Kategori: Digitalisering

3D-modeller – att se på och att ta på

Arbetet med guiden för ökad taktil tillgänglighet genom 3D-modeller har framför allt handlat om att genom praktiska försök, och fallstudier av hur 3D-modeller används hos museer, hitta exempel på 3D-teknikens möjligheter och begränsningar. Det här blogginlägget kommer att handla om ett urval sådana exempel; på hur 3D-teknik kan användas för att förstärka både taktil och visuell förmedling av kulturarv. Varje exempel visar också på de begränsningar som 3D-modeller har, och som blivit uppenbara i praktiska experiment och fallstudier.

”Rör inte!” – Taktil tillgänglighet på Gotlands museum, och en CNC-fräst 3D-modell av ett runstensfragment

Det första 3-åringen och 8-åringen gör när de kommer in i Bildstenshallen, är att kasta sig mot bildstenarna med händerna före. Det första deras mamma gör är att skrika åt dem att inte röra stenarna. Jag halar fram en 3D-modell av ett runstensfragment från Ardre (numera finns originalet på Historiska museet i Stockholm), som ett alternativ till de riktiga, jättegamla stenarna att känna på. Men mottagandet är svalt. ”Det är ju bara trä”, säger 8-åringen. 3-åringen fattar över huvud taget inte vitsen med den målade och alltmer avskavda MDF-skivan med infrästa bilder och runor, utan fortsätter att med ett handlag värdigt självaste Sune Lindqvist försiktigt föra sina glasskletiga fingrar över den riktiga bildstenens svagt ristade skepp med rutigt segel. Jag försöker att upprätthålla en någorlunda vuxen konversation om vikingatida segelkonstruktion med min tidigare jobbarkompis, men barnens behov av taktila upplevelser av järnålderskonst gör att vi ganska snabbt lämnar Bildstenshallen.

Runstensfragmentet från Ardre, SHM 11118:2, i original och som något förminskad 3D-modell

Bättre blir det inne i fossilrummet. Där finns en jordglob att snurra på, och en reliefkarta att känna efter var mormor och morfar bor på. Och fundera över havsdjupet, och hur långt ut man bottnar eller inte. Stenar att stapla torn av finns det också. Men hur de numera fossila bläckfiskarna såg ut innan de blev fossiler, det är det ingen som vet. Här skulle jag själv vilja se fler modeller, som visar hur de olika fossilerna såg ut innan de blev fossiler; komplett med läskiga tentakler och böljande kroppar.

Trapporna leder upp till nästa utställning. Skeletten är roliga, och skelettet man får plocka med är ännu roligare. Fastän det, som 8-åringen direkt konstaterar, ”Bara är ett gipsskelett”.  Skelettet får sedan stå ut med att prova kepsen, få kraniet isärtaget och nya, kreativa placeringar av både händer, fötter och strålben. Ryggraden är i småbitar och underkäken en tappad haka när vi går därifrån.

Montrarna i basutställningen passeras snabbt, utan så mycket som en blick på innehållet. Att jag har med mig en liten plastutskrift i fickstorlek av en järnålderskruka förändrar inte saken. För i nästa rum finns det hörlurar som det kommer LJUD ur! Och en karta med labyrint och kula som ett flipperspel att snurra på! Av den pedagogiska kyrkmodellen tillverkar 8-åringen snabbt en megakyrka med dubbla torn och extra allt. För honom är kor ingenting annat än stora djur som säger muuu.

Kyrkmodellen är enkel och rolig att bygga med; stora, lätthanterliga delar och mycket att ta i. Ingen bräcklig plast, utan trä som tål hantering och stötar. Värre är det med modellen över det medeltida Visby i nästa rum. Det blir mera ”Rör inte!”, och snabbaste vägen ut. De medeltida träskulpturerna i montern lite längre in väcker inget intresse. Om det nu ens var någon som såg dem. Barnens pappa, som jag guidade turister tillsammans med redan i förra årtusendet, tycker att det borde finnas audioguider för barn. Som startar när man kommer till de rätta objekten.

Smala medeltidstrappor och mystiska brunnar är spännande. Och torn man kan klättra i likaså. Något rustningsprovande blir det inte i dag, för det är alldeles för mycket folk. Silverskatterna är lite intressanta, men inte som Skepp & Skoj-rummet. Där allting går att ta i, använda och klättra i. Den marinarkeologiska ”utgrävningen” med konstsanden (som känns en smula flottig), och det gamla köket med emaljkastrullerna var bäst. ”Bästa rummet”, blev betyget på Skepp & Skoj.

Med löfte om besök på Glassmagasinet, vandrar barnen till sist igenom den tillfälliga utställningen ”Samla eller inte samla? Det är frågan”. Där avslutas museibesöket med ett vildsint knappande på antika datorer, efter konstaterandet att ”gamla kläder” är tråkiga. ”Dom vill rycka loss allt som sitter fast”, säger deras mamma, med ursäktande ton. Låtsasrunstenen väger bara lättare och lättare i handen på mig. Den lilla plastkrukan är för länge sedan förpassad till fickan, och jag börjar också att längta till Glassmagasinet.

Hur man än gör, så är 3D-modeller som taktila objekt aldrig på riktigt. De är avbildningar, precis som foton, och i likhet med foton är de heller inte alltid den bästa informationsbäraren för barn som vill uppleva verkligheten med händerna.

När jag kommer hem och kollar mailen, har firman 3iD lämnat en offert på 6 000 kronor plus moms för att printa ut en 10 centimeter hög modell i färg av Glimmingehus. En dyr Monopolpjäs, som pulvriseras om man tappar den i golvet. Det blir ingen beställning.

Det är dyrt att göra 3D-modeller som ser ut och känns bättre än de billigaste plastutskrifterna. Men ändå blir de bara konstgjorda. Handlar det om att göra enstaka kopior, som skall hanteras och förmedla en känsla av en annan tid, så blir det så gott som alltid billigare och enklare att beställa en riktig kopia av en hantverkare, än att försöka ge plast tyngden och ytstrukturen hos sten, trä, horn, metall eller annat originalmaterial. Dessutom kan en 3D-modell aldrig återge funktionaliteten hos originalet – oavsett om det handlar om fallet i en metallkedja eller dödligheten i ett svärd. I en riktig hantverkskopia får man, förutom originalets funktionalitet tillsammans med det korrekta materialet och tekniken, dessutom med den dimension av mänsklig tid och kunskap som ligger i ett handgjort föremål – oavsett om det är forntida eller nutida.

Men det finns pedagogiska tillämpningar, där 3D-modeller passar in någonstans i skarven mellan originalföremål och kopia; där mediets fördelar kommer till sin fulla rätt, och ingen rynkar på näsan åt att det ”bara är plast”. Det bästa exempel jag sett på detta under arbetet med webbguiden är 3D-modellerna i Arkeoteket på Historiska museet, där barnens lek och fantasi kunnat ge liv åt både låtsasutgrävningen och de 3D-printade fynden – som inte utger sig för att vara någonting annat än just 3D-modeller.

När 3D-modeller i turkosblå plast är bättre än forntida originalföremål – Arkeoteket på Historiska museet

Arkeoteket var en interaktiv utställning (2017-18) på Historiska museet i Stockholm, där museets besökare själva fick pröva på att gräva och forska som arkeologer. Den mest populära delen av utställningen var den utgrävning där besökarna ur konstsanden kunde gräva fram 3D-utskrivna modeller av föremål i museets samlingar – bland annat ett kranium, en spännbuckla, en gryta och ett dryckeshorn.  Från första början användes originalföremål; en del av dem under plexiglas, men det visade sig snabbt att dessa fragmentariska föremål var för svåra att tolka och förstå för besökare utan arkeologisk utbildning (inte minst för barn i den yngre målgruppen 3-6 år). Tråkigt och obegripligt, tyckte besökarna.

I gamla Arkeoteket, då ambitionen var att tillgängliggöra ”äkta” föremål så att besökare kunde beröra dem, blev det främst fragmentariska föremål som vi kunde använda och de var väldigt svåra för besökare att ta till sig och förstå. Det krävdes i princip en arkeologs blick för att tolka dem. Då blev de ointressantare. Min tanke var att de skulle kännas äkta, men de blev nästan tvärtom. 3D-printarna gjordes av hela, mer lättolkade objekt som besökare kan undersöka, tolka och förstå i stor utsträckning på egen hand”, berättar  Susanna Zidén, projektledare för Arkeoteket.

Situationen ändrades snabbt när originalföremålen byttes ut mot 3D-printade modeller som var ”hela” och enkelt kunde identifieras utan fackkunskaper. Dessa modeller är kompletta representationer av originalens former, samtidigt som det genom deras färg och yta är helt uppenbart att de är just modeller och inte ”fusk”. Försök gjordes först med fullfärgsprintar i 3D, men stiliserade, enfärgade utskrifter visade sig fungera bättre:

En begränsning som jag ser än så länge är att jag inte upplevde att fullfärgsprintar blev så väldigt lyckat (vi testade lite olika varianter). De stiliserade, enfärgade objekten blev mer hållbara och även tydligare på något vis, att formen blev i fokus snarare än struktur och färg. Men här tror jag att mycket kommer hända och redan händer med teknikutvecklingen”, säger Susanna Zidén.

Det fanns sedan i stort sett alltid besökare vid utgrävningen i Arkeoteket, och fantasin gav hela tiden nytt liv och nya tolkningar åt 3D-modellerna. Jag har själv suttit där och iakttagit besökarna; både barn och vuxna, och aldrig hört någon säga någonting om ”bara plast”. Tvärt om har det mer eller mindre varit kö hela tiden till att få gräva upp och ner spännande saker. Själva inramningen och sammanhanget, tillsammans modellernas utformning, gör det helt uppenbart att här handlar det om fantasi och lek – inte om försök att efterlikna någonting verkligt. Och i ett sådant sammanhang kommer 3D-modellernas förmåga att exakt återge ett objekts ytterform till sin fulla rätt – i sin egen rätt.

Att uppleva med sina egna sinnen – Taktil tillgänglighet på Moderna Museet

Diskussioner om taktil tillgänglighet kommer ofta att handla om tillgänglighet för personer med synnedsättningar. Och det är oundvikligt att den frågan kommer upp, när man diskuterar taktil tillgänglighet på Moderna Museet; frågan om det över huvud taget är meningsfullt att göra 3D-tolkningar och taktila modeller av tvådimensionell konst. Maria Taube, som är intendent för förmedling på Moderna Museet har fått frågan förut, och svarar med ett citat från en av de många besökare med synnedsättning som fått ta del av museets målningar genom specialtillverkade reliefer: ”Ja, för jag kan uppleva med ett av mina egna sinnen”. Att enbart få bilden och dess innehåll återberättade för sig i ord är inte nog. En taktil 3D-modell tillför ytterligare en möjlighet för betraktaren att själv uppleva och tolka verket. Med ett av sina egna sinnen.

På en kärra i mötesrummet står museets alla taktila verktyg, tillsammans med en ask silikonhandskar. På golvet står en kopia av Marcel Duchamps cykelhjul på pall från 1915, och där finns också en minutiös kopia av Meret Oppenheims ”Ma Gouvernante – My Nurse – Mein Kindermädchen” från 1936 – där två damskor i exakt rätt storlek, med den rätta nötningsgraden på lädersulorna, hålls samman av snören med korrekta stekknutar från Prinsessans kokbok och spretar likt kalkonben med pappersfransprydda klackar. ”Men jag tror att serveringsfatet är lite, lite kortare; kanske en centimeter, än originalet”, säger Maria. De taktila verktygen används enbart tillsammans med grupper av synskadade. Annars skulle slitaget bli för stort, på material som är dyrt och svårt att ersätta. I varje utställning på museet, även de tillfälliga, finns också minst ett originalverk som är taktilt tillgängligt för synskadade. Då använder man sig av silikonhandskar, för att skydda verket men ändå ha optimal känsel.

Några digitalt framställda, printade 3D-modeller använder sig inte Moderna Museet av. Däremot finns det handgjorda reliefer som tolkar utvalda verk. Bland annat finns ett utsnitt ur Wilhelm Tells gåta av Salvador Dalí från 1933. Reliefen är utförd i ett keramikliknande material, där valnötsskalen är riktiga sådana och barnet i det ena skalet är en liten docka.

Det finns också en nedskalad och förenklad tolkning av hela den drygt 4 meter breda Apollon av Matisse från 1953; liksom originalet utförd i collageteknik, där de olika färgerna representeras av olika material med varierande känslor av varmt och kallt.

Även en tvådimensionell målning kan ha textur och taktila kvaliteter. En kopia av ett utsnitt ur Trähästen: nummer 10 A av Jackson Pollock från 1948, utförd på samma typ av duk och med samma slags färg som originalet, ger en taktil upplevelse av verket.

3D-modeller kan enkelt tillverkas i större eller mindre skala än originalet. Jag visar Museum in a Box, med en ljudsatt 3D-modell i miniatyr av en skulptur från Påskön, och frågar Maria vad hon tror om möjligheterna att göra skulpturer taktilt tillgängliga som skalmodeller. Hon tycker inte alls att det är någon bra idé, med hänvisning till att storleken, liksom teknik och material, är en viktig del i hur ett konstnärligt verk uppfattas, och är menat av konstnären att uppfattas. Museet värnar om konstnärens intentioner. En skalmodell, om än den ger möjlighet att känna t.ex. en stor skulptur i sin helhet, ger ändå inte en upplevelse av skulpturen på det sätt konstnären har avsett att den skall upplevas.

Det finns en poäng i det. Och jag känner igen det. Jag är själv konstnär, och mina egna verk har ofta minst 4 meters långsida. Tyvärr är det dyrt att jobba i den skalan. Svårt att sälja också, eftersom privatpersoner vanligen inte har den väggyta och takhöjd som krävs. Så jag har försökt att krympa ner mina verk till mera ”lagom” små konstprintar (fortfarande svindyra att tillverka) med 80 cm. långsida. Men hela känslan i konsten försvinner, när den krymps ner till 1/5 av storleken, eller mindre. Kvar blir bara ”dekorativa krumelurer”, som ett fyllo i Skanstull en gång recenserade ett av mina krympta verk i storlek 30×40 cm.

Ordet ”materialitet” är återkommande i samtalet med Maria Taube. Bara vit marmor ser ut och känns som vit marmor. Att göra en printad plastmodell av Constantin Brancusis skulptur Den nyfödde II från 1920, som kan stå bredvid originalet för besökarna att känna på, för att hindra att originalet förstörs av flottiga händer, är inte en lösning på taktil tillgänglighet som Moderna Museet ställer sig bakom. Inte heller att stänga in verket i en skyddande monter, eftersom just materialiteten och konstnärens intentioner då går förlorade. Man får ta risken att besökare trots övervakning känner på originalet.

Kännbara skalmodeller i 3D på Nordiska museet och Göteborgs stadsmuseum

På Moderna museet visas konst av ännu levande eller nyligen döda (senast 1900-tal) konstnärer. Kopiorna av Duchamps och Oppenheims verk som finns i utställningarna är godkända av konstnärerna själva. Hänsynen till konstnärens ursprungliga intentioner är mera relevant där, än när det handlar om anonyma förhistoriska föremål och objekt som normalt inte räknas som ”konst”. En annan syn på värdet av 3D-modeller och skalmodeller finns därför på bland annat Nordiska museet och Göteborgs stadsmuseum, där man i utställningar använt sig av 3D-modeller i förstorad, förminskad eller naturlig skala av objekt i montrarna. Men frågan är, om 3D-modellerna utanför montrarna egentligen tillför så mycket till besökarnas upplevelser?

Jag har försökt fråga personalen på bägge dessa museer, men systematiska studier av hur besökarna uppfattar 3D-modellerna saknas. Dessutom är både Nordiska museet och Göteborgs stadsmuseum konstruerade på ett sådant sätt att personer med nedsatt syn behöver ledsagare för att kunna ta sig fram.

Folk vill ju ta på saker”, säger den tidigare museipedagogen Wenke Rundberg, när vi tillsammans går genom utställningarna på Nordiska museet; i jakt på den taktila tillgänglighetens bästa tillämpningar. Och sedan, efter mötet, kunde jag själv inte hålla fingrarna borta från prickigkorven på diskbänken i 40-talslägenheten. Den kändes som gummi. Om det nu berodde på att korven verkligen var av gummi, eller om den bara hade legat framme länge.

Föremålen på Nordiska museet är gamla; men inte jättegamla, forntidsgamla, utan mera förr-i-tiden-gamla. Av det slag som kan inhandlas i lådvis på gårdsloppisar, innan de eldas upp eller slängs. I museets magasin finns också många dubbletter av föremål i material som tål att kännas på. En del av föremålen används i pedagogisk verksamhet och taktila visningar. Ett fåtal finns uppsatta för att kännas på i utställningen, och är försedda med beskrivningar i punktskrift. De kompletteras av nygjorda kopior av textilföremål som inte tål att vidröras i original. Men ser man inte de taktila föremålen, så hittar man dem inte utan att någon berättar var de finns. Detsamma gäller 3D-modeller och audioguider i utställningarna, som förutsätter att man är seende eller har en seende ledsagare för att kunna få igång rätt ljud vid rätt monter. Nordiska museet är i sig självt en labyrint i 4 våningar, med en stor del av utställningarna bakom monterglas i svagt upplysta rum. Wenke bekräftar att synskadade inte besöker museet själva, utan med ledsagare.

Vägg med taktila föremål på Nordiska museet

Tack vare en aktiv intendent med förvärvad synskada, Anna Hansson, gjordes insatser för ökad taktil tillgänglighet på Nordiska museet från sent 80-tal fram till millennieskiftet; framför allt i form av kännbara kartor och punktskriftsbeskrivningar vid dessa, samt vid ett fåtal utvalda originalföremål som får vidröras utanför montrarna. I utställningarna finns också andra föremål, främst i form av möbler, som man egentligen inte får ta på, men som besökarna ändå inte kan låta bli att stjäla sig egna taktila upplevelser av. De krokiga pallarna med djur- och människoliknande former är blanknötta av generationers människohänder.

De 3D-printade föremålen på Nordiska museet är få, men välgjorda. Hela jobbet – från skanning till färdiga modeller, har gjorts av företaget 3D Skaparna i Stockholm. Föremålen är 15-20 cm höga skalmodeller av en kakelugn, en byrå och en stol.

Modellerna står rakt framför montrarna där originalmöblerna finns bakom glas. Det ser ut precis som jag tänker mig att det borde göra – när 3D-modeller används för att göra föremålens former kännbara utanför monterglaset. Men när jag frågar om besökarnas reaktioner, och eventuella studier av 3D-modellernas användbarhet och relevans, finns inget sådant material att tillgå. Jag dröjer mig kvar i utställningen, för att se besökarnas reaktioner på 3D-modellerna, men ingen känner på modellerna, eller verkar ens bry sig om att de finns.

Situationen är likartad på Göteborgs stadsmuseum, där den permanenta utställningen Värdefullt på motsvarande sätt innehåller kännbara 3D-modeller av objekt i montrarna.

Jakthorn, ”olifant” från 1500 talet – originalet
Jakthorn, ”olifant” från 1500 talet – 3D-modellen

Jag sitter en stund i utställningen när jag är där, men ser inga besökare använda sig av de taktila modellerna. Inte ens jag själv, som vet vad det handlar om, ser någon tydlig koppling mellan plastmodellerna utanför montrarna och de utställda föremålen innanför glaset. Och 3D-modellen av en Hasselbladskamera, ja… den säger ju inte så mycket om vad kameran är och gör.

 

3D-printad protes för en tavelram

Sandpapper, sprayspackel och aceton… Och sedan färg och lack i många lager. Att försöka få en 3D-modell att se ut som någonting annat än en 3D-modell blir oftast mera tids- och resurskrävande än att tillverka en kopia i rätt material. Och ändå får man bara ett resultat som SER ut som någonting (på avstånd i dålig belysning). Tar man i modellen känns den direkt som fejk, och hanterar man den så skavs den illusoriska ytan snabbt av och avslöjar 3D-modellen under. Men… Det finns tillämpningar där 3D-modeller som inte skall hanteras eller detaljstuderas på nära håll fyller sin funktion. Särskilt när det objekt som återskapas i sig självt är en dekoration utan praktisk funktion, som inte kommer att hanteras.

När tre tavelramar med porträtt av kungligheter behövde kompletteras med kronor hos frimurarna i Visby, blev 3D-teknik en snabb, enkel och billig lösning på problemet. Genom fotogrammetri gjordes en digital 3D-modell, som sedan skrevs ut och användes som bas för tillverkning av en silikonform för gipsgjutning.

Gjutning med gips i silikonform, tillverkad med en 3D-utskrift som bas

Kronan göts i gips, tofsarna i kanterna på kudden som den vilar på skrevs ut i plast, och allting sprayades med guldspray från Biltema.

Två modeller, gjutna i gips och sprayade med guldfärg.

Kronan på tavelramen sitter där den sitter, som en modell av en verklig kungakrona, och kommer inte att hanteras. Det viktiga här, är att den har rätt utseende. Och där fyller 3D-modellen sin funktion, samt är lätt att tillverka i fler exemplar om fler tavelramar skulle behöva kompletteras.

Originalet, 3D-utskriften och 3D-modellen i gips

Kronan på tavelramen symboliserar ”kunglig ära och värdighet”, och är baserad på Erik XIV:s krona, som tillsammans med övriga riksregalier förvaras på Kungliga slottet i Stockholm. Den senaste kröning då denna krona nyttjades ägde rum den 12:e maj 1973, då Oscar II kröntes. När kronan visas offentligt placeras den på ett broderat hyende (kudde), försett med tofsar i hörnen. Symboliskt markeras detta hos frimurarna genom att ramar som omsluter kungliga porträtt högst upp visar kronan placerad på ett hyende.

 

3D-modeller som souvenirer på British Museum

Det ser ut som sten, det känns som sten, och när jag lyfter upp statyn är tyngden också den rätta för sten. Men materialet är syntetisk harts, som gjutits i en form baserad på en 3D-skannad fornegyptisk staty från British Museums samlingar. I en av museibutikerna på British Museum finns hyllmetrar med prydnadsföremål, mest i form av statyetter, som både ser ut och känns som sten och elfenben. Men de är allihopa 3D-modeller, baserade på 3D-skanningar av föremål i museets samlingar.

Många av de 3D-modeller som säljs hos British Museum har tillverkats av det Oxfordbaserade företaget ThinkSee3D, och under en studieresa till London fick jag även tillfälle att träffa företagets VD, Steven Dey, och se fler exempel på företagets 3D-modeller av historiska föremål. ThinkSee3D skapar 3D-modeller som inte enbart har en yta som känns och ser autentisk ut, utan också med en tyngd som förstärker känslan av att hålla ett ”äkta” objekt i handen.

3D-modell av afrikansk hällristning, tillverkad av ThinkSee3D
3D-modell av kilskriftstavla, tillverkad av ThinkSee3D

De 3D-modeller som säljs i museibutiken på British Museum, fungerar bra som vad de är avsedda att vara – souvenirer i  form av avbildningar i 3D av objekt i museets samlingar. Taktila, ja. Men det är inte det som är den primära funktionen, och de kommer heller inte att hanteras i någon form av praktisk verksamhet där de utsätts för slitage som mediet inte tål. De pryder sin plats i bokhyllan, som vilken gipsbyst som helst.

Sammanfattning

Det blev ett långt blogginlägg, men det behövs, för att visa bredden i tillämpningar för 3D-teknik. Projektet för att lägga grunden till webbguiden är avslutat nu, men guiden kommer efterhand att byggas på med fler exempel. Den övergripande slutsats jag drar av hittills gjorda experiment och fallstudier kring 3D-modeller är att det är när 3D-modeller är just modeller, och inte försöker framställas eller användas som någonting annat, som mediet på allvar kan bli användbart, samt öka tillgänglighet och förståelse.

 

 

Konferens om att dela bilder på webben med IIIF

I mars anordnade Riksantikvarieämbetet, i samarbete med Nationalmuseum och Riksarkivet, konferensen Dela bilder på webben med IIIF.

Vad är egentligen IIIF? Namnet, som uttalas ”trippel-i-eff”, står för International Image Interoperability Framework. Det är ett ramverk för att publicera bilder på webben. Genom att använda sig av standardiserade API:er kan museer, arkiv och bibliotek tillgängliggöra sina bilder i ett större sammanhang och dra nytta av gemensamma verktyg.

IIIF utvecklas av en grupp universitet och kulturarvsinstitutioner som har sett att de har liknande behov av att dela bilder på webben, och som vill skapa möjlighet för sina digitala besökare att titta på, jämföra, manipulera och annotera bilderna. De mest grundläggande funktionerna handlar om hur bilder visas, och vad du som användare kan göra med dem.

IIIF-manifest ger sammanhang

IIIF-manifest ger museer, arkiv och bibliotek möjlighet att presentera sina bilder i ett sammanhang, för att ge användarna en rikare upplevelse av ett föremål, till exempel ett brev, en bok eller en tidning. Manifestet knyter samman flera bilder i en begriplig ordning.

Titelsidan på en gammal bok, Caroli Linnaei... Systema vegetabilium curante Curtio Sprengel. Sidan har bruna fläckar av ålder och flera inskriptioner, varav en i bläck med sirlig handstil högst upp till höger: "Karl A Geyer". Under boken syns en bläddringsruta som visar att sidan som visas är den första av 997.
Caroli Linnæi… Systema vegetabilium /curante Curtio Sprengel…, sidan 1 av 997. Licens: CC PD. Från Missouri Botanical Garden, Peter H. Raven Library.

Säg att du har digitaliserat ett brev: Genom ett manifest, där bilder av kuvertet visas tillsammans med de skrivna arkens alla sidor i rätt ordning, ger du en mer fullständig bild av brevet än om du visar bilderna en och en. Detsamma gäller tidningar och böcker, som i ett manifest kan presenteras som hela verk snarare än som enskilda sidor. Här kan du till exempel läsa svenska dagstidningar som Kungliga biblioteket tillgängliggör med IIIF.

Gör en djupdykning

En annan viktig funktion är möjligheten att zooma in och panorera till detaljer i bilder, utan att behöva ladda hem tunga bildfiler. Beroende på vilken bildvisare du använder kan du dessutom hämta flera bilder och visa dem sida vid sida, eller som lager ovanpå varandra, för att jämföra dem.

Luftslott av Carl Larsson. Licens: CC PD. Från Nationalmuseum, NMB 403. Jag har zoomat in bilden för att titta närmare på kvinnan som är målad på Emma Zorns parasoll. Eftersom bilden visas i IIIF-visaren Universal Viewer kan du själv zooma och panorera i bilden för att se hela verket, eller något annat utsnitt. Testa gärna!

IIIF ger dig tillgång till fler verktyg: Genom att använda annoteringar kan du göra anteckningar om hela eller delar av bilderna och på det sättet länka ihop dem med andra saker i samlingarna, med historiska personer eller med händelser. Annoteringar, tillsammans med OCR-tolkning och maskininlärning, kan också användas för att göra text i en bild, till exempel en scannad utställningskatalog, sökbar.

Eftersom jag själv är väldigt förtjust i historiska kartor är jag speciellt glad över möjligheten att georeferera kartor. När man georefererar en karta eller ett foto anger man koordinaterna för några punkter på bilden, så att ett kartprogram kan placera in kartan på rätt ställe i världen. David Rumsey Map Collection använder IIIF med några extra tillägg för att låta intresserade personer hjälpa till med georeferering av dess stora samling kartor. TORA-projektet på Riksarkivet tillgängliggör också historiska kartor via IIIF, länkade till de platser som kartorna avbildar.

I Sverige är det, så vitt jag vet, förutom Riksarkivet bara Nationalmuseum och Kungliga biblioteket som använder sig av IIIF än så länge. Alla tre publicerar bildsamlingar, och man testar också att publicera ljudinspelningar och video. Via Europeana har jag hittat mycket material som tillgängliggörs med hjälp av IIIF. Den här länken leder till en sökning där du kan börja botanisera.

Vill du veta mera?

Vill du veta mer om IIIF? Titta igenom presentationerna från konferensen och de länkar som finns där, eller besök IIIF:s hemsida.

3D-utskrifter – prototyper, reservdelar och skalmodeller

Tekniken för 3D-utskrifter utvecklades från början för prototyp- och modelltillverkning, och det är där som tekniken än i dag har sin styrka och sina bästa tillämpningar. Här kommer några exempel från museernas värld, på hur 3D-teknik med gott resultat har använts för att tillverka prototyper, skalmodeller och reservdelar; och samtidigt bidragit till ökad taktil tillgänglighet.

Fredrika Bremers byst på Nationalmuseum – Från gipsmodell till 3D-modell till marmorbyst

Originalen är storheten i museerna”, säger Magnus Olausson, som är chef för samlingar och forskning på Nationalmuseum. Flera gånger under vårt samtal kring hur 3D-teknik kan användas för att öka den taktila tillgängligheten poängterar han att arbetet med digital 3D-teknik och 3D-modeller är ett medel, och inget självändamål.

I den nya Skulpturgården på Nationalmuseum är det övergripande temat att genom skulpturer från tiden belysa hur konsten under 1800-talet förändras från idealism till realism. Kvinnoporträtten är emellertid få, och därför har museet, med hjälp av 3D-teknik, använt sig av författaren Fredrika Bremer som utgångspunkt för ett särskilt pedagogiskt projekt om genus, porträttkonst och skulptörens arbetsprocess. Slutresultatet blev en nytillverkad marmorbyst av Fredrika Bremer, med en gipsmodell tillverkad av skulptören Carl Gustaf Qvarnström 1866 som förlaga. Gipsmodellen var även ursprungligen avsedd som förlaga för en marmorbyst, men eftersom Qvarnström dog 1867 hann han aldrig slutföra sitt arbete.

Den ursprungliga gipsmodellen är nu för skör för att kunna hanteras och användas som förlaga, eller ens kunna visas i utställningen annat än i en monter. Därför gjordes en fotogrammetrimodell av gipsbysten, som sedan printades i nylonplast som en ny förlaga. 3D-digitalisering och utskrift gjordes av det finska företaget Versoteq. Det krävdes flera försök med olika material och upplösningar för utskriften, innan man hade en modell med tillräckligt hög detaljåtergivning för att kunna fungera som förlaga. Marmorbysten höggs sedan ut på plats i Carrara, Italien. Bysten har avsiktligen lämnats halvfärdig, för att visa de olika stegen i skulptörens arbetsprocess. Marmorbysten står fritt tillgänglig i utställningen, och får vidröras. Bredvid finns gipsbysten och 3D-modellen i montrar. På plats visas också en film om projektet.

Quarnströms gipsbyst. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Den nytillverkade marmorbysten. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
3D-modellen i nylonplast, med pantograf för att ta mått för marmorbysten. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Marmorbysten, som står fritt och får vidröras i utställningen, tillsammans med en skärm som visar filmen om projektet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Ekorrpruttar, gryningsgnägg och reservdelar på Naturhistoriska museet

3D-teknik på museer handlar inte enbart om föremålskopior, utan kan också användas för att skriva eller fräsa ut komponenter som ingår i själva utställningen. I den nya utställningen Natur i Sverige på Naturhistoriska museet har 3D-teknik till exempel använts för att skapa nya fästen för de nya skärmarna i utställningen. 3D-utskrivna reservdelar används också i Cosmonovas projektorer, och bidrar till museiupplevelsen även om de är osynliga för besökarna.

Fästena till skärmarna i utställningen har tillverkats med 3D-teknik. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
3D-utskrivna reservdelar till Cosmonovas projektorer. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Någonting som däremot är både synligt, taktilt och hörbart för besökarna, är montern där man kan gissa bajset och kottegnaget från tre vanliga djur i den svenska naturen genom att placera 3D-printade brickor med RFID-chips på något av alternativen. Gissar man rätt, hörs ett distinkt prutt- eller gnagljud inifrån montern med de uppstoppade djuren. Populärt bland barnen, och kommer brickorna bort (vilket de sällan gör), är det enkelt att snabbt printa ut nya på museet.

Gissa bajset, med 3D-utskrivna RFID-brickor. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Gissa gnaget, med 3D-utskrivna RFID-brickor. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Samma teknik används också för att visa skillnaden på matvanorna mellan den skogslevande förhistoriska gryningshästen (Eohippus), och den moderna hästen som föredrar öppna landskap och gräs. Löv och gräs, printade på RFID-brickor, kan stoppas in i munnen på skalenliga hästhuvuden, som gnäggar glatt eller frustar frustrerat beroende på dietens lämplighet.

Rätt mat till rätt häst, med 3D-utskrivna RFID-brickor. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Rätt mat till rätt häst, med 3D-utskrivna RFID-brickor. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Den tutande dinosaurien i fickformat

Det här är en 3D-modell av skallen på den (möjligen) tutande dinosaurien Parasaurolophus; kraftigt förminskad, eftersom dinosaurien var 10 meter lång när den sprang omkring på jorden under yngre Krita. Den märkliga rörformade kammen sitter ihop med näskanalerna, och har tolkats både som en inbyggd snorkel för längre undervattensvistelser och som förstärkande trumpet för dinosauriens läten. När pedagogerna på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm håller sina visningar och museilektioner, tar de alltid med sig den här modellen. Den är liten, och går lätt ner i fickan, men visar ändå alla de viktiga detaljerna på skallen. För att göra den extra hållbar, när den skickas runt bland besökarna, har modellen gjorts mera massiv än originalet. För säkerhets skull printade museets tekniker också ut en reservskalle. Men den har ännu inte behövts.

Förminskad 3D-modell av skallen från Parasaurolophus. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Museipedagogen Susanna Edvall ser skalbarheten, och därigenom också möjligheten att kunna fokusera på enskilda detaljer, som 3D-teknikens stora fördel. En så här kraftigt förminskad skalmodell av en dinosaurieskalle är helt uppenbart en modell, och försöker heller inte efterlikna någonting annat. Då blir 3D-modellernas ibland kritiserade brist på ”materialitet” inget problem. Men det är en fint gjord, detaljerad modell; behaglig att ta i med en benliknande yta, som med lite hjälp av ett barns fantasi mycket väl skulle kunna vara skallen från en minidinosaurie. ”Den är lätt att bara jonglera upp”, konstaterar Susanna innan hon springer iväg till nästa grupp som genom 3D-modellen handgripligen skall få bekanta sig med ännu en av naturens osannolika märkvärdigheter.

 

 

När 3D kommer till korta

3D-teknik har sina begränsningar, och nu skall jag berätta om två tester där 3D-utskrift visade sig vara helt fel teknik för ändamålet. Det ena testet handlade om att skapa en taktil modell av en medeltida runkalender från Lödöse, det andra om ett försök att använda ljudsatta 3D-modeller som resurs i demensvården.

Ibland är trä-D är bättre än 3D – Runkalendern från Lödöse

I Lödöse museums samlingar finns en runkalender från tidigt 1200-tal. Den hittades i samband med schaktningsarbete, och under utgrävningen bröts den av på mitten. Lödöse museum har i sin pedagogik satsat särskilt på förmedlingsverksamhet för barn med funktionsnedsättningar, och där finns ett sensoriskt rum som lägger särskild tonvikt vid taktil tillgänglighet. Därför har det funnits ett intresse från museets sida att både skapa en modell i skala 1:1, och en kraftigt förstorad taktil modell av runkalendern (originalet är 20,5 cm långt), som kan användas vid guidningar och andra aktiviteter. Den förstorade modellen skall vara så stor att runorna både är avläsbara med känselns hjälp, och synliga när guiden står inför en grupp i utställningen där den medeltida originalkalendern ligger.

Runkalendern från Lödöse som digital 3D-modell, skapad genom fotogrammetri. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Första försöket att skapa en 3D-modell gjordes via fotogrammetri. Den digitala modellen såg bra ut, lades ut på Sketchfab (se skärmdump ovan) och försågs med information om de olika runorna och deras funktioner. Sedan kom testet med utskrift. Runkalendern är i original 20,5 cm lång, och runorna är tunt ristade med en knivspets. Vi gjorde en 3D-utskrift av en testbit i skala 1:1, av 3D-filen som blev resultatet av fotogrammetrin, och runorna var osynliga på utskriften. Nytt försök gjordes därför med laserskanning av runkalendern.

Laserskanning av runkalendern på Lödöse museum, med hjälp från MLT Maskin & Laserteknik AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY.
Laserskanning av runkalendern på Lödöse museum, med hjälp från MLT Maskin & Laserteknik AB. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY.

3D-filen som blev resultatet av laserskanningen kunde producera en 3D-utskrift i skala 1:1 där de ristade linjerna blev vagt synliga. Men långt ifrån tillräckligt för att en utskriven runkalender i 4x originalstorlek skulle ha både känn- och synbara runor. Ytan blev också mycket dålig, och såväl stöd som lager skapade ojämnheter som förstör både det taktila och det visuella intrycket av modellen. Den sida av utskriften där stöden satt, blev helt oanvändbar. Det blev inga fler försök med att skriva ut runkalendern i två delar, eftersom resultatet blev så dåligt.

Testutskrift av den 3D-skannade runkalendern. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Testutskrift av den 3D-skannade runkalendern. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

CNC-fräsning skulle ge ett lika dåligt resultat. Möjligen skulle det kunna gå att bearbeta den digitala filen för kraftigare mönsterdjup – men det är ett extremt tidsödande arbete, och resultatet skulle ändå inte bli det önskade. Det är bara runor ristade i trä med kniv, som verkligen ser ut och känns som runor ristade i trä med kniv. I det här fallet är det både bättre, billigare, snabbare och enklare att använda 3D-modellen som förlaga, och skära ut en rekonstruktion av runkalendern i önskad skala i trä (originalet var tillverkat i buxbom). Och då kan man också utan någon extra arbetsinsats återskapa den ursprungliga formen på kalenderstickan, utan brottet på mitten. Den taktila känslan av att hantera en trärekonstruktion blir också bättre, och mera rättvisande gentemot originalet, än att hantera en hal plastbit. Ibland är trä-D bättre än 3D.  Men – en digital 3D-modell, som är tillgänglig alltid och överallt via Sketchfab, är ett ovärderligt hjälpmedel för skapandet av en trärekonstruktion.

Rekonstruktion av runkalendern i trä, med hjälp av 3D-modellen. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Ibland är 2D bättre än 3D – Museum in a Box på demensboendet Hattstugan

Det andra testet genomfördes på demensboendet Hattstugan i När på Gotland. Där var det redskapet Museum in a Box som testades, med ljudsatta 3D-utskrifter. Kanske det här skulle kunna vara en metod för att låta museet komma till personer som på grund av sjukdom inte kan ta sig till museet? Men det visade sig snabbt att 3D-utskrivna miniatyrer i plast inte är något användbart hjälpmedel för detta ändamål.

Museum in a Box, med en byst av Einstein och bilder av fåglar. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Det där känner man inte igen att är en människa”, säger Jane Lindell Ljunggren, grundare till demensboendet Hattstugan i När, när jag visar en drygt 8 centimeter hög 3D-utskrift i svart, blank plast av Albert Einsteins huvud. Frågan jag ställt, är den om hur demenssjuka kan tänkas uppfatta små ljudsatta 3D-modeller av det slag som används tillsammans med Museum in a Box. Är det här en bra metod för museer att nå ut med föremål ur sina samlingar till personer med demenssjukdom, som själva inte kan ta sig till museet? Svaret är ett tveklöst nej. Även om en autentisk inspelning av Albert Einsteins egen röst, på engelska med omisskännlig tysk brytning och tidstypiskt radioknaster, tonar fram när RFID-chipet i botten av modellen kommer i kontakt med plastlådan som är själva Boxen i Museum in a Box. Demenssjukdom påverkar redan tidigt rumsuppfattning och igenkänningsförmåga. En liten, enfärgad plastmodell av en människa går det sedan inte att känna igen ansiktsdragen på, eller ens identifiera som en avbildning av en människa. Resultatet blir bara irritation, som ytterligare förstärks av ljudet, som inte kan kopplas ihop med modellen.

De små laminerade korten med nostalgiska fågelbilder, tillsammans med deras läten och Sir David Attenboroughs anekdoter från BBC Radio 4, ser Jane heller ingen praktisk användning för i demensvården. Ens om radiorösten hade varit svensk. Ljud och djurläten är visserligen bra, och kan väcka minnen, men då skall allting vara tillgängligt i digital form, med foton och ljud enkelt tillgängliga tillsammans i en surfplatta. Det blir bara besvärligt för personalen att hantera kartotek med lösa kort som tappas bort. En nätströmsberoende Box, vars adapter snabbt försvinner tillsammans med skarvsladden, gör Museum in a Box ännu mindre användbar i demensvården.

Jag packar ihop Boxen och plastmodellerna. Tillsammans med de mycket dyra, mycket autentiska och för demenssjuka (möjligen undantaget demenssjuka arkeologer och hällristningsforskare) mycket obegripliga taktila modellerna av älgristningar från Nämforsen. Ibland är 2D bättre än 3D; särskilt när sjukdom har förskjutit tidens perspektiv, och rivit det 3-dimensionella rummets väggar.

3D-modeller av en hällristning från Nämforsen. I förgrunden en färgutskrift med den imålning som finns idag, och bakom den modeller med målningen bortredigerad; till höger även med större djup, för ökad taktil tillgänglighet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Sammanfattning

3D-teknikens svaghet, när det kommer till att producera fysiska modeller, är oförmågan att återge originalens materialitet och funktion. 3D-utskriften blir en (mer eller mindre välliknande) avbildning av objektets yta, men inte mer än så. Många ytstrukturer, former, material, texturer och ornamentik är dessutom omöjliga att skapa ens acceptabla avbildningar/representationer av via 3D-utskrift. Däremot kan en digital 3D-modell vara ett viktigt hjälpmedel för studier av, och förståelse för ett föremåls form, vid skapandet av en kopia eller rekonstruktion i annat material – t.ex. vid tillverkning av en runkalender i trä, där man via en 3D-modell kan vända och vrida digitalt på originalet för att se alla sidor och hur de ansluter till varandra. Detta kan ske oberoende av tid och rum, och utsätter inte heller originalföremålet för det slitage som hantering innebär.

Skalmodeller framställda via 3D-teknik kan ha en pedagogisk funktion, men förutsätter att målgruppen/mottagaren kan tolka modellen som just en skalmodell. Vid andra försök jag gjort med Museum in a Box, t.ex. med elever från Nämforsens skola, har det varit ljudet och berättelsen i Boxen som varit det viktiga – inte 3D-modellen med RFID-chipet som sätter igång ljudet.

Museum in a Box med 3D-utskrifter i olika utföranden, samt en modell gjuten i gips i en form tillverkad av en 3D-utskrift, av hällristningar från Nämforsen. Den gul-svarta färgkombinationen är vald för att underlätta för personer med nedsatt syn att urskilja figurerna (som också framträder i relief). Foto: Siv Bylund CC-BY

2+3D Photography – Practice and Prophecies

Konferensen 2+3D Photography – Practice and Prophecies på Rijksmuseum i Amsterdam den 8-9:e maj 2019, presenterade en bred översikt över 2- och 3D-fotografering som metod för att dokumentera, bevara, åskådliggöra och tillgängliggöra kulturarv. Presentatörerna visade framför allt exempel på genomförda praktiska projekt. Fördelningen mellan 2D-foto (interspektralfotografering) och 3D-foto var ungefär 50/50.

En gemensam nämnare för alla presentatörer, inklusive mig själv, var allt experimenterande, och alla hemmagjorda lösningar; samma återkommande problem med både hård- och mjukvara. Och samma behov av att uppfinna nya lösningar för varje nytt projekt. Helst portabla och kostnadseffektiva. Begreppen ”portable rigs” och ”challenging conditions” återkom hela tiden. Även interspektralfotografering verkar innebära motsvarande experimenterande med modifierade konsumentkameror.

Det förekom också en hel del diskussion kring var man skall lägga nivån – med den eviga frågan om en mobilkamera är tillräcklig, eller om en fullformatskamera är nödvändig (alla som någon gång fotograferat med en fullformatskamera har svaret på den frågan). Och, naturligtvis, diskussioner kring lagring/arkivering av 3D-modeller, både nu och inför framtiden.

Men någon slutgiltig, heltäckande lösning för effektiv 3D-digitalisering är det ingen som har lyckats hitta. De som kommer närmast, är inte helt förvånande de som har de största resurserna – både i form av ekonomi och kompetent personal. Här sticker Smithsonian ut, med utveckling av en möjlig open source- lösning för museer med stora samlingar att på ett effektivt sätt 3D-digitalisera, metadatasätta, arkivera och publicera. Dock är lösningen fortfarande under utveckling och uppbyggnad, och om den i praktiken verkligen blir så effektiv som den beskrivs, återstår att se. Läs mer här: https://3d.si.edu/about

Att göra 3D-modeller fritt och öppet tillgängliga, kan ge modellerna helt nya och oväntade användningsområden. Modeller från Hallwylska museet har t.ex. kommit till (på grund av språket tyvärr obegriplig) användning i japanska VR-världar. Användning av 3D-modeller för återskapande av historiska platser och i interaktiva appar med inriktning mot pedagogisk verksamhet och turism behandlades också.

Själv tror jag inte att det finns någon heltäckande Helig Graal  som metod för 3D-digitalisering. Och har blivit ännu mera övertygad om detta efter att ha upplevt två hela dagar fyllda med exempel på arbete med 3D-digitalisering från hela världen. Alla objekt är olika, och olika användningsområden för den färdiga 3D-modellen ställer sina specifika krav på digitaliseringsmetod. Snarare bör man inför varje 3D-digitaliseringsprojekt fråga sig varför man 3D-digitaliserar just det här objektet, och vad som är syftet med 3D-modellen. För att sedan ta beslut om metod för 3D-digitalisering utifrån objektets och den framtida användningens förutsättningar.

Jag tror själv inte på massdigitalisering i 3D. Och något helautomatiserat arbetsflöde är heller inte möjligt med dagens teknik. Jag tror på 3D-digitalisering av utvalda objekt för specifika syften. Och framför allt tror jag på kunskaps- och erfarenhetsutbyte, genom både goda och misslyckade exempel. Det behövs fler konferenser som  2+3D Photography – Practice and Prophecies (det kommer en ny 2021).

När jag kommer hem, fortsätter 3D-experimenten. Och jag upptäcker att programmet RealityCapture saknar funktioner för mätning i, och jämförelse mellan modeller för att upptäcka form- och volymförändringar. Detta med anledning av ett 3D-experiment i samverkan med Moderna Museet, där det gradvisa förfallet hos ett konstverk i form av en chokladtårta skall dokumenteras i 3D.

På en arkeologisk seminarieutgrävning i Buttle, där schakten dokumenteras nivå för nivå genom enkel fotogrammetri, är det däremot inga problem med mätning i modellerna. Där står totalstationen för de exakta mätvärdena, och själva schaktet blir i sig en skalangivelse. 3D-modellerna fungerar där som visuellt stöd, och ett tidseffektivt alternativt till traditionell handritning . Dessutom med fotorealistiskt resultat, mot en arbetsinsats på under halvtimmen per modell. Se modellerna från 2019 här: https://sketchfab.com/Alexandersjostrand/collections/buttle-2019

En 3D-modell i betydligt mindre skala är den drygt 20 cm långa medeltida runkalendern i buxbomsträ från Lödöse. 3D-modellen som gjordes via fotogrammetri blev snygg och pedagogisk på Sketchfab (https://skfb.ly/6JQNH ), men befanns vara otillräcklig för CNC-fräsning i meterlångt format – som ett taktilt hjälpmedel för guidning. Det blev en laserskanning i stället, som resulterade i en utskrivbar/utfräsbar 3D-modell. Rätt metod för rätt objekt och tillämpning, helt enkelt.

När jag ändå var i Amsterdam, passade jag på att se ett par andra utställningar också – Museum Vrolik och Body Worlds, som visar anatomiska preparat från förr och nu. Jag sammanfattade utställningarna i två texter: Lyckoplast och spritburk samt De oförutsägbara

 

K-podd 49: Hur lät runinskrifterna?

Hur lät det när människor läste runinskrifter högt för varandra? Den frågan har nu Riksantikvarieämbetet tillsammans med runologen Maja Bäckvall skänkt ljus – eller snarare ljud. Maja Bäckvall har läst in ett urval av runinskrifter, inspelningar som nu finns tillgängliga på Wikimedia Commons. Hör henne berätta mer om vad vi vet om hur runinskrifterna lät i senaste avsnittet av K-podd!

Här berättar Riksantikvarieämbetets Marcus Smith om projektet.

Finns det någon som inte gillar runor och runinskrifter? Tydligen få bland K-bloggs läsare – våra inlägg om runinskrifter blir konsekvent de mest besökta och lockar flest kommentarer på bloggen. Men ett intresse för runor är inte begränsat till de trogna, skarpsinniga och attraktiva människorna som läser vår blogg. Med detta i åtanke har vi på Riksantikvarieämbetets enhet för Digital Förmedling drivit ett kort pilotprojekt under april-maj 2019 för att göra runmaterialet lite mer tillgängligt även för andra.

Öl 1 – Karlevistenen
Öl 1 – Karlevistenen CC BY 4.0 Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet Creative Commons Attribution 4.0

Läs mer

Aroseniusarkivet – ett generöst gränssnitt till ett konstnärsskap

Idag gästbloggar Jonathan Westin från Göteborgs universitet om Aroseniusprojektet och det digitala arkiv som projektet utvecklat. Aroseniusarkivet samlar digitaliserade konstverk, fotografier och dokument med koppling till den svenska konstnären Ivar Arosenius. Arkivet innefattar samtliga dokument från Göteborgs universitetsbiblioteks aroseniusarkiv fram till 1970, samt alla konstverk och dokument i Göteborgs konstmuseums, Nationalmuseums och Norrköpings museums ägo. Utöver dessa samlingar så har en stor mängd konstverk och brev i privat ägo digitaliserats och införlivats i arkivet. Arkivet omfattar idag fler än 4700 digitaliserade konstverk, dokument och fotografier.

Vad är ett generöst gränssnitt?

Ett sätt att beskriva ett generöst gränssnitt är att det kommunicerar data visuellt, snarare än genom ord eller analys. Då gränssnittet erbjuder i sig självt en tolkning av datan måste det därför utformas för att vara relevant för det material som ska kommuniceras. När det talas om generösa gränssnitt så handlar det nästan uteslutande om kommunikation av kvantitativ data, att presentera stora mängder objekt på ett sätt som nästan abstraherar bort det enskilda objektet. Detta reflekterar utvecklingen inom digital humaniora där vi via digitalisering nu har möjlighet att se nya mönster i författarskap, eller följa utvecklingen av koncept över tid rum. Men kan man även vara generös på andra sätt?

Kollage av skärmbilder som representerar de olika mobilapplikationer som utvecklades av Aroseniusprojektet.
Aroseniusprojektet utvecklade en rad mobilapplikationer.

Vad vi ville uppnå med vår design

I Aroseniusprojektet var vi intresserade av att mildra effekten av vad som förlorats i digitaliseringsprocessen där ett fysiskt dokument fullt av djup och historia översatts till en högupplöst avbildning. Vi utformade därför flera distinkta gränssnitt där vi utforskade olika sätt att kommunicera både kvantitativ och kvalitativ data som tillät en användare att närma sig olika aspekter av materialet i Aroseniusarkivet. I ett av gränssnitten nyttjades virtual reality för att skapa en känsla av rumslighet, i två andra pekskärm för att komma nära dokumentens materialitet och bättre kunna kommunicera artefakters inbördes relationer. Det var dock webbgränssnittet som band samman allt.

Aroseniusarkivets landningssida med ett galleri av slumpmässigt utvalda konstverk av Arosenius.
Aroseniusarkivets landingssida i grundläge.

Om vårt webbgränssnitt

För att uppmuntra till utforskning av materialet så är samtliga digitaliserade konstverk och dokument tillgängliga direkt på arkivets startsida, utan att användaren behöver skriva in något sökord eller navigera några sidhierarkier. Sökfältet innebär ofta en portvakt som kan vara svår att ta sig förbi. Att göra materialet tillgängligt direkt är inte enbart för att hjälpa den oinvigde: i ett digitalt arkiv utgör sökfältet och sidans hierarki en svart låda där användaren förväntas lita på att metadatan är korrekt registrerad och materialet är sorterat efter principer som överensstämmer med användarens förväntningar. Genom att istället göra allt material tillgängligt med en gång så släpper vi in användaren direkt i arkivrummet och öppnar alla lådor. Inget material göms undan och vi har medvetet använt oss av så lite text som möjligt. Arkivet är i centrum, inte gränssnittet. Genom att skrolla neråt så laddas först alla konstverk in, sedan alla fotografier och sist övriga dokument. Vi kallar detta grundläge för Galleri och ordningen på konstverken slumpas fram så att den användare som återvänder alltid ska kunna upptäcka något nytt. Layouten och upplösningen anpassas efter skärmstorleken och fyller upp allt tillgängligt utrymme för att användarens vy helt ska fyllas av arkivmaterialet. På en 5k-skärm är enskilda dokument, uppställda fem i bredd, stora nog att kunna läsas direkt i gallerivyn. Förutom Galleri så har startsidan flera andra lägen som sortera materialet på olika sätt, däribland Bildmoln och Ordmoln.

Aroseniusarkivet i bildmolnsläge.
Aroseniusarkivet i bildmolnsläge.

Bildmolnet nyttjar maskininlärning till att sortera alla konstverk och fotografier med hjälp av deras visuella relationer till andra verk i arkivet. Linjer, mönster, ljus och färger används här för att ge en ny ingång till materialet. Resultatet är ett landskap av bilder som användaren kan navigera i tre dimensioner. Ordmolnet ger en överblick över den vanligast förekommande metadatan där taggar som förekommer oftare får en mer framträdande position. Därigenom kan ordmolnet nyttjas till att snabbt få en ingång till de viktigaste stråken i arkivet.

Aroseniusarkivet i ordmolnsläge.
Aroseniusarkivet i ordmolnsläge.

För att uppmuntra till ett fortsatt utforskande leder varje objekt vidare genom samlingarna och utgör därför inte en slutpunkt utan en början. När användaren klickat på ett objekt fyller konstverket eller dokumentet upp hela skärmen för att skapa en närhet till det, men under objektet genereras automatiskt minigallerier baserade på metadatan eller objektets utseende. Minigalleriernas funktion är att ständigt visa upp något nytt som lockar till att klicka vidare till nya konstverk eller dokument. Varje galleri har en knapp i högra hörnet genom vilken verkens relativa storlek kan aktiveras (i den mån det finns uppgifter registrerade om verkens storlek). Detta för att motverka den normalisering av storlek en digitalisering leder till och ge en inblick i hur Arosenius jobbade i olika skalor för olika motiv.

Aroseniusarkivet i minigalleriläge.
Aroseniusarkivet i minigalleriläge.

Kort om våra appar

Utöver möjligheten att sortera materialet på olika sätt finns det möjlighet att filtrera innehållet i arkivet så att besökaren tex. kan få en tidslinje över alla dokument som har med utställning att göra, eller en katalog med enbart målningar av Eva och Lillan. Men framförallt möjliggör dessa filter övriga gränssnitt. Gränssnittet Dockhemmet ordnar arkivmaterialet från hemmet i Älvängen spatialt på en mikronivå där fotografiers och konstverks vinklar iscensätts och förs samman igen, virtuellt, på den plats de härstammade ifrån. Detta gränssnitt fungerar som en ingång till webbgränssnittets gallerier med älvängenmaterialet. I gränssnittet Lillans Resor, en app vi skapat kring Kattresan och Månresan, så kan vi länka direkt till ett galleri med konstverk och dokument som rör Lillan. Hon var en verklig person, Ivars dotter, och gränssnittet binder samman sagan med arkivet. Vi kan följa den lilla flickan i den röda klänningen från den första teckning som gjordes av henne som nyfödd till hennes barnbarn Per Wiks minnesord över henne.

Digitalt kulturarv i skolan, del 2

Bild på skolresebarn tillsammans med sin lärare
Barn från Karungi på skolresa, c:a 1910-1915. (Nordiska museet, Public Domain)

Sommarlovet närmar sig, men kartläggningen av hur digitalt kulturarv används i skolan fortsätter. Under våren har vi intervjuat pedagoger inom skolväsendet, museipedagoger, elever med flera, men också analyserat en stor enkät och sammanställt tidigare undersökningar och rapporter.

Snabbt såg vi att lärresurser som har med kulturarv att göra inte bara finns hos kulturarvsinstitutioner, utan skapas och förmedlas av en mängd andra organisationer och personer. Denna mosaik av aktörer innehåller bland annat kommersiella läromedelsproducenter och olika intresseorganisationer, men också enskilda pedagoger som delar med sig av egenskapat material till sina kollegor. I detta sammanhang är museer, arkiv och världsarv inte bara producenter av digitala lärresurser utan också möjliga leverantörer av material (till exempel historiska fotografier) till andra producenter.

För pedagogerna på förskolor och skolor är brist på tid ett återkommande och stort problem, som innebär att de har begränsade möjligheter att själva söka fram, skapa eller omarbeta digitala lärresurser. Digitalt kulturarvsmaterial behöver vara tillräckligt hittbart, det vill säga inte bara finnas publicerat utan också vara möjligt att hitta på det sätt som målgruppen söker, för att nå fram. Det behöver också vara paketerat på ett sätt som gör att pedagogen kan lyfta in det i sin undervisning utan att behöva göra stora anpassningar.

Vår kartläggning ska så småningom leda fram till en handlingsplan för hur skolans användning av digitala kulturarvsresurser kan förenklas och förbättras. Målet med det övergripande uppdraget är att det ska bli enklare för alla elever i de utpekade skolformerna – förskola, förskoleklass, grundskola och motsvarande skolformer, gymnasieskola samt gymnasiesärskola – att få möta och använda kulturarvet i sitt lärande.

Har du frågor om kartläggningen eller vill du bidra med dina erfarenheter? Kontakta gärna delprojektledare Matilda Björn, matilda.bjorn@raa.se.

Skolbarn sitter i ett skogsbryn och handarbetar, övervakade av en lärare.
Skolelever handarbetar i naturen, Östhammar, Uppland. (Foto: Skötsner-Edhlund. Public Domain)

Funkar generösa användargränssnitt?

Här kommer det sjunde och sista inlägget i vår serie om generösa gränssnitt för kulturarvssamlingar. I det här inlägget sammanfattar vi resultaten och även de insikter vi tror oss ha vunnit genom utvärderingen. Vi ger också en fingervisning om hur vi går vidare efter utvärderingen och hur vi kan stödja kulturarvsorganisationer som skulle vilja bygga generösa gränssnitt till sina samlingar.

A moodboard of prints, textiles and jewellerty featuring floral designs.
Skärmbild från en av de generösa prototyper vi utvecklade och utvärderade.

Frågor och svar

När vi började utvärderingen hade vi ett antal frågor vi sökte svaren till:
– Varför finns det inte flera generösa användargränssnitt i produktion?
– Tycker användare om generösa användargränssnitt?
– Är de svåra och därmed kostsamma att utveckla och förvalta?
– Om användare tycker om dem, hur kan vi uppmuntra och stödja kulturarvsorganisationer att skaffa sig dem?

De fyra prototyper vi utvecklade (1, 2, 3, 4) och de användartest vi genomförde var medel i målet att söka svar på dessa frågor. Fick vi svar? Ja, vi tror det.

Vad tycker användarna?

Om vi börjar med frågan om användarna tycker om dem så är svaret: ja. OM de används till det syfte och till den typ av användarbeteende de är avsedda för: digitala flanörer som söker inspiration men inte riktigt vet vad de exakt söker. De upplevs sannolikt som långsamma och omständliga av användare som söker information och referenser om ett ämne eller företeelse de vet att de söker efter. Det är stor skillnad att optimera en tjänst för t.ex. en användare som söker ”Jag vill hitta fakta om målningen Bataverna trohetshed” jämfört med en användare som söker inspiration för sitt eget skapande ”jag vill hitta inspiration för ett mönster jag kan trycka på min nya t-shirt, jag tror den ska vara blå och med växtliknande mönster”. Det är också stor skillnad mellan att t.ex. söka efter ett specifikt båtmanstorp på Listerlandet och att söka en översikt över hur många och var alla kända båtmanstorp finns i Sverige. Kort sagt: Don efter person!

Är de svåra och kostsamma att utveckla?

Generösa gränssnitt är tajtare kopplade till mer specifika användarbeteende och innehållsbehov än sökcentrerade tjänster. Det gör att det är svårare, och ibland kanske olämpligt, att utveckla eller använda generiska design- och tekniklösningar. De kommer därför inte heller som inbyggda eller tillvalstillägg i de samlingssystemprodukter som museer oftast köper in. Det gör att utvecklingen av generösa användargränssnitt ofta är en fråga om att skräddarsy lösningar. Sådana är ofta mera kostsamma än standardlösningar, de kräver antingen köp av eller att man har egen design och utvecklingskapacitet. I fallet generösa användargränssnitt behöver också design och mjukvaruutvecklingskompetensen kombineras med innehållsexperter (intendenter, curatorer) i ett tajt samverkande team för att det ska bli ett bra resultat.

Varför finns det så få generösa användargränssnitt i produktion?

Väldigt få museer eller andra kulturarvsinstitutioner i Sverige har den kombination av kompetenser som behövs för att utveckla generösa användargränssnitt i sin egen organisation. Man nöjer sig också oftast med att använda det sökgränssnitt som kommer på köpet med det samlingsförvaltningssystem man valt att köpa in. En storlek får därmed passa alla. Vi bedömer att detta är huvudanledningen till att generösa användargränssnitt inte används av så många kulturarvsinstitutioner, i Sverige och internationellt.

Vad kan Riksantikvarieämbetet och andra göra?

Det vi på Riksantikvarieämbetet, tillsammans med mer resursstarka större kulturarvsinstitutioner, skulle kunna göra för att uppmuntra och stödja fler att börja använda generösa användargränssnitt är att dela kunskap, leda med goda exempel, och även dela, i form av öppen källkod och god dokumentation, tekniska lösningar.

En möjlighet för framtiden kan också vara att resursstarkare institutioner tillsammans utvecklar och erbjuder mera färdiga sk ”widgets” som icke-tekniska användare kan skapa och bädda in på sina egna sidor. För att exemplifiera och vara mer konkret med hur ens sådan lösning skulle kunna fungera så ta en titt på Knight Lab:s widgets för kartor, tidslinjer, virtual reality-visare, m.fl. Utvecklingen, och framförallt den långsiktiga förvaltningen, av en sådan uppsättning generösa ”widgets”, fria att använda för alla svenska kulturarvsinstitutioner, är dock resurskrävande och skulle bäst lösas av ett samverkande konsortium av flera kulturarvsinstitutioner.

Resultatkommunikation och införandestöd

All den källkod och dokumentation som vi tagit fram är förstås fritt tillgänglig för andra att använda och därmed kanske komma igång snabbare, enklare och billigare med sin egen utveckling.

Den här bloggserien är också en del av hur vi sprider resultaten från utvärderingen. Men det är inte det enda! Vi tror mycket på det personliga mötet och påbörjade därför att presentera utvärderingen på konferenser och seminarium innan den den ens var färdig. Den närmaste tiden kommer vi att delta på flera konferenser och seminarier för att specifikt presentera och tala om vår utvärdering. De är:

– 11 april, Östersund, Vårmötet, Pass 3: Vägen till en lustfylld databas

– 25 april, Göteborg, Digikult

– 23 maj, Stockholm, Seminarium om innovativa gränssnitt

I mån av tid kommer vi också gärna på besök till er konferens eller organisation för att på plats berätta om generösa användargränssnitt och hur de kan stödja er organisation att bättre ta tillvara på era digitaliserade samlingar. Det är bara att ta kontakt!

Tack!

Till sist, ett tack till de museer som vara våra partners i den här utvärderingen: Nordiska museet, Nationalmuseum, Statens museer för världskultur, och Malmö museer. Tack också till de frilansare och konsulter som på ett bra sätt genomfört sina uppdrag: Martin Törnros/Interaktiva rum, Olivia Vane, och Delorean.

Hur kan man få översikt över en samling med över sju millioner poster?

Vi fortsätter vår serie om att göra kulturarvssamlingar sökbara ”utforskningsbara” online. I detta det näst sista inlägget presenterar vi en prototyp som är ett försök att göra riktigt omfattande kulturarvsdatabaser ”greppbara”.

Hur kan man göra det enkelt för någon att förstå vad som finns i en riktigt stor databas? Man kan skriva: ”Databasen omfattar ca 7 millioner poster” och därefter hänvisa användaren till en sökruta. Men kan vi verkligen inte erbjuda något bättre än så? I vårt första blogginlägg om generösa användargränssnitt redovisade vi de designprinciper som ger vägledning:
– Show first, don’t ask (provide rich overviews without search)
– Provide samples and clues (using collection content)
– Show relationships (between collection features)
– Provide rich primary content (deliver on the promise)

Med utgångspunkt i den första principen valde vi att utveckla en prototyp som försöker ge just en översikt över en väldigt stor databas med kulturarvsinformation. De andra prototyperna vi utvecklade var ju alla baserade på mindre urval av innehåll. Vi tog därför som utgångspunkt K-samsök som är en samling av kulturarvssamlingar. Totalt innehåller K-samsöks databas fler än sju millioner poster! Den officiella söktjänst som finns för K-samsök är Kringla. Dess landningssida, med de sex ”boxarna” som visar olika typer av objekt och hur många de är ger faktiskt en viss översikt och gör det med innehåll taget från samlingen, men därefter är det sökrutan som gäller.

Vi valde därför för att gå en mer abstrakt väg med fokus på informationsvisualisering som går bortom en grundläggande indelning i objekttyper och antal. Prototypen vi utvecklade ska ses som ett möjligt komplement till (en ny version av) Kringla, inte alls som en ersättning. För att spara oss tid och pengar utgick vi från en design (länk till pre-print version av en artikel om designarbetet) och källkod som Potsdam Urban Complexity Lab gjort för Deutsche Digitale Bibliothek. Det finns ingen anledning att återuppfinna hjulet och Deutsche Digitale Bibliothek försökte tackla precis samma problem som vi: hur kunna ge översikt och insikt i en samling som är så stor?

The landing page for the Kringla Visualized prototype
Kringla Visualiserats landningssida, svensk version.

Vi behövde givetvis göra vissa anpassningar av källkoden men det gick ändå ganska raskt att utveckla vår prototyp ”Kringla Visualiserat/Visualized”. Prototypen ger användaren en översikt över innehållet i K-samsök baserat på tid, nyckelord och platsnamn (i vårt fall landskap). De visualiserade översikterna är interaktiva och länkade till den vanliga versionen av Kringla när användaren vill klicka igenom för att se detaljer om ett eller flera enskilda objekt.

The timeline of Kringla Visualized where the time-selection matches the Nordic Iron Age, 500BC-1050AD
Den interaktiva tidslinjen med ett tidsurval som motsvarar svensk järnålder. Notera att ordmolnen under tidslinjen uppdateras baserat på tidsurvalet. Järn förefaller förvisso vara populärt på järnåldern.

Tidslinjen visade sig också vara till nytta för att upptäcka datakvalitetsproblem! Om man ska tro tidslinjen så finns det flera fotografier i K-samsök utförda innan fotografi uppfanns. En närmare titt visar att det förstås inte är frågan om vare sig tidsresenärer eller att fotografikonsten faktiskt uppfanns av en anonym nordisk bronsåldersbo. Det är givetvis felaktiga metadata som spökar! Ibland enkla misstag men ofta att datumet för fotografiet och dateringen av fotografiets motiv blandats samman.

Timeline showing a number of photographs taken long before photography was invented. Metadata errors are the cause.
Felaktiga metadata eller tidsresenärer?

En annan vy som finns tillgänglig i prototypen är en översikt över antalet poster av en viss objekttyp (Kulturlämning, Byggnad, Fotografi, Föremål, Konstverk, etc.) som det finns i K-samsök för varje landskap. Den här typen av översikter vet vi att många forskare och handläggare är intresserade av att ha tillgång till.

Charts visualising the number of objects of a specific type per Swedish province.
Visualisering av antal objekt av varje typ per landskap.

Det man ska vara medveten om när man visualisera statistik på detta viset är förstås att uppmuntra användarna till källkritik. Det finns många aspekter man behöver väga in när man tolkar statistiken, t.ex. vilka landskaps kulturarv är mest befolkade? Eller har ar flest starka kulturarvsinstitutioner?

Den här vyn, om man går vidare och utvecklar prototypen till fullödig produkt, skulle kunna utvidgas till att låta användaren välja andra geografiska indelningar (Län, Kommun, Socken) men också välja att se statistik på finare klassificeringar under objekttyperna. Exempel på detta skulle kunna vara olika byggnadstyper (Slott, Koja, Torp, Stadshus, etc.), olika fornlämningstyper (Runsten, Hög, Boplats, etc.), olika föremålstyper (fibula, brakteat, flintyxa, etc.), eller olika konstverksformer (målning, skulptur, vävnad, etc.). En annan möjlighet vore att välja arkeologisk periodindelning, århundraden eller årtionden som en dimension att segmentera graferna.

Testa gärna Kringla Visualiserat själva! Och om ni har feedback och synpunkter så är dessa mycket välkomna. Maila dem gärna då till ksamsok@raa.se.

Källkoden till Kringla Visualiserad/Kringla Visualized är tillgänglig och öppet licensierad.