Kategori: Internationellt

Övning för det som inte får hända – kurs i restvärdesräddning för kulturarv

Vi ser att rök tränger ut genom dörren på Dudley Manor Museum. Det brinner där inne. Några minuter senare kommer två brandbilar och en av brandmännen frågar efter en kontaktperson. Några andra brandmän börjar dra fram brandslangar och snart tar de sig in i byggnaden. Jag står där och tänker på alla museiföremål där inne. Vad kommer att hända med dem?

Riskantikvarieämbetets konservator Erika med rökdykningsutrustning
Erika Hedhammar på kurs vid Dudley brandstation i England. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens restvärderäddning.

Tack och lov är detta bara en övning. Det är slutövningen på kursen ”Salvage and Emergency Planning Course” som jag deltog i under några dagar i oktober. Kursen arrangeras av Historic England och är tänkt att ge de som jobbar på museer, slott och historiska hus en möjlighet att förbereda sig för en brand eller översvämning. Både genom att förebygga, men även genom att veta hur man kan agera för att skadorna ska bli så små som möjligt på inredning och föremål.

Kunskap och praktiska övningar under kursen
Under kursens första dag fick vi lära oss om regelverk för band och arbetsmiljö samt övade praktiskt på samarbete genom att leda bort vatten som forsade ner från en brusten ledning i ett övningshus. Vi fick även en instruktion om hur man använder stegar på ett säkert sätt, i detta fall för att evakuera en tavla.

Vattnet forsar ut ur en lednign i huset. Vi försöker leda bort vattnet.
Här övar vi oss på att leda bort vatten från en läckande ledning i ett hus. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.
Övning att hänga upp och ta ner en tavla säkert .
Övning att evakuera tavlor säkert för både personal och tavla. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Senare under kursen fick vi en introduktion i hur man hanterar och behandlar vatten- och brandskadade föremål. Bland annat att lyfta rätt, packa säkert för evakuering och torka olika slags föremål. Det gäller att effektivt kunna ta hand om så många föremål som möjligt på kort tid och att samtidigt göra det bra och säkert för både oss själva och föremålen. Därför behöver man göra en rad prioriteringar. Det känns lite ovant för mig som konservator eftersom jag då får göra många undantag från hur jag vanligtvis hanterar föremål – noggrannhet och försiktighetsprincipen får ta en paus.

Rökdykning för att förstå brandmännens arbetssituation
Andra dagen fick jag ta på mig stövlar, tunga men väldigt bekväma kläder och en mask med tuber som först skavde och kändes klaustrofobisk. När jag väl fick lite hjälp och andades lugnt var det mest kul. Under ledning av en brandman tågade vi in på led i den rökfyllda byggnaden. Tanken var att skapa förståelse för räddningstjänstens arbete. Jag såg bara vit rök och hörde lite spridda röster. Mitt fokus var att hålla handen på axeln på personen framför mig, för att inte komma bort. Efter ett tag hade jag ingen aning om var jag befann mig i huset. De ”museiföremål” (inhandlade på loppisar) som var utplacerade i husen var det sista jag tänkte på. Jag stötte emot en tavla på en vägg och en bordskant. Om jag hade haft i uppgift att ta ut något hade jag nog haft rätt dåliga chanser att klara av det.

Hur samarbetar man in en katastrofsituation?
Inför den stora slutövningen försågs vi med dokumentation av huset och dess inventarier. Där fanns tio föremål som värderades högst. De fanns utmärkta på en planritning och hade ett kort med information om hur de skulle hanteras. Vi bestämde vilka roller vi skulle ha i gruppen. En person var samordnare för hela arbetet från museets sida. Hon fick ha den första kontakten med räddningstjänsten. Vi utsåg också gruppledare, dels för de som utförde evakueringen av föremålen och dels för de som gjorde de första vårdåtgärderna på föremålen. Sedan bildade vi undergrupper och samarbetade kring att bära ut och ta hand om föremålen. Att dessa roller var klara från början var nog en föreutsättning för att arbetet löpte smidigt.

Vad ska räddas först?
Kort information om prioriterade föremål på Dudley Manor Museum.

I vår slutövning deltog även en grupp från en räddningstjänst. Deras uppgift var att gå in och släcka branden och sedan att rädda de två människor (dockor) som fanns i huset. När det var gjort kunde de även hjälp oss med att evakuera de första och högst prioriterade föremålen. Då kom korten med instruktioner och bilder väl till pass.

Övningen blev ett långt pass där vi bar och dokumenterade husets cirka 300 föremål. Många av dessa hade blivit rejält blöta av släckvatten. Några glas hade gått sönder, så vi fick hantera en orientalisk matta med glassplitter. Jag kunde konstatera att det tar stor plats att torka så mycket föremål på ett bra sätt. Böckerna kunde vi torka i vindtunnel som byggdes av bord och byggplast med en fläkt i ena änden.

Böcker torkas effektivt i en vindtunnel.
Vindtunnel för att torka böcker. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Dagen efter övningen fick vi respons på vårt agerande kring vad som hade fungerat bra och vad vi borde ha tänkt på. Vi fick en videohälsning från räddningstjänsten med några tankar om vårt agerande. Jag tog själv med mig budskapet om vikten av att vila och äta. Vi jobbade under rätt högt tempo med många snabba beslut. Det tär på kropp och huvud. Vi blev erbjudna både vatten, kaffe och kakor, men i stundens hetta är det rätt svårt att våga bryta och ta en paus. Det är något som alla som jobbar i liknande situationer bör tänka på. Planera in pauser, avbytare och möjlighet till vätska och mat. Man jobbar betydligt mer klokt och effektivt då.

Öva restvärderäddning för kulturarv i Sverige
Jag är än en gång tacksam för att få träna dessa kunskaper om hur man agerar i en katastrofsituation.  Vid kursen hade jag sällskap av två kollegor från Brandskyddsföreningens Restvärderäddning. De var med som observatörer och vi fick alla tre ta del av kursledningens erfarenheter och tankar, samt planeringen av kursen. I England har man erbjudit den här kursen i 20 år. Många av deltagarna hade haft nytta av detta när de blivit drabbade av brand eller översvämning på sina arbetsplatser. Tanken är att Brandskyddsföreningens Restvärderäddning i Sverige nu ska erbjuda en liknande kurs för personal på museer, kyrkor och andra miljöer med höga kulturvärden.

>>> Erika Hedhammar är utredare på Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning

Kemi och kulturvård i fokus

4th International congress Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH), Bryssel 6-8 juli 2016.

Bryssel bjöd på ett ganska svalt högsommarväder under veckan då ChemCH2016 gick av stapeln. European Association for Chemical and Molecular Sciences (EuCheMS: http://www.euchems.eu/divisions/chemistry-for-cultural-heritage-2/) utgör en plattform för vetenskaplig diskussion och ger en samlad europeisk röst åt flera kemirelaterade intresseområden. Den första kongressen för undergruppen Working Party on Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH) anordnade i Ravenna, Italien 2010.

Kongressens sessioner är uppdelade efter tillämpning av teknik och kemisk metod framför föremålskategori eller material. Målad konst utgör merparten av bidragen, även om inslagen av andra föremålskategorier successivt ökat i antal. Vi hoppas att de ska bli ännu mer organiskt material under konferensen nästa gång.

Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne. Foto: Yvonne Fors
Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne.  Foto: Yvonne Fors

Vad Mona Lisa egentligen döljer

Detta är tillämpning av kemiska analysmetoder på kulturarv när det är som bäst. Kongressen är känd för sin omfattande poster-session och bidragen håller hög klass. Kommittén, där undertecknad sitter som representant för Sverige utser alltid ett vinnarbidrag. Riksantikvarieämbetet bidrog tillsammans med Svenska kyrkan med postern: Light Ageing of Discoloured Manganese Stained Glass from Uppsala Cathedral. En av de mest iögonfallande posterbidragen kom från Institute for Sustainable Heritage, University College London: A Nose for Books. A New Tool to Describe Heritage Smells. Upphovspersonerna har börjat utforska och förstå lukter från kulturarvsmiljöer och föremål, som de menar också utgör en del av kulturarvet.

Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors
Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors

Under sessionerna bjöds det på allehanda intressanta föredrag om kemiska analyser av olika material metoder att mäta deras olika grad av nedbrytning. Väldigt spännande var det också att få kika närmare på vad som gömmer sig under de övre färglagren hos några välkända konstverk. När Leonardo da Vinci skapade Mona Lisa målade han helt enkelt över ett äldre motiv, som nu kunde visas med röntgenstratiradiografi. Andra konstnärers efterhandskorrigeringar i form av en förlängd arm eller ett förändrat ansiktsuttryck avslöjades också.

Nästa gång arrangeras ChemCH 2018 i Bukarest, Rumänien.

Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.
Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.

Leriga böcker, spinklersystem och fyrverkerier ur en konservators perspektiv

Hur kan konservatorer förebereda sig för katastrofer och hantera oförutsägbara händelser? Vad har konservatorer lärt sig om katastrofer sedan översvämningarna i Florens 1966? Det var temat för det amerikanska och kanadensiska konservatorsförbundets årliga möte i Montreal i maj. Jag, Erika Hedhammar och två andra svenska konservatorer, Petra Waern och Johanna Fries Markiewicz deltog i denna konferens.

Filmvisning under konferens i Kanada.
Före konferensen visades Zeffirelli´s Florece: Days of Destruction. Foto: Erika Hedhammar CC BY

Under konferensen ville man uppmärksamma att det vara 50 år sedan Florens drabbades av en stor översvämning som skadade många tavlor, skulpturer, böcker och byggander. Då, 1966, reste många amerikaner, men även svenskar, dit för att hjälpa till med arbetet. Under konferensen uppmärksammades dessa amerikaners insatser och de hyllades som ”mudd angels”. Flodvattnet som drog in över Florens var nämligen fullt av lera och smuts. Stora mängder böcker förvarades 1966 i källarvåningar. Det var en skyddsåtgärd under andra världskriget, men innebar att de blev vattenskadade under översvämningarna. Erfarenheter från Florens fortsatte som en röd tråd genom hela konferensprogrammet. Under fösta dagen visades en svartvit film från arbetena och under avslutningsceremonin ärades alla de amerikaner som hade deltagit i Florensarbetet.

Jag deltog i ett förmöte om släcksystem för museer och arkiv. Där presenterades för- och nackdelar med olika lösningar som traditionella sprinklers, vattendimma samt olika inerta gaser. Slutsatserna jag tar med mig från detta var att man bör vara noga med att definiera problemet med vilka brandrisker som finns och vad som ska skyddas innan man väljer lösning. Ofta spelar ekonomi, underhåll och vad som är tekniskt möjligt även in på valet.

Vid öppningsceremonin presenterades USA:s arbete med katastrofer och kulturarv. 2004 nämns för första gången kulturarv i US Federal Emergency Plan och sedan 2016 är kulturinstitutioner inkluderade i arbetet.

Under de följande dagarna kunde vi ta dela av många presentationer, här ett urval korta reflektioner.

  • Rijksmuseum i Amsterdam har gjort katastrofplaner som testades skarpt under de första nyinvigningsdagarna i museet. Då kom många besökare till museet och man firade med ett stort fyrverkeri, inne i museet. Det var en överraskning som inte ingick i säkerhetsplanen.
  • Amsterdam drabbades senare av ett skyfall med 40 mm på en timme och det blev vattenläckor på 17 stället i museet. Då fick man användning av sina katastrofplaner.
  • Isstormen i Kanada 1998 påverkade stora delar av samhället med exempelvis strömavbrott. I våras var skogsbranden som härjade i Alberta högst aktuell. Detta är naturfenomen som vi behöver vara beredda på, även i Sverige.
  • Första-hjälpen-åtgärder för kulturarvet efter jordbävningen i Nepal hade kunnat underlättas om man hade haft ett etablerat samarbete med internationella hjälporganisationer.
Culture cannot wait, and should not be separated from humaniterian assistance! "
Bild från Aparna Tandon, ICCROMs presentation ”Scaling-up First Aid to Cultural Heritage during a Complex Emergency: Lessons from Nepal. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Jag presenterade ett konferensbidrag som skrivits tillsammans med Lisa Nilsen om hur vi har arbetat med katastrofberedskap i Sverige de senaste tio åren. Jag kan konstatera att vi i Sverige dels är väldigt skonade från svåra katastrofer som krig och större naturolyckor, men även att vi har en fördel av att jobba i ett relativt litet land där det är lätt att skapa kontaktvägar mellan olika organisationer och myndigheter. Budskapet i vår presentation var bland annat att bra katastrofberedskap inte nödvändigtvis bygger på komplicerade och dyra installationer, utan framförallt mandat från ledningen, rutiner och engagerad personal. Två exempel på engagerad personal var konservatorskollegor från Mexiko och Grekland. Dessa eldsjälar hade med små medel åstadkommit stora förbättringar i sina museer.

Under sista konferensdagen presenterades arbeten i krigsdrabbade länder. Smithonian institute bygger för tillfället upp ett center för katastrofberedskap för kulturarv. Tanken är att de ska kunna utbilda och delta i arbeten för att ta hand om kulturarv i områden som har drabbats av naturolyckor eller väpnade konflikter.

Som avslutning kommer här några citat från konferensen:

”Nature can throw anything at you”.

“Culture is a source of livelihoods and helps to build resilience.”

Montreal, Kanada 2016
Utsikt över Montreal maj 2016. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Konferensprogrammet med abstracts.

Internationella kulturarvsbrott- hur berörs konservatorer?

Den 20:e maj 2016 pratade jag på Nordiska konservatorsförbundets årsmöte på temat Internationella kulturarvsbrott och hur konservatorer berörs av frågan. Detta är något som inte bara berör konservatorer utan alla som på något sätt kan komma i kontakt med föremål från länder i krig.

Vi har de senaste åren sett en upptrappning i förstörelsen av kulturarv i länder som Irak, Syrien och Libyen. Det har rapporterats om plundringar, förstörelse av monument och byggnader och avrättningar av personal som arbetar vid kulturarvsplatser. Handeln med stulna kulturföremål är en stor inkomstkälla för terrorism, i likhet med människohandel och handel med olja och vapen.

Konservatorer är en yrkesgrupp som kan komma i kontakt med sådana föremålstyper i samband med vård och konservering. Andra yrkesgrupper eller allmänheten bör också vara medveten om och föreberedd om situationer kan uppstå där man behöver hantera föremål från dessa länder.

Hur vet man om föremål är stulna eller olagligt införda?

red list syriaICOM (International Council of Museums) har tagit fram listor över föremålsgrupper man bör vara särskilt uppmärksam på. Listorna omfattar bl.a föremålstyper från Irak och Syrien, som t.ex. mynt från pre-islamsk period, figuriner eller bruksföremål. Listorna kan hjälpa till för en första bedömning. För att bli mer säker behöver en expert kontaktas.

Det är viktigt att man efterfrågar dokumentation och bevis på ägande vid misstanke om eventuella brott. Detta gäller alla föremål, nationella och internationella och är ingen nyhet. Det nya idag kan vara att nya föremålsgruppen finns i omlopp, samt vad pengarna från handeln med dessa föremål finanserar.

Om man kommer i kontakt med föremål som man misstänker har ursprung i länder som Syrien eller Irak och där ägandeförhållandena är okända, ska man kontakta Polisen. Polisen har en bra webfunktion där man kan anmäla brott. Skriv in i rubriken att det kan röra sig om ett internationellt kulturarvsbrott.

Man kan också kontakta Riksantikvarieämbetet för guidning: ingela.chef.holmberg@raa.se.

http://icom.museum/resources/red-lists-database/

Illegal handel med kulturföremål – hur stort är problemet?

Den 2-3 december 2015 genomfördes en samnordisk konferens mot illegal handel med kulturföremål. Initiativtagare var norska kulturdepartementet och konferensen ägde rum på Nasjonalbibliotek i Oslo med medverkande från samtliga fem nordiska länder.

Nasjonalbiblioteket. Foto: Bjørn Erik Pedersen. Wikimedia Commons (CC BY)
Nasjonalbiblioteket. Foto: Bjørn Erik Pedersen. Wikimedia Commons (CC BY)

Konferensen vände sig i huvudsak till myndighetsrepresentanter och syftet var att hitta effektiva samarbetsformer för de nordiska länderna i kampen mot den illegala handeln. FN:s artikel 2199 som antogs i februari 2015 anger att medlemsländerna ska vidta åtgärder mot den illegala handeln med kulturföremål, mot bakgrund av att den kommit att segla upp som en viktig inkomstkälla för terrorstämplade organisationer.

Av deltagarna kom drygt 20 från Sverige. Från Riksantikvarieämbetet deltog fyra personer. Här följer ett sammandrag av kunskapsdelningen under de två dagarna.

Efter att norska kulturministern inledningstalat och Unescos ordförande Irina Bokova berömt konferensen via videolänk lämnade dagens moderator Esper Hernes från Norsk Kulturråd över ordet till dagens första föredragshållare Frederik Rosén från Dansk Institut for Internationale Studier.

Brottslighetens omfattning

Rosén koncentrerade sig på att tala om brottslighetens omfattning. USA har uppskattat att verksamheten ger IS intäkter på 100 miljoner US-dollar årligen. En tredjedel av Iraks kulturella skatter ligger under IS-kontrollerat område. IS har inrättat ett departement som närmast kan översättas till ”Department for precious resources”. Samtidigt står det klart att fler grupper än IS profiterar på konfliktsituationen. Det finns omtalade utgrävningar som genomförts på Assad-kontrollerat område.

”Det gäller att släcka marknaden”

Arkitekten Dima Chahin från Norsk Institutt for Kulturminnesforskning, Niku, tala om att det finns två huvudsakliga strategier mot förstörelse av kulturarv i konfliktområden. Den traditionella handlar om att höja den lokala medvetenheten om skatterna och kulturarvet, även i grannländerna. Det mindre traditionella sättet är att minska efterfrågan. Plundringen upphör när den inte längre är lönsam.

– Släcker vi marknaden som vi lyckats med kring blodsdiamanter och Elfenben är mycket av problemet löst, sa Chahin.

Hur ett smuggelnätverk kan se ut

Professor Neil Brodie, University of Glasgow, har tittat på den illegala marknaden för kulturföremål generellt och redogjorde genom ett exempel för hur ett typiskt nätverk kan se ut. Med flödesscheman och namngivna smugglare tecknade han en bild av ett nätverk med förgreningar i flera länder i Mellanöstern liksom till Storbritannien och USA. Kontakterna går sedan till flotta antikvitetsförsäljare som i sin tur står i kontakt med auktoriserade konservatorer som kan bedöma varornas värde. Hur mycket som sker i god tro är svårt att säga.

– Självsaneringen i branschen fungerar uppenbarligen inte. Påföljderna i rättssystemet fungerar inte heller avskräckande. Straffen som utdöms är ingenting som påverkar dem som håller på, sa Brodie.

Stenbyster från Palmyra såldes på E-bay

Professor Rubina Raja redogjorde för hur universitetet i Århus i Danmark under en längre tid arbetat med ”Palmyra portrait project database”. 3 000 stenansikten från Palmyra som finns utspridda, främst på museer, runt om i världen har katalogiserats i en databas. Databasen gör att arbetet med att upptäcka illegal handel med föremålen underlättats avsevärt. Stenbyster från Palmyra har varit till salu på marknaden varje år de senaste fem åren.

– Stora välkända auktionshus sålde dem 2010 och 2011. Både Christie´s och Sotheby´s, sa hon

Efter att frågan uppmärksammats har försäljningen gått ner. Elva byster såldes 2011 mot bara två upptäckta fall 2014 och två 2015. Båda försäljningsförsöken 2015 ägde rum på E-bay.

Artabans gravvalv i Palmyra tömdes 2014. Foto: Frederik Questier, Yanna Van Wesemael
Artabans gravvalv i Palmyra tömdes 2014. Foto: Frederik Questier, Yanna Van Wesemael

Interpols databas – öppen för alla

Interpol har en förteckning över eftersökta kulturföremål på sin webbplats. Sedan 2009 kan vem som helst som registrerar sig får möjlighet att söka i databasen. Francoise Bortolotti från Interpol redogjorde för det internationella arbetet. Varje år gör de affischer med de mest eftertraktade föremålen. ”The most wanted works of art”. Sedan de började efterlysa särskilt eftertraktade objekt har 59 av 522 föremål kommit tillrätta.

Auktionsbranschen har all möjlighet att söka i Interpols register innan de säljer värdefulla föremål. Ett exempel är altartavlan med medeltida figurer från Evertsbergs Kapell som stals hösten 2013 av den nu dömde så kallade ”spanska kyrktjuven”. Altartavlan lyftes fram av Interpol på förstasidan. Ändå såldes den samtidigt av ett ansett auktionshus i Stuttgart. Lyckligtvis är Altartavlan nu tillbaka i Evertsberg.

Smuggelrutter över Balkan

Linda Ervik arbetar för de nordiska ländernas tull- och polissamarbete, stationerad i Sofia, Bulgarien. Hon talade om möjliga smuggelrutter från Mellanöstern till Nordeuropa. Enligt Ervik tar varor och människor samma väg in i Europa: genom Serbien, via Ungern vidare norrut. Enligt Ervik verkar det inte som att plundrade kulturföremål följer med flyktingströmmarna till Europa i någon större omfattning.

Vid gränsen mellan Bulgarien och Turkiet, en av världens mest trafikerade gränsövergångar kontrollerar tullen ungefär var 20:e lastbil. Framförallt är det människosmuggling, vapensmuggling och narkotikasmuggling som är i fokus. Kulturhistoriska föremål kommer lång ner på prioriteringslistan.

Hur arbetar polisen?

Representanter från polis i Sverige, Norge och Danmark diskuterade läget i respektive land när det gäller kulturarvsbrott. Kenneth Mandergrehn (Sverige), hade den tacksamma uppgiften att berätta att svenska polisen nu satsar på en arbetsgrupp med fem utredare som ska koncentrera sig på kulturarvsbrott. Rekryteringen pågår.

Tullen behöver tillgång till kulturkompetens

På samma sätt som polisen presenterade tullen i de nordiska länderna ett trepartssamtal. Från Sverige deltog Martin Johansson. Enigheten var stor om att det är viktigt att tullen har tillgång till expertis att få tag i för att avgöra om ett misstänkt föremål ska hanteras som smuggelbrott.

Riksantikvarien: ”Allting har alltid sin fördel”

Konferensens första dag avslutades med en nordisk panel. Riksantikvarie Lars Amréus representerade Riksantikvarieämbetet i panelen. Hans ord avslutade första dagen:

– Jag brukar hänvisa till ett av mina favoritordspråk ”Allting har alltid sin fördel”. I allt det dåliga som händer så är en fördel att vi börjar samarbeta mer. De som ägnar sig åt illegal handel med kulturföremål ska sova dåligt på natten. Vi kommer att samverka hårt för att göra vad vi kan för att sätta stopp för deras brottslighet, sa han.

Den andra dagen var huvudsakligen inriktad på det framtida samarbetet. Bland annat föreslogs att en policygrupp kommer att arbeta vidare med förslag till konkreta åtgärder länderna emellan 2016.

Svenska delegationen på nordisk konferens mot illegal handel med kulturföremål 2-3 december 2015. Nasjonalbibliotek Oslo. Foto: Haakon Vinje, Kulturdepartementet, Norge (CC BY-SA)
Svenska delegationen på nordisk konferens mot illegal handel med kulturföremål 2-3 december 2015. Nasjonalbibliotek Oslo.
Foto: Haakon Vinje, Kulturdepartementet, Norge (CC BY-SA)

Text: Emil Schön

 

 

Kulturarv och nytt FN-ramverk för arbete med katastrofriskreducering 2015-2030

IMAG1837
Körsbärsträd i blom, Tokyo mars 2015

11-13 mars deltog jag, Erika Hedhammar, i International Expert meeting on Cultural Heritage Disaster Risk Management i Tokyo. Mötet arrangeras av Japanska kulturdepartementet, japanska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet, ICCROM och UNESCO.

Till mötet hade man bjudit in ett 50-tal talare från hela världen för att prata om kulturarv och katastrofriskreducering. Ämnet hölls brett och omfattade både naturolyckor och katastrofer som orsakas av människor som bl.a. konflikter och krig, men även kärnkraftsolyckor m.m. Programmet byggde på de fyra prioritetsområden som finns i det nya FN-ramavtalet ”Sendai Framework for Disaster Risk Reduction 2015-2030:

  • Understanding disaster risk.
  • Strengthening disaster risk governance to manage disaster risk.
  • Investing in disaster risk reduction for resilience
  • Enhancing disaster preparedness for effective response, and to Build Back Better” in recovery, rehabilitation and reconstruction.

Mitt framförande hade titeln ”Cultural heritage and disaster risk reduction in Sweden – the importance of cooperation” och låg under blocket “Strengthening Governance and Institutions to Manage Disaster Risk”. Under diskussionspasset efteråt fick jag frågor om alla delar av Sverige arbetade lika med risker, samt om museernas roll i arbetet med katastrofriskreducering. Kan de arbeta med att lära befolkningen om katastrofer?

På mötet var man intresserad av att Riksantikvarieämbetet var med i den svenska plattformen för arbete med naturolyckor. Det verkar inte särskilt vanligt att frågor om kulturarv tas upp i andra länders plattformar för naturolyckor.

Varje dag avslutades med grupparbeten för att sammanfatta viktiga slutsatser under dagens möte. Tredje dagens förmiddag fortsatte vi att formulera detta dokument utifrån de tidigare dagarnas sammanfattningar. Dokumentet kommer att färdigställas av ICCROM och UNESCO.

Fyra år efter den stora jordbävningen i Japan

12 mars var de fyra år sedan den stora jordbävningen med efterföljande tsunami och kärnkraftsolycka i Japan. Detta föranledde en tyst minut under mötet.

Under tredje dagens eftermiddag hade man bjudit in föredragshållare från Japan till ett ”Tokyo Symposium” för att berätta om arbetet efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftsolyckan 2011. De delgav oss erfarenheter från bl.a. återuppbyggnad, arkeologiska utgrävningar och omhändertagande och evakuering av konst i radioaktivt område. De hade tränat upp s.k. ”doctors” som i lag gick in och utförde första hjälpen-insatser för kulturarv i de drabbade områdena.

The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction

Efter tre dagas seminarier gick färden vidare mot Sendai och det stora FN-mötet; The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction. Mötet hade över 6 500 delegater och 40 000 deltog i de öppna evenemangen som hölls i samband med mötet. 187 stater var officiellt representerade.

Den svenska biståndsministern ledde den svenska delegationen och hon höll även ett anförande. I övrigt fanns Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, SIDA, UD, Justitiedepartementet och Lantmäteriet med. MSB hade en aktiv roll och deltog i flera paneldebatter och framträdande.

Programpasset ”Resilient Cultural Heritage” leddes av ICCROM:s GD Stefano De Caro och i panelen satt deltagare från UNESCO, japanska Riksantikvarieämbetet, Smithonian Institute, African Heritage Found och Venedigs stad. Det var ett välbesökt seminarium och frågor om Syriens kulturarv kom upp bland frågorna från publiken.

IMAG1925
Seminariet ”Resilient Cultural Heritage”, 15 mars 2015, Sendai Japan.

Jag lyssnade på ett par andra programpass om utbildning och turism, där det finns en dela att lära och inspireras av för kulturvårdssektorn.

FN-mötet avslutades med att ett nytt ramavtal hade förhandlats fram.
I det nya avtalet nämnts kulturarv bl.a. i dessa punkter:

  • Understanding disaster risk:
    d) Systematically evaluate, record, share and publicly account for disaster losses and understand the economic, social, health, education, environmental and cultural heritage impacts, as appropriate, in the context of event-specific hazard-exposure and vulnerability information;
  • Investing in disaster risk reduction for resilience:
    d) Protect or support the protection of cultural and collecting institutions and other sites of historical, cultural heritage and religious interest.

Studiebesök

Under dagarna i Japan besökte vi även Miyagi Prefectur och staden Kasenuma. Där finns ett museum som skildrar jordbävningen och tsunamin 2011. Man har byggt upp en modell över landskapet där tsunamin trängde in och gjort en utsiktsplats. Museet har samlat in skräp som tsunamin fört med sig in i området. Det var förvridna cyklar, tvättmaskiner och allt möjligt bråte. De krafter som verkat på materialet var ofattbara. På väggarna hade man en rad fotografier från området, allt för att minnas hur det verkligen såg ut efter katastrofen.

IMAG1873
Permantent utställning om jordbävningen och tsunamin 2011 på Rias Ark Museum of Art.

I staden Kasenuma hade en stor grupp barn ställt upp sig för att spela trummor och utföra en lejondans. I Japan finns många liknande traditioner med danser och sånger. Jordbävningar och andra katastrofer har påverkat det immateriella kulturarvet svårt då de som utövar dessa har dött och därför inte kan föra traditionerna vidare. Dessa traditioner har på vissa ställen varit ett sätt att ta sig vidare gemensamt efter en katastrof. Där har kulturarvet varit en enande och stärkande faktor.

IMAG1890
Lejondans i staden Kasenuma, Miyagi Prefectur.

För mig var de båda mötena och studiebesöken intressanta och lärorika upplevelser med många nya kontakter och uppslag. Det stärker uppfattningen om att samarbetet om dessa frågor kan bli ännu bättre och att arbetet med kulturarv i den nationella plattformen för naturolyckor är viktigt.

Erika Hedhammar, utredare risker, Riksantikvarieämbetet

UN World Conference on Disaster Risk Reduction
Nya ramverket, Sendai Framework for Disaster Risk Reduction
Sendai declaration
Biståndsministerns anförande i Sendai
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps rapportering om mötet i Sendai

DAP besöker York

För några veckor sedan åkte Riksantikvarieämbetets verksarkivarie och tre representanter från Riksantikvarieämbetets DAP-program till York i norra England. Resans mål var att lära oss mer om hur den arkeologiska processen går till i Storbritannien och hur de har löst problemen som DAP tar itu med, och framförallt för att lära oss om långtidslagring, tillgängliggörande, och arkivering av digital arkeologisk data på Archaeology Data Service (ADS) hos University of York. Att kunna försäkra långsiktigt, hållbart tillgång till digital arkeologisk data är viktigt för DAP, men idag saknar vi både kompetens och erfarenhet för att kunna skapa den infrastrukturen som behövs för att åstadkomma det.

Läs mer

Irland har antagit en nationell landskapsstrategi

Som ett av de första länderna i Europa har Irland antagit en nationell landskapsstrategi. Strategin i sig bygger på den Europeiska landskapskonvention, som tillhör Europarådet (alltså inte EU). Även Sverige har ratificerat Landskapskonventionen, men har som de flesta av Europarådets medlemsländer ännu inte antagit någon nationell landskapsstrategi. Riksantikvarieämbetet är en av de svenska myndigheter som arbetat med att införa landskapskonventionen i Sverige.

Irlands parlament har antagit en nationell landskapsstrategi för Irland 2014-2024. Beslutet grundas på en proposition som framlagts av kulturministern Jimmy Deenihan. Arbetet med att utveckla och förankra strategin har främst utförs av Terry O’Regan vid den ideella organisationen Landscape Alliance Ireland.

Enligt den irländske kulturministern ska den nationella landskapsstrategin komma att användas för att se till att Irland uppfyller den europeiska landskapskonventionen, som ratificerats av Irland under 2002. Strategin kommer också att fastställa principer för att skydda och förbättra landskapet, och samtidigt hantera dess förändring på ett positivt sätt. Det kommer att ge en politisk ram på hög nivå för att uppnå balans mellan förvaltning, planering och skydd av landskapet.

Strategin innehåller sex centrala mål. De är:

  • att erkänna landskapet i lag
  • att utveckla en nationell värdeklassning av landskap
  • att utveckla en landskapspolitik
  • att öka medvetenheten om landskapet
  • att identifiera utbildningsbehov
  • att stärka allmänhetens deltagande

Det centrala målet för strategin är att möjliggöra en hållbar förvaltning av ”förändring” och inte om ”frysning” av landskapet vid en viss punkt i sin fortsatta utveckling, och att samtidigt förutse och hantera utmaningar mellan nuvarande och framtida markanvändning. Ett av de viktigaste målen i strategin är att uppnå större enhetlighet i beslutsfattandet i hela landet när det handlar om landskapsfrågor. Landskapet måste närmas med en inkluderande, sektorsövergripande strategi för att säkerställa en hållbar hantering, enligt Deenihan.

Länkar:

 

Leif Gren

Handläggare för landskapsfrågor, Kulturmiljöavdelningen

Att dela med sig av det förflutna – ARCHES

Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY
Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY

De nuvarande gränserna i Europa existerade inte för våra tidiga förfäder men de kan idag utgöra ett hinder när man vill undersöka ett lands förhistoria. Tänk att du vill få tillgång till arkeologiska föremål och dokumentationsmaterial på olika museer bara för att upptäcka att det finns så många olika sätt att dokumentera och förvara materialet på att du inte kan fortsätta med din forskning. Eller tänk att du är en besökare i ett museimagasin, men de saker du vill se är svåra att hitta och är inte tillräckligt dokumenterade.

Ett projekt vars syfte är att lösa dessa problem har precis avslutats och kommer förhoppningsvis att göra källorna till vårt gemensamma förflutna mycket lättare att studera än förut.

ARCHES-projektet (Archaeological Resources in Cultural Heritage, a European Standard) är ett samarbete mellan nio olika politiska enheter inklusive Belgien, Tjeckien, Tyskland-Baden Wuerttemberg och Saxony-Anhalt, Island, Nederländerna, Sverige, Schweiz och Storbritannien. Projektet finansieras av European Union Culture Fund och stöds av Europae Archaeologiae Consilium (EAC). Projekt har skapat en gemensam standard för skapande och förvaltning av arkeologiska fynd och tillhörande dokumentationsmaterial. Dokumentationsmaterialet som skapas under den arkeologiska utgrävningen är lika viktig som fynden.

Dokumentationsmaterialet utgör den information som behövs för att förstå platsen. Ofta sammanställs detta material inte standardiserat vilket skapar problem när information från olika platser ska jämföras. I många länder finns heller inget system för att se till att det som blir kvar efter en arkeologisk undersökning i form av fynd och information uppordnas och förvaras på ett sådant sätt att det blir tillgängligt.

ARCHES-projektet har skapat “A Standard and Guide to Best Practice for Archaeological Archiving in Europe”. Ambitionen är att göra den till en internationell standard för skapande och uppordning av arkeologisk information och behandling och förvaring av fynd. Det innebär att människor från de deltagande staterna kommer att kunna förstå hur de kan få tillgång till dokumentation och fynd när de besöker andra länder. Detta är viktigt då det öppnar upp för forskning i hela Europa och underlättar för förståelsen av det förflutna över nationsgränser som inte hade någon betydelse för förhistoriens människor.

Standarden som har sammanställts i ARCHES-projektet kommer att göra det lättare att dela information och främja en ömsesidig förståelse för hur viktigt det arkeologiska materialet är. Den kommer också att göra det lättare för arkeologer att arbeta i andra länder, vilket är ett bra sätt att sprida nya idéer och ny kunskap om förhistorien. Detta kommer att gynna hela Europa eftersom vi alla delar de berättelser som kan berättas utifrån resterna av förhistorien.

ARCHES-projektets hemsida på engelska finns här.

Länk till svensk översättning.

Skrivet av: Annika Carlsson, Utredare – samlingsförvaltning, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Standardiseringsmöte i Paris

I början på veckan, den 30 juni till den 1 juli, hölls det nittonde mötet för WG2, det vill säga arbetsgrupp två inom Technical Committee 346 som ingår i den europeiska standardiseringsorganisationen CEN. Denna grupp är inriktad på att ta fram standards för oorganiska material inom kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet har tagit aktiv del i arbetet inom denna grupp sedan 2010.

Under två dagar skulle gruppen arbeta med att redigera och förbättra dokumentet ”Conservation of cultural heritage – glossary of technical terms concerning mortars for masonry, renders and plasters used in cultural heritage” som var ute på remiss i slutet på 2013.

Värd för mötet var CTMNC (Centre Technique de Matériaux Naturels de Construction) i Paris. På mötet var Frankrike, Spanien, Italien, Polen och Storbritannien representerade. Jag representerade Sverige och Riksantikvarieämbetet. 

Kalk, i Den ofullbordade salen, Skokloster slott. Foto Helen Simonsson 2014.
Kalk (i Den ofullbordade salen, Skokloster slott). Foto Helen Simonsson 2014.

Anledningen till att man vill ta fram egna standarder speciellt avsedda för kulturhistoriska miljöer är att standarder som är avsedda för nybyggnation sällan passar för de förhållanden som gäller för äldre byggnader och monument. I standarden, vars huvudspråk är engelska, anges termer och definitioner som är vanligt förekommande då man arbetar med kalk eller cement. De engelska termerna översätts i standarden även till franska, tyska, nederländska, italienska, grekiska och svenska. De valda språken reflekterar vilka länder som har varit mest aktiva i framtagandet och i det praktiska arbetet med standarden.

Det finns vissa formalia som ska uppfyllas i en standard. Bland annat får definitionerna inte överstiga en mening. I arbetsgruppen som arbetar aktivt och skriver dokumentet och i spegelgrupperna (som lämnar kommentarer när dokumentet går ut på remiss) ingår inte bara de flesta europeiska länderna utan också många olika professioner. Hur man definierar kalk till exempel kan bli ganska olika beroende på om det är en murare, en geolog eller en kemist som står för definitionerna. De definitionerna vi väljer ska vara godkända av så många länder och professioner som möjligt. Ibland förekommer vissa termer på ett språk som inte har någon motsvarighet på de andra. Ibland används samma begrepp men de definieras på olika sätt i olika länder eller inom olika professioner. Ibland använder man sig av olika termer men med samma definition. En del termer går tillbaks på produktnamn, som exempelvis Portlandcement och Roman cement. Dessa produkter har tillverkats sedan sent 1700-tal och tidigt 1800-tal men både framställningsprocesser och innehåll har förändrats över tid. Allt detta gör att det förekommer en hel del begreppsförvirring som man vill komma till rätta med genom en gemensam europeisk standard. Många termer har också synonymer men det är överenskommet att varje språk som är representerade i standarden bara får ha med en term per definition. I standarden eftersträvar vi konsensus och att definitionerna ska vara så kortfattade som möjligt men ändå korrekta. Målet är att ett gemensamt användningssätt av termerna ska underlätta för till exempel forskning, kulturvård, hantverk och produktion.

När ett dokument går ut på en remiss finns det en speciell blankett för kommentarer som ska fyllas i av spegelgrupperna. Det räcker alltså inte att säga att en definition inte är bra, utan man måste ange om det man vill ändra är av generell, av redaktionell eller av teknisk karaktär. Den som lämnar kommentaren måste sedan ge förslag på en bättre formulering än den befintliga och motivera varför ändringen är att föredra. På arbetsmötet går man sedan igenom alla dessa kommentarer och godkänner eller avslår eller omformulerar de föreslagna ändringarna.

På dokumentet hade det kommit in drygt 300 kommentarer under remissrundan i slutet på år 2013. Hälften av dessa kommentarer hann man igenom på det artonde mötet som hölls i Rom i slutet på januari 2014. Övriga kommentarer gick vi igenom denna vecka. Det är alltid väldigt intressant och lärorikt att följa resonemangen från andra yrkesgrupper. Vi kunde konstatera att på en tidigare remissrunda hade vi fått in fler kommentarer från yrkesverksamma inom området kalk, denna gång var det flera kommentarer som gällde Portlandcement och Roman cement. Eftersom framtagandet av en standard kan ta några år så hinner det ibland tillkomma nya personer i arbets- och spegelgrupper.

Ledare för framtagandet av denna standard är professor Rob P.J. van Hees på TNO – Netherlands Organization for Applied Scientific Research, Conservation Technology Team i Delft. Efter vårt arbetsmöte i Paris kommer han att slutredigera och förbereda dokumentet ytterligare så att det under hösten kan gå ut på omröstning för att se om det blir antaget formellt som standard inom CEN. Blir Glossary for mortars accepterad som standard i CEN blir den även automatiskt svensk standard inom SIS.

För den som vill läsa mer om det svenska arbetet med standards inom kulturmiljövården, projektet ”Bevarande av kulturarv”, kan man hitta mer information här.

Helen Simonsson

Utredare – sten, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet