Hack4Europe Foto: Henrik Löwenhamn, Riksantikvarieämbetet (CC BY)
Det här inlägget är ett svar på Håkan Lindgrens debattartikel i GP.
En nedkortad variant av detta svar publiceras även i samma tidning.
Den omfattande mängd information som förvaltas av landets arkiv, bibliotek och museer är en nästintill outsinlig källa för att bygga kunskap och ge upplevelser om människors liv och verksamhet, igår såväl som idag. När informationen digitaliseras ökar tillgängligheten och användbarheten dramatiskt. Men det förutsätter att digitaliseringsarbetet drivs samordnat och efter tydliga riktlinjer. Därför har regeringen beslutat att inrätta ett samordningssekretariat för digitaliseringen av kulturarvet. Sekretariatet börjar sin verksamhet den 1 september i år. Jag har fått förtroendet att leda det.
På det seminarium på .SE, som Håkan Lindgren refererar till i sin debattartikel i GP den 10 augusti, framhöll jag vikten av att skilja på information och kunskap. Information är byggstenar i kunskapsprocesser men kunskap är alltid resultatet av en enskild individs lärprocess. Rätt presenterad och strukturerad kan den information som finns i samlingar av alla slag och den kunskap som finns hos institutioner och individer lättare bli till kunskap hos andra.
Att myndigheter och offentliga institutioner målmedvetet ska arbeta för att den information de förvaltar ska användas för att skapa positiva effekter i samhället är för mig en självklarhet, men att därmed säga att kunskap som inte leder till tillväxt inte är viktig är mig helt främmande. Men jag tror att kunskap så gott som alltid skapar tillväxt i den breda bemärkelsen – ekonomisk, social, kulturell, personlig med mera – som jag gav uttryck för på seminariet.
Så många som möjligt
Det kollektiva minne som förvaltas av minnesinstitutionerna kan utnyttjas så mycket mer än vad det gör idag och det är ett uppdrag och ansvar för många fler än minnesinstitutionernas personal och forskare att delta i det arbetet. Informationen behövs i en bred samhällelig kontext, långt vidare än inom ett ofta alltför avgränsat kulturområde. Men ska vi nå en ökad och bredare användning måste det vara möjligt och intressant för så många som möjligt att delta i arbetet. Det är ett av skälen till vikten av öppen data. Och det var därför jag visade exemplet med den nyutvecklade appen för ”nu-och-då-bilder”, sannerligen inte för att ”museerna ska vara förbannat tacksamma för att någon vill rota igenom deras samlingar efter något som de hoppas tjäna några spänn på.”
Appen var, när jag visade den, ett färskt exempel på ett av resultaten från en tävling som i samverkan mellan Europeana och nationella organisatörer i början av juni hölls i Stockolm, Barcelona, Poznan och London. Under ett dygn byggde inbjudna IT-utvecklare koncept till appar på de ca 3 miljoner av Europeanas 19 miljoner poster som är öppna och helt fria att använda. Resultatet var imponerande och visar på potentialen att arbeta tillsammans med kreativa och kunniga utvecklare som till vardags inte jobbar med kulturarvsfrågor. Just fotoappen som jag visade är dessutom ett exempel på hur användare kan delta i arbetet med att samla in ny information och hjälpa till med att ge underlag för kvalitetshöjning av information i minnesinstitutionernas databaser.
Att använda kommersiella gratistjänster för att lagra vårt kollektiva minne tror jag är en främmande tanke för alla verksamma inom kulturarvsområdet. Men att kommunicera informationen på flitigt besökta webbplatser är en alldeles utmärkt idé. Att lägga ut, inte lagra, delar av samlingarna på till exempel Flickr Commons, leder till kontakt och dialog med långt flera besökare än vad någon av världens minnesinstitutioner lyckats nå med hjälp av sina egna ofta dyrt utvecklade webbtjänster. Dessutom drar bildvisningar på Flickr Commons trafik till institutionernas egna databaser och webbplatser. På Riksantikvarieämbetet har vi kunnat konstatera att ingen annan av de satsningar vi gjort för att nå ut med vår information har gett så goda resultat i förhållande till de blygsamma resurser vi avsatt.
Den fantastiska hjälp vi fått av användare på Flickr Commons världen över, med att identifiera för oss okända motiv och på annat sätt höja kvaliteten i information är bara ett av de positiva resultat som det här arbetet fört med sig. Det som användarna bidrar med fångar vi upp och lagrar på myndigheten. Skulle Yahoo lägga ner tjänsten är det tråkigt, men skulle inte leda till att vi förlorar information eller att stora nedlagda resurser går till spillo eftersom vi inte behövt satsa några sådana och de hittills skördade effekterna finns kvar.
Att på ett kostnadseffektivt sätt vara där användarna är, genom att vara närvarande på någon eller några av de kommersiella gratisplattformarna, är ett väl motiverat arbetssätt för de myndigheter och institutioner – som finansierade med allmänna medel – förvaltar vårt gemensamma kulturarv.
Långsiktigt bevarande
Jag delar Håkan Lindgrens uppfattning att en hållbar långsiktig lagring av digitaliserad eller digitalt född information är en central fråga i det fortsatta arbetet. Men att arbetet idag sker aningslöst och utan tanke på val av beständiga format, genomtänkta metadata med mera håller jag inte med om. Riksarkivet tar sedan 1970 emot och bevarar handlingar i digital form från statliga myndigheter.
Kungliga Biblioteket tar på motsvarande sätt emot och bevarar publicerat material i digital form. Svenska minnesinstitutioner är aktiva inom olika forsknings- och utvecklingsprojekt, såväl nationellt som internationellt. Men även om mycket görs inom detta arbetsfält så återstår många frågor att lösa. Därför är det långsiktiga bevarandet tydligt utpekat i regeringens uppdrag till Riksarkivet att inrätta ett samordningssekretariat för digitalisering, digitalt bevarande och digital förmedling av kulturarvet.
Samordningssekretariatet kommer att vara en liten avdelning på Riksarkivet. Ett lyckat resultat bygger därför på en bred samverkan inom kulturaravsområdet och som en garant för detta finns en styrgrupp med representanter från de myndigheter och institutioner som medverkar till finansieringen av sekretariatet. Här ingår Riksarkivet, Kungliga Biblioteket, Riksantikvarieämbetet representanter från centralmuseerna.
Men det räcker inte med en väl förankrad och samordnad verksamhet inom kulturarvsområdet. Ett framgångsrikt kulturarvsarbete är alltid väl integrerat i andra breda samhällsfrågor och därför måste samordningssekretariatet söka ett gränsöverskridande samarbete med övriga samhällssektorer, offentliga så väl som privata. Arbetet kommer att präglas av öppenhet och genomsiktlighet. Jag ser fram mot fortsatta samtal och debatter med många infallsvinklar och deltagare.
Tillägg: Även Pelle Snickars från Kungliga Biblioteket har svarat Håkan Lindgren.
Rolf Källman är chef för Informationsavdelningen på Riksantikvarieämbetet och från och med 1 september leder han Samordningssekretariatet för digitalisering på Riksarkivet.
Nya kommentarer