Kategori: Forskning

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Kemi och kulturvård i fokus

4th International congress Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH), Bryssel 6-8 juli 2016.

Bryssel bjöd på ett ganska svalt högsommarväder under veckan då ChemCH2016 gick av stapeln. European Association for Chemical and Molecular Sciences (EuCheMS: http://www.euchems.eu/divisions/chemistry-for-cultural-heritage-2/) utgör en plattform för vetenskaplig diskussion och ger en samlad europeisk röst åt flera kemirelaterade intresseområden. Den första kongressen för undergruppen Working Party on Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH) anordnade i Ravenna, Italien 2010.

Kongressens sessioner är uppdelade efter tillämpning av teknik och kemisk metod framför föremålskategori eller material. Målad konst utgör merparten av bidragen, även om inslagen av andra föremålskategorier successivt ökat i antal. Vi hoppas att de ska bli ännu mer organiskt material under konferensen nästa gång.

Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne. Foto: Yvonne Fors
Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne.  Foto: Yvonne Fors

Vad Mona Lisa egentligen döljer

Detta är tillämpning av kemiska analysmetoder på kulturarv när det är som bäst. Kongressen är känd för sin omfattande poster-session och bidragen håller hög klass. Kommittén, där undertecknad sitter som representant för Sverige utser alltid ett vinnarbidrag. Riksantikvarieämbetet bidrog tillsammans med Svenska kyrkan med postern: Light Ageing of Discoloured Manganese Stained Glass from Uppsala Cathedral. En av de mest iögonfallande posterbidragen kom från Institute for Sustainable Heritage, University College London: A Nose for Books. A New Tool to Describe Heritage Smells. Upphovspersonerna har börjat utforska och förstå lukter från kulturarvsmiljöer och föremål, som de menar också utgör en del av kulturarvet.

Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors
Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors

Under sessionerna bjöds det på allehanda intressanta föredrag om kemiska analyser av olika material metoder att mäta deras olika grad av nedbrytning. Väldigt spännande var det också att få kika närmare på vad som gömmer sig under de övre färglagren hos några välkända konstverk. När Leonardo da Vinci skapade Mona Lisa målade han helt enkelt över ett äldre motiv, som nu kunde visas med röntgenstratiradiografi. Andra konstnärers efterhandskorrigeringar i form av en förlängd arm eller ett förändrat ansiktsuttryck avslöjades också.

Nästa gång arrangeras ChemCH 2018 i Bukarest, Rumänien.

Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.
Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.

Trä, läder, ben och gamla äpplen

13th ICOM-CC Wet Organic Archaeological Materials Conference WOAM,    16-20 Maj 2016

Prat och Mat

Under en vårvecka i Florens fick omkring 100 nyfikna konservatorer och naturvetare grotta ner sig i favoritämnet arkeologiskt vattendränkt organiskt material. I huvudsak handlar konferensen om trä, men även arkeologiskt läder, rep, ben och till och med några äpplen fick vara med på ett hörn.

Som vanligt under dessa sammankomster var stämningen god, vilket inbjuder till många frågor och diskussioner. Eftersom vi befann oss i Italien behövde vi inte bli besvikna på varken maten eller fikat, även om kaffekön till de två baristorna med en ynka kaffemaskin kunde bli lång på eftermiddagarna.

Dagarna var långa och ville man få en chans att se något av Florens gällde det att antingen vara morgonpigg eller en kvällsmänniska. Med bekväma skor och mycket kaffe gick det dock bra att kombinera de båda.

Florens är alltid Florens. Foto: Yvonne Fors
Florens är alltid Florens. Foto: Yvonne Fors

Intensivt och Intressant

Det presenterades projekt om forskning och konservering av trä från stenålder och framåt. Vi blev uppdaterade kring den senaste forskningen kring Mary Rose- och Osebergprojekten. Frågor om problem med svavel och järn dominerade till stor del konferensen och pyrit (järnsulfiden FeS2) blev veckans ord på allas läppar.

Särskilt intressant var annars tillämpningen av enkla och tillgängliga tekniker för vardagskonservering. Som exempel kan nämnas en så kallad fruktpenetrometer att mäta stabilitet och hårdhet med. En personlig favorit var dock ett projekt från ARC-Nucléart i Grenoble där polyetylenglykol (PEG) renades och återanvändes genom ett smart pumpsystem. På detta geniala sätt sparas både miljö och pengar samt innebär kontroll över PEG-molekylernas stabilitet och ger indikationer om reaktioner i träet.

Konservator Åke Henrik-Klemens presenterade en poster baserad på sin kandidatuppsats från konservatorprogrammet vid Göteborgs universitet, som handlar om optimering av järnextraktion ur arkeologiskt trä. Arbetet är inspirerat från tidigare aktiviteter inom Riksantikvarieämbetets nätverk Arkeologiskt Trä och Kemi : http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/projekt/natverk-for-arkeologiskt-tra-och-kemi/

Undertecknad höll två presentationer varav det ena berörde kommunikationsstrategier inom conservation science: Bridging by networking; Conservation science in practice. Det togs mycket väl emot. Många ville veta mer om det unika initiativet Arkeologiskt Trä och Kemi, och den omedelbara responsen var att de ville vara med och bidra inom nätverket. Mitt andra föredrag handlade om mitt pågående forskningsprojekt tillsammans med Charlotte Björdal vid Göteborgs universitet där vi studerar korrelationen mellan biologisk nedbrytning och förekomst av svavel- och järnansamlingar.

En lista med alla presentationer finner du här: http://www.woam2016.net/scietific-programme/

Etruskiska och romerska skepp daterade 100 f.Kr – 500 e.Kr vid Museum of the Ancient Ships of Pisa. Foto: Yvonne Fors
Etruskiska och romerska skepp daterade 100 f.Kr – 500 e.Kr vid Museum of the Ancient Ships of Pisa. Foto: Yvonne Fors

Utflyktsmålet var denna gång Pisa och en ny utställning med båtar som konserverats med olika metoder såsom PEG, lactitol/trehalos, maltitol och kauramin. Här var man modiga nog att släppa oss träskallar bland alla dyrgripar. Själva skeppshallen var inhyst i en gammal stallbyggnad som bara den var fascinerande att utforska.

Vad bör man tänka på innan man kritar sten?

Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015
Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015

Som stenkonservator får jag ofta in frågor kring kritning av ristningar på sten. Vad bör man tänka på innan man kritar arkeologisk sten?

Det är viktigt att känna till att:

  • Att alla produkter i handeln förändras och förnyas och ny forskning kommer. En produkt som var ok 1978 är kanske inte ok 2016.
  • Att allt som läggs på en yta kan göra att framtida analyser blir svårtydda. Det bästa är att inte tillföra några produkter alls på en arkeologisk sten.

Vad är krita? I handeln finns det en mängd produkter som säljs som ”krita”. Det finns krita som används som grundering, det finns Champagnerkrita och Bolognakrita, det finns skolkrita, tavelkrita, stenkrita, trottoarkrita och asfaltskrita. Har alla dessa produkter samma innehåll? Nej! Innehåller alla dessa produkter enbart bergarten krita? Nej!

Eftersom krita inte är ett entydigt begrepp är det oerhört viktigt att en utförare (t.ex. en arkeolog, runolog eller konservator som arbetar på en länsstyrelse eller ett museums uppdrag) i sin arkeologiska rapport eller i en konserveringsrapport anger exakt vilken produkt man har använt. Det räcker aldrig att bara skriva ”stenen kritades”.

Om jag inte vet vad kritan innehåller – ska jag ändå välja att krita? I första hand ska man alltid undvika att tillsätta produkter till en sten. Men om en professionell entreprenör eller utförare har fått i uppdrag att krita i en arkeologisk sten, t.ex. en runsten eller en hällristning bör denne använda sig av en produkt av god kvalitet med känd innehållsförteckning. Får man inte tag i krita av god kvalitet bör man avstå. Har man en krita som man har fått för många år sedan av en kompis eller av en tidigare kollega, men själv inte vet vad produkten innehåller eller vad den heter, då bör man inte heller krita. Man kan inte i en rapport skriva att man har använt sig av ”Pelles krita som någon på Riksantikvarieämbetet sa var ok 1992”.

Varför är det viktigt att spara information om vilken produkt man använder sig av? När man kritar en runsten eller en hällristning bör man alltid i åtgärdsrapporten ange produktnamn (och gärna bifoga produkt-/datasäkerhetsblad). Att man ska spara och dokumentera information om vilka produkter man använder på ett kulturarvsobjekt har ingenting att göra med om produkten är miljöfarlig eller inte.

Sten har porer och ofta en skrovlig yta. Det gör att allt man lägger på en sten sugs in och är nästintill omöjligt att avlägsna. Många lägger på krita i tron att den alltid är lätt att ta bort. Men det man en gång har lagt på en sten finns ofta kvar, även efter rengöring och även om det inte är synligt för blotta ögat. (Fotografiet uppe till höger visar hur krita ligger kvar som vita fläckar i stenytans fördjupingar. Det är ett ganska tidsödande arbete att helt avlägsna krita från skrovliga ytor). Att det finns osynliga rester kvar av en produkt på en ristad sten kan göra att följdproblem kan uppstå flera år efter att man kritat, målat eller på annat sätt behandlat stenen.

Vid en analys av en sten vill man kunna bedöma vilka grundämnen eller mineraler som kommer från stenen och vilka är tillförda sekundärt. Man vill kunna bedöma vad som kan vara historiska ytbehandlingar eller rester av äldre bemålning och vad som är moderna tillägg – vad ska man vara extra rädd om och vad är lämpligt att man tar bort. Om man inte känner till att en sten har blivit kritad i modern tid kan man vid en analys felaktigt tro att vissa ämnen som kommer från kritan är bevis på en äldre bemålning. Det kan innebära dels att man feltolkar analysresultatet dels att man låter dessa kritrester vara kvar på stenen. Man brukar säga att stenen man ska analysera har blivit kontaminerad.

Vissa färgtyper, pigment, kritor, konsolideringar, hydrofoberingar och klotterskydd fungerar inte heller tillsammans. Konservatorer brukar prata om att man kan få negativa cocktaileffekter om vissa produkter kombineras, det vill säga det kan uppstå oväntade problem när en produkt läggs till ovanpå en annan.

Därför är det viktigt att alla uppgifter om vilka produkter och metoder som en konservator, runolog eller arkeolog har använt sig av på stenen, finns dokumenterade i en skriftlig rapport som sparas över tid.

Vad kan olika sorters kritor innehålla? Naturlig krita är bildad av fossila skal från mikroskopiska vattenlevande organismer. Krita kan ha något olika innehåll beroende på var i världen den är bruten, till exempel skiljer sig innehållet i krita från Champagne något från kritan som kommer från området kring Bologna. Men huvudinnehållet är kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat är ett salt som ingår t.ex. i kalksten, krita och marmor. Kalciumkarbonat är nästan olösligt i vatten.

Krita från Champagne (Champagnerkrita) är en naturprodukt och den kritsort som man kan hitta i handeln som oftast innehåller mest kalciumkarbonat (CaCO3).  Krita från Champagne brukar innehålla ca 85-100% kalciumkarbonat och ibland lite kisedioxid (SiO2).

Krita från Bologna (Bolognerkrita, även kallad ”gesso di Bologna”) är också en naturprodukt och innehåller en blandning av kalciumsulfat (CaSO4, dvs. gips) och kalciumkarbonat. Utöver detta innehåller bolognerkritan också sulfat, kiseldioxid, aluminiumoxid, magnesiumoxid, bentonit och järn(III)oxid. Järn(III)oxid kallas ofta också för rödrost och har den kemiska formeln Fe2O3 och är en av ett antal järnoxider som finns naturligt i flera olika mineraler. Järn(III)oxid har traditionellt använts som ett pigment i färg. Har någon använts sig av Bolognerkrita på ett sten där man tänker leta efter originalpigment är det mycket viktigt att kritningen finns noterad i en rapport, eftersom man annars riskerar att tro att närvaron av järn(III)oxid är ett bevis på att stenen har rester av bemålning.

Tavelkrita oftast inte en naturprodukt utan brukar numera innehålla kalciumsulfat (det vill säga gips) och tillsatser. Det samma gäller ofta trottoar- eller asfaltskritor. Många av dessa kritor innehåller dessutom bara gips till 50%. Vad de övriga 50% av kritan består av anges sällan men är i regel tillsatser som ska göra att kritan inte smular för mycket. Man bör undvika denna typ av produkter som innehåller många olika okända tillsatser.

 

 

 

 

Nytt ljus på dunkla motiv?

Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.
Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.

Det var min kollega Magnus Källströms förslag på en boktitel för några år sedan, när vi skulle göra en konferenspublikation om bildstenar tillsammans med Gotlands Museum. Det blev inte så, men den passar bra nu (och lite då och då). Förra veckan (närmare bestämt 16-21 mars 2015) gästades Gotland av run- och bildstensforskaren Sigmund Oehrl från universitetet i Götting tillsammans med ett filmteam från Tyskland. Den tyska forskningsstiftelsen Gerda Henkel Stiftung vill göra dokumentationsfilmer om sina stipendiater och den forskning de bedriver, och nu hade turen kommit till Sigmund.

Sigmunds specialitet är ikonografi. Han har tidigare bland annat skrivit en doktorsavhandling om fyrfotadjur på runstenar där han drar paralleller till bilder av fjättrade odjur i medeltida manuskript, samt flera artiklar om gotländska bildstenar. Under 2013 tillbringade han 4 månader på Gotland för att samla material till en bok om bildstenar, som om allt går väl kan bli klar nästa år. Sigmund gör nya undersökningar och analyser av motiven på bildstenarna med hjälp av såväl traditionellt släpljus med vanlig ficklampa som RTI-mätningar (Reflectance Transformation Imaging) och 3D-skanning. RTI-mätningarna gör Sigmund själv, 3D-data har undertecknad samlat in tidigare i omgångar. Motiven jämförs med bilder i medeltida manuskript och på arkeologiska föremål. Bildstensfragmenten kanske ser lite oglamorösa ut där de ligger på sina lastpallar, men när Sigmund berättar om de gamla legenderna och motivens väg genom Europa återfår de sin glans.
Under nästan en vecka fick Sigmund ta med filmteamet till Bildstenshallen i Gotlands museum samt till museets magasin, Riksantikvarieämbetet och till olika kyrkor. För att utnyttja tillfället maximalt i magasinet tog Per Widerström vid Gotlands Museum fram runhällen från St. Hans (G 343), så vi kunde passa på att 3D-skanna denna medan filmningen pågick – detta var inte gjort, eftersom den tidigare hade varit svår att ta fram. Denna runhäll är välbekant för att det är en bildsten från folkvandringstid, eller möjligen romersk järnålder, som huggits om till en senvikingatida runsten, och sedan huggits om ytterligare en gång (se Helmer Gustavsons artikel i Fornvännen). Sigmund hoppas kunna se mer av de äldsta motiven och mätningen kan användas till studier av runinskriften och ristningstekniken, men så långt har vi inte kommit ännu. Dessutom har vi nu en bra dokumentation om något ont skulle hända med runhällen (må det aldrig ske!). På Riksantikvarieämbetet ägnade vi en förmiddag åt att titta närmare på några av Sigmund tolkningsförslag och vi hjälptes åt med att försöka få fram så bra bilder som möjligt med hjälp av våra olika dokumentationsmetoder. Att filmteamet stod bakom ryggen hade vi snart glömt, de var mycket diskreta och vi blev snabbt absorberade av att få fram så tydliga belägg som möjligt. Filmen bör vara klar i höst och då kommer den att visas här: Gerda Henkel Stiftungs filmer.

Att dela med sig av det förflutna – ARCHES

Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY
Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY

De nuvarande gränserna i Europa existerade inte för våra tidiga förfäder men de kan idag utgöra ett hinder när man vill undersöka ett lands förhistoria. Tänk att du vill få tillgång till arkeologiska föremål och dokumentationsmaterial på olika museer bara för att upptäcka att det finns så många olika sätt att dokumentera och förvara materialet på att du inte kan fortsätta med din forskning. Eller tänk att du är en besökare i ett museimagasin, men de saker du vill se är svåra att hitta och är inte tillräckligt dokumenterade.

Ett projekt vars syfte är att lösa dessa problem har precis avslutats och kommer förhoppningsvis att göra källorna till vårt gemensamma förflutna mycket lättare att studera än förut.

ARCHES-projektet (Archaeological Resources in Cultural Heritage, a European Standard) är ett samarbete mellan nio olika politiska enheter inklusive Belgien, Tjeckien, Tyskland-Baden Wuerttemberg och Saxony-Anhalt, Island, Nederländerna, Sverige, Schweiz och Storbritannien. Projektet finansieras av European Union Culture Fund och stöds av Europae Archaeologiae Consilium (EAC). Projekt har skapat en gemensam standard för skapande och förvaltning av arkeologiska fynd och tillhörande dokumentationsmaterial. Dokumentationsmaterialet som skapas under den arkeologiska utgrävningen är lika viktig som fynden.

Dokumentationsmaterialet utgör den information som behövs för att förstå platsen. Ofta sammanställs detta material inte standardiserat vilket skapar problem när information från olika platser ska jämföras. I många länder finns heller inget system för att se till att det som blir kvar efter en arkeologisk undersökning i form av fynd och information uppordnas och förvaras på ett sådant sätt att det blir tillgängligt.

ARCHES-projektet har skapat “A Standard and Guide to Best Practice for Archaeological Archiving in Europe”. Ambitionen är att göra den till en internationell standard för skapande och uppordning av arkeologisk information och behandling och förvaring av fynd. Det innebär att människor från de deltagande staterna kommer att kunna förstå hur de kan få tillgång till dokumentation och fynd när de besöker andra länder. Detta är viktigt då det öppnar upp för forskning i hela Europa och underlättar för förståelsen av det förflutna över nationsgränser som inte hade någon betydelse för förhistoriens människor.

Standarden som har sammanställts i ARCHES-projektet kommer att göra det lättare att dela information och främja en ömsesidig förståelse för hur viktigt det arkeologiska materialet är. Den kommer också att göra det lättare för arkeologer att arbeta i andra länder, vilket är ett bra sätt att sprida nya idéer och ny kunskap om förhistorien. Detta kommer att gynna hela Europa eftersom vi alla delar de berättelser som kan berättas utifrån resterna av förhistorien.

ARCHES-projektets hemsida på engelska finns här.

Länk till svensk översättning.

Skrivet av: Annika Carlsson, Utredare – samlingsförvaltning, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Standardiseringsmöte i Paris

I början på veckan, den 30 juni till den 1 juli, hölls det nittonde mötet för WG2, det vill säga arbetsgrupp två inom Technical Committee 346 som ingår i den europeiska standardiseringsorganisationen CEN. Denna grupp är inriktad på att ta fram standards för oorganiska material inom kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet har tagit aktiv del i arbetet inom denna grupp sedan 2010.

Under två dagar skulle gruppen arbeta med att redigera och förbättra dokumentet ”Conservation of cultural heritage – glossary of technical terms concerning mortars for masonry, renders and plasters used in cultural heritage” som var ute på remiss i slutet på 2013.

Värd för mötet var CTMNC (Centre Technique de Matériaux Naturels de Construction) i Paris. På mötet var Frankrike, Spanien, Italien, Polen och Storbritannien representerade. Jag representerade Sverige och Riksantikvarieämbetet. 

Kalk, i Den ofullbordade salen, Skokloster slott. Foto Helen Simonsson 2014.
Kalk (i Den ofullbordade salen, Skokloster slott). Foto Helen Simonsson 2014.

Anledningen till att man vill ta fram egna standarder speciellt avsedda för kulturhistoriska miljöer är att standarder som är avsedda för nybyggnation sällan passar för de förhållanden som gäller för äldre byggnader och monument. I standarden, vars huvudspråk är engelska, anges termer och definitioner som är vanligt förekommande då man arbetar med kalk eller cement. De engelska termerna översätts i standarden även till franska, tyska, nederländska, italienska, grekiska och svenska. De valda språken reflekterar vilka länder som har varit mest aktiva i framtagandet och i det praktiska arbetet med standarden.

Det finns vissa formalia som ska uppfyllas i en standard. Bland annat får definitionerna inte överstiga en mening. I arbetsgruppen som arbetar aktivt och skriver dokumentet och i spegelgrupperna (som lämnar kommentarer när dokumentet går ut på remiss) ingår inte bara de flesta europeiska länderna utan också många olika professioner. Hur man definierar kalk till exempel kan bli ganska olika beroende på om det är en murare, en geolog eller en kemist som står för definitionerna. De definitionerna vi väljer ska vara godkända av så många länder och professioner som möjligt. Ibland förekommer vissa termer på ett språk som inte har någon motsvarighet på de andra. Ibland används samma begrepp men de definieras på olika sätt i olika länder eller inom olika professioner. Ibland använder man sig av olika termer men med samma definition. En del termer går tillbaks på produktnamn, som exempelvis Portlandcement och Roman cement. Dessa produkter har tillverkats sedan sent 1700-tal och tidigt 1800-tal men både framställningsprocesser och innehåll har förändrats över tid. Allt detta gör att det förekommer en hel del begreppsförvirring som man vill komma till rätta med genom en gemensam europeisk standard. Många termer har också synonymer men det är överenskommet att varje språk som är representerade i standarden bara får ha med en term per definition. I standarden eftersträvar vi konsensus och att definitionerna ska vara så kortfattade som möjligt men ändå korrekta. Målet är att ett gemensamt användningssätt av termerna ska underlätta för till exempel forskning, kulturvård, hantverk och produktion.

När ett dokument går ut på en remiss finns det en speciell blankett för kommentarer som ska fyllas i av spegelgrupperna. Det räcker alltså inte att säga att en definition inte är bra, utan man måste ange om det man vill ändra är av generell, av redaktionell eller av teknisk karaktär. Den som lämnar kommentaren måste sedan ge förslag på en bättre formulering än den befintliga och motivera varför ändringen är att föredra. På arbetsmötet går man sedan igenom alla dessa kommentarer och godkänner eller avslår eller omformulerar de föreslagna ändringarna.

På dokumentet hade det kommit in drygt 300 kommentarer under remissrundan i slutet på år 2013. Hälften av dessa kommentarer hann man igenom på det artonde mötet som hölls i Rom i slutet på januari 2014. Övriga kommentarer gick vi igenom denna vecka. Det är alltid väldigt intressant och lärorikt att följa resonemangen från andra yrkesgrupper. Vi kunde konstatera att på en tidigare remissrunda hade vi fått in fler kommentarer från yrkesverksamma inom området kalk, denna gång var det flera kommentarer som gällde Portlandcement och Roman cement. Eftersom framtagandet av en standard kan ta några år så hinner det ibland tillkomma nya personer i arbets- och spegelgrupper.

Ledare för framtagandet av denna standard är professor Rob P.J. van Hees på TNO – Netherlands Organization for Applied Scientific Research, Conservation Technology Team i Delft. Efter vårt arbetsmöte i Paris kommer han att slutredigera och förbereda dokumentet ytterligare så att det under hösten kan gå ut på omröstning för att se om det blir antaget formellt som standard inom CEN. Blir Glossary for mortars accepterad som standard i CEN blir den även automatiskt svensk standard inom SIS.

För den som vill läsa mer om det svenska arbetet med standards inom kulturmiljövården, projektet ”Bevarande av kulturarv”, kan man hitta mer information här.

Helen Simonsson

Utredare – sten, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Exit Tor vid Korpa bro

Runstenen vid Korpa bro som den såg ut när den undersöktes av Erik Brate 1899. Foto Erik Brate (ATA).
Runstenen vid Korpa bro som den såg ut när den undersöktes av Erik Brate 1899. Foto Erik Brate (ATA).

Runstenen Sö 140 vid Korpa bro i Ludgo utanför Nyköping tillhör en av Södermanlands mer gåtfulla runstenar, även om huvuddelen av texten egentligen inte är särskilt svår att förstå. Där står: ”Sandar reste denna sten efter Joar (eller: Ivar), sin frände. Ingen föder raskare son.”

Den stora svårigheten ligger i den kryssformiga bindruna, som är ristad upptill under slingan där man normalt brukar finna det kristna korset. Runologen Erik Brate, som var den förste att undersöka stenen år 1899, läste de olika komponenterna som siþi þur och tolkade detta som ”Tor skydde (vården)!”. Han jämförde texten med några danska runstenar där guden Tor uppmanas ”viga” minnesmärket eller runorna. Denna tolkning har fått stor spridning trots att verbet siða, som Brate ville anknyta till, inte alls betyder ’skydda’ utan ’lära upp i goda seder’ och till och med ’kristna’! Andra har antagit att det rör sig om verbet síða ’sejda’ och att det i stället handlar om ett angrepp på guden Tor: ”Tor må sejda” eller ”Tor (är) en sejdkarl”.

I sin avhandling 2010 kom Uppsalarunologen Marco Bianchi med ett helt nytt förslag till tolkningen av den kniviga bindrunan. Enligt honom är det sista tecknet inte någon r-runa utan en fristående i-runa, som han dessutom menar ska läsas först. Han får på så sätt sekvensen i siþiuþu som han tolkar som ”i Svitjod” och knyter till den föregående utsagan om att ”ingen föder en raskare son”.

Marco, Sonia och Erna granskar runstenarna Sö 139 och Sö 140 vid Korpa bro utanför Nyköping. Foto Magnus Källström.
Marco, Sonia och Erna granskar runstenarna Sö 139 och Sö 140 vid Korpa bro utanför Nyköping. Foto Magnus Källström.

I lördags var några av arrangörerna av höstens stora internationella runkonferens Reading runes: the 8th International Symposium on Runes and Runic Inscriptions i Nyköpingstrakten för att rekognosera inför kommande exkursioner. Bland annat besöktes då de två runstenarna vid Korpa bro (Sö 139 och Sö 140). Båda är nyligen rengjorda, men ännu inte uppmålade på nytt. Det är nu inte alls svårt att se att den runa som tidigare har uppfattats som r faktiskt bara utgörs av en vågrätt placerad i-runa precis som Marco har läst, medan det övriga är naturliga fördjupningar i stenytan. Samtidigt gick det också att göra en annan iakttagelse, nämligen att det som ser ut som en bakvänd k-bistav på den övre högra korsarmen – och som Marco har tolkat som u – nog också är en naturlig fåra. Visserligen är den fortfarande fylld med färg och därför svårbedömd, men den är skarp och ojämn och av en helt annan karaktär än de säkert ristade linjerna.

Runkrysset på Sö 140 som det tidigare har uppfattats och hur vi nu tror att det ser ut. Modifierad teckning från Bianchi 2010.
Runkrysset på Sö 140 som det tidigare har uppfattats och hur vi nu tror att det ser ut. Modifierad teckning från Bianchi 2010.

Den sannolikaste läsningen är alltså isiþiþu eller siþiþui beroende på var man vill placera den liggande i-runan längst ned. Tor har nu sedan länge lämnat inskriften vid Korpa bro och även det tilltalande förslaget ”i Svitjod” blir svårare att hävda.

Men vad vill inskriften i den komplicerade bindrunan egentligen säga? Helst skulle man ju skriva att vi inte vet, men jag kan inte låta bli att nämna ett hugskott som dök upp i morse. Det är ju mycket möjligt att runorna siþ återger en form av ordet siðr ’sed’ och att de följande runorna iþu i så fall svarar mot en böjningsform av det fornvästnordiska substantivet iðja, fornsvenska idha, som betyder ’sysselsättning, arbete, utövning’. Det intressanta är att ordet siðr också förekommer i betydelsen ’religion, tro’ och det både kunde användas om hedendomen (heiðinn siðr) och kristendomen (hinn nýi siðr). I den fornvästnordiska skaldediktningen finns också flera liknande sammansättningar som siðferð, siðlæti och siðvendi f., vilka alla syftar på goda seder i religiöst hänseende.

Att den antagna frasen í *siðið(i)u ”i trosutövningen(?)” har dolts i en svårtydd bindruna kan bero på att det ännu var något som man inte skyltade med i onödan, men ändå ville förmedla till de invigda. Så även om vår asagud här har fått stryka på foten är det inte omöjligt att Sö 140 ändå ger ett vittnesbörd om skilda trosuppfattningar i 1000-talets Rönö.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. En tolkning av det slag som jag ovan har framkastat ska naturligtvis inte presenteras på detta sätt. Den kräver egentligen eftertanke och noggrant prövande av argument för och emot, men jag tar risken denna gång. DS

LED-belysning på museer

På Statens Museum for Kunst fick alla konferensdeltagare studera och jämföra ljuskvaliteten och upplevelsen av olika LED-lampor.
På Statens Museum for Kunst fick alla konferensdeltagare studera och jämföra ljuskvaliteten och upplevelsen av olika LED-lampor.

LED-belysning blir allt vanligare på museer. Fördelarna är att man kan göra stora energibesparingar och att lampornas långa livslängd kan minska kostnaderna för underhåll. En annan egenskap som är särskilt fördelaktig för museer är att LED inte avger vare sig UV eller värmestrålning i ljusriktningen.

Samtidigt innebär ny belysning stora investeringskostnader. LED-tekniken utvecklas i snabb takt och det är inte lätt att hålla sig uppdaterad och orientera sig om alla produkter på marknaden. Frågor om ljusets kvalitet och hur man mäter och specificerar ljuskvalitet är viktiga för museerna. Viktiga är också frågor om ljusets påverkan på museiföremål och hur man kan mäta den.

I förra veckan diskuterades dessa och många andra frågor kring ljus på en konferens om LED och museibelysning i Köpenhamn, arrangerad av avdelningen för Fotonik vid Danmarks Tekniska Universitet (DTU). Drygt 120 deltagare kom från de skandinaviska länderna. Från Sverige deltog runt 20 representanter för museer och ljusfirmor. Intresset för frågorna är med andra ord stort.

Många internationella forskare var inbjudna. Flera föredrag handlade om ljuskvaliteten: färgåtergivning och färgupplevelse var återkommande ämnen. Men även konserveringsaspekter och LED-teknikens livscykel och miljöpåverkan diskuterades.

Dag två ägnades förmiddagen åt en workshop med diskussioner om utmaningar och behov av riktlinjer. Behovet av ökat kunskaps- och erfarenhetsutbyte är stort och idén om ett skandinaviskt nätverk kring dessa frågor fördes fram. Flera önskade sig också en oberoende part som testar produkter och ger rådgivning.

Önskemålen liknar delvis dem som fångades upp bland svenska museer i Riksantikvarieämbetets projekt om LED-belysning 2012. Mer om ljus kan man läsa på Riksantikvarieämbetets webbsidor om ljus http://www.raa.se/kulturarvet/foremal-och-samlingar/nya-ljuskallor-i-museimiljo/  och på Kulturvårdsforum: http://www.kulturvardsforum.se/group/ljus

Och till sist, glöm inte årets Samlingsforum med fokus på ljus i museer. Välkommen till Västerbottens museum i Umeå den 6-7november 2014!

Min praktik på ICCROM

Höjdpunkten under min praktik - forumdeltagarna utanför Fontana di Trevi/Istituto Nazionale per la Grafica där konferensen hölls.
Höjdpunkten under min praktik – forumdeltagarna utanför Fontana di Trevi/Istituto Nazionale per la Grafica där konferensen hölls.

Hösten 2013 var jag i Rom för tre lärorika månader på The International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property, ICCROM. Syftet med min vistelse var bland annat att utvärdera ICCROM’s praktikantprogram, vilket innan mig inte haft några deltagare från Sverige. Jag fick praktikplatsen efter en ansökningsprocess på över ett år, och min första ansökan skickades in medan jag fortfarande gick på konservatorsutbildningen i Göteborg. När erbjudandet kom arbetade jag i Projekt Arkeologisk Konservering på Riksantikvarieämbetet i Visby och tyckte förslaget det lät spännande – att assistera under Forum on Conservation Science 2013. Detta möte ägde rum under tre dagar i mitten av oktober 2013 och handlade om framtiden för konserveringsvetenskap, där hållbarhet, tillgänglighet och inflytande i samhället i stort var nyckelteman. Mötet utvecklades och planerades av 15 partnerinstitutioner, varav Riksantikvarieämbetet var en.

Mina uppgifter som praktikant har varit väldigt omväxlande. De har bland annat handlat om statistisk sammanställning och analys av undersökningsdata, att skriva rapporter och utforma publikationer, ta fram och presentera faktaunderlag samt att bidra med ett stycke om forumet till ett ICOM-CC paper. Under konferensens tre dagar fick jag i uppgift att rapportera från deltagarnas diskussioner direkt till forumets egen hemsida och genom twitter. Det var en uppgift som passade mig bra –  att på kort tid fånga upp det mest intressanta i diskussionerna, som kunde handla om hur framtida forskningsprojekt ska utformas. Inför mötet genomförde ICCROM ett antal förstudier, däribland tre stora enkätundersökningar inom det konserveringsvetenskapliga fältet. Mycket av min tid under hösten lades på att presentera statistiken så tydligt som möjligt och analysera den, till exempel hur konservatorers tillgång till vetenskapliga artiklar skiljer sig mellan olika regioner världen över. Jag har också undersökt arbetsmarknaden inom konserveringsvetenskap genom att studera platsannonser som publicerats internationellt från 2008 och framåt, vilket gav intressanta resultat. Bland annat kunde vi se att den examen arbetsgivarna efterfrågade, skiljde sig från vad utbildningsinstitutioner rekommenderade sina studenter som vill ägna sig åt konserveringsforskning.

Praktiken på ICCROM har verkligen varit en givande erfarenhet för mig. Den har breddat mina kunskaper inom undersökningsmetodik och hur internationellt kulturvårdsarbete organiseras. Jag har fått möjlighet att ta del av flera spännande projekt inom bland annat världsarv och katastrofberedskap, liksom fått delta under ICCROM’s generalförsamling som vartannat år samlar medlemsländernas delegater. Slutligen skulle jag vilja uppmuntra studenter och nyutexaminerade som är intresserade av internationellt arbete att söka praktik på ICCROM. Ansökan inför nästa år skickas innan den 31 mars.

Ansökan: http://www.iccrom.org/eng/01train_en/01_02interns_en.shtml

Forum on Conservation Science: http://forum2013.iccrom.org/

Inlägget är skrivet av Erika Andersson.