Statens maritima museer (SMM) lägger ut filmer på Vimeo
SMM lägger sedan en tid ut mycket intressanta filmer på Vimeo, t ex från bärgningen av Vasaskeppet. Intressant att de använder Vimeo istället för t ex Youtube. Skulle vara intressant att få höra en motivering.

Excavation of the Vasa ship from Statens maritima museer on Vimeo.

Tekniska museet använder Bambuser
Tekniska museet har börjat använda Bambuser, senast när de testflög ett Bleriot XI från 1918 i helgen. De finns även på Youtube.

Jag (Johan Carlström) gästbloggar på Creative Commons Sveriges blogg

Omeka, Open Source-system för arkiv, museer, föreningar m fl
Omeka är ett fritt verktyg för att skapa och dela med sig av mindre samlingar, kanske inom ramen för ett tema. Det finns funktioner för att skapa virtuella utställningar, samla in berättelser, geotaggning, kommentarer mm. Jag har bara skummat innehållet men det verkar finnas potential. Någon som testat?

What Is Omeka from Omeka on Vimeo.

Översikt över de större postionsbaserade tjänsterna.

by  Mark Fidelman

Visby, 1870-talet. Fotograf: Okänd

Riksantikvarieämbetet har de senaste åren intensifierat sitt arbete med med att att göra kulturarvsinformation både mer tillgänglig och användbar för så många som möjligt. Vi har tidigare berättat om bl a Flickr Commons-projektet och de egna tjänsterna K-samsök, Kringla och Platsr.

Arbetsprocesserna kring dessa projekt – och den tekniska utvecklingen som sådan – har aktualiserat en del avgörande juridiska frågor. Det har funnits oklarheter kring bl a upphovsrättslagens tillämpning, och myndigheten har nu efter långa och breda diskussioner formulerat sin hållning i en intern policy.

En grundläggande utgångspunkt är att samlingarna tillhör medborgarna, även om de förvaltas av myndigheten. Riksantikvarieämbetet avser att i fortsättningen digitalisera för tillgängliggörande, vilket innebär att material som inte får spridas prioriteras ned. Det är vidare viktigt att alla material, vid webbpublicering, tydligt licensieras och märks upp så att användarna förstår hur text och bilder får användas vidare. Hur det ska gå till återkommer vi till i en planerad handlingsplan.

Här nedan följer policyn:

Riksantikvarieämbetet förvaltar i sina arkiv, bibliotek och databaser stora mänger kulturarvsinformation. Riksantikvarieämbetet arbetar målmedvetet, och med full respekt för upphovsrätten, för att till­gäng­liggöra så mycket som möjligt av denna information. Den information som tillgängliggörs skall vara klarerad enligt de lagar och regelverk som styr spridning och använd­ning av digital information. Det innebär att Riksantikvarieämbetet:

1. respekterar upphovsmannens ideella rättigheter. Dennes namn anges alltid. Är upphovsmannens identitet obekant anges detta med ”Foto­graf: okänd”. Myndig­heten betraktar det som god sed att följa denna grund­regel även för äldre material med utslocknade rättig­heter.
2. alltid anger tydligt om bilder publiceras i bearbetat skick, t ex be­skurna, re­tu­sche­rade eller förstorade. Myndig­heten betraktar det som god sed att följa denna grund­re­gel även för äldre material med utslocknade rättig­heter.
3. respekterar de ekonomiska rättigheterna. Allt material märks tydligt med licens/upphovsrättslig sta­tus, och publiceras under explicita användar­villkor.
4. webbpublicerar sitt material med beständiga län­kar och efter­strä­var en injicering av grundläggande metadata i själva datafilerna.
5. erbjuder enkla kontaktvägar för den som even­tuellt har syn­punk­ter eller invänd­nin­gar rörande myndighetens bild­pub­licering. Nätet är alltid öppet och därför är myn­dighetens kanaler alltid tillgängliga och kan garantera en snabb re­aktion vid even­tuella klagomål. Alla sådana kontakter, liksom av dessa föran­led­da åtgärder, dokumen­teras utförligt.
6. bedömer att myndighetens fotografier generellt sett är att betrakta som bil­der. Det be­tyder att upphovs­rätten löper ut 50 år efter produktionsåret och att myndigheten kan bortse från upp­hovsman­nens dödsår. Över­gångsregler till lagen (1960:729) om upphovsrätt till lit­terära och konstnärliga verk gör att alla foto­grafiska bilder som tagits före 1969 redan idag är fria.
7. publicerar allt material med utslocknad upphovs­rätt utan restriktioner. Scanning genererar inte ny upphovsrätt och vad som i analog form är fritt tillgängligt, ska vara det även i digital form.
8. utgår ifrån att myndigheten äger den ekonomiska upp­hovs­rätten till det mate­rial som producerats av anställda och som finns i myndighetens arkiv. Sådana bilder kan publiceras utan restriktioner.
9. tar emot nytt material från externa fotografer och samlare bara om det kan överlåtas med fri förfoganderätt i icke-exklusiva avtal utan för­be­håll. Samma villkor bör gälla vid arvoderad uppdrags­foto­gra­fe­ring.
10. digitaliserar material för att tillgängliggöra det. Finns det ma­terial i myndig­­he­tens förvaltning som, av upphovsrättsliga skäl, är låst för viss an­vändning mås­te starka skäl till för att det ska prioriteras för digitalisering.
11. vinnlägger sig om att göra digitaliserat och webb­publicerat material så brett känt och lätt att hitta som över huvud taget är möjligt.

>>Johanna Berg jobbar med verksamhetsutveckling och ABM-samverkan på Riksantikvarieämbetet.

Shanghai by night. Utsikten från “the Bund” över skyskraporna i finansdistriktet. Foto: Jerker Moström.

Inte helt oväntat är förstås Expo 2010 den största, mest påkostade och sannolikt mest välbesökta världsutställningen någonsin. Hittills har man snittat på 400 000 – 500 000 besökare per dag. Någon har beräknat att ca 70 miljoner människor kommer att ha besökt världsutställningen innan den stänger i höst.

Utsikt över Expoområdet från den svenska paviljongens tak. Foto: Fredrik Lind.

Shanghai väcker många motstridiga känslor. Stadens expansiva utveckling är resultatet av en målmedveten satsning från den kinesiska staten att göra den till Asiens finansiella centrum. Utvecklingen drivs också på av en nästan ofattbart kraftig urbanisering med trångboddhet, trängsel, luftföroreningar och trafikökningar som följd. Skyhöga markpriser leder till så omfattande rivningar av äldre bebyggelse att efterkrigstidens hårdhänta hantering av svenska stadskärnor bleknar i jämförelse.

Tripp, trapp, trull. Den äldre bebyggelsen försvinner i snabb takt. Fortfarande finns den kvar, insprängd mellan höghusen. Mu-en kyrkan, i centrala Shanghai byggd på 1880-talet av amerikanska missionärer. Idag har kyrktornet fått konkurrens av betydligt högre grannar. Foto: Jerker Moström.

Shanghai är Kinas rikaste stad men de sociala klyftorna är samtidigt mycket stora. Shanghai har en ”floating population” som omfattar flera miljoner människor, dvs. fattiga, immigrerade arbetare utan några egentliga rättigheter och många dessutom utan bostad som förser den snabbt växande staden med billig arbetskraft.

Samtidigt satsar man kraftfullt på att göra Shanghai till en mer hållbar stad. Särskilt synligt är detta när det gäller miljövänliga transporter. Elmotorcyklar är vanliga i Shanghai och tunnelbanan imponerar verkligen. År 1995 invigdes den första tunnelbanelinjen och nyligen passerade Shanghais tunnelbana Londons som tidigare var världens största om man ser till den sammanlagda spårlängden. Fram till 2020 planerar man ytterligare 350 km spår, vilket nästan är en dubblering av det nuvarande systemet – en kollektivtrafiksatsning i en klass för sig!

Den ultramoderna tunnelbanestationen People’s square, en av världens största stationer i världens största tunnelbana. Foto: Jerker Moström

Shanghai är dessutom en trygg och vänlig stad. Rån, våldsbrott och skadegörelse i det offentliga rummet är mycket ovanligt. Du kan röra dig varsomhelst närsomhelst utan att känna dig otrygg.

“Better City – Better Life”, Expo 2010:s slogan. Man  kan fundera på om det är rätt ordning. Kan en “bättre” stad verkligen ge ett bättre liv eller är det genom att ge människor ett bättre liv som vi får en bättre stad? Foto: Jerker Moström.

Avslutningsvis kan vi konstatera att även om Shanghai ställer frågor om ekonomisk, social, miljömässig och kulturell hållbarhet på sin spets, så är de i mångt och mycket samma frågor som vi står inför här i Sverige. Om det finns skillnader kanske det i första hand handlar om just skalan. Shanghai är ju som sagt extra allt – av allt…

>> Jerker Moström & Michael Frisk

Nu når Riksantikvarieämbetet mer och mer ut i världen med sina bildsamlingar. Nyttan och nöjet med att visa bilder på en global och social webb som Flickr Commons blev ännu mer uppenbar den 12 augusti, då en artikel om Carl Curmans spanska fotografier från 1878 publicerades i Spaniens största dagstidning El País.

En Flickr-medlem – “MoehAF” (Mokhtar Atitar de la Fuente) – kontaktade oss för ett tag sedan via Riksantikvarieämbetets sida på Flickr Commons. Han är bildredaktör på El País och ville skriva om Carl Curmans spanska fotografier.

Resultatet blev en utförlig artikel om bilderna, om Carl Curmans bakgrund och fotografiska verksamhet och om resan till Spanien 1878 som nygift med Calla Curman. Nyttan för Riksantikvarieämbetet med att visa bilder på Flickr och få hjälp med bildidentifikation beskrivs också.

Sacromonte i Granada. Lokaliserat av en Flickr-medlem som också identifierade gator och en kyrka på bilden. Foto: Carl Curman

Gensvaret för artikeln – som också spreds via Twitter – blev enormt. Fredagen den 13:e registrerades 26 270 enskilda visningar på Flickr Commons av Riksantikvarieämbetets bilder eller bildström. Under fredag – söndag registrerades sammanlagt över 47 000 bildvisningar.

Flera av bilderna har sedan artikeln publicerades blivit lokaliserade genom Flickr-användarnas kommentarer och i “notes” (kommentarer som läggs in i bilderna). De har också identifierat byggnader, kyrkor, gator och annat. En diskussion pågår i kommentarer – om platser och om spanska dräkter och byggnader.

Internet är inte institutionellt eller nationellt – det är globalt. Vi söker upp världen – och världen tackar oss – inte bara konkret genom att uttrycka uppskattning, utan också genom att ge oss ny information som vi behöver för att höja kvaliteten på de samlingar vi förvaltar.

Ett annat givande möte – denna gång ett fysiskt – var ett besök jag gjorde på Library of Congress, the Prints and Photographs Division, i Washington, DC i början av juli. Där hade jag bland annat nöjet att diskutera Flickr Commons med amerikanska kollegor på den institution som tog initiativet till The Commons 2008. Vi pratade om det dagliga jobbet, om framtida planer och om våra gemensamma erfarenheter av hur otroligt bra det funkar att visa bildsamlingar på Flickr – om all hjälp vi får med taggning och bildidentifiering och om den uppskattning vi får av alla som “bara” är jätteglada över att vi visar bilderna och delar med oss.

>> Anna Boman jobbar med bildsamlingarna och Flickr Commons på Riksantikvarieämbetet.

Fyrar och fyrplatser är fina byggnader och miljöer, med en speciell och viktig funktion vid kusterna. Förr var fyrarna bemannade – idag är de automatiserade. Fyrar kan se ut på många olika sätt… I våra bildsamlingar stötte jag på en svartvit bild av ett fyrhus söder om Borgholm på Öland. Borgholms slottsruin syns vid horisonten. Två unga kvinnor i långa klänningar står arm i arm intill en stenmur. Är det kanske fyrvaktarens döttrar?

Det skulle vara intressant att veta om huset finns kvar idag och vad det har för historia. Bilden är tagen av fotografen Carl Fredrick Lindberg och den digitala bild vi ser är skannad från ett glasnegativ.

Foto: Carl Fredrick Lindberg, 1875

En annan bild av samme fotograf från en plats i närheten är daterad 1875 och det troliga är att bilderna togs vid samma tillfälle. Den lilla träbyggnaden på den andra bilden har antagligen använts som förgrund för att få djup i bilden av slottsruinen.

>> Anna Boman jobbar med bildsamlingarna och Flickr Commons på Riksantikvarieämbetet.

Två fotografer har med 118 års mellanrum klättrat upp i tornet till Visby S:ta Maria domkyrka för att föreviga vyn över Visby mot Östersjön, med hamnen och Almedalen. En hel del har förändrats, men mycket är sig likt. S:t Lars medeltida kyrkoruin i förgrunden ser ut att spana ut över Almedalen och havet.

Fotograf: okänd, 1888

Den äldre bilden från 1888 visas också på fotosajten Flickr Commons, där hittills över 600 bilder ur Riksantikvarieämbetets bildsamlingar har laddats upp för att visas, kommenteras och delas med bildintresserade från en hel värld.

Ta en titt i Flickr Commons på fler bilder från Visby och Gotland, eller från andra delar av Sverige och Europa för omkring 100 år sedan eller mer.

>>Anna Boman jobbar med bildsamlingarna och Flickr Commons på Riksantikvarieämbetet

De gotländska kyrkorna är fyllda av text. I väggmålningarna, på gravhällarna i kyrkogolvet och på många av inventarierna finner man meddelanden från medeltiden. Dessa är inte alltid så lätta att läsa och förstå. Ibland består skriften av latinska bokstäver men lika ofta stöter man på runor. De senare verkar ha varit särskilt populära i de mer tillfälliga inskrifter som kan finnas inristade i väggputsen inne i kyrkan, och som lättast lokaliseras med hjälp av släpljus från en ficklampa.

I vissa kyrkor som Lye och Bunge finns utrymmen som är proppfulla med denna typ av ristningar, medan de i andra lyser med sin frånvaro. Till de senare hör Träkumla kyrka, som länge har saknat kända runinskrifter. På min sista arbetsdag på Gotland före sommaren gjorde jag av en tillfällighet ett besök i denna kyrka och noterade då att det fanns gott om klotter med latinska bokstäver på den norra korväggen ovanför den korstol som står där. I väggen finns en fyrkantig nisch och när jag lyste in i den med min ficklampa upptäckte jag fem runor ristade i den vänstra smygen av nischen. Jag trodde då att jag hade gjort en nyfynd, men senare efterforskningar i ATA i Stockholm visade att runorna hade upptäckts redan 1998 i samband med renoveringen av kyrkan. Däremot har inskriften aldrig blivit runologiskt undersökt eller publicerad.

Det ser närmast ut som det står kemek, men den första runan kan också vara tänkt som m och den sista eventuellt som f. Något begripligt fick jag inte ut av detta, men runorna var uppenbarligen ristade i äldre tid, eftersom ristningspåren delvis var täckta av putslager.

Några dagar senare var jag tillbaka för att försöka ta en bättre bild och jag hade engagerat min åttaåriga dotter att hålla ficklampan. När vi var klara bad jag henne att lysa lite på väggen på egen hand medan jag gjorde några anteckningar. Det dröjde inte många minuter innan jag hörde: “Pappa, jag har hittat fler runor”, och mycket riktigt fanns det en svagt ristad rad med otvivelaktiga runtecken:

Foto: Magnus Källström

Ristningslinjerna var delvis fyllda med puts, men det gick att läsa h(i)-rs—… och därefter fanns spår av ytterligare runor. Denna ristning är jag rätt säker på att ingen tidigare har sett, men inskriften är alltför skadad för att kunna tolkas med någon större säkerhet. Kanske har texten inletts med ett hi[e]r ‘här’, som eventuellt har följts av en form av verbet sitia ‘sitta’. Man kan i så fall spekulera om den anonyme ristaren har skrivit något i stil med “Här sitter/satt jag och…”, men fortsättningen får vi tyvärr aldrig veta.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Den här morgonen var det digitalisering av kulturarvsinformation som avhandlades. Johanna Berg,  Riksantikvarieämbetet och Katarina Renman Claesson, doktorand i civilrätt (immaterialrätt) och rättsinformatik satt i panelen.  På fråga inledde Johanna med att konstatera att med de stora mängder analog kulturarvsinformation som finns vill det till att vi väljer ut vad som är viktigast att börja med och ha en klar idé om hur vi väljer.

Frågan om vem som ska betala diskuterades och jag uppfattade det som att panelen och de flesta i publiken var överens om att det inte var en intressant fråga. Medel måste hämtas från många håll och det viktiga är att information som är fri idag inte låses in när den digitaliseras.

Karin Linder, DIK och Johanna Berg, Riksantikvarieämbetet under frukostseminariet i Rindi.

Foto: Rolf Källman (CC-BY)

Men, är det verkligen meningsfullt att t.ex. digitalisera alla föremål av en rikt representerad kategori? Svaret är att det bara är i användningssituationen man kan svara på frågan. Genom att kombinera olika slags information på t.ex. ett kartskikt så kan informationen för en användare ofta bli många gånger mer intressant och användbar http://www.kringla.nu/kringla/

Och när vi gör våra prioriteringar, hur ska vi då  kunna välja ut det som kommer att vara mest intressant för framtida användare.  För mig är svaret det självklara, att om framtiden vet vi ingenting. Vi kan bara välja utifrån vad vi själva sätter upp som viktiga kriterier. Vi måste tänka nu och långsiktigt på samma gång och tydligt redovisa hur vi resonerat. Då är också chansen störst att det vi lämnar efter oss blir intressant även i framtiden, om inte av andra skäl, så åtminstone som ett avtryck av vår egen tids syn på samhälle och kulturarv. Och så var det det här med finansieringen. Självklart måste det tillföras resurser, men vi måste också städa på vår egen trapp och sluta satsa pengar på projekt som inte har en plan för långsiktig drift och förvaltning eller på parallella insatser och dubbelarbete utan samverkan och samordning.

Foto: Lars Lundqvist (CC-BY-NC-SA)

Som statstjänsteman och övertygad om sociala mediers kraftfulla möjligheter i det dagliga arbetet möts man ofta av kollegors oro för att man genom att använda sociala medier ska hamna i situationer där man inte bör vara eller har svårt att ta sig helskinnad ur. Och visst är det så, och det gäller även när man som statstjänsteman skriver brev, mejlar eller pratar i telefon. Man måste alltid tänka på vad man säger och hur man säger det. På den punkten är det ingen skillnad när man kommunicerar via sociala medier. Men när allt blir mer öppet, transparent och ”nära”, så det är ju inte så konstigt att en tjänstemän ofta känner sig ängslig eller t.o.m. ”livrädd att man kan komma i konflikt med sitt uppdrag och sin tjänsteutövning” som Suss Forsmann Thullberg på myndigheten för yrkeshögskolan (YF) uttryckte sig som gäst hos Joakim och Brit.
Suss Forsman berättade om att sociala medier är ett utmärkt sätt för YF att komma i kontakt med medborgarna ”en myndighet driver inte opinion, men det är ett enkelt sätt att prata med folk”. Och hon trodde inte på att staten bör ta fram regler för hur statstjänstemän ska använda sociala medier, utan att det viktiga är att det man säger och gör är förenligt med det uppdrag man har och att vi pratar öppet om det.  Så fram för att bygga vidare på nätverk som digitala staten http://digitalgov.ning.com för att dela med sig av erfarenheter och diskutera hur vi gör för att kontinuerligt utveckla dialogen med medborgarna.

Foto: Per Liedner

Intresset var stort. Det krävdes gate-keeping enligt värsta nattklubbsmanér. Unga, gamla och barn väntade tålmodig på sin tur att får komma fram till borden där vi  väntade med material till solfjädrarna.

Michael Frisk agerar dörrvakt. Foto: Per Leidner.

Det var även mycket populärt att författa personliga kommenarer om staden i pratbubblor som sedan sattes upp på väggarna.

Foto: Per Liedner

När vi stängde dörrarna kl. 17.oo efter fem timmar öppen workshop hade vi endast tre ovikta solfjädrar kvar. Vi var omtumlade men glada över hur väl aktiviteten hade mottagits. Uppdraget slutfört med viss möda men mycket stort nöje.

Vi som genomförde workshopen, från vänster, övre raden: Gerard, Fredrik, Patricia, Per, Madeléne, Anita, Lena, Zchichang, Jerker, Michael och Suzanne. Foto: Jerker Moström

>> Jerker Moström & Michael Frisk