Kategori: Fornlämningar

Uppdragsregister för en digital arkeologisk process

En av de mest efterlängtade produkter vi utvecklar inom Riksantikvarieämbetets program DAP (digital arkeologisk process) är ett uppdragsregister. Där ska det gå att söka fram vilka arkeologiska insatser som skett i landskapet och resultaten från dem. Det ska också gå att se vilken status ett arkeologiskt uppdrag har, pågående eller avslutat. 

Syftet med uppdragsregistret är i första hand att underlätta insamlingen av kunskapsunderlag för länsstyrelsens handläggare och de arkeologiska utförarna i samband med att ett område ska bebyggas. Även planerare, forskare, hembygdsföreningar, skolor och allmänheten kommer att ha nytta av registret och kunna följa upp vad som är på gång i en region och för att se vad resultaten blev.

I det inledande skedet fokuserar vi på de arkeologiska uppdrag, inklusive utredningar, som är beslutade av länsstyrelsen. Vi förbereder också för att kunna inkludera även andra typer av uppdrag framöver, såsom fornminnesinventeringar, Skogsstyrelsens insatser vid fornlämningar och liknande.

ska%c2%a6ermavbild-2016-10-11-kl-16-42-29

I uppdragsregistret kommer du att kunna se de områden som har varit föremål för utredningar och undersökningar. Geometrierna för undersökningsområdet kommer att kunna laddas ner, liksom de schakt som grävts. Du får också fram administrativa uppgifter och ser vilket museum som tagit emot fynden, vem som utförde uppdraget, länkar till de fornlämningar som berördes, samt länkar till e-arkivet där du kan ladda ned rapporten och annan viktig dokumentation.

Uppdragets status – från ”planerat” till ”avslutat”
Uppdragen kommer ha olika status beroende på var de är i processen. Efter det att länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft får ett uppdrag status ”planerat” och när arbetet inleds i fält sätts status om till ”pågående”. När rapporten väl är tryckt och levererad till länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet anges status ”avslutat”. Det är en sanning med modifikation i de fall fynd hittades, eftersom det då krävs ett beslut om mottagande museum. Vi har dock valt att definiera avslutat i registret utifrån när rapporten är klar, eftersom dokumentationen vid det tillfället blir offentlig handling och allmänt tillgänglig. Vilket museum som har fynden får registreras i efterhand av den som fattar beslutet.

ska%c2%a6ermavbild-2016-10-11-kl-16-43-23

so%c2%a6ekfunktion-so%c2%a6eksvar-infokort

Sparar tid i längden
Även om ett arkeologiskt uppdragsregister är efterlängtat av de som jobbar med kulturmiljö är en vanlig fråga vi får från både länsstyrelsens handläggare och arkeologerna om detta innebär att de får fler arbetsuppgifter. Oron är begriplig eftersom arbetsbelastningen redan nu är hög. Vi har fokuserat på att det i så stor utsträckning som möjligt inte ska bli något dubbelarbete eller omfattande administration av registret. Vi förbereder systemet så att de administrativa uppgifterna ska kunna registreras automatiskt hos oss via länsstyrelsens handläggarsystem. Arkeologerna kommer behöva ladda upp geometrier över schakt i registret när uppdraget är klart. Rapporten i PDF-format ska laddas upp i vårt e-arkiv precis som den görs idag och vi håller på att se över i vilken utsträckning arkeologerna ska kunna ladda upp sina databaser över fynd och anläggningar. I övrigt är det inte så mycket mer som behöver göras.

Även om det kan innebära några få nya arbetsmoment så tror vi att det kommer uppvägas av den tid som kan sparas genom att informationen nu blir mer tillgänglig och enkel att leta upp. Den omfattande insamlingen av äldre uppdrag som vi bloggat om tidigare kommer också importeras in i uppdragsregistret så att det redan från början innehåller en mängd information.

>> Åsa M Larsson är verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att ristningarna och stenen i sig även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Men för att kunna göra det är den inledande hanteringen avgörande, både av fasta hällar och av lösa nyfynd i fält, under transport och förvaring. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår och bedöma om det kan finnas något som skulle kunna analyseras i ett laboratorium. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en rapport som beskriver hur stenen mår eller hur känslig den är.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering. Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla fotografier eller ritningar (skadekarteringar) som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör ha gjorts innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium. Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man har inte kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Vad bör man tänka på innan man kritar sten?

Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015
Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015

Som stenkonservator får jag ofta in frågor kring kritning av ristningar på sten. Vad bör man tänka på innan man kritar arkeologisk sten?

Det är viktigt att känna till att:

  • Att alla produkter i handeln förändras och förnyas och ny forskning kommer. En produkt som var ok 1978 är kanske inte ok 2016.
  • Att allt som läggs på en yta kan göra att framtida analyser blir svårtydda. Det bästa är att inte tillföra några produkter alls på en arkeologisk sten.

Vad är krita? I handeln finns det en mängd produkter som säljs som ”krita”. Det finns krita som används som grundering, det finns Champagnerkrita och Bolognakrita, det finns skolkrita, tavelkrita, stenkrita, trottoarkrita och asfaltskrita. Har alla dessa produkter samma innehåll? Nej! Innehåller alla dessa produkter enbart bergarten krita? Nej!

Eftersom krita inte är ett entydigt begrepp är det oerhört viktigt att en utförare (t.ex. en arkeolog, runolog eller konservator som arbetar på en länsstyrelse eller ett museums uppdrag) i sin arkeologiska rapport eller i en konserveringsrapport anger exakt vilken produkt man har använt. Det räcker aldrig att bara skriva ”stenen kritades”.

Om jag inte vet vad kritan innehåller – ska jag ändå välja att krita? I första hand ska man alltid undvika att tillsätta produkter till en sten. Men om en professionell entreprenör eller utförare har fått i uppdrag att krita i en arkeologisk sten, t.ex. en runsten eller en hällristning bör denne använda sig av en produkt av god kvalitet med känd innehållsförteckning. Får man inte tag i krita av god kvalitet bör man avstå. Har man en krita som man har fått för många år sedan av en kompis eller av en tidigare kollega, men själv inte vet vad produkten innehåller eller vad den heter, då bör man inte heller krita. Man kan inte i en rapport skriva att man har använt sig av ”Pelles krita som någon på Riksantikvarieämbetet sa var ok 1992”.

Varför är det viktigt att spara information om vilken produkt man använder sig av? När man kritar en runsten eller en hällristning bör man alltid i åtgärdsrapporten ange produktnamn (och gärna bifoga produkt-/datasäkerhetsblad). Att man ska spara och dokumentera information om vilka produkter man använder på ett kulturarvsobjekt har ingenting att göra med om produkten är miljöfarlig eller inte.

Sten har porer och ofta en skrovlig yta. Det gör att allt man lägger på en sten sugs in och är nästintill omöjligt att avlägsna. Många lägger på krita i tron att den alltid är lätt att ta bort. Men det man en gång har lagt på en sten finns ofta kvar, även efter rengöring och även om det inte är synligt för blotta ögat. (Fotografiet uppe till höger visar hur krita ligger kvar som vita fläckar i stenytans fördjupingar. Det är ett ganska tidsödande arbete att helt avlägsna krita från skrovliga ytor). Att det finns osynliga rester kvar av en produkt på en ristad sten kan göra att följdproblem kan uppstå flera år efter att man kritat, målat eller på annat sätt behandlat stenen.

Vid en analys av en sten vill man kunna bedöma vilka grundämnen eller mineraler som kommer från stenen och vilka är tillförda sekundärt. Man vill kunna bedöma vad som kan vara historiska ytbehandlingar eller rester av äldre bemålning och vad som är moderna tillägg – vad ska man vara extra rädd om och vad är lämpligt att man tar bort. Om man inte känner till att en sten har blivit kritad i modern tid kan man vid en analys felaktigt tro att vissa ämnen som kommer från kritan är bevis på en äldre bemålning. Det kan innebära dels att man feltolkar analysresultatet dels att man låter dessa kritrester vara kvar på stenen. Man brukar säga att stenen man ska analysera har blivit kontaminerad.

Vissa färgtyper, pigment, kritor, konsolideringar, hydrofoberingar och klotterskydd fungerar inte heller tillsammans. Konservatorer brukar prata om att man kan få negativa cocktaileffekter om vissa produkter kombineras, det vill säga det kan uppstå oväntade problem när en produkt läggs till ovanpå en annan.

Därför är det viktigt att alla uppgifter om vilka produkter och metoder som en konservator, runolog eller arkeolog har använt sig av på stenen, finns dokumenterade i en skriftlig rapport som sparas över tid.

Vad kan olika sorters kritor innehålla? Naturlig krita är bildad av fossila skal från mikroskopiska vattenlevande organismer. Krita kan ha något olika innehåll beroende på var i världen den är bruten, till exempel skiljer sig innehållet i krita från Champagne något från kritan som kommer från området kring Bologna. Men huvudinnehållet är kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat är ett salt som ingår t.ex. i kalksten, krita och marmor. Kalciumkarbonat är nästan olösligt i vatten.

Krita från Champagne (Champagnerkrita) är en naturprodukt och den kritsort som man kan hitta i handeln som oftast innehåller mest kalciumkarbonat (CaCO3).  Krita från Champagne brukar innehålla ca 85-100% kalciumkarbonat och ibland lite kisedioxid (SiO2).

Krita från Bologna (Bolognerkrita, även kallad ”gesso di Bologna”) är också en naturprodukt och innehåller en blandning av kalciumsulfat (CaSO4, dvs. gips) och kalciumkarbonat. Utöver detta innehåller bolognerkritan också sulfat, kiseldioxid, aluminiumoxid, magnesiumoxid, bentonit och järn(III)oxid. Järn(III)oxid kallas ofta också för rödrost och har den kemiska formeln Fe2O3 och är en av ett antal järnoxider som finns naturligt i flera olika mineraler. Järn(III)oxid har traditionellt använts som ett pigment i färg. Har någon använts sig av Bolognerkrita på ett sten där man tänker leta efter originalpigment är det mycket viktigt att kritningen finns noterad i en rapport, eftersom man annars riskerar att tro att närvaron av järn(III)oxid är ett bevis på att stenen har rester av bemålning.

Tavelkrita oftast inte en naturprodukt utan brukar numera innehålla kalciumsulfat (det vill säga gips) och tillsatser. Det samma gäller ofta trottoar- eller asfaltskritor. Många av dessa kritor innehåller dessutom bara gips till 50%. Vad de övriga 50% av kritan består av anges sällan men är i regel tillsatser som ska göra att kritan inte smular för mycket. Man bör undvika denna typ av produkter som innehåller många olika okända tillsatser.

 

 

 

 

Runstenar och grindstolpar

Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström
Runstenen U 231 vid Gällsta i Vallentuna, som den gamle häradsdomaren klöv på längden och använde som grindstolpar. Foto Magnus Källström

Våra runstenar har fyllt många praktiska ändamål genom århundradena. Oräkneliga stenar har använts som byggnadsmaterial eller hamnat som trappstenar och spishällar, vilket ofta har varit till men för ristningen. Grindstolpar är ett annat användningsområde. Detta låg naturligtvis nära till hands när det redan från början handlade om resta stenar och på vissa runstenar kan man ännu se spår av denna hantering. På U 92, som står vid Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla utanför Stockholm, finns exempelvis fyra djupa borrhål på kanten som bör vara spår efter upphängningsanordningen för en grind.

Andra runstenar har utsatts för en mer våldsam behandling. En historia som har berättats många gånger förr, men som kan kanske tål att berättas en gång till handlar om hur Richard Dybeck på sin antikvariska resa sommaren 1867 länge sökte förgäves en av de runstenar som skulle finnas vid Gällsta i Vallentuna (U 231). Senare på hösten fick han veta att stenen blivit sprängd i två delar av en tidigare häradsdomare och att runstensstyckena stod som grindstolpar vid dennes gård. Dybeck for dit en kväll och fann – som han själv skriver ­– ”ganska riktigt de två runristade grindstolparne och sjelfve gamle häradsdomaren stående midt emellan dem. Nå, här har jag grisen i grind, tänkte jag och röck utan omsvep an med mitt ärende.” Häradsdomaren försvarade sitt tilltag med att marken var hans och följaktligen också stenen, och för säkerhets skull lade han till: ”för resten kunde inte sjelfva landtmätarn läsa de här seffrorna … så ingen kan komma åt mig!” Dybeck anmälde dock saken till Konungens befallningshavande och den gamle häradsdomaren blev tvungen att återföra stenen och sammanfoga de två styckena.

De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström
De runristade grindstolparna vid Sigrajvs i Vamlingbo på Gotland (G 8). Foto Magnus Källström

Det finns dock grindstolpar med runor som är avsedda som sådana redan från början, men de är inte vikingatida utan medeltida. Ett exempel finns vid Sigrajvs i Vamlingbo på södra Gotland, där man på den ena stolpen (G 8) kan man läsa att olafr : ṣuþr · giarþi us dvs. ”Olav Suders(?) gjorde oss”. Att ett runristat föremål på detta sätt talar om sig själv i första person är mycket typiskt för medeltida runinskrifter.

Det har faktiskt funnits ytterligare en grindstolpe med runor i just Vamlingbo. Den stod någon kilometer söderut vid gården Storms, men är sedan länge försvunnen. Allt som har varit känt är att lektor J. H. Wallman avbildade den på sin antikvariska resa på Gotland 1830 och att den 1844 undersöktes av Carl Säve. Den senare gav i sin avhandling Gutniska urkunder (1859) en läsning av inskriften, vilken också är den text som har legat till grund för behandlingen i Gotlands runinskrifter (1962). Inskriften har där fått beteckningen G 9 och utgivarna har bara tolkat ett enda ord, nämligen stulpa, som antas betyda ‘stolpe’ eller ‘stolpar’.

När jag i januari i år satt och tittade i Carl Säves samling i ATA upptäckte jag att Säve också hade gjort en teckning av grindstolpen, vilket inte var känt när första delen av Gotlands runinskrifter gavs ut. Teckningen ger en hel del nya upplysningar. Exempelvis ska grindstolpen har varit lägre än vad Wallman hade uppgivit (drygt tre fot i stället för fem) och vissa detaljer är annorlunda hos Säve. Man lägger bland annat märke till urtaget på stolpens framsida, som måste ha varit avsett för en grind och som inte har någon motsvarighet på den äldre teckningen.

Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo. Efter original i ATA
Carl Säves teckning av den nu försvunna grindstolpen vid Storms i Vamlingbo (G 9). Efter original i ATA

Inskriften har enligt Säves teckning varit följande: k : stulpa : aḳs-nano-

Runföljden stulpa måste givetvis vara en form av ordet stulpi ’stolpe’ och då rimligtvis i pluralis, eftersom grindstolpar brukar vara två. Märkligt är att inskriften ser ut att ha börjat med en ensam k-runa. Stolpen verkar ju inte alls ha varit defekt så den enda rimliga slutsatsen är att början av inskriften har funnits på den andra – redan då försvunna – grindstolpen. En möjlighet är att k-runan har tillhört ordet högg (skrivet hiak eller liknande) och att ristaren har påbörjat detta ord på den andra stolpen, men inte fått rum med den sista runan. Inskriften bör i så fall ha inletts med stenmästarens namn. Vad som avses med den sista runföljden aḳs-nano- är osäkert. Enligt Säve kan det också ha stått af inledningsvis, vilket kan vara ordet af  ’från’. En möjlighet är i så fall att det följande har utgjorts av ett ortnamn. Här har Säve på sin teckning gjort en viktig anmärkning: ”Slutet af inskriften är trol. förderfvad med villoqvistar.” Någon har förmodligen skurit i den mjuka sandstenen med kniv och det är möjligt att några av bistavarna i den sista runföljden inte alls hör till den ursprungliga ristningen.

Om det har varit ett ortnamn som har stått på stolpen från Storms så måste det ha börjat på S- och kanske går det med lite arbete att genomskåda det. Det bästa vore givetvis om stolpen dök upp igen så att det gavs möjligheter till en ny undersökning. Men i väntan på detta får vi sända en tacksamhetens tanke åt J. H. Wallman och Carl Säve, som genom sina teckningar och noteringar räddade den från glömskan.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs hela historien om Dybeck och häradsdomaren här.

Utveckling pågår – Aktuell Arkeologi

Utvecklingen av Aktuell Arkeologi pågår för fullt just nu. Arkeologer från flera grävande organisationer håller på att lägga in information om sina arkeologiska undersökningar samtidigt som de testar tjänsten och ser att den fungerar som den ska.

Aktuell arkeologis startsida. Arkeologi i Sverige. Arkeologi nära mig. Om siten.

Det finns två sätt att söka på: Antingen på alla aktuella arkeologiska undersökningar och visningar i hela Sverige eller på de som är aktuella nära dig. Platserna för undersökningarna markeras på en karta och genom att klicka på punkten får du upp information om platsen och vad som händer där.

Karta över området runt Linköping med en punkt vid gravfältet i Slaka.
Skärmklipp från utvecklingsversionen av Aktuell Arkeologi. Bakgrundskarta © Lantmäteriet

Informationen i Aktuell Arkeologi är kort och koncis, men via länkar kan du ta dig vidare till de arkeologiska undersökarnas egna kanaler där de berättar om platsen och vad som händer.

Informationssida i Aktuell Arkeologi om domarring och tingsplats i Slaka. Svartvit bild på resta stenar i en domarring tillsammans med text om undersökningen. Bilden skjuter ut i marginalen till höger.

Bli inte alltför upphetsad över att äntligen få veta vad som döljer sig på den gamla tingsplatsen i Slaka: Det här är en undersökning jag har hittat på för att testa hur det fungerar att lägga in en undersökning i Aktuell Arkeologi och hur det ser ut i min mobil. Som du ser finns det fortfarande en del skönhetsfel i tjänsten. Vill du hjälpa till med att göra Aktuell Arkeologi snyggare och mera användarvänlig? Vi behöver testare som kommer med återkoppling till utvecklarna om allt från buggar till läsbarhet. Hör av dig till oss på aktuellarkeologi@raa.se!

/Hanna Larsson

Rengöring – vad är smuts och vad är patina på sten?

Halvt rengjord sandstensfasad. Foto Helen Simonsson CC-BY.
Halvt rengjord sandstensfasad. Foto Helen Simonsson CC-BY.

Sten åldras, utseendet och egenskaperna förändras över tid. Ingen rengöring kan återföra ett material till sina ursprungliga egenskaper. Sten behåller sitt nyligen rengjorda utseende en mycket kort tid. Åldrande och påverkan av väder och vind sätter igång omedelbart.

Vad är rengöring?

Rengöring definieras som borttagandet av ”oönskat” material. Vid rengöring måste man definiera vad man anser är oönskat material och motivera varför detta ska tas bort. Dilemmat vid rengöring är att oftast försvinner inte enbart det ”oönskade” materialet utan även material eller ytor som man vill skall vara kvar. Därför måste man komma överens inför en rengöring om vad det är man vill prioritera eller uppnå.

Hur ser åldrings- eller vittringsprocessen ut?

Åldrandet är en naturlig process då materialförlust inträffar, pålagring byggs upp och andra förändringar sker. Det sker genom 1) materialförlust: ytmaterial eroderar, skarpa kanter och konturer blir mjukare. 2) Lagring: deposition av luftburna partiklar och biokolonisation (påväxt) äger rum. 3) Förändringar: mineralogiska förändringar sker i sten, på ytan på grund av växelvis väta och torka samt på grund av biologisk påväxt.

Vad är nedsmutsning?

Nedsmutsning är en process som kan inkludera deponering av luftburna partiklar på ytan av en sten eller byggnad. Det kan även vara biokolonisation av olika organismer såsom alger, bakterier, svampar och lavar. Typen av nedsmutsning och föroreningar har förändrats över tid, till exempel så var sot vanligare förr. Klimatförändringarna kan komma att påverka vilka olika typer av biologisk påväxt vi kommer att få i framtiden och hur fort denna påväxt kommer att ske.

Vad är patina?

Patina är ”ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder.” Graden av önskvärd patina har ofta varierat med olika restaureringsideal och är ibland en fråga om tycke och smak. Patina kan bidra till att vi tycker att äldre byggnader eller monument är vackra. Patina uppstår på grund av mineralogiska förändringar, biologisk påväxt och nedsmutsning. Ibland har patinan en stabiliserande effekt på det underliggande stenmaterialet, att avlägsna detta lager kan ibland medföra att man tar fram ett nytt lager av stenen till ytan, ett lager som är känsligare för vittring.

Det som är viktigt men som ofta är svårt att särskilja är vad som är ett acceptabelt åldrande och vad som är ett accelererat vittrande. För att avgöra detta kan man ta hjälp av en professionell stenkonservator som kan besöka objektet in situ och titta på de särskilda förutsättningarna som objektet har.

Vad orsakar missfärgning?

Missfärgning av en stenyta eller stenfasad beror vanligtvis på grund av en eller flera av dessa orsaker:

  • Biologisk nedsmutsning – alger, svamp, lav och bakterier koloniserar sten. Olika arter föredrar olika levnadsförhållanden.
  • Metaller – i sten kan det finnas naturligt järn eller mangan som blöder eller rostar. Den här processen kan bli ännu mer synlig efter en rengöring. Det kan också vara järndubbar, bronsdetaljer eller koppartak på en byggnad som orsakar missfärgning på fasadstenen.
  • Partiklar – nedfall från bilavgaser, havssalt och andra partiklar som kommer via luften eller regn.

Varför rengöra?

Vilka skäl kan finnas för rengöring? Ofta anges estetiska skäl, att man tycker att det ser ”ovårdat” ut, att man kan tro att en icke rengjord sten eller fasad är negligerad eller ”lider av” bristande underhåll. Andra skäl kan till exempel vara säkerhetsskäl (som att ta bort hala alger eller mossa på trappor och gatsten, eller ta bort geting- eller fågelbon). Man kan också ha bevarandeskäl, rengöring kan då:

  • vara en del av ett vård- och underhållsprogram och för att kunna inspektera och utvärdera byggnadens, monumentets eller stenarnas tillstånd.
  • syfta till att få bort skadliga ämnen eller material, såsom exempelvis salter, fågelspillning, påväxt, smuts eller depositioner.
  • avse att avlägsna graffiti, klistermärken eller paraffinfläckar från marschaller, eller annat som människor orsakat och som påverkar utseendet negativt.

Risker vid rengöring

En större medvetenhet om vilka typer av skador överambitiös rengöring medför, om vissa kemikaliers hälsorelaterade problem och om nackdelarna med stora mängder vatten, gör att man numera har en försiktigare hållning till rengöring.Rengöring kan skada eller förändra stenens utseende (kulör eller valör) och struktur. Om man bestämmer sig för att rengöra ett stenmonument eller en byggnad med kulturhistoriska värden bör man i ett vård- och underhålls-, åtgärds- eller i ett konserveringsprogram ange vilka metoder som är lämpliga med tanke på objektets eller stenens speciella förutsättningar. Man bör tänka på att skador kan uppstå både under och efter rengöringen. Rengöring av sten kan orsaka att en stenyta blir grövre, mineralerna förändras och att mer vatten kan tränga in i stenen, vilket kan bidra till snabbare påväxt efter rengöringen. Ibland kan även vittringsprocesser accelerera efter en rengöring. Tyvärr blir skadorna ibland inte synliga förrän långt efter rengöringen och  kan därför vara svåra att sätta samma med en felaktig metod eller ett olämpligt materialval. Därför är noggrann dokumentation av valda material och metoder viktigt.

Upprepad rengöring eller partiell rengöring kan medföra att visa partier av en sten eller en fasad reagerar annorlunda än resten och att detta parti fortsättningsvis alltid kommer att avvika från omgivande sten både till utseendet och till egenskaperna. Därför bör man alltid fundera på hur man skall genomföra sin rengöring för att den inte ska skapa oönskade visuella effekter. Till exempel kan man på en fasad rengöra från fog till fog eller välja att ”tona ut”, patinera eller på annat sätt skapa en mjuk övergång mellan rena och smutsiga områden. Hårdhänt rengöring kan orsaka att originalpigment eller en stenmästares ursprungliga verktygsspår går förlorade. Rengöring kan både dra upp salter eller missfärgande mineraler inne i stenen till ytan och göra naturliga defekter synligare. Om en fasad, ett kvarter eller monument utformats som en helhet men olika fastighetsägare eller förvaltare väljer att genomför rengöring vid olika tillfällen kan skillnader uppstå i stenytorna som inte kommer att utplånas över tid.

Många rengöringsmetoder – vattenbaserade, kemiska och mekaniska

Det finns många olika rengöringsmetoder. Många av de modernare metoderna som erbjuds idag, är ännu inte utvärderade över tillräckligt lång tid eller är tillräckligt beprövade på känsliga byggnader eller monument med stora kulturhistoriska värden och bör därför undvikas på den typen av objekt tills mer forskning gjorts. En stenkonservator kan hjälpa till med att beskriva olika för- och nackdelar med olika metoder. Den enklaste metoden som brukar rekommenderas vid mindre nedsmutsning, som man oftast kan göra själv och som man alltid ska börja med innan man överväger aggressivare rengöringsmetoder, är en borste och rent vatten. Försäkra dig först om att det inte förekommer sprickor eller bortfall av fogbruk som kan medföra att vattnet kan tränga in och på så sätt medföra större skador. Använd endast så mycket vatten som behövs, inga större mängder. Vattenbegjut aldrig en stenyta om det finns risk för frost. Använd aldrig stålborstar utan enbart mjuka borstar! Sluta borsta direkt om ytan repas, börjar sanda eller grusa.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och en av de fem i rungruppen.

Hur kan man hjälpa till att bevara våra runstenar?

runstensvårdFoto: Helen Simonsson 2014, CC-BY.

Enligt Kulturmiljölagen delas ansvaret för kulturmiljön av alla. Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet får göra de åtgärder som behövs för att vårda fornlämningarna – men alla kan bidra till bevarandearbetet. Av Sveriges kända runinskrifter är det cirka 1500 runstenar, block eller hällar som befinner sig utomhus i landskapet. Hos Riksantikvarieämbetets Kulturvårdsavdelning i Visby finns en tvärvetenskaplig arbetsgrupp kallad ”Runverket” som är specialiserad på runstenar. Den består av fyra personer med olika utbildning och bakgrund, (två runforskare, en arkeolog och en stenkonservator). Det finns ingen möjlighet för rungruppen att själva resa runt i Sverige och hålla undan allt sådant som gynnar påväxt, som löv, fågelspillning eller vatten som blir kvar på stenytan. Riksantikvarieämbetet har därför sedan 1990-talet tagit hjälp av lokala runstensfaddrar som kan hålla stenarna under uppsikt och på så sätt bidra till runinskrifternas bevarande.

Ren luft, fukt och näring ger påväxt

I princip all sten som står utomhus blir beväxt av lav, alger och mossa. Och det går fort för en sten att få påväxt, speciellt om förutsättningarna är de rätta. Lav gillar till exempel ren luft. Alger och mossa gillar fukt och skugga. Fukt+ näring=påväxt. Påväxten går fortare om löv, gräsklipp och fågelspillning som ger näring och håller kvar fukt får ligga kvar på stenytan. Påväxten går också fortare om stenen står skuggad av högt gräs, träd och buskar. Med de pågående klimatförändringarna som ger mildare och våtare vintrar (och därmed längre växtperioder) kan vi dessutom räkna med ännu mer påväxt och snabbare förbuskning av landskapet än vad vi har haft tidigare. Då blir det ännu mer viktigt att arbeta förebyggande och att vi alla hjälps åt.

Borttagning av redan etablerad påväxt

Hårdrengöring (det vill säga när all påväxt och modern färg avlägsnas) sliter på en runsten och ska därför göras mycket sällan, gärna så sällan som vart 20-30:e år. Den här typen av rengöring är inget som kan göras av en volontär utan det utförs av en professionell stenkonservator. Ofta gör man den här typen av konservatorsrengöring när man har något annat forskningsprojekt på gång, till exempel i anslutning med att en runolog ska tolka om runorna, när inskriften ska målas om eller om stenen ska dokumenteras, till exempel 3D-skannas.

Förebyggande arbete bäst

De lavsorter som först etablerar sig på en hårt rengjord runsten kallas för pionjärarter. De kan vara mycket mer aggressiva och förstöra stenen mer än de lavsorter som kommer senare. Genom att ha alltför täta rengöringscykler utsätter man stenen oftare för dessa pionjärarter. Det är en av anledningarna till varför man vill hårdrengöra runstenar så sällan som möjligt.

En annan anledning är att vid hård rengöring försvinner lite av stenen och ytan blir grövre. På en grövre yta växer det lättare. Man kan alltså hamna i en ond spiral av allt tätare rengöringar och allt mer och fler tuffare lavsorter.

För att möjliggöra att dessa hårdrengöringstillfällen blir så sällsynta som möjligt så är det bästa för stenen att man arbetar förebyggande och tar bort sådant som orsakar påväxt. Detta kan volontärer hjälpa till med.

Runstensfaddrar och skötsel

Runstensfaddrarna kan bidra med lättare markskötsel, som till exempel gräsklippning eller röjning av sly som växer för nära stenen. (Observera att man inte får göra större ingrepp som att ta ned träd till exempel, på någon annans mark).

Har mycket jord, smuts, löv, klippt gräs, fågelspillning, lav eller mossa samlats på stenen kan en runstensfadder vattentvätta stenen försiktigt med vanligt vatten och en mjuk panelborste eller diskborste. Blöt stenen nerifrån upp så att inte mörka rinningar eller fläckar skapas.

Var dock vaksam på om stenen sandar eller grusar. Ser du att det lossnar material eller om borsten repar stenen det allra minsta – avbryt borstandet omedelbart. Vattentvätta aldrig en sten om det finns risk för nattfrost eftersom det kan ge upphov till frostsprängningar vilket skadar stenen!

Fotografera

Dokumentation av runstenarna är viktigt. Många av Sveriges runstenar saknar nytagna fotografier.  Tycker man om att fotografera runstenar kan man under september månad delta i tävlingen Wiki Love Monuments.

Instruktioner om hur man gör finns hos Wikimedia.

Rapportering

Runstensfaddrarna är våra ögon och öron ute i landet. Till runstensfaddrarnas uppgifter hör att rapportera till oss i rungruppen eller till länsstyrelsen om något allvarligt händer med en sten, till exempel om den skulle bli påkörd, utsättas för skadegörelse eller på annat sätt gå sönder. Det finns inga blanketter att fylla i utan upptäcker man något anmärkningsvärt kan man skicka ett vanligt mejl, eventuellt kompletterat med ett fotografi på stenen, till sin länsstyrelse eller till helen.simonsson@raa.se (eller till någon annan i rungruppen på Riksantikvarieämbetet).  (Man behöver däremot inte rapportera in att det växer lav eller att man tvättat runstenen). Mer information om runstensvård kommer att komma under 2016 på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Vill man läsa mer om fornlämningsvård kan man ladda ner ”Handbok i fornminnesvård”.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och är en av de fyra i rungruppen.

Vinter vid Ringmuren

Ringmursraset januari 2014

Snön yr genom vallgravarna som omger Visby och dess Ringmur. Marken är frusen, stenen kall. Enstaka flanörer, företrädesvis tåliga dagisgrupper och hundägare tar sig fram, väl påpälsade. Muren står där den står, där den stått under sådär 750 år. Bortsett från vid murraset norr om Österport. Där har vi just nu ett stort hål sedan den rackliga, delvis raserade muren plockades ner i höstas. Det är verkligen intressant att kunna titta in i muren på det här sättet, se hur muren är konstruerad och vilka material som använts. Lite häpen blir man allt över att den inte följer de gängse normerna för hur en skalmur ”skall” byggas, dvs. med stora, stabila stenar i botten och bindstenar som håller ihop skalen. I det rasade partiet var stenarna längst ner förvånansvärt små, vissa till och med liksom ställda på högkant. Och inga bindstenar heller. Då murraset nu skall byggas upp igen skall vi förvisso återskapa partiet så autentiskt som möjligt genom att välja samma material som ursprungsmuren är byggd i. Men vi skall också göra vissa förbättringar. Bindstenar, bättre förband mellan stenarna och klamring i sidled är exempel på hur vi anno 2014 bygger en mur som skall stå i minst 750 år till.

Just nu är det stiltje på själva arbetsplatsen, men på annat håll jobbas det. Rapporter över det gångna årets arbeten skrivs, planeringen för aktiviteterna 2014 är i full gång. Resonemang om de tekniska och antikvariska principerna för återuppbyggnaden pågår, och så skall vi väl hitta på lite evenemang och visningar för allmänheten också! Att under 2014 få uppmärksamma ”första stenen”, dvs. då vi börjar återuppbyggnaden av den rasade delen av ringmuren – det skall vi göra något bra av. Tänk att få inleda ett nybygge på en 750 år gammal byggarbetsplats, inte varje dag sådant händer!

Vad göms i Visby Ringmur egentligen?

 

IMG_2117

Vinden hade lugnat sig i Visby idag och därför kunde hantverkarna på Byggnadshyttan fortsätta nerplockningen av Visby Ringmur. Om det stormat som igår hade det varit alltför riskabelt att använda bygg-kranen. En tung container lastad med kalksten som råkar i svängning högt upp i luften är inget drömscenario!
Efter att tidigare ha plockat ner det delvis rasade partiet stod nu en smal ”remsa”, ungefär en meter av muren norrut från raset, på tur att plockas ner. Varför? Jo, därför att denna meter var ytterst försvagad genom att ytter- och innermur gått isär och skapat en stor hålighet som gjorde hela konstruktionen instabil. När partiet är nerplockat skall den kvarvarande murens bägge skal kramlas ihop för att bli stadig och inte rasa mer. Då kan man säkert förbinda den nya muren, som skall byggas upp nästa sommar, med den gamla.
En god sak med den här ”extra nerplockningen” är att det blev ett ypperligt tillfälle för arkeologerna att studera lagerföljder och konstruktionsprinciper i muren.
På plats idag var Kristin Balksten från Uppsala Universitet/Campus Gotland. Kristin är projektledare för forskningen om murraset och expert på medeltida bruk och kalkstensmurar. Per Widerström, arkeolog på Gotlands Museum, sågs också klättrande på och kring muren. Medan Kristin tog prover av murbruk och studerade konstruktion var Per ivrigt sysselsatt med att undersöka och dokumentera murens stratigrafier och material. Tidigare, på annan plats vid raset, hittade han ett avsågat horn, som troligen varit råmaterial för hantverk och något som ser ut som en sländtrissa eller som en stor pärla i kalksten Bägge fynden är medeltida, eftersom de hittades långt ner i murens orörda lager.
Undrar vad som mer göms i den 3,4 km långa muren..?

Visby ringmur, november 2013

Visby Ringmur – ras, nerplockning och ny kunskap

Ja, då var murraset i Visby nerplockat. Låter motsägelsefullt, jag vet, men saken är ju den att då ett murparti norr om Österport Visby Ringmur rasade i februari 2012 var det bara det yttre skalet som föll. Resten stod kvar, inte minst hela krönet som balanserade flera meter upp i luften på den efter raset försvagade halva muren. Ingen rolig situation, precis. Och en omöjlig situation att jobba under. För det finns inte den bygghjälm i världen som skyddar från hundratals kilo kalksten som rasar från sådär 6 meters höjd. Så vad göra?

Ja, det var en fråga som sysselsatte projektgruppen under lång tid. Flera scenarion bedömdes och konsekvenser diskuterades. Till slut blev det beslutat att det delvis rasade partiet tyvärr måste plockas ner helt för att garantera säkerheten för dem som skall jobba med lagning av raset. Men också för att kunna laga muren på ett långsiktigt hållbart och säkert sätt.

Tekn. Dr Carl Thelin med kollegor på Tyréns tog fram lösningen för hur muren skulle kunna säkras så att nerplockningen nu kan ske tryggt. Innan nerplockningen restes därför en stor stålställning kring det skadade murpartiet för att säkra muren så att den inte skulle rasa okontrollerat då man började plocka ner den.

Nu är det ju aldrig roligt för en antikvarie att se en medeltida mur plockas ner, men i det här fallet blev det en nödvändighet. Det goda med saken är att vi får ett unikt tillfälle till kunskapande om konstruktion, material och byggfaser.

Senaste veckan undersökte byggnadsarkeolog Mats Anglert från UV Syd och arkeolog Per Widerström från Gotlands Museum muren under nerplockning, och undersökningarna kommer att fortsätta framöver i takt med att mer av muren friläggs. God hjälp hade de av bebyggelseantikvarie Jörgen Renström från Gotlands Museum som har mångårig såväl praktisk som historisk kunskap om muren. Hantverkarna på Byggnadshyttan på Gotland har stor erfarenhet av medeltida murverk tack vare sina mångåriga arbeten med de gotländska kyrkorna och ruinerna, så deras iakttagelser är förstås mycket värdefulla. Dessutom bidrar Tekn. Dr. Kristin Balksten från Uppsala Universitet med viktiga synpunkter om bruk och konstruktion. Det skall bli intressant att se vad denna samlade kompetens kommer fram till för nya rön! Redan nu finns en del information om raset på http://www.raa.se/aktuellt/press/om-aktuella-fragor/visby-ringmur/

Delar av originalmuren är och kommer att förbli borta – men vår kunskap om den har växt och fortsätter att växa. Såhär i novembertider är det lätt att bli lite filosofisk angående alltings förgängelse och att associera till årets kretsande lopp; för att något nytt skall kunna växa fram måste det gamla delvis dö bort. Men samtidigt minnas att det mesta faktiskt finns kvar!