Birka på Björkö sett från ovan. Svarta jorden återfinns uppe i högra hörnet. Foto: Jan Norrman, RAÄ
Hur tänkte en vikingatida handelsman? Var han som en nutida kapitalist, som beräknar tillgång och efterfrågan, söker råvaror och vill vinna marknadsandelar? Eller var han snarare en furstetjänare som anpassade sig efter kungars och stormäns krav? Hur fungerade egentligen epokens kommersiella metropoler, platser som Birka, Skiringsal och Hedeby? Forskarvärlden har sedan länge varit djupt splittrad i denna fråga. Vissa forskare har utgått från att den köpande och säljande människan inte skiljer sig särskilt mycket från sekel till sekel. En köpman vägleds alltid av vinstbegär. Om många sådana män samlas på ett och samma ställe, till exempel i Birka, kommer vinstintresset att regera. Kungamakten på vikingatiden var alldeles för svag och outvecklad för att kunna styra över handeln.
Andra har protesterat. Till de främsta kritikerna hör de så kallade substantivisterna, en forskningslinje inom ekonomisk antropologi. Enligt dem var den vikingatida varuhandeln “inbäddad” i sociala och politiska system som gjorde kommersen ofri. Kungen, eller de ledande stormännen, sökte utöva kontroll på ett sätt som spärrade vägen för marknadskrafterna. Birka och Hedeby existerade på kungarnas villkor. Härskarna kunde sätta priser, ta upp tull och i princip göra som de ville. Köpmännen var undersåtar.
Vem har rätt? Förmodligen ingen. De här typerna av renodlade system – fri marknadsekonomi eller hård statlig reglering – har inte ens existerat i vår egen tid. Det är osannolikt att endera systemet, i sin renodlade form, fanns på vikingatiden.
Det troliga är att de vikingatida köpmännen agerade inom ramen för ett flexibelt maktspel, där individens egen förmåga och initiativkraft spelade en viktig roll. Köpmän strävade efter att bli rika. Stormän ville ha lyxprodukter. På en och samma handelsplats samexisterade marknadsimpulser och kontrollsträvan. Om risken för sjörövaranfall var akut accepterade köpmannen kungamaktens kontroll mot att kungen skänkte beskydd. I lugna tider var förhållandet det motsatta. En alltför tyrannisk makt resulterade i att köpmannen flyttade till en annan plats.
Faktum är att vi kan komma denne vikingatida köpman mycket nära genom att analysera såväl arkeologiska fynd – till exempel vågar och vikter, som i Ingrid Gustins avhandling Mellan gåva och marknad (2004) – som skriftliga källor. I min och Kristina Svensson bok Vikingaliv (2007) har vi valt att lyfta upp en av de med namn kända köpmännen, Ottar från Hålogaland, och analysera hans värld.
Att vi känner till Ottar så väl beror på att han mötte den anglosaxiske kungen Alfred den store, troligen på 890-talet, som frågade ut honom om nordeuropeisk geografi. I Alfreds text framkommer åtskilligt om Ottars handelsliv och tankebanor. Ottar var en nordnorsk storbonde som drygade ut inkomsterna från boskaps- och renskötsel med att jaga val och valross, men dessutom handlade han med samerna i inlandet och med bjarmerna vid Vita havets kust. Varorna från norr bytte han bort mot begärliga produkter på handelsplatser, samtidigt som han bjöd ut diverse andra föremål till försäljning. Hela Nordsjön var Ottars hem. Från sin gård i fjärran färdades han till rikast möjliga marknader i Norge, Danmark och England.
Av vad som framkommer i det dokument Alfred lät färdigställa kan vi utläsa att Ottar var både djärv och försiktig. Han hade näsa för affärer och utforskade gärna nya jaktmarker. Samtidigt var han mån om att spela med i herremännens spel. Han kallade Alfred “min herre” och accepterade hans beskydd och välde så länge han var i England. När han befann sig vid Vita havet vågade han inte segla bortom floden Dvina eftersom han inte hade avtalat om saken med bjarmernas hövdingar. Dessutom var han noga med att hålla räkning på dagarna och ge akt på strömmar och vindar. Ottar var en erfaren yrkesman som visste sin plats.
I forskningen om män som Ottar, och om handelsplatser som Birka och Hedeby, har historiker och arkeologer alltmer kommit att fokusera på det ömsesidiga beroendet mellan köpmannen och kungen. En man som Ottar var tvungen att tänka praktiskt, att väga för och emot, att söka sanningen. När han berättade för Alfred om Bjarmaland var han noga med detaljer. Han hittade inte på skrönor om amasoner och hundhövdade monster, vilket kyrkliga författare under epoken gärna gjorde, utan var noga med att skapa en relation av tillit och respekt. Kungen måste känna att han kunde ha förtroende för köpmannen – och vice versa.
När storbonden från Hålogaland avslutade samtalet med att förära kungen av Wessex en eller flera valrossbetar ur det egna varulagret var det en handling som befäste den vänskap mellan kung och kapital som utgjorde en förutsättning för att vikingatidens samhälle skulle fungera.
>> Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet.
Nya kommentarer