades och jag uppfattade det som att panelen och de flesta i publiken var överens om att det inte var en intressant fråga. Medel måste hämtas från många håll och det viktiga är att information som är fri idag inte låses in när den digitaliseras.

Karin Linder, DIK och Johanna Berg, Riksantikvarieämbetet under frukostseminariet i Rindi.

Foto: Rolf Källman (CC-BY)

Men, är det verkligen meningsfullt att t.ex. digitalisera alla föremål av en rikt representerad kategori? Svaret är att det bara är i användningssituationen man kan svara på frågan. Genom att kombinera olika slags information på t.ex. ett kartskikt så kan informationen för en användare ofta bli många gånger mer intressant och användbar http://www.kringla.nu/kringla/

Och när vi gör våra prioriteringar, hur ska vi då  kunna välja ut det som kommer att vara mest intressant för framtida användare.  För mig är svaret det självklara, att om framtiden vet vi ingenting. Vi kan bara välja utifrån vad vi själva sätter upp som viktiga kriterier. Vi måste tänka nu och långsiktigt på samma gång och tydligt redovisa hur vi resonerat. Då är också chansen störst att det vi lämnar efter oss blir intressant även i framtiden, om inte av andra skäl, så åtminstone som ett avtryck av vår egen tids syn på samhälle och kulturarv. Och så var det det här med finansieringen. Självklart måste det tillföras resurser, men vi måste också städa på vår egen trapp och sluta satsa pengar på projekt som inte har en plan för långsiktig drift och förvaltning eller på parallella insatser och dubbelarbete utan samverkan och samordning.

Ett P till

Människor som sitter och pratar vid olika bord. Foto: LSE Library
Dialogen i centrum. Foto: LSE Library (från Flickr Commons)

I helgen har jag försökt smälta intrycken från ordförandeskapskonferensen eGovernment2009 i Malmö i förra veckan. Det blir alltid många och stora ord vid konferenser av det här formatet, men själv bär jag med mig intrycket av att vi just nu inte bara pratar om förändringens vindar utan att det faktiskt blåser därute.  Politiker, företagsledare och experter som talade, pratade alla om betydelsen av att de enskilda medborgarna i dag har de nödvändiga verktygen för att kommunicera om vad de vill med varandra och direkt med myndigheter och politiker. Talarna beskrev en världsomfattande rörelse av ”empowerment” av medborgarna som med kommunikativa verktyg driver utvecklingen framför sig. Vi står inför nästa våg av demokrati, sa Mats Odell i sitt avslutningstal, som han inledde med att säga att en av de viktigaste frågorna just nu är den ökande användningen av sociala medier vilket kommer att leda oss mot ett ”E-civil Society”.

Haiyan Qian, Director Division for Public Administration and Development Management, United Nations Department of Economic and Social Affairs, satte fingret på samma fråga när hon talade om Privat Public Partnership som en nyckel till framgång, men att det inte kommer att fungera om vi inte lägger till ett P till. Ett P som i People. Om vi inte släpper in de idag medskapande medborgarna i processen så kommer vi inte att lyckas och medborgarna kommer i sådana fall att gå sina egna vägar. Idag är det medborgarna som är de drivande kommunikatörerna. En roll som de tagit genom de sociala medierna. På regeringar och myndigheter ställer det krav på en uppriktigt menad dialog för att vi överhuvudtaget ska vara intressanta för medborgarna att prata med.

Larry Hirst, ordförande för IBM i Europa, Mellanöstern och Afrika vinklade temat utifrån betydelsen av att använda de redskap vi har och uträtta saker. Han sa att han numer ofta tackar nej till att sitta i ”think tanks” han vill mycket hellre var med i ”do tanks” och apostroferade ett citat av Leonardo da Vinci: ”don’t wait for things to happen let´s go out and happen to things”.

Mats Odell sa att vi måste tänka om i hur statsförvaltningarna arbetar. Sociala medier är i det sammanhanget ju bara en aspekt av Internet. Det Internet som många ser som liktydigt med WWW är ju bara ett av sätten att presentera information på webben. Internet är i själva verket mer av en gigantisk programmerbar dator och med den kraftfulla utvecklingen av ”cloud computing” så är det i dag i ”molnet” som den nya vågen av demokrati rullar fram. Därmed är också tiden förbi när myndigheters webbsidor kunde vara mer av anslagstavlor och sändarkanaler definitivt förbi. Don Tapscott gjorde liknelsen att ”old web is old eGov”. Effektiva webbplatser idag är snarare att likna vid omlastningsplatser mot molnet.

Lower the barriers var en annan viktig slogan under konferensen. Vi måste skapa förutsättningar så att alla kan vara med. Termen inclusion rymmer långt mer än det som vi tidigare definierat som handikappolitik. Eller som en i publiken sa på seminariet om inclusion: ”hur får vi med alla dom som har alla förutsättningar, men som inte vill?”.

Det är först när alla är med som vi med Odells ord har gått från att sända till en deltagande demokrati och till ett läge där vi samarbetar i ställe för att leverera uppifrån och ner.

Ministerdeklarationen om eGorvernment som antogs i Malmö i onsdags pekar ut visionen för eGorvernment 2015. Här finns många passager att stanna upp vid och reflektera över. En av mina egna favoriter är ”… reuse of public data by third parties to develop enriched services that maximise the value for the public”.

>> Rolf Källman är chef för Informationsavdelningen på Riksantkvarieämbetet

Morgondagens parkideal?

”Spela lite dataspel och ha kul!” sade döttrarna till mig härförleden när jag satt och läste den hemlånade dyra jätteboken ”Landscape painting a history” av Nils Büttner. ”Det ni håller på med på ditt jobb är ändå inget viktigt.” Som extra argument framhåller de den fina grafiken i dataspelen – det är nästan som på riktigt. Dataspelen utvecklas hela tiden men har påfallande ofta ett drag av jugendstil, orientalism och mysticism över sig. Men för mig känns dataspel ändå lite väl mycket som saga och fantasi. Visst, dataspelen är numera nästan fotorealistiska och jag tittar snällt på en stund när de springer runt i de virtuella landskapen i Tomb Raider eller The Sims. Och så återgår jag till verklighetens parker i Büttners tegelstensbok.

Då hände det märkliga att jag i min tur visade boken och några bilder om äldre parker och landskap för döttrarna. De tittade snällt en stund och medgav att det var rätt cool på ställen som de inte ha något emot att resa till. Den osökta frågan kom upp om det kanske fanns ett samband mellan dataspelen och de historiska parkerna?

Historiska parker och trädgårdar är kanske mer populära än någonsin, inte bara i Sverige utan över hela världen. Här kan arkitekter och konstnärer skapa sitt eget paradis, som också gärna visas upp i tävlingar och för allmänheten. Traditionen att skapa sitt eget paradis går i obruten linje tillbaka till antiken och själva ordet paradis är fornpersiskt och betyder inhägnad trädgård.

Vänta, nu trillar poletten ner! Det jag tyckte var verklighet i landskapsboken går naturligtvis tillbaka på fantasi, ofta i alla fall, och lika mycket fantasi som i The Sims eller Tomb Raider. Är det oförskämt att jämföra de engelska lordernas parker med dataspel för barn? Nej det tycker jag inte. Det som vi i dag vårdar som värdefulla historiska parker har en gång växt fram i föreställningsvärlden. Ofta har en rik beställare och en arkitekt tillsammans skapat sin idealbild, och även lorder har varit barn en gång. Inte sällan har idealet hämtats ur bildkonsten och framställning av både rena fantasier och naturtrogna avbildningar av befintliga miljöer. Exempelvis baseras mycket i de stora engelska parkerna på oljemålningar från 1600- och 1700-talen av Poussin, Lorrain, Canaletto m.fl.

Då var det stenrika vuxna som fick skapa en verklighet av sina fantastiska tavlor. Det var en process som kunde ta gott och väl över hundra år från tavla till färdig landskapspark. Min fundering är nu om och när vår tids fantastiska ”rörliga” tavlor – dataspelen – kommer att övergå i färdiga landskapsparker. Barn är sällan stenrika, men de är många med samma fokus, och många fortsätter som vuxna och stenrika dataspelare.

Vem vet, kommer kanske Riksantikvarieämbetet om hundra år att skriva skyddsföreskrifter för vackra parker och trädgårdar och noga ange att det kulturhistoriska värdet ligger i att de är tidstypiska och välbevarade representanter för The Sims eller Tomb Raiders stilideal?

>> Leif Gren jobbar med landskapsfrågor på Samhällsavdelningen på Riksantikvarieämbetet.

Offentlig förvaltning 2.0

Regnet smattrar mot fönsterrutan, men det kan jag ta efter det upplyftande almedalsseminariet ”Offentlig förvaltning 2.0”.

På talarlistan stod Mats Odell, Kommun- och finansmarknadsminister, – Annette Carnhede, förbundsordförande i ST, Max Dyga, operativ chef, Chas visual management,, Erik Sellström, initiativtagare till Digitala staten, Växjö universitet, Lars Lundqvist, enhetschef ansvarig för informationsutveckling, Riksantikvarieämbetet och Nicklas Lundblad, European policy manager, Google.

Seminariet gick i möjligheternas tecken och samtliga talare delade med sig av erfarenheter i en positiv anda som inspirerade till att gå vidare mot en mer transparent och samarbetande offentlig förvaltning.

Mats Odell inledde och uppehöll sig vid nödvändigheten av ett offentligt etos och att sociala medier är en viktig del av det. Odell menade också att sociala medel har en viktig roll i myndigheternas arbete för att skapa förutsättningar för att medborgarna ska kunna göra fria, väl underbyggda och kloka val.

Mats Odell sa också att den offentliga förvaltningen måste våga pröva att använda de verktygs som står till buds och vi får göra fel när vi utforskar deras möjligheter och begränsningar.

Ett axplock av tankar och formuleringar:

  • Vi måste se till att få tjänstemän 2.0 för att kunna arbeta med offentlig förvaltning 2.0 (Annette Carnhede)
  • Genom att bygga på fria verktyg och fri information kan kreatörer i dag gå från tanke till digital produkt med minimala investeringar (Max Dyga)
  • ”Om vi inte arbetar kollaborativt och transparent är det risk att vi blir irrelevanta.” (Erik Sellström)
  •  ”Vi måste våga släppa kontrollen” (Lars Lundqvist)
  •  I USA är offentlig information som geodata och statistik fri att använda. Men så är också informationsindustrin 10 gånger större än i Europa (Nicklas Lundblad).

Under tiden bloggtexten blivit till har regnet dragit bort och molntäcket har börjat spricka upp. Ett tecken…?img_4356

Lars berättar om Riksantikvarieämbetets erfarenhet av sociala medier i praktiken. Foto: Agneta Gardinge

Presentationer m.m. på Facebook.

>> Rolf Källman är chef för Informationsavdelningen på Riksantikvarieämbetet

Samtal kring Svenska kyrkans kulturarv

samtal-svenska-kyrkan_almedalsveckan09_jonas_valthersson_0315

Sven Göthe samtalar med Ulrika Knutson, kulturjournalist,  Marianne Samuelsson, landshövding,  Boel Hössjer Sundman, Svenska Kyrkan och Anders Åkesson, riksadagsledamot, kulturutskottet. Foto: Jonas Valthersson/BildFoto.

Svenska kyrkan bjöd in till samtal i Visby domkyrka om det kyrkliga kulturarvet. Temat var ”Kulturarv eller urarva – rum som upprör och berör”. I debatten kring det kyrkliga kulturarvets framtid framhöll Sven Göthe, Riksantikvarieämbetet, vikten av att kulturarvet är i bruk eftersom det är grunden för att det ska vara tillgängligt och leva vidare både fysiskt och i människors medvetande.

>> Catharina Hammarskiöld, kommunikationschef på Riksantikvarieämbetet.

Hur tar vi tillvara miljonprogrammets värden?

Under söndagen i Almedalen presenterades olika lösningar som syftar på att få fart på byggandet i Sverige i ett seminarie som Svensk Byggnäring anordnade. Bland annat diskuterades Miljonprogrammet – alla de hundratusenstals lägenheter som under slutet av 1960 och början av 1970talet byggdes upp väldigt snabbt.

Riksantikvarieämbetet anser att det är viktigt att vi tar tillvara på de värden som finns i Miljonprogrammet och att vi gör de förbättringar som krävs utan att plocka bort inslag som innebär att vi glömmer vår historia.  Läs mer

Under tisdagen medverkar Riksantikvarieämbetet i en paneldebatt där Miljonprogrammets framtid debatteras, välkomna dit!

PANELDEBATT ALMEDALEN:
Tisdag den 30 juni
Miljonprogrammet 2015 -Plats: Strandvägen 1, Visby hamn, ”Leva-huset” Seminarium & mingel Byggande , Klimat/miljö

14:30-15:00 Paneldiskussion med ungdomar med erfarenhet av trångboddhet och bristande upprustning av miljonprogrammet.
15:15-15:45 Politisk paneldiskussion om hur vi skapar det bästa förutsättningarna för miljonprogrammet.
16:00-16:30 Arkitekter, entreprenörer och forskare ger förslag på ”Miljonprogrammet 2015 – hur ser det optimala miljonprogrammet ut

Läs mer

Bild från Akalla - ett miljonprogram utanför Stockholm
Akalla – ett av miljonprogramsområdena  i Sverige
Foto: Jonas Skogsberg, Riksantikvarieämbetet

Landskapskonventionen – inget hot mot den privata äganderätten

Riksantikvarieämbetets förslag om genomförande av den europeiska landskapskonventionen har väckt flera reaktioner runt om i landet. Många är positiva men vissa är starkt negativa. En fråga som blivit ”het” i debatten är landskapskonventionen och den privata äganderätten.

I en debattartikel i tidningarna Land lantbruk, ATL och SLA framför bland annat representanter från LRF Väst och Skaraborg stark kritik mot Riksantikvarieämbetets förslag om genomförande av den europeiska landskapskonventionen. Man menar bland annat att Riksantikvarieämbetets förslag utgör ett angrepp på den privata äganderätten och att det riskerar att leda till att allemansrätten rämnar. Även debattören Dick Erixon framför liknande tankar i sin blogg.

Flera av de uppgifter som presenteras i dessa sammanhang är rena felaktigheter och vi tycker därför att det är på sin plats med några rättelser och klargöranden:

Landskapskonventionen har inget med EU att göra. Konventionen förvaltas av Europarådet som är en mellanstatlig organisation vars främsta uppgift är att stärka demokrati, mänskliga rättigheter och rättstatsprincipen. Europarådet utfärdar inga direktiv.

Varken landskapskonventionen eller Riksantikvarieämbetets förslag syftar till att inskränka den enskilda äganderätten. Det enskilda ägandet är och förblir en självklar förutsättning för landskapets förvaltning. Riksantikvarieämbetet ser det spridda markägandet och brukandet i Sverige som en stor tillgång som bidrar till att upprätthålla landskapets mångfald och variation. Detta har vi också framhållit och vi menar att landskapskonventionen bidrar till att både erkänna brukarnas och markägarnas betydelse i förvaltningen av landskapet och att öka deras möjligheter att påverka regelverk och styrmedel. Att äga mark är inte liktydigt med att äga landskapet. Lika lite som någon enskild äger stadsbilden, naturen eller den biologiska mångfalden äger någon enskild landskapet.

Den svenska allemansrätten är unik i ett europeiskt perspektiv. Allemansrätten bygger på ett förtroende mellan markägare och nyttjare som aldrig får tas för givet och som måste förvaltas med ömsesidig respekt. Detta har vi uppmärksammat i vårt förslag. Vi ser med glädje på hur fler länder i Europa gör landskapet allt mer tillgängligt med vår allemansrätt som förebild.

private_property-jpg.jpg
Det bästa sättet att uppleva fördelarna med allemansrätten är att åka någonstans där den inte finns. I Storbritannien har under senare år allemansrättsliga regler börjat införas men med svenska mått är tillgängligheten till landskapet fortfarande låg. © Copyright Patrick Mackie.

Vi vill understryka att kraven i landskapskonventionen i första hand gäller stat och kommun. Intentionerna i både konventionen och Riksantikvarieämbetets förslag är att stärka förutsättningarna för medborgarna, vilket givetvis inkluderar markägarna, att vara delaktiga i hur stat och kommun i framtiden utformar styrmedel och politik för skydd, förvaltning och utveckling av landskapet. Vi har i detta svårt att se de påstådda parallellerna till den forna Sovjetstatens diktatur.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap på RAÄ.
>> Kaj Janzon är historiker och jobbar med landskapsfrågor på RAÄ.
>> Jerker Moström är kulturgeograf och jobbar med landskapsfrågor och GIS på RAÄ.
>> Erika Nilsson är kulturgeograf och jobbar med landskapsfrågor och regional utveckling och tillväxt på RAÄ.