Kategori: Gästblogg

Sex års arbete – ett litet museum tar steget ut i världen

Det här är ett gästinlägg från Österlens museum.

I dagarna firar Österlens museum att vi äntligen tagit steget och anslutit oss till K-samsök och Kringla. Nu på onsdag blir det kringlor, jordgubbar och champagne ute i museiträdgården. Det vi firar är resultatet av ett enträget arbete som pågått i sex långa år.

fig 1
Österlens museum. Foto: Ulrika Wallebom

Ett entusiasmerande möte

Det började en dag i maj 2010 när vi hade blivit inbjudna till en informationsträff som Riksantikvarieämbetet skulle ha på Regionmuseet i Kristianstad. Vi lokala skånemuseer skulle få veta mer om K-samsök och även Platsr som var det senaste nya då. Jag minns Johanna Bergs smittande entusiasm och Lars Lundqvists övertygande stämma. Jag minns också att Riksantikvarieämbetets personal satt med varsin laptop runt bordet medan vi andra kom utrustade med papper och blyertspenna. Inte desto mindre bestämde vi oss där och då att vi skulle hoppa på tåget och att detta var något för oss. Något år därefter testade vi att lägga ut lite Österlenhistorier på Platsr, men bara i mycket liten skala.

Österlens museum i ett nötskal

Österlens museum är ett litet kommunalt museum med bara en handfull fast anställda. Vi har ganska lite av den kommunala auran över oss, vi sysslar mindre med administration och mer med entreprenörskap skulle nog många säga. Vi är vad man kan kalla en mycket flexibel arbetsplats med många tillfälliga anställningar, praktikanter, studenter, skiftande arbetsuppgifter och lite vildavästernkänsla. Vi testar nya saker, provar och lyckas ofta och misslyckas ibland. Det är en trevlig arbetsplats.

Österlens museum är egentligen ett kulturhistoriskt, ganska traditionellt museum. Vi jobbar mycket med det textila arvet, allmogehistorien och fornminnena runt om i trakten. Vi är kända för bland annat vår handknypplade spets, våra fina ”änglaskåp” och för våra många  arkeologiska föremål som knyter an till det rika förhistoriska landskapet på Österlen med sina många hällristningar och gravhögar som t ex Kiviksgraven. Men vi jobbar också intensivt med t ex att utveckla ny utställningsteknologi, olika integrationsprojekt, introduktion av berättarfestivaler och samarbete med näringslivet på olika sätt. Vi har en välbesökt butik. Det händer mycket på museet (www.simrishamn.se/museum ), inte minst sommartid när turisterna stormar in över Österlen.

Våra samlingar

Vägen mot målet att ansluta oss till K-samsök har varit krokig men medveten. Med få anställda är det lätt att det monotona registreringsarbetet och de handfasta arbetspassen i föremålsmagasinen blir lidande. För att vara litet museum har vi en stor samling, vi räknar med totalt 230 000 föremål, varav 80 000 föremål, 100 000 arkivalier (mest foton) och 50 000 böcker och tidskrifter. Det är mycket textiler och fornsaker men också en hel del möbler, inredningar, hantverksföremål, konst, smide och jordbruksredskap. Föremålen finns utspridda i flera olika magasin och mindre arbetslivsmuseer i trakten.

Vi har samlat i hundra år. Samlingen som vi förvaltar ägs av Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne. Den grundades år 1916 som en av de första hembygdsföreningarna i Sverige, och firar 100-årsjubileum i år med digert program. Samlandet har avtagit i mängd först sedan gemensamma skriftliga insamlings- och gallringsriktlinjer antogs för ett par år sedan. Numera satsar man mer på samtidsdokumentation.

Ett ryckigt arbete

Oftast har det bara varit en enda person som arbetat med registrering och registervård på Österlens museum. Jaime Berg började som ung praktikant för flera år sedan, fortsatte under de intensiva åren då vi via Kulturarvslyftet satsade stort på databasarbete och digitalisering, och jobbar än idag dagligen med vår databas Sofie. Han ska ha all cred för att vi hunnit så långt som vi gjort. Men han har att göra till långt efter pensionsålder. Idag är 33000 av våra 80000 föremål registrerade i vår interna databas. Bara 5000 är ännu så länge så pass genomkollade att de nu har lagts ut publikt.

Vi arbetar i databasen Sofie, och det har vi gjort sedan vi startade digitaliseringen av samlingarna för ett tjugotal år sedan. Ibland har det fungerat bra, ibland inte alls så bra. Digitaliseringen har varit långt ifrån fullständig och vi har långt fram i tiden förlitat oss mer på de gamla handskrivna accessionskatalogerna. Sofie, som utvecklades och administreras av Västerbottens museum, har gjort sig känd som en databas som används av många mindre museer och hembygdsrörelsen. Vi anslöt oss runt 1996 i något av alla de projekt som sedan dess varit grunden för det ryckiga databasarbetet. Arbetet har inte alltid tillhört det prioriterade genom åren, utom vid de statliga satsningarna Accessprojektet och Kulturarvslyftet som gjorde det möjligt för Österlens museum att anställa folk särskilt för databasarbetet.

Nu lyfter vi!

Det ordentliga lyftet kom när vi gick över till det nätbaserade Sofie 8 våren 2015. Det är en mer lättarbetad variant av databasen, som går att komma åt att använda och redigera via nätet. I samband med detta började vi engagera oss mer på Sofies användarmöten vilket inte minst har lett till att vi idag har ett bra och naturligt samarbete med vår support på Västerbottens museum. Österlens museums är den första institutionen från de Sofieanslutna museerna och kommer ut på K-samsök och Kringla, och det har efter lite strul fungerat över förväntan. Nu hoppas vi att andra snart följer efter.

Nu ser vi fram emot att även ansluta oss till Europeana. Det kommer att ske nu i slutet av sommaren hoppas vi. Det känns som ett naturligt steg och vi ser inte minst fram emot att kunna visa upp våra internationellt sett fina samlingar av bronsåldersbronser. Dem har vi i andra sammanhang arbetat med i olika EU-forskningsprojekt. Europa ligger framför våra fötter, känns det som. Så går det till när ett litet museum tar steget ut i värden!

/Ulrika Wallebom, antikvarie på Österlens museum i Simrishamn

Hur beskriver man tillgänglighet till besöksmål på webben?

Riksantikvarieämbetet har ansvar inom kulturmiljösektorn för att förbättra möjligheten för personer med funktionsnedsättning att delta i kulturlivet. På informationsavdelningen arbetar vi bland annat med att driva utvecklingen för förbättrad information på webben om tillgängligheten till kulturmiljöer; historiska platser, byggnader och besöksmål.

I september träffade vi representanter för olika funktionshinderorganisationer och Myndigheten för delaktighet för att samla in deras synpunkter och önskemål under en workshop i DHR’s lokaler i Stockholm. Två personer från Wikimedia var också med på workshopen.

Lars-Göran Wadén jobbar på DHR och sitter i förbundsstyrelsen och han har sammanfattat workshopen i ett blogginlägg:

Workshopen arrangerades inom ramen för uppdraget ”Kulturarv för alla” i regeringens strategi för genomförandet av funktionshinderpolitiken 2011-2016. Workshopen syftade till att tillsammans ta fram rekommendationer till kulturmiljösektorn för förbättrad information på webben om tillgänglighet till historiska platser och byggnader (kulturmiljöer). Resultatet sprider Riksantikvarieämbetet sedan till berörda målgrupper.

För det första konstaterade vi att en hemsida med tillgänglighetsinformation om kulturmiljö/besöksmål måste leva upp till tillgänglighetskrav. Den ska kunna användas av blinda, synskadade, döva, hörselskadade, personer med kognitiva funktionsnedsättningar och personer med nedsatt rörelseförmåga.

Därefter är det viktigt att tillgänglighetsinformationen är samlad på samma ställe som öppettider och annat, och inte finnas separat på annan hemsida. I grunden är vi inte emot användarbaserad information men den måste vara strukturerad och styrd efter exempelvis markens lutningens grader, antalet centimeter bred stig och vilket material underlaget består av. Det ska alltså inte stå att stigen är bred, underlaget mjukt och marken lutar lite i en beskrivning av vägen till en runsten.

Fotografier, mått och gradangivelser gör att person med nedsatt rörelseförmåga själv enklare kan bedöma om kulturmiljön/besöksmålet är tillgängligt eller inte.

Andra viktiga faktorer att tänka på är att rutiner finns för att uppdatera ofta, kontaktuppgifter till den som angett tillgänglighetsinformationen bör anges och arbeta gärna med bildsymboler.

Tillgänglighetsdatabaser som TD i Västragötalandsregionen är bra men har så mycket och så detaljerad information att det blir svårt att hantera. Det kom då ett förslag om att lägga tillgänglighetsinformation i olika nivåer. I nivå ett ser man att entrén exempelvis har trapp och ramp. En ”inzoomning” till nivå två visar hur bred rampen är och hur den lutar. I nivå tre finns information om trappen och rampen är försedda med ledstång, avåkningsskydd och kontrastmarkeringar.

Vi diskuterade också hur guidade turer kan göras mer tillgängliga för fler. Det handlade om syn- och teckentolkar och att man i en virtuell värld på nätet eller med fotografier i en pärm kan ta del av besöksmål även om det fysiskt är omöjligt att ta sig dit för exempelvis en rullstolsanvändare.

Representanterna från Wikimedia berättade om ett nytt projekt de arbetar med. Tillsammans med Kungliga Tekniska högskolan, Post och Telestyrelsen och Södermanlands talsyntesservice ska Wikipedias texter göras mer tillgängliga på flera språk. Funktionen ska vara användarrelaterad så alla Wikimedias volontärer kan sköta inläsningen. Och ju fler som läser in samma texter ju bättre uttal blir det eftersom en artificiell röst kontinuerligt utvecklas.

Lars-Görans blogginlägg kan läsas i sin helhet på DHR’s hemsida.

Gästblogg: Vänermuseets samlingar i K-samsök

Vänermuseet är ett kombinerat kultur- och naturhistoriskt museum i Lidköping, med ambitionen att skildra livet vid och i Sveriges största sjö Vänern. Vi vill visa vad sjön har betytt för människor under historiens lopp, hur människor levt vid och av sjön och hur människan har påverkat sjön.

När det gäller våra samlingar är det kulturhistoriska föremål från stadens olika hantverksyrken och sjöfarten som dominerar, eftersom det var denna inriktning museet hade vid starten 1918 och de efterföljande decennierna. Vi har också en stor samling fotografier, såväl av staden som av människor. Nu har våra drygt 17 000 föremål, 1 600 konstverk och 44 000 av våra bilder, blivit mycket lättare att nå, tack vare att vi anslutit oss till K-samsök.

Här vill jag ge några exempel på vad man kan hitta i vår databas, och som berättar en del om museet och bygdens historia.

Lidköping har varit stad ända sedan 1446. Läget vid Lidans utlopp i den stora sjön Vänern gjorde att platsen hade ett strategiskt läge för handel. Den nya slussleden i Trollhättan som stod klar 1844 innebar ett ordentligt uppsving för Vänersjöfarten. Nu låg Göteborg och utländska hamnar inom räckhåll.

Ett av de mest kända fartygen under denna storhetstid för sjöfarten var ångfartyget Eos, en kombinerad last- och passagerarbåt. Båten byggdes i Upperud i Dalsland 1873 av ek och furu med motor från Lindholmens mekaniska verkstad i Göteborg. I våra samlingar har vi 110 objekt med anknytning till Eos, mest fotografier men också målningar och föremål, t ex en tidtabell från 1888, en fartygsflagga och en båtmodell av fartyget tillverkad 1937, två år efter att den avrustades till pråm på Sjötorps varv.

Båtmodell Eos
Foto: Vänermuseet, CC-BY-NC-ND

Båtmodellen är tillverkad av Benjamin Lidholm som var målarmästare, konstnär och museiintendent under många år. Han byggde på hantverkssamlingen med en mängd föremål, framför allt rörande sjöfart och fiske, från 1930-talet fram till sin död 1968. Utan honom hade det knappast blivit något Vänermuseum.

Eos förste befälhavare var Jacob Gideon Ahlberg (1844-1911), som var sjökapten och konstnär. Han förde befälet på Eos ända fram till 1906 med allt som behövdes i Lidköping och andra Vänerhamnar, som sill, kaffe, socker, kol, vagnssmörja och pottaska till tändsticksfabriken. Till Göteborg fraktades ost, snus och tobaksvaror, tändstickor, men framför allt havre, som till största delen exporterades till England. Fartyget tog normalt ett mindre antal passagerare och vid vissa tillfällen gjorde man turer med upp till 250 passagerare.

Eos var ett av två ångfartyg i Lidköping vid den här tiden, då segelfartygen fortfarande dominerade stort. När isen kom i december kunde Ahlberg återvända till familjen på Kålland någon mil utanför Lidköping. Idet, som han kallade den borgerliga lantvillan, lät han bygga som bostad i samband med giftermålet 1869. Att vi vet så mycket om sjökapten Ahlberg beror på att vi fått en stor mängd arkivhandlingar från såväl de ahlbergska hemmen som ångfartyget Eos.

Fram till april, när Eos skulle ut på sjön igen, kunde han ägna sig åt måleriet, med fokus på marina motiv. En lite annorlunda bild är den här målningen av två fiskarkvinnor, ett nät på tork och en förtöjd snipa vid Sannornas fiskeläge strax väster om Lidköping, målad någon gång mellan 1880 och 1895:

Målning av fiskarkvinnor
Foto: Vänermuseet, CC-BY-NC-ND

Vänermuseet fick målningen som gåva 1990 av en dotterson. I vår databas, Carlotta, finns 396 poster med Jacob Ahlberg. De flesta är teckningar och målningar som han gjort, men det finns också 20 foton där han är avbildad, t ex den här bilden i ateljén med familjen från år 1900 ca. Fotograf okänd.

Familjen Ahlberg i ateljén
Vänermuseet, CC-BY-NC-ND

Ett annat porträtt är taget av hovfotografen Werner Lindhe, som hade ateljé i Lidköping. Lindhes samling omfattar ca 100 000 negativ. Tyvärr är bara en procent av dem digitaliserade, så där återstår en del att göra. Merparten av dem är porträtt, men det finns även stadsmotiv och annat. Några av dem kommer vi säkert att visa i den utställning om industristaden Lidköping som vi planerar att öppna i december i år, bland annat den här:

Sockerbruket i Lidköping
Foto: Werner Lindhe, CC-BY-NC-ND

Bilden föreställer stadens stora sockerbruk, som anlades här 1902-1904, tack vare de goda utskeppningsmöjligheterna.

Sockerbruket lades ned 1949, men än står den imposanta byggnaden kvar nere i hamnområdet. Nu är den fylld av en mängd olika verksamheter, men den kan fortfarande påminna om flydda tider. I databasen finns ytterligare ett 20-tal foton på bruket, samt några föremål, bland annat den här pollettbössan som beräknade ackordslönen. För varje full låda med bitsocker stoppades en pollett ner i bössan. När dagen var slut räknades polletterna och betalningen blev därefter.

Genom anslutningen till K-samsök hoppas vi att fler tar del av våra samlingar och vi tar förstås tacksamt emot frågor och gärna kompletteringar och korrigeringar vad gäller uppgifter om våra föremål och foton.

Björn Ohlsson
Antikvarie och etnolog
Vänermuseet

Min praktik på ICCROM

Höjdpunkten under min praktik - forumdeltagarna utanför Fontana di Trevi/Istituto Nazionale per la Grafica där konferensen hölls.
Höjdpunkten under min praktik – forumdeltagarna utanför Fontana di Trevi/Istituto Nazionale per la Grafica där konferensen hölls.

Hösten 2013 var jag i Rom för tre lärorika månader på The International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property, ICCROM. Syftet med min vistelse var bland annat att utvärdera ICCROM’s praktikantprogram, vilket innan mig inte haft några deltagare från Sverige. Jag fick praktikplatsen efter en ansökningsprocess på över ett år, och min första ansökan skickades in medan jag fortfarande gick på konservatorsutbildningen i Göteborg. När erbjudandet kom arbetade jag i Projekt Arkeologisk Konservering på Riksantikvarieämbetet i Visby och tyckte förslaget det lät spännande – att assistera under Forum on Conservation Science 2013. Detta möte ägde rum under tre dagar i mitten av oktober 2013 och handlade om framtiden för konserveringsvetenskap, där hållbarhet, tillgänglighet och inflytande i samhället i stort var nyckelteman. Mötet utvecklades och planerades av 15 partnerinstitutioner, varav Riksantikvarieämbetet var en.

Mina uppgifter som praktikant har varit väldigt omväxlande. De har bland annat handlat om statistisk sammanställning och analys av undersökningsdata, att skriva rapporter och utforma publikationer, ta fram och presentera faktaunderlag samt att bidra med ett stycke om forumet till ett ICOM-CC paper. Under konferensens tre dagar fick jag i uppgift att rapportera från deltagarnas diskussioner direkt till forumets egen hemsida och genom twitter. Det var en uppgift som passade mig bra –  att på kort tid fånga upp det mest intressanta i diskussionerna, som kunde handla om hur framtida forskningsprojekt ska utformas. Inför mötet genomförde ICCROM ett antal förstudier, däribland tre stora enkätundersökningar inom det konserveringsvetenskapliga fältet. Mycket av min tid under hösten lades på att presentera statistiken så tydligt som möjligt och analysera den, till exempel hur konservatorers tillgång till vetenskapliga artiklar skiljer sig mellan olika regioner världen över. Jag har också undersökt arbetsmarknaden inom konserveringsvetenskap genom att studera platsannonser som publicerats internationellt från 2008 och framåt, vilket gav intressanta resultat. Bland annat kunde vi se att den examen arbetsgivarna efterfrågade, skiljde sig från vad utbildningsinstitutioner rekommenderade sina studenter som vill ägna sig åt konserveringsforskning.

Praktiken på ICCROM har verkligen varit en givande erfarenhet för mig. Den har breddat mina kunskaper inom undersökningsmetodik och hur internationellt kulturvårdsarbete organiseras. Jag har fått möjlighet att ta del av flera spännande projekt inom bland annat världsarv och katastrofberedskap, liksom fått delta under ICCROM’s generalförsamling som vartannat år samlar medlemsländernas delegater. Slutligen skulle jag vilja uppmuntra studenter och nyutexaminerade som är intresserade av internationellt arbete att söka praktik på ICCROM. Ansökan inför nästa år skickas innan den 31 mars.

Ansökan: http://www.iccrom.org/eng/01train_en/01_02interns_en.shtml

Forum on Conservation Science: http://forum2013.iccrom.org/

Inlägget är skrivet av Erika Andersson.

Sveriges militärhistoriska arv i K-samsök

Sedan i somras finns samlingar från Sveriges militärhistoriska arv (SMHA) tillgängliga i K-samsök. SMHA är ett statligt stött museinätverk bestående av 24 museer spridda över hela landet, från Abisko i norr till Kristianstad i söder. Museerna och anläggningarna visar och berättar om Sveriges militärhistoria ur många olika vinklar. Det finns allt från spektakulära 1700-talsfästningar till modernare bergrum samt flyg- och flottbaser som tillkom under kalla kriget.

I nuläget finns 9 av museerna sökbara i K-samsök: Aeroseum i Göteborg, Försvarsmuseum Boden, Gotlands försvarsmuseum i Tingstäde, Hemsö fästning, Karlsborgs fästningsmuseum, Miliseum i Skillingaryd, Teknikland i Östersund samt Teleseum, Enköping. Under rubriken Sveriges militärhistoriska arv finns dessutom föremål från Garnisons- och luftvärnsmuseet i Halmstad, dock utan fotografier.

Exempel ur museernas samlingar

Museernas samlingar skiftar i både innehåll och storlek. Försvarsmuseum Boden har samlingar som innefattar allt från stridsvagnar, helikoptrar och balkbroar till mer oansenliga föremål som serveringsporslin från matsalar och officersmässar. Där finns även den stora Forssellska uniformssamlingen som donerades till museet på 1950-talet. Museet har också många föremål med anknytning till militär radio- och telekommunikation samt civil rundradio, t.ex. utrustning som använts av Boden Radio. De flesta av museets föremål har militär anknytning och härrör från tidigt 1900-tal fram till nutid.

Miliseum, som öppnade nyligen, har haft sina samlingar digitalt sökbara redan innan museet slog upp portarna för besökare. De kommer efter fullgjord digitalisering ha ca 14 000 föremålsposter och föremålen sträcker sig tidsmässigt från medeltid till nutid. Några höjdpunkter ur samlingarna är bl a arkeologiska fynd från Getaryggen 1567 , en Klöcknerlastbil och lite mer oväntat en uppstoppad puma vid namn Måns. Miliseum har även en fotografisamling med ca 40 000 fotografier som kommer från bl a Göta Ingenjörregemente Ing 2 och från f.d Norra Smålands Regemente i Eksjö.

Karlsborgs fästningsmuseum som beskriver fästningen, kavalleriets och förbandens historia har förutom en föremålssamling även de en stor samling fotografier. Där finns dokumenterat alla de militära förband som verkat vid fästningen och deras verksamhet. K 3 och Fallskärmsjägarna är de enda som är aktiva idag. Karlsborgs fästning innehåller flera k-märkta byggnader och även de, samt renoveringar av dem, finns dokumenterade i fotosamlingen.

Karlbergs färstning
Karlsborgs fästning 1898. Fotograf: Axel Sjöberg, ingen upphovsrätt (PD).

Licensiering och tillgängliggörande

SMHA-museerna har valt att märka sina fotografier med Creative Commons-licenser för att det ska vara tydligt för användarna hur fotografierna får vidareanvändas. Vi har valt licensen Creative Commons Erkännande-Icke kommersiell-Dela lika.

Digitalisering och tillgängliggörande är en av de frågor som SMHA-museerna får stöd och utbildning i genom SMHA-kansli som drivs i samarbete mellan Statens försvarshistoriska museer och Statens maritima museer. De får även tillgång till databasen Primus där de registrerar sina samlingar.

För museerna i nätverket Sveriges militärhistoriska arv är det en fin möjlighet att få sina samlingar tillgängliga och synliggjorda i K-samsök. Det är en viktig del i tillgängliggörandet av samlingarna. Här finns möjligheten att göra samsökningar i alla SMHA-museers samlingar via kringla.nu samt även sätta dem i ett större sammanhang. I dagsläget finns 26 589 föremål och fotografier från SMHA sökbara via K-samsök och vi arbetar ständigt med att öka antalet!

/Hanna Berndalen, försvarsantikvarie, SMHA-kansli

Varför Battle of Wisby?

Det senaste halvåret har jag ställt mig själv samma fråga, och det mer än en gång. Vad är det som gör att jag ägnar min fritid under lejonparten av ett år åt att skapa möjligheter för andra att syssla med medeltid inom ramarna för projektet Battle of Wisby? Och vad är det som gör att jag inte tröttnar på 1300-tal?

Mitt namn är Peter Ahlqvist. Jag är tidningsredaktör till yrket, men har en bakgrund som arkeolog (och kock för den delen). Inom medeltidsevenemanget Battle of Wisby har jag ansvar för press och kommunikation, något som jag tycker faller sig ganska naturligt, men annars vill jag gärna ägna mig åt 1300-talet rent generellt.

 Roger Magnusson
Jag har haft den fantastiska förmånen att studera platorna från Visbys massgravar på nära håll.
Foto: Roger Magnusson.

 

Jag sysslar med något som kallas levande historia eller historiskt återskapande. Folk brukar förväxla det med lajv, men det är inte det jag håller på med. Gemensamt för många av oss reenactors (en engelsk term för att beskriva människor som är intresserade av historiskt återskapande) är att vi har ambitionen att vara totalt historiskt korrekta under våra uppvisningar. Det handlar om allt i från maten vi äter till sömmarna vi använder när vi syr våra kläder. En person som bevistar en föreläsning eller en förevisning ska kunna känna sig 100 procent säker på att han eller hon upplever en vetenskapligt exakt manifestation av den tidsperiod återskaparna har valt. Folkbildning in extremo.

Nördar
Och vi är riktigt bra på det vi gör. Jag vågar påstå att många av oss lyckas hitta svar där den etablerade arkeologiska, historiska och konsthistoriska forskningen går bet. Jag tror att det har att göra med flera saker. Att vi är många är en av dem. Även om jag inte känner till trådtätheten i tyget i Herjolfsnes 63 så är den kunskapen bara ett telefonsamtal borta. Hundratals reenactors med hundratals olika inriktningar utgör en formidabel kunskapsbank, något som leder oss till en annan anledning: vi är specialintressade nördar.

Jag vet folk som fött upp får av medeltida typ, klippt dem, sorterat ullen, tvättat ullen, kardat den, spunnit den till tråd, vävt tråden till tyg, färgat tyget (med metoder och färgämnen som var kända under medeltiden), klippt till det (med en handsmidd sax av 1300-talstyp) och sytt det till kläder baserade på manuskriptbilder – givetvis med en handgjord mässingsnål och handspunnen tråd. Den typen av experimentell arkeologi parad med åratal av studier inom ämnet utgör en kombination som är helt oslagbar ur forskningssynpunkt.

Verkstad
Kanske syns det på minen att jag inte är någon vidare hantverkare…
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Och så kommer jag åter till frågan: varför vill folk göra det där? Bara fåruppfödningen får till och med mig att sucka lite och himla med ögonen. Är det lönt? Finns det inget bättre att syssla med? Kanske. Jag är personligen ingen vidare hantverkare så jag brukar hålla mig från den biten så långt det är möjligt. Jag forskar, och min specialitet är materiell kultur med fokus på dräkt och vapen i Östersjöregionen mellan 1364-1389.

 

 

 

 

Plata?
Men i bland måste också en skrivbordsryttare som jag lyfta byxbaken ur stolen – det är sjukt dyrt att köpa sånt där tyg, och även om jag svär konstant genom processen så lyckas jag (vanligen efter en mängd misslyckanden) åstadkomma något som fungerar hjälpligt. Just nu förbereder jag mig inför Battle of Wisby genom att ersätta min gamla plata från 2004 med en ny.

Platar
Två av tre bröstplåtar. De har knackats med hammare för att bli en aning skålade – precis som originalet.
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Ordet plata är medeltidssvenska för ett så kallat visbyharnesk – ett antal plåtar fastnitade på en väst. Det är fråga om en sorts rustning som påträffades i unika mängder i massgravar utanför Visbys murar. Platorna har tillhört antingen fallna gutniska bönder eller dito invaderande danskar – precis samma förfäder som fick oss att anordna Battle of Wisby till att börja med.

Min gamla plata var ganska dåligt gjord (man kan kalla den mitt första misslyckande) men det är något viktigare som inspirerat mig att ta tag i saken igen; Thomas Neijman, en av mina kollegor i projektgruppen som arrangerar Battle of Wisby, har under en tid arbetat för Historiska museet i Stockholm med att gå igenom materialet från utgrävningarna av massgravarna.Tack vare honom och Annika Ewing vid Historiska museet fick jag möjlighet att ta en närmare titt på de gamla rustningarna. Vi hittade något speciellt.

Upptäckter
Det är nära nog ett sekel sedan Bengt Thordeman och andra genomförde de arkeologiska undersökningarna, men trots (eller kanske tack vare) en extremt omfattande publikation har jämförelsevis lite övrig forskning ägnats materialet. Men dagens forskning har så klart kommit längre än dåtidens och med dess framsteg följer också forskarens förförståelse och förkunskaper. Vi valde dessutom att se materialet ur en lite annan synvinkel – vi intog reenactorns helhetsperspektiv och tittade inte bara på rustningarna som rustningar, utan också som föremål i ett sammanhang. Därför lade vi märke till fossiliserat tyg på plåtresterna från platorna ur massgravarna.

För min del var det en sensationell upptäckt; den allmänna uppfattningen är att läder använts som bärare av plåtplattorna, eftersom det är starkare.  Tack vare att Maria Neijman – ytterligare en projektgruppskollega – är så pass duktig på medeltida textil, kunde hon berätta vad för slags tyg som använts och när jag väl fått reda på den saken bestämde jag mig för att prova. Det var ett ögonblicks hybris som jag fortfarande ångrar – inte minst för att jag köpt handvävt tyg för 800 kronor, men också för att jag får stå i en smedja – mitt i sommaren.

Thordeman
Ungefär så här ritade Bengt Thordeman upp bröstplåtarna till rustning nummer 1.
Foto: Peter Ahlqvist, Battle of Wisby.

Men kanske är det just här som jag hittar svaret på varför. Ögonblicket då vi insåg att en del av platorna sannolikt konstruerats med tyg snarare än läder kändes svindlande. Det var som på julafton, fast många, många gånger bättre. Det är liksom i stort sett bara jag som känner till den där lilla detaljen med tyget på platorna. Eller att det medeltida ordet slappor sannolikt bör översättas till ”halsskydd i valfritt material” snarare än till ”vid en hjälm hängande läderstycke som betäcker bakhufvudets nedre del” som den gamle professorn i nordiska språk, K.F. Söderwall, ville ha det till. Battle of Wisby blir ett tillfälle för mig och mina likar att dela med oss av våra upptäckter. Besökarna i vårt tältläger i Östergravar ska få se vår medeltid – och den är fjärran från Hollywoods hittepå.

Hur gör man en plata då? Kom till Visby under vecka 32 så ska jag berätta! Tills dess kan du ta en titt på bilderna i den här artikeln. Jag har ett antal svettiga timmar kvar i smedjan, men när jag står på slagfältet i Mästerby eller utanför ringmuren vet jag att jag nått ännu ett steg längre i min strävan efter det perfekta 1300-talet.

Du är varmt välkommen att kontakta mig med frågor, eller att besöka mig och mina med-reenactors i Battle of Wisbys läger i Östergravar under vecka 32. Det blir en upplevelse som du garanterat kommer att minnas.

Gästbloggare på K-bloggen
Peter Ahlqvist

E-post: peter@battleofwisby.com
Webb: www.battleofwisby.com
Facebook: https://www.facebook.com/groups/115418071845361/
Blogg: http://battleofwisby1361.wordpress.com/

…………………………………………………………………………………………………………..

Battle of Wisby genomförs i samarbete med aktörer från civilsamhället, lokala organisationer, museer och myndigheter. Deltar gör bland andra: Mästerby hembygdsförening, Kapitelhusgården, Föreningen Medeltidsveckan, Campus Gotland, Gotlands museum, Region Gotland, Historiska museet, och Riksantikvarieämbetet. Projektet anordnas av föreningen Battle of Wisby.

Gotland 1361 på Viasat History

Mästerby
Fotograf: Maria Lingström Licens: cc-by

Just nu pågår en TV-serie i sex delar om slagfältsarkeologi på Viasat History. Serien heter Medieval Dead och berör slagfältsarkeologi på engelsk, fransk och svensk mark, bland annat slagen vid Towton och Agincourt. TV-serien är intressant ur svensk synvinkel eftersom den behandlar Valdemar Atterdags invasion av Gotland år 1361. Ett avsnitt presenterar de resultat som forskningsprojektet Mästerby 1361, under ledning av UV-arkeologen Maria Lingström, har kommit fram till vid undersökningarna av slaget vid Fjäle myr i Mästerby socken på mellersta Gotland. Ett annat avsnitt behandlar striden vid Visby ringmur. TV-serien sänds kl. 20.00 på tisdagar på Viasat History och även på storbildsskärmar under medeltidsveckan i Visby. Se www.viasat.se. För mer information om det slagfältsarkeologiska projektet, se www.masterby1361.se.

>>Maria Lingström, UV (Riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningsverksamhet)

Gästblogg: Wikipedia och experter


Måste man vara utbildad cyklist för att kallas expert? Foto från Wikimedia Commons av VincentMaccio (CC-by-sa)

Under min tid som Wikipedian in Residence på Riksantikvarieämbetet har en fråga återkommit gång på gång, nämligen kopplingen mellan Wikipedia och experter. Jag berörde en aspekt av frågan i ett tidigare blogginlägg och jag pratade om det med många på höstmötet, men låt mig bena ut frågan mer ordentligt.

Vem som helst kan skriva på Wikipedia
Längst upp på huvudsidan på Wikipedia står det att Wikipedia är den fria encyklopedin som alla kan redigera. Det oroar en del, men dels finns det gott om kvalitetshanteringssystem, dels är det långt ifrån alla som bidrar. De flesta nöjer sig med att läsa Wikipedia. Å andra sidan tenderar de som skriver på Wikipedia att vara högt utbildade (pdf). Det finns en viss logik i att de som kan något om ett ämne bidrar, medan de som inte kan något håller sig borta. (Det stämmer inte helt. Man kan korrekturläsa och göra andra städuppgifter utan att vara expert.)

Det föranleder förstås en viktig fråga: Vem är expert? Varken Wikipedia eller NE.se anger i sina definitioner av ‘expert’ att det måste finnas någon formell utbildning eller att personen ska vara professionell inom sitt utbildade område. Ändå finns det ofta en bild hos de anställda på Riksantikvarieämbetet att det är professionella, akademiskt utbildade personer vi talar om när vi pratar om experter. Vi som skriver på Wikipedia har dock lärt oss att anamma kunskapen som finns hos allmänheten. Den kan vara oväntat stor. Exempelvis finns det hobbyister inom snart sagt varje ämne. På svenskspråkiga Wikipedia har vi dussintals personer som är mycket intresserade av ornitologi. Artiklarna om fåglar på Wikipedia kan därför mäta sig med vilket annat uppslagsverk som helst och troligen vinna. Inom vissa områden finns det inte ens något sätt att jobba som expert, som i många populärkulturella fält. Det spelade helt enkelt ingen roll hur mycket folk vet om Harry Potter eller Twilight; det finns inga utbildningar eller jobb som är så fokuserade. (Ännu.) Man kan säga att Wikipedia har blivit en gemensam plats för alla de där webbplatserna som kom på 1990-talet och drevs av entusiaster och innehöll blinkande bilder och musik medan de visade upp ett djup i de mest obskyra kunskaper som man kunde tänka sig.

Vad kan professionella, formellt utbildade experter bidra med?
Om nu Wikipedia då drivs av hobby-experterna, finns det plats för professionella experter? Utan tvekan. Inte nog med att de professionella kommer att möta en livlig diskussion med aktuella, praktiska frågor; det finns gott om frågor som entusiasterna inte hunnit ta tag i än, och ibland saknar förmåga att ta tag i. En av de uppgifterna rör övergripande artiklar. Jag brukar själv säga att det är ganska enkelt att skriva en artikel om en 1800-talsmatematiker, medan det är betydligt svårare att skriva artikeln ‘matematik‘, eftersom den ska sammanfatta hela fältet. (Samma sak gäller för andra övergripande artiklar.) Där har professionella experter måhända ett övertag fortfarande. En annan uppgift är att hjälpa till med att lokalisera och namnge de bästa källorna för olika ämnesområden. Med andra ord: vilka är de bästa böckerna och webbplatserna om till exempel kulturlandskap? Ett bra sätt att börja är att leta reda på ett projekt på Wikipedia, där andra intresserade finns, och tipsa dem om bra resurser. Under Wikipedian in Residence-tiden har vi utgått från Projekt Kulturarv, där jag har lånat en del tips på bra resurser från andra näraliggande projektsidor. Men är de resurserna de bästa? Det avgör troligen experterna bäst.

En viktig uppgift som professionella kan hjälpa till med är att sortera artiklar i prioritetsordning. Artiklar i Wikipedia skapas nämligen tämligen ad hoc. De byggs också ut baserat på vad folk är intresserade för tillfället. Vi vanliga dödliga försöker implementera regler exempelvis för att inte diskriminera andra geografiska platser till förmån för Sverige. Än så länge är det dock svårt att hitta en bra metod för att bestämma sig för vilka artiklar som är viktigast. För att förtydliga kan jag återvända till fågelartiklarna. En normal fågelskådare kanske skapar de vanliga svenska fågelsorterna, eftersom det är de personen stöter på, men glömmer att det är lika viktigt att skriva om pingviner, strutsar och emuer. Vilka är de viktigaste personerna, objekten och händelserna inom ditt expertområdena? Har de artiklar? Hur väl skrivna är de, och hur omfattande är de, i jämförsle med andra artiklar om näraliggande artiklar?

Wikipedia gillar expertis, men litar inte på experterna
Jag har på det starkaste avrådit deltarna i de två pilotgrupperna från att ha med Riksantikvarieämbetet eller RAÄ eller liknande i sitt användarnamn. En anledning är att personen kanske slutar på ämbetet en dag, och ändå vill fortsätta redigera på Wikipedia. En viktigare anledning är att man inte skriver på Wikipedia i egenskap av en titel. Annorlunda uttryckt: det man gör på Wikipedia spelar större roll än ens formella titel. Om Einstein hade skrivit på Wikipedia, hade hans bidrag kollats lika hårt som alla andras. Vi litar helt enkelt inte på experterna i deras egenskap av experter, utan tittar på vad de gör. Det faktum att vem som helst kan utge sig för att vara expert (såväl på Wikipedia och annorstädes) gör att det inte finns något bra alternativ. En expert bör också ha bättre tillgång till källor än andra har, så systemet gynnar ändå experterna. Men framför allt är orsaken till att vi inte litar på experter att alla människor gör fel! Det finns inte två professorer som tycker likadant i alla sakfrågor. Olika tankeskolor krockar regelbundet på universiteten och på myndigheter. På Wikipedia har vi det intressanta systemet att de olika tankeskolorna ska samsas i ett och samma dokument, snarare än att skriva varsitt dokument. Därför kommer det att bli intressant när alla kulturarvsinstitutioner som har hand om – tja, till exempel vikingar – ska skriva i samma artiklar. Hur kommer det att bli när en expert tar bort vad en annan expert skrivit? Det finns gott om hjälpmedel för konfliktlösning på Wikipedia. Det enklaste sättet är att man reder ut saken på artikelns diskussionssida.

Börja här
Mitt tips för hur man går vidare är:

1. Skapa ett användarkonto
2. Skriv upp dig bland deltarna i Projekt Kulturarv
3. Leta reda på en artikel att börja med
4. Sätt igång

Svårare än så behöver det inte vara. Det finns alltid folk att fråga ifall du behöver hjälp. Lycka till!

>> Lennart Guldbrandsson, Wikipedian in Residence, Riksantikvarieämbetet

PS. Den 30 november kommer min slutrapport från min tid på Riksantikvarieämbetet. Kom gärna till slutseminiariet!

Gästblogg: Wikipedian in residence överraskad över mottagandet

Efter mitt senaste blogginlägg började jag förbereda det första mötet med gruppen i Visby och gruppen i Stockholm. Jag visste lite om vilka avdelningar och inriktningar de medverkande kom från (Materialguiden, Vitterhetsakademien, Fornminnesregistret, etc). Däremot visste jag inte vilken typ av personer jag skulle träffa. Det påverkade naturligtvis hur det skulle gå för dem att skriva på Wikipedia, och därmed för om projektet skulle lyckas.

Det hade inte varit idealiskt med två grupper Wikipedia-skeptiker. Men jag vet att Wikipedia är tillräckligt svårgreppbart för att många ska tycka att det finns annat att lägga tid på. Att många av de skeptiska jobbar på myndigheter låg inom rimlighetens gräns, om man säger så.


Visbydelen av pilotgruppen (från vänster): Kenth Klasén, Helen Simonsson, Lennart Guldbrandsson (Wikipedian in Residence), Stefan Lindgren, Per Lindqvist, Maria Urberg, Magnus Källström och Ingela Chef Holmberg. Foto: Johan Carlström

Under mötet i Visby hade jag en ganska lös planering, eftersom jag visste att det skulle komma mycket frågor. Det brukar det nämligen alltid göra. Men inte nog med det: pilotgruppen hade blivit större, eftersom det fanns flera nyfikna. Vi pratade om allt ifrån Wikipedias historia till dess fem grundprinciper och vidare till våra förhoppningar på det här projektet. Snart fick jag höra om medarbetarnas syn på Wikipedia som en naturlig del av arbetet, och det var inte bara Riksantikvarieämbetet. För forskare blev det åtminstone i Tyskland en del av ”vad man gör” som forskare inom vissa ämnesområden. Jag fick höra om några kollegor inom universitetsvärlden som använde Wikipedia som examinationsform. Och en del hade redan börjat redigera i artiklarna!


Stockholmsdelen av pilotgruppen (från vänster): Johan Carlström (projektledare), Lennart Guldbrandsson (Wikipedian in Residence), David Larsson, Eva Enhus, Eva Tranaeus och Jonas Widhe. Foto: Karin Schibbye

Så kom nästa grupp: Stockholmsgänget. Inför mötet började jag fundera på om jag fått silkesvantesgruppen först. Men när mötet väl började skingrades oron. Deltagarna använde Wikipedia regelbundet, såg det som en naturlig samarbetspartner och ställde många frågor. En del frågor var kritiska – men hade de inte varit det hade jag blivit orolig. De kritiska frågorna är ett tecken på engagemang. Dock hettade det aldrig till, utan tonen var så glad och förväntansfull att jag nästan började fundera på vad jag kunde bidra med.

Sedan mindes jag våra respektive förväntningar och att vi gemensamt satt upp följande mål:

* de ska skapa varsitt konto
* de ska göra omkring tio redigeringar i existerande artiklar. Det behöver inte vara så avancerade ändringar eller tillägg, utan bara för att vänja sig vid att redigera.
* de ska skriva en ordentlig artikel från början.

Som tidigare sa vi att vi kommer att utgå ifrån Projekt kulturarv.

De uppgifterna kommer de säkert att behöva mitt hjälp och stöd med. Men å andra sidan, jag skulle inte bli förvånad om jag blir förvånad igen.

>> Lennart Guldbrandsson är Wikipedian in Residence på Riksantikvarieämbetet.

Gästblogg: Riksantikvarieämbetets egen wikipedian hälsar välkommen

De senaste sju åren har jag varit aktiv på Wikipedia. Jag har skrivit artiklar som har lästs av tusentals människor, citerats i tidningar och använts som utbildningsmaterial i skolan. Många andra som har bidragit till Wikipedia har upplevt samma sak. Jag vill att fler ska få vara med om det.

Om några dagar ska jag som en av de första wikipedianerna i världen börja en period som anställd vid en statlig myndighet, Riksantikvarieämbetet. Mitt jobb är att guida två grupper anställda (en i Visby, en i Stockholm) under deras första redigeringar på Wikipedia. Bakgrunden är enkel, men inte desto mindre spännande: när allmänheten letar efter information går de snarare till Wikipedia än till www.raa.se och andra officiella webbplatser. Då beslutade sig RAÄ för att det låg i allmänhetens intresse (och i ämbetets arbetsuppgifter) att se till att artiklarna på Wikipedia blir så bra som möjligt.

Hur det har gått kommer både jag och de anställda att berätta mer om senare i höst, men det går också att följa hela förloppet medan det händer. Det är faktiskt en av Wikipedias styrkor: att man kan se processen av hur uppslagsverksartiklarna kommer till. Man kan granska varenda ändring som görs i en artikel, man kan kan se diskussioner mellan skribenterna, och man kan se vad enskilda skribenter gjort.

Under arbetet kommer vi att ha följande sida som utgångspunkt för vårt arbete: http://sv.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:Projekt_kulturarv. Där finns gott om utrymme och många praktiska verktyg. Där får också vem som helst skriva upp sig som deltagare, hjälpa till med att lista resurser, önska artiklar som vi kan arbeta med, eller ge råd och tips. (Och man får mer än gärna lägga sig i…)

Det är heller ingen hemlighet vad jag har tänkt att gå igenom under den här tiden, nämligen tre saker.

Det första är var redigera- och spara-knapparna sitter – och att man inte behöver vara rädd för någon av dem.

Det andra handlar om hur man gör länkar och källhänvisningar på Wikipedia – och varför det inte är så komplicerat som det först kan se ut.

Det tredje är det som tar mest tid: att lära känna de andra på Wikipedia och förstå hur de tänker. För saken är den att man inte skriver artiklar själv. Man samarbetar. Det behöver inte vara samma person som startar en artikel om en hällristning som lägger till avsnittet om dess historia. För att vara helt ärlig så passar det här sättet att arbeta inte alla. En del experter gillar att möta andra experter och amatörer. Andra vill att deras texter ska vara det sista ordet i debatten. Jag dömer ingen, utan nöjer mig med att konstatera att den senare typen får svårt att redigera på Wikipedia.

Därför avslutar jag med ett stort förbehåll. Vi vet inte ännu hur det här projektet kommer att utfalla. Vi testar oss fram. Jag har haft många Wikipedia-kurser tidigare, men ingen riktigt som den här. Jag är således mycket nyfiken på synpunkter och idéer från alla inblandade och andra intresserade. Går det bra så kommer vi kanske att fortsätta på RAÄ, och eventuellt kan den här typen av gäst-wikipedianer sprida sig till andra myndigheter.

Jag önskar er alla lycka till, och om ni av någon orsak vill få tag på mig går det enkelt att skriva på min diskussionssida på Wikipedia. Jag kallas Hannibal där, så adressen till mig är http://sv.wikipedia.org/wiki/Användardiskussion:Hannibal. (Jag kommer också att delta på RAÄ:s höstmöte.)

>> Lennart Guldbrandsson är Wikipedian in Residence på Riksantikvarieämbetet.