Kategori: Digital förmedling

3D-modeller för taktil tillgänglighet – ett möte med Synskadades Riksförbund

En luciadag, med antydan till snöflingor i luften, köper jag en saffranslängd på bageriet Brödboden i Visby, brygger kaffe och radar upp ett halvårs produktion av taktila 3D-modeller på tre stora bord nere i Studion på Riksantikvarieämbetet. Klockan tio över nio har sju personer och två ledarhundar från Synskadades Riksförbund i Visby anlänt. Nu skall vi testa vilken betydelse 3D-modeller i olika material och utföranden, med och utan ljud, har för den taktila tillgängligheten ur ett synskadeperspektiv. Testmodellerna är framför allt baserade på skanningar som gjorts av hällristningarna vid Nämforsen. Här finns hela skalan – från en helt autentisk kopia, ristad med stenverktyg i ett 14 kilos stenblock av gråvacka från Nämforsen, till 3D-printade plastmodeller.

Kopia av hällristning från Nämforsen i 100% skala, ristad för hand med stenverktyg, tillsammans med en 3D-utskrift i plast av samma ristning i 50% skala. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

På hällristningarna vid Nämforsen finns både älgar och älghuvudstavar. Som jämförelse finns därför också Alundaälgen, som kan ha varit själva huvudet på en älghuvudstav, med som 3D-print (baserad på en skanning gjord hos Historiska museet); både i full skala och förminskad till hälften.

3D-modeller av Alundaälgen: 100% skala i CJP fullfärgskomposit, slipad och ytbehandlad med billack, samt 50% skala i samma material utan ytbehandling och i vit SLA-plast med 0,05 mm lagertjocklek, ingen ytbehandling. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Fullskaleälgen är printad i ett tungt, stenliknande kompositmaterial, som har mattlackerats på Västerhejde Bilskador AB för att simulera originalets polerade stenyta. Halvskaleälgarna är tillverkade dels i samma kompositmaterial utan lackering, med lätt skrovlig yta, dels i högupplöst plast med en jämn yta som liknar polerad sten. Den släta miniälgen blir testvinnaren. Den ligger bra i handen, och det går lätt att skapa sig en bild av originalet. Den är också lätt för guiden att hantera vid en visning, tål att tappas i golvet, och är inte jättedyr att ersätta.

3D-modell i 50% skala av Alundälgen, utskriven i vit SLA-plast. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Någonstans i Småland håller samtidigt en kopia i skala 1:1 av Alundaälgen att huggas för hand i sten – med en 3D-utskrift som förlaga. Lillälgen i plast, som enkelt ger helhetsbilden av formen, tillsammans med storälgen i sten som ger en känsla för originalmaterialet och originalstorleken, kommer att bli den optimala kombinationen för en taktilt tillgänglig Alundaälg. Storälgen i lackad gipskomposit har jag lust att ta hem och använda som julljusstake.

Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Hällristningar är svårtolkade, även för seende. Utan imålning och utan de rätta ljusförhållandena går de grunda ristningarna ofta inte att urskilja varken med synens eller känselns hjälp. Därför har jag som komplement till kopior och 3D-modeller av hällristningar i autentisk form också låtit tillverka 3D-utskrifter som taktilt förstärker hällristningarnas former och konturer. Dels genom förstärkt djup och raka kanter, dels genom modeller i halv skala av enbart konturerna i 3D, som medger att man känner runt figuren. Att skriva ut i två färger; i den gul/svarta kombination som är lättast att uppfatta för de flesta synskadade med synrester, visade sig bara funka sådär. Det hade varit bättre att skriva ut i gul plast, med förstärkt djup i själva ristningen, och måla i ristningen med svart färg i stället. Den svarta plasttråden som använts för utskrift ligger ömsom nersänkt, ömsom upphöjd, och ibland jäms med den gula plasten. Detta leder till att motivet i sin helhet inte blir kännbart.

Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Ett älghuvud”, konstaterar en av testdeltagarna direkt, efter att ha känt runt formen på den 3-dimensionella hällristningens älghuvudstav. Huruvida de upprättstående strecken på båtristningar representerar besättningen eller konstruktionsdetaljer i själva båten, det kan diskuteras utan slutgiltigt svar bland både seende och blinda. Men plastmodellen som gör strecken kännbara, gör tolkningsförslagen tillgängliga även för den som inte kan se dem. Hällristningar kan vara stora, och svåra att ta in som helhet enbart med känselns hjälp om man inte ser eller på förhand känner till de starkt stiliserade motivens form. Modeller i halv skala eller mindre, med förstärkt djup i ristningen eller enbart som modeller av själva ristningen, ger snabbt en kännbar helhetsbild av motivet. En förminskad kopia i sten ger dessutom känslan för själva materialet. Bägge behövs, och kompletterar varandra – både det autentiska materialet och den förtydligande 3D-modellen. Inte enbart för synskadade, utan också för att ge seende en extra dimension av förståelse.

3D-utskrifter i halvmjuk, tålig flexiplast, som gör hällristningarnas konturer kännbara. 50% skala gör det lätt att skapa sig en taktil helhetsbild av motiven. Modellerna är också enkla för guider och pedagoger att hantera vid visningar ute vid originalristningarna. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Till vänster: En 3D-modell i 100% skala av en hällristning från Nämforsen, utskriven i CJP fullfärgskomposit. Till höger: En handhuggen kopia i 50% skala av samma hällristning i äkta sten (diabas). Bägge förmedlar taktil information om hällristningen – men utifrån olika aspekter. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY.

Det snackas så mycket. Det finns så många autenticitetsfanatiker bland människor som jobbar med levande historia och hantverk. Där förståelsen saknas för att 3D-modeller är ett redskap bland alla andra, i sin egen rätt och med sina egna goda tillämpningar, och inget konstgjort i-stället-för för kopior i autentiska material och tekniker. 3D-teknik är ingen metod för att printa ut ”kopior” av föremål. Det som kommer ut ur printern är representationer av originalföremålens ytterformer. Varken mer eller mindre. Kopior är någonting helt annat. 3D-modeller är däremot de perfekta prototyperna för tillverkning av kopior i autentiska material – vare sig det handlar om vaxmodeller för gjutning i förlorad form, eller en mät- och hanterbar prototyp för en kopia av Alundaälgen huggen i sten.

Kopiering av Alundaälgen med en 3D-modell (underst) som förlaga. Foto: Rudolf Germeroth CC-BY, som också tillverkar kopian av Alundaälgen

Med på bordet finns också Museum in a Box, med 3D-modeller som ljudsatts via RFID-chips och kan berätta sina egna historier då de ställs på ljudboxen. Bra eller dåligt? I vilka sammanhang och för vilka målgrupper? Diskussionerna har gått runt några varv på kontoret, och ett försök att introducera Museum in a Box på ett demensboende gav inget resultat. Men i fallet personer med nedsatt syn, visar det sig helt klart finnas en poäng med att via ljud tillföra ytterligare en dimension till modellerna. Där är det den talade informationen kopplad till modellen, som skapar mervärdet av Museum in a Box. Att både ljudkvalitén och modellerna är enkla har i det här fallet ingen betydelse. Testgruppen, med varierande grader av synnedsättning, är helt överens om att Museum in a Box är ett användbart verktyg. Inte ute i utställningar, där lösa modeller lätt försvinner, utan för specialvisningar och pedagogisk verksamhet med mindre grupper.

Museum in a Box med ljudsatt modell av hällristningar från Nämforsen. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
3D-modeller av hällristningar från Nämforsen för användning med Museum in a Box. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Vi diskuterar medeltida träskulpturer från kyrkor, och det faktum att Gotlands museum har en stor samling sådana bakom glas – helt omöjliga att förstå taktilt för den som inte kan se dem. Att enbart få dem återberättade för sig, kan inte återge deras speciella, strama formspråk, helgonens olika attribut och veckrika klädnader, den tidigmedeltida upprättstående Kristus på korset med raka armar och kungakrona, jämfört med senmedeltidens plågade, förvridna gestalt som hänger ner från de fastspikade armarna med törnekronan på sned. Det borde finnas 3D-modeller utanför montrarna, konstaterar testgruppen. Och där fick jag svaret på någonting jag funderat på länge, och som ingen museipersonal jag träffat kunnat svara på – om det är någon mening med att ha modeller utanför montrarna eller inte.

Medeltida träskulpturer på Gotlands museum. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Samtalet går vidare kring de gotländska medeltidskyrkorna; de som är en så viktig del av det gotländska landskapet och identiteten. Med vackra takvalv och andra arkitekturdetaljer som jag själv gillar att fotografera. Hur kan man göra sådant taktilt tillgängligt i modellform? En av deltagarna kommer från Gerum. Hon har sin hembys kyrka som keramikmodell hemma. Jag får kontaktuppgifterna till keramikern. Att tillgängliggöra taktilt handlar inte enbart om exakta skanningar och print med precision på tiondels millimetern. Ibland behövs den konstnärliga och hantverksmässiga aspekten också, för att återge det som människor har skapat. Mötet avslutas i lagom tid för att jag skall hinna se luciatågets sista tomteluva lättad försvinna runt hörnet.

Sanda kyrka, Gotland Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

God viktoriansk praxis för 3D-modeller

Det stod en olycksbådande stenskulptur i ett hörn av en trappuppgång på British Museum. En sådan där blodsofferkrävande mayahistoria, som det troligen vilar en förbannelse över. Jag rös, när jag kom nära. Tills jag såg skylten på andra sidan, som förklarade att det var en gipsavgjutning.

Gipsmodeller av ”Stela A” och ”Stela H” från mayastaden Copan i Honduras – bägge föreställande kung Vaxaklajuun med regalia. British Museum, London. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Upphovsmannen är den brittiske arkeologen och etnografen Alfred Percival Maudslay, som under 1880- och 90-talen ägnade sig åt utgrävningar och dokumentation av mayakulturens lämningar under ett flertal expeditioner till Mexiko och Centralamerika. Till skillnad från de flesta andra av dåtidens arkeologer lämnade Maudslay för det mesta monumenten kvar på sina ursprungliga platser, efter noggrann dokumentation genom fotografering och avgjutning, i stället för att ta dem med sig.

Originalskulpturen ”Copan Stela H”, som gipsmodellen till höger på fotot ovan gjorts av, på sin ursprungliga plats i mayastaden Copan, Honduras, bebodd 400-850 e.Kr. Fotograf: A P Maudslay 1885. Källa: Brooklyn Museum Libraries, Special Collections. No restrictions.

Tillsammans med sin assistent, den annars Londonbaserade professionelle gipsgjutaren Lorrenzo Giuntino, framställde Maudslay på plats under sina expeditioner gjutformar i gips och papier-maché av stenskulpturer och reliefer, som sedan användes för att skapa fullskaliga gipsavgjutningar i London. Resultatet blev totalt över 400 gipsavgjutningar, som nu finns bevarade i British Museums magasin i Blythe House, Hammersmith. Ett fåtal finns också utställda på British Museum.

Maudslays gipsavgjutningar, gjutformar och över 800 glasplåtsnegativ utgör tillsammans några av världens bäst bevarade avbildningar av mayakulturens monument, och ett ovärderligt källmaterial för framför allt forskning kring mayakulturens skriftspråk. Särskilt som originalen nu, framför allt till följd av surt regn, eroderat så kraftigt att Maudslays avgjutningar är den enda källan till originalinskrifterna. Vissa original är dessutom totalförstörda av människor och miljöpåverkan, och existerar numera enbart som avgjutningar och foton.

Maudslay själv var medveten om, och förutsåg detta, då han 1889 skrev att avgjutningarna “preserved in the museums of Europe and America, are likely to survive the originals”. Även om mayaskriften på Maudslays tid inte var dechiffrerad (det skulle dröja ända in på 1980-talet), var han själv övertygad om att detta en dag skulle ske, och såg uttryckligen sin egen dokumentation som en viktig del i detta framtida arbete. God praxis, helt enkelt. Som är föredömlig än i dag.

I samverkan med Google Arts and Culture digitaliserar British Museum sedan 2017 Maudslays gipsavgjutningar och glasplåtsnegativ. Se resultaten här: https://artsandculture.google.com/project/british-museum-s-maya

En gipsmodell baserad på Maudslays avgjutning av en skulptur föreställande den nyligen återuppståndne unge Majsguden, från tempel 22 i mayastaden Copan, Honduras. British Museum, London. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Jag åkte till London för att studera nutida användning av vad jag trodde var en modern, digital teknik, men vandrade i stället rakt in i 1880-talets museivärld – där 3D-dokumentation i fält av arkeologiska utgrävningar, och framställning av 3D-modeller för bevarande, undervisning, forskning och tillgänglighet, var lika aktuellt som i dag. Mer än 130 år senare, är dåtidens 3D-modeller i allra högsta grad levande och relevanta – inte minst som forskningsmaterial och dokumentation av original som på olika sätt förstörts och försämrats.

Med ett historiskt perspektiv, efter studiebesöken på British Museum och Victoria and Albert Museum i London, blir de tidlösa bidragen till god praxis för användning av 3D-modeller följande:

• Dokumentera utifrån ett framtidsperspektiv, och en medvetenhet om att originalföremål kan komma att förstöras och försvinna. Det är i många fall sannolikt att foton och 3D-modeller en gång i framtiden kommer att vara de enda källorna till studier av objektet i fråga.

• Använd flera olika medier och tekniker för att dokumentera – i både 3D och 2D. När en 3D-modell framställs genom fotogrammetri, blir resultatet också en komplett fotodokumentation av ytan i 2D. Det är därför viktigt ur dokumentations- och bevarandesyfte att dessa foton tas i så hög upplösning som möjligt, och sparas i okomprimerat format, även om det för själva 3D-modellen ”räcker” med .jpeg-filer i webbupplösning.

• Oavsett om det handlar om fysiska gjutformar och modeller i gips, eller digitala modeller med möjlighet till utskrift, är 3D-modeller ett sätt att dokumentera och bevara ett objekts tredimensionella kvalitéer. En fysisk 3D-modell ger en uppfattning om storlek, djup och yta på ett sätt som varken foton, teckningar eller digitala 3D-modeller kan ge. Fysiska 3D-modeller blir också, tillsammans med de rådata som skapar digitala 3D-modeller, ytterligare en backup av dokumentationen.

• 3D-modeller kan minska hanteringen av originalföremål och öka tillgängligheten; både i forskning, undervisning och för en historieintresserad allmänhet som via sin egen dator får tillgång till föremål på ett sätt som inte varit möjligt med fysiska objekt i magasin och utställningar.

• Nu, precis som på 1800-talet, tillåter 3D-modeller skapande och systematiserande av kompletta samlingar av föremål (numera även digitalt) på ett sätt som inte hade varit möjligt med enbart originalföremål. Genom 3D-modeller, kan föremål som i original geografiskt befinner sig långt ifrån varandra läggas bredvid varandra och jämföras.

• Använd rätt teknik för rätt ändamål, och högsta möjliga kvalitet på teknisk utrustning och genomförande. Anlita extern expertkompetens där det behövs. Maudslay själv använde sig av dåtidens mest avancerade tekniker i sitt dokumentationsarbete, och glasplåtarnas bildkvalitet är än i dag oöverträffad av digital fototeknik. Samarbetet med en professionell gipsgjutare bidrog också till att skapa modeller av en hög kvalitet, som gjorde dem fortsatt användbara som källmaterial för framtida forskning inom bl.a. mayaskrift.

Skulptur av sköldpadda med inskriptioner, från mayastaden Quiriguá, fotograferad av A P Maudslay 1883. Källa: Brooklyn Museum Libraries, Special Collections. No restrictions.

Gipsmodeller – 1800-talets 3D för bildning, stil och tillgänglighet

Bakgrund

Som en del i mitt arbete med att framställa en god praxis för ökad taktil tillgänglighet genom 3D-modeller, gjorde jag tillsammans med min kollega Staffan Cederborg en studieresa till London i juni 2018 för att undersöka hur ett urval museer där har jobbat med 3D-modeller som resurs i publik verksamhet. Vi besökte också företaget Museum in a Box, som framställer ljudsatta 3D-modeller av bland annat museiföremål för användning i grundskolan. Ett av de museer jag besökte var Victoria&Albert Museum, som sedan 1852 samlat och visat exempel på konsthantverk och formgivning. Bland utställningarna som visar 5000 år av mänskligt skapande finns också 1800-talets motsvarighet till 3D-modeller representerade, i form två stora hallar med gipsavgjutningar av Europas historiska monument och arkitektur.

Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum
Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Victoria&Albert Museum

Om man befinner sig i London, och vill se 3D-modeller i skala 1:1, så är Victoria&Albert Museum den bästa platsen att göra det på. Redan i mitten av 1800-talet låg The South Kensington Museum (som museet hette fram till 1899) i framkant när det gällde att samla och visa dåtidens 3D-modeller – i form av gipsavgjutningar i full skala av skulpturer och arkitektur. Den kompletta utställda samlingen av gipsavgjutningar på Victoria&Albert Museum är unik – inte enbart som ett dokument över den viktorianska tidens stilideal och utställningsteknik, utan också som exempel på en intakt samling av gipsavgjutningar som inte förstörts eller splittrats när gipsmodeller under 1900-talet alltmer började betraktas som värdelösa substitut för originalföremål.

Gipsmodeller för bildning och stil

Gipsavgjutningar av originalskulpturer i andra material har förekommit ända sedan antiken. Gips är ett billigt material som härdar snabbt, och när väl själva gjutformen är tillverkad kan ett stort antal exakta avgjutningar framställas på kort tid med liten arbetsinsats. Förutom att som rena dekorationer vara billiga alternativ till skulpturer i andra material, har gipsavgjutningar av skulpturer från framför allt antikens Rom och Grekland genom historien ofta använts i undervisningssyfte; som exempel på både god form, god smak och idealisk mänsklig anatomi. Under frenologins glansdagar, vid sekelskiftet 1800, var emellertid gipsmodeller av människoskallar med skiftande topografier som avslöjade själsförmögenheterna på kraniets utsida lika populära som antikens släta mönsterkroppar.

Från 1400-talet och framåt, har privata samlingar av gipsavgjutningar varit vanliga hos både konstnärer, konstskolor, vetenskapsmän, kungligheter och aristokrati. Samlandet av gipsavgjutningar nådde höjden av sin popularitet under senare hälften av 1800-talet, då de också blev betydelsefulla delar av museernas samlingar – för undervisning och forskning, och som ett sätt att enligt tidens ideal skapa de kompletta stilbibliotek som hade varit omöjliga att skapa med enbart originalföremål. Gipsavgjutningar av europeiska konstföremål blev under denna tid också de amerikanska museernas möjlighet att bygga upp samlingar som hade varit ekonomiskt och praktiskt omöjliga med originalföremål.

Den pedagogiska och bildande aspekten av att visa gipsavgjutningar som goda exempel, inte minst för att för att förbättra kvalitén på inhemsk brittisk formgivning, har ända sedan South Kensington Museum/Victoria&Albert Museums öppnande varit uttalad och betydelsefull – med gipsmodellerna som en lärobok skriven i 3D och 1:1. Gipsavgjutningarna, den äldsta från 1857, har kommit till museet dels som gåvor från andra institutioner, dels köpts in från dåtidens många professionella tillverkare. Förutom gipsavgjutningar, finns också så kallade elektrotyper av metallföremål och kopior av målningar.

Detalj av en elektrotyp av ”Paradisets portar” – dörrar från katedralen i Florens.
Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Gipsmodeller för tillgänglighet

Att resa Europa runt på en ”Grand Tour” och beskåda kontinentens konstskatter i original var under 1800-talet åtråvärt, men en praktisk och ekonomisk omöjlighet för de flesta. Henry Cole, den förste chefen för South Kensington Museum, hade en vision om att i form av gipsavgjutningar göra den europeiska konsten tillgänglig för alla, och initierade år 1867 ett samarbete mellan 15 europeiska prinsar för utbyte av gipsavgjutningar mellan de olika ländernas museer. Detta samarbete resulterade i Convention for Promoting Universal Reproductions of Works of Art – en överenskommelse som underlättade den formella processen att utbyta gipsavgjutningar mellan europeiska museer.

År 1873 öppnades de två stora gallerier med gipsavgjutningar som än i dag tillhör de mest besökta delarna av Victoria&Albert Museum:s samlingar. Fortfarande i sin ursprungliga form, med sina ursprungliga gipsavgjutningar, fortsätter de att dra till sig konst- och arkitekturintresserade besökare som beskådar, skissar och ritar av gipsmodellerna. Tillsammans med en ständig ström av skolelever med ritpapper och blyertspennor, som får möta århundraden av europeisk konst i full skala – praktiskt samlad inomhus på ett och samma ställe, med ett lunchrum längre bort i korridoren. Det råder, trots att gravmonumenten inte är ”äkta”, ändå en sakral frid inne i de ljusa hallarna med en takhöjd på 24 meter. Tonen hos besökarna är långt mer dämpad än bland äkta forntida sarkofager och mumier i den röriga egyptiska avdelningen inne på British Museum.

Modellen, förfalskningen och kopian som överlever originalet

Med anledning av att den ena av de två gallerierna med gipsavgjutningar just nu är stängd för renovering av både lokal och avgjutningar, finns det många artiklar om just gipsavgjutningarna och deras historia att läsa på museets egen blogg. Det framgår snabbt att diskussionen om kopiornas eventuella fördärvliga inverkan på originalen och institutionerna som är deras förvaltare fördes med samma argument när Sherlock Holmes och Jack the Ripper åkte hästdroska under gasljusen på dimmiga Londongator som i dag, när 3D-skrivare formar plasttrådar till exakta avbildningar av forntidens hantverk. Det talades då, och det talas nu, om kopior i falska material som tarvliga, vilseledande konkurrenter till det ÄKTA; om utrymmeskrävande och konstgjort skräp som drar uppmärksamhet från originalen – ja, rentav är omoraliska förfalskningar av det ÄKTA.

Gallerierna med gipsavgjutningar är i dag de enda publika gallerier på Victoria&Albert Museum som visar samma föremålssamlingar som när de först öppnades. Det är stort, myllrande och monumentalt, utan någon egentlig systematik, och Trajanuskolonnen står sida vid sida med keltiska kors, en portal från en norsk stavkyrka och Portico de la Gloria från katedralen i Santiago de Compostela. År 1882, i en insändare till The Times, beskriver en uppretad student gallerierna med gipsavgjutningar som: “A gigantic curiosity shop arranged on no comprehensible principle, which can only perplex and irritate the student. The result conveyed to the mind of the ordinary sight-seer must be one of absolute confusion.”

Två sekelskiften har passerat sedan dess, och nu är de viktorianska gipsavgjutningarna i sig antikviteter, med behov av konservering och restaurering; med egna historier som sedan länge lösgjort sig från de originalföremål som lämnade sina avtryck i gjutformarna. Ibland finns inte ens originalföremålen kvar, som den sena 1400-talsreliefen från Lübeck, föreställande Kristus som tvättar apostlarnas fötter, och predikstolen från katedralen i Pisa – färdigställd 1311 av skulptören Giovanni Pisano och förstörd vid en brand 1602. I många fall har originalen, även om de finns kvar på sina ursprungliga platser, förlorat sina detaljer på grund av miljöpåverkan och hårdhänta restaureringar under 1900-talet. Vill man studera Trajanuskolonnens ornamentik i detalj, så gör man det numera bättre på gipsavgjutningen i London är på originalet i Rom. Över 150 år av slitage och luftföroreningar sedan avgjutningen gjordes har frätt hårt på originalets detaljer. Dessutom är avgjutningen av den drygt 30 meter höga kolonnen praktiskt delad på mitten, så att detaljer som annars inte vore synliga från marken kan urskiljas. På Trajanus tid, i den nya tideräknings första århundrade, låg kolonnen mellan två bibliotek från vilkas övre våningar de övre delarna av kolonnen kunde ses på nära håll.

Trajanuskolonnen och andra gipsmodeller under restaurering på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Medan renovering och konservering pågår i det västra gipsgalleriet, skapar sommarljuset som faller in genom fönstren på det östra gipsgalleriet en tempelliknande känsla. Den jovialiske guiden kallar Michelangelos David för ”A marvellous chap”, och berättar rutinerat för ännu en turistgrupp om det fikonlöv i gips som gjorde den drygt 5 meter höga och anatomiskt korrekta gipsskulpturen anständig vid drottning Victorias och andra kungligheters besök, i den tid då det sägs att inte ens pianon fick ha ben.

Gipsmodell av Michelangelos David på Victoria&Albert Museum, London.
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Nu har fikonlövet fått sitt eget kuriosakabinett i sockeln på skulpturen, och David själv fått sitt innandöme grundligt granskat via CT-skanning.

Davids fikonlöv
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

3D-modeller som gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart

Mannen som suttit ihopkrupen framför en avgjutning av den monumentala portalen från katedralen i Bologna (nära, på ett sätt som aldrig varit möjligt vid originalet) med ritbräda och kritor lika länge som jag själv smugit runt med kameran och närgånget fångat ansiktsdragen hos italienska renässansmonument och medeltidsskulpturer (på ett sätt som inte heller varit möjligt på plats i Pisa och Milano), stoppar ner papperet i sin stora portfölj, viker ihop fällstolen och går. Samtidigt som ännu en skolklass med färgglada små ryggsäckar tillsammans med ytterligare en gruppresa med gula kepsar försiktigt kommer in i hallen, stannar till och vördnadsfullt spanar upp mot gipsmonumenten. Ett original är ett original. Men kopior har, i sin egen rätt, sina helt egna funktioner och meningar.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Tillbaka i Visby, samtidigt som jag väljer foton att illustrera mina sammanfattningar av studiebesöken i London med, kommer ett mail från Nämforsens Hällristningsmuseum. De vill skapa 3D-modeller av ristade skifferföremål ur daterade fynd, för att besökare och guider på plats vid Nämforsens svårdaterade hällristningar själva skall kunna jämföra och hitta likheter mellan motiven. Kanske kan 3D-modellerna, som kan hanteras ute i fält på ett sätt som inte är möjligt med originalen, tillsammans med besökarnas tolkningar bidra till nya upptäckter, och nya förslag till dateringar?

3D-modeller demokratiserar det förflutna; gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart, nu som på 1800-talet. Vare sig det handlar om italiensk renässans eller norrländsk stenålder. Efter ett telefonsamtal med Nämforsens Hällristningsmuseum mailar jag min nya kontakt, som har kontakter på Eremitaget i S:t Petersburg; för möjlig tillgång till 3D-skanningar av de älghuvudstavar som det finns ryska fynd av, men som enbart finns avbildade på hällristningar i Sverige. Målet är att kunna göra 3D-utskrifter, som sedan kan användas i guidningar; som ett sätt att låta besökarna påtagligt uppleva det som hällristningarna avbildar. Digitala rådata eller fysiska gjutformar, maila eller telegrafera – 3D-teknik fortsätter att ge tillgång till det som annars inte hade varit tillgängligt. Oberoende av tid och rum. Nu som på 1800-talet.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
3D-modeller printade i plast hos Museum in a Box, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY