Kategori: Digitalisering

Gör kulturarvet tillgängligt genom Public Domain

Kulturarvsinstitutioner i hela världen firar just nu Public Domain Day och Riksantikvarieämbetet är med! Den 1 januari varje år infaller den tidpunkt när skyddstiden för verk av till exempel konstnärer, författare och andra upphovsmän går ut och deras verk blir Public Domain. För året 2020 betyder det att alla verk av de som avled 1949 kommer in i Public Domain (med några undantag). Genom att lyfta fram verk och upphovsmän som har blivit Public Domain lyfter vi fram betydelsen av öppna licenser för det digitala kulturarvet.

Men för institutioner som får bestämma om ett verk publiceras som Public Domain-märkt eller med en restriktivare licens kan det vara ganska knepigt. Därför har jag pratat med Riksantikvarieämbetets jurist, Sofia Kullman, både om betydelsen av Public Domain, skillnaden till andra licenser och hur man kan bestämma om ett verk är i Public Domain.

Om ni är intresserade att veta mer om öppna licenser och Public Domain kan ni också titta på vårt webbinarium kring detta ämne. Och om ni vill se mer Public Domain-verk, följ Riksantikvarieämbetet på Instagram, där presenterar vi konst, foton och objekt som är Public Domain-märkt.

LB: Vad betyder Public Domain egentlig, Sofia?

Sofia Kullman: Public domain är ett uttryck som inte har någon direkt motsvarighet i svensk rätt. Vad man menar är dock att det inte (längre) finns något upphovsrättsligt skydd.

Vilka objekt kan man publicera som Public Domain-märkt?

Sofia Kullman: Vanligast är att man pratar om material vars skyddstid har gått ut. Upphovsrätten skyddar nämligen ett verk i 70 år efter upphovsmannens död. För så kallade närstående rättigheter gäller lite andra skyddstider.

Men det kan också handla om material som aldrig har skyddats av upphovsrätt, till exempel lagar eller myndighetsbeslut.

När det gäller jättegammalt material kan man förstås vara säker på att skyddstiden har gått ut, och där är det inget problem att märka materialet med Public Domain. För lite nyare material kan det vara svårare.

Målning på siden med motiv från Stockholm omgivna av blommor. Anna Pabre. Tekniska museet, Public Domain.

Vad är skillnaden mellan CC0 och Public Domain?

Sofia Kullman: CC0-märkningen är lite speciell. Den innebär att upphovspersonen har avsagt sig all upphovsrätt. För slutanvändaren blir det lite samma sak som med material som är i Public Domain, man får använda det fritt. Men för personen som ska märka materialet är det stor skillnad. Det är bara upphovspersonen som kan besluta att något ska vara CC0. En PD-märkning innebär att man har gjort bedömningen att ett material inte är skyddat, medan en CC0-märkning är en viljeförklaring från upphovspersonen.

Vilka objekt eller data är problematiska för att publicera dem som Public Domain-märkt?

Sofia Kullman: Egentligen är det inte några särskilda objekt eller data som är svåra att publicera med PD-märkning. Det svåra är att komma fram till själva bedömningen, och det kan ibland bero på att man inte vet vem upphovspersonen är och därför inte kan kontrollera när den personen dog. Det kan också vara svårt att bedöma om ett foto är ett fotografiskt verk eller en fotografisk bild. Ett fotografiskt verk har en skyddstid på 70 år efter upphovspersonens död, medan fotografiska bilder skyddas i 50 år efter att bilden togs, så den bedömningen spelar stor roll.

Statens Järnvägar, SJ Vingplogen i arbete å bangården i Jämtlands Sikås vintern 1936. Järvägsmuseet, Public Domain.

När min institution har ett fysiskt objekt som är i Public Domain, och vi digitaliserar det – är det ett nytt verk som inte är i Public Domain?

Sofia Kullman: Det där är en lite knepig fråga. Just nu är det så att den svenska upphovsrättslagen ger en närstående rättighet för fotografisk bild för alla foton som inte är fotografiska verk. Så om man digitaliserar ett föremål genom att fotografera det så uppstår alltså formellt sett ett skydd. Men jag tror de flesta är överens om att inte hävda en sådan rätt vid digitalisering. Det gör bara digitaliseringen krångligare, och det tjänar ingen på.

Dessutom är det på väg att ändras. EU:s nya upphovsrättsdirektiv innehåller en bestämmelse som innebär att man inte ska kunna hävda sådant skydd vid digitalisering av ”alster av bildkonst”. Den bestämmelsen ska implementeras i medlemsländernas lagar senast juni 2021.

Fram till dess kan det vara bra för både institutioner och medarbetare att vara tydliga med hur man vill ha det. Vill man som medarbetare hävda en närstående rätt, så bör man berätta det för sin institution så att de kan ta hänsyn till det. Från institutionens sida är det också bra att vara tydlig med sina förväntningar på de som digitaliserar. Om alla korten är på bordet så slipper man bråka om det i efterhand. (Vill man vara jättesäker på sin sak så sätter man det dessutom på pränt, tycker jag som jurist förstås, men det räcker ganska långt att vara överens.)

Tack så mycket, Sofia!

Mer information om hur vi firar Public Domain Day finns här.

Arkeologisk geodata – tiden i rummet

Geodata från Skottland har använts i utställningen på museet Engine Shed i Stirling. En skärm med AR gör att besökare kan lära sig mer om byggnadshistoria, -material och -tekniker och se 3D-modeller.

Arkeologi är i grunden beroende av rumslig information: från var och i vilket sammanhang ett föremål påträffades, till spåren av landskapsanvändning över tusentals år. Varje år skapar arkeologer enorma mängder rumslig data i samband med att de dokumenterar fornlämningar via inventering eller utgrävning. Numera finns program (GIS) som relativt enkelt ger oss möjlighet att analysera denna geodata i kombination med många andra faktorer, både miljö- och samhällsrelaterade. Den verkliga kraften ligger i att kunna kombinera strukturerad data från många olika undersökningar – även över nationsgränser – för att på så sätt nå ny kunskap om människans historia.

I förra veckan deltog jag på en workshop i Skottland där representanter från flera olika länder träffades och diskuterade potentialen i att öppna upp och dela arkeologisk geodata i högre utsträckning. Det är inte bara arkeologer som behöver den, utan även statliga och privata aktörer som arbetar med landskapsplanering, samhällsutveckling, miljöanalyser osv – för att inte tala om alla som forskar i relaterade ämnen. Arkeologi ger oss unik information om tusentals år av samverkan mellan människor och miljö i Europa som kan ge oss viktiga perspektiv för framtiden.

Peter McKeague från Historic Environment Scotland presenterar deras arbete med att tillgängliggöra arkeologisk data.

Under workshopen diskuterades vilka utmaningar som finns för att denna öppenhet ska bli verklighet. Det kan finnas många olika anledningar till att det är svårt att få till i nuläget. Först och främst saknar vi standarder och terminologier för den digitala dokumentation som skapas. Utan någon typ av gemensam standard, även om bara på nationell nivå, så är det mycket svårt att kombinera data från olika aktörer och aktiviteter. För det andra finns datan utspridd hos många olika organisationer och ofta saknar dessa någon med ansvar för att se till att den bevaras långsiktigt – och vi vet vad som händer med mjukvaruformat efter ett antal år!

Lukasz Banaszek visar resultat från ett projekt där de använder AI och maskininlärning för att identifiera potentiella fornlämningar genom laserscannad data (LiDAR).

Det största problemet är i grunden inställningen – att det finns aktörer som inte gärna delar med sig av sin data ens om möjligheten finns. Det kan delvis bero på att man är orolig över att den kan missbrukas (exakt hur är ganska luddigt), men kanske än mer för att man är orolig över hur mycket tid och resurser det kan kräva av verksamheten – för det är absolut så att det krävs en hel del jobb och pengar för att skapa en sådan infrastruktur. Ett visst mått av revirtänkande finns också så klart, som om det var något negativt att någon annan gör något fantastiskt med det man hjälpt till att ta fram. Att släppa kontrollen är inte alltid enkelt. I Sverige är inställningen till öppen data trevligt nog mycket positiv hos både statliga och privata aktörer i min erfarenhet, där är det snarast bristen på standarder och infrastruktur som ställer till med problem. I vissa andra länder kan arkeologerna som vill dela sin data tyvärr möta stort motstånd från ledning och beslutsfattare, av de skäl som noterades i detta stycke. Därför behöver vi alla hjälpas åt att ge draghjälp genom att visa på alternativa förhållningssätt.

James Hepher presenterade hur de arbetar med 3D-scannad data för att bevaka kustremsor och andra miljöer som utsätts för erosion och där det kan behövas räddningsinsatser. De tar hjälp av arkeologiska lämningar och historiska kartor för att skapa ett långtidsperspektiv på det som sker.

Alla problem kan inte lösas i ett enda slag, men genom att samarbeta frivilligt kring standarder och terminologier inom fältarkeologin så kan vi skapa bättre förutsättningar för dess användbarhet. Genom att visa på goda exempel på öppen geodata i olika länder, och hur den kan komma till användning i samhället och forskningen, så kan vi öka trycket på att detta bör prioriteras. Att samla in data kräver stora resurser i tid och pengar, så när vi tappar bort den skapar vi bara mer jobb och kostnader för oss själva i slutändan. Mest avgörande är inställningen, både hos organisationer och individer, att vi vill dela med oss av den arkeologiska dokumentationen och bidra till att den kommer till användning.

Under 2020-2023 kommer Riksantikvarieämbetet och Uppsala universitet samarbeta i ett projekt (”Urdar”), finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, för att bearbeta och tillgängliggöra digital arkeologisk fältdokumentation i format som är användbara för data- och GIS-analyser. Mer information kommer längre fram.

Stirling Castle har varit residens för Skottlands monarker från medeltiden och  Stuart-dynastin byggde till stora delar på 1500-1600-talen. Dess strategiskt viktiga läge gjorde också att den ofta var platsen för strider mellan skottar och engelsmän.

För övrigt kan jag varmt rekommendera besök i den lilla staden Stirling för de som tar sig till Skottland – både fantastisk kulturmiljö och naturmiljö.

I miten av bild syns Stirling Bridge, platsen för ett känt slag där skottarna ledda av William Wallace (’Braveheart’) besegrade engelsmännen 1297.
Church of the Holy Rude. Grundades redan 1129, men dagens utseende kommer från främst 1400-1500-talet.

Europeana 2019: Connecting Communities

Även om K-samsök är en digital infrastruktur, är vi också del av ett helt fysiskt nätverk av kulturarvsinstitutioner och intresserade av digitalt kulturarv. En av de viktigaste konferenserna i Europa är därför Europeanas Annual General Meeting (AGM) som ägde rum i Lissabon i år. Konferensens tema var “Connecting Communities” och presentationerna och diskussionerna fokuserade på hur vi kan förbättra vårt samarbete i sektorn och i Europeana-sammanhanget.

Vilka möjligheterna finns i dag att samverka med andra medlemmar i Europeanas nätverk? Europeana erbjuder sex grupper (så kallade communities) som medlemmar av Europeanas Network Association kan delta i. Det finns EuropeanaTech, Communicators, Copyright, Education, Impact och Research. Alla medlemmar av nätverket kan delta kostnadsfri och det är en bra möjlighet att jobba tillsammans med europeiska kollegor på frågor kring digitalt kulturarv.

En mosaik i Portugals Nationalbibliotek. Foto: Larissa Borck, CC BY.

De flesta presentationerna och diskussionerna riktade sig till en eller flera av de här grupperna. Därför började konferensen med några workshops, till exempel en presentation av GIFT, ett Horizon 2020 projekt som Europeana är del av. I deras Gift box har de lanserat verktyg som kan hjälpa museer med design och planering av digitala upplevelser, men också färdiga digitala verktyg.

Ett av de andra spåren handlade om hur digitalt kulturarv kan vara en resurs för skola och undervisning. Genom EUROCLIO, en sammanslutning för historielärare i Europa, och Historiana, ett nätbaserat verktyg för att bygga lärresurser, finns redan idag ett nätverk som arbetar för detta. Genom Historiana, som bygger på material från Europeana, kan lärare och elever få in flera perspektiv samt gränsöverskridande och jämförande historiska källor som komplement till andra läromedel om Europas historia.

En stående programpunkt under Europeana AGM är en framtidsspaning för vart Europeana är på väg. Harry Verwayen, verkställande direktör för Europeana Foundation, kunde se tre större trender som Europeana kommer att jobbar med under de kommande åren. Den första trenden var att utveckla motståndskraftiga grupper som en motvikt till samhällstrender som filterbubblor, “fake news” och ett överflöd av information som finns idag. För det andra behöver kulturarvsinstitutionerna arbeta mer för att öka kvalitén på sina digitala data, vilket både Europeana och EU kommissionen tryckte på. Till sist ser man att man behöver jobba för att skapa bättre sätt att öka olika typer av engagemang. “Vi har viktiga berättelser att berätta och vi behöver synliggöra dessa.”

Skärmklipp av den nya Europeana Collections sidan

Som ett led i att förbättra kvalitén på data i Europeana, har man under året arbetat med att ta fram en ny portal för Europeana Collections. Denna ligger nu ute som en demo för den som är intresserad. I den nya versionen av sökportalen kommer en filtrering göras, så att material som inte når upp till Europeanas kvalitetsnivåer, Europeana Publishing Framework, kommer inte längre att vara nåbara.

En väldigt positiv upplevelse för oss som representerade K-samsök på konferensen var hur populärt det svenska materialet i Europeana är. Harry Verwayen visade till exempel hur data från K-samsöks första kommun, Värmdö kommun, används i GIF IT UP-tävlingen. Men vårt arbete presenterades också i en project pitch, där vi berättade om Riksantikvarieämbetets webinarieserie “Open GLAM nu!” som hjälper museer och andra kulturarvsinstitutioner med olika aspekter av arbetet med öppna data.

Harry Verwayen presenterar Värmdö kommuns bild som används i GIF IT UP-tävlingen. Foto: Larissa Borck, CC BY.

Hur kan ni delta i Europeanas nätverk – och varför borde ni engagera er där? Europeana erbjuder ett väldigt brett nätverk för dem som är intresserade av digitalt kulturarv och det finns frågor, allt från upphovsrätt till teknik, som vi oftast inte kan lösa på nationell nivå. Därför hjälper det att samverka med kollegor i Europa. Det är värdefullt att se att andra arbetar med samma utmaningar som vi och att vi kan förbättra situationen tillsammans, till exempel när Europeana representerar våra intressen på europeisk nivå. Det är kostnadsfritt att bli medlem i Europeana Network Association och det här är ett bra tillfälle att få nyheter, resurser och kontakter i vår sektor.

Du hittar inspelningarna på Europeanas Youtube-kanal (onsdag, torsdag, fredag).

Etik, skola och arbetsmiljö – mina Internetdagar 2019

danah boyd på Internetdagarna. Foto: Lars Lundqvist CC0

Om man vill få nya och fördjupade kunskaper om internet och digitaliseringens påverkan på samhället så är Internetdagarna ett givet val. Och det på två intensiva dagar (i år 25-26 november).

Konferensen arrangeras av Internetstiftelsen och är en mix av tunga keynotes-talare och olika tematiska spår. Och alltid intressant. I vart fall för den som tycker det är intressant att fördjupa sig om trender och insikter om internettet. (Jag noterade bara en person bland 1 500 deltagare som representerade kulturarvsområdet.)

För den som vill finns många presentationer att se i efterhand på Internetdagarnas sajt.

Jag valde två spår: Digital samverkan för en effektiv skola och Digital etik och moral. Några föredrag som jag tyckte var särskilt inspirerande och som jag kan rekommendera är dessa:

1)      Forskaren och den digitala antropologen Katarina Graffmans gav oss ett brett perspektiv på barn och unga som ”digitala varelser”. Vi vuxna har svårt att ta till oss hur unga fungerar. Det blir inte bättre av att ungas beteenden värderas utifrån ”vuxna” normer och förförståelser. Därför är Graffmans presentation ”Självklart digital! Att vara ung på 2020-talet” en bra snabbkurs för att förstå vuxenvärldens relation till ungas liv och mediebeteende. Därmed bra för alla som strävar efter att skapa verksamheter som är relevanta för unga. Så ta gärna en titt på den här videon från internetdagarna.  Slutkläm: ” ”Var inte så jävla ängsliga!”

En kommentar till ”Årets julklapp” mobillådan. Foto: Lars Lundqvist CC0

2)      Ett annat intressant spår behandlade Digital etik och moral i en digital värld. Seminariet arrangerades och leddes av Sarah Larsson Bernhardt & Deeped Strandh. Tyvärr finns ännu ingen dokumentation från de presentationerna. Men något kan väl ändå sägas:

  • Ashkan Fardost pekade på det problematiska med att ens försöka skapa ett ”moraliskt internet”. Vad vore mänskligheten utan rebeller?
  • Paula Fagerlund (Arbetsförmedlingen) talade om ledningens ansvar för att forma utvecklingen av AI och etiken kring det. Det får inte bli en isolerad IT-fråga utan måste rymma/ledas av många olika kompetenser, framförallt inom humaniora och även juridik.
  • Att göra rätt utan att göra illa var UX-konsulten Per Axboms tema. Med stort engagemang och med stor rörelse pekade han på att vi under många år byggt digitala tjänster och verktyg som riskerar att utnyttja människors svagheter. Han menar att om tekniken ska bidra med något gott för alla människor så ska utvecklingen av tjänster som grundkrav vara icke-exkluderande. ”Att göra rätt utan att göra illa måste bli en självklar del i all digital utveckling.” (Pers lilla bok ”Digital omtanke”rekommenderas!) [Uppdatering: länk till Pers presentation]
  • Kent Wistis poetiska berättelse kretsade kring att människans moral inte är annorlunda på nätet. Mycket av ilskan och hatet på nätet grundar sig på ensamhet och viljan att bli sedd och behövd.
Sarah Larsson Bernhardt. Foto: Lars Lundqvist CC0

3)      Många kan relatera till att dåliga digitala tjänster föder dålig arbetsmiljö. ”Digital arbetsmiljö” har därför blivit en alltmer accepterad term som följd av alla urusla digitala lösningar. Samtidigt tas inte alltid problemen upp på vare sig APT:er eller i arbetsmiljöronder. Eller så hanteras klagomålen bara med en axelryckning. Jag vet inte om systemen inom sjukvården är de värsta. Men jösses vad jag tycker synd om överläkaren Uffe Hylin och hans kollegor som tvingas stå ut med riktiga skitsystem och därmed en vedervärdig digital arbetsmiljö!

Uffe hanterar saken med humor. Alternativet hade nog varit galenskap.

Fler partners ansluter sig till K-samsök!

Vi vill stolt presentera de senast tillkomna institutioner som blivit partners till K-samsök: Värmdö kommun, Järnvägsmuseet, Arsenalen, Snus- och Tändsticksmuseet och Romska kulturcentret. Tack var deras fantastiska samlingar med kulturarvsdata så har ytterligare över 177000 objekt blivit tillgängliga via K-samöks och alla objekt kan ses i Kringla.

Ångbåt, Värmdö kommun, Public Domain

Vi är lite extra stolta över att Värmdö kommun har anslutit sig till K-samsök. Detta eftersom de är det första kommunarkivet som valt att tillgängliggöra sitt bildarkiv genom både K-samsök och Europeana. Kommunens bildarkiv har nu 3694 objekt som är öppet licensierade i K-samsök och man kan hitta både vykort och ett stort antal fotografier från Gustavsbergs porslinsfabrik i detta material.

Kvinna vinkar från ett fönster i en tågvagn.
Statens Järnvägar, SJ tåghem Stockholm – Göteborg . Kvinna vinkar från vagnsfönster. Järnvägsmuseet, Public Domain

Järnvägsmuseet är ett av museerna i Statens maritima och transporthistoriska museer. De tillgängliggör nu över 171000 objekt via K-samsök, övervägande delen fotografier. Givetvis handlar mycket av material om lok, vagnar och räls, men du kan även hitta chicka scarfes och slipsar som tillhört uniformer samt biljetter och föremål från dåtidens tåg.

En grupp yngre män som sitter i gräset.
Marsch till Stäketmonumentet vid Skogsö Förberedelser för och utspisning av lunchmålet, Arsenalen, Public Domain

Från Arsenalen, ett av våra militärhistoriska museer, kan du hitta 1863 fotografier med motiv från militär verksamhet i framför allt Södermanland. Här hittar du allt från övningar i skogen, kortspel på logementet samt flotta middagar i mässen.

Papperskartong med tryck i rött, innehållande pip- och rulltobak.
Pip- och rulltobak, Snus- och Tändsticksmuseet, CC BY

Söker du bilder på snusdosor, tändsticksaskar eller cigarettförpackningar? Då kan du djupdyka ned bland Snus- och Tändsticksmuseets 800 föremål som de nu levererar till K-samsök.

Några män som spelar fiol och dragspel samt en man som håller ett barn.
Några män spelar musik tillsammans, Romska kulturcentret i Malmö, CC BY-NC-SA

Från Romska Kulturcentret i Malmö kan du nu hitta 463 fantastiska fotografier i K-samsök som visar romers vardag, kultur och traditioner i Sverige från början av 1900-talet och framåt. Många med gripande texter som ger en liten inblick i romernas historia.

Europeanas aggregatorer i Stockholm

Mitt i oktober, 14–15:e, hölls Europeanas Aggregator Forum (EAF) för hösten 2019. Aggregator Forum äger rum två gånger om året, som en möjlighet för nationella, ämnesspecifika, och tematiska aggregatorer som är med i Europeana att träffas, höra om nya utvecklingar hos Europeana, och lösa gemensamma problem. Den här gången var det Sverige och Riksantikvarieämbetet som agerade som värdar för mötet. Ungefär 50 deltagare från 19 olika europeiska länder samlade på Riksantikvarieämbetets lokaler i Stockholm i två dagar för EAF.

Vad är en aggregator? Det är en teknisk infrastruktur som tillgängliggör data från en mängd olika institutioner och platser. I K-samsök och Europeanas fall är det data om kulturarv samlas in till en databas och görs därifrån tillgänglig för användning, berikning och utveckling. K-samsök är den svenska nationella aggregatorn till Europeana och bidrar med 2,8 miljoner svenska kulturarvsposter till Europeana.

Lars Amréus välkomnade deltagare och invigde EAF 2019 i Stockholm. (Foto: Larissa Borck, CC BY)

Europeana presenterade bland annat nyheter om pågående projekt, inte minst om Europeana Common Culture, ett projekt för att kvalitetshöja datat i Europeana och där Riksantikvarieämbetet deltar. Deltagarna röstade även in fyra nya nationella aggregatorer från Finland, Irland, Lettland, och Tjeckien. Det följde diskussioner och grupparbete om möjligheter för utökat samarbete mellan olika aggregatorer, t.ex. för att tillämpa länkade data vokabulärer för metadata i utökat utsträckning.

Marcus Smith (RAÄ) presenterade projektet Evighetsrunor. (Foto: Larissa Borck, CC BY)

På andra dagen hölls ett antal kort presentationer från olika aggregatorer om mindre projekt och arbetsinsatser. Där presenterade vi från K-samsök om UGC-hubben, projektet Evighetsrunor, Metadata-Roundtripping-projektet och nya verktyg för att hjälpa K-samsöks partners att granska sina rättghetsmärknignar. Till sluts hölls en workshop om bildstandarden IIIF och hur datapartners och aggregatorer skulle kunna utnyttja Europeanas stöd för detta i sitt material.

Den 16:e oktober samordnade Digisam och Europeana en Nationell Workshop hos Kungliga biblioteket. (Foto: Larissa Borck, CC BY)

Representanter från Europeana stannade ytterligare en dag den 16:e oktober för att delta i en Nationell Workshop hos Kungliga biblioteket som samordnades med Digisam. Workshoppen riktade sig mot nationella svenska aktörer inom arkiv-, bibliotek-, och universitetssektorn. Återigen var målet att diskutera gemensamma behov, möjliga sätt att samarbete, och inte minst hur sådana aktörer som inte idag är med i K-samsök skulle kunna få sitt material in i Europeana.

//Marcus Smith & Larissa Borck, Riksantikvarieämbetet

Samla Massor, Helst Allt – SMHA:s konferens 2019 i Karlskrona

Den 8-10/10 höll Sveriges militärhistoriska arv (SMHA) en konferens på temat ”Utställningar – Teknik, text och ”touch””, och konferensprogrammet innehöll förutom föredrag av representanter för nätverkets museer också flera gästföreläsare, studiebesök och en paneldebatt. Själv var jag där för att dels presentera mitt pågående arbete med God praxis för immersiva medier, dels få en uppfattning om hur immersiva medier i dag diskuteras och används hos de militärhistoriska upplevelsemuseerna. Min kollega Oscar Engberg var också där, för att berätta om digitala informationssystem för utställningar.

Sveriges militärhistoriska arv (https://www.smha.se/) är ett nätverk bestående av ett antal statliga och statligt stödda museer. Statens försvarshistoriska museer och Statens maritima och transporthistoriska museer leder och stöder det gemensamma nätverket. Museerna är spridda över hela landet, och de flesta behandlar Sveriges försvar under kalla kriget. Konferensen i Karlskrona hade deltagare från hela Sverige, från både större och mindre museer, med varierande grad av digital kompetens och resurser. Begreppet ”immersiva medier” är långt ifrån allmänt självklart och känt bland museer, och direkt jag kom till konferensen, under lunchen, så hörde jag flera deltagare fundera och diskutera kring vad ”immersiva medier” är.

Bland föredragshållarna var kännedomen om immersiva medier, liksom om deras begränsningar generellt god. Ekonomin, och de höga kostnaderna för att skapa exempelvis en VR-upplevelse håller än så länge de flesta museer tillbaka i sina satsningar på immersiv teknik. Detta problem belystes särskilt av Peter Andersson från Flygvapenmuseum, som berättade om hur man kan arbeta med ljud på liten budget, och Susanne Eriksson, som berättade om, och problematiserade kring digitaliseringens roll i utställningen ”Karlsborg 200 år” på Karlsborgs fästningsmuseum. Även taktil tillgänglighet genom 3D-modeller behandlades under konferensen, av Charlotte Ternér från Aeroseum, där man använt sig av 3D-modeller för att skapa ökad tillgänglighet för synskadade. Vid en efterföljande diskussion kom också frågan upp, om hur digital teknik kan användas för att ge digital tillgång till platser och miljöer för personer som t.ex. på grund av rörelsehinder inte kan besöka dem fysiskt. Touchskärmar, som ingick i konferensens titel, behandlades genom tre fallstudier av Christina H. Tegnér från Armémuseum, samt ur ett utställningstekniskt perspektiv av Oscar Engberg från Riksantikvarieämbetet.

Men mitt i all entusiasm över digital teknik, kan jag inte låta bli att tänka på att det finns ett materiellt militärhistoriskt arv som behöver underhållas och bevaras, för att Sveriges militärhistoria skall vara begriplig – både nu, och ännu mer i framtiden. Det finns mängder med underhållskrävande fordon, byggnader och anläggningar. Ofta vårdade av åldrande entusiaster, långt bortom touchskärmar och VR. Det sades, lite skämtsamt, flera gånger under dagarna i Karlskrona; att SMHA står för ”Samla Massor, Helst Allt”. Men det är i allra högsta grad ett allvarligt faktum att det i det militärhistoriska kulturarvet ingår både stora fysiska samlingar och ett flertal fasta anläggningar som är resurskrävande att bevara. De stora museerna, som till exempel Aeroseum, kommer att överleva och efterhand integrera immersiv teknik i sin verksamhet. Men vad händer i framtiden med alla de små, inte sällan privata museerna, som bevarar det materiella militärhistoriska arvet? Vad händer med alla bergrum, bunkrar, fort, torn och skansar, som alltmer sönderfallande, med uppbrutna lås, står kvar i ett landskap från vilket hotbilden har skiftat?

Luftvärnstorn från 1940, Norrbotten
Korvskans från 1917, Norrbotten

Jag var nyligen hemma i Överkalix, i en del av Sverige som i det inte alltför avlägsna förflutna låg mitt i skottlinjen mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Ända in på 90-talet stod stridsvagnshindren kvar vid E4:an; redo att dras fram, inte OM utan NÄR Ryssen skulle komma. Tillsammans med stora, gula, olycksbådande skyltar som förkunnade ”Skyddsområde” på svenska, engelska, tyska, franska, finska och det mystiska språket som bakvänder sina я. Även om många av de anläggningar som ingick i Kalixlinjen (https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalixlinjen) har monterats ner samtidigt med den Sovjetunion vars anfall de skulle fördröja, finns det ändå en hel del fasta lämningar kvar ute i landskapet. På Mariebergs Viltfarm utanför Kalix finns dessutom ett omfattande fordons-, material- och maskinmuseum, som berättar hela 1900-talets militära teknikhistoria – så länge någon kan underhålla det. Med tid, pengar och kunskaper.

Medelåldern är hög, bland de entusiaster som håller igång de små museerna med de stora materiella samlingarna. Med på konferensen fanns mer än en deltagare som var över 80 år. Många fler av dessa gamla samlare, som kan varenda oljiga mutter i sin fordonspark, var inte ens där. Touchskärmar och upplevelseappar med AI känns inte så angelägna, när man behöver pengar till att hålla motorcyklar och bandvagnar i körbart skick, och till virke och plåt för att bygga ett nytt tak över ännu en del av samlingen.

All kunskap kan inte bevaras och spridas via immersiva medier. Det finns ett materiellt militärt kulturarv, som inte kan bevaras och förstås annat än i sin fysiska, materiella form. Själv bet jag loss mina första mjölktänder på en bit fossilhård choklad i kronmärkt brunt papper, som min morbror tagit med sig hem när han gjorde lumpen. Och med nya tänder och barnasinnet i behåll smög jag nyligen omkring med ficklampa inne i en så kallad korvskans från 1917. Nej, jag har inget svar på vad vi gör med korvskansar, luftvärnstorn och kokvagnar, för att bevara och tillgängliggöra dem för framtiden. Men med säkerhet vet jag, att immersiva medier inte helt kan lösa alla problemen med materiellt bevarande och tillgängliggörande.

Artikelförfattaren utforskar och dokumenterar Kalixlinjens militärhistoriska arv

 

Rapport från the Best in Heritage 2019

Den 25-27 september hölls konferensen The Best in Heritage i Dubrovnik, Kroatien. Konferensen är årligt återkommande och samlar vinnarna från ett stort antal kulturarvstävlingar från föregående år. The Best in Heritage 2019 presenterar bjuder in och presenterar dessa vinnare och sedan röstar deltagarna själva, de inbjudna vinnarna, fram en sin vinnande favorit. En sorts supertävling för museer alltså.

Jag var inbjuden att moderera den digitala deltävlingen IMAGINES och tänkte därför också dela med mig lite om de digitala projekt som röstades fram som de tre främsta och de lärdomar som 2018 års vinnare av IMAGINES har dragit från sitt projekt.

The Lost Palace – förra årets vinnare

Åtta lärdomar från the Lost Palace
Åtta lärdomar från the Lost Palace

Tim Powell som arbetar på Historic Royal Palaces hade äran att invigningstala på IMAGINES. Detta då deras The Lost Palace-upplevelse vann priset förra året. Tim presenterade de generella lärdomar han och hans kollegor har dragit från projektet och berättade också att de som ett resultat av projektet inrättat en intern R&D Studio där de designar, prototypar, testar, och utvecklar såväl fysiska utställningar som digitala upplevelser och kombinationer därav.

Jag kan verkligen rekommendera den som är intresserad av att lära sig framgångsprinciper för digitala upplevelser och digital förstärkta upplevelser att lyssna på Tims presentation. Speciellt när han utvecklar tanken bakom de åtta lärdomarna de dragit från erfarenheten av att ha utvecklat the Lost Palace. De är, tror jag, applicerbara på utvecklingen av alla sorters kulturarvsupplevelser med digitala inslag (och antagligen många helt utan digitala inslag för den delen).

Om du vill lära dig mer om the Lost Palace specifikt skrev vi förra året om the Lost Palace här på K-blogg.

Bronsplatsen – #ArchiveLottery

Det finns ofta ett antagande att digitala projekt per definition är kostsamma. Detta är ett feltänk. Museum of Londons #ArchiveLottery är ett av flera exempel på hur man med fantasi, sakkunskap, och experimentlusta kan använda existerande digitala plattformar för att nå och kommunicera med sin publik på ett lustfyllt sätt.

Problemet är välkänt: hur kan vi levandegöra alla de objekt i våra samlingar som inte är utställda? Lösningen är enkelt genial: Bjud in människor att tweeta (eller Skypa, eller Facebooka, etc.) ett nummer mellan 1 – 5000 och en samlingsexpert hämtar ut ett slumpmässigt valt objekt från magasinshyllan med det numret. Experten använder sedan Periscope (eller Skype eller Facebook Live) för att livevideosända berättelsen om just det objektet. Inte bara till den person som frågade utan öppet för alla.

#ArchiveLottery startades av Adam Corsini och Museum of London men har sedan spritt sig till flera brittiska institutioner (se exemplet ovan). Och varför inte till Sverige? Adam berättade att han gärna ser flera institutioner kopiera eller modifiera ArchiveLottery för eget bruk – idén och tillvägagångssättet är inte alls exklusivt för Museum of London. Allt du behöver för att sätta igång ett #ArkivLotteri är kunskap om dina samlingar, ett twitterkonto, en smartphone, och viljan att prova något nytt!

Silverpengen – Songlines: Tracking the Seven Sisters Interactive

Sida från webbplatsen Songlines: The Seven Sisters
Sida från webbplatsen Songlines: The Seven Sisters

Hur kan man med digital teknik och digitala medier levandegörande myter, sånger och legender? Hur man gör man det på ett respektfullt sätt när dessa myter, legender och sånger är ett levande och heligt kulturarv för en ursprungsbefolkning? Vandringsutställningen, och onlineupplevelsen, Tracking the Seven Sisters från australiensiska nationalmuseet gör ett väldigt gott försök. Berättelser från de aboriginska äldste kombineras med animerade filmer som projiceras på en mobil dom.

Fast kanske allra mest imponerande, och något för andra museer att låta sig inspireras av är det ”Indigenous Governance Council”, som tillsammans med museet utformat upplevelsen. Det borde kunna vara ett tillvägagångssätt även för svenska museer när de utvecklar utställningar (och andra format som onlineutställningar, temawebbplatser, lärresurser, guidningar, etc) med koppling till de nationella minoriteterna.

Guld, guld, guld!- #Romanovs100 och #1917Live

Året är 1917, platsen är Ryssland. Hur skulle den ryska revolutionen ha satt sitt avtryck på Twitter, om den plattformen fanns då? Den frågan ställde sig några journalister på Russia Today. De besvarade frågan själva genom att skapa mediekampanjerna #Romanovs100 och #1917Live i vilka historiska personligheter – som Lenin och Tsar Nikolai – via för kampanjerna skapade konton på sociala medier agiterade, samtalade, grälade och till slut mördade varandra!

Precis som vi samtida användare av sociala medier delades också svartvita fotografier , (äkta och ofta tagna av kejsarfamiljen själva), färgfotografier och filmer. Filmerna är nygjorda men filmade på ett sådant sätt, med hjälp av skådespelare och gamla för-digitala filmkameror, att de upplevs som väldigt genuina. En påkostad bok, med inbyggda augmented realityeffekter, trycktes också.

Det jag tror man kan lära sig av detta projekt är att skapa en helhetskampanj med flera olika mediala och fysiska uttryck på flera olika plattformar (en ”cross-media campaign” som det kallas på engelska). Att använda fingerade konton på sociala media för historiska personligheter är i sig inget nytt men den här kampanjen visade också att det fortfarande lockar publik.

Så varför inte en #Vasa1520-kampanj nästa år? Där den ondskefulle Kristian Tyrann och den hjältemodige Gustav Vasa är huvudpersoner? Eller, om vi samarbetar med danska kulturarvsinstitutioner, en historia om Kristian den Gode och rebellen och usurpatorn Gustav Vasa? Den här typen av kampanjer borde nämligen kunna användas just för att belysa skeenden ur olika perspektiv!

Digitalt kulturarv i skolan: kartläggningen är klar!

Skolskidtävling i Karlstad 1941. Foto: Dan Gunner (Public Domain)

Många förskolor och skolor saknar möjlighet att besöka ett museum, arkiv eller världsarv på plats. Detta gäller inte enbart dem som har långt avstånd till en kulturarvsinstitution, utan även storstadsskolor prioriterar bort fysiska besök på grund av tids- och resursbrist. Här kan digitalt material ha en viktig roll för att ge alla barn och unga likartad och god tillgång till kulturarv. Dock finns det hinder som gör att kulturarvsinstitutionernas digitala resurser inte används i den utsträckning de skulle kunna användas.

Riksantikvarieämbetet har i år gjort en kartläggning av hur skolväsendet (i detta fall: förskolan, förskoleklassen, grundskolan och motsvarande skolformer, gymnasieskolan samt gymnasiesärskolan) använder digitala lärresurser idag. Kartläggningen tog även upp om det finns behov av att utveckla dessa lärresurser för att kulturarvsinformation ska användas i större utsträckning i skolan. De kulturarvsinstitutioner som omfattas är museer, arkiv och de organisationer som förvaltar världsarv och driver dess utåtriktade verksamhet.

En digital lärresurs är i detta sammanhang ett material som finns på webben och är riktat till skolväsendet. Det kan handla om en e-tjänst/app som riktar sig till skolor, lärarhandledningar, elevuppgifter, bilder, ljudupptagningar med mera. Format och innehåll kan alltså variera stort. Lärresursen behöver inte vara digital när den väl används i förskolan eller skolan, utan kan till exempel bestå av lektionsinspiration som skrivs ut och sparas i en lärares egen materialsamling.

Här följer en kort sammanfattning av kartläggningen, med fokus på vilka behov och hinder som vi har sett inom skolväsendet. En enkät, en rad intervjuer och workshops samt omvärldsbevakning inom fältet ligger till grund för analysen. Hela rapporten från kartläggningen finns att ladda ner här (PDF).

Två tredjedelar av de drygt 1800 lärare och förskollärare som svarade på vår enkät anger att de inte har använt material som de har hämtat via webben från museer och arkiv i sin undervisning. Sex av tio anger dock att de ser ett behov av att använda sådant material i sin undervisning/verksamhet i framtiden. Värt att notera är också att pedagoger i storstäderna (Stockholm, Göteborg, Malmö) i högre utsträckning anger att de har använt digitalt material från museer eller arkiv än pedagoger utanför storstäderna.

Digitala lärresurser som har med kulturarv att göra finns förstås inte bara hos kulturarvsinstitutioner. De skapas och förmedlas också av en mängd andra organisationer och personer. Denna mosaik av aktörer innehåller bland annat kommersiella läromedelsproducenter och olika intresseorganisationer, men också enskilda pedagoger som delar med sig av egenskapat material till sina kollegor, framför allt via sociala medier. Med andra ord finns idag en stor mångfald av läromedel och distributionsplattformar för skolan att känna till och hålla koll på. Där utgör kulturarvsinstitutionerna bara några av många olika pusselbitar.

För att digitala lärresurser från museer, arkiv eller världsarv ska användas i undervisningen behöver pedagogen dels känna till att det kan finnas material som är relevant på kulturarvsinstitutioner, dels känna till var det materialet finns publicerat – eller använda rätt sökord för att kunna hitta materialet via en sökmotor. Det ställer förstås krav på att den som publicerat materialet använder samma begrepp som den som ska använda det.

När en pedagog väl har hittat lämpligt kulturarvsmaterial kan användningen hämmas av flera olika faktorer. Skolväsendet är hårt styrt av läroplaner och kursplaner, och pedagogerna har väldigt många olika uppgifter att hinna med inom en given tid. Lärresurser behöver därför ha en tydlig koppling till styrdokumenten för att vara fullt användbara: pedagogerna har i allmänhet inte själva tid att leta fram de kopplingarna, utan väljer i så fall hellre material där det arbetet redan är gjort.  Pedagogernas tidsbrist begränsar också deras möjligheter att själva kunna omarbeta digitala lärresurser som inte helt passar den planerade undervisningen.

En annan faktor är att digital kompetens och tekniska lösningar varierar mellan olika förskolor och skolor. Exempelvis varierar pedagogernas och elevernas tillgång till välfungerande datorer och stabil internetuppkoppling kraftigt. Även tillgången till, och den faktiska användningen av, mer avancerad utrustning som t ex smartboards varierar.

Utifrån kartläggningen har vi dragit följande slutsatser:

  • Det finns behov av olika typer av digitala lärresurser, både sådana som är kopplade till besök på en kulturarvsinstitution (t ex lärarhandledning inför ett museibesök) och sådana som kan användas helt fristående från ett besök.
  • Digitala lärresurser behöver vara enkelt hittbara. De behöver alltså vara möjliga att hitta på det sätt som målgruppen söker och tillgängliga via den plats som målgruppen söker på. Marknadsföring av olika slag behövs också för att de tilltänkta användarna ska hitta och använda materialet.
  • Det behöver vara tydligt hur lärresurserna underlättar för pedagogen. Det behöver till exempel finnas tydlig koppling till skolans eller förskolans styrdokument och det behöver vara tydligt hur materialet kan och får användas.
  • Lärresurserna behöver vara väl anpassade till den specifika målgruppen och lärsituationen, till exempel rätt nivå för elevernas ålder. Behoven varierar mycket mellan olika målgrupper inom skolväsendet, både vad gäller innehåll och paketering.
  • Snarare än avancerade tekniska lösningar bör fokus främst läggas på enkelt tillgängligt material som går att nå även för en internet-ovan person med långsam dator och dålig internetuppkoppling.

Något som är återkommande i de intervjuer vi har gjort med pedagoger inom skolväsendet är att de ser en outnyttjad potential hos kulturarvsinstitutionerna. Flera lyfter fram att de som jobbar på museer, arkiv eller världsarv har en helt annan möjlighet att skapa engagemang kring kulturarv hos eleverna än vad läraren i klassrummet har, just för att de har djup kunskap om sitt specifika område. Den lokala förankringen hos t ex lokala arkiv eller stadsmuseer kan också bidra med en stark koppling mellan större skeenden och ”här och nu”. Samtidigt menar pedagoger vi har intervjuat att det finns en stor förbättringspotential för museer, arkiv och världsarv att bättre lyfta fram den kunskap som finns hos dem – att våga välja ut och förmedla extra spännande saker och inte falla i fällan att försöka omfatta allt.

***************
Tidigare inlägg om kartläggningen finns här och här. Vi som har gjort kartläggningen heter Matilda Björn (tjänstledig fr o m 2019-10-01) och Lars Lundqvist. Kontaktperson för Skoluppdraget är projektledare Karin Günther.

Caring about the aftermath of sharing open data

A review of the 2019 Stockholm edition of the Sharing is Caring conference.

Sharing is Caring is a conference series on open cultural heritage data. Since the first event brought together professionals from all across Europe in Copenhagen in 2011, extensions have taken place in several European cities. On 16 and 17 September 2019, the Nationalmuseum and the Royal Armoury organised the event in Stockholm with the theme “Open Data – now what? Applying principles of openness and collaboration in strategy and practice”. The learning and insights gained during these two days can be valuable pieces of advice for the sector, shared and discussed by colleagues from around the world. Let me share my personal top 5 with you.

Your data is your core value

Whatever you or others want to create from your data, from curated content on your institution’s website or social media channels to Virtual Reality experiences based on your 3D models: It all depends on the quality and licensing of your data. You can start small and learn as you go – but prepare for working continuously on your data. As Loic Tallon, former CDO of the Metropolitan Museum, put it: “Do the fundamentals brilliantly.” Your data will never be perfect (it simply can’t with technology evolving and standards shifting) – but if you prioritise your data quality and sharing with open licenses over a growing number of platforms and media, your overall success in reaching your defined goals will increase.

Loic Tallon and Susanna Pettersson during his talk on ”Open Data – now what?”; Larissa Borck, CC0

Sharing can lead to your data’s success where you didn’t suspect it

Several speakers shared amazing examples on success and creative re-use of their data where they had not expected it at all. Erik Lernestål from the National Historical Museums in Sweden showed how they got started with basic equipment in creating 3D models of the Hallwyl House. They uploaded them to Sketchfab and shared it openly – and experienced the data being reused all around the world with users re-creating the whole house based on original plans, designing VR tours and hosting virtual community meetings of their avatars in the rooms. Another example by Sandra Fauconnier from the Wikimedia Foundation was the massive increase in views of digitised content after uploading it to Wikimedia Commons: If your object’s digital representation is being used in a Wikipedia article, so many more people will see it and interact with it compared to when you keep it to yourself and on your own website or online collection.

Erik Lernestål with an example of creative reuse of their 3D content; Larissa Borck, CC0.

Don’t shy away from interacting at eye-level

Sharing cultural heritage data with an open license in a high quality goes with letting go of some control (if institutions ever had any is another question). But it is not enough to put your data out there – build partnerships at eye-level so your data is reused. Both Jill Cousins from the Hunt Museum and Loic Tallon shared great insights in how the success of their projects and initiatives is based on relationships to partners outside the institution, ranging from private companies to volunteers from their communities. Going open can be easier when you have partners by your side who cherish your data, give you new perspectives, and enrich your data.

Andrei Taraschuk during his presentation on creating art bots; Larissa Borck, CC0.

Be critical and reflect upon your own data

Your data will not only never reach perfection in terms of data (and metadata) quality – as most cultural heritage collections also include differing amounts of problematic data, reflection on biases and issues like cultural appropriation and alienation is a must. Dr Andrea Wallace from the University of Exeter explained how open licensing can in some cases be harmful: Sharing objects online with an open license that came to your collection under difficult circumstances (for example colonialism or theft) might violate the intentions and wishes of original owners or communities (again). And Sandra Fauconnier, Wikimedia Foundation, explained how movements and projects such as Wikimedia Commons or Wikidata deal with biases that arise from predominantly Western data contributions to for example “Sum of all paintings” that is meant to display cultural heritage worldwide.

Sandra Fauconnier with Wikimedia’s vision on knowledge equity; Larissa Borck, CC0.

Create, fail, learn, repeat

Several speakers pointed out that there needs to be more space for experimenting in open GLAM projects. Trying things out and reiterating when necessary is crucial when you want to discover new ways of adapting technologies and reaching your goals. Although most project funding does not encourage failure and finding new, unexpected ways – being generous with mistakes and product ideas that failed is vital. Be open about the things that did not work out as you expected, so others can learn from them – and don’t feel alone in moments of unexpected need for reorientation.

In a nutshell: The bigger revolution lays ahead

Openness is not enough – that is my conclusion from the Sharing is Caring conference in Stockholm. Or as Dr Karin Glasemann, one of the organisers and Digital Coordinator at the Nationalmuseum, summed it up: “Choosing an open license and releasing your collection is only the start for a much bigger revolution that comes afterwards.” You have to continue working on and with your data, build sustainable partnerships, reach out to your communities and audiences, enable re-use and be critical on the biases in your collection. The good thing is: The community around the open GLAM movement is there to help; reach out to us and ask for help or feedback.

Further information on the conference page (this is also where you are going to find recordings of the conference).

Follow the discussion under the hashtag #ShareCareX on Twitter, including my more detailed notes in this thread.