Kategori: Forskning

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen år 2000 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att ristningarna och stenen i sig även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Men för att kunna göra det är den inledande hanteringen avgörande, både av fasta hällar och av lösa nyfynd i fält, under transport och förvaring. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår och bedöma om det kan finnas något som skulle kunna analyseras i ett laboratorium. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en rapport som beskriver hur stenen mår eller hur känslig den är.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering. Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla fotografier eller ritningar (skadekarteringar) som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör ha gjorts innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium. Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man har inte kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Kemi och kulturvård i fokus

4th International congress Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH), Bryssel 6-8 juli 2016.

Bryssel bjöd på ett ganska svalt högsommarväder under veckan då ChemCH2016 gick av stapeln. European Association for Chemical and Molecular Sciences (EuCheMS: http://www.euchems.eu/divisions/chemistry-for-cultural-heritage-2/) utgör en plattform för vetenskaplig diskussion och ger en samlad europeisk röst åt flera kemirelaterade intresseområden. Den första kongressen för undergruppen Working Party on Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH) anordnade i Ravenna, Italien 2010.

Kongressens sessioner är uppdelade efter tillämpning av teknik och kemisk metod framför föremålskategori eller material. Målad konst utgör merparten av bidragen, även om inslagen av andra föremålskategorier successivt ökat i antal. Vi hoppas att de ska bli ännu mer organiskt material under konferensen nästa gång.

Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne. Foto: Yvonne Fors
Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne.  Foto: Yvonne Fors

Vad Mona Lisa egentligen döljer

Detta är tillämpning av kemiska analysmetoder på kulturarv när det är som bäst. Kongressen är känd för sin omfattande poster-session och bidragen håller hög klass. Kommittén, där undertecknad sitter som representant för Sverige utser alltid ett vinnarbidrag. Riksantikvarieämbetet bidrog tillsammans med Svenska kyrkan med postern: Light Ageing of Discoloured Manganese Stained Glass from Uppsala Cathedral. En av de mest iögonfallande posterbidragen kom från Institute for Sustainable Heritage, University College London: A Nose for Books. A New Tool to Describe Heritage Smells. Upphovspersonerna har börjat utforska och förstå lukter från kulturarvsmiljöer och föremål, som de menar också utgör en del av kulturarvet.

Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors
Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors

Under sessionerna bjöds det på allehanda intressanta föredrag om kemiska analyser av olika material metoder att mäta deras olika grad av nedbrytning. Väldigt spännande var det också att få kika närmare på vad som gömmer sig under de övre färglagren hos några välkända konstverk. När Leonardo da Vinci skapade Mona Lisa målade han helt enkelt över ett äldre motiv, som nu kunde visas med röntgenstratiradiografi. Andra konstnärers efterhandskorrigeringar i form av en förlängd arm eller ett förändrat ansiktsuttryck avslöjades också.

Nästa gång arrangeras ChemCH 2018 i Bukarest, Rumänien.

Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.
Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.

Trä, läder, ben och gamla äpplen

13th ICOM-CC Wet Organic Archaeological Materials Conference WOAM,    16-20 Maj 2016

Prat och Mat

Under en vårvecka i Florens fick omkring 100 nyfikna konservatorer och naturvetare grotta ner sig i favoritämnet arkeologiskt vattendränkt organiskt material. I huvudsak handlar konferensen om trä, men även arkeologiskt läder, rep, ben och till och med några äpplen fick vara med på ett hörn.

Som vanligt under dessa sammankomster var stämningen god, vilket inbjuder till många frågor och diskussioner. Eftersom vi befann oss i Italien behövde vi inte bli besvikna på varken maten eller fikat, även om kaffekön till de två baristorna med en ynka kaffemaskin kunde bli lång på eftermiddagarna.

Dagarna var långa och ville man få en chans att se något av Florens gällde det att antingen vara morgonpigg eller en kvällsmänniska. Med bekväma skor och mycket kaffe gick det dock bra att kombinera de båda.

Florens är alltid Florens. Foto: Yvonne Fors
Florens är alltid Florens. Foto: Yvonne Fors

Intensivt och Intressant

Det presenterades projekt om forskning och konservering av trä från stenålder och framåt. Vi blev uppdaterade kring den senaste forskningen kring Mary Rose- och Osebergprojekten. Frågor om problem med svavel och järn dominerade till stor del konferensen och pyrit (järnsulfiden FeS2) blev veckans ord på allas läppar.

Särskilt intressant var annars tillämpningen av enkla och tillgängliga tekniker för vardagskonservering. Som exempel kan nämnas en så kallad fruktpenetrometer att mäta stabilitet och hårdhet med. En personlig favorit var dock ett projekt från ARC-Nucléart i Grenoble där polyetylenglykol (PEG) renades och återanvändes genom ett smart pumpsystem. På detta geniala sätt sparas både miljö och pengar samt innebär kontroll över PEG-molekylernas stabilitet och ger indikationer om reaktioner i träet.

Konservator Åke Henrik-Klemens presenterade en poster baserad på sin kandidatuppsats från konservatorprogrammet vid Göteborgs universitet, som handlar om optimering av järnextraktion ur arkeologiskt trä. Arbetet är inspirerat från tidigare aktiviteter inom Riksantikvarieämbetets nätverk Arkeologiskt Trä och Kemi : http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/projekt/natverk-for-arkeologiskt-tra-och-kemi/

Undertecknad höll två presentationer varav det ena berörde kommunikationsstrategier inom conservation science: Bridging by networking; Conservation science in practice. Det togs mycket väl emot. Många ville veta mer om det unika initiativet Arkeologiskt Trä och Kemi, och den omedelbara responsen var att de ville vara med och bidra inom nätverket. Mitt andra föredrag handlade om mitt pågående forskningsprojekt tillsammans med Charlotte Björdal vid Göteborgs universitet där vi studerar korrelationen mellan biologisk nedbrytning och förekomst av svavel- och järnansamlingar.

En lista med alla presentationer finner du här: http://www.woam2016.net/scietific-programme/

Etruskiska och romerska skepp daterade 100 f.Kr – 500 e.Kr vid Museum of the Ancient Ships of Pisa. Foto: Yvonne Fors
Etruskiska och romerska skepp daterade 100 f.Kr – 500 e.Kr vid Museum of the Ancient Ships of Pisa. Foto: Yvonne Fors

Utflyktsmålet var denna gång Pisa och en ny utställning med båtar som konserverats med olika metoder såsom PEG, lactitol/trehalos, maltitol och kauramin. Här var man modiga nog att släppa oss träskallar bland alla dyrgripar. Själva skeppshallen var inhyst i en gammal stallbyggnad som bara den var fascinerande att utforska.

Fördjupade bindemedelsanalyser på Arkeologiska forskningslaboratoriet

I Arkeologiska forskningslaboratoriet är det ordning bland provrören.
Ordning bland provrören hos Yvonne Fors på AFL. Foto: Karin Calissnendorff CC-BY

Mitt intresse inom utvecklingsområdet för färgundersökningar har lett mig till Arkeologiska Forskningslaboratoriet, AFL, på Stockholms universitet. Där gästforskar kemisten Yvonne Fors kring materialanalys inom Hälsingegårdsprojektet. Yvonnes uppgift är att peka ut vilka bindemedel som målarna använde i inredningsmåleriet. Frågorna i projektet har varit många och Yvonne har antagit utmaningen att koka ned materialet, både i bokstavlig och i överförd mening.

Yvonne Fors har under sin karriär bland annat forskat kring Vasaskeppet och är specialist på arkeologiskt trä. Hon har lång erfarenhet av kulturhistoriskt material och har undervisat i kemi på Institutionen för kulturvård på Göteborgs Universitet. Under besöket i AFL:s labb hoppas jag få se hur hon preparerar färgprover inför bindemedelsanalys med GC-MS (gaskromatografi -masspektrometri) och FT-IR (Fourier transform infrared spectroscopy). När jag möter Yvonne i laboratoriet har GC-MS-instrumentet nått servicesmärtpunkten. Den går inte att tvinga genom en enda analys till. Yvonne har dock inget emot att beskriva processen med ord istället. Eller processerna. Metoden Yvonne använder sker i flera preparerande steg. Vägen till labbet har dock varit lång. Arbetet med ”hälsingefärgen” inleddes med ingående diskussioner med projektets deltagare kring förutsättningar kring provtagning. Avgränsningsarbetet och formuleringen av frågeställningen beskriver Yvonne som grunden till en lyckad arbetsprocess.

Varför behövdes denna avancerade analys?

I Hälsingegårdsprojektet är konservatorer med lång erfarenhet av färganalyser inblandade. Men att typbestämma bindemedel i nedbruten och oren färg är krävande. Färgskikten som var i fokus bjöd inledningsvis på ovanligt stort motstånd. De var åldrade och hade ett stort innehåll av bland annat krita som gav svårtydda svar i enklare bindemedelsanalys. Projektet kopplade därför in Yvonne Fors som kunde ta bindemedelsanalysen ett steg längre. Metoden med extraktion möjliggör för en mer precis analys i bindemedelsanalysen i GC-MS och FTIR. Extraktionsprocesserna är tidskrävande och metoden är ovanliga för färganalysarbetet som utförs på mindre labb.

Vad har Yvonne för metod?

Yvonne förklarar att denna metod inte är ny och heller inte hennes påhitt. Liknande metoder används bland annat i Sydeuropa där kemisterna inom kulturvårdsområdet inte sällan hanterar betydligt äldre provmaterial. Yvonne har däremot satt sin prägel på metoden för att den ska vara skräddarsydd för frågeställningen. Eftersom färgproverna från Hälsingegårdsprojektet innehåller en blandning av olika material, krävs det många renande steg genom extraktion. Yvonne visar mig ett avancerat flödesschema som visar vägen mot identifiering. Pappret innehåller också Yvonnes anteckningar och hon skrattar och säger att detta är ryggraden och rättesnöret som hon regelbundet checkar av mot och fingrar på. När preparaten är renade kan Yvonne köra materialet i GC-MS som ger de grafer med toppar som ger indikationer om det organiska innehållet. Nu kan Yvonne jämföra resultatet med det referensmaterial som hon tidigare analyserat enligt samma metoder och försöka hitta likheter.

Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter.
Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Kan man förenkla denna metod och applicera den i en enklare labbmiljö?

Tyvärr kan man inte skala ned processen allt för mycket. Då når man inte information om bindemedlen på den detaljnivå som är nödvändig för att få ett kvalitetssäkrat svar. Analysarbete tar tid, sammanfattar Yvonne.

Hur upplever Yvonne det interdisciplinära arbetet?

Denna fråga tycker jag, Karin, är väldigt intressant och ger mycket information om hur vi ska kunna samarbeta bättre i interdisciplinära projekt på hög nivå. Yvonne är beundransvärd i sitt engagemang i att nå framgång i samarbetsprojekt och lösa pedagogiska utmaningar. Att gemensamt mejsla fram en frågeställning för analysarbetet krävde lite tid och tålamod. Men när frågeställningarna var på plats, var Yvonne igång i Hälsingegårdarna med provtagning och skapade sig en mer holistisk upplevelse av miljön och materialet. Något som Yvonne tycker är av största vikt.

När får vi veta innehållet i ”hälsingefärgerna”?

Hälsingegårdsprojektet är finansierad av Vetenskapsrådet och forskning har krav på publicering i vetenskapliga tidskrifter, helst sådana med hög ”impact faktor”. Yvonne behöver dessutom skriva två artiklar, en som beskriver analyserna med FT-IR och en som beskriver detsamma med GC-MS. Det gör att resultaten från hennes delprojekt kommer att presentera till en bredare publik först därefter.

Besöket ökade min respekt för kemistens arbete och hoppas att Yvonne Fors kommer figurera i fler färgrelaterade projekt som skjuter fram positionerna för vårt gemensamma intresse för färg och kulturvård!

Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY
Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Projektet ”Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. I projektet ingår conservation scientists, kemister, fysiker, konservatorer, etnologer och konstvetare. Forskningledare är FD Ingalill Nyström från Göteborgs Universitet.

http://conservation.gu.se/forskning/halsingegardar

Jag som är projektledare för studien ”Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalyser” heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. Projektets främsta frågeställning är hur kulturvårdlaboratoriet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

IPM i Paris – rapport från skadedjurskonferens på Louvren

Ämnena skadedjur och mögel samlade i september 166 deltagare från hela världen på Louvren i Paris. Utredaren Lisa Nilsen sammanfattar här sina intryck från den tre dagar långa konferensen.

Den första internationella konferensen i IPM (Integrated Pest Management/samordnad skadedjurskontroll) organiserades i Piacenza, Italien, 2011. Den andra i Wien 2013 och nu denna i Paris. Jag har varit med på alla tre och i samtliga fall bidragit med presentationer om den standard i IPM som varit under utarbetande. Till årets konferens var standarden färdig och kunde visas upp, färsk och nyutgiven. Många av de experter som varit med att utforma standarden var med och det kändes roligt att tillsammans med dem kunna lansera det jobb vi gjort.

Lisa Nilsen presenterar IPM-standarden på konferens i Paris. Foto: Charlotta Bylund Melin.
Lisa Nilsen presenterar IPM-standarden på konferens i Paris. Foto: Charlotta Bylund Melin.

Ökad resistens mot insektsgifter
Resistens mot pesticider nämndes några gånger då det konstaterades att de helt enkelt inte hjälper längre. Förebyggande metoder är den enda vägen framåt. Jag läste ett intressant blad från Sri Lanka, där författaren berättade att intag till samlingarna i arkivet rutinmässigt behandlas med en biocid. Undersökningar har senare visat att insekterna inte dör av giftet, men ändå fortsätter man med metoden av gammal vana.

The biggest pest in America
Flest skratt fick skadedjursexperten Patrick Kelley när han beklagade att man i USA nu har upptäckt en ny art av skadedjur som riskerar att ställa till stor skada, Trumpus ridiculae är det latinska artnamnet. Kelley hade annars gjort en intressant studie om feromoner efter att museer uttryckt oro för att feromonerna från fällorna skulle hamna på textilierna, som i sin tur skulle dra till sig extra mycket mal. Hans resultat visade att så inte var fallet.

Vad kostar IPM egentligen?
Ett annat föredrag som imponerade på mig var en ung konservator på ett etnografiskt museum i Wien, Sophie Fuernkranz. Hon har under fem år samlat data på hur mycket tid hon lägger på IPM, inklusive rengöring, packning, tid med praktikanter. Det blev totalt tio timmar i veckan, 25% av en heltidstjänst, vilket är värdefull information för alla museer som på allvar vill ta upp kampen mot skadedjur.

Att engagera besökare
Mel Houston från National Trust for Scotland berättade om hur de försöker få besökare med på tåget vad gäller IPM. Besökarna får klisterfällor med sig hem för att se om det finns skadeinsekter även där. Det imponerade på fransmännen tror jag, där man först på senare tid har börjat erkänna att man har problem med skadedjur. Vad gäller skadedjuren i Skottland berättade Mel att de bara ökar och ökar. Men det kan också bero på att man där blir allt bättre på att rapportera.

Det var också ganska många presentationer om mögel. Mikroorganismer räknas också som ”pests” enligt definitionen i standarden.

Den brittiska insektsdatabasen
Den sista talaren var Jane Thomson Webb från Birmingham Museums. De har en databas dit kulturarvsinstitutioner runt om i Storbritannien kan rapportera om olika insektsfynd. På så sätt kan de hålla kolla på spridning och förekomst. Vi svenskar som var med på konferensen tänkte direkt att det är någonting vi måste ha i Sverige också. Vi var några som pratade om att vi ska ta kontakt med Birmingham Museums och fråga om vi får haka på deras färdiga system (Brexit or no Brexit…).

Slutsats – städning regerar!
Slutsatserna från flera av föredragen var att lösningen stavas städning. Det gläder förstås mig, som i hela mitt yrkesverksamma liv hävdat att vi måste lägga resurser på städning och städares status. Ett stort problem på bland annat ett av de större Parismuseerna är att städfirmorna byts ut vart tredje år. Det känner vi igen från Sverige också och jag undrar vad som ska till för att vi ska få tillbaka egenanställd städpersonal. Billigt på kort sikt visar sig ofta bli dyrt på lång sikt.

Hela poängen med att samlas på det här sättet är ju att vi tar del av varandras kunskap. Med på konferensen var deltagare från Afrika, Asien, Europa och Nordamerika. Det var många intressanta presentationer om de senaste rönen i forskningen, både från större institutioner och privata företag som visade sin utrustning för att förebygga angrepp från insekter. På dessa konferenser har jag mött flera små familjeföretag som ägnar sig åt olika behandlingsmetoder och apparater för bekämpning av skadedjur i museer, arkiv och bibliotek. ”Min pappa har ägnat trettio år åt att utveckla och framställa den här ljusfällan”, sa en av dem när han presenterade sitt företags stora klisterfälla som lockar med grönt ljus utan UV. Den fällan är vanlig på franska museer, de hade den i magasinet på Musée de l’Histoire de la Nature som vi gjorde studiebesök hos under veckan.

Nästa IPM-konferens i Stockholm 2019
Under konferensen blev vi svenska deltagare från Riksantikvarieämbetet, Nationalmuseum och Naturhistoriska Riksmuseet tillfrågade av självaste David Pinniger, nestorn emeritus inom IPM, om inte vi kunde tänka oss att organisera nästa konferens. Jag skrev direkt till min chef och fick ett ”självklart, vad roligt” till svar. Därför, kära läsare, uppmanar jag er att sätta igång med projekt om skadedjur och mögel, så att ni kan presentera era resultat i Stockholm på nästa internationella skadedjurskonferens 2019. Jag längtar redan.

Lisa Nilsen, lisa.nilsen@raa.se

Glada svenska deltagare på skadedjurskonferens i Paris: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, Charlotta Bylund Melin, Nationalmuseum, Niklas Apelqvist, Naturhistoriska riksmuseet och Carola Häggström, Riksantikvarieämbetet. Foto: Okänd konferensdeltagare.
Glada svenska deltagare på skadedjurskonferens i Paris: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, Charlotta Bylund Melin, Nationalmuseum och Niklas Apelqvist, Naturhistoriska riksmuseet. Foto: Okänd konferensdeltagare.

Vad bör man tänka på innan man kritar sten?

Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015
Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015

Som stenkonservator får jag ofta in frågor kring kritning av ristningar på sten. Vad bör man tänka på innan man kritar arkeologisk sten?

Det är viktigt att känna till att:

  • Att alla produkter i handeln förändras och förnyas och ny forskning kommer. En produkt som var ok 1978 är kanske inte ok 2016.
  • Att allt som läggs på en yta kan göra att framtida analyser blir svårtydda. Det bästa är att inte tillföra några produkter alls på en arkeologisk sten.

Vad är krita? I handeln finns det en mängd produkter som säljs som ”krita”. Det finns krita som används som grundering, det finns Champagnerkrita och Bolognakrita, det finns skolkrita, tavelkrita, stenkrita, trottoarkrita och asfaltskrita. Har alla dessa produkter samma innehåll? Nej! Innehåller alla dessa produkter enbart bergarten krita? Nej!

Eftersom krita inte är ett entydigt begrepp är det oerhört viktigt att en utförare (t.ex. en arkeolog, runolog eller konservator som arbetar på en länsstyrelse eller ett museums uppdrag) i sin arkeologiska rapport eller i en konserveringsrapport anger exakt vilken produkt man har använt. Det räcker aldrig att bara skriva ”stenen kritades”.

Om jag inte vet vad kritan innehåller – ska jag ändå välja att krita? I första hand ska man alltid undvika att tillsätta produkter till en sten. Men om en professionell entreprenör eller utförare har fått i uppdrag att krita i en arkeologisk sten, t.ex. en runsten eller en hällristning bör denne använda sig av en produkt av god kvalitet med känd innehållsförteckning. Får man inte tag i krita av god kvalitet bör man avstå. Har man en krita som man har fått för många år sedan av en kompis eller av en tidigare kollega, men själv inte vet vad produkten innehåller eller vad den heter, då bör man inte heller krita. Man kan inte i en rapport skriva att man har använt sig av ”Pelles krita som någon på Riksantikvarieämbetet sa var ok 1992”.

Varför är det viktigt att spara information om vilken produkt man använder sig av? När man kritar en runsten eller en hällristning bör man alltid i åtgärdsrapporten ange produktnamn (och gärna bifoga produkt-/datasäkerhetsblad). Att man ska spara och dokumentera information om vilka produkter man använder på ett kulturarvsobjekt har ingenting att göra med om produkten är miljöfarlig eller inte.

Sten har porer och ofta en skrovlig yta. Det gör att allt man lägger på en sten sugs in och är nästintill omöjligt att avlägsna. Många lägger på krita i tron att den alltid är lätt att ta bort. Men det man en gång har lagt på en sten finns ofta kvar, även efter rengöring och även om det inte är synligt för blotta ögat. (Fotografiet uppe till höger visar hur krita ligger kvar som vita fläckar i stenytans fördjupingar. Det är ett ganska tidsödande arbete att helt avlägsna krita från skrovliga ytor). Att det finns osynliga rester kvar av en produkt på en ristad sten kan göra att följdproblem kan uppstå flera år efter att man kritat, målat eller på annat sätt behandlat stenen.

Vid en analys av en sten vill man kunna bedöma vilka grundämnen eller mineraler som kommer från stenen och vilka är tillförda sekundärt. Man vill kunna bedöma vad som kan vara historiska ytbehandlingar eller rester av äldre bemålning och vad som är moderna tillägg – vad ska man vara extra rädd om och vad är lämpligt att man tar bort. Om man inte känner till att en sten har blivit kritad i modern tid kan man vid en analys felaktigt tro att vissa ämnen som kommer från kritan är bevis på en äldre bemålning. Det kan innebära dels att man feltolkar analysresultatet dels att man låter dessa kritrester vara kvar på stenen. Man brukar säga att stenen man ska analysera har blivit kontaminerad.

Vissa färgtyper, pigment, kritor, konsolideringar, hydrofoberingar och klotterskydd fungerar inte heller tillsammans. Konservatorer brukar prata om att man kan få negativa cocktaileffekter om vissa produkter kombineras, det vill säga det kan uppstå oväntade problem när en produkt läggs till ovanpå en annan.

Därför är det viktigt att alla uppgifter om vilka produkter och metoder som en konservator, runolog eller arkeolog har använt sig av på stenen, finns dokumenterade i en skriftlig rapport som sparas över tid.

Vad kan olika sorters kritor innehålla? Naturlig krita är bildad av fossila skal från mikroskopiska vattenlevande organismer. Krita kan ha något olika innehåll beroende på var i världen den är bruten, till exempel skiljer sig innehållet i krita från Champagne något från kritan som kommer från området kring Bologna. Men huvudinnehållet är kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat är ett salt som ingår t.ex. i kalksten, krita och marmor. Kalciumkarbonat är nästan olösligt i vatten.

Krita från Champagne (Champagnerkrita) är en naturprodukt och den kritsort som man kan hitta i handeln som oftast innehåller mest kalciumkarbonat (CaCO3).  Krita från Champagne brukar innehålla ca 85-100% kalciumkarbonat och ibland lite kisedioxid (SiO2).

Krita från Bologna (Bolognerkrita, även kallad ”gesso di Bologna”) är också en naturprodukt och innehåller en blandning av kalciumsulfat (CaSO4, dvs. gips) och kalciumkarbonat. Utöver detta innehåller bolognerkritan också sulfat, kiseldioxid, aluminiumoxid, magnesiumoxid, bentonit och järn(III)oxid. Järn(III)oxid kallas ofta också för rödrost och har den kemiska formeln Fe2O3 och är en av ett antal järnoxider som finns naturligt i flera olika mineraler. Järn(III)oxid har traditionellt använts som ett pigment i färg. Har någon använts sig av Bolognerkrita på ett sten där man tänker leta efter originalpigment är det mycket viktigt att kritningen finns noterad i en rapport, eftersom man annars riskerar att tro att närvaron av järn(III)oxid är ett bevis på att stenen har rester av bemålning.

Tavelkrita oftast inte en naturprodukt utan brukar numera innehålla kalciumsulfat (det vill säga gips) och tillsatser. Det samma gäller ofta trottoar- eller asfaltskritor. Många av dessa kritor innehåller dessutom bara gips till 50%. Vad de övriga 50% av kritan består av anges sällan men är i regel tillsatser som ska göra att kritan inte smular för mycket. Man bör undvika denna typ av produkter som innehåller många olika okända tillsatser.

 

 

 

 

Nytt ljus på dunkla motiv?

Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.
Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.

Det var min kollega Magnus Källströms förslag på en boktitel för några år sedan, när vi skulle göra en konferenspublikation om bildstenar tillsammans med Gotlands Museum. Det blev inte så, men den passar bra nu (och lite då och då). Förra veckan (närmare bestämt 16-21 mars 2015) gästades Gotland av run- och bildstensforskaren Sigmund Oehrl från universitetet i Götting tillsammans med ett filmteam från Tyskland. Den tyska forskningsstiftelsen Gerda Henkel Stiftung vill göra dokumentationsfilmer om sina stipendiater och den forskning de bedriver, och nu hade turen kommit till Sigmund.

Sigmunds specialitet är ikonografi. Han har tidigare bland annat skrivit en doktorsavhandling om fyrfotadjur på runstenar där han drar paralleller till bilder av fjättrade odjur i medeltida manuskript, samt flera artiklar om gotländska bildstenar. Under 2013 tillbringade han 4 månader på Gotland för att samla material till en bok om bildstenar, som om allt går väl kan bli klar nästa år. Sigmund gör nya undersökningar och analyser av motiven på bildstenarna med hjälp av såväl traditionellt släpljus med vanlig ficklampa som RTI-mätningar (Reflectance Transformation Imaging) och 3D-skanning. RTI-mätningarna gör Sigmund själv, 3D-data har undertecknad samlat in tidigare i omgångar. Motiven jämförs med bilder i medeltida manuskript och på arkeologiska föremål. Bildstensfragmenten kanske ser lite oglamorösa ut där de ligger på sina lastpallar, men när Sigmund berättar om de gamla legenderna och motivens väg genom Europa återfår de sin glans.
Under nästan en vecka fick Sigmund ta med filmteamet till Bildstenshallen i Gotlands museum samt till museets magasin, Riksantikvarieämbetet och till olika kyrkor. För att utnyttja tillfället maximalt i magasinet tog Per Widerström vid Gotlands Museum fram runhällen från St. Hans (G 343), så vi kunde passa på att 3D-skanna denna medan filmningen pågick – detta var inte gjort, eftersom den tidigare hade varit svår att ta fram. Denna runhäll är välbekant för att det är en bildsten från folkvandringstid, eller möjligen romersk järnålder, som huggits om till en senvikingatida runsten, och sedan huggits om ytterligare en gång (se Helmer Gustavsons artikel i Fornvännen). Sigmund hoppas kunna se mer av de äldsta motiven och mätningen kan användas till studier av runinskriften och ristningstekniken, men så långt har vi inte kommit ännu. Dessutom har vi nu en bra dokumentation om något ont skulle hända med runhällen (må det aldrig ske!). På Riksantikvarieämbetet ägnade vi en förmiddag åt att titta närmare på några av Sigmund tolkningsförslag och vi hjälptes åt med att försöka få fram så bra bilder som möjligt med hjälp av våra olika dokumentationsmetoder. Att filmteamet stod bakom ryggen hade vi snart glömt, de var mycket diskreta och vi blev snabbt absorberade av att få fram så tydliga belägg som möjligt. Filmen bör vara klar i höst och då kommer den att visas här: Gerda Henkel Stiftungs filmer.

Att dela med sig av det förflutna – ARCHES

Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY
Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY

De nuvarande gränserna i Europa existerade inte för våra tidiga förfäder men de kan idag utgöra ett hinder när man vill undersöka ett lands förhistoria. Tänk att du vill få tillgång till arkeologiska föremål och dokumentationsmaterial på olika museer bara för att upptäcka att det finns så många olika sätt att dokumentera och förvara materialet på att du inte kan fortsätta med din forskning. Eller tänk att du är en besökare i ett museimagasin, men de saker du vill se är svåra att hitta och är inte tillräckligt dokumenterade.

Ett projekt vars syfte är att lösa dessa problem har precis avslutats och kommer förhoppningsvis att göra källorna till vårt gemensamma förflutna mycket lättare att studera än förut.

ARCHES-projektet (Archaeological Resources in Cultural Heritage, a European Standard) är ett samarbete mellan nio olika politiska enheter inklusive Belgien, Tjeckien, Tyskland-Baden Wuerttemberg och Saxony-Anhalt, Island, Nederländerna, Sverige, Schweiz och Storbritannien. Projektet finansieras av European Union Culture Fund och stöds av Europae Archaeologiae Consilium (EAC). Projekt har skapat en gemensam standard för skapande och förvaltning av arkeologiska fynd och tillhörande dokumentationsmaterial. Dokumentationsmaterialet som skapas under den arkeologiska utgrävningen är lika viktig som fynden.

Dokumentationsmaterialet utgör den information som behövs för att förstå platsen. Ofta sammanställs detta material inte standardiserat vilket skapar problem när information från olika platser ska jämföras. I många länder finns heller inget system för att se till att det som blir kvar efter en arkeologisk undersökning i form av fynd och information uppordnas och förvaras på ett sådant sätt att det blir tillgängligt.

ARCHES-projektet har skapat “A Standard and Guide to Best Practice for Archaeological Archiving in Europe”. Ambitionen är att göra den till en internationell standard för skapande och uppordning av arkeologisk information och behandling och förvaring av fynd. Det innebär att människor från de deltagande staterna kommer att kunna förstå hur de kan få tillgång till dokumentation och fynd när de besöker andra länder. Detta är viktigt då det öppnar upp för forskning i hela Europa och underlättar för förståelsen av det förflutna över nationsgränser som inte hade någon betydelse för förhistoriens människor.

Standarden som har sammanställts i ARCHES-projektet kommer att göra det lättare att dela information och främja en ömsesidig förståelse för hur viktigt det arkeologiska materialet är. Den kommer också att göra det lättare för arkeologer att arbeta i andra länder, vilket är ett bra sätt att sprida nya idéer och ny kunskap om förhistorien. Detta kommer att gynna hela Europa eftersom vi alla delar de berättelser som kan berättas utifrån resterna av förhistorien.

ARCHES-projektets hemsida på engelska finns här.

Länk till svensk översättning.

Skrivet av: Annika Carlsson, Utredare – samlingsförvaltning, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Standardiseringsmöte i Paris

I början på veckan, den 30 juni till den 1 juli, hölls det nittonde mötet för WG2, det vill säga arbetsgrupp två inom Technical Committee 346 som ingår i den europeiska standardiseringsorganisationen CEN. Denna grupp är inriktad på att ta fram standards för oorganiska material inom kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet har tagit aktiv del i arbetet inom denna grupp sedan 2010.

Under två dagar skulle gruppen arbeta med att redigera och förbättra dokumentet ”Conservation of cultural heritage – glossary of technical terms concerning mortars for masonry, renders and plasters used in cultural heritage” som var ute på remiss i slutet på 2013.

Värd för mötet var CTMNC (Centre Technique de Matériaux Naturels de Construction) i Paris. På mötet var Frankrike, Spanien, Italien, Polen och Storbritannien representerade. Jag representerade Sverige och Riksantikvarieämbetet. 

Kalk, i Den ofullbordade salen, Skokloster slott. Foto Helen Simonsson 2014.
Kalk (i Den ofullbordade salen, Skokloster slott). Foto Helen Simonsson 2014.

Anledningen till att man vill ta fram egna standarder speciellt avsedda för kulturhistoriska miljöer är att standarder som är avsedda för nybyggnation sällan passar för de förhållanden som gäller för äldre byggnader och monument. I standarden, vars huvudspråk är engelska, anges termer och definitioner som är vanligt förekommande då man arbetar med kalk eller cement. De engelska termerna översätts i standarden även till franska, tyska, nederländska, italienska, grekiska och svenska. De valda språken reflekterar vilka länder som har varit mest aktiva i framtagandet och i det praktiska arbetet med standarden.

Det finns vissa formalia som ska uppfyllas i en standard. Bland annat får definitionerna inte överstiga en mening. I arbetsgruppen som arbetar aktivt och skriver dokumentet och i spegelgrupperna (som lämnar kommentarer när dokumentet går ut på remiss) ingår inte bara de flesta europeiska länderna utan också många olika professioner. Hur man definierar kalk till exempel kan bli ganska olika beroende på om det är en murare, en geolog eller en kemist som står för definitionerna. De definitionerna vi väljer ska vara godkända av så många länder och professioner som möjligt. Ibland förekommer vissa termer på ett språk som inte har någon motsvarighet på de andra. Ibland används samma begrepp men de definieras på olika sätt i olika länder eller inom olika professioner. Ibland använder man sig av olika termer men med samma definition. En del termer går tillbaks på produktnamn, som exempelvis Portlandcement och Roman cement. Dessa produkter har tillverkats sedan sent 1700-tal och tidigt 1800-tal men både framställningsprocesser och innehåll har förändrats över tid. Allt detta gör att det förekommer en hel del begreppsförvirring som man vill komma till rätta med genom en gemensam europeisk standard. Många termer har också synonymer men det är överenskommet att varje språk som är representerade i standarden bara får ha med en term per definition. I standarden eftersträvar vi konsensus och att definitionerna ska vara så kortfattade som möjligt men ändå korrekta. Målet är att ett gemensamt användningssätt av termerna ska underlätta för till exempel forskning, kulturvård, hantverk och produktion.

När ett dokument går ut på en remiss finns det en speciell blankett för kommentarer som ska fyllas i av spegelgrupperna. Det räcker alltså inte att säga att en definition inte är bra, utan man måste ange om det man vill ändra är av generell, av redaktionell eller av teknisk karaktär. Den som lämnar kommentaren måste sedan ge förslag på en bättre formulering än den befintliga och motivera varför ändringen är att föredra. På arbetsmötet går man sedan igenom alla dessa kommentarer och godkänner eller avslår eller omformulerar de föreslagna ändringarna.

På dokumentet hade det kommit in drygt 300 kommentarer under remissrundan i slutet på år 2013. Hälften av dessa kommentarer hann man igenom på det artonde mötet som hölls i Rom i slutet på januari 2014. Övriga kommentarer gick vi igenom denna vecka. Det är alltid väldigt intressant och lärorikt att följa resonemangen från andra yrkesgrupper. Vi kunde konstatera att på en tidigare remissrunda hade vi fått in fler kommentarer från yrkesverksamma inom området kalk, denna gång var det flera kommentarer som gällde Portlandcement och Roman cement. Eftersom framtagandet av en standard kan ta några år så hinner det ibland tillkomma nya personer i arbets- och spegelgrupper.

Ledare för framtagandet av denna standard är professor Rob P.J. van Hees på TNO – Netherlands Organization for Applied Scientific Research, Conservation Technology Team i Delft. Efter vårt arbetsmöte i Paris kommer han att slutredigera och förbereda dokumentet ytterligare så att det under hösten kan gå ut på omröstning för att se om det blir antaget formellt som standard inom CEN. Blir Glossary for mortars accepterad som standard i CEN blir den även automatiskt svensk standard inom SIS.

För den som vill läsa mer om det svenska arbetet med standards inom kulturmiljövården, projektet ”Bevarande av kulturarv”, kan man hitta mer information här.

Helen Simonsson

Utredare – sten, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet