Kategori: Gästblogg

Gästblogg: Återupptäckt runfynd i Brunflo

Tornet vid Brunflo kyrka. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Olof Holm är fil.dr i historia, redaktör vid Riksdagsbiblioteket och medverkar också i redaktionen för Det medeltida Sverige vid Riksarkivet. Här berättar han om sökandet efter en runinskrift i Brunflo, Jämtland, som egentligen blev upptäckt redan för hundra sedan. Efter nya efterforskningar kan de glömda runorna ses och tolkas igen. 

Text: Olof Holm

Jämtland är inte känt för att ha många runinskrifter, men en inskrift är desto mera berömd. Jag syftar förstås på runstenen på Frösön, som bland annat talar om Jämtlands kristnande. I övrigt finns en återgivning av runalfabetet på utsidan av Hackås kyrka från omkring 1150–1175, och på en sländtrissa av täljsten, funnen i ett vägdike i Brunflo, finns en latinsk runinskrift som tyder på att föremålet har burits som en amulett av någon. I dagarna har det emellertid uppdagats ytterligare en runinskrift i Jämtland. Eller rättare sagt återupptäckts, för den har inte varit helt okänd. Låt mig berätta hur det gick till.

Ristningen i kastalen

Jag har under en tid intresserat mig för det märkliga stentornet som står intill Brunflo kyrka, vanligtvis kallat ”Brunflo kastal”. Av den anledningen gick jag igenom en del arbetspapper efter arkeologen Gustaf Hallström (1880–1962), förvarade vid Umeå universitetsbibliotek. Hallström hade tänkt skriva om tornet, vilket inte blev av. Till min förvåning stötte jag här på en anteckning om att studenten Erik Lundberg (sedermera en känd arkitekturhistoriker) år 1918 (?) skulle ha observerat en runinskrift i ”torntrappöppningen” i Brunflo. Kunde det verkligen stämma, varför förmådde då inte Hallström, som var där och gjorde uppmätningar 1929, återfinna ristningen? Och varför har ingen annan dokumenterat den? Jag planerade därför att undersöka saken på plats, måndagen den 28 september 2020.

Nu visade det sig emellertid, när jag råkade nämna mina planer för Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström, att han också hade varit och grävt i Hallströms papper i Umeå. Han hade tittat i en annan kapsel, där Hallström samlat anteckningar om alla möjliga runristningar i Norrland. Även där fanns en anteckning om Lundbergs observation av en runristning i Brunflotornet. Dessutom hade Magnus hittat en anteckning om samma observation av en runristning, ”å en sten i torntrappingången”, av Lundberg i Erik Brates samling i ATA. Det lustiga var att Magnus Källström hade planerat att åka till Brunflo söndagen den 27 september. Nog måste det betecknas som ett nästintill otroligt sammanträffande: att två forskare ovetandes om varandra, planerar att åka för att kontrollera en observation som varit bortglömd i hundra år  – med blott en dags mellanrum!

Hur som helst så fick Magnus förhinder som gjorde att han inte kunde genomföra sin planerade resa förbi Brunflo. Och det var tur för mig, annars hade han hunnit före.

Tolkning av runorna

Väl på plats slogs jag av mörkret längst ned i västra murens spiraltrappa. Man ser inte mycket utan en ficklampa, men å andra sidan är mörker bra för att kunna studera stenytor i släpljus. Jag synade kalkstensblock efter kalkstensblock, belysta från alla möjliga vinklar, men fann ingenting – bara fossiler. Kunde det ha stått fel i papperen? Hade Lundberg i själva verket observerat en runristning gjord i kalkbruket mellan stenarna? Jag övergick till att studera alla kalkbruksytor och mycket riktigt, i ögonhöjd på höger sida, fanns runorna som Erik Lundberg såg! De är ristade med kniv och ser inte mycket ut för världen. Jag kan förstå att tusentals besökare genom åren har passerat den mörka och trånga trappuppgången utan att lägga märke till dem.

Runorna som är ristade i kalkbruket i tornet vid Brunflo kyrka i Jämtland. Foto: Olof Holm (CC BY)

Men vad betyder ristningen? Som framgår av fotot ovan är ristningsytan (kalkbruket) inte jämn överallt. Det gäller därför att skilja på vad som är ristat med kniv och vad som enbart är sprickor eller gropar. Men såvitt jag kunde se rörde det sig om sex runor, inte fler. De tre första är tämligen lättlästa: sta. Det kan kommenteras att t– och a-runorna har ensidiga bistavar precis som i runalfabetet på kyrkväggen i Hackås, men till skillnad från den kanske 60–100 år äldre Frösöstenen, där motsvarande runor har tvåsidiga bistavar. Den femte runan är också lättläst: u. Den föregås såvitt jag kunde se av en r-runa vars ögla upptill dock är något otydlig. Den sista runan gjorde mig mest brydd. Efter att ha prövat flera olika alternativ stannade jag vid att läsa den som en i-runa. Jag antog att ristaren först placerat knivspetsen på lagom avstånd från den föregående u-runan men sedan valt att dra strecket (staven) som bildar i-runan snett nedåt åt höger, istället för rakt ned, för att undvika den ojämnhet som finns på det aktuella stället. Därför har runan blivit lutande.

Hela runföljden blir därmed starui. Denna läsning bör betraktas som preliminär och jag är öppen för att den kan behöva justeras efter att Riksantikvarieämbetets erfarna runologer fått tid att granska ristningen. Men jag vill ändå föreslå en tolkning. Jag menar att ristningen skulle kunna avse substantivet starfi (uttal: [starvi]) som brukades i fornvästnordiskt språk med innebörden ’tungt arbete’. Ordet hänger ihop med verbet starva som har levt kvar, bland annat i norrländska dialekter, med betydelserna ’arbeta hårt; dö’. Att runan u använts i stället för väntat f för att beteckna v-ljud finns det paralleller till i norska ristningar från medeltiden, till exempel sta·ue för stafi (N 13), to^ue för mansnamnet Tófi (N 126†) och he^uir för hefir (N B145 i Samnordisk runtextdatabas.)

Tungt arbete

Den aktuella ristningen syns som sagt väldigt dåligt, annat än med hjälp av konstgjord belysning. Men medan tornet var under uppbyggnad, när det inte fanns något tak och murarna bara var några meter höga, borde den ha synts i dagsljus. Med hänsyn till att runristningar i allmänhet har varit avsedda att synas och kunna läsas, så menar jag att det mest troliga är att ristningen härrör från byggnadstiden någon gång på 1100-talet eller 1200-talet. Jag föreställer mig att en run-kunnig bonde (eller dräng) som deltog i arbetet tog fram sin kniv under en paus och ristade ett ord som beskrev sinnesstämningen: starui ’tungt arbete’.

Kors i trappuppgången i det raserade tornet vid Sunne kyrka. Foto: Olof Holm (CC BY)

Efter att ha återupptäckt denna runinskrift valde jag att åka till Sunne kyrkoruin, belägen ett par mil från Brunflo, där det har stått ett liknande torn på kyrkogården och där nedersta delen av spiraltrappan i västra muren är bevarad. Där fann jag tyvärr ingen runristning men väl ett kors, som någon verkar ha åstadkommit med fingret i det våta kalkbruket på vänster sida i trappingången, antagligen i ont-avvärjande syfte.

Oktober 2020
Olof Holm
Kontakt: olof.holm@historia.su.se

Tack till personalen vid Forskningsarkivet vid Umeå UB som tillhandahöll kopior ur Hallströms arkiv och till Magnus Källström som försåg mig med exempel på u-runans användning i norska runinskrifter.

Gästblogg: Nytt runfynd i Hassela

Exempel på äldre ladugård i Hassela, Ersk-Matsgården. Foto: Bengt A. Lundberg, Riksantikvarieämbetet (CC BY)

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Han har nu hittat ytterligare ledtrådar i sökandet efter Kensingtonstenens ursprung.

Text: Mats G. Larsson
Bilder: Mats G. Larsson (CC BY), Bengt A. Lundberg (CC BY), Magnus Källström (CC BY)

De inskrifter med så kallade Kensingtonrunor som under den senaste tiden hittats i olika byggnader i trakten runt Kölsjön i Hassela har nu utökats med ytterligare en.

I Hångberg, någon halvmil väster om Kölsjön, står intill landsvägen en ålderstigen lada som jag hade tillfälle att titta in i under en färd i trakten i förra veckan. På timmerväggarna inuti den har flera generationer av besökare skrivit eller ristat in en mängd namnteckningar och andra uppgifter, de äldsta från 1850-talet. Bland annat upplyser en blyertsinskrift om att ladan flyttades till nuvarande plats 1932. Var den stått tidigare framgår inte, men den har av allt att döma inte flyttats så långt, och kanske var syftet just att den skulle komma nära vägen.

På ladans södra innervägg finns ett antal ganska stora inskrifter gjorda med rödkrita. Och bland dessa finns en följd av fyra tecken som vid närmare skärskådande visar sig vara Kensingtonrunor. Det första är ett l, där bistaven är svag men kan skönjas, det andra ett a som möjligen har en hake, sedan ett r och ett s, alltså med transkription till vanliga bokstäver ”Lars”.

Nya runor i Hassela. Foto: Mats G Larsson (CC BY)

Att denna läsning är riktig styrks av att det strax nedanför står ”Lars Johan Almgren” med vanlig skrivstil, följt av ett par dateringar till 1880-talet. Och därigenom får vi en bekräftelse på att ladan även ursprungligen stått i Hångberg, för i byns husförhörslängder finns på en av gårdarna en Lars Johan Almgren som var född 1868 och reste till Amerika 1887.

Denna korta inskrift skiljer sig på en punkt från dem som tidigare hittats i Hassela. Detta gäller r:et, där man i de andra använt den gamla yr-runan ( ᛣ ) men här använder en öppen r-runa ( ᚱ ) av samma typ som på Kensingtonstenen.

Jämförelse mellan formen på r-runan i namnet iohan fredrick i tröskladan i Granhult och en av r-runorna i ordet norrmen på Kensingtonstenen. Foto: Magnus Källström (CC BY)

Det framträder allt klarare att ”Kensingtonrunorna” varit relativt allmänt spridda i Hasselas skogsbygder under 1870- och 1880-talen. Många byggnader från den tiden där det kan ha funnits inskrifter är dock borta sedan länge. Detta gäller särskilt fäbodarna, där man hade kunnat vänta sig namnteckningar av vallpigor och deras besökare. Men en hel del gamla byggnader finns trots allt kvar, och sökandet går vidare.

Augusti 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: matsglarsson631@gmail.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota
2020-07-21 Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Har han nu hittat nyckeln till gåtan om Kensingtonrunornas ursprung?

Text: Mats G. Larsson   Bilder: Kringla.nu

När Kensingtonstenen ställdes ut i Sverige år 2003, och jag började intressera mig för den, tog jag i ett tidigt skede kontakt med en av upphittaren Olof Öhmans svenska släktingar. Min avsikt var att försöka utröna om det fanns någon släktförbindelse mellan Öhman och Dalarna, särskilt Älvdalen, där ett ok med samma märkliga runor som på stenen hade uppmärksammats i samband med utställningen. I så fall skulle han ju den vägen ha kunnat lära sig runraden ifråga och tagit med sig kunskapen till Amerika. Särskilt frågade jag om fäbodstintor, eftersom det fanns tankar om att Dalrunorna varit särskilt vanliga bland dem.

Trots stort tillmötesgående från denne släkting kom det inte fram några uppgifter om någon dalaanknytning. Alla giftermål verkade ha skett lokalt inom den ganska avskilda bygd i Forsa där Olof Öhmans hemby Långby låg. Det återstod alltså för mig att följa helt andra spår, vilka slutligen ledde fram till min bok Kensington 1898 (2012). Då hade ytterligare belägg kommit fram för att runor av Kensingtontyp – nu ofta kallade ”Kensingtonrunor” – förekom vid slutet av 1800-talet, men de var fortfarande begränsade till Dalarna.

Forsa järnvägsstation 1913. (Public Domain)

Sedan dess har det dock börjat lossna ordentligt i frågan tack vare Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström och läraren Anna Björk och hennes elever i Hassela. En mätstav med Kensingtonrunor har återupptäckts i Haverö i västligaste Medelpad, och flera inskrifter med samma typ av runor har hittats i byggnader i de gamla finnmarkerna öster om Kölsjön i Hassela i nordligaste Hälsingland, två av dem daterade till 1870 respektive 1877.

Brevet till Kölsjön

När Kensingtonstenen nyligen blev aktuell igen väcktes mitt intresse för den på nytt. Kunde det möjligen finnas någon anknytning mellan Olof Öhman och Hassela, beläget bara några mil från Forsa? Jag började gå igenom min gamla e-mailväxling med hans sentida släkting, som jag lyckligtvis hade skrivit ut. Och där dök den plötsligt upp, den anknytning som inte var så intressant för 17 år sedan men som blivit det nu – en adress avskriven från ett kuvert i släktens ägo som fick mitt hjärta att slå några extra slag:

Wallpigan Anna Ersson
Franshammar
Hassela och Kösjön

Kösjön måste stå för Kölsjön i Hassela, alltså just den trakt där Kensingtonrunorna skrevs in så flitigt. Och brevet var från 1878, året efter att den senaste av dessa inskrifter var daterad. Franshammar var Hassela sockens poststation, men som framgår av bland annat husförhörslängderna ägde Franshammars bruk även flera gårdar i Hassela, varav en i just Kölsjön.

Franshammars bruk 1937. Foto: C.O. Nordvall (Public Domain)

Varför är då denna Anna Ersson (eller Anna Ersdotter) så intressant i sammanhanget? Jo, som man fortfarande talar om i släkten så var hon Olof Öhmans kusin, granne och barndomsvän. Det var också henne han först försökte få till hustru och skrev – ännu bevarade – friarbrev till sedan han rest till Amerika 1879, alltså året efter hennes Hasselavistelse. Och i mellantiden bör hon genom sitt nära förhållande till kusinen ha haft alla möjligheter att delge honom de kunskaper om 1800-talsrunor som hon kan ha fått uppe i Kölsjöbygden.

Anna var född 1856, två år efter Olof Öhman, och hade ännu inte fyllt 22 år när hon arbetade som vallpiga i Kölsjön. Varför hon var just där och vilken fäbodvall det gällde vet vi ännu inte. Men det var vanligt att de mer kustnära och uppodlade socknarna i Hälsingland ägde eller hyrde fäbodar uppe i skogsbygderna och drev sina djur dit i början på juni för att få bete till dem under sommaren (läs mer om fäbodar i Hassela), och det kan ha varit i ett sådant sammanhang hon hamnade där uppe. En annan möjlighet är att hon hade en sommartjänst i Kölsjön på den gård som tillhörde Franshammars bruk.

I och med detta har Kensingtonrunorna krupit så nära Olof Öhman som det nog går att komma. Vi behöver därmed inte längre spekulera i på vilka olika vägar till och genom Minnesota de kan ha nått Kensington, utan det absolut sannolikaste är att de kom direkt från Hälsingland med Öhman själv. Därmed styrks också de olika vittnesuppgifter som lämnades i ett tidigt skede om att han brukade rista in runor på plankor redan under sin första tid som byggare i staden Brandon, uppgifter som ibland avfärdats som påhittade. Och allt detta bara tack vare en adress på ett kuvert!

Juli 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: m.g.larsson@telia.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota

Aroseniusarkivet – ett generöst gränssnitt till ett konstnärsskap

Idag gästbloggar Jonathan Westin från Göteborgs universitet om Aroseniusprojektet och det digitala arkiv som projektet utvecklat. Aroseniusarkivet samlar digitaliserade konstverk, fotografier och dokument med koppling till den svenska konstnären Ivar Arosenius. Arkivet innefattar samtliga dokument från Göteborgs universitetsbiblioteks aroseniusarkiv fram till 1970, samt alla konstverk och dokument i Göteborgs konstmuseums, Nationalmuseums och Norrköpings museums ägo. Utöver dessa samlingar så har en stor mängd konstverk och brev i privat ägo digitaliserats och införlivats i arkivet. Arkivet omfattar idag fler än 4700 digitaliserade konstverk, dokument och fotografier.

Vad är ett generöst gränssnitt?

Ett sätt att beskriva ett generöst gränssnitt är att det kommunicerar data visuellt, snarare än genom ord eller analys. Då gränssnittet erbjuder i sig självt en tolkning av datan måste det därför utformas för att vara relevant för det material som ska kommuniceras. När det talas om generösa gränssnitt så handlar det nästan uteslutande om kommunikation av kvantitativ data, att presentera stora mängder objekt på ett sätt som nästan abstraherar bort det enskilda objektet. Detta reflekterar utvecklingen inom digital humaniora där vi via digitalisering nu har möjlighet att se nya mönster i författarskap, eller följa utvecklingen av koncept över tid rum. Men kan man även vara generös på andra sätt?

Kollage av skärmbilder som representerar de olika mobilapplikationer som utvecklades av Aroseniusprojektet.
Aroseniusprojektet utvecklade en rad mobilapplikationer.

Vad vi ville uppnå med vår design

I Aroseniusprojektet var vi intresserade av att mildra effekten av vad som förlorats i digitaliseringsprocessen där ett fysiskt dokument fullt av djup och historia översatts till en högupplöst avbildning. Vi utformade därför flera distinkta gränssnitt där vi utforskade olika sätt att kommunicera både kvantitativ och kvalitativ data som tillät en användare att närma sig olika aspekter av materialet i Aroseniusarkivet. I ett av gränssnitten nyttjades virtual reality för att skapa en känsla av rumslighet, i två andra pekskärm för att komma nära dokumentens materialitet och bättre kunna kommunicera artefakters inbördes relationer. Det var dock webbgränssnittet som band samman allt.

Aroseniusarkivets landningssida med ett galleri av slumpmässigt utvalda konstverk av Arosenius.
Aroseniusarkivets landingssida i grundläge.

Om vårt webbgränssnitt

För att uppmuntra till utforskning av materialet så är samtliga digitaliserade konstverk och dokument tillgängliga direkt på arkivets startsida, utan att användaren behöver skriva in något sökord eller navigera några sidhierarkier. Sökfältet innebär ofta en portvakt som kan vara svår att ta sig förbi. Att göra materialet tillgängligt direkt är inte enbart för att hjälpa den oinvigde: i ett digitalt arkiv utgör sökfältet och sidans hierarki en svart låda där användaren förväntas lita på att metadatan är korrekt registrerad och materialet är sorterat efter principer som överensstämmer med användarens förväntningar. Genom att istället göra allt material tillgängligt med en gång så släpper vi in användaren direkt i arkivrummet och öppnar alla lådor. Inget material göms undan och vi har medvetet använt oss av så lite text som möjligt. Arkivet är i centrum, inte gränssnittet. Genom att skrolla neråt så laddas först alla konstverk in, sedan alla fotografier och sist övriga dokument. Vi kallar detta grundläge för Galleri och ordningen på konstverken slumpas fram så att den användare som återvänder alltid ska kunna upptäcka något nytt. Layouten och upplösningen anpassas efter skärmstorleken och fyller upp allt tillgängligt utrymme för att användarens vy helt ska fyllas av arkivmaterialet. På en 5k-skärm är enskilda dokument, uppställda fem i bredd, stora nog att kunna läsas direkt i gallerivyn. Förutom Galleri så har startsidan flera andra lägen som sortera materialet på olika sätt, däribland Bildmoln och Ordmoln.

Aroseniusarkivet i bildmolnsläge.
Aroseniusarkivet i bildmolnsläge.

Bildmolnet nyttjar maskininlärning till att sortera alla konstverk och fotografier med hjälp av deras visuella relationer till andra verk i arkivet. Linjer, mönster, ljus och färger används här för att ge en ny ingång till materialet. Resultatet är ett landskap av bilder som användaren kan navigera i tre dimensioner. Ordmolnet ger en överblick över den vanligast förekommande metadatan där taggar som förekommer oftare får en mer framträdande position. Därigenom kan ordmolnet nyttjas till att snabbt få en ingång till de viktigaste stråken i arkivet.

Aroseniusarkivet i ordmolnsläge.
Aroseniusarkivet i ordmolnsläge.

För att uppmuntra till ett fortsatt utforskande leder varje objekt vidare genom samlingarna och utgör därför inte en slutpunkt utan en början. När användaren klickat på ett objekt fyller konstverket eller dokumentet upp hela skärmen för att skapa en närhet till det, men under objektet genereras automatiskt minigallerier baserade på metadatan eller objektets utseende. Minigalleriernas funktion är att ständigt visa upp något nytt som lockar till att klicka vidare till nya konstverk eller dokument. Varje galleri har en knapp i högra hörnet genom vilken verkens relativa storlek kan aktiveras (i den mån det finns uppgifter registrerade om verkens storlek). Detta för att motverka den normalisering av storlek en digitalisering leder till och ge en inblick i hur Arosenius jobbade i olika skalor för olika motiv.

Aroseniusarkivet i minigalleriläge.
Aroseniusarkivet i minigalleriläge.

Kort om våra appar

Utöver möjligheten att sortera materialet på olika sätt finns det möjlighet att filtrera innehållet i arkivet så att besökaren tex. kan få en tidslinje över alla dokument som har med utställning att göra, eller en katalog med enbart målningar av Eva och Lillan. Men framförallt möjliggör dessa filter övriga gränssnitt. Gränssnittet Dockhemmet ordnar arkivmaterialet från hemmet i Älvängen spatialt på en mikronivå där fotografiers och konstverks vinklar iscensätts och förs samman igen, virtuellt, på den plats de härstammade ifrån. Detta gränssnitt fungerar som en ingång till webbgränssnittets gallerier med älvängenmaterialet. I gränssnittet Lillans Resor, en app vi skapat kring Kattresan och Månresan, så kan vi länka direkt till ett galleri med konstverk och dokument som rör Lillan. Hon var en verklig person, Ivars dotter, och gränssnittet binder samman sagan med arkivet. Vi kan följa den lilla flickan i den röda klänningen från den första teckning som gjordes av henne som nyfödd till hennes barnbarn Per Wiks minnesord över henne.

Fanor från slaget vid Narva

Tre fanor och en vimpel från slaget vid Narva undersöks ingående när en av Armémuseums textilkonservatorer Johanna Nilsson är gästkollega hos Riksantikvarieämbetet. De ryska troféerna som togs vid slaget vid Narva år 1700 står i fokus i undersökningen, som syftar till att ta reda på hur de bäst kan konserveras.

Armémuseum äger världens största samling av militära fanor från 1600- och 1700-talet, som har tagits som troféer i strid. Fanorna är tillverkade i siden och många av dem har ett fantastiskt måleri, men för många av fanorna är både sidenet och måleriet i mycket dåligt skick och behöver konserveras.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Undersökningarna

Hur har fanorna målats och med vad? Under gästkollegeprojektet används olika analysmetoder (såsom FTIR och SEM) för att ta reda på just det så att fanorna kan konservaras på bästa sätt. Bland annat jämförs styrkan i silketrådarna med nya silketrådar för att få en uppfattning om hur de klarar hantering och eventuell rengöring. För att få en smutsig och skrynklig fana slät och ren är den vanligaste metoden att man använder en mycket försiktig tvätt i vatten. För att måleriet inte ska skadas under tvätten har man tidigare penslat på bivax löst i terpentin, men eftersom vaxet gör måleriet mörkare och är omöjligt att få bort ska andra metoder utvärderas för att isolera måleriet inför våtrengöring.

Vad vi kan utläsa hittills

Efter de två första veckorna har vi fått några resultat. Från mikroskopbilderna har vi kunnat se silket som ligger i mitten av provet omgivet av bindemedel och ibland flera olika färglager. Fanorna är bemålade på båda sidor och ibland är det olika gröna färger som använts på de olika sidorna. Hittills har vi med hjälp av SEM kunnat se att måleriet innehåller guld, silver och koppar.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Med FTIR har vi sett att proverna innehåller bland annat olja och kaolin. Dragtester har visat att silketrådarna från en av fanorna är väldigt mycket svagare än tråd från nytt siden. Det återstår att jämföra finleken på de olika trådarna för att kunna göra resultaten mer jämförbara. Vi kommer också att utföra olika tester för att se hur måleriet och silket reagerar på fukt och vatten samt försöka isolera måleriet från vatten för att få ett grepp om hur reversibla dessa isoleringsmetoder är.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Hösten 2018 kommer de fyra fanorna att visas i en utställning på Armémuseum och förhoppningsvis ska resultatet från analyserna och konserveringen leda till en vetenskaplig artikel så småningom.

//Johanna Nilsson
Filosofie doktor, PhD
Textilkonservator Armémuseum

Sex års arbete – ett litet museum tar steget ut i världen

Det här är ett gästinlägg från Österlens museum.

I dagarna firar Österlens museum att vi äntligen tagit steget och anslutit oss till K-samsök och Kringla. Nu på onsdag blir det kringlor, jordgubbar och champagne ute i museiträdgården. Det vi firar är resultatet av ett enträget arbete som pågått i sex långa år.

fig 1
Österlens museum. Foto: Ulrika Wallebom

Ett entusiasmerande möte

Det började en dag i maj 2010 när vi hade blivit inbjudna till en informationsträff som Riksantikvarieämbetet skulle ha på Regionmuseet i Kristianstad. Vi lokala skånemuseer skulle få veta mer om K-samsök och även Platsr som var det senaste nya då. Jag minns Johanna Bergs smittande entusiasm och Lars Lundqvists övertygande stämma. Jag minns också att Riksantikvarieämbetets personal satt med varsin laptop runt bordet medan vi andra kom utrustade med papper och blyertspenna. Inte desto mindre bestämde vi oss där och då att vi skulle hoppa på tåget och att detta var något för oss. Något år därefter testade vi att lägga ut lite Österlenhistorier på Platsr, men bara i mycket liten skala.

Österlens museum i ett nötskal

Österlens museum är ett litet kommunalt museum med bara en handfull fast anställda. Vi har ganska lite av den kommunala auran över oss, vi sysslar mindre med administration och mer med entreprenörskap skulle nog många säga. Vi är vad man kan kalla en mycket flexibel arbetsplats med många tillfälliga anställningar, praktikanter, studenter, skiftande arbetsuppgifter och lite vildavästernkänsla. Vi testar nya saker, provar och lyckas ofta och misslyckas ibland. Det är en trevlig arbetsplats.

Österlens museum är egentligen ett kulturhistoriskt, ganska traditionellt museum. Vi jobbar mycket med det textila arvet, allmogehistorien och fornminnena runt om i trakten. Vi är kända för bland annat vår handknypplade spets, våra fina ”änglaskåp” och för våra många  arkeologiska föremål som knyter an till det rika förhistoriska landskapet på Österlen med sina många hällristningar och gravhögar som t ex Kiviksgraven. Men vi jobbar också intensivt med t ex att utveckla ny utställningsteknologi, olika integrationsprojekt, introduktion av berättarfestivaler och samarbete med näringslivet på olika sätt. Vi har en välbesökt butik. Det händer mycket på museet (www.simrishamn.se/museum ), inte minst sommartid när turisterna stormar in över Österlen.

Våra samlingar

Vägen mot målet att ansluta oss till K-samsök har varit krokig men medveten. Med få anställda är det lätt att det monotona registreringsarbetet och de handfasta arbetspassen i föremålsmagasinen blir lidande. För att vara litet museum har vi en stor samling, vi räknar med totalt 230 000 föremål, varav 80 000 föremål, 100 000 arkivalier (mest foton) och 50 000 böcker och tidskrifter. Det är mycket textiler och fornsaker men också en hel del möbler, inredningar, hantverksföremål, konst, smide och jordbruksredskap. Föremålen finns utspridda i flera olika magasin och mindre arbetslivsmuseer i trakten.

Vi har samlat i hundra år. Samlingen som vi förvaltar ägs av Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne. Den grundades år 1916 som en av de första hembygdsföreningarna i Sverige, och firar 100-årsjubileum i år med digert program. Samlandet har avtagit i mängd först sedan gemensamma skriftliga insamlings- och gallringsriktlinjer antogs för ett par år sedan. Numera satsar man mer på samtidsdokumentation.

Ett ryckigt arbete

Oftast har det bara varit en enda person som arbetat med registrering och registervård på Österlens museum. Jaime Berg började som ung praktikant för flera år sedan, fortsatte under de intensiva åren då vi via Kulturarvslyftet satsade stort på databasarbete och digitalisering, och jobbar än idag dagligen med vår databas Sofie. Han ska ha all cred för att vi hunnit så långt som vi gjort. Men han har att göra till långt efter pensionsålder. Idag är 33000 av våra 80000 föremål registrerade i vår interna databas. Bara 5000 är ännu så länge så pass genomkollade att de nu har lagts ut publikt.

Vi arbetar i databasen Sofie, och det har vi gjort sedan vi startade digitaliseringen av samlingarna för ett tjugotal år sedan. Ibland har det fungerat bra, ibland inte alls så bra. Digitaliseringen har varit långt ifrån fullständig och vi har långt fram i tiden förlitat oss mer på de gamla handskrivna accessionskatalogerna. Sofie, som utvecklades och administreras av Västerbottens museum, har gjort sig känd som en databas som används av många mindre museer och hembygdsrörelsen. Vi anslöt oss runt 1996 i något av alla de projekt som sedan dess varit grunden för det ryckiga databasarbetet. Arbetet har inte alltid tillhört det prioriterade genom åren, utom vid de statliga satsningarna Accessprojektet och Kulturarvslyftet som gjorde det möjligt för Österlens museum att anställa folk särskilt för databasarbetet.

Nu lyfter vi!

Det ordentliga lyftet kom när vi gick över till det nätbaserade Sofie 8 våren 2015. Det är en mer lättarbetad variant av databasen, som går att komma åt att använda och redigera via nätet. I samband med detta började vi engagera oss mer på Sofies användarmöten vilket inte minst har lett till att vi idag har ett bra och naturligt samarbete med vår support på Västerbottens museum. Österlens museums är den första institutionen från de Sofieanslutna museerna och kommer ut på K-samsök och Kringla, och det har efter lite strul fungerat över förväntan. Nu hoppas vi att andra snart följer efter.

Nu ser vi fram emot att även ansluta oss till Europeana. Det kommer att ske nu i slutet av sommaren hoppas vi. Det känns som ett naturligt steg och vi ser inte minst fram emot att kunna visa upp våra internationellt sett fina samlingar av bronsåldersbronser. Dem har vi i andra sammanhang arbetat med i olika EU-forskningsprojekt. Europa ligger framför våra fötter, känns det som. Så går det till när ett litet museum tar steget ut i värden!

/Ulrika Wallebom, antikvarie på Österlens museum i Simrishamn

Staden och kapitalet – en webbutställning på Göteborgs Stadsmuseum

Göteborgs Stadsmuseum har under delar av 2014 och 2015 producerat en webbutställning med namnet Staden och kapitalet. Webbutställningen produceras inom ramen för projektet Krona eller klave – två sidor av samma mynt, vilket är ett samarbete mellan Stadsmuseet och forskare inom ekonomisk historia på Göteborgs universitet. I projektet Krona eller klave ingår bland annat att Göteborgs Stadsmuseum ska utföra en fysisk såväl som digital utställning. Projektet har även resulterat i boken ”Krona eller klave”, där resultaten av forskning kring den informella och formella kreditmarknaden i 1800-talets Göteborg presenteras. Forskningen har utförts av Martin Fritz, Lili-Annè Aldman och Per Hallén och projektet finansieras av bidrag från Torsten Söderbergs stiftelse.

Innehåll
Ett fotografi på en karamellförsäljare, en hembiträdesdräkt och en sedel. Tre polletter, en medalj och ett skrivbord. En väska, ett aktiebrev och en interiörbild från ett välbärgat hem. Vad har alla de här sakerna gemensamt?

1800-talets Göteborg är i många avseenden väldigt annorlunda jämfört med det Göteborg vi idag är vana vid. I början av 1800-talet var invånarantalet runt 20 000 personer, för att stiga till ungefär 130 000 hundra år senare. I boken Krona eller klave Göteborgs utveckling från en obetydlig landsortsstad till en expansiv industri- och sjöfartsstad. Bebyggelsen är koncentrerad till området inom Vallgraven, där de rika bygger stora fina hus, medan de fattiga bor i förstäderna Haga och Majorna. Men att bygga hus och starta verksamheter kräver kapital, så hur gjorde man för att låna pengar? Idag är banker av olika slag det givna svaret, men så har inte alltid varit fallet. Behovet av tillgängligt kapital drev på utvecklingen av en självständig göteborgsk kapitalmarknad, och forskningen visar att det fanns en förvånansvärt stor och under hela 1800-talet ökande informell kreditgivning. Med det menas informella kreditgivare, som handelsmän, producenter eller privatpersoner.

Göteborgs historia är knappast något som låter sig enkelt beskrivas i korta blogginlägg, och det är också en utmaning att göra en webbutställning som med sina begränsade utrymmen ska få med viktiga nedslag. Avgränsningen är knepig och det är givet att många perspektiv får stryka på foten. Till vår webbutställning, som fått det göteborgsvitsiga men mycket lämpliga namnet Staden och kapitalet, har vi valt att rikta oss mot en ung målgrupp. Tanken är att målgruppen inte tidigare är särskilt bekant med Göteborgs kredithistoria, kanske inte med Göteborgs historia överhuvudtaget. Däremot passar mediet webbutställning för en yngre publik, och den är dessutom optimerad för att visas på en surfplatta, ett verktyg som barn och ungdomar ofta hanterar själva.

Tekniken
Webbutställningen består av en webbapplikation, skapad av Magnus Johansson, digitaliseringskoordinator på Statens museer för världskultur (SMVK) tillsammans med webbutvecklare Wilhelm Lagercrantz. Applikationen skapades till Etnografiska museets utställning Magasinet – en etnografisk skattkammare och har sedan även använts till utställningen om Egypten på Medelhavsmuseet. Magnus och Wilhelm skrev även ett gästbloggsinlägg 2013 om just Magasinet, som ni finner på http://www.ksamsok.se/2013/03/06/gastblogg-webbapp-for-magasinet-en-etnografisk-skattkammare/.

De tekniska detaljerna beskrivs förstås bäst av skaparna av applikationen, men här följer en sammanfattning gjord av en lekman. Göteborgs Stadsmuseum (GSM) använder sig av föremålsdatabasen Carlotta, samma databassystem som bland andra SMVK använder. Förenklat innebär det att applikationen använder informationen som vi har fört in i vår databas Carlotta, med K-samsök som mellanhand. Bilderna som visas är även de samma som i Carlotta, och de plockas direkt därifrån. I dessa tider när alla kostnads- och tidsbesparingar välkomnas är det en fördel att kunna använda information som redan finns inmatad, istället för att skriva en ny text till varje föremål i en utställning.

Vi upptäckte att det här förfarandet dock ställer vissa krav på föremålsregistreringen, som vi tyvärr inte alltid uppfyller. Eftersom Carlotta är ett sådant flexibelt system, som ju är en av Carlottas stora fördelar, innebär det att mycket ansvar hamnar hos den enskilda registratorn. Vissa poster i webbutställningen ger därför mycket knapphändig information, men det fina är att vi när som helst kan gå in i föremålsposten i Carlotta för att göra uppdateringar som sedan skördas varje vecka till K-samsök och webbapplikationen. Det är alltså även möjligt att bygga ut webbutställningen allt eftersom genom arbete i Carlotta, och den är därför mindre statisk än en fysisk utställning.

I och med webbutställningen har nya register och fält skapats i Carlotta. Vi hade redan ett för utställningar, men detta har kompletterats med del av utställning och monterdel, som ger de olika nivåerna i webbapplikationen. Som startbild har vi valt ett utsnitt av Ludvig Simons karta över Göteborg från 1888, se bild. På den har sedan fem siffror placerats ut, på de punkter som vi ville fokusera på. Nummer ett är placerad på Kungstorget och har temat banker. Nummer två är placerad på Lilla torget och handlar om handelshus. Nummer tre hittar du på Gustav Adolfs torg och är centrerat kring torg och handel. Nummer fyra är utsatt på Ostindiska huset, som är huset som inhyser Göteborgs Stadsmuseum. Här visas mynt och medaljer från museets samling. Slutligen finns nummer fem vid Stora Bommen och handlar om människorna i staden. Under dessa teman finner man sedan föremål ur museets samling som vi har valt att visa, se bild.

Utmaningar
Vi har många gånger rivit vårt hår i processen som det har inneburit att skapa en webbutställning. Frustrationen har legat i att försöka förstå det för oss främmande språket kodning, som är något vi som har producerat utställningen inte har arbetat med på det sättet tidigare. Detta kan kanske bäst illustreras av att undertecknad lyckades ta bort allt innehåll i webbutställningen, samma dag som den skulle visas upp för första gången i ett sammanhang med externa personer, eftersom sambandet mellan ett dataelement och K-samsöks skördning inte var känd för mig. Med hjälp av Magnus och K-samsök löste det sig, men det var inte några roliga timmar när vi inte förstod exakt vad som hade hänt och hur det skulle lösas.

Användandet av webbapplikationen innebär också nya frågeställningar till oss som museipersonal. Utställningen har skapats inom enheten för Samlingar, just på grund av dess nära koppling till Carlotta som är ett av samlingsenhetens dagliga verktyg, men organisatoriskt brukar enheten för utställningar och kommunikation vara inblandade. Vart ska en webbutställning insorteras?

Framtiden
Vad följer härnäst? Ska Göteborgs Stadsmuseum våga sig på att göra ytterligare webbutställningar? Givetvis! Vi har fått blodad tand. Trots tekniska klurigheter, som oftast beror på den mänskliga faktorn och inte på själva webbapplikationen, vinner webbutställningsmediet med sina möjligheter att nå ut till nya målgrupper, att kunna göra utställningar trots att det fysiska rummet är upptaget av annat och att det är ett relativt enkelt och säkert sätt att ställa ut föremål och arkivhandlingar som annars kan anses vara för stora eller för sköra. Webbapplikationen öppnar även för nya möjligheter när det gäller museiöverskridande samarbete – eftersom applikationen är kopplad till K-samsök kan utställningar göras med alla poster som existerar där. En helt ny värld öppnar sig.

Utsnitt ur Ludvig Simons karta över Göteborg 1888.
Utsnitt ur Ludvig Simons karta över Göteborg 1888.
Exempelbild från monterdelen Banker. Här syns sedlar, en interiörbild, en väska för bankbud och två checkstämplingsmaskiner. I bakgrunden ses en bild på Kungstorget från 1800-talet.
Exempelbild från monterdelen Banker. Här syns sedlar, en interiörbild, en väska för bankbud och två checkstämplingsmaskiner. I bakgrunden ses en bild på Kungstorget från 1800-talet.

>> Ida Rådegård och Pernilla Karlsson, Göteborgs Stadsmuseum

Hur beskriver man tillgänglighet till besöksmål på webben?

Riksantikvarieämbetet har ansvar inom kulturmiljösektorn för att förbättra möjligheten för personer med funktionsnedsättning att delta i kulturlivet. På informationsavdelningen arbetar vi bland annat med att driva utvecklingen för förbättrad information på webben om tillgängligheten till kulturmiljöer; historiska platser, byggnader och besöksmål.

I september träffade vi representanter för olika funktionshinderorganisationer och Myndigheten för delaktighet för att samla in deras synpunkter och önskemål under en workshop i DHR’s lokaler i Stockholm. Två personer från Wikimedia var också med på workshopen.

Lars-Göran Wadén jobbar på DHR och sitter i förbundsstyrelsen och han har sammanfattat workshopen i ett blogginlägg:

Workshopen arrangerades inom ramen för uppdraget ”Kulturarv för alla” i regeringens strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken 2011-2016. Workshopen syftade till att tillsammans ta fram rekommendationer till kulturmiljösektorn för förbättrad information på webben om tillgänglighet till historiska platser och byggnader (kulturmiljöer). Resultatet sprider Riksantikvarieämbetet sedan till berörda målgrupper.

För det första konstaterade vi att en hemsida med tillgänglighetsinformation om kulturmiljö/besöksmål måste leva upp till tillgänglighetskrav. Den ska kunna användas av blinda, synskadade, döva, hörselskadade, personer med kognitiva funktionsnedsättningar och personer med nedsatt rörelseförmåga.

Därefter är det viktigt att tillgänglighetsinformationen är samlad på samma ställe som öppettider och annat, och inte finnas separat på annan hemsida. I grunden är vi inte emot användarbaserad information men den måste vara strukturerad och styrd efter exempelvis markens lutningens grader, antalet centimeter bred stig och vilket material underlaget består av. Det ska alltså inte stå att stigen är bred, underlaget mjukt och marken lutar lite i en beskrivning av vägen till en runsten.

Fotografier, mått och gradangivelser gör att person med nedsatt rörelseförmåga själv enklare kan bedöma om kulturmiljön/besöksmålet är tillgängligt eller inte.

Andra viktiga faktorer att tänka på är att rutiner finns för att uppdatera ofta, kontaktuppgifter till den som angett tillgänglighetsinformationen bör anges och arbeta gärna med bildsymboler.

Tillgänglighetsdatabaser som TD i Västragötalandsregionen är bra men har så mycket och så detaljerad information att det blir svårt att hantera. Det kom då ett förslag om att lägga tillgänglighetsinformation i olika nivåer. I nivå ett ser man att entrén exempelvis har trapp och ramp. En ”inzoomning” till nivå två visar hur bred rampen är och hur den lutar. I nivå tre finns information om trappen och rampen är försedda med ledstång, avåkningsskydd och kontrastmarkeringar.

Vi diskuterade också hur guidade turer kan göras mer tillgängliga för fler. Det handlade om syn- och teckentolkar och att man i en virtuell värld på nätet eller med fotografier i en pärm kan ta del av besöksmål även om det fysiskt är omöjligt att ta sig dit för exempelvis en rullstolsanvändare.

Representanterna från Wikimedia berättade om ett nytt projekt de arbetar med. Tillsammans med Kungliga Tekniska högskolan, Post och Telestyrelsen och Södermanlands talsyntesservice ska Wikipedias texter göras mer tillgängliga på flera språk. Funktionen ska vara användarrelaterad så alla Wikimedias volontärer kan sköta inläsningen. Och ju fler som läser in samma texter ju bättre uttal blir det eftersom en artificiell röst kontinuerligt utvecklas.

Lars-Görans blogginlägg kan läsas i sin helhet på DHR’s hemsida.

Gästblogg: Vänermuseets samlingar i K-samsök

Vänermuseet är ett kombinerat kultur- och naturhistoriskt museum i Lidköping, med ambitionen att skildra livet vid och i Sveriges största sjö Vänern. Vi vill visa vad sjön har betytt för människor under historiens lopp, hur människor levt vid och av sjön och hur människan har påverkat sjön.

När det gäller våra samlingar är det kulturhistoriska föremål från stadens olika hantverksyrken och sjöfarten som dominerar, eftersom det var denna inriktning museet hade vid starten 1918 och de efterföljande decennierna. Vi har också en stor samling fotografier, såväl av staden som av människor. Nu har våra drygt 17 000 föremål, 1 600 konstverk och 44 000 av våra bilder, blivit mycket lättare att nå, tack vare att vi anslutit oss till K-samsök.

Här vill jag ge några exempel på vad man kan hitta i vår databas, och som berättar en del om museet och bygdens historia.

Lidköping har varit stad ända sedan 1446. Läget vid Lidans utlopp i den stora sjön Vänern gjorde att platsen hade ett strategiskt läge för handel. Den nya slussleden i Trollhättan som stod klar 1844 innebar ett ordentligt uppsving för Vänersjöfarten. Nu låg Göteborg och utländska hamnar inom räckhåll.

Ett av de mest kända fartygen under denna storhetstid för sjöfarten var ångfartyget Eos, en kombinerad last- och passagerarbåt. Båten byggdes i Upperud i Dalsland 1873 av ek och furu med motor från Lindholmens mekaniska verkstad i Göteborg. I våra samlingar har vi 110 objekt med anknytning till Eos, mest fotografier men också målningar och föremål, t ex en tidtabell från 1888, en fartygsflagga och en båtmodell av fartyget tillverkad 1937, två år efter att den avrustades till pråm på Sjötorps varv.

Båtmodell Eos
Foto: Vänermuseet, CC-BY-NC-ND

Båtmodellen är tillverkad av Benjamin Lidholm som var målarmästare, konstnär och museiintendent under många år. Han byggde på hantverkssamlingen med en mängd föremål, framför allt rörande sjöfart och fiske, från 1930-talet fram till sin död 1968. Utan honom hade det knappast blivit något Vänermuseum.

Eos förste befälhavare var Jacob Gideon Ahlberg (1844-1911), som var sjökapten och konstnär. Han förde befälet på Eos ända fram till 1906 med allt som behövdes i Lidköping och andra Vänerhamnar, som sill, kaffe, socker, kol, vagnssmörja och pottaska till tändsticksfabriken. Till Göteborg fraktades ost, snus och tobaksvaror, tändstickor, men framför allt havre, som till största delen exporterades till England. Fartyget tog normalt ett mindre antal passagerare och vid vissa tillfällen gjorde man turer med upp till 250 passagerare.

Eos var ett av två ångfartyg i Lidköping vid den här tiden, då segelfartygen fortfarande dominerade stort. När isen kom i december kunde Ahlberg återvända till familjen på Kålland någon mil utanför Lidköping. Idet, som han kallade den borgerliga lantvillan, lät han bygga som bostad i samband med giftermålet 1869. Att vi vet så mycket om sjökapten Ahlberg beror på att vi fått en stor mängd arkivhandlingar från såväl de ahlbergska hemmen som ångfartyget Eos.

Fram till april, när Eos skulle ut på sjön igen, kunde han ägna sig åt måleriet, med fokus på marina motiv. En lite annorlunda bild är den här målningen av två fiskarkvinnor, ett nät på tork och en förtöjd snipa vid Sannornas fiskeläge strax väster om Lidköping, målad någon gång mellan 1880 och 1895:

Målning av fiskarkvinnor
Foto: Vänermuseet, CC-BY-NC-ND

Vänermuseet fick målningen som gåva 1990 av en dotterson. I vår databas, Carlotta, finns 396 poster med Jacob Ahlberg. De flesta är teckningar och målningar som han gjort, men det finns också 20 foton där han är avbildad, t ex den här bilden i ateljén med familjen från år 1900 ca. Fotograf okänd.

Familjen Ahlberg i ateljén
Vänermuseet, CC-BY-NC-ND

Ett annat porträtt är taget av hovfotografen Werner Lindhe, som hade ateljé i Lidköping. Lindhes samling omfattar ca 100 000 negativ. Tyvärr är bara en procent av dem digitaliserade, så där återstår en del att göra. Merparten av dem är porträtt, men det finns även stadsmotiv och annat. Några av dem kommer vi säkert att visa i den utställning om industristaden Lidköping som vi planerar att öppna i december i år, bland annat den här:

Sockerbruket i Lidköping
Foto: Werner Lindhe, CC-BY-NC-ND

Bilden föreställer stadens stora sockerbruk, som anlades här 1902-1904, tack vare de goda utskeppningsmöjligheterna.

Sockerbruket lades ned 1949, men än står den imposanta byggnaden kvar nere i hamnområdet. Nu är den fylld av en mängd olika verksamheter, men den kan fortfarande påminna om flydda tider. I databasen finns ytterligare ett 20-tal foton på bruket, samt några föremål, bland annat den här pollettbössan som beräknade ackordslönen. För varje full låda med bitsocker stoppades en pollett ner i bössan. När dagen var slut räknades polletterna och betalningen blev därefter.

Genom anslutningen till K-samsök hoppas vi att fler tar del av våra samlingar och vi tar förstås tacksamt emot frågor och gärna kompletteringar och korrigeringar vad gäller uppgifter om våra föremål och foton.

Björn Ohlsson
Antikvarie och etnolog
Vänermuseet

Min praktik på ICCROM

Höjdpunkten under min praktik - forumdeltagarna utanför Fontana di Trevi/Istituto Nazionale per la Grafica där konferensen hölls.
Höjdpunkten under min praktik – forumdeltagarna utanför Fontana di Trevi/Istituto Nazionale per la Grafica där konferensen hölls.

Hösten 2013 var jag i Rom för tre lärorika månader på The International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property, ICCROM. Syftet med min vistelse var bland annat att utvärdera ICCROM’s praktikantprogram, vilket innan mig inte haft några deltagare från Sverige. Jag fick praktikplatsen efter en ansökningsprocess på över ett år, och min första ansökan skickades in medan jag fortfarande gick på konservatorsutbildningen i Göteborg. När erbjudandet kom arbetade jag i Projekt Arkeologisk Konservering på Riksantikvarieämbetet i Visby och tyckte förslaget det lät spännande – att assistera under Forum on Conservation Science 2013. Detta möte ägde rum under tre dagar i mitten av oktober 2013 och handlade om framtiden för konserveringsvetenskap, där hållbarhet, tillgänglighet och inflytande i samhället i stort var nyckelteman. Mötet utvecklades och planerades av 15 partnerinstitutioner, varav Riksantikvarieämbetet var en.

Mina uppgifter som praktikant har varit väldigt omväxlande. De har bland annat handlat om statistisk sammanställning och analys av undersökningsdata, att skriva rapporter och utforma publikationer, ta fram och presentera faktaunderlag samt att bidra med ett stycke om forumet till ett ICOM-CC paper. Under konferensens tre dagar fick jag i uppgift att rapportera från deltagarnas diskussioner direkt till forumets egen hemsida och genom twitter. Det var en uppgift som passade mig bra –  att på kort tid fånga upp det mest intressanta i diskussionerna, som kunde handla om hur framtida forskningsprojekt ska utformas. Inför mötet genomförde ICCROM ett antal förstudier, däribland tre stora enkätundersökningar inom det konserveringsvetenskapliga fältet. Mycket av min tid under hösten lades på att presentera statistiken så tydligt som möjligt och analysera den, till exempel hur konservatorers tillgång till vetenskapliga artiklar skiljer sig mellan olika regioner världen över. Jag har också undersökt arbetsmarknaden inom konserveringsvetenskap genom att studera platsannonser som publicerats internationellt från 2008 och framåt, vilket gav intressanta resultat. Bland annat kunde vi se att den examen arbetsgivarna efterfrågade, skiljde sig från vad utbildningsinstitutioner rekommenderade sina studenter som vill ägna sig åt konserveringsforskning.

Praktiken på ICCROM har verkligen varit en givande erfarenhet för mig. Den har breddat mina kunskaper inom undersökningsmetodik och hur internationellt kulturvårdsarbete organiseras. Jag har fått möjlighet att ta del av flera spännande projekt inom bland annat världsarv och katastrofberedskap, liksom fått delta under ICCROM’s generalförsamling som vartannat år samlar medlemsländernas delegater. Slutligen skulle jag vilja uppmuntra studenter och nyutexaminerade som är intresserade av internationellt arbete att söka praktik på ICCROM. Ansökan inför nästa år skickas innan den 31 mars.

Ansökan: http://www.iccrom.org/eng/01train_en/01_02interns_en.shtml

Forum on Conservation Science: http://forum2013.iccrom.org/

Inlägget är skrivet av Erika Andersson.