Kategori: Forskning

Gästblogg: Nytt runfynd i Hassela

Exempel på äldre ladugård i Hassela, Ersk-Matsgården. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Han har nu hittat ytterligare ledtrådar i sökandet efter Kensingtonstenens ursprung.

Text: Mats G. Larsson
Bilder: Mats G. Larsson (CC BY), Bengt A. Lundberg (CC BY), Magnus Källström (CC BY)

De inskrifter med så kallade Kensingtonrunor som under den senaste tiden hittats i olika byggnader i trakten runt Kölsjön i Hassela har nu utökats med ytterligare en.

I Hångberg, någon halvmil väster om Kölsjön, står intill landsvägen en ålderstigen lada som jag hade tillfälle att titta in i under en färd i trakten i förra veckan. På timmerväggarna inuti den har flera generationer av besökare skrivit eller ristat in en mängd namnteckningar och andra uppgifter, de äldsta från 1850-talet. Bland annat upplyser en blyertsinskrift om att ladan flyttades till nuvarande plats 1932. Var den stått tidigare framgår inte, men den har av allt att döma inte flyttats så långt, och kanske var syftet just att den skulle komma nära vägen.

På ladans södra innervägg finns ett antal ganska stora inskrifter gjorda med rödkrita. Och bland dessa finns en följd av fyra tecken som vid närmare skärskådande visar sig vara Kensingtonrunor. Det första är ett l, där bistaven är svag men kan skönjas, det andra ett a som möjligen har en hake, sedan ett r och ett s, alltså med transkription till vanliga bokstäver ”Lars”.

Nya runor i Hassela. Foto: Mats G Larsson (CC BY)

Att denna läsning är riktig styrks av att det strax nedanför står ”Lars Johan Almgren” med vanlig skrivstil, följt av ett par dateringar till 1880-talet. Och därigenom får vi en bekräftelse på att ladan även ursprungligen stått i Hångberg, för i byns husförhörslängder finns på en av gårdarna en Lars Johan Almgren som var född 1868 och reste till Amerika 1887.

Denna korta inskrift skiljer sig på en punkt från dem som tidigare hittats i Hassela. Detta gäller r:et, där man i de andra använt den gamla yr-runan ( ᛣ ) men här använder en öppen r-runa ( ᚱ ) av samma typ som på Kensingtonstenen.

Jämförelse mellan formen på r-runan i namnet iohan fredrick i tröskladan i Granhult och en av r-runorna i ordet norrmen på Kensingtonstenen. Foto: Magnus Källström (CC BY)

Det framträder allt klarare att ”Kensingtonrunorna” varit relativt allmänt spridda i Hasselas skogsbygder under 1870- och 1880-talen. Många byggnader från den tiden där det kan ha funnits inskrifter är dock borta sedan länge. Detta gäller särskilt fäbodarna, där man hade kunnat vänta sig namnteckningar av vallpigor och deras besökare. Men en hel del gamla byggnader finns trots allt kvar, och sökandet går vidare.

Augusti 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: matsglarsson631@gmail.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota
2020-07-21 Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Har han nu hittat nyckeln till gåtan om Kensingtonrunornas ursprung?

Text: Mats G. Larsson   Bilder: Kringla.nu

När Kensingtonstenen ställdes ut i Sverige år 2003, och jag började intressera mig för den, tog jag i ett tidigt skede kontakt med en av upphittaren Olof Öhmans svenska släktingar. Min avsikt var att försöka utröna om det fanns någon släktförbindelse mellan Öhman och Dalarna, särskilt Älvdalen, där ett ok med samma märkliga runor som på stenen hade uppmärksammats i samband med utställningen. I så fall skulle han ju den vägen ha kunnat lära sig runraden ifråga och tagit med sig kunskapen till Amerika. Särskilt frågade jag om fäbodstintor, eftersom det fanns tankar om att Dalrunorna varit särskilt vanliga bland dem.

Trots stort tillmötesgående från denne släkting kom det inte fram några uppgifter om någon dalaanknytning. Alla giftermål verkade ha skett lokalt inom den ganska avskilda bygd i Forsa där Olof Öhmans hemby Långby låg. Det återstod alltså för mig att följa helt andra spår, vilka slutligen ledde fram till min bok Kensington 1898 (2012). Då hade ytterligare belägg kommit fram för att runor av Kensingtontyp – nu ofta kallade ”Kensingtonrunor” – förekom vid slutet av 1800-talet, men de var fortfarande begränsade till Dalarna.

Forsa järnvägsstation 1913. (Public Domain)

Sedan dess har det dock börjat lossna ordentligt i frågan tack vare Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström och läraren Anna Björk och hennes elever i Hassela. En mätstav med Kensingtonrunor har återupptäckts i Haverö i västligaste Medelpad, och flera inskrifter med samma typ av runor har hittats i byggnader i de gamla finnmarkerna öster om Kölsjön i Hassela i nordligaste Hälsingland, två av dem daterade till 1870 respektive 1877.

Brevet till Kölsjön

När Kensingtonstenen nyligen blev aktuell igen väcktes mitt intresse för den på nytt. Kunde det möjligen finnas någon anknytning mellan Olof Öhman och Hassela, beläget bara några mil från Forsa? Jag började gå igenom min gamla e-mailväxling med hans sentida släkting, som jag lyckligtvis hade skrivit ut. Och där dök den plötsligt upp, den anknytning som inte var så intressant för 17 år sedan men som blivit det nu – en adress avskriven från ett kuvert i släktens ägo som fick mitt hjärta att slå några extra slag:

Wallpigan Anna Ersson
Franshammar
Hassela och Kösjön

Kösjön måste stå för Kölsjön i Hassela, alltså just den trakt där Kensingtonrunorna skrevs in så flitigt. Och brevet var från 1878, året efter att den senaste av dessa inskrifter var daterad. Franshammar var Hassela sockens poststation, men som framgår av bland annat husförhörslängderna ägde Franshammars bruk även flera gårdar i Hassela, varav en i just Kölsjön.

Franshammars bruk 1937. Foto: C.O. Nordvall (Public Domain)

Varför är då denna Anna Ersson (eller Anna Ersdotter) så intressant i sammanhanget? Jo, som man fortfarande talar om i släkten så var hon Olof Öhmans kusin, granne och barndomsvän. Det var också henne han först försökte få till hustru och skrev – ännu bevarade – friarbrev till sedan han rest till Amerika 1879, alltså året efter hennes Hasselavistelse. Och i mellantiden bör hon genom sitt nära förhållande till kusinen ha haft alla möjligheter att delge honom de kunskaper om 1800-talsrunor som hon kan ha fått uppe i Kölsjöbygden.

Anna var född 1856, två år efter Olof Öhman, och hade ännu inte fyllt 22 år när hon arbetade som vallpiga i Kölsjön. Varför hon var just där och vilken fäbodvall det gällde vet vi ännu inte. Men det var vanligt att de mer kustnära och uppodlade socknarna i Hälsingland ägde eller hyrde fäbodar uppe i skogsbygderna och drev sina djur dit i början på juni för att få bete till dem under sommaren (läs mer om fäbodar i Hassela), och det kan ha varit i ett sådant sammanhang hon hamnade där uppe. En annan möjlighet är att hon hade en sommartjänst i Kölsjön på den gård som tillhörde Franshammars bruk.

I och med detta har Kensingtonrunorna krupit så nära Olof Öhman som det nog går att komma. Vi behöver därmed inte längre spekulera i på vilka olika vägar till och genom Minnesota de kan ha nått Kensington, utan det absolut sannolikaste är att de kom direkt från Hälsingland med Öhman själv. Därmed styrks också de olika vittnesuppgifter som lämnades i ett tidigt skede om att han brukade rista in runor på plankor redan under sin första tid som byggare i staden Brandon, uppgifter som ibland avfärdats som påhittade. Och allt detta bara tack vare en adress på ett kuvert!

Juli 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: m.g.larsson@telia.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota

Digitaliserade samlingar – hur metadata öppnar nya möjligheter

Museer och arkiv öppnar upp sina samlingar allt mer tack vare digitaliseringen och internet. Det ger oss alla helt nya möjligheter att ta del av hela världens kulturarv från vårt eget vardagsrum – vilket varit uppskattat inte minst under detta år. Det man sällan tänker på är att det inte räcker med att digitisera ett föremål eller ett konstverk. För att det ska kunna hittas och för att man ska förstå vad det är, vad det hör samman med, så krävs ”metadata”, dvs strukturerad information om t.ex. titel, typ av objekt, tidsperiod, material, konstnär osv.

Detta är den gömda arbetsinsatsen bakom digitaliseringen och det kräver mycket tid och resurser. Samlingsinformation som finns sedan tidigare kan ha skapats under flera hundra år och vara av mycket varierande kvalitet eller detaljrikedom. Inte sällan krävs specialister för att kunna komplettera och korrigera metadata i samband med digitaliseringen och de i sin tur kan behöva göra omfattande studier innan de kan ge svar.

Det fantastiska med digitaliseringen är att metadata kan berikas genom olika plattformar och användas för att länka samman föremål med andra samlingar, arkiv och resurser (se Kringla, Europeana, Digitalt Museum). Forskare kan i sin tur använda sig av metadata och webblänkar för att analysera händelser i historien och visualisera sina resultat på innovativa sätt, så att de når en bredare publik än i vanliga fall. Det gör inget om föremål, konstverk och dokument förvaras på helt skilda platser och i olika länder – på nätet kan de alla knytas samman.

Det finns stora utmaningar så klart. Forskare behöver bli bättre på att förstå hur metadata kan analyseras och berikas på rätt sätt. Kulturarvsinstitutioner behöver utveckla arbetssätt för att i högre grad kunna dra nytta av forskare och även studenter som inom sina studier får fram ny och relevant information. Båda parter behöver diskutera standarder, vokabulärer och hur man kommer tillrätta med problematisk samlingsdata. När museer och forskare samarbetar på detta sätt kan alla parter dra nytta av varandra.

Riksantikvarieämbetet arbetar med dessa frågor på många olika fronter: från standarder och digital förmedling, till samverkan kring digitalisering och anslag till Forskning och Utveckling. Under 2020 organiserar vi ett antal webbinarier i samarbete med Digital humaniora Uppsala vid Uppsala universitet och med stöd av Europeana Research. Presentationerna av de inbjudna talarna är på engelska och riktar sig i första hand till forskare, studenter och yrkesverksamma vid kulturarvsinstitutioner som är intresserade av digitaliseringens potential.

I nuläget finns introduktionen och de två första webbinarierna publicerade:

Anna Foka (Uppsala universitet): Enriching the invisible stories of women – Carl Sahlin’s Collection at the National Museum of Science and Technology in Sweden

Stuart Dunn (King’s College London): Ancient Itineraries – Exploring Digital Art History

Det kommer går att hitta alla inspelningarna på en spellista på YouTube, fler läggs upp efter sommaren.

Mer information finns att hitta på vår webb.

K-PODD 54: Om den första svenska sydpolarexpeditionen

När skutan “Antarctic” den 16 oktober 1901 kastade loss från kajen i Göteborg anade ingen ombord att den tänkta forskningsresan skulle utvecklas till en av de mest dramatiska händelserna i polarhistorien, en kamp för överlevnad med en närmast osannolik upplösning.

I det här avsnittet av K-podd träffar vi Gunnar Almevik, professor i kulturvård vid Göteborgs universitet. Han har tillsammans med flera andra forskare rest i den första svenska sydpolarexpeditionens fotspår för att analysera ett avlägset svenskt kulturarv. Vi kastar oss in i äventyret som Otto Nordenskjöld och hans forskarlag begav sig ut på, och som skulle komma att pågå över två vintrar i världens tuffaste väderförhållanden. Gunnar Almevik beskriver också hur Nordenskjölds 119 år gamla forskarstation på Snow Hill ser ut idag, och vi pratar om de påtagliga klimatförändringarna på den antarktiska halvön.

Länk till avsnittet finns längst ner i blogginlägget.
Följ gärna K-podd i din app för podcasts, så missar du inga avsnitt!

Här kan du läsa mer om projektet som Gunnar Almevik och hans kollegor genomförde på uppdrag av Riksantikvarieämbetet.

Zoologen John Gunnar Andersson, kartografen Samuel Duse och besättningsmannen Toralf Grunden vid forskningsstationen på Snow Hill, 1903. (PDM)
Gunnar Almevik på Antarktis, 2020. Foto: Jonathan Westin (CC BY).
Forskningsstationen på ön Snow Hill omkring 1990. Glaciären sträckte sig då från bergen och ända ut i havet direkt söder om byggnaden. Foto: Ricardo Captevilla, IAA (CC BY)
Forskningsstationen på Snow Hill, januari 2020. Idag har glaciärens utbredning minskat avsevärt. Kantlinjen går nu jämfört med för 30 år sedan ett par hundra meter längre söderut mot glaciärens centrum. Foto: Gunnar Almevik (CC BY)
Inne i forskningsstationen på Snow Hill. Stugan var till stora delar tillverkad i moduler av ett snickeri i Stockholm och fraktades så till Antarktis. Foto: Gunnar Almevik (CC BY)
Gunnar Almevik lagar en reva i tjärpappen som täcker den gamla forskningsstationens väggar och tak. Foto: Jonathan Westin (CC BY)
Ruinen av den stenhydda i Hoppets vik på Trinityhalvön där tre medlemmar av expeditionen tvingades övervintra 1903. Foto: Gunnar Almevik (CC BY)
Den gamla stenhyddan ligger i en stor pingvinkoloni. Foto: Gunnar Almevik (CC BY)
Spåren av ett stenkummel och fyrmärke i Pingvinbukten på ön Marambio. Här samlade deltagare i Nordenskjölds expedition ägg i samband med karteringar och fältarbeten. Foto: Gunnar Almevik (CC BY
Jonathan Westin och Dan Avango förbereder för drönarfotografering i tältlägret på Snow Hill. Foto: Gunnar Almevik (CC BY)
Fartyget ”Antarctic” fast i ismassorna. (PDN)

K-PODD 53: Om mänskliga kvarlevor med Caroline Ahlström Arcini

Vad innebär det att forska på mänskliga kvarlevor? Vad lär vi oss av gamla ben och skelettdelar? Varför har ämnet strontium revolutionerat den osteologiska forskningen och vår förståelse av hur människor levt? Vad kan en bruten överarm från tidig medeltid berätta för oss?

Det är några frågor som ställs i det senaste avsnittet av K-podd, Riksantikvarieämbetets podcast. Vår gäst heter Caroline Ahlström Arcini. Med 15 000 undersökta skelett på sitt cv är hon en av Sveriges mest kvalificerade personer att ge oss svar.

Caroline Ahlström Arcini arbetar sedan 35 år tillbaka som osteolog vid Arkeologerna, som är en del av Statens historiska museer. I avsnittet ger hon även sina tankar kring återlämnande av mänskliga kvarlevor, och museers möjligheter att bevara dem för framtida forskning.

Ärenden som rör mänskliga kvarlevor och återlämnande av föremål i museisamlingar är ofta komplicerade och det finns många olika aspekter att ta hänsyn till. Riksantikvarieämbetet fick i uppdrag av regeringen att ta fram stöd för museerna i hur sådana ärenden kan hanteras. Här kan du ta del av de stöddokument som tagits fram.

Programledare i det här avsnittet, på plats hos Arkeologerna i Lund är Lina Wennersten. Producent är Erik Larsson. K-podd hittar du även i din smartphone-app för podcasts, där du kan prenumerera för att inte missa några avsnitt.

HBTQ + kulturmiljövård = sant?

Jag heter Frej och sedan november är jag praktikant på kulturvårdsavdelningen (enheten för kulturvårdsstöd) i Visby. Min pågående masteruppsats handlar om lesbisk kulturmiljö och kulturarvsinstitutioner, där jag valt att titta närmare på just Riksantikvarieämbetet. Men vad är egentligen lesbisk kulturmiljö? Hur hänger HBTQ och kulturarvsinstitutioner ihop?  Ämnet är inte särskilt uppmärksammat, och därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva litet inlägg om det. Det finns många olika aspekter att ta upp, så jag tänkte försöka skriva om ett par som jag stöter på mest i min del av kulturarvsfältet. I det här första inlägget kommer jag presentera mig själv och mitt ämne i korthet.

Frej Haar, masterstudent i kulturvård och praktikant på enheten för kulturvårdsstöd. Fotograf: Sara Norrehed (CC BY)

Jag heter som sagt Frej. Jag läser min tredje termin på masterprogrammet i kulturvård vid Göteborgs universitet, och är utbildad bebyggelseantikvarie. Mina huvudsakliga intressen inom kulturvårdsfältet rör ämnen som identitet, berättelser och annat som kan tänkas ingå under kulturarvspolitik. Förutom det läser jag även arkeologi. Eftersom att jag är antikvarie, så fokuserar jag allra mest på platser och miljöer, vare sig dessa innehåller bebyggelse eller inte.

Att forska om HBTQ-arv

Min pågående uppsats undersöker svenska kulturarvsinstitutioners relation till lesbisk kulturmiljö, där Riksantikvarieämbetet utgör fallstudie. Främst riktar jag in mig på den politiska och institutionella delen, det vill säga hur olika propositioner, styrdokument och yrkesverksamma förhåller sig till ett mer övergripande HBTQ-perspektiv. Ovanpå det försöker jag kartlägga potentiella kulturmiljöer och platser som kan knytas till ett lesbiskt arv, bruk, eller historia.

Att applicera ett HBTQ-perspektiv  på kulturarv är fortfarande inte särskilt vanligt, varken i en svensk eller internationell kontext. De vetenskapliga texter som finns behandlar generellt musei- och arkivområdena, och det finns ett stort glapp när det kommer till kulturmiljö(vården). Oavsett om det är inom musei-, arkiv- eller kulturmiljöverksamheten, är det i dag inte självklart att applicera, eller inkludera, ett HBTQ-perspektiv. Den nuvarande bristen på forskning skall inte tolkas som ett tecken på irrelevans för kulturvården, utan tydliggör snarare behovet och vikten av att det bedrivs forskning om perspektivet inom fältet.

Jag tror att många (inklusive mig själv!)  kan ha svårt att se hur och vad en koppling mellan HBTQ och kulturmiljövården innebär, särskilt när det gäller platser och byggnader.

Kulturarvets demokratiska roll i samhället

Just när det rör kulturmiljövården, är det särskilt angeläget att öka medvetenheten kring ämnet än till exempel jämfört med museerna . I processen av utpekandet och bevarandet av byggnader som kulturhistoriskt värdefulla, skapar vi, likt resten av kulturarvsfältet, också en uppfattning om vad som kan och inte kan anses vara värdefullt.  Till skillnad från museernas föremål, så är byggnader och miljöer en del av vår vardag på ett annat sätt: De har en mycket mer permanent, aktiv och ”naturlig” närvaro i vår fysiska miljö, vilket gör att de därför spelar en betydande roll i vad vi uppfattar som kulturarv eller inte (Grahn 2007).

Tillsammans har vi ett ansvar och uppdrag att värna om mångfalden av berättelser och kulturarv, både de redan välkända, de mindre kända och de okända. Riksantikvarieämbetet är en av de aktörer som skall verka för att arbeta med att lyfta mångfalden av historier och kulturarv, inklusive HBTQ-personers. Riksantikvarieämbetet har på kulturmiljöfronten inte arbetat med HBTQ-perspektiv i någon större utsträckning , och jag hoppas att jag med min praktik och uppsats kan bidra till att öka medvetenheten på sikt.

Alla har en historia, syns din?

Historiskt sett har platser varit viktiga för HBTQ-personer. Eftersom att vi inte kan utläsa personers sexualitet eller könsuttryck baserat på utseende, har mötesplatser för att träffa likasinnade varit livsnödvändiga. I synnerhet då när personer med könsuttryck och sexualitet som betraktats som avvikande från normen stigmatiserats och blivit utsatta för diskriminering och våld. Homosexualitet blev lagligt i Sverige 1944, för att istället klassas som psykisk sjukdom fram till 1979. Förutom behovet av osynliggörandet för egen säkerhet, så har också spår av HBTQ-personers historia systematiskt ignorerats, undanhållits, och i värsta fall medvetet suddats bort. Vid en första anblick kan det verka som att det inte finns några fysiska avtryck i vår miljö. Mycket av HBTQ-arvet är immateriellt, men det innebär inte att det inte finns fysiska lämningar att ta fasta på, vi behöver bara leta på andra sätt än vi är vana vid för att hitta dem.

Det förefaller inte alltid självklart hur HBTQ-perspektiv och kulturarv och dess vård hänger ihop, och jag kommer framöver ta upp litet olika aspekter av det här på K-bloggen. I mitt nästa blogginlägg kommer jag försöka nysta upp och förklara vad som kan menas med lesbisk kulturmiljö, och presentera litet exempel på byggnader och platser som kan ses som kulturhistoriskt värdefulla utifrån ett HBTQ-historiskt perspektiv.

Källor:
Grahn, Wera (2007). Genuskonstruktioner och museer: handbok för genusintegrering. Uppsala: Upplandsmuseet.

 

Aroseniusarkivet – ett generöst gränssnitt till ett konstnärsskap

Idag gästbloggar Jonathan Westin från Göteborgs universitet om Aroseniusprojektet och det digitala arkiv som projektet utvecklat. Aroseniusarkivet samlar digitaliserade konstverk, fotografier och dokument med koppling till den svenska konstnären Ivar Arosenius. Arkivet innefattar samtliga dokument från Göteborgs universitetsbiblioteks aroseniusarkiv fram till 1970, samt alla konstverk och dokument i Göteborgs konstmuseums, Nationalmuseums och Norrköpings museums ägo. Utöver dessa samlingar så har en stor mängd konstverk och brev i privat ägo digitaliserats och införlivats i arkivet. Arkivet omfattar idag fler än 4700 digitaliserade konstverk, dokument och fotografier.

Vad är ett generöst gränssnitt?

Ett sätt att beskriva ett generöst gränssnitt är att det kommunicerar data visuellt, snarare än genom ord eller analys. Då gränssnittet erbjuder i sig självt en tolkning av datan måste det därför utformas för att vara relevant för det material som ska kommuniceras. När det talas om generösa gränssnitt så handlar det nästan uteslutande om kommunikation av kvantitativ data, att presentera stora mängder objekt på ett sätt som nästan abstraherar bort det enskilda objektet. Detta reflekterar utvecklingen inom digital humaniora där vi via digitalisering nu har möjlighet att se nya mönster i författarskap, eller följa utvecklingen av koncept över tid rum. Men kan man även vara generös på andra sätt?

Kollage av skärmbilder som representerar de olika mobilapplikationer som utvecklades av Aroseniusprojektet.
Aroseniusprojektet utvecklade en rad mobilapplikationer.

Vad vi ville uppnå med vår design

I Aroseniusprojektet var vi intresserade av att mildra effekten av vad som förlorats i digitaliseringsprocessen där ett fysiskt dokument fullt av djup och historia översatts till en högupplöst avbildning. Vi utformade därför flera distinkta gränssnitt där vi utforskade olika sätt att kommunicera både kvantitativ och kvalitativ data som tillät en användare att närma sig olika aspekter av materialet i Aroseniusarkivet. I ett av gränssnitten nyttjades virtual reality för att skapa en känsla av rumslighet, i två andra pekskärm för att komma nära dokumentens materialitet och bättre kunna kommunicera artefakters inbördes relationer. Det var dock webbgränssnittet som band samman allt.

Aroseniusarkivets landningssida med ett galleri av slumpmässigt utvalda konstverk av Arosenius.
Aroseniusarkivets landingssida i grundläge.

Om vårt webbgränssnitt

För att uppmuntra till utforskning av materialet så är samtliga digitaliserade konstverk och dokument tillgängliga direkt på arkivets startsida, utan att användaren behöver skriva in något sökord eller navigera några sidhierarkier. Sökfältet innebär ofta en portvakt som kan vara svår att ta sig förbi. Att göra materialet tillgängligt direkt är inte enbart för att hjälpa den oinvigde: i ett digitalt arkiv utgör sökfältet och sidans hierarki en svart låda där användaren förväntas lita på att metadatan är korrekt registrerad och materialet är sorterat efter principer som överensstämmer med användarens förväntningar. Genom att istället göra allt material tillgängligt med en gång så släpper vi in användaren direkt i arkivrummet och öppnar alla lådor. Inget material göms undan och vi har medvetet använt oss av så lite text som möjligt. Arkivet är i centrum, inte gränssnittet. Genom att skrolla neråt så laddas först alla konstverk in, sedan alla fotografier och sist övriga dokument. Vi kallar detta grundläge för Galleri och ordningen på konstverken slumpas fram så att den användare som återvänder alltid ska kunna upptäcka något nytt. Layouten och upplösningen anpassas efter skärmstorleken och fyller upp allt tillgängligt utrymme för att användarens vy helt ska fyllas av arkivmaterialet. På en 5k-skärm är enskilda dokument, uppställda fem i bredd, stora nog att kunna läsas direkt i gallerivyn. Förutom Galleri så har startsidan flera andra lägen som sortera materialet på olika sätt, däribland Bildmoln och Ordmoln.

Aroseniusarkivet i bildmolnsläge.
Aroseniusarkivet i bildmolnsläge.

Bildmolnet nyttjar maskininlärning till att sortera alla konstverk och fotografier med hjälp av deras visuella relationer till andra verk i arkivet. Linjer, mönster, ljus och färger används här för att ge en ny ingång till materialet. Resultatet är ett landskap av bilder som användaren kan navigera i tre dimensioner. Ordmolnet ger en överblick över den vanligast förekommande metadatan där taggar som förekommer oftare får en mer framträdande position. Därigenom kan ordmolnet nyttjas till att snabbt få en ingång till de viktigaste stråken i arkivet.

Aroseniusarkivet i ordmolnsläge.
Aroseniusarkivet i ordmolnsläge.

För att uppmuntra till ett fortsatt utforskande leder varje objekt vidare genom samlingarna och utgör därför inte en slutpunkt utan en början. När användaren klickat på ett objekt fyller konstverket eller dokumentet upp hela skärmen för att skapa en närhet till det, men under objektet genereras automatiskt minigallerier baserade på metadatan eller objektets utseende. Minigalleriernas funktion är att ständigt visa upp något nytt som lockar till att klicka vidare till nya konstverk eller dokument. Varje galleri har en knapp i högra hörnet genom vilken verkens relativa storlek kan aktiveras (i den mån det finns uppgifter registrerade om verkens storlek). Detta för att motverka den normalisering av storlek en digitalisering leder till och ge en inblick i hur Arosenius jobbade i olika skalor för olika motiv.

Aroseniusarkivet i minigalleriläge.
Aroseniusarkivet i minigalleriläge.

Kort om våra appar

Utöver möjligheten att sortera materialet på olika sätt finns det möjlighet att filtrera innehållet i arkivet så att besökaren tex. kan få en tidslinje över alla dokument som har med utställning att göra, eller en katalog med enbart målningar av Eva och Lillan. Men framförallt möjliggör dessa filter övriga gränssnitt. Gränssnittet Dockhemmet ordnar arkivmaterialet från hemmet i Älvängen spatialt på en mikronivå där fotografiers och konstverks vinklar iscensätts och förs samman igen, virtuellt, på den plats de härstammade ifrån. Detta gränssnitt fungerar som en ingång till webbgränssnittets gallerier med älvängenmaterialet. I gränssnittet Lillans Resor, en app vi skapat kring Kattresan och Månresan, så kan vi länka direkt till ett galleri med konstverk och dokument som rör Lillan. Hon var en verklig person, Ivars dotter, och gränssnittet binder samman sagan med arkivet. Vi kan följa den lilla flickan i den röda klänningen från den första teckning som gjordes av henne som nyfödd till hennes barnbarn Per Wiks minnesord över henne.

Blogg 4 – Tingens metod – att dra nytta av varandras kompetenser

I november arrangerade Tekniska museet i Stockholm ett tvådagars seminarium på tema Tingens metod för sina kollegor på Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum. Underlag för workshopparna var Tekniska museets kommande innovationsutställning, och kollegorna från Göteborg och Malmö bidrog till processen med sina olika kompetenser och erfarenheter. Dagarna arrangerades inom ramen för de tre museernas samarbetsprojekt Tingens metod som sätter föremålen i fokus.   

Museer har alltid samlat föremål och skapat samlingar enligt sin tids normer och värderingar. I äldre museiverksamhet klassificerades föremålen utifrån en begränsad tematik och terminologi som ofta låst dem till vissa berättelser och som begränsat vår förståelse om deras komplexa historia. Museernas samlingar bär på en fantastisk rikedom redo att undersökas, och tiden verkar nu vara mogen att lyfta föremålens mångfald av berättelser och sammanhang. I dag intresserar sig många konstnärer för att ”veckla ut” historiska samlingar, och många humanister återvänder till eller återupptäcker museisamlingar och arkivmaterial som källor. Under senare år har det också skett ett lyft för den samlingsanknutna humanistiska forskningen i Sverige vilket konferensen ”Renässans för samlingsforskning” (2015) handlade om. Man menade att detta återvändande ofta ser annorlunda ut och anlägger andra perspektiv än den klassiska materialforskningen.

Tingens metod, som går ut på att anlägga fler perspektiv på museiföremål, implementeras just nu på Malmö museer, Tekniska museet och Göteborgs stadsmuseum. Varje museum har anordnat föreläsningar och workshops där metoden testats. I samarbetsprojektet ingår även att museerna arrangerar ett tvådagars seminarium där alla tre museer deltar, och där man genom Tingens metod hjälper varandra att undersöka föremål till nya utställningar.

Tingens metod på Tekniska museet
Sedan ett år har Tekniska museet använt metoden inför sin kommande utställning om innovationer och hållbarhet. Med utställningen vill museet öka insikten om att tekniska innovationer har förändrat och förändrar förutsättningarna för våra livsvillkor. Utgångspunkt är att innovationer har löst och kan lösa samhälleliga problem, men att de också kan skapa problem.

Projektgruppen som arbetar med utställningen består av 8 till 10 personer – pedagoger, intendenter från samlingsenheten och utställningsproducenter. Under det gångna året har man testat metoden, förkovrat sig i litteratur och haft ett antal workshops och seminarier. Den 10 oktober i år medverkade jag under en workshop där projektgruppen tagit fram förslag på svenska innovationer. De ”pitchade” sina favoritföremål för varandra, grupperade dem och adderade föremål som saknades. Föremålen blev sedan underlag till de workshoppar som arrangerades den 14 och 15 november på Tekniska museet med kollegor från Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum.

Kollage efter Tekniska museets workshop. Foto: Helene Larsson Pousette

Workshop dag ett

”Vi ser er som ett gäng konsulter som ska bearbeta vårt material. Vi ska hjälpa varandra och utnyttja varandras kompetenser.”, säger Clara Åhlvik, en av arrangörerna på Tekniska museet.

Första dagen inleddes med ett antal föreläsningar om den kommande innovationsutställningen, om interaktivitet och digitala interaktiva lösningar. Därefter blev vi indelade i grupper och tilldelade teman relevanta för museets nya utställning: Krig och konflikter, Energi och kraft, Kommunikation och digitala medier, Transport och Hem och hälsa. Utgångspunkt för vårt arbete i gruppen var föremålen och ett antal frågor:
• Vilka känslor vill vi att föremålen ska skapa hos besökarna? Lust/olust, harmoni/disharmoni?
• Hur synliggör och väcker vi intresse för föremålet?
• Hur skapa interaktivitet mellan besökare och tema/föremål?

Den grupp jag deltog i hade tilldelats temat Krig och Konflikt och två föremål: Boforskanonen och Bessemerkonvertern (TEKS0041667). Det var inte speciellt svårt för oss att diskutera känslor kopplade till Boforskanonen. Vapen representerar smärta och död, och vi känner ilska och rädsla. Vapen kan även kopplas till patriotism och den stolthet som ligger i att producera vapen för att försvara ett land. Vapen kan skapa en känsla av stabilitet och fredsbevarande och man kan se på vapenindustrin som något som bidrar till vår välfärd, till sjukvård och skolor. Vad skapar en känsla av lycka? En del blir lyckliga av att se vaktparaden, medan andra blir rädda. Om man hör en Boforskanon så blir vissa stolta, medan andra blir skrämda. Kanoner är stora föremål och man kan känna sig liten och sårbar, eller trygg. Vapen skapar ofta motstridiga känslor och vilka känslor vill vi väcka i en utställning? Vill vi få människor att känna sig smarta eller ska vi provocera fram en reaktion? Att skapa olust gör inte att besökarna engagerar sig mer, säger forskningen.

Workshop dag två
Andra dagen inleddes med en föreläsning av Beatrice Crona, Stockholm Resilience Centre som talade om effekterna av innovationer, både de bra och dåliga. Crona utgick från ett antal föremål och vecklade enligt Tingens metod ut deras mångfald av betydelser och berättelser – innovationen och innovatören, kontexten föremålet skapades i och resultatet av uppfinningen i dag.

Till workshop nummer två valde min grupp ett för mig okänt föremål – en Kopparstubbe (TEKINL.2012/0006_01) som används vid slutförvar av kärnavfall. En viktig fråga blev hur vi ska kunna kommunicera med framtida generationer om detta farliga avfall? Kan vi skapa en myt, en rit eller folksaga som kan hållas vid liv i 100 000 år, kanske i 83 generationer – berättelser som kan överleva språket, texten och symbolerna . Kopparstubben är också snygg – runt fundament, blank, kall och ”dyr”. Den kommunicerar trygghet – ”lita på mig, jag tar ansvar”. Men vi kan ha fel, och Kopparstubbens form invaggar oss i falsk säkerhet.

Avslutningsvis
Tingens metod går bland annat ut på att genom workshops i grupper sammansatta av deltagare med olika kompetenser anlägga fler perspektiv på museiföremål, och att de aspekter som workshopsdeltagarna bidrar med sedan kan användas när man utvecklar utställningskoncept. Det blir därmed viktigt att i processen redogöra för deltagarna hur resultaten från dessa workshops kommer att omhändertas, och hur resultaten sedan i praktiken används – hur gör man det? Och hur kan man i den här typen av processer synliggöra deltagarnas yrkesmässiga kompetenser och hur dessa kan utgöra resurser i arbetet? Om deltagarna inte känner varandra finns det en risk att det blir personliga egenskaper som styr hur man bidrar – å ena sidan ovana med grupparbete, blygsel, rädsla för att uttrycka sig felaktigt, och å andra sidan vana med att agera som idéspruta och att delta eller leda grupparbeten.

Personligen har dagarna fått mig att fundera på museernas ansvar att belysa de globala utmaningar vi står inför i dag. För visst borde museerna vara mer aktiva med att ge historiska perspektiv på samtiden, den hotande klimatkrisen och de globala miljömålen? Genom Tingens metod, och genom att visa på komplexitet, är det tydligt att Tekniska museet vill belysa det moderna samhällets framväxt genom sina innovationer, men även lyfta de mer problematiska aspekterna med dem. En utmaning blir hur museet balanserar mellan att skapa positiva upplevelser som får besökarna engagerade och samtidigt visar på allvaret i situationen.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, Riksantikvarieämbetet, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Tingens metod, seminarium, 14-15 november 2018, Tekniska museet, Stockholm
14 november
kl 12 lunch och välkomna
kl 13-15
Introduktion och presentation
Föreläsning Lars Paulsson, Om världsutställningar och om maskinhallar.
Föreläsning Jacob Thorek Jensen – om planerna med ett nytt tekniskt museum i DK
Föreläsning David Berner, Digitala interaktiva stationer på museer
Kort presentation om museets arbete med att ta fram Handling Collection.
Kl 15 Fika
Kl 15.30 Workshop tema: interaktiva aktiviteter i maskinhallen.
Kl 17 Föreläsning Vild mat, Lisen Sundgren
Kl 18 Tematisk middag; tema vild mat.
15 november
Kl 9 Föreläsning Beatrice Crona, Innovationer löser problem, innovationer skapar problem.
Kl 9.30 – 12 Workshop tema: hur får vi fram nya berättelser till maskinerna? Workshoppen leds av The Purpose Studio
Kl 12. Lunch och hej

K-podd 46: Annika Sandén om att komma nära 1600-talets människor

Vem skulle jag ha varit om jag levde då? Den frågan ställer sig historikern Annika Sandén ständigt i sin forskning. K-podd fick en pratstund med Annika under Riksantikvarieämbetets höstmöte, där hon utvecklar hur hon med knapphändigt källmaterial gör för att sätta sig in i hur det var att leva i Sverige för flera hundra år sedan.

Historikern och författaren Annika Sandén har rönt stor uppmärksamhet, bland annat med monografierna Missdådare. Brott och människoöden i Sverige omkring 1600 och Bödlar. Liv, död och skam i svenskt 1600-tal. Hennes pågående bokprojekt har den preliminära titeln Lust och lek under svensk stormaktstid.

– Jag strävar efter att så långt det låter sig göras förstå och begripliggöra liv och samhälle i förfluten tid, därtill att gestalta de historiska aktörerna som levande och kännande människor, berättar Annika Sandén. Det är vår utgångspunkt i det här samtalet, där vi bland annat får bekanta oss med Karin i Strå och hennes livsöde, problemen med historiska dramatiseringar och hur ett brottmålsprotokoll om ett raffinerat mordfall kan berätta något om hur man skötte disken i ett hushåll på 1600-talet.

I programmet hör vi utdrag ur några föreläsningar från Riksantikvarieämbetets höstmöte 2018, med temarubriken ”Kulturarv i en föränderlig värld – när rörelse är det konstanta”. Här hittar du respektive föreläsning/scensamtal i sin helhet:

Kulturarvsmonolog: Bödlar – tillhörighetens gränser och villkor – Annika Sandén
Kulturarvsmonolog: Tillbaka till 1793 – Niklas Natt och Dag
Ida Östenberg: Bildning som demokratiprojekt i en splittrad tid, samt panel med Carl Heath och Henrik Berggren

K-podd finns som vanligt att lyssna eller prenumerera på i din app för podcasts.
Trevlig lyssning!

Tre internationella projekt berättade

Riksantikvarieämbetet anordnade ett seminarium om forskning den 15 oktober 2018. Vi ville låta våra internationella JPI-projekt inom utlysningen Heritage Plus dela med sig av erfarenheter och resultat. Vad blev resultaten? Vad bidrog Sverige med? Och hur resultaten tillgängliggjorts och hur kan resultaten omsättas i praktiken?

De tre projekten  som presenterades:

GASTROCERT

Annelie Sjölander Lindqvist

CHIMES

Helene Brembeck

CHANGES

Christer Gustafsson

De tre projekten som presenterades var sinsemellan mycket olika teman: jazzfestivaler (CHIMES), gastronomi (GASTROCERT), nya perspektiv på och modeller för förvaltning av kulturmiljö (CHANGES).

Seminariet inleddes med en paneldebatt där forskarna reflekterade över internationella samarbeten. Här uttrycktes ett starkt stöd för att internationella forskningssamarbeten är mycket viktiga. Bland annat utvecklar de forskarens kompetens på alla plan och ger upphov till nya, intressanta forskningsfrågor.

Just JPI-samarbeten möjliggör för svenska forskare att samarbeta internationellt i en form som är mer flexibel än de stora projekt som till exempel Horisont 2020 innebär. Inom JPI väljer exempelvis deltagarna själva vilka länder som samarbetar.

Forskarna ville dock framföra att det svenska anslaget var för litet under Heritage Plus-utlysningen. För Sveriges del har ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Vetenskapsrådet möjliggjort att mer medel har kunnat beviljas de svenska forskarna inom utlysningen Digital Heritage.

Forskarna upplevde att det var administrativt tungt att delta och framför allt driva ett internationellt samarbete inom JPI.  Mycket tid i projektet går åt till kommunikation, eftersom internationella projekt innbär större utmaningar när det gäller språk, forskningstraditioner och annat som måste diskuteras och redas i för att få projektet att löpa på. Detta, samt att behöva redovisa på olika sätt i olika länder inom samma projekt, gjorde att lite pengar fanns kvar till själva forskningsuppgiften. För forskarnas del hade det varit bättre med mer lika förutsättningar mellan deltagande länder i utlysningen.

Helene Brembeck redovisar sitt projekt CHIME. Foto: Jennifer Martin Schuch, CC-BY.

Några reflektioner efter att alla tre projekten redovisat sina projekt var att alla hade ett gemensamt fokus på kulturarvets roll i samhället och dess betydelse för hållbar samhällsutveckling. Det fanns ett aktivt bruk av kulturarv för olika syften. Det fanns också ett starkt fokus på företagande och entreprenörskap i alla tre projekt.

I projekten deltog också externa parter utanför den traditionella forskningsmiljön på universitetet – civilsamhället, förtag, myndigheter och kommuner. Det fanns en brukarmedverkan i projekten redan från start, vilket leder till större möjligheter för forskningsresultaten att tillämpas i praktiken.

Det fanns i samtliga projekt även ett stort inslag av att utveckla nya perspektiv, modeller och konkreta verktyg som handböcker eller appar för praktisk tillämpning inom kulturarvsarbetet.

Mycket av detta är både uttryck för förväntningar från forskningsfinansiärerna, men även forskarna själva vill bidra till att kulturarvet har en roll i samhället och samhällsutvecklingen. Att samarbeta med relevanta samhällsaktörer är något som är viktigt för forskningen för att det ska komma till stånd. Det är gemensamt för alla tre projekten och del i den större trenden inom forskningen om samarbete och konkret nytta.

Samtidigt uttryckte forskarna önskemål om ännu bättre koppling till det svenska kulturarvsområdet och andra som har intressen och behov av forskningsresultaten. Andra länder är många gånger bättre på samverkan mellan olika aktörer än vad vi i Sverige är. Så ett tydligt resultat av vad ett internationellt forskningssamarbetet kan ge, var att tydliggöra att Sverige har mycket att lära av andra länder när det gäller just samarbeten och få fram tillämpad forskning.

Vad är JPI?
Enkelt förklarat innebär JPI att europeiska forskningsfinansiärer och myndigheter med ansvar för forskning har gått samman i tio så kallade JPI:er (Joint Programming Initiatives). Syftet är att på frivillig basis skapa effektiva samarbeten och att samla resurser för att lösa avgörande utmaningar för Europa och världen. JPI:er finns inom bland annat områdena hälsa, vatten, jordbruk, klimatförändringar och hållbar stadsutveckling och är en del av EU:s forskningssamarbete ERA.

JPI för kulturarv bildades 2009 och Sverige har varit medlem sedan 2011. Detta innebär att länderna som är med samarbetar genom en strategisk forskningsagenda för att bättre utnyttja nationella forskningsresurser och förbättra förutsättningarna för forskning på kulturarvsområdet. Ett konkret resultat inom JPI-samarbetet är att det har gjorts gemensamma forskningsutlysningar där minst tre länders forskare samarbetar i ett projekt, men där varje lands forskningsfinansiär betalar för sitt lands forskare.

Den gemensamma forskningsutlysningen Heritage Plus har precis slutredovisat efter att ha löpt från 2015 till våren 2018. Femton länder hade valt att vara med på utlysningen och 352 forskningsansökningar kom in. Utifrån dessa beviljades 16 projekt, varav svenskt deltagande fanns med i tre av projekten.

Nu är Sverige med i ytterligare en gemensam utlysning, Digital Heritage, där tio länder är med och finansierar forskningsprojekt. Till denna utlysning kom det in 34 ansökningar och åtta projekt beviljades, varav tre projekt hade svenskt deltagande.

Mer om JPI

Vid pennan,

Jennifer Martin Schuch.