Kategori: Forskning

En återfunnen öländsk runinskrift

N. J. Ekdahls anteckningar i Liljegrens samling i ATA. Efter original i ATA.

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter, men det händer också att tidigare kända inskrifter som varit försvunna dyker upp igen. I somras återfanns exempelvis ett stycke av runstenen U 168 Björkeby i Östra Ryd, som hade varit försvunnen sedan mitten av 1800-talet då den skulle ha sprängts sönder och lagts i kyrkans bogårdmur. Mycket riktigt var det också där som fragmentet påträffades och det är mycket troligt att resten av stenen finns i samma mur. Ett mera oväntat återfynd gjordes nu i tisdags vid lunchtid. Då återfanns nämligen den inskrift som i Ölands runinskrifter har beteckningen Öl 35.

Det som hittills har varit känt om denna inskrift bygger i huvudsak på de noteringar som Jonas Håkansson Rhezelius gjorde under sin forskningsresa på Öland 1634. Rhezelius var en av Riksantikvarien Johannes Bureus’ medhjälpare och hade sänts dit för att dokumentera kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. Detta arbete genomförde han med stor noggrannhet och hans avbildningar och anteckningar är ännu av oskattbart värde.

När Rhezelius den 6 augusti kom till Runstens kyrka på den östra delen av ön, upptecknade han en runinskrift som fanns på väggen i högkoret. Där stod bland annat att ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör kyrkoherden kunna: runor läsa och skriva” (Öl 34). Inskriften var dock inte särskilt gammal utan bör ha tillkommit knappt hundra år tidigare. Rhezelius noterade att runor också fanns skrivna i kyrkans ”gamble kyrkioordningz bok”. Dessa återgav ett par rader ur Davids psalm 150 i psaltaren:

Laudate Dominum in cimbalis et choro,
laudate eum in cordis et organo
”Prisa herren med tamburin och dans,
Prisa honom med strängaspel och flöjt.”

Enligt J.G. Liljegren (1832) ska runorna ha förekommit ”i en år 1541 tryckt Mässebok”, men detta är allt som har varit känt om denna inskrift och man har räknat den som försvunnen sedan länge.

För några år sedan fick jag i Liljegrens samling i ATA syn på ett pappersark som gav ytterligare några uppgifter om inskriften. Där stod: ”På Kongl. Bibliothekets duplett-auction (Mars 1832) såldes under No 491, 4o Olai Petri Handbok Stockh. 1531 och Messan på Swensko Upsala 1541. På sista bladet af den sistnämnde förekom följande med runeskrift: [varefter en runtext motsvarande den hos Rhezelius återges].”

Bladet är skrivet av fornforskaren N. J. Ekdahl, även känd som Kalvskinnsprästen för sitt idoga arbete att spåra upp och samla in medeltida pergamentbrev i framför allt Norrland. En intressant upplysning finns också i den sista raden på arket: ”Boken köptes af Jacob Westin för 4 RD Bo [=Riksdaler Banco].” Mässboken från Runstens kyrka hade alltså på något sätt hamnat i Kungliga biblioteket i Stockholm och därifrån sålts vidare så sent som på 1830-talet.

Jacob Westin var då ett okänt namn för mig, men jag har senare förstått att han var en hängiven boksamlare, som inför Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 skänkte hela sin omfattande och dyrbara boksamling till universitetet. När jag tittade i bibliotekets katalog på nätet hittade jag inte mindre än två exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko från 1541, som har tillhört honom. Ett av dessa skulle dessutom enligt en anmärkning i katalogen ha ”Strödda anteckningar i marginalen samt på sista bladet”! Kunde inte detta vara samma exemplar som Ekdahl hade sett 1832?

Denna lilla upptäckt gjorde jag redan i somras (mitt under semestern), men det dröjde fram till denna vecka innan jag fick tid att åka till Uppsala och titta i boken. Och minsann! Fanns det inte på det sista bladet tre rader med runor med det ovan nämnda citatet ur Davids psalm:

Runorna på sista bladet i Jacob Westins exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko (1541). Efter original i UUB.

la͡uþatæ × þo͡min͡um × in × cimpaḷis ×
æt × co͡ro × la͡uþatæ × æum × in ×
co͡rþis × æt × o͡rga͡no ÷ +

Runtexten överensstämmer inte helt med Rhezelius’ uppteckning och faktiskt inte heller med Ekdahls, men jag tror ändå att det rör sig om samma bok som 1634 fanns i Runstens kyrka. Möjligen ger handstilen i den latinska återgivningen av runtexten ett lite yngre intryck än de övriga anteckningarna i boken, som har en tydlig 1500-talsstil. Hur boken kom till Kungliga biblioteket vet jag inte. Kanske förvärvade Rhezelius den redan 1634 eller också kan den ha tagits till Stockholm av Johan Hadorph, som besökte samma kyrka under sin antikvariska resa 1673.

Inte heller vet vi säkert vem som har skrivit runorna i mässboken, även om man tidigare har gissat på den person som hade svarat för runorna i högkoret, en Johannes Olai från Kalmar. Han måste i så fall ha varit en prästman med ett musikaliskt intresse. Hela det första uppslaget i mässboken är nämligen fullskrivet med musiknoter och psalmtexter och även på de följande bladen finns noter ifyllda. Det kan här erinras om att reformatorn Martin Luther – som ju råkar jubilera just i år – faktiskt satte musiken som det högsta näst efter teologin. Musiken var enligt Luther ”en gåva från Gud och inte från människor, den gör hjärtan glada, den driver bort djävulen och den bereder oskyldiga fröjd”. Tydligen har prästen i Runsten resonerat på ett liknande sätt och fastnat för David psalm, där det inte bara handlar om sång och dans, utan också om tamburiner, stränginstrument och flöjt.

Runinskriften i mässboken kan av naturliga skäl ha tillkommit tidigast 1541 och den är alltså efterreformatorisk, men själva runorna är av den typ som användes under medeltiden. Det är för övrigt samma variant av runor som den svenske reformatorn Olaus Petri själv behärskade och som han hade använt i en inskrift på sitt hus i Storkyrkobrinken i Stockholm. Märkligt nog hade även denna nu försvunna runtext en viss anknytning till musiktemat:

skæggiot : haka : klæðær : ikkæ væl : i : dansæ :
”Skäggig haka passar inte väl i dans”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om återfyndet av U 168 i Östra Ryd på Jan Owes blogg. DS.

PPS. Det som har fått mig att tveka en smula om det verkligen är originalet från Runstens kyrka som nu har återfunnits, är de uppenbara misstag som finns på två ställen. I cimpalis är bistaven i l-runan placerad vid basen i stället för vid toppen och i ordet æum har skrivaren först föregripit bistaven i m när han skulle skriva u. Detta skulle ju kunna bero på kopieringsfel efter en förlaga, men är i detta fall ett tecken på inskriftens äkthet. Går man till Rhezelius’ originaluppteckning i Kungliga biblioteket ser man nämligen att l-runan i den ursprungliga blyertsuppteckningen har haft en lågt ansatt bistav, men att redan Rhezelius ändrade detta när han förtydligade sina anteckningar med bläck. DS.

Nytt runfynd avslöjat genom 3D-skanning

3D-modell av runstenen i St Knud. 3D-modell av www.s3di.com. Bild av Laila Kitzler Åhfeldt.

Uppmärksamma runföljare har kanske noterat att ett nytt runfynd blivit känt på Bornholm.

Jag har precis tillbringat en arbetsvecka i september med att 3D-skanna runstenar på Bornholm tillsammans med Teddy och Miranda från ett företag i Ystad. Vi har samlat forskningsmaterial till projektet Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm.

Fältarbetet på Bornholm var noga tidsplanerat, men kort tid innan fältveckan slängdes det in en extra runristning att undersöka. Helen Simonsson, utredare på Riksantikvarieämbetet och tillika samordnare av runstensvården, hade under sin sommarsemester fotograferat mycket på Bornholm och publicerat fotona på Flickr – bl.a. en runinskrift i St Knuds kyrka. Att det kunde vara en för runforskningen okänd runsten uppmärksammades av Jan Owe, som hittade bilden på Flickr. Det är Jan Owe som står bakom den helt oumbärliga runtextdatabasen, och han noterade att inskriften faktiskt inte var känd och registrerad vare sig på Bornholms museum, i runologiska kretsar eller i den danska motsvarigheten till fornminnesregistret.

Lisbeths Imer, runolog anställd av Nationalmuseum i Köpenhamn, kontaktades och beredde sig att åka till Bornholm och undersöka fyndet. Eftersom hon visste att jag var på väg dit med en 3D-skanner frågade hon om vi kunde tänka oss att dokumentera även denna. Den såg dock inte ut att vara äkta, runorna såg alltför taffliga ut. För säkerhets skull behövde den undersökas närmare, men det fanns egentligen inga större förhoppningar om att det skulle röra sig om en autentisk inskrift.

Eftersom fältarbetet på Bornholm var planerat sedan länge med noggrant urval och hårda prioriteringar (10 av ca 40 runstenar hade valts ut), var det lite motvilligt jag beredde mig att göra plats för en förmodligen icke-autentisk inskrift, när det nu fanns så mycket arbete med de vikingatida runstenarna. Å andra sidan är det viktigt att nyfynd blir noggrant undersökta. Vi kom överens om att Lisbeth skulle ta en titt först, och om hon bedömde att det var värt tiden skulle vi 3D-skanna dem.

Men nu var det så att en storm blåste in över Bornholm med hårda vindar och mycket regn. Färjorna ställdes in och Lisbeth kunde inte komma. När det inte gick att mäta ute passade Teddy på att 3D-skanna ristningen i St Knud och Miranda fixade 3D-modellen (man måste processa data). Tack vare 3D-modellen kunde jag sedan framställa en färgneutral bild som ”tog bort” färgen som fyllts i och belysa ristningen som med släpljus, fast på min datorskärm. Jag mailade bilden till Lisbeth och hon blev mycket glad! När hon såg 3D-bilden förstod hon omedelbart att det är en vikingatida runinskrift och att det är ett fragment av en tidigare helt okänd runsten. Formuleringen är enligt Lisbeth dessutom nära identisk med inskriften på en runsten på Svaneke kyrkogård (Østermarie 1, DR 390), så vi har nu fått förfrågan om att undersöka om det kan vara samma runristare som gjort de två stenarna.

Runstenen i St Knud. Foto: Helen Simonsson 2017.

Imålningen har uppenbarligen gjorts av någon som inte kan runor och den var helt felaktig. P.g.a. detta blev runristningens äkthet starkt betvivlad. Detta visar hur olämpligt det är att runor fylls i av någon som har bristande kunskaper. Det var först i samband med 3D-skanningen som det stod klart att runstenen är från vikingatiden.

Nu vet vi dock att Bornholm har ännu en runsten och detta blev den 28 september känt för allmänheten i dansk media. Lisbeth har fått reda på att den varit känd i församlingen, men det har inte kommit vidare därifrån. Så blir det ibland, en runinskrift sitter så till att alla tror att alla redan har sett den. Kanske har den kommit fram vid någon restaurering av kyrkan.

Men vad handlade Bornholmsbesöket om egentligen? Jo, bakgrunden är att runstenarna på Bornholm liknar mycket mer de östsvenska runstenarna än de danska. När de bornholmska runstenarna reses har runstensseden i stort sett redan upphört i hela det övriga danska området, men i ornamentik och språk finns likheter med de mellansvenska runstenarna. Det finns därför en gammal diskussion om huruvida de har något att göra med svenska områden, eller om det har kronologiska skäl – d.v.s. det beror på att de helt enkelt är mer samtida med de svenska runstenarna och därmed följer samma mode i ornamentik och formulering. Syftet med den här undersökningen är att se om det finns några kopplingar till svenska runstenar i ristningstekniken.

Det övergripande syftet med Runbruk på Östersjöns öar är att studera relationerna mellan Öland, Gotland och Bornholm utifrån ett tvärvetenskapligt runforskningsperspektiv som inkluderar arkeologi, runologi och laborativa metoder. Vem använde de runristade föremålen, vem ville ha runstenar och vem bar smycken med runor, i vilka miljöer och under vilka omständigheter? Det finns markanta skillnader mellan vilka attityder man har till runskrift på de olika öarna. Men detta får vi återkomma till när vi kommit lite längre.

Runbruk på Östersjöns öar – Öland, Gotland och Bornholm är en deluppgift i Runverkets projekt Evighetsrunor – en forskningsplattform för Sveriges runinskrifter.

Laila Kitzler Åhfeldt är arkeolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen sommaren 1999 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Kemi och kulturvård i fokus

4th International congress Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH), Bryssel 6-8 juli 2016.

Bryssel bjöd på ett ganska svalt högsommarväder under veckan då ChemCH2016 gick av stapeln. European Association for Chemical and Molecular Sciences (EuCheMS: http://www.euchems.eu/divisions/chemistry-for-cultural-heritage-2/) utgör en plattform för vetenskaplig diskussion och ger en samlad europeisk röst åt flera kemirelaterade intresseområden. Den första kongressen för undergruppen Working Party on Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH) anordnade i Ravenna, Italien 2010.

Kongressens sessioner är uppdelade efter tillämpning av teknik och kemisk metod framför föremålskategori eller material. Målad konst utgör merparten av bidragen, även om inslagen av andra föremålskategorier successivt ökat i antal. Vi hoppas att de ska bli ännu mer organiskt material under konferensen nästa gång.

Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne. Foto: Yvonne Fors
Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne.  Foto: Yvonne Fors

Vad Mona Lisa egentligen döljer

Detta är tillämpning av kemiska analysmetoder på kulturarv när det är som bäst. Kongressen är känd för sin omfattande poster-session och bidragen håller hög klass. Kommittén, där undertecknad sitter som representant för Sverige utser alltid ett vinnarbidrag. Riksantikvarieämbetet bidrog tillsammans med Svenska kyrkan med postern: Light Ageing of Discoloured Manganese Stained Glass from Uppsala Cathedral. En av de mest iögonfallande posterbidragen kom från Institute for Sustainable Heritage, University College London: A Nose for Books. A New Tool to Describe Heritage Smells. Upphovspersonerna har börjat utforska och förstå lukter från kulturarvsmiljöer och föremål, som de menar också utgör en del av kulturarvet.

Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors
Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors

Under sessionerna bjöds det på allehanda intressanta föredrag om kemiska analyser av olika material metoder att mäta deras olika grad av nedbrytning. Väldigt spännande var det också att få kika närmare på vad som gömmer sig under de övre färglagren hos några välkända konstverk. När Leonardo da Vinci skapade Mona Lisa målade han helt enkelt över ett äldre motiv, som nu kunde visas med röntgenstratiradiografi. Andra konstnärers efterhandskorrigeringar i form av en förlängd arm eller ett förändrat ansiktsuttryck avslöjades också.

Nästa gång arrangeras ChemCH 2018 i Bukarest, Rumänien.

Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.
Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.

Trä, läder, ben och gamla äpplen

13th ICOM-CC Wet Organic Archaeological Materials Conference WOAM,    16-20 Maj 2016

Prat och Mat

Under en vårvecka i Florens fick omkring 100 nyfikna konservatorer och naturvetare grotta ner sig i favoritämnet arkeologiskt vattendränkt organiskt material. I huvudsak handlar konferensen om trä, men även arkeologiskt läder, rep, ben och till och med några äpplen fick vara med på ett hörn.

Som vanligt under dessa sammankomster var stämningen god, vilket inbjuder till många frågor och diskussioner. Eftersom vi befann oss i Italien behövde vi inte bli besvikna på varken maten eller fikat, även om kaffekön till de två baristorna med en ynka kaffemaskin kunde bli lång på eftermiddagarna.

Dagarna var långa och ville man få en chans att se något av Florens gällde det att antingen vara morgonpigg eller en kvällsmänniska. Med bekväma skor och mycket kaffe gick det dock bra att kombinera de båda.

Florens är alltid Florens. Foto: Yvonne Fors
Florens är alltid Florens. Foto: Yvonne Fors

Intensivt och Intressant

Det presenterades projekt om forskning och konservering av trä från stenålder och framåt. Vi blev uppdaterade kring den senaste forskningen kring Mary Rose- och Osebergprojekten. Frågor om problem med svavel och järn dominerade till stor del konferensen och pyrit (järnsulfiden FeS2) blev veckans ord på allas läppar.

Särskilt intressant var annars tillämpningen av enkla och tillgängliga tekniker för vardagskonservering. Som exempel kan nämnas en så kallad fruktpenetrometer att mäta stabilitet och hårdhet med. En personlig favorit var dock ett projekt från ARC-Nucléart i Grenoble där polyetylenglykol (PEG) renades och återanvändes genom ett smart pumpsystem. På detta geniala sätt sparas både miljö och pengar samt innebär kontroll över PEG-molekylernas stabilitet och ger indikationer om reaktioner i träet.

Konservator Åke Henrik-Klemens presenterade en poster baserad på sin kandidatuppsats från konservatorprogrammet vid Göteborgs universitet, som handlar om optimering av järnextraktion ur arkeologiskt trä. Arbetet är inspirerat från tidigare aktiviteter inom Riksantikvarieämbetets nätverk Arkeologiskt Trä och Kemi : http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/projekt/natverk-for-arkeologiskt-tra-och-kemi/

Undertecknad höll två presentationer varav det ena berörde kommunikationsstrategier inom conservation science: Bridging by networking; Conservation science in practice. Det togs mycket väl emot. Många ville veta mer om det unika initiativet Arkeologiskt Trä och Kemi, och den omedelbara responsen var att de ville vara med och bidra inom nätverket. Mitt andra föredrag handlade om mitt pågående forskningsprojekt tillsammans med Charlotte Björdal vid Göteborgs universitet där vi studerar korrelationen mellan biologisk nedbrytning och förekomst av svavel- och järnansamlingar.

En lista med alla presentationer finner du här: http://www.woam2016.net/scietific-programme/

Etruskiska och romerska skepp daterade 100 f.Kr – 500 e.Kr vid Museum of the Ancient Ships of Pisa. Foto: Yvonne Fors
Etruskiska och romerska skepp daterade 100 f.Kr – 500 e.Kr vid Museum of the Ancient Ships of Pisa. Foto: Yvonne Fors

Utflyktsmålet var denna gång Pisa och en ny utställning med båtar som konserverats med olika metoder såsom PEG, lactitol/trehalos, maltitol och kauramin. Här var man modiga nog att släppa oss träskallar bland alla dyrgripar. Själva skeppshallen var inhyst i en gammal stallbyggnad som bara den var fascinerande att utforska.

Fördjupade bindemedelsanalyser på Arkeologiska forskningslaboratoriet

I Arkeologiska forskningslaboratoriet är det ordning bland provrören.
Ordning bland provrören hos Yvonne Fors på AFL. Foto: Karin Calissnendorff CC-BY

Mitt intresse inom utvecklingsområdet för färgundersökningar har lett mig till Arkeologiska Forskningslaboratoriet, AFL, på Stockholms universitet. Där gästforskar kemisten Yvonne Fors kring materialanalys inom Hälsingegårdsprojektet. Yvonnes uppgift är att peka ut vilka bindemedel som målarna använde i inredningsmåleriet. Frågorna i projektet har varit många och Yvonne har antagit utmaningen att koka ned materialet, både i bokstavlig och i överförd mening.

Yvonne Fors har under sin karriär bland annat forskat kring Vasaskeppet och är specialist på arkeologiskt trä. Hon har lång erfarenhet av kulturhistoriskt material och har undervisat i kemi på Institutionen för kulturvård på Göteborgs Universitet. Under besöket i AFL:s labb hoppas jag få se hur hon preparerar färgprover inför bindemedelsanalys med GC-MS (gaskromatografi -masspektrometri) och FT-IR (Fourier transform infrared spectroscopy). När jag möter Yvonne i laboratoriet har GC-MS-instrumentet nått servicesmärtpunkten. Den går inte att tvinga genom en enda analys till. Yvonne har dock inget emot att beskriva processen med ord istället. Eller processerna. Metoden Yvonne använder sker i flera preparerande steg. Vägen till labbet har dock varit lång. Arbetet med ”hälsingefärgen” inleddes med ingående diskussioner med projektets deltagare kring förutsättningar kring provtagning. Avgränsningsarbetet och formuleringen av frågeställningen beskriver Yvonne som grunden till en lyckad arbetsprocess.

Varför behövdes denna avancerade analys?

I Hälsingegårdsprojektet är konservatorer med lång erfarenhet av färganalyser inblandade. Men att typbestämma bindemedel i nedbruten och oren färg är krävande. Färgskikten som var i fokus bjöd inledningsvis på ovanligt stort motstånd. De var åldrade och hade ett stort innehåll av bland annat krita som gav svårtydda svar i enklare bindemedelsanalys. Projektet kopplade därför in Yvonne Fors som kunde ta bindemedelsanalysen ett steg längre. Metoden med extraktion möjliggör för en mer precis analys i bindemedelsanalysen i GC-MS och FTIR. Extraktionsprocesserna är tidskrävande och metoden är ovanliga för färganalysarbetet som utförs på mindre labb.

Vad har Yvonne för metod?

Yvonne förklarar att denna metod inte är ny och heller inte hennes påhitt. Liknande metoder används bland annat i Sydeuropa där kemisterna inom kulturvårdsområdet inte sällan hanterar betydligt äldre provmaterial. Yvonne har däremot satt sin prägel på metoden för att den ska vara skräddarsydd för frågeställningen. Eftersom färgproverna från Hälsingegårdsprojektet innehåller en blandning av olika material, krävs det många renande steg genom extraktion. Yvonne visar mig ett avancerat flödesschema som visar vägen mot identifiering. Pappret innehåller också Yvonnes anteckningar och hon skrattar och säger att detta är ryggraden och rättesnöret som hon regelbundet checkar av mot och fingrar på. När preparaten är renade kan Yvonne köra materialet i GC-MS som ger de grafer med toppar som ger indikationer om det organiska innehållet. Nu kan Yvonne jämföra resultatet med det referensmaterial som hon tidigare analyserat enligt samma metoder och försöka hitta likheter.

Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter.
Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Kan man förenkla denna metod och applicera den i en enklare labbmiljö?

Tyvärr kan man inte skala ned processen allt för mycket. Då når man inte information om bindemedlen på den detaljnivå som är nödvändig för att få ett kvalitetssäkrat svar. Analysarbete tar tid, sammanfattar Yvonne.

Hur upplever Yvonne det interdisciplinära arbetet?

Denna fråga tycker jag, Karin, är väldigt intressant och ger mycket information om hur vi ska kunna samarbeta bättre i interdisciplinära projekt på hög nivå. Yvonne är beundransvärd i sitt engagemang i att nå framgång i samarbetsprojekt och lösa pedagogiska utmaningar. Att gemensamt mejsla fram en frågeställning för analysarbetet krävde lite tid och tålamod. Men när frågeställningarna var på plats, var Yvonne igång i Hälsingegårdarna med provtagning och skapade sig en mer holistisk upplevelse av miljön och materialet. Något som Yvonne tycker är av största vikt.

När får vi veta innehållet i ”hälsingefärgerna”?

Hälsingegårdsprojektet är finansierad av Vetenskapsrådet och forskning har krav på publicering i vetenskapliga tidskrifter, helst sådana med hög ”impact faktor”. Yvonne behöver dessutom skriva två artiklar, en som beskriver analyserna med FT-IR och en som beskriver detsamma med GC-MS. Det gör att resultaten från hennes delprojekt kommer att presentera till en bredare publik först därefter.

Besöket ökade min respekt för kemistens arbete och hoppas att Yvonne Fors kommer figurera i fler färgrelaterade projekt som skjuter fram positionerna för vårt gemensamma intresse för färg och kulturvård!

Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY
Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Projektet ”Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. I projektet ingår conservation scientists, kemister, fysiker, konservatorer, etnologer och konstvetare. Forskningledare är FD Ingalill Nyström från Göteborgs Universitet.

http://conservation.gu.se/forskning/halsingegardar

Jag som är projektledare för studien ”Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalyser” heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. Projektets främsta frågeställning är hur kulturvårdlaboratoriet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

IPM i Paris – rapport från skadedjurskonferens på Louvren

Ämnena skadedjur och mögel samlade i september 166 deltagare från hela världen på Louvren i Paris. Utredaren Lisa Nilsen sammanfattar här sina intryck från den tre dagar långa konferensen.

Den första internationella konferensen i IPM (Integrated Pest Management/samordnad skadedjurskontroll) organiserades i Piacenza, Italien, 2011. Den andra i Wien 2013 och nu denna i Paris. Jag har varit med på alla tre och i samtliga fall bidragit med presentationer om den standard i IPM som varit under utarbetande. Till årets konferens var standarden färdig och kunde visas upp, färsk och nyutgiven. Många av de experter som varit med att utforma standarden var med och det kändes roligt att tillsammans med dem kunna lansera det jobb vi gjort.

Lisa Nilsen presenterar IPM-standarden på konferens i Paris. Foto: Charlotta Bylund Melin.
Lisa Nilsen presenterar IPM-standarden på konferens i Paris. Foto: Charlotta Bylund Melin.

Ökad resistens mot insektsgifter
Resistens mot pesticider nämndes några gånger då det konstaterades att de helt enkelt inte hjälper längre. Förebyggande metoder är den enda vägen framåt. Jag läste ett intressant blad från Sri Lanka, där författaren berättade att intag till samlingarna i arkivet rutinmässigt behandlas med en biocid. Undersökningar har senare visat att insekterna inte dör av giftet, men ändå fortsätter man med metoden av gammal vana.

The biggest pest in America
Flest skratt fick skadedjursexperten Patrick Kelley när han beklagade att man i USA nu har upptäckt en ny art av skadedjur som riskerar att ställa till stor skada, Trumpus ridiculae är det latinska artnamnet. Kelley hade annars gjort en intressant studie om feromoner efter att museer uttryckt oro för att feromonerna från fällorna skulle hamna på textilierna, som i sin tur skulle dra till sig extra mycket mal. Hans resultat visade att så inte var fallet.

Vad kostar IPM egentligen?
Ett annat föredrag som imponerade på mig var en ung konservator på ett etnografiskt museum i Wien, Sophie Fuernkranz. Hon har under fem år samlat data på hur mycket tid hon lägger på IPM, inklusive rengöring, packning, tid med praktikanter. Det blev totalt tio timmar i veckan, 25% av en heltidstjänst, vilket är värdefull information för alla museer som på allvar vill ta upp kampen mot skadedjur.

Att engagera besökare
Mel Houston från National Trust for Scotland berättade om hur de försöker få besökare med på tåget vad gäller IPM. Besökarna får klisterfällor med sig hem för att se om det finns skadeinsekter även där. Det imponerade på fransmännen tror jag, där man först på senare tid har börjat erkänna att man har problem med skadedjur. Vad gäller skadedjuren i Skottland berättade Mel att de bara ökar och ökar. Men det kan också bero på att man där blir allt bättre på att rapportera.

Det var också ganska många presentationer om mögel. Mikroorganismer räknas också som ”pests” enligt definitionen i standarden.

Den brittiska insektsdatabasen
Den sista talaren var Jane Thomson Webb från Birmingham Museums. De har en databas dit kulturarvsinstitutioner runt om i Storbritannien kan rapportera om olika insektsfynd. På så sätt kan de hålla kolla på spridning och förekomst. Vi svenskar som var med på konferensen tänkte direkt att det är någonting vi måste ha i Sverige också. Vi var några som pratade om att vi ska ta kontakt med Birmingham Museums och fråga om vi får haka på deras färdiga system (Brexit or no Brexit…).

Slutsats – städning regerar!
Slutsatserna från flera av föredragen var att lösningen stavas städning. Det gläder förstås mig, som i hela mitt yrkesverksamma liv hävdat att vi måste lägga resurser på städning och städares status. Ett stort problem på bland annat ett av de större Parismuseerna är att städfirmorna byts ut vart tredje år. Det känner vi igen från Sverige också och jag undrar vad som ska till för att vi ska få tillbaka egenanställd städpersonal. Billigt på kort sikt visar sig ofta bli dyrt på lång sikt.

Hela poängen med att samlas på det här sättet är ju att vi tar del av varandras kunskap. Med på konferensen var deltagare från Afrika, Asien, Europa och Nordamerika. Det var många intressanta presentationer om de senaste rönen i forskningen, både från större institutioner och privata företag som visade sin utrustning för att förebygga angrepp från insekter. På dessa konferenser har jag mött flera små familjeföretag som ägnar sig åt olika behandlingsmetoder och apparater för bekämpning av skadedjur i museer, arkiv och bibliotek. ”Min pappa har ägnat trettio år åt att utveckla och framställa den här ljusfällan”, sa en av dem när han presenterade sitt företags stora klisterfälla som lockar med grönt ljus utan UV. Den fällan är vanlig på franska museer, de hade den i magasinet på Musée de l’Histoire de la Nature som vi gjorde studiebesök hos under veckan.

Nästa IPM-konferens i Stockholm 2019
Under konferensen blev vi svenska deltagare från Riksantikvarieämbetet, Nationalmuseum och Naturhistoriska Riksmuseet tillfrågade av självaste David Pinniger, nestorn emeritus inom IPM, om inte vi kunde tänka oss att organisera nästa konferens. Jag skrev direkt till min chef och fick ett ”självklart, vad roligt” till svar. Därför, kära läsare, uppmanar jag er att sätta igång med projekt om skadedjur och mögel, så att ni kan presentera era resultat i Stockholm på nästa internationella skadedjurskonferens 2019. Jag längtar redan.

Lisa Nilsen, lisa.nilsen@raa.se

Glada svenska deltagare på skadedjurskonferens i Paris: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, Charlotta Bylund Melin, Nationalmuseum, Niklas Apelqvist, Naturhistoriska riksmuseet och Carola Häggström, Riksantikvarieämbetet. Foto: Okänd konferensdeltagare.
Glada svenska deltagare på skadedjurskonferens i Paris: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, Charlotta Bylund Melin, Nationalmuseum och Niklas Apelqvist, Naturhistoriska riksmuseet. Foto: Okänd konferensdeltagare.

Vad bör man tänka på innan man kritar sten?

Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015
Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015

Som stenkonservator får jag ofta in frågor kring kritning av ristningar på sten. Vad bör man tänka på innan man kritar arkeologisk sten?

Det är viktigt att känna till att:

  • Att alla produkter i handeln förändras och förnyas och ny forskning kommer. En produkt som var ok 1978 är kanske inte ok 2016.
  • Att allt som läggs på en yta kan göra att framtida analyser blir svårtydda. Det bästa är att inte tillföra några produkter alls på en arkeologisk sten.

Vad är krita? I handeln finns det en mängd produkter som säljs som ”krita”. Det finns krita som används som grundering, det finns Champagnerkrita och Bolognakrita, det finns skolkrita, tavelkrita, stenkrita, trottoarkrita och asfaltskrita. Har alla dessa produkter samma innehåll? Nej! Innehåller alla dessa produkter enbart bergarten krita? Nej!

Eftersom krita inte är ett entydigt begrepp är det oerhört viktigt att en utförare (t.ex. en arkeolog, runolog eller konservator som arbetar på en länsstyrelse eller ett museums uppdrag) i sin arkeologiska rapport eller i en konserveringsrapport anger exakt vilken produkt man har använt. Det räcker aldrig att bara skriva ”stenen kritades”.

Om jag inte vet vad kritan innehåller – ska jag ändå välja att krita? I första hand ska man alltid undvika att tillsätta produkter till en sten. Men om en professionell entreprenör eller utförare har fått i uppdrag att krita i en arkeologisk sten, t.ex. en runsten eller en hällristning bör denne använda sig av en produkt av god kvalitet med känd innehållsförteckning. Får man inte tag i krita av god kvalitet bör man avstå. Har man en krita som man har fått för många år sedan av en kompis eller av en tidigare kollega, men själv inte vet vad produkten innehåller eller vad den heter, då bör man inte heller krita. Man kan inte i en rapport skriva att man har använt sig av ”Pelles krita som någon på Riksantikvarieämbetet sa var ok 1992”.

Varför är det viktigt att spara information om vilken produkt man använder sig av? När man kritar en runsten eller en hällristning bör man alltid i åtgärdsrapporten ange produktnamn (och gärna bifoga produkt-/datasäkerhetsblad). Att man ska spara och dokumentera information om vilka produkter man använder på ett kulturarvsobjekt har ingenting att göra med om produkten är miljöfarlig eller inte.

Sten har porer och ofta en skrovlig yta. Det gör att allt man lägger på en sten sugs in och är nästintill omöjligt att avlägsna. Många lägger på krita i tron att den alltid är lätt att ta bort. Men det man en gång har lagt på en sten finns ofta kvar, även efter rengöring och även om det inte är synligt för blotta ögat. (Fotografiet uppe till höger visar hur krita ligger kvar som vita fläckar i stenytans fördjupingar. Det är ett ganska tidsödande arbete att helt avlägsna krita från skrovliga ytor). Att det finns osynliga rester kvar av en produkt på en ristad sten kan göra att följdproblem kan uppstå flera år efter att man kritat, målat eller på annat sätt behandlat stenen.

Vid en analys av en sten vill man kunna bedöma vilka grundämnen eller mineraler som kommer från stenen och vilka är tillförda sekundärt. Man vill kunna bedöma vad som kan vara historiska ytbehandlingar eller rester av äldre bemålning och vad som är moderna tillägg – vad ska man vara extra rädd om och vad är lämpligt att man tar bort. Om man inte känner till att en sten har blivit kritad i modern tid kan man vid en analys felaktigt tro att vissa ämnen som kommer från kritan är bevis på en äldre bemålning. Det kan innebära dels att man feltolkar analysresultatet dels att man låter dessa kritrester vara kvar på stenen. Man brukar säga att stenen man ska analysera har blivit kontaminerad.

Vissa färgtyper, pigment, kritor, konsolideringar, hydrofoberingar och klotterskydd fungerar inte heller tillsammans. Konservatorer brukar prata om att man kan få negativa cocktaileffekter om vissa produkter kombineras, det vill säga det kan uppstå oväntade problem när en produkt läggs till ovanpå en annan.

Därför är det viktigt att alla uppgifter om vilka produkter och metoder som en konservator, runolog eller arkeolog har använt sig av på stenen, finns dokumenterade i en skriftlig rapport som sparas över tid.

Vad kan olika sorters kritor innehålla? Naturlig krita är bildad av fossila skal från mikroskopiska vattenlevande organismer. Krita kan ha något olika innehåll beroende på var i världen den är bruten, till exempel skiljer sig innehållet i krita från Champagne något från kritan som kommer från området kring Bologna. Men huvudinnehållet är kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat är ett salt som ingår t.ex. i kalksten, krita och marmor. Kalciumkarbonat är nästan olösligt i vatten.

Krita från Champagne (Champagnerkrita) är en naturprodukt och den kritsort som man kan hitta i handeln som oftast innehåller mest kalciumkarbonat (CaCO3).  Krita från Champagne brukar innehålla ca 85-100% kalciumkarbonat och ibland lite kisedioxid (SiO2).

Krita från Bologna (Bolognerkrita, även kallad ”gesso di Bologna”) är också en naturprodukt och innehåller en blandning av kalciumsulfat (CaSO4, dvs. gips) och kalciumkarbonat. Utöver detta innehåller bolognerkritan också sulfat, kiseldioxid, aluminiumoxid, magnesiumoxid, bentonit och järn(III)oxid. Järn(III)oxid kallas ofta också för rödrost och har den kemiska formeln Fe2O3 och är en av ett antal järnoxider som finns naturligt i flera olika mineraler. Järn(III)oxid har traditionellt använts som ett pigment i färg. Har någon använts sig av Bolognerkrita på ett sten där man tänker leta efter originalpigment är det mycket viktigt att kritningen finns noterad i en rapport, eftersom man annars riskerar att tro att närvaron av järn(III)oxid är ett bevis på att stenen har rester av bemålning.

Tavelkrita oftast inte en naturprodukt utan brukar numera innehålla kalciumsulfat (det vill säga gips) och tillsatser. Det samma gäller ofta trottoar- eller asfaltskritor. Många av dessa kritor innehåller dessutom bara gips till 50%. Vad de övriga 50% av kritan består av anges sällan men är i regel tillsatser som ska göra att kritan inte smular för mycket. Man bör undvika denna typ av produkter som innehåller många olika okända tillsatser.

 

 

 

 

Nytt ljus på dunkla motiv?

Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.
Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.

Det var min kollega Magnus Källströms förslag på en boktitel för några år sedan, när vi skulle göra en konferenspublikation om bildstenar tillsammans med Gotlands Museum. Det blev inte så, men den passar bra nu (och lite då och då). Förra veckan (närmare bestämt 16-21 mars 2015) gästades Gotland av run- och bildstensforskaren Sigmund Oehrl från universitetet i Götting tillsammans med ett filmteam från Tyskland. Den tyska forskningsstiftelsen Gerda Henkel Stiftung vill göra dokumentationsfilmer om sina stipendiater och den forskning de bedriver, och nu hade turen kommit till Sigmund.

Sigmunds specialitet är ikonografi. Han har tidigare bland annat skrivit en doktorsavhandling om fyrfotadjur på runstenar där han drar paralleller till bilder av fjättrade odjur i medeltida manuskript, samt flera artiklar om gotländska bildstenar. Under 2013 tillbringade han 4 månader på Gotland för att samla material till en bok om bildstenar, som om allt går väl kan bli klar nästa år. Sigmund gör nya undersökningar och analyser av motiven på bildstenarna med hjälp av såväl traditionellt släpljus med vanlig ficklampa som RTI-mätningar (Reflectance Transformation Imaging) och 3D-skanning. RTI-mätningarna gör Sigmund själv, 3D-data har undertecknad samlat in tidigare i omgångar. Motiven jämförs med bilder i medeltida manuskript och på arkeologiska föremål. Bildstensfragmenten kanske ser lite oglamorösa ut där de ligger på sina lastpallar, men när Sigmund berättar om de gamla legenderna och motivens väg genom Europa återfår de sin glans.
Under nästan en vecka fick Sigmund ta med filmteamet till Bildstenshallen i Gotlands museum samt till museets magasin, Riksantikvarieämbetet och till olika kyrkor. För att utnyttja tillfället maximalt i magasinet tog Per Widerström vid Gotlands Museum fram runhällen från St. Hans (G 343), så vi kunde passa på att 3D-skanna denna medan filmningen pågick – detta var inte gjort, eftersom den tidigare hade varit svår att ta fram. Denna runhäll är välbekant för att det är en bildsten från folkvandringstid, eller möjligen romersk järnålder, som huggits om till en senvikingatida runsten, och sedan huggits om ytterligare en gång (se Helmer Gustavsons artikel i Fornvännen). Sigmund hoppas kunna se mer av de äldsta motiven och mätningen kan användas till studier av runinskriften och ristningstekniken, men så långt har vi inte kommit ännu. Dessutom har vi nu en bra dokumentation om något ont skulle hända med runhällen (må det aldrig ske!). På Riksantikvarieämbetet ägnade vi en förmiddag åt att titta närmare på några av Sigmund tolkningsförslag och vi hjälptes åt med att försöka få fram så bra bilder som möjligt med hjälp av våra olika dokumentationsmetoder. Att filmteamet stod bakom ryggen hade vi snart glömt, de var mycket diskreta och vi blev snabbt absorberade av att få fram så tydliga belägg som möjligt. Filmen bör vara klar i höst och då kommer den att visas här: Gerda Henkel Stiftungs filmer.