Kategori: Digitalisering

Olika besökare föredrar olika format

En av fokusgrupperna i full färd med att hantera originalföremål. Foto: MUSA, CC BY.
En av fokusgrupperna i full färd med att hantera originalföremål från the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY.

Hur påverkar förmedlingsformatet besökarens upplevelse och tolkning av ett föremål? Ger 3D-modellen av en cypriotisk parfymflaska från järnåldern besökaren en likvärdig insikt och känsla jämfört med att se det verkliga föremålet i en monter? Och hur samspelar de olika formaten? På University of St Andrews i Skottland beslöt man sig för att ta reda på hur det förhöll sig.

När Museum of University of St Andrews (MUSA) märkte att besökarna tenderade att se museets objekt mer som konst än som artefakter, ville man ändra på det. Risken att besökaren skulle gå miste om förståelse för de samhällen som nyttjade föremålen, föranledde museet att digitisera sina samlingar. Att med fotogrammetri konvertera de analoga objekten till 3D-modeller skulle ge museet möjligheten att införa viktig information om föremålen som kunde komplettera materialet och placera föremålen i sin rätta kontext, och därmed tillföra ett mervärde. Det skulle dessutom göra samlingarna mer tillgängliga.

Men för att vara säkra på att publiken verkligen skulle tolka föremålen annorlunda när de fick se dem som 3D-modeller på en dataskärm i stället för, som tidigare, i en glasmonter, satte man 2016 igång ett forskningsprojekt som skulle undersöka publikens reaktioner på det nya mediet. Projektet fick namnet Through A Glass Darkly och var ett samarbete mellan Rebecca Sweetman, Professor of Ancient History and Archaeology vid the School of Classics och MUSA. Objekten som konverterades till digitala 3D-modeller var ett antal föremål ur The Bridges Collection, en samling föremål från olika perioder i Cyperns historia, från bronsålder till bysantinsk tid.

The Bridges Collection finns naturligtvis på Sketchfab. Här en cypriotisk aryballos, det vill säga parfymflaska, från järnåldern.

Fyra olika förmedlingsformat

För att kunna göra en bra jämförelse med andra förmedlingsformat undersökte man beteendet hos 94 försökspersoner, indelade i nio fokusgrupper, som fick utforska föremålen på fyra olika sätt: glasmonter, taktil låda, 3D-modell och föremålshantering.

Professor Rebecca Sweetman med en av fokusgrupperna. Foto: MUSA, CC BY.
Professor Rebecca Sweetman med en av fokusgrupperna. Foto: MUSA, CC BY.

Projektet befolkade de nio grupperna med barn, studenter och vuxna, där några hade specialistkunskap medan andra bara hade ett allmänt intresse. Några var från universitetet, andra inte. Vissa av grupperna, till exempel arkeologistudenterna, gjordes homogena, medan andra grupper var mer blandade som exempelvis gruppen med allmänt intresserade.

3D-modeller lockar barn

Resultaten visade bland annat att olika grupper av besökare reagerar på och förhåller sig olika till olika typer av förmedlingsformat. Till exempel drogs barnen till 3D-modellerna som satte igång interaktion och diskussioner mellan deltagarna, medan vuxna blev mer upplivade, och lärde sig mer, när de fick hantera en riktig artefakt i föremålshanteringen.
– Vi upptäckte också att upplevelsen vid den taktila lådan fick försökspersonerna att gå tillbaka till montern för att försöka identifiera det riktiga objektet där, och deras förståelse av föremålen växte med varje förmedlingsformat, säger Alison Hadfield, Learning & Access Curator vid MUSA:s samlingsenhet och en av personerna bakom projektet.

En annan intressant erfarenhet var att arkeologi- och antropologistudenterna inte var särskilt imponerade av den taktila lådan, vilket förklarades av att de är vana att hantera verkliga objekt vid exempelvis utgrävningar, och kanske därför ser replikor som undermåliga kopior. Däremot tyckte de studenter som läste programmet Museums and Galleries väldigt mycket om samma station där de handgripligen fick försöka lista ut vad som dolde sig i lådan.

Forskningspotential

Anmärkningsvärt är också att det bara var arkeologi- och antropologistudenterna som till fullo utforskade och drog nytta av den extra kontextuella informationen som fanns på webbsidan med 3D-modellerna. Mindre förvånande är kanske att det var just denna grupp som också i störst utsträckning noterade forskningspotentialen hos det digitala 3D-mediet.

Här följer en kort sammanfattning av resultaten från undersökningen av de fyra förmedlingsformaten, men se gärna även föreläsningen med Alison Hadfield i filmklippet nedan.

Alison Hadfield, Learning and Access Curator, Museum of the University of St Andrews (MUSA) ‘Through the Glass Darkly Project’, föreläser vid Oxford University Museums & DLNET conference den 16 juni 2017, Digital Learning in Museums.

1. Monter
Originalföremål i glasmonter. Försökspersonerna tillbringade förhållandevis kort tid vid montern även om de allra flesta läste textskyltarna. Personerna pratade inte med varandra om objekten, utan utforskade materialet i enskildhet. En av lärdomarna var att objekten i en monter måste vara mer speciella eftersom publiken är medveten om att det är ett genomtänkt urval.

2. Taktil låda
Besökaren stoppar in händerna i en låda och känner på en replika utan att kunna se den. Den här varianten gav en blandad respons i gruppen beroende på ålder och förkunskap. Eftersom försökspersonerna inte såg föremålet, utan bara undersökte det med händerna, fokuserade de på form, vikt och textur. De tenderade också att associera till för dem bekanta föremål. Stationen väckte även en impuls att gå till montern för att se originalföremålet. Barn gillade denna variant, medan vuxna var mer tveksamma till att stoppa händerna i något okänt.

3. 3D-modeller
Interaktiv 3D-modell på datorskärm som besökaren kan vrida på och zooma i. Även denna variant gav en blandad respons beroende på ålder och förkunskap. Flest och mest diskussioner förekom i grupperna med barn, medan vuxna och studenter, föredrog att interagera med stationen i enskildhet och i tystnad. Några av kommentarerna från försökspersonerna handlade om att de var distanserade från materialet. Föremålet hade förlorat sin ”aura” och känsla av unikum. Studenter som studerade arkeologi och antropologi fick ut mest av denna station. De utnyttjade mediet fullt ut med all information som fanns på webbplatsen där 3D-modellen presenterades.

4. Föremålshantering
Besökaren får hantera originalföremålen. Detta var det populäraste alternativet bland vuxna. De tyckte om möjligheten att tolka föremålet med hjälp av flera sinnen vilket hjälpte dem att förstå både föremålets kontext och funktion. Alternativet framkallade entusiastiska reaktioner och mer interaktion mellan deltagarna. En känsla av kontakt med den historiska personen, tillverkaren, användaren eller ägaren av föremålet, var också en positiv effekt av att få hålla ett verkligt objekt i händerna.

Djupare kunskap

På MUSA arbetar man medvetet med att formge utställningarna som ett led i besökarnas lärande, men slutsatserna från projektet Through A Glass Darkly har medfört en djupare kunskap i hur olika typer av besökare tar till sig olika typer av förmedlingsformat. När museet nu planerar en stor ombyggnad och expansion tänker man in resultaten från undersökningen och betonar hur viktigt det är att identifiera målgruppen för utställningen, för att först därefter välja format som stödjer inlärningen för just den gruppen. Man har också tagit hänsyn till det faktum att den taktila lådan väckte en lust hos besökarna att ta reda på mer.

Alison Hadfield med ett av föremålen ur the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY
Alison Hadfield, Learning & Access Curator vid MUSA:s samlingsenhet, med ett av föremålen ur the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY.

– I utställningssalarna ser vi exempelvis till att placera taktila upplevelser bredvid stationerna med digital media, säger Alison Hadfield, och fortsätter:
– Vi kommer också att utöka antalet tillfällen då besökaren får tillfälle att hantera originalföremål från samlingen.

Undersökningen ville som sagt också ta reda på om och hur förmedlingsformatet påverkade tolkningen av föremålen. Det visade sig vara mer troligt att föremålet bedömdes som konst när besökaren såg det i montern eller som 3D-modell på dataskärm. Men det var inte bara förmedlingsformatet som avgjorde om besökaren bedömde objekten som ett konstföremål eller som funktionella objekt, utan också föremålets utformning, exempelvis om det var utsmyckat eller inte.

Värdefullt för andra museer

Enligt de reaktioner som kommit in från andra institutioner, har någon liknande undersökning tidigare inte gjorts. Resultaten har visat sig vara värdefulla för andra museers framtida planering, och en viss förvåning kring att digital media saknar generell lockelse har kunnat läsas ut av responsen. Några museer avser också att i större grad erbjuda besökare taktila upplevelser och föremålshantering.

Slutsatser

Den slutsats man generellt kan dra av undersökningen är alltså att olika förmedlingsformat fungerar olika beroende på framförallt besökarens ålder och förkunskap. Och att en kombination av format ofta inverkar positivt på besökarens upplevelse. Vissa format uppmuntrar till diskussioner och interaktion mellan deltagarna, något som, åtminstone i Europa, är ovanligt vid traditionell presentation i monter.

Att det digitala i sig inte har någon generell inneboende attraktivitet visar undersökningen med all tydlighet. De digitala verktygen har inget egenvärde, men kan berika upplevelsen, åtminstone för vissa grupper.

Även om många svenska museer hanterar och visar likvärdiga föremål som i undersökningen, är The Bridges Collection långt ifrån representativ för alla museers samlingar och utställningar. Kanske skulle resultatet varit ett annat om samlingen bestod av artonhundratalsmålningar, galaklänningar eller leksaker från femtiotalet. Kanske inte.

LÄNKAR
Den fullständiga rapporten av undersökningen ska skickas till University Museums and Collections Journal (UMACJ) för publicering och kommer då ha titeln ”Material Culture as Art or Artefact: the Role of 3D Viewing in Museums”.University of St Andrews: https://www.st-andrews.ac.uk
MUSA: https://www.st-andrews.ac.uk/musa/
The Bridges Collection:
Wordpress: www.thebridgescollection.wordpress.com
Sketchfab: www.sketchfab.com/bridges
Facebook: www.facebook.com/bridgescollection/

 

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare

Nu tar vi pulsen på museernas förmedling

Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève.
Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Enheten för digital förmedling på Riksantikvarieämbetet har i dagarna skickat ut en enkät som ingår i vår undersökning av hur svenska museer förmedlar sina samlingar, utställningar och annat innehåll via digitala metoder och kanaler. Syftet är att kartlägga vilka behov av stöd som finns på området, och bygga rätt underlag för prioriteringar inom vårt fortsatta arbete. Enkäten ska besvaras av alla som på ett eller annat sätt jobbar med innehåll och/eller tekniska lösningar inom ramen för museets digitala förmedling.

Har du inte fått enkäten? Hör av dig till Maria Logothetis (maria.logothetis@raa.se) eller Staffan Cederborg (staffan.cederborg@raa.se) så skickar vi länken till frågeformuläret. Sista svarsdag är 1 december 2017.

Ett museum står och faller inte med digitaliseringen. Graden av digitisering och kvaliteten på digital kunskap, medvetenhet och förmedling avgör inte museets existens. Ofta är det mer akuta och handfasta åtgärder, som till exempel att byta ut halogenlamporna eller att knåda fram en bra programserie till den senaste utställningen, som för dagen avgör om museet ska kunna locka publik.

Icke desto mindre är digitaliseringen en demokratifråga. Vilka har tillgång till konsten på Moderna museet eller traktorerna i Störlinge Lantbruks- & Motormuseum? Oavsett om hindret för att ta sig till ett museum är geografiskt eller funktionellt, finns det uppenbara fördelar för alla parter om både konstverk och traktorer görs mer tillgängliga. Och en av vägarna dit är digitisering och digitalisering.

Syftet med museernas digitisering, det vill säga konverteringen av data från analog till digital form, är inte bara att säkerställa ett hållbart bevarande av uppdaterbar information om föremål, miljöer och berättelser. En annan viktig orsak är att skapa förutsättningar för att tillgängliggöra, förmedla och sprida museernas innehåll. Emellertid handlar tillgänglighet och förmedling om många olika saker, till exempel:

  • Tid och rum. Informationen är tillgänglig över internet oberoende av var man sitter och vilken tid det är på dygnet.
  • Mängd. Information som annars inte visas i utställningarna kan tillgängliggöras digitalt – den största delen av många museers samlingar är dolda för allmänheten.
  • Applikationer. Informationen kan bearbetas och formges av museets personal eller tredjepartsutvecklare, i fysiska utställningar och i olika sammanhang på webben, i appar och i sociala kanaler.
  • Funktionsanpassning. Informationen kan anpassas till personer med olika funktionsnedsättningar eller särskilda behov, både genom att innehållet kompletteras och genom att använda rätt format och hårdvara.

I enkäten om förmedling på museer som gått ut till närmare 1 600 anställda på svenska museer, undersöker vi inte nivån av digitiserat material, utan fokuserar på steget efter, den digitala förmedlingen, det vill säga de tekniker och metoder som används för att tillgängliggöra, förmedla och sprida det digitala innehållet. I viss mån vill vi också gärna ta pulsen på museets förmåga att se digitaliseringen ur ett helhetsperspektiv och inte som en särfråga.

Med enkätsvaren, som också kompletteras med djupare intervjuer, hoppas vi kunna få en bild av hur integrerad den digitala medvetenheten och kunskapen är i museisverige samt vilka de största utmaningarna är, och på så sätt kunna anpassa vårt arbete efter det.

Staffan Cederborg jobbar som verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen sommaren 1999 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.

Fyndens väg från undersökare till museum

En medeltida schackpjäs hittad i kv Eddan, Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Riksantikvarieämbetet UV Öst
En medeltida schackpjäs hittad i kv Eddan, Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Riksantikvarieämbetet UV Öst

Det är naturligt att det blir ett stort fokus på digital information i olika former inom DAP (Riksantikvarieämbetets program om en Digital Arkeologisk Process), men fynden är också ett resultat från en utgrävning som måste hanteras. Processen att få fynden från undersökare till museum tar i dag många år och innebär en hel del dubbelarbete. Förra året kom en rapport från Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer om situationen med förslag på åtgärder och Riksantikvarieämbetet jobbar nu med att följa upp en del av dessa.

Långsam och arbetskrävande process
I dagsläget är det Riksantikvarieämbetet som fattar beslut om fynden ska behållas på statligt museum, eller om de kan fördelas till ett regionalt museum som då övertar ägandeskapet. Vissa museer anhåller om samtliga arkeologiska fynd inom sin region, andra vill bara ha ett urval. Staten har dessutom rätt att avslå en anhållan, om föremålen bedöms vara så viktiga att de bör finnas kvar i statlig ägo. Ett beslut kan därför inte fattas förrän efter det att alla resultat från undersökningen är fullt redovisade i en rapport och lagts in i lämningsregistret (FMIS) av handläggare vid Riksantikvarieämbetet. I dagens system framgår det därför inte i rapporten på vilket museum fynden kommer hamna.

Mottagandet medför dessutom en hel del jobb för museets personal, en arbetsbörda som ökat de senaste åren när allt fler undersökningar utförs av andra organisationer än museerna själva. Det måste kontrolleras att det som står i fyndlistan faktiskt levererades av undersökaren. Fyndlistorna kan behöva skrivas in för hand igen eftersom de inte registrerats på det sätt som det mottagande museets system kräver. Fyndetiketter måste göras om och bytas ut på samtliga askar så att museets egna fyndnummer framgår.

För att museernas samlingar ska kunna vara en bra resurs för forskning och kunskapstillväxt krävs också att information om deras innehåll finns tillgängligt digitalt. Det här jobbar museerna allt mer med, både att lägga ut sina egna samlingsdatabaser på nätet och att koppla samman dessa på nationell nivå med K-Samsök och internationellt med Europeana. Det är viktigt att fynden kan behålla sin koppling till var de hittades (platsen) och i vilket sammanhang (grav, boplats, offer?) – dvs kopplingen till fältdokumentationen som i sin tur är digital och koordinatsatt.

Förslag på lösningar
I DAP arbetar vi nu därför med att ta fram förslag på hur fyndfördelningsprocessen kan effektiviseras och hur onödigt dubbelarbete kan undvikas vid fyndmottagning, samt hur vi kan säkerställa att fynden inte tappar sin koppling till fältdokumentationen. Det innebär att utveckla digitala register för uppdrag och dokumentation, men kan även innebära att förtydliga rekommendationerna för hur fyndregistrering bör organiseras (t.ex. enligt SPECTRUM). Vi har dels pratat med de som handlägger fyndfördelning här på RAÄ och dels varit i flera möten med personal vid Historiska Museets avdelning för kulturhistoria och samlingar. Vi kan identifiera några möjliga lösningar som kan skapa en mer effektiv hantering av fynden för alla parter.

  • Lämningsnummer: Genom att arkeologerna kommer kunna registrera direkt i lämningsregistret i samband med undersökningen så kan fyndfördelningsbeslut tas så fort rapporten är klar.
  • Uppdragsregister: Redovisar vilket museum som är fyndmottagare för respektive undersökning.
  • Fältdokumentationsregister: Arkeologernas digitala information om lämningar, anläggningar och fynd bevaras.
  • Fynd-ID: DAP tar fram ett system så att varje fyndpost i fyndregistret får ett unikt ID enligt internationell standard (t.ex. UUID). På det sättet säkerställs att det alltid finns en koppling mellan arkeologernas fältdokumentation och föremålen i museernas samlingar, oavsett var de förvaras.

Vi har lite fler idéer också som kan effektivisera arbetet ytterligare, inte minst tack vare goda förslag från Historiska Museet som också jobbar med detta från sitt håll. Lösningarna kommer arbetas fram i dialog med museerna och de arkeologiska undersökarna. En del saker kan lösas med att vi bygger tekniska system för informationsdelning, men andra saker kan bara lösas genom att alla som arbetar med fynden i olika stadier av processen har bra kommunikation med varandra och arbetar enligt principer och standarder vi kommit överens om.

 

Registrering vid källan

Foto: De två bilderna t v: Rikard Sohlenius, CCBY. Bilden t h: bearbetning av Lantmäteriets ortofoto. Rikard Sohlenius, Riksantikvarieämbetet.
Foto: De två bilderna t v: Rikard Sohlenius, CCBY. Bilden t h: bearbetning av Lantmäteriets ortofoto. Rikard Sohlenius, Riksantikvarieämbetet.

Vid Riksantikvarieämbetet bedrivs inom ramen för DAP (Digital Arkeologisk Process) ett arbete med att utveckla den arkeologiska processen. Den information som skapas ska bli mer användbar då markingrepp planeras och beslutas. Samtidigt ska olika aktörers ansvar i processen vara tydliggjort. I det sammanhanget förs ett resonemang om registrering vid källan.

Registrering vid källan innebär att den information som produceras i fält eller på kontor digitaliseras i samband med att den skapas. De digitala uppgifterna ska sedan kunna återanvändas och förädlas längre fram i processen. Detta medför nya utmaningar för kedjans olika aktörer, samtidigt som förutsättningar skapas för ett bättre beslutsunderlag som snabbt blir tillgängligt. För att det ska fungera krävs tydliggjorda roller, väl utvecklade stödprocesser och nya IT-stöd.

Idag – dubbelarbete och otydlig ansvarsfördelning 
En mängd fornminnesinformation skapas i den arkeologiska processen. Det rör sig om allt från lämningsinformation och kulturhistorisk förmedling till rent administrativa uppgifter om exempelvis ett arkeologiskt uppdrag. I stort kännetecknas dagens process av att varje aktör hanterar informationen digitalt, men att överföringen mellan olika organisationer är analog. Det leder till både dubbelarbete och långa ledtider. Samtidigt är varje aktörs ansvar i processen delvis otydligt. Allt detta skapar röriga och svåranvändbara informationsmängder med oklar kvalitet.

Detta är särskilt tydligt när det gäller hanteringen av de lämningsuppgifter som registreras i FMIS. Idag avgör sammanhanget villkoren som ställs för få leverera uppgifter till FMIS. Kraven är exempelvis olika om informationen framkommit vid en fornminnesinventering jämfört med de fall då en arkeolog skickar in en anmälan om nyfynd. Detta leder både till att FMIS inte är aktuellt och skapar en ojämn kvalitet med svårbeskrivbar kvalitet.

Det är Riksantikvarieämbetet som ansvarar för varje registrering i FMIS inklusive den enskilda lämningens bedömda lagskydd. I praktiken är det dock länsstyrelsen som tillämpar kulturmiljölagen och har i uppdrag att avgöra om en lämning är skyddad eller inte. Det blir därför otydligt när Riksantikvarieämbetet avgör lagskyddet vid registreringen. Länsstyrelsen kan utifrån sitt uppdrag göra en annan bedömning än den som publikt redovisas i FMIS.

Målet – tydligare roller och ansvar
I en framtida process är målet att den lämningsinformation som skapas på uppdrag av länsstyrelsen, till exempel via kulturmiljövårdsanslaget eller genom tillämpningen av kulturmiljölagen, också ska godkännas av länsstyrelsen. På så sätt blir länsstyrelsen mer tydligt ansvarig för informationsinnehållet. Det ska även vara enkelt för länsstyrelsen att ändra redan befintliga registreringar, till exempel bedömningen av lagskydd. Detta kommer att underlätta hanteringen av olika ärenden.

De arkeologiska utförarna ska i detta sammanhang vara registrerare av lämningsinformation. Detta innebär förändringar av dagens arbetssätt och rutiner. Bland annat kommer det inte längre att finnas ett krav på att fylla i särskilda blanketter för registrering i FMIS.

I det framtida systemet ska det tydligt framgå om informationen är godkänd av länsstyrelsen eller inte, eftersom en hel del fornminnesinformation skapas även utanför länsstyrelsens inblandning. Dessa uppgifter ska kunna registreras och då särskilt märkas upp.

Riksantikvarieämbetets roll blir att tekniskt förvalta olika informationsmängder, samt att ansvara för infrastruktur och begrepp. För att få en fungerande process måste även olika typer av stöd utvecklas. Bland annat ska nya verksamhetsregler, utbildningar och uppföljningar tas fram. Till exempel diskuteras möjligheten att utveckla särskilda specifikationer för lämningsregistrering i olika sammanhang. Det kommer att underlätta beställningar av arkeologiska uppdrag och möjligheten att kvalitetsbeskriva informationen. Riksantikvarieämbetet ska också utveckla sin supportverksamhet. Dessutom ska lättanvända IT-stöd tas fram som förenklar registrering och användning, samt gör det möjligt för olika organisationer att sömlöst hantera varandras information.

Konsekvenser
Riksantikvarieämbetet kan inte till fullo förutse följderna av dessa förändringar. Myndigheten vill därför tillsammans med länsstyrelserna respektive de arkeologiska utförarna göra risk- och konsekvensanalyser. Detta måste även göras internt inom Riksantikvarieämbetet.

I det stora hela kommer förändringarna leda till att informationen snabbare blir tillgänglig samt till att kvaliteten blir högre och mer lättbeskriven. En stor vinst är att det registrerade lagskyddet kommer att överensstämma med lagtillämpningen. Även roller och ansvar blir tydliggjorda. Allt detta kommer att underlätta förvaltningen av landskapet så att kulturmiljöer kan bevaras, användas och utvecklas, samtidigt som möjligheterna att förstå historiska sammanhang ökar.

Många frågetecken kvarstår att räta ut och Riksantikvarieämbetet kommer under året att arbeta vidare med frågan i samverkan med berörda aktörer. Till arbetet är även jurister kopplade för att utreda de juridiska förutsättningarna för förändringen.

 

Nya riktlinjer för digitalisering på Riksantikvarieämbetet

"Woven heritage texture" av Leonardo Aguiar, CC BY
”Woven heritage texture” av Leonardo Aguiar, CC BY

2013 beslutades Riktlinjer för digitalisering av kulturarvsmaterial på Riksantikvarieämbetet i en första version. Sedan dess har mycket hänt! Bland annat har Digisam tagit fram vägledande principer för arbetet med digitalt kulturarv, som är tänkta att vara stöd för effektiv digital informationshantering inom kulturarvssektorn. Därför har nu en något uppdaterad version av Riksantikvarieämbetets digitaliseringsriktlinjer tagits fram. Du kan hitta den nya versionen här.

Texten är förtydligad på några ställen och ett par nya riktlinjer har lagts in för att dokumentet fullt ut ska harmonisera med Digisams vägledande principer. I övrigt är innehållet detsamma som de tidigare riktlinjerna, och sammanfattas så här:

Riksantikvarieämbetets digitalisering av kulturarvsmaterial grundar sig på regleringsbrev, verksledningens inriktningsdirektiv samt verksamhetsplaneringen. Digitaliseringen sker också i samklang med nationell och internationell utveckling inom e-förvaltning samt den nationella digitaliseringsstrategin för kulturarvet.

En avdelningsövergripande digitaliseringsgrupp ger råd i digitaliseringsfrågor och kvalitetssäkrar samtliga digitaliseringsprojekt.

Digitaliseringsprojekt beslutas och styrs i enlighet med Riksantikvarieämbetets arbetsordning och projektmodell. Innan ett digitaliseringsprojekt startas ska projektets genomförbarhet och nytta vara fullt utredd.

Urval och prioritering av material baseras på att det finns extern efterfrågan, externt behov av materialet eller bevarandeskäl. Användbarhet, interna behov, mångfald och kostnadseffektivitet är andra aspekter som spelar in. Urvalet kan också omfatta att verka för att externt material digitaliseras och/eller kopplas till befintligt digitalt material.

Riksantikvarieämbetet digitaliserar för att sprida information och kunskap om kulturarvet, och det digitaliserade materialet ska därför tillgängliggöras så fritt och öppet som möjligt. Löpande förbättring av informationen behöver göras för att säkra en hög kvalitet.

Materialet som digitaliseras ska om möjligt publiceras i strukturerade, maskinläsbara och öppna format som möjliggör länkning mellan olika datakällor. Sådana länkade öppna data ska också kunna ingå i K-samsöks infrastruktur.

Varje objekt som digitaliseras ska ges människo- och maskinläsbar information om rättigheter för data och metadata. Utgångspunkten är att använda en öppen licens.
• Material som skyddas av upphovsrättslagen märks med licensen ”Creative Commons Erkännande” om inte lagstiftning och/eller avtal lyder annorlunda.
• Material som saknar verkshöjd eller vars upphovsrättstid löpt ut märks med Public Domain Mark.
• All metadata märks med CC0.
• Material som inte kan ges en öppen licensiering ska tydligt märkas med upphovsrättsinformation.

Digitaliseringsverksamheten följer etablerade standarder, med utgångspunkt i Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd (RA-FS), samt riktlinjer som ökar tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar.

Riksantikvarieämbetets digitaliserade material ska lagras på ett långsiktigt hållbart sätt för att hållas levande och användbart. Format lämpliga för långsiktig lagring ska användas.

Vad de olika riktlinjerna innebär för digitaliseringen beskrivs mer detaljerat i Riktlinjer för digitalisering av kulturarvsmaterial på Riksantikvarieämbetet.

Behovskartläggningen går vidare

Arbetet med behovskartläggningen skall hjälpa till att skapa ett bättre kunskapsunderlag inför framtagandet av en digitaliseringsplan. Med andra ord, vad och hur skall vi prioritera vårt kommande arbete? Hur skall vi genom digitalisering av vår information bättre stödja de olika aktörerna inom kulturmiljövården?

Vi är nu nästan klara med sammanställningen av resultaten från enkätundersökningarna och vi har träffat och samtalat med flera representanter för de olika användargrupperna.

Två önskemål som ofta förekommer i undersökningen är behovet av rektifierat historiskt kartmaterial och ett undersöknings- eller händelseregister kopplat till fornlämningar. Detta gäller särskilt för personal vid Länsstyrelser och Länsmuseer. Vad det gäller det historiska kartmaterialet uppger man till att det är för tidskrävande att själva utföra arbetet inom de pågående projekten och uppdragen. Man hänvisar även till att behovet har ökat genom förändringarna i kulturmiljölagen, då det äldre kartmaterialet är en värdefull källa för dokumentation av det äldre kulturlandskapet.

Creative Commons-licens Män vid hällkista vid Söndrums stenbrott. Undersökning av Ture J. Arne 1905.

Behovet av ett händelseregister är ett sedan länge känt önskemål, och ett arbete med frågan pågår inom ramen för DAP-programmet. Vad som är viktigt att notera här, är att man efterfrågar information om alla äldre undersökningar. Till detta önskar man att rapporterna skall finnas tillgängliga digitalt. Dessa önskemål är tydligt kopplade till arbetssituationen med handläggning på Länsstyrelser och inom uppdragsarkeologin.

Ett annat önskemål som främst kommer från Stiftsantikvarier är tillgång till äldre uppmätningar och kyrkoritningar. Det gäller även ritningar över kyrkogårdar som kan innehålla viktig information om exempelvis murar och stigluckor.

Creative Commons-licens Jättendals kyrka från söder och grundplan. Ritning av Gustaf af Sillén 1801.

Creative Commons-licens Jättendals kyrka från väster och i genomskärning mot öster. Ritning av Gustaf af Sillén 1801.

Vad det gäller fotografier är det tydligt att i de sammanhang de efterfrågas, så handlar det om fri tillgång och bilder i hög upplösning. Detta då man uppfattar att det tar för lång tid att beställa, och att kostnaderna kan vara ett problem när man arbetar med en mycket begränsad budget.

Vad det gäller behoven hos miljömålsmyndigheterna är det tydligt att det i huvudsak handlar om mer förklarande och tolkande information. Det blir tydligt att skillnaden mellan regler och lagstiftning inom natur- och kulturmiljövården leder till att det kan vara svårt att tolka och förstå de olika regelsystemen.

Undersökningen gäller inte bara framtagning av ny digital information utan lika mycket frågan om kvaliteten på den befintliga. Vilka brister och förbättringar som behövs. I samband med både enkätsvaren och intervjuerna har en rad synpunkter och kritik framkommit kring både FMIS och BeBR. Det gäller både i fråga om kvalitet på informationen såväl som tillgänglighet och pedagogik.

Vi är nu inne i slutspurten med arbetet med sammanställningen av behovskartläggningen samt digitaliseringsplanen. Vi kommer återkomma med mer information fortlöpande.

Vi som jobbar med behovskartläggningen och digitaliseringsplanen är Anders Strinnholm och Matilda Karlsson kontakta oss gärna.

Vilken information behöver Riksantikvarieämbetets användare?

Vilken typ av information kring kulturmiljöer kan underlätta arbetet för Riksantikvarieämbetets användare, och hur vill de ta del av den informationen? Det är frågor som ska besvaras i en behovskartläggning i år. Kartläggningen ska bli ett stöd för att välja och prioritera framtida digitalisering och kvalitetshöjning av digitalt material.

Behovskartläggningen som görs under hösten fokuserar på fyra av Riksantikvarieämbetets användargrupper:

  • Länsstyrelser
  • Miljömålsmyndigheter
  • Museer (här avgränsat till länsmuseer samt de tre stora stadsmuseerna)
  • Professionella förvaltare (Statens fastighetsverk, Svenska kyrkan)

Metoden kan sedan användas för att kartlägga behoven hos fler målgrupper längre fram för att få ett ännu bättre underlag för prioritering.

Första steget i kartläggningen är en kort enkät som har skickats till ovanstående användargrupper för att få en bred inblick i vilken typ av information som efterfrågas och vilka problem användarna upplever idag. Därefter kommer några personer från varje grupp att intervjuas för att bättre kunna fånga upp både uttalade och outtalade behov.

Preliminära resultat
Så här långt har enkätsvar från länsstyrelser och museer samlats in och analyserats. Två synpunkter dominerar påtagligt bland dessa användare, nämligen behovet av rektifierat historiskt kartmaterial och ett händelseregister kopplat till fornlämningar.

De som har svarat på enkäten menar att användningen av äldre kartmaterial begränsas av att det är tidskrävande att georeferera. Det påtalas även att behovet har ökat efter den senaste ändringen av Kulturmiljölagen.

Ett händelse-/undersökningsregister är ett sedan tidigare känt behov inom sektorn. I enkätsvaren efterfrågas information om alla arkeologiska undersökningar, alltså även äldre, och dessutom att alla äldre undersökningsrapporter skall finnas tillgängliga digitalt.

Mer detaljerade resultat kommer längre fram när intervjuer och fler enkäter är genomförda.

Kontakt
Vi som jobbar med behovskartläggningen är Matilda Karlsson (projektledare) och Anders Strinnholm – ta gärna kontakt med oss om du har synpunkter eller vill veta mer! Här finns kontaktuppgifter.

Bidraget till kulturarvs IT uppmärksammas medialt

Bidraget till Kulturarvs-IT ökar tillgängligheten till museernas material och möjliggör för människor med funktionshinder att utföra ett meningsfullt och värdefullt arbete. På bilden ses ett arkiv. Foto: Lars Kennerstedt, CC BY
Bidraget till Kulturarvs-IT ökar tillgängligheten till museernas material och möjliggör för människor med funktionshinder att utföra ett meningsfullt och värdefullt arbete. På bilden ses Riksantikvarieämbetets arkiv.
Foto: Lars Kennerstedt, CC BY

Riksantikvarieämbetet fördelar under 2015 närmare 10 miljoner kronor i bidrag till Kulturarvs-IT för museer och andra kulturinstitutioner i hela Sverige. Pengarna ska användas till löner för arbetsledare som leder mellan 5-12 personer med funktionshinder.

Efter beslutet om fördelning av bidrag till Kulturarvs-IT , så har det uppmärksammats i en hel del lokalmedia, bland annat med stora artiklar i  Gotlands Allehanda och  Dalademokraten.

Jag som har arbetat med dessa frågor i många år hos Riksantikvarieämbetet tycker därför att det är extra roligt när det uppmärksammas i media, i synnerhet då vi är en av ett drygt 20-tal statliga myndigheter som är utsedda av regeringen att ha ett särskilt ansvar att driva igenom funktionshinderspolitiken.

Samtidigt som bidraget till Kulturarvs-IT ökar tillgängligheten till museernas material så möjliggör det för människor med funktionshinder att utföra ett meningsfullt och värdefullt arbete. Vi har också sett hur intresset för bidraget har ökat de senaste åren och vi får numera fler ansökningar än bidraget räcker till.

Om du har frågor som berör Kulturarvs IT, välkommen att kontakta mig!
Rose-Marie Bjuhr, avdelningen för Arkiv och bibliotek på Riksantikvarieämbetet

DAP besöker York

För några veckor sedan åkte Riksantikvarieämbetets verksarkivarie och tre representanter från Riksantikvarieämbetets DAP-program till York i norra England. Resans mål var att lära oss mer om hur den arkeologiska processen går till i Storbritannien och hur de har löst problemen som DAP tar itu med, och framförallt för att lära oss om långtidslagring, tillgängliggörande, och arkivering av digital arkeologisk data på Archaeology Data Service (ADS) hos University of York. Att kunna försäkra långsiktigt, hållbart tillgång till digital arkeologisk data är viktigt för DAP, men idag saknar vi både kompetens och erfarenhet för att kunna skapa den infrastrukturen som behövs för att åstadkomma det.

Läs mer