Kategori: Digitalisering

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen år 2000 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.

Fyndens väg från undersökare till museum

En medeltida schackpjäs hittad i kv Eddan, Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Riksantikvarieämbetet UV Öst
En medeltida schackpjäs hittad i kv Eddan, Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Riksantikvarieämbetet UV Öst

Det är naturligt att det blir ett stort fokus på digital information i olika former inom DAP (Riksantikvarieämbetets program om en Digital Arkeologisk Process), men fynden är också ett resultat från en utgrävning som måste hanteras. Processen att få fynden från undersökare till museum tar i dag många år och innebär en hel del dubbelarbete. Förra året kom en rapport från Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer om situationen med förslag på åtgärder och Riksantikvarieämbetet jobbar nu med att följa upp en del av dessa.

Långsam och arbetskrävande process
I dagsläget är det Riksantikvarieämbetet som fattar beslut om fynden ska behållas på statligt museum, eller om de kan fördelas till ett regionalt museum som då övertar ägandeskapet. Vissa museer anhåller om samtliga arkeologiska fynd inom sin region, andra vill bara ha ett urval. Staten har dessutom rätt att avslå en anhållan, om föremålen bedöms vara så viktiga att de bör finnas kvar i statlig ägo. Ett beslut kan därför inte fattas förrän efter det att alla resultat från undersökningen är fullt redovisade i en rapport och lagts in i lämningsregistret (FMIS) av handläggare vid Riksantikvarieämbetet. I dagens system framgår det därför inte i rapporten på vilket museum fynden kommer hamna.

Mottagandet medför dessutom en hel del jobb för museets personal, en arbetsbörda som ökat de senaste åren när allt fler undersökningar utförs av andra organisationer än museerna själva. Det måste kontrolleras att det som står i fyndlistan faktiskt levererades av undersökaren. Fyndlistorna kan behöva skrivas in för hand igen eftersom de inte registrerats på det sätt som det mottagande museets system kräver. Fyndetiketter måste göras om och bytas ut på samtliga askar så att museets egna fyndnummer framgår.

För att museernas samlingar ska kunna vara en bra resurs för forskning och kunskapstillväxt krävs också att information om deras innehåll finns tillgängligt digitalt. Det här jobbar museerna allt mer med, både att lägga ut sina egna samlingsdatabaser på nätet och att koppla samman dessa på nationell nivå med K-Samsök och internationellt med Europeana. Det är viktigt att fynden kan behålla sin koppling till var de hittades (platsen) och i vilket sammanhang (grav, boplats, offer?) – dvs kopplingen till fältdokumentationen som i sin tur är digital och koordinatsatt.

Förslag på lösningar
I DAP arbetar vi nu därför med att ta fram förslag på hur fyndfördelningsprocessen kan effektiviseras och hur onödigt dubbelarbete kan undvikas vid fyndmottagning, samt hur vi kan säkerställa att fynden inte tappar sin koppling till fältdokumentationen. Det innebär att utveckla digitala register för uppdrag och dokumentation, men kan även innebära att förtydliga rekommendationerna för hur fyndregistrering bör organiseras (t.ex. enligt SPECTRUM). Vi har dels pratat med de som handlägger fyndfördelning här på RAÄ och dels varit i flera möten med personal vid Historiska Museets avdelning för kulturhistoria och samlingar. Vi kan identifiera några möjliga lösningar som kan skapa en mer effektiv hantering av fynden för alla parter.

  • Lämningsnummer: Genom att arkeologerna kommer kunna registrera direkt i lämningsregistret i samband med undersökningen så kan fyndfördelningsbeslut tas så fort rapporten är klar.
  • Uppdragsregister: Redovisar vilket museum som är fyndmottagare för respektive undersökning.
  • Fältdokumentationsregister: Arkeologernas digitala information om lämningar, anläggningar och fynd bevaras.
  • Fynd-ID: DAP tar fram ett system så att varje fyndpost i fyndregistret får ett unikt ID enligt internationell standard (t.ex. UUID). På det sättet säkerställs att det alltid finns en koppling mellan arkeologernas fältdokumentation och föremålen i museernas samlingar, oavsett var de förvaras.

Vi har lite fler idéer också som kan effektivisera arbetet ytterligare, inte minst tack vare goda förslag från Historiska Museet som också jobbar med detta från sitt håll. Lösningarna kommer arbetas fram i dialog med museerna och de arkeologiska undersökarna. En del saker kan lösas med att vi bygger tekniska system för informationsdelning, men andra saker kan bara lösas genom att alla som arbetar med fynden i olika stadier av processen har bra kommunikation med varandra och arbetar enligt principer och standarder vi kommit överens om.

 

Registrering vid källan

Foto: De två bilderna t v: Rikard Sohlenius, CCBY. Bilden t h: bearbetning av Lantmäteriets ortofoto. Rikard Sohlenius, Riksantikvarieämbetet.
Foto: De två bilderna t v: Rikard Sohlenius, CCBY. Bilden t h: bearbetning av Lantmäteriets ortofoto. Rikard Sohlenius, Riksantikvarieämbetet.

Vid Riksantikvarieämbetet bedrivs inom ramen för DAP (Digital Arkeologisk Process) ett arbete med att utveckla den arkeologiska processen. Den information som skapas ska bli mer användbar då markingrepp planeras och beslutas. Samtidigt ska olika aktörers ansvar i processen vara tydliggjort. I det sammanhanget förs ett resonemang om registrering vid källan.

Registrering vid källan innebär att den information som produceras i fält eller på kontor digitaliseras i samband med att den skapas. De digitala uppgifterna ska sedan kunna återanvändas och förädlas längre fram i processen. Detta medför nya utmaningar för kedjans olika aktörer, samtidigt som förutsättningar skapas för ett bättre beslutsunderlag som snabbt blir tillgängligt. För att det ska fungera krävs tydliggjorda roller, väl utvecklade stödprocesser och nya IT-stöd.

Idag – dubbelarbete och otydlig ansvarsfördelning 
En mängd fornminnesinformation skapas i den arkeologiska processen. Det rör sig om allt från lämningsinformation och kulturhistorisk förmedling till rent administrativa uppgifter om exempelvis ett arkeologiskt uppdrag. I stort kännetecknas dagens process av att varje aktör hanterar informationen digitalt, men att överföringen mellan olika organisationer är analog. Det leder till både dubbelarbete och långa ledtider. Samtidigt är varje aktörs ansvar i processen delvis otydligt. Allt detta skapar röriga och svåranvändbara informationsmängder med oklar kvalitet.

Detta är särskilt tydligt när det gäller hanteringen av de lämningsuppgifter som registreras i FMIS. Idag avgör sammanhanget villkoren som ställs för få leverera uppgifter till FMIS. Kraven är exempelvis olika om informationen framkommit vid en fornminnesinventering jämfört med de fall då en arkeolog skickar in en anmälan om nyfynd. Detta leder både till att FMIS inte är aktuellt och skapar en ojämn kvalitet med svårbeskrivbar kvalitet.

Det är Riksantikvarieämbetet som ansvarar för varje registrering i FMIS inklusive den enskilda lämningens bedömda lagskydd. I praktiken är det dock länsstyrelsen som tillämpar kulturmiljölagen och har i uppdrag att avgöra om en lämning är skyddad eller inte. Det blir därför otydligt när Riksantikvarieämbetet avgör lagskyddet vid registreringen. Länsstyrelsen kan utifrån sitt uppdrag göra en annan bedömning än den som publikt redovisas i FMIS.

Målet – tydligare roller och ansvar
I en framtida process är målet att den lämningsinformation som skapas på uppdrag av länsstyrelsen, till exempel via kulturmiljövårdsanslaget eller genom tillämpningen av kulturmiljölagen, också ska godkännas av länsstyrelsen. På så sätt blir länsstyrelsen mer tydligt ansvarig för informationsinnehållet. Det ska även vara enkelt för länsstyrelsen att ändra redan befintliga registreringar, till exempel bedömningen av lagskydd. Detta kommer att underlätta hanteringen av olika ärenden.

De arkeologiska utförarna ska i detta sammanhang vara registrerare av lämningsinformation. Detta innebär förändringar av dagens arbetssätt och rutiner. Bland annat kommer det inte längre att finnas ett krav på att fylla i särskilda blanketter för registrering i FMIS.

I det framtida systemet ska det tydligt framgå om informationen är godkänd av länsstyrelsen eller inte, eftersom en hel del fornminnesinformation skapas även utanför länsstyrelsens inblandning. Dessa uppgifter ska kunna registreras och då särskilt märkas upp.

Riksantikvarieämbetets roll blir att tekniskt förvalta olika informationsmängder, samt att ansvara för infrastruktur och begrepp. För att få en fungerande process måste även olika typer av stöd utvecklas. Bland annat ska nya verksamhetsregler, utbildningar och uppföljningar tas fram. Till exempel diskuteras möjligheten att utveckla särskilda specifikationer för lämningsregistrering i olika sammanhang. Det kommer att underlätta beställningar av arkeologiska uppdrag och möjligheten att kvalitetsbeskriva informationen. Riksantikvarieämbetet ska också utveckla sin supportverksamhet. Dessutom ska lättanvända IT-stöd tas fram som förenklar registrering och användning, samt gör det möjligt för olika organisationer att sömlöst hantera varandras information.

Konsekvenser
Riksantikvarieämbetet kan inte till fullo förutse följderna av dessa förändringar. Myndigheten vill därför tillsammans med länsstyrelserna respektive de arkeologiska utförarna göra risk- och konsekvensanalyser. Detta måste även göras internt inom Riksantikvarieämbetet.

I det stora hela kommer förändringarna leda till att informationen snabbare blir tillgänglig samt till att kvaliteten blir högre och mer lättbeskriven. En stor vinst är att det registrerade lagskyddet kommer att överensstämma med lagtillämpningen. Även roller och ansvar blir tydliggjorda. Allt detta kommer att underlätta förvaltningen av landskapet så att kulturmiljöer kan bevaras, användas och utvecklas, samtidigt som möjligheterna att förstå historiska sammanhang ökar.

Många frågetecken kvarstår att räta ut och Riksantikvarieämbetet kommer under året att arbeta vidare med frågan i samverkan med berörda aktörer. Till arbetet är även jurister kopplade för att utreda de juridiska förutsättningarna för förändringen.

 

Nya riktlinjer för digitalisering på Riksantikvarieämbetet

"Woven heritage texture" av Leonardo Aguiar, CC BY
”Woven heritage texture” av Leonardo Aguiar, CC BY

2013 beslutades Riktlinjer för digitalisering av kulturarvsmaterial på Riksantikvarieämbetet i en första version. Sedan dess har mycket hänt! Bland annat har Digisam tagit fram vägledande principer för arbetet med digitalt kulturarv, som är tänkta att vara stöd för effektiv digital informationshantering inom kulturarvssektorn. Därför har nu en något uppdaterad version av Riksantikvarieämbetets digitaliseringsriktlinjer tagits fram. Du kan hitta den nya versionen här.

Texten är förtydligad på några ställen och ett par nya riktlinjer har lagts in för att dokumentet fullt ut ska harmonisera med Digisams vägledande principer. I övrigt är innehållet detsamma som de tidigare riktlinjerna, och sammanfattas så här:

Riksantikvarieämbetets digitalisering av kulturarvsmaterial grundar sig på regleringsbrev, verksledningens inriktningsdirektiv samt verksamhetsplaneringen. Digitaliseringen sker också i samklang med nationell och internationell utveckling inom e-förvaltning samt den nationella digitaliseringsstrategin för kulturarvet.

En avdelningsövergripande digitaliseringsgrupp ger råd i digitaliseringsfrågor och kvalitetssäkrar samtliga digitaliseringsprojekt.

Digitaliseringsprojekt beslutas och styrs i enlighet med Riksantikvarieämbetets arbetsordning och projektmodell. Innan ett digitaliseringsprojekt startas ska projektets genomförbarhet och nytta vara fullt utredd.

Urval och prioritering av material baseras på att det finns extern efterfrågan, externt behov av materialet eller bevarandeskäl. Användbarhet, interna behov, mångfald och kostnadseffektivitet är andra aspekter som spelar in. Urvalet kan också omfatta att verka för att externt material digitaliseras och/eller kopplas till befintligt digitalt material.

Riksantikvarieämbetet digitaliserar för att sprida information och kunskap om kulturarvet, och det digitaliserade materialet ska därför tillgängliggöras så fritt och öppet som möjligt. Löpande förbättring av informationen behöver göras för att säkra en hög kvalitet.

Materialet som digitaliseras ska om möjligt publiceras i strukturerade, maskinläsbara och öppna format som möjliggör länkning mellan olika datakällor. Sådana länkade öppna data ska också kunna ingå i K-samsöks infrastruktur.

Varje objekt som digitaliseras ska ges människo- och maskinläsbar information om rättigheter för data och metadata. Utgångspunkten är att använda en öppen licens.
• Material som skyddas av upphovsrättslagen märks med licensen ”Creative Commons Erkännande” om inte lagstiftning och/eller avtal lyder annorlunda.
• Material som saknar verkshöjd eller vars upphovsrättstid löpt ut märks med Public Domain Mark.
• All metadata märks med CC0.
• Material som inte kan ges en öppen licensiering ska tydligt märkas med upphovsrättsinformation.

Digitaliseringsverksamheten följer etablerade standarder, med utgångspunkt i Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd (RA-FS), samt riktlinjer som ökar tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar.

Riksantikvarieämbetets digitaliserade material ska lagras på ett långsiktigt hållbart sätt för att hållas levande och användbart. Format lämpliga för långsiktig lagring ska användas.

Vad de olika riktlinjerna innebär för digitaliseringen beskrivs mer detaljerat i Riktlinjer för digitalisering av kulturarvsmaterial på Riksantikvarieämbetet.

Behovskartläggningen går vidare

Arbetet med behovskartläggningen skall hjälpa till att skapa ett bättre kunskapsunderlag inför framtagandet av en digitaliseringsplan. Med andra ord, vad och hur skall vi prioritera vårt kommande arbete? Hur skall vi genom digitalisering av vår information bättre stödja de olika aktörerna inom kulturmiljövården?

Vi är nu nästan klara med sammanställningen av resultaten från enkätundersökningarna och vi har träffat och samtalat med flera representanter för de olika användargrupperna.

Två önskemål som ofta förekommer i undersökningen är behovet av rektifierat historiskt kartmaterial och ett undersöknings- eller händelseregister kopplat till fornlämningar. Detta gäller särskilt för personal vid Länsstyrelser och Länsmuseer. Vad det gäller det historiska kartmaterialet uppger man till att det är för tidskrävande att själva utföra arbetet inom de pågående projekten och uppdragen. Man hänvisar även till att behovet har ökat genom förändringarna i kulturmiljölagen, då det äldre kartmaterialet är en värdefull källa för dokumentation av det äldre kulturlandskapet.

Creative Commons-licens Män vid hällkista vid Söndrums stenbrott. Undersökning av Ture J. Arne 1905.

Behovet av ett händelseregister är ett sedan länge känt önskemål, och ett arbete med frågan pågår inom ramen för DAP-programmet. Vad som är viktigt att notera här, är att man efterfrågar information om alla äldre undersökningar. Till detta önskar man att rapporterna skall finnas tillgängliga digitalt. Dessa önskemål är tydligt kopplade till arbetssituationen med handläggning på Länsstyrelser och inom uppdragsarkeologin.

Ett annat önskemål som främst kommer från Stiftsantikvarier är tillgång till äldre uppmätningar och kyrkoritningar. Det gäller även ritningar över kyrkogårdar som kan innehålla viktig information om exempelvis murar och stigluckor.

Creative Commons-licens Jättendals kyrka från söder och grundplan. Ritning av Gustaf af Sillén 1801.

Creative Commons-licens Jättendals kyrka från väster och i genomskärning mot öster. Ritning av Gustaf af Sillén 1801.

Vad det gäller fotografier är det tydligt att i de sammanhang de efterfrågas, så handlar det om fri tillgång och bilder i hög upplösning. Detta då man uppfattar att det tar för lång tid att beställa, och att kostnaderna kan vara ett problem när man arbetar med en mycket begränsad budget.

Vad det gäller behoven hos miljömålsmyndigheterna är det tydligt att det i huvudsak handlar om mer förklarande och tolkande information. Det blir tydligt att skillnaden mellan regler och lagstiftning inom natur- och kulturmiljövården leder till att det kan vara svårt att tolka och förstå de olika regelsystemen.

Undersökningen gäller inte bara framtagning av ny digital information utan lika mycket frågan om kvaliteten på den befintliga. Vilka brister och förbättringar som behövs. I samband med både enkätsvaren och intervjuerna har en rad synpunkter och kritik framkommit kring både FMIS och BeBR. Det gäller både i fråga om kvalitet på informationen såväl som tillgänglighet och pedagogik.

Vi är nu inne i slutspurten med arbetet med sammanställningen av behovskartläggningen samt digitaliseringsplanen. Vi kommer återkomma med mer information fortlöpande.

Vi som jobbar med behovskartläggningen och digitaliseringsplanen är Anders Strinnholm och Matilda Karlsson kontakta oss gärna.

Vilken information behöver Riksantikvarieämbetets användare?

Vilken typ av information kring kulturmiljöer kan underlätta arbetet för Riksantikvarieämbetets användare, och hur vill de ta del av den informationen? Det är frågor som ska besvaras i en behovskartläggning i år. Kartläggningen ska bli ett stöd för att välja och prioritera framtida digitalisering och kvalitetshöjning av digitalt material.

Behovskartläggningen som görs under hösten fokuserar på fyra av Riksantikvarieämbetets användargrupper:

  • Länsstyrelser
  • Miljömålsmyndigheter
  • Museer (här avgränsat till länsmuseer samt de tre stora stadsmuseerna)
  • Professionella förvaltare (Statens fastighetsverk, Svenska kyrkan)

Metoden kan sedan användas för att kartlägga behoven hos fler målgrupper längre fram för att få ett ännu bättre underlag för prioritering.

Första steget i kartläggningen är en kort enkät som har skickats till ovanstående användargrupper för att få en bred inblick i vilken typ av information som efterfrågas och vilka problem användarna upplever idag. Därefter kommer några personer från varje grupp att intervjuas för att bättre kunna fånga upp både uttalade och outtalade behov.

Preliminära resultat
Så här långt har enkätsvar från länsstyrelser och museer samlats in och analyserats. Två synpunkter dominerar påtagligt bland dessa användare, nämligen behovet av rektifierat historiskt kartmaterial och ett händelseregister kopplat till fornlämningar.

De som har svarat på enkäten menar att användningen av äldre kartmaterial begränsas av att det är tidskrävande att georeferera. Det påtalas även att behovet har ökat efter den senaste ändringen av Kulturmiljölagen.

Ett händelse-/undersökningsregister är ett sedan tidigare känt behov inom sektorn. I enkätsvaren efterfrågas information om alla arkeologiska undersökningar, alltså även äldre, och dessutom att alla äldre undersökningsrapporter skall finnas tillgängliga digitalt.

Mer detaljerade resultat kommer längre fram när intervjuer och fler enkäter är genomförda.

Kontakt
Vi som jobbar med behovskartläggningen är Matilda Karlsson (projektledare) och Anders Strinnholm – ta gärna kontakt med oss om du har synpunkter eller vill veta mer! Här finns kontaktuppgifter.

Bidraget till kulturarvs IT uppmärksammas medialt

Bidraget till Kulturarvs-IT ökar tillgängligheten till museernas material och möjliggör för människor med funktionshinder att utföra ett meningsfullt och värdefullt arbete. På bilden ses ett arkiv. Foto: Lars Kennerstedt, CC BY
Bidraget till Kulturarvs-IT ökar tillgängligheten till museernas material och möjliggör för människor med funktionshinder att utföra ett meningsfullt och värdefullt arbete. På bilden ses Riksantikvarieämbetets arkiv.
Foto: Lars Kennerstedt, CC BY

Riksantikvarieämbetet fördelar under 2015 närmare 10 miljoner kronor i bidrag till Kulturarvs-IT för museer och andra kulturinstitutioner i hela Sverige. Pengarna ska användas till löner för arbetsledare som leder mellan 5-12 personer med funktionshinder.

Efter beslutet om fördelning av bidrag till Kulturarvs-IT , så har det uppmärksammats i en hel del lokalmedia, bland annat med stora artiklar i  Gotlands Allehanda och  Dalademokraten.

Jag som har arbetat med dessa frågor i många år hos Riksantikvarieämbetet tycker därför att det är extra roligt när det uppmärksammas i media, i synnerhet då vi är en av ett drygt 20-tal statliga myndigheter som är utsedda av regeringen att ha ett särskilt ansvar att driva igenom funktionshinderspolitiken.

Samtidigt som bidraget till Kulturarvs-IT ökar tillgängligheten till museernas material så möjliggör det för människor med funktionshinder att utföra ett meningsfullt och värdefullt arbete. Vi har också sett hur intresset för bidraget har ökat de senaste åren och vi får numera fler ansökningar än bidraget räcker till.

Om du har frågor som berör Kulturarvs IT, välkommen att kontakta mig!
Rose-Marie Bjuhr, avdelningen för Arkiv och bibliotek på Riksantikvarieämbetet

DAP besöker York

För några veckor sedan åkte Riksantikvarieämbetets verksarkivarie och tre representanter från Riksantikvarieämbetets DAP-program till York i norra England. Resans mål var att lära oss mer om hur den arkeologiska processen går till i Storbritannien och hur de har löst problemen som DAP tar itu med, och framförallt för att lära oss om långtidslagring, tillgängliggörande, och arkivering av digital arkeologisk data på Archaeology Data Service (ADS) hos University of York. Att kunna försäkra långsiktigt, hållbart tillgång till digital arkeologisk data är viktigt för DAP, men idag saknar vi både kompetens och erfarenhet för att kunna skapa den infrastrukturen som behövs för att åstadkomma det.

Läs mer

Riksantikvariens intryck från och budskap på Digikult

På väg hem från Göteborg och första dagen på årets Digikultkonferens passar jag på att sammanfatta några intryck och dela med mig av budskapet i mitt anförande. Göteborg bjöd som vanligt på dåligt väder, men ett varmt välkomnande. Det senare genom välkomsttal av stadens kulturdirektör Anna Rosengren och inledningstal av landshövding Lars Bäckström. Jag uppskattar mycket att lyssna till Lars, som alltid noga har reflekterat över det ämne han tar sig an och levererar det han säger med stor inlevelse.

Men låt mig börja i rätt ände. Dagens stora händelse var utan tvekan kulturminister Alice Bah Kuhnkes tal. Att en minister medverkar vid en konferens skänker både glans och tyngd åt tillställningen. Det tror jag att arrangörerna både hade hoppats på och förväntat sig. Vad de nog inte vågat hoppas på och definitivt inte förväntat sig var att ministern också skulle leverera en tung nyhet av det slag som skedde när hon meddelade det fullsatta auditoriet i Göteborgs stadsmuseum att kulturarv och digitalisering är två av regeringens tre politiska prioriteringar under mandatperioden. Det var ett oväntat ”utspel” som givetvis möttes med uppskattning och som bidrog till att höja konferenstemperaturen åtskilliga grader. Vad det innebär konkret återstår förstås att se, men beskedet är en välkommen bekräftelse på att regeringen ser och förstår att dessa frågor, på många sätt, är angelägna i vår tid.

Hur ska kulturarvsinstitutionerna möta den digitala utmaningen?
Jag hade förmånen att få leverera keynote-talet på temat ”Hur ska kulturarvsinstitutionerna möta den digitala utmaningen”. Hela anförandet filmades och kommer att läggas ut i efterhand, men mitt budskap var i korthet följande:
Vi får inte reducera digitaliseringen till att enbart handla om att omvandla analog information till digital. Digitaliseringen förändrar i grunden förutsättningarna för hur vi lever våra liv och för hur samhället fungerar. På Kulturarvsinstitutionerna måste vi förhålla oss till den digitala världen i allt vi gör. Vi måste våga ifrågasätta och förändra oss så att vi går i takt med förändringarna och omvärlden. Digitaliseringen är därför en ledningsfråga, inte en fråga i första hand för ”entusiasterna”. Det är mer av ett förhållningssätt än en aktivitet. Vidare måste vi vara aktiva som enskilda institutioner, men avgörande för framgången är samverkan. Det är en resa som bara börjat, men som hittills resulterat bland annat i Digisams vägledande principer för arbetet med digitalt kulturarv – viktiga principer som beslutats av oss i Digisams styrgrupp och som bör ses både som en uppmaning och en utmaning för alla oss på kulturarvsinstitutionerna.

Den efterföljande frågestunden berörde bland annat K-samsök och den bild jag har av att vi suboptimerar genom att inte ta tillvara samverkansmöjligheterna fullt ut. Men hur ska vi hitta processen – dialogen – som krävs för att komma framåt? Förhoppningsvis kan vårt regeringsuppdrag ”Vision kulturmiljö” vara en del av svaret. Lämpligt nog kunde Tord Klafver, programledare på Riksantikvarieämbetet, följa upp mitt anförande med att konkretisera idéerna bakom och arbetet med Digital Arkeologisk Process (DAP) som är en stor satsning vi nu driver hårt på Riksantikvarieämbetet i samverkan med flera olika aktörer. En eloge till Tord som gjorde en utmärkt presentation trots feberkänning.

Intressanta presentationer följde av Kajsa Hedström (filmarkivet.se) och Anne Scherman (KB), men de får jag be dig ta del av på webben. En (av ganska få) nersidor med uppdraget som myndighetschef är att det sällan finns tidsmässigt utrymme att stanna på en hel konferens. Digikult fortsätter ytterligare en dag, men jag var tyvärr tvungen att lämna mitt under Sven Rentzhogs (Nordiska museet) föredrag om ”Digitalt ekosystem för museer”, som också starkt betonade vikten av att jobba integrerat och i samverkan. Sorry Sven, men du kanske kan fylla i de delar jag missade om jag bjuder på en kopp fika någon dag?

Lars Amréus, riksantikvarie

(Läs mer om Riksantikvarieämbetets deltagande i Digikult på raa.se.)

Digikult visar hur stor digitaliseringen av kulturarvet har blivit

Publik_på_Digikult
Publik på Digikult-konferensens första dag, mars 2014. Foto: Lennart Guldbrandsson (CC-BY-SA 3.0)

Det märks att digitaliseringen av kulturarvet har blivit en angelägenhet för fler kulturarvsinstitutioner de senaste åren.

Ett tecken är att den praktiskt inriktade digitaliseringskonferensen Digikult har fått stänga förköpet allt tidigare varje år. Första året gick det nästan att komma in genom att köpa biljetter i dörren. I år, tredje gången konferensen körs, fick biljettförsäljningen stänga nästan tre veckor innan konferensen. Tyvärr är platserna på Göteborgs Stadsmuseum begränsade. Men varje presentation filmas och läggs ut under en fri licens, och även presentationens bildspel läggs ut på Digikults webbplats. Det gör att de institutioner och individer som inte fick biljetter ändå kan ta del av de råd och tips som talarna delar med sig av. För den som vill samtala finns också gott om möjligheter, exempelvis på Digikults Facebook-sida. Twitter-hashtaggen #digikult lär lysa upp den 25-26 mars, ännu mer än förra året.

Ett annat tecken är att Digikult i år får besök av politiker på högre poster. Förra året fick konferensen besök av Piratpartiets partiledare och Västra Götalands arkivnämnds vice ordförande. I år deltar kulturministern Alice Bah Kuhnke som inledningstalare, tillsammans med riksantikvarien Lars Amréus. De åtföljs av ett digert program, där såväl arkivering av digitalt material och massdigitalisering som digitalisering av film och digitala utställningar ingår. Digisam kommer också att presentera en lägesrapport och blicka framåt. Jämfört med tidigare år figurerar fler internationella gäster.

Digikult är inte den enda digitaliseringskonferensen, men det är en bra barometer på hur det går med digitaliseringen.

// Lennart Guldbrandsson, Wikimedia Sveriges representant i Digikults arrangörsgrupp