Kategori: FMIS/fornsök

Bilder ger information och kunskap – när de används

Helmer Gustavson imålandes runorna på Rökstenen
Imålning av runorna på Rökstenen av Helmer Gustavson (Observera att imålning av runor är ett arbete som endast får utföras av experter, med tillstånd och kunskap i ämnet.) Foto: Bengt A Lundberg CC BY 2.5, via Wikimedia Commons.

Riksantikvarieämbetet har nyligen tillgängliggjort cirka 10 000 bilder av fornminnen och kulturminnesbyggnader. Dessa fotografier ligger nu fria för användning i mediadatabasen Wikimedia Commons. Med en öppen och fri licens är detta kulturarv redo att användas av alla.

I Riksantikvarieämbetets uppdrag ingår att se till så att kulturarvet används och utvecklas och en viktig del av detta berör bilder av kulturarvet. På Riksantikvarieämbetet har vi länge arbetat för att fler ska ta del av och använda våra bilder. Ett delmål i den pågående processen är att ytterligare tillgängliggöra och synliggöra det kulturarv som finns i vår databas med kulturmiljöbilder. Genom att tillgängliggöra bilder med en öppen och fri licens är det möjligt att till exempel använda dem i artiklar på Wikipedia.

Projektet Kopplat Öppet Kulturarv

Tillsammans med Wikimedia Sverige har vi gjort bilderna ännu mer tillgängliga genom att få dem uppladdade i Wikimedia Commons, mediadatabasen bakom Wikipedia. Detta inom ramen för deras projekt Kopplat Öppet Kulturarv (KÖK), med stöd av Postkodlotteriets Kulturstiftelse tillsammans med UNESCO, Wikimedia Italia och Kulturarv utan Gränser.

För Riksantikvarieämbetet är det viktigt att de digitala bilderna används, sprids och gärna kopplas till relevanta sammanhang. När objekten på fotografierna kopplas samman med korrekt information i en relevant kontext gör de verkligen sitt jobb som informations- och kunskapsspridare, genom Wikipediaartiklar, i utställningar med mera. Det gör det också enklare att berika bilderna med än mer specifik metadata.

Ale stenar
Ales stenar, en skeppssättning från vendeltiden. Foto: Bengt A Lundberg CC BY 2.5, via Wikimedia Commons.

Fotografier med bra metadata först ut

Det första steget inför denna uppladdning var att hitta fotografier som var uppmärkta med specifik metadata, med exakt information om vad de föreställer. Marcus Smith, verksamhetsutvecklare på enheten för digital förmedling på Riksantikvarieämbetet, tog fram en lista med bilder av specifika objekt, till exempel en identifierad kyrka eller ett byggnadsminne. Sedan fick André Costa, senior utvecklare på Wikimedia Sverige, listan med objekten och laddade upp de nästan tiotusen bilderna till Wikimedia Commons.

– Det tacksamma med bilder som har en koppling till ett specifikt kulturarvsobjekt är all den extra information man får tillgång till. Med den informationen blir bilden tillgänglig både för de som är intresserade av det specifika objektet och för de som till exempel är intresserade av bilder på byggnader av en viss arkitekt eller runstenar i en viss stil, berättar André Costa.

Flygfoto av Eketorps borg
Vi vet att bilden föreställer Eketorps borg. Men den tillgängliga information om när bilden är tagen är ganska vag: “Bilden troligen från mitten av 1970-talet”. Har du en mer exakt datering? Foto: Pål-Nils Nilsson CC BY 2.5, via Wikimedia Commons.

I höst laddas fler bilder upp – och du kan hjälpa till

Arbetet med att tillgängliggöra bilder av vårt kulturarv fortsätter. Ytterligare omgångar med ännu fler motiv är planerade för uppladdning på Wikimedia Commons. Senare i höst kommer vi att behöva hjälp med att identifiera innehållet i bilder med något lägre kvalitet på sin metadata. Ett stort antal av dem föreställer kyrkor men saknar information om exakt vilken kyrka bilden föreställer.

Men redan nu är mycket vunnet. Under förberedelsearbetet inför denna uppladdning har vi skärskådat vad de föreställer och vem som är fotograf. Därför har vi kunnat rätta en del felaktig information. Det har inneburit en kvalitetshöjning för vår bilddatabas enbart tack vare att vi systematiskt har inspekterat vår egen metadata. Samtidigt med tillgängliggörandet av våra bilder har vi alltså gjort vår egen metadata bättre och mer funktionell för oss själva. Fler myndigheter, framförallt inom ABMK-sektorn (arkiv, bibliotek, museer och kulturmiljövård), skulle kunna göra ett liknande arbete och få förbättrad metadata i sina databaser.

De bilder som har laddats upp nu, hittar du här på Wikimedia Commons (samtliga hittar du som vanligt i Kulturmiljöbild). Vill du hjälpa till med att tillgängliggöra det digitaliserade kulturarvet? Du kan till exempel lägga till bilder i lämpliga artiklar på Wikipedia. Eller så kan du förbättra beskrivningarna av vad bilderna föreställer. Du gör oss också glada bara genom att använda dem i dina egna sammanhang. Ett kulturarv i användning är ett levande kulturarv och det är den bästa sorten.

>> Jan Ainali, verksamhetsutvecklare på enheten för digital förmedling.

FMIS Fornsök tio år

Idag är det tio år sedan fornminnesinformation för första gången blev tillgänglig för alla – via Fornsök. ”En hållbar kulturmiljövård bygger på allas intresse och delaktighet. Därför måste kulturarvet också bli tillgängligt och användbart för alla, vilket den nya tjänsten Fornsök bidrar till…” sa Sven Rentzhog som var chef för Riksantikvarieämbetets Kulturdataenhet.
2006 hade fornminnesinformation funnits digitalt tillgänglig i ett par år, men bara för viss användning (för till exempel handläggare på länsstyrelser och museer). Nu fick plötsligt alla möjlighet att söka bland fornminnesinformationen. Den första versionen av Fornsök innehöll ingen egen karta. Istället kunde man öppna upp ett sökresultat i Google earth eller i Eniros och Hittas kartor.

fornsok_startsida

En äldre version av Fornsök

Bilder: Äldre versioner av tjänsten

Trycket från användarna var hårt den första tiden och servrarna gick periodvis på knäna. Kartan lades till i nästa version som lanserades 2008, vilken i mångt och mycket är samma version som fortfarande finns tillgänglig. Men en hel del utvecklig har skett vad gäller tillgängliggörande av informationen. Idag kan vi till exempel erbjuda bakgrundskartor som bygger på laserdata i form av terrängskuggning och terränglutning från Lantmäteriet. Och vi döljer inte längre viss fornminnesinformation. Idag finns informationen i flera kanaler, förutom Fornsök. Den är också tillgänglig via K-samsök och Kringla, privata appar och WMS (Web Map Service). Fornsök är fortfarande en av Riksantikvarieämbetets mest populära e-tjänster.

Framtiden? En digital arkeologisk process
Just nu pågår arbetet med att utveckla framtidens e-tjänster för fornminnesinformation inom ramen för utvecklingsprogrammet DAP (Digital arkeologisk process). Visionen är: ”I en digital arkeologisk process skapas samordnad fornminnesinformation som ger nytta i hela samhällsbyggnadsprocessen”. Målet är: ”Åtgärder och planering inom samhällsbyggnadsprocessen som påverkar landskapet ska baseras på aktuell fornminnesinformation med rätt kvalitet.” Inom programmet DAP byggs bland annat en ersättare för den databas där Fornsök hämtar information, men också ett register för information om undersökningar, något som inte finns idag. Hur ersättaren för Fornsök kommer att se ut är ännu inte klart – däremot vet vi att det ska tas fram olika tjänster för att tillgängliggöra informationen.

Tio år har gått sedan Sven Rentzhog talade om vikten av allas intresse och delaktighet för en hållbar kulturmiljövård. Då som nu är tillgänglig och användbar fornminnesinformation en förutsättning för det.

>>Malin Blomqvist, Johan Carlström och Antonia Baumert vid Riksantikvarieämbetets informationsavdelning.

Den cyklande runologen

Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.
Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.

Utforskandet av våra runinskrifter har alltid inneburit resor. Runstenar förekommer i Sverige från Skåne i söder till Jämtland i norr och även om stenarna en gång restes intill det som då var viktiga kommunikationsleder är det inte alltid som de senare har behållit en sådan status. Richard Dybeck konstaterade exempelvis i sin reseberättelse 1864 att de uppländska runstenarna ”sällan eller aldrig förekomma vid sockenvägarne, utan måste sökas antingen vid nästan ofarbara s.k. lervägar, eller rent af i vilda obygder – ett förhållande, som för öfrigt har sin stora märkvärdighet.”

Äldre tiders antikvarier färdades förmodligen mest till häst eller med häst och vagn och resorna tog givetvis mycket lång tid. Det mest extrema exemplet är nog den resa som ritaren Johan Peringer (sedermera riksantikvarie och adlad Peringskiöld) 1687 företog till Tornedalen för att uppsöka en runsten som enligt uppgift skulle bära en ristning med de tre kronorna. Det dröjde tio veckor innan han var tillbaka, men då hade han också avbildat runstenarna i Medelpad, runstenen på Frösön i Jämtland och dessutom gjort en avstickare till Trondheim.

När Erik Brate drygt tvåhundra år senare påbörjade sina fältarbeten för Sveriges runinskrifter hade färdsättet inte förändrats så mycket, även om de längre sträckorna nu också kunde avverkas på järnväg. 1896 hade han dock upptäckt ett nytt transportmedel:

”Vid färden till runstenarne begagnade jag denna sommar bicykel. Detta fortskaffningsmedel har i förevarande afseende den fördelen, att man ej är beroende af svårigheten att få hyra häst och åkdon, hvilken ofta visat sig vara stor nog, dess bruk befriar från tillsynen af hästen, gifver en hälsosam kroppsrörelse och bör äfven på längden ställa sig billigare.”

Brates entusiasm för cykeln är inte att ta fel på. När han 1906 fick höra att utgivaren av de berömda runkorsen på Isle of Man, P. M. C. Kermode, planerade att resa till Sverige för att bekanta sig med det svenska runmaterialet, skrev han till honom från Stockholm:

”Then you must by all means first learn to cycle and bring that vehicle and so you shall come to live with me some times in July or August, and I shall take you round to the most instructive stones you can ever wish.”

Om Kermode någonsin köpte en cykel och lärde sig cykla förtäljer inte historien, men en brittisk kollega som jag har konsulterat betvivlar det starkt.

Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).
Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).

Ett nytt steg togs av Brates efterträdare i arbetet med det svenska runverket, Elias Wessén, som 1922 skaffade sig en motorcykel med sidovagn, vilken 1928 ersattes av bil. Den senare användes när han och artisten Harald Faith-Ell samma sommar inledde sina runstensundersökningar i Södermanland. Bilen tillät dem att arbeta i ett helt annat tempo än någon av föregångarna och under den drygt månadslånga och regnfyllda resan lyckades de undersöka, måla upp och fotografera 104 runstenar.

Trots motorfordonens intåg har cykeln kommit till heders i runologiska sammanhang även senare. När Ragnar Kinander sommaren 1941 gjorde fältundersökningar i Jönköpings län färdades han på samma sätt som Brate. I den plan som han presenterade för Runkommittén finns detaljerade uppgifter om hela resan och under de två första dagarna skulle han exempelvis hinna med följande:

”Dag 1. Ankomst till Tranås med dagtåget 11.49, cykel 17 km till Göberga i Linderås sn, där en sten undersökes, cykel c:a 3 mil till Flisby (ev. tåg från Gripenberg)

Dag 2. Undersökning av stenarna vid Sunneränga och Rickelsta i Flisby, belägna 7 à 8 km från Flisby station.”

Sammanlagt avsåg Kinander att under tre veckor tillryggalägga 49 mil på cykel och undersöka ett 35-tal runinskrifter. Han tillägger dock att ”För fotograferingen, som skall företagas efter undersökningarnas avslutande har prof. Wessén föreslagit användande av bil som fortskaffningsmedel, vilket ju skulle innebära en stor fördel.”

I detta sammanhang måste också nämnas Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”), som en gång lär ha cyklat från Saltsjöbaden till Fresta kyrka i Upplands-Väsby på själva juldagen för att granska en nyligen påträffad runsten. Mycket riktigt finns i ATA en rapport rörande ett nyfynd i Fresta, som han besiktade den 25 december 1944 och som bör vara den åsyftade stenen. Om själva färdsättet ger dock handlingen inget besked.

Egentligen är det väl så runstenar ska ses, på cykel, där varken vägbommar eller skyltar med ”fordonstrafik förbjuden” utgör något hinder. Man slipper också problemet att hitta någonstans att parkera, vilket kan vara nog så besvärligt utefter smala landsvägar utan vägrenar. Men sommaren är väl i allmänhet att föredra framför vintern när det gäller denna typ av verksamhet.

Hur det gick det då med stenen med de tre kronorna som Peringer skulle rita av i Tornedalen? Han hittade mycket riktigt den åsyftade stenen vid Käymäjärvi i Pajala, men några nationalsymboler i form av tre kronor fanns inte på den. Han ritade ändå troskyldigt av två mösslika figurer, som med lite god vilja kanske kunde uppfattas som sådana. Det största problemet var väl egentligen att ”ristningen” är en ren naturbildning, vilket nog Peringer bör ha insett, men kanske inte ville medge efter att ha rest så långt. Stenen i Käymäjärvi finns faktiskt fortfarande kvar och går att hitta i FMIS (Pajala 90:1). Den som råkar ha vägarna åt detta håll i sommar har alltså här en mer ovanlig sevärdhet att besöka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om stenen vid Käymäjärvi i Henrik Schücks artikel Torneåstenen i Fornvännen 1933. DS.

Årets andra runsten och något om runan r

Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrkogård till vänster och förra sommarens fynd från samma plats till höger. Foto Magnus Källström
Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrkogård till vänster och förra sommarens fynd från samma plats till höger. Foto Magnus Källström

Förra året dröjde länge innan det första runfyndet dök upp, i år kom det redan i januari. Nu i fredags var det dags igen. Då ringde John Hamilton från UV Mitt och meddelade att han hade hittat ännu ett runstensfragment vid Spånga kyrka. Även denna gång rörde det sig om ett litet fragment av röd sandsten, men till skillnad mot många av de tidigare runfynden från kyrkogården bär det spår av kalkbruk och har förmodligen i något skede varit inmurat i kyrkan.

Av inskriften återstår en fullständig r-runa samt i en korsande slinga resterna av ytterligare två runor. Runan r har en mycket karakteristisk form, där den övre delen av bistaven är mjukt bågböjd och där den nedre diagonala delen har huggits någon centimeter för långt åt vänster. Runan är faktiskt mycket lik den r-runa, som förekommer på det fragment som hittades i somras, men lägger man fragmenten bredvid varandra ser man att de inte kan ha tillhört samma runsten. Ristningslinjerna är nämligen helt olika. På det tidigare kända fragmentet är de breda och rätt flacka, medan det nyfunna fragmentet har smalare ristningslinjer med en tydlig v-formad profil.

Att r-runan har öppen form behöver egentligen inte påpekas. Det är nämligen den normala formen för denna runa under vikingatiden. En sluten form blir först vanlig under medeltiden och då förmodligen genom inflytande från den latinska bokstaven R.

Det som vi känner igen som ett typiskt ”run-r” med sluten form och skarpa vinklar förekommer däremot nästan aldrig i genuina runinskrifter utan brukar vara ett säkert tecken på ristningar som har gjorts i senare tid. Att denna variant är den vedertagna symbolen för fornlämning på kartor och i andra sammanhang har säkert också påverkat den allmänna uppfattningen om hur en r-runa ska se ut.

Så här ser runan r aldrig ut på runstenar.
Så här ser runan r aldrig ut på runstenar.

Runraden hade som bekant ytterligare en runa för r. Under vikingatiden hade den formen av en uppochnedvänd gaffel och som stod för ett särskilt r-ljud (s.k. ”palatalt r”), som inte längre finns kvar i svenskan. Det brukar ofta återges med R och kunde i stort sett bara förekomma i slutet av ord som t.ex. i æftiR ‘efter’ eller ulfR ‘Ulv’. Om man stöter på en runinskrift där R-runan markerar ett r-ljud, men står på andra platser i orden så är det ganska säkert att det handlar om en eftermedeltida inskrift.

Ett sådant exempel finns i en sentida runristning från Åmmeberg i södra Närke, som jag nyligen fick en fråga om. Jag var inte bekant med ristningen sedan tidigare, men den visade sig vara upptagen i FMIS som RAÄ Hammar 398:1 och där fanns också runorna avritade. Dessa var dock inte helt enkla att tyda. Translittererar man inskriften rätt upp och ned blir resultatet nämligen det gåtfulla emik ristmhR iRRerim×.

De sentida runorna i Åmmeberg så som de är avritade i inventeringsboken.
De sentida runorna i Åmmeberg så som de är avritade i inventeringsboken.

Efter att ha tittat ett tag på teckningen slog det mig att runorna R och m, som ju utgör spegelbilder av varandra, kanske hade förväxlats av ristaren. I så fall kunde det stå Åmmeberg på den sista raden (med r felläst för b och med en urnordisk g-runa på slutet) och emik skulle bli Erik. De återstående runorna borde om samma principer tillämpas kunna bilda ett efternamn på –ström, kanske Boström eller Byström.

”Erik Boström, Åmmeberg” är alltså en tänkbar tolkning. Längre än så tror jag inte att det går att komma utan att ha sett ristningen i verkligheten, men hamnar jag i trakterna av Åmmeberg så ska jag ta en närmare titt. Förmodligen är runristningen inte särskilt gammal. Om den urnordiska runan för g ingår är den förmodligen inte äldre än 1900-talet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Konferens i fjärranalys, Dublin 2014

AARG är en förkortning för Aerial Archaeological Research Group. Organisationen formerades i Storbritannien under första halvan av 1980-talet eftersom det fanns behov av att diskutera problem kring tolkning av och vägar att maximera informationsvinsten från flygbilder. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och idag utgör organisationen ett forum med årliga konferenser där metodproblem och pågående forskning kan presenteras och diskuteras. Idag inkluderar ämnesområdet egentligen all typ av fjärranalys, från flygfoto och LiDAR till luftburen geofysik. Medlemstalet har gradvis ökat och i dag finns medlemmar i stora delar av Europa och länder runt om i världen.

 

Årets seminarium hölls i Dublin vid Wood Quay Venue med delar av den gamla stadsmuren i konferenssalens fond, vilket onekligen förde tankarna till 1970-talets protester då området togs i anspråk för nybyggnation. Seminariet anordnades med UCD, Discovery programme och ArcLand som samarbetspartners. Totalt var det ett 25-tal föreläsare från bland annat England, Skottland, Irland, Tyskland, Österrike och Norge. Föreläsningarna berörde allt från flygfotografering till landskapsarkeologi, geofysik, spektroskopisk analys av växtspår, fotogrammetri och LiDAR-data. En växande trend även inom arkeologin är användandet av drönare, vilket ett par föreläsningar berörde. Slående var de stora tekniska kunskaperna som fanns hos deltagarna och hur mycket som pågår inom området på europeisk nivå. LiDAR har fått en stor plats som fjärranalysmetod inom europeisk arkeologi under 2000-talet och det trots att man i många länder i dagsläget endast har regionala data tillgängliga. Bland den handfull länder som har rikstäckande eller i stort sett nationella data tillgängliga nämndes inte Sverige. Det var för flertalet okänt att vår rikstäckande höjdmodell snart är färdig och att bakomliggande laserdata finns att tillgå inom ramen för geodatasamverkan, något som hade lite av en ”wow-faktor” bland dem jag talade med.

 

Att Sverige varit relativt osynligt är inte konstigt om man jämför användningen i Sverige med den utbredda användningen av metoder och data som berör fjärranalys i Europa (det är viktigt att poängtera att jag här valt att inte tala om landburen geofysik eller sonar, om det nu finns de som skulle inkludera dem i begreppet). Det finns i många länder helt enkelt en gedignare tradition av att arbeta med fjärranalysmetoder för studier av kulturlandskap och lämningar. Någon deltagare kände till Benedikt Alexanders arbete i Dalarna, annars inte mycket mer. Riksantikvarieämbetet har inte synts i AARG-sammanhang sedan Jan Norrman var aktiv inom området på 1980- och 90-talet, åtminstone om man får tro de deltagare som varit med ett tag. Det var därför tacksamt att representera Riksantikvarieämbetet på seminariet och många var nyfikna på hur vi arbetar och hur långt vi kommit. Antalet personer som använder LiDAR och fjärranalys i Sverige har onekligen ökat, så jag vill inte måla upp någon bild av att det inte pågår arbete. I takt med att laserdatat blir alltmer tillgängligt genom geodatasamverkan kommer dessa metoder förmodligen användas på mer regelbunden basis än idag, och det är inte osannolikt att vi inom snar framtid ser tillämpningar av det i våra applikationer. LiDAR verkar bli inkörsporten till fjärranlys i Sverige, ett område som aldrig riktigt tog fart trots Jan Norrmans arbete med flygfotografering. I detta sammanhang tror jag att det är viktigt att Riksantikvarieämbetet är förberedda för vad det innebär för myndighetens fornlämnings- och landskapsdata, både vad gäller kvalitet och kvantitet. Som ett led i processen att se över kvaliteten i FMIS har Riksantikvarieämbetet valt att titta närmare på möjligheterna att använda fjärranalysmetoder som verktyg att säkerställa bättre lägesdata. Arbetet bedrivs som ett projekt inom programmet DAP och ansvarig är Rikard Sohlenius på kulturmiljöavdelningen.

 

_7DL3043
Fältexkursion under seminariets sista dag. Här vid Tara där både laserdata och geofysik används inom pågående projekt (Foto: Daniel Langhammer, 2014)
Blogg1
Exempel på bild över nationell höjdmodell +2, i form av hillshade (något överdriven) med fornlämningsgeometrier. Vid fjärranalys används fördelaktigt en anpassad modell genererad direkt från laserdatat/punktmolnet eftersom det går att få bättre upplösning. Den generella höjdmodellen ger dock ändå en god bild av det övergripande landskapet och man kan faktiskt se en del lämningar ganska tydligt. På bilden finns både kämpgravar (förhistoriska stenhusgrunder) och hålvägar. Bakgrundskarta: © Lantmäteriet Geodatasamverkan
Norrman
Vid de tillfällen Jan Norrman hade möjlighet att genomföra renodlad flygrekognosering erhölls goda resultat. Här syns växtspår vid Lockeled i Larv sn. I centrum är cirkulärt växtspår efter en förmodad grav. I närheten har man påträffat rester av urnegravar vid grustäkt och högre upp i bild (intill ensamt träd på samma fält) är en skadad domarring. Längre åt nordost, bortom bild, finns ytterligare domarringar och gravar. De små punktlika spåren kan vara gravar, men träd kan ge upphov till liknande spår så det gäller att vara försiktig vad man tolkar in. I laserdatat kan man se att växtspåren ligger i höjdläge. Den här typen av dokumentation är viktig eftersom modern plöjning minskar bevarandegraden (Foto Kulturmiljöbild, Fotograf: Jan Norrman 1988).

Jag länkar, alltså finns jag

Länkstuga på Riksantikvarieämbetet
Länkstuga. Foto: Lars Lundqvist. CC-BY-SA

Sakers värde som kulturarv syns i de kopplingar de har till sina sammanhang, t ex att ett föremål ägts av en viss person, funnits på en viss plats, använts vid en viss händelse eller har en berättelse kopplad till sig. I digitaliserade samlingar blir sådana värden tydliga genom betydelsebärande länkar – länkning är ett enkelt sätt att koppla ett enskilt ting till dess kontext och göra dess betydelse synlig.

Oftast finns inte heller all information om ett visst objekt på den institution där objektet befinner sig, utan kan finnas på andra museer eller arkiv, i litteratur, på Wikipedia och många andra ställen. Bra länkar mellan olika källor underlättar alltså kunskapsbyggande.

Därför vill vi öka antalet synliga, betydelsebärande länkar till och från det digitala kulturarv som går att hitta i K-samsök. Vi vill också hitta metoder för att genomföra förbättringsinsatser som ger bra effekt utan att kräva alltför mycket tid eller förberedelse av deltagare.

För en dryg vecka sedan gjorde vi därför ett test i form av en liten, intern länkstuga med fokus på att koppla ihop Wikipediaartiklar med fornlämningar och byggnader. Den konkreta uppgiften var att lägga in faktarutor i Wikipediaartiklar om fornlämningar för att på så sätt skapa kopplingar mellan artiklar och fornlämningsposter. Om en artikel i Wikipedia länkar till ett objekt i Fornsök, genom t ex en sådan faktaruta, hämtas kopplingen automatiskt in och visas sedan i Kringla. Ett exempel är Nasa silvergruva, där Kringlasidan berikas av en länk till en informationsrik Wikipediaartikel som också blir en koppling mellan gruvan och Silbojokk silverhytta som var en annan del av Nasafjälls silververk.

Under länkstugan redigerades sammanlagt 171 Wikipediaartiklar, och av bara farten fick en del Kringla-poster dessutom länkar till relaterade objekt i Kringla, till litteratur i Libris och till objekt i Europeana.

Några erfarenheter från länkstugan:

  • Kortare pass hellre än heldagar – när vi jobbar med länkning kanske det räcker med 2-3 timmar som deltagarna arbetar fokuserat. Det sänker tröskeln för att delta. I vårt test hade många aldrig redigerat på Wikipedia förut och behövde tid för att registrera sig som användare och få extra introduktion. Vid kortare pass kan det vara bra att lägga till lite extra tid för de som är helt nya.
  • Regelbundenhet – redigerar eller länkar man för sällan är det svårare att komma igång igen. Med regelbundna, korta pass får man in vanan.
  • Det verkar vara bra att fokusera på ett sätt att redigera och ge en konkret uppgift istället för att försöka lära ut flera olika sätt att redigera på samma gång. Till exempel länkning via faktarutor som vi gjorde nu.
  • Vid arbete med Wikipedia är det bra att ”förvarna” innan på Bybrunnen så att de som är mycket aktiva där vet om att det kommer dyka upp många redigeringar från nya användare.

Vi jobbar vidare med detta under 2014!

Runstenspusslet lagt en tredje gång

Runstenen U 6 från Björkö by. Foto Gabriel Hildebrand, Historiska museet (cc by-nc-nd)
Runstenen U 6 från Björkö by. Foto Gabriel Hildebrand, Historiska museet (cc by-nc-nd)

Bra pussel lägger man gärna flera gånger. Det gäller även det runstenspussel som Gunnar Andersson, Kerstin Näversköld och jag lade i Historiska museets magasin ute  i Tumba i februari och som jag skrivit om tidigare i denna blogg. Det visade sig då att de tio runstensfragmenten från Björkö by, som man trott varit rester av minst fyra olika runstenar, egentligen var delar av en och samma sten.

I början av maj samlades vi på samma plats för att lägga samman de tunga fragmenten igen så att museets fotograf, Gabriel Hildebrand, skulle kunna fotografera hela stenen. Hans bilder finns utlagda i Historiska museets digitala katalog (Gå till Sök i samlingarna och sök på ”Björköstenen”.)

Nyligen har pusslet lagts en tredje gång, nu i vikingatidsutställningen på Historiska i Stockholm. Den som har vägarna förbi museet kan alltså själv ta en titt på den magnifika stenen. Tyvärr är det endast brottstycken av runtexten som går att läsa och tyda: ”Torsten [och] …-sten reste … [efter] Estrid(?) … och efter …tunba… Östen(?)…”

Namnet på den som stenen har tillägnats är skadat, men det mesta tyder på att det rör sig om kvinnonamnet Estrid, även om sällsynta mansnamnet Åstrad inte är helt uteslutet. Mest förbryllande är det personnamn som står upptill till höger efter det övre rundjurshuvudet: …tunba…. Vid vår senaste undersökning kunde vi konstatera att det bara kan ha funnits två runor efter a-runan, eftersom det sedan följer delar av ett skiljetecken. Däremot är det omöjligt att avgöra om t-runan kan ha föregåtts av en runa. Något namn som passar ihop med dessa runrester har vi ännu inte funnit.

På fotografiet syns en tydlig halvcirkelformad avflagring till höger. Förmodligen har denna uppkommit genom att man har eldat mot stenen för att spräcka den. Troligen skedde detta redan under medeltiden. Stenen måste då ha legat omkullfallen på marken, eftersom det avflagrade partiet sträcker sig över tre fragment.  Säkert tyckte man att stenen med sin flata yta och en tjocklek på modiga 30 centimeter var ett lämpligt material för tillverkning av grundstenar.

Björköstenens ursprungliga plats är okänd liksom de närmare fyndomständigheterna för de flesta av fragmenten. När det senaste fyndet gjordes hösten 2012 markerade jag dock de ungefärliga fyndplatserna för de två senaste fynden och dessa positioner finns nu i FMIS (Adelsö 250 och 251). Märkligt nog hamnar båda strax ovanför 5-meterskurvan där denna bildar en liten udde på den norra sidan av Kassviken vid Björkö by. Med tanke på stenens storlek har den nog inte flyttats särskilt långt och det är frestande att tänka sig att den ursprungligen har stått ungefär på denna plats med ristningen vänd ut mot vattnet. Kanske har det också funnits en hamn där runstenen har fungerat som ett tydligt landmärke för de sjöfarande.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

Så använder du K-samsök för att skapa en faktaruta i Wikipedia

Trullhalsar i Wikipedia

I september genomförs tävlingen Wiki Loves Monuments för tredje gången. Tävlingen går ut på att fota fornlämningar, historiska byggnader och fartyg, ladda upp dem på Wikimedia Commons och koppla dem till beskrivningen i FornsökBebyggelseregistret och på Sjöhistoriska. Dessa bilder kan sedan användas för att förhöja innehållet i artiklar i Wikipedia.

Inom ramen för vårt Wikipedia-projekt 2012 utvecklades ett verktyg för att, med hjälp av K-samsök, enkelt skapa faktarutor i Wikipedia för artiklar om fornlämningar och byggnader. Verktyget utvecklades av André Costa, en av våra Wikipedian in Residence.  I dessa faktarutor finns det länkar till t ex Fornsök och skapar därmed förutsättningar för att länken till artikeln skördas och visas i Kringla. Det finns även en möjlighet att lägga in bild i faktarutan. Vi har även utvecklat en funktion som ”scannar av” Wikipedia efter länkar till K-samsök (länkar som inleds med http://kulturarvsdata.se osv). Länkarna till artiklarna sparas sedan ner i vår databas för användargenererad data och visas i Kringla (exempel).

Såhär skapar du en faktaruta (utifrån exemplet Trullhalsar på Gotland):

    1. Hitta fornlämningen du är intresserad av i Fornsök eller Kringla. I detta exempel använder vi Fornsök. Känner du till fornlämningens RAÄ-nummer kan du söka på det direkt, annars kan du både söka i fritext eller zooma in i kartan.
    2. Högst upp i objektsbeskrivningen finns ett 14-siffrigt id-nummer. Markera detta id-nummer och kopiera det.
      Trullhalsar i Fornsök
    3. Gå till verktyget och klistra in id-numret.
    4. Nu genereras wiki-kod som hämtar grunddata från K-samsök (t ex sockennamn, fornlämningsnummer, koordinater och länk till Fornsök). Det finns även möjlighet att komplettera med andra fakta, t ex datering. Kopiera wiki-koden.
      Wikikod för faktaruta i Wikipedia
    5. Om du har laddat upp en bild till Wikimedia Commons klistrar du in filnamnet under ”bild”. Samtidigt som koden genereras görs även en sökning i Wikimedia Commons och resultatet visas som länk till sökresultatet. Om det, i K-samsök, finns länkar mellan fornlämningen och bilder i andra källor som avbildar fornlämningen visas instruktioner för hur du kan ladda upp bilden till Wikimedia Commons med tillhörande metadata från K-samsök.
    6. Gå till artikeln som beskriver fornlämningen (eller skapa den om den inte finns). Logga gärna in så att det syns vem som redigerat. Klicka på ”redigera wikitext” och klistra in koden högst upp i dokumentet. Finns det redan uppgifter om koordinater så kan dessa raderas då dessa finns med i faktarutan. Skriv gärna vad du gjort under ”sammanfattning”. Klicka på ”spara”.
    7. Klart!

>> Johan Carlström jobbar med K-samsök på Riksantikvarieämbetet

DAP och digital infrastruktur: reflektioner från 2012, och planer för 2013

En oriktad graf bestående av länkade noder

I våras började vi med ett nytt och ambitiöst program för att ta reda på — och få någon sorts ordning i — flödet av digital arkeologisk data. Den ‘Digitala Arkeologiska Produktionskedjan‘ eller ‘DAP’, som det provisoriskt heter, har fått en lovande start under 2012!

Efter en del planeringsarbete och uppsökande på våren genomförde vi under sensommaren en kartläggning över den nuvarande produktionskedjan för arkeologisk information inom tillämpningen av Kulturminneslagen. Den här förstudien utfördes som en del av Riksantikvarieämbetets samverkan med Länsstyrelserna, med syftet att hitta sätt att förenkla överföringen av digital data oss emellan. Förstudien innebar fyra arbetsmöten i Stockholm, varav två handlade i huvudsak om sätt att förena olika ärendehanteringssystem inom Länsstyrelserna, och två om den bredare kartläggningen av den digitala arkeologiska produktionskedjan. Deltagande var representanter från olika delar av den svenska kulturvårdssektorn, från Länsstyrelserna, museer, arkeologiföretag, universitetsforskare och olika avdelningar av Riksantikvarieämbetet.

Arbetsmötena blev väldigt givande, med flera utredda frågor och även några nya frågor, som ledde till livliga diskussioner. En delrapport från förstudien levererades i oktober, och en slutrapport i december. Rapporten beskriver kortfattat hur KML-processen ser ut idag, med särskilt fokus på informationsöverföring mellan olika aktörer, och lämnar förslag på fortsatt arbete för att göra processen smidigare, säkrare och nyttigare. Den ligger till grund för våra planer för DAPs framtid, och vi lämnade 2012 väl förberedda för de nästa faserna i arbetet.

I övrigt har DAP-programmet under 2012 presenteratsCAA-SE; vi har haft givande diskussioner med representanter från den Norska Riksantikvaren som står inför många av de samma digitala utmaningarna som vi; och vi har gjort framsteg mot ett närmare samarbete med befintliga tjänster i angränsade områden, som SEAD och SND.

DAP 2013

Utifrån rekommendationerna i rapporten från sommarens förstudie kommer fortsättningen på DAP-programmet under 2013 att bestå i huvudsak av ett omfattande planeringsarbete. Detta ska delvis fördjupa processkartläggningen som utfördes under 2012, men framförallt modellera och kartlägga andra aspekter av DAP programmet som vi knappt har berört hittills. Vi ska exempelvis genomföra ett begreppsmodelleringsarbete för övergripande arkeologiska begrepp (t.ex. lämningstyper, perioder och antikvariska händelser). Det är tänkt att detta i sin tur, tillsammans med en kartläggning av interna processer, ska ligga till grund för påföljande datamodellering som kan hjälpa oss skapa nya system som bättre hanterar kulturvårdsdata enligt både vår egna och andras behov. Begreppsmodelleringen blir också viktig för att kunna skapa maskinläsbara semantiska ontologier för gemensamma arkeologiska begrepp, som kan kopplas till liknande standarder från andra länder och användas som auktoriteter för svenska kulturvårdsresurser på nätet.

Målet är att det vid årets slut ska finnas en plan för utvecklingen av en ny infrastruktur för arkeologisk information, och att vi därmed ska vara väl förberedda att börja med det konkreta utvecklingsarbetet under 2014. Som förr ser vi fram emot att samarbeta med och få återkoppling från andra. En av förstudierapportens tydligaste rekommendationer är att vi ska skapa någon sorts förvaltningsråd bestående av olika intressenter i kulturvårdssfären, för att hitta öppna, gemensamma lösningar som alla kan få nytta av.

>>Marcus Smith jobbar med utredningen kring arkeologisk information på Riksantikvarieämbetet

Så kan Wiki Loves Monuments berika data från Riksantikvarieämbetet


Vinnaren av förra årets svenska upplaga av Wiki Loves Monuments. Foto: Ulff (CC by-sa)

Den gångna helgen sparkade årets upplaga av Wiki Loves Monuments igång. Det är en tävling som går ut på att fotografera fornminnen, byggnader och fartyg och ladda upp dessa på Wikimedia Commons (den mediadatabas kopplad till Wikipedia). På så sätt kan bilderna användas för att illustrera artiklar om t ex k-märkta hus. Ansvariga för den svenska delen av tävlingen är Wikimedia Sverige tillsammans med användarna på svenskspråkiga Wikipedia.

Det finns appar både för Android och iOS vilket gör det möjligt att fota och ladda upp bilder direkt på plats. Jag har själv testat Android-appen och det funkar riktigt smidigt. Data från FMIS och Bebyggelseregistret ligger till grund för fornminnes- och byggnadsdatan som används i tävlingen.

Vi håller just nu på att planera för höstens utvecklingsomgång i K-samsök (SOCH) och Kringla och ett av våra ”spår” är att utveckla möjligheter att visa bilderna från tävlingen (och givetvis andra bilder) vid t ex fornminnen i Kringla. Detta möjliggörs då man vid uppladdningen av bilden anger id-numret i FMIS resp Bebyggelseregistret. Länkarna lagras i vår databas för användargenererat innehåll och kopplas ihop genom K-samsök.

På så sätt kan vi använda den crowdsourcade datan för att kvalitetshöja data från Riksantikvarieämbetet och då många fornminnen och byggnader saknar bilder är detta mycket värdefullt. Detta begränsas givetvis inte till Riksantikvarieämbetets data utan all data i K-samsök kan kopplas ihop med bilder i Wikimedia Commons.

Då de uppladdade bilderna dessutom märks med Creative Commons så finns det inte heller några rättsliga hinder för oss att att visa dessa i våra tjänster.

>> Johan Carlström jobbar med Kringla och K-samsök på Riksantikvarieämbetet.