Kategori: Konservering

Vad är kemikalier och lösningsmedel för något?

Vittrad sten

Inom reklam kan man ofta höra uttryck som ”helt utan kemikalier” eller ”inga lösningsmedel behövs”. Men hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen? Och hur är det när man rengör kulturarvsobjekt av sten (som runstenar, bildstenar, hällristningar, gravvårdar och så vidare), kan man göra det utan att använda sig av kemikalier eller lösningsmedel?

Kemikalie

Enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott är en kemikalie ”ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta.”

Det här innebär till exempel att står du hemma i ditt eget kök och lägger in sillfiléer i ättika, räknas ättikan inte som en kemikalie. Men om du använder din ättika för att göra rent hemma hos någon annan och tar betalt för det, så är ättika en kemikalie. (Här finns en intressant artikel om hur man kom fram till den här definitionen: Kemivärlden med Kemisk tidskrift, nummer 10, år 2001, av Martin Ragnar):

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

Lösningsmedel

Många som använder sig av ordet ”lösningsmedel” tänker ofta framför allt på organiska lösningsmedel, som exempelvis etanol och terpentin.

Men ett lösningsmedel är en vätska ”som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning.” Lösningsmedel kan vara både organiska eller oorganiska. Vårt vanligaste och viktigaste lösningsmedel är VATTEN.

Vatten fungerar som ett lösningsmedel inte bara på smutsfläckarna på våra kläder, utan även som ett lösningsmedel av sten. Tänk på uttrycket ”droppen urholkar stenen”.

Skriver en utförare i en arkeologisk rapport eller i en konserveringsrapport att denne har rengjort en sten ”utan kemikalier och lösningsmedel” kan läsaren till exempel få uppfattningen att utföraren enbart har torrborstat stenen. Men eftersom vatten är ett lösningsmedel är det viktigt att det tydligt framgår om någon har tvättat ett kulturarvsobjekt i vatten. (Det är också stor skillnad på vatten och vatten. I en rapport bör det framgå om någon har använt sig av exempelvis destillerat vatten, kranvatten eller vatten från en regntunna).

Och för att återvända till jämförelsen med sillen, jämför hur mycket tydligare det blir att skriva: ”När jag lade in 600 gram sillfiléer använde jag mig av 1 dl ättika och 3 dl vatten”, istället för ”När jag lade in sillfiléer använde jag mig inte av några kemikalier eller lösningsmedel”.

Det bästa är därför om den som skriver en arkeologisk rapport eller en konserveringsrapport –  istället för att skriva vad hen INTE använde sig av – är tydlig och skriver exakt vad hen använde sig av och hur hen gjorde.

>>Helen Simonsson, utredare – sten, konserverings- och förvaltningsfrågor, Kulturvårdsavdelningen

 

Vad ska jag välja? – om material för samlingsförvaltning

Foto: Helen Simonsson/RAÄ CC-BY

Vad ska jag tänka på när jag väljer material till en monter? Vilka plaster är lämpliga att använda som förvaringsmaterial? Vardagen för en samlingsförvaltare på ett museum består av mängder av små och stora beslut. En del av dessa handlar om vård och skötsel av föremål och samlingar. Vilka material man väljer till inredning, montrar, packmaterial och förvaringsmaterial är exempel på sådana beslut, som många gånger inte är helt enkla. Som stöd finns nu två helt nya och faktaspäckade Vårda väl-blad om materialval för samlingsförvaltare.

Val av material görs förstås utifrån många olika egenskaper. Man kanske eftersträvar ett specifikt utseende, att materialet ska vara lättarbetat, att det ska vara inbrottssäkert, vibrationsdämpande eller underlätta tillgängligheten. Därtill spelar ekonomi och miljöfaktorer alltid in. Här fokuserar vi på frågor kring bevarandeaspekterna.

Vissa material som används för utställning, förvaring och packning kan orsaka skador på museiföremål. Skador kan uppkomma genom direktkontakt eller genom att materialet avger ämnen som påverkar luftkvaliteten i till exempel en monter. Material kan naturligtvis också repa och lämna avtryck på föremål eller över tid brytas ned så att det börjar damma. Vissa skador, som till exempel att papper blir sprött, kan ta lång tid innan de blir synliga för ögat. Andra, som korrosion av metallföremål, kan ske på några veckor.

Det första av de två nya Vårda väl-bladen heter: ”Material för utställning, förvaring och packning: allmänna utgångspunkter” och beskriver vad man ska tänka på rent allmänt när man väljer material. En viktig utgångspunkt är hur låg tid materialet ska användas, vilka museiföremål det ska användas till och hur klimatet ser ut. Metallföremål kan exempelvis ta skada av svavelinnehållande material som ull och silke. Många gånger förvärras skadeförloppet om luftfuktigheten är hög. Vissa material som till exempel bubbelplast, kan vara bra vid packning men bör inte användas för långtidsförvaring. Å andra sidan händer det lätt att föremål av olika skäl förblir ouppackade under lång tid. Ett tips som kan låta självklart men som är nog så viktigt är att hålla koll på föremålet och materialet och vara uppmärksam på om de förändras på något sätt. De kanske ändrar färg, form eller börjar lukta.

Det andra bladet: ”Material för utställning, förvaring och packning: vanliga material” beskriver olika typer av material som är vanliga inom samlingsförvaltning och vad man ska tänka på inom olika materialgrupper. En del material som till exempel glas och pulverlackerad metall, är relativt neutrala med liten risk för reaktioner mellan material och museiföremål. Samtidigt används materialen sällan enskilt utan kombineras med till exempel fogmassa eller ytbehandlingar, och då behöver man undersöka så att inte dessa avger skadliga ämnen. Vissa produkter kan även vara behandlade med flamskyddsmedel eller med medel mot mögelangrepp. Ofta får man vara frågvis när man har kontakt med tillverkaren eller leverantören för att få reda på så mycket som möjligt om produkten och om hur den är tillverkad och efterbehandlad.

Foto: Gabriella Ericson/RAÄ CC-BY

Fler råd och tips om förvaltning av museisamlingar

Vad betyder det att en textil är behandlad med flamskyddsmedel? Vilka föremål kan frysas för att förhindra att skadedjur tar sig in i magasinet och hur gör man? Hur mäter man ljus? Detta är några av alla frågor du kan få svar på i Riksantikvarieämbetets Vårda väl-blad.

Vårda väl är Riksantikvarieämbetets serie rådgivningsblad med praktiska råd och tips om vård och förvaltning av kulturarv. För dig som arbetar med förvaltning av samlingar på museer finns Vårda väl-blad om:

  • Arkeologiskt material (5 blad)
  • Textil (5 blad)
  • Material (5 blad)
  • Skadedjur (2 blad)
  • Klimat och ljus (5 blad)
  • Ohälsosamma ämnen i samlingar (13 blad)

Läs mer på Riksantikvarieämbetets webb där alla blad finns för fri nedladdning: www.raa.se/vardaval

Vad gömmer sig i samlingen, del två.

Vårda väl-blad är Riksantikvarieämbetets serie med enkla, digitala rådgivningsblad, som rör vården av kulturarvet.

Museisamlingar uppvisar en stor variation av föremål, varav en del innehåller ämnen som kan vara ohälsosamma. Det kan röra sig om giftiga pigment, kvicksilver, bly, asbest eller rester av bekämpningsmedel samt ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Att dessa ohälsosamma ämnen i de flesta fall inte heller är direkt synliga för ögat kräver stor kunskap hos den som hanterar en samling. Även andra yrkesgrupper kan komma i kontakt med dessa ämnen, som till exempel städpersonal.

För att främja en säker förvaltning av föremålen och samtidigt ha en arbetsplats som är säker för personal och besökare finns nu en serie med 13 Vårda väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar att ladda ner på Riksantikvarieämbetets hemsida:  www.raa.se/vardaval

Dessa beskriver varför ett ämne är ohälsosamt, hur man ska hantera föremålen och hur man bäst skyddar sig. De beskriver också vilka samlingar som kan beröras och hur man ska förhålla sig till detta. Det finns även hänvisningar till andra källor, till exempel Arbetsmiljöverket, som har information om regler kring arbetsmiljön.

Följande Vårda Väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar finns nu tillgängliga för alla i Samla:

  • Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?
  • Märkning av giftiga föremål i samlingar
  • Kvicksilver i samlingar
  • Arsenik i samlingar
  • Naftalen i samlingar
  • Silikagel i samlingar
  • Bekämpningsmedel i samlingar
  • Diatomacéjord i samlingar
  • Asbest i samlingar
  • Bly i samlingar
  • DDT i samlingar
  • Lindan i samlingar
  • Pentaklorfenol i samlingar

Rådgivningsbladen utgör en del av Riksantikvarieämbetets arbete inom miljömålet giftfri miljö.

Riksantikvarieämbetet har under 2016 också, med hjälp av FoU-medel och tillsammans med representanter från flera museer samt Arbetsmiljöverket, utvecklat en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Denna utbildning kommer att göras tillgänglig för alla under 2017. Mer information kommer.

Utbildningen är delvis utformat som ett spel.

Kontakt:

Carola Häggström, carola.haggstrom@raa.se (Vårda Väl-bladen)

Kaj Thuresson, kaj.thuresson@raa.se (Utbildningen)

Foto: Riksantikvarieämbetet (CCBY)

Resultat av en intervjubaserad förstudie – Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys

Riksantikvarieämbetet strävar efter att höja kunskapen kring bevarandet av färg. Utförare och beställare behöver enas kring metoder och riktlinjer. CC-BY

Under hösten 2016 har förstudien Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys genomförts på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap. Resultaten föll inte ut helt enligt projektledarens förväntningar.

Om man är kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? En realistisk tidsplan? Bra sammanhållning på arbetsplatsen?

Riksantikvarieämbetet har uppmärksammat ett annat önskemål. Nämligen möjligheten för landets utförare och beställare av färgundersökningar att få en naturvetenskaplig tolkning av materialprover från byggnadsvårdsprojekt. Bakgrunden till detta, helt kort: Intresset och efterfrågan efter seminarier, kunskapsstöd och analysmöjligheter kring arkitekturbunden färg har ökat i Sverige och i Europa (globalt kan man nästan säga). Sverige har inget centralt laboratorium för färganalys som kan serva utförarna med materialanalyser. Detta har ett flertal professioner inom byggnadsvården saknat, vilket Riksantikvarieämbetet tagit fasta på.

Förutsättningar för dokumentationsarbete och färganalys
Tillbaka till fältet, där konservatorer, byggnadsantikvarier och en och annan målare behöver veta hur en miljös ytskikt ska bevaras. De är förstudiens fokusgrupp, tillsammans med beställarna av byggnadsvårdande insatser. Jag har i förstuden avlockat dem vad de behöver för stöd för att i högre grad utveckla metoder för färgundersökningar och få en vidgad arena för kunskapsbyggande arbete med färg. I intervjuer har det framkommit att det inte är analysstöd de behöver, primärt. Istället behöver alla yrkesgrupper som utför färgundersökningar, stöd att utföra dokumentation och provtagning innan ett projekt drar igång.

Verkligheten bjuder ofta på denna arbetsgång inom byggnadsvårdsprojekt: Projekteringen utförs av arkitekter eller ingenjörer. Dessa yrkesgrupper prioriterar vanligtvis inte kulturmiljövård. De har inga entreprenörer eller konservatorer med i planeringsstadiet, även om byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde. Dokumentation och materialundersökning – som skulle ha skett redan innan tillståndsansökan – blir aktiviteter förpassade till en tidpunkt i projektet när dokumentation har förlorat en stor del av sitt syfte, det att utföra rätt bevarandeåtgärder.

Detta leder oss till den retoriska frågan som texten inleddes med: Som kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? Ja!

Det behövs bra projektledare och beställare som förstår värdet av dokumentation och analys av det material som står inför bevarandeåtgärder. Vi ser tydligt behovet av ett laboratorium för färg, men det krävs en större efterfrågan som återigen är beroende av beställares initiativ.

Fokus på beställarkompetens 
Nu ska vi på enheten för konserveringsvetenskap arbeta fram kunskapshöjande strategier och skapa en plattform för färgfrågor. Högre beställarkompetens ska öka efterfrågan och kvalitet på färganalys. Samtidigt arbetar vi för att Kulturvårdslaboratoriet kommer arbeta med gästkollegors färgfrågor under 2017 och framåt!

>>Karin Calissendorff är utredare på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

 

Övning för det som inte får hända – kurs i restvärdesräddning för kulturarv

Vi ser att rök tränger ut genom dörren på Dudley Manor Museum. Det brinner där inne. Några minuter senare kommer två brandbilar och en av brandmännen frågar efter en kontaktperson. Några andra brandmän börjar dra fram brandslangar och snart tar de sig in i byggnaden. Jag står där och tänker på alla museiföremål där inne. Vad kommer att hända med dem?

Riskantikvarieämbetets konservator Erika med rökdykningsutrustning
Erika Hedhammar på kurs vid Dudley brandstation i England. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens restvärderäddning.

Tack och lov är detta bara en övning. Det är slutövningen på kursen ”Salvage and Emergency Planning Course” som jag deltog i under några dagar i oktober. Kursen arrangeras av Historic England och är tänkt att ge de som jobbar på museer, slott och historiska hus en möjlighet att förbereda sig för en brand eller översvämning. Både genom att förebygga, men även genom att veta hur man kan agera för att skadorna ska bli så små som möjligt på inredning och föremål.

Kunskap och praktiska övningar under kursen
Under kursens första dag fick vi lära oss om regelverk för band och arbetsmiljö samt övade praktiskt på samarbete genom att leda bort vatten som forsade ner från en brusten ledning i ett övningshus. Vi fick även en instruktion om hur man använder stegar på ett säkert sätt, i detta fall för att evakuera en tavla.

Vattnet forsar ut ur en lednign i huset. Vi försöker leda bort vattnet.
Här övar vi oss på att leda bort vatten från en läckande ledning i ett hus. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.
Övning att hänga upp och ta ner en tavla säkert .
Övning att evakuera tavlor säkert för både personal och tavla. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Senare under kursen fick vi en introduktion i hur man hanterar och behandlar vatten- och brandskadade föremål. Bland annat att lyfta rätt, packa säkert för evakuering och torka olika slags föremål. Det gäller att effektivt kunna ta hand om så många föremål som möjligt på kort tid och att samtidigt göra det bra och säkert för både oss själva och föremålen. Därför behöver man göra en rad prioriteringar. Det känns lite ovant för mig som konservator eftersom jag då får göra många undantag från hur jag vanligtvis hanterar föremål – noggrannhet och försiktighetsprincipen får ta en paus.

Rökdykning för att förstå brandmännens arbetssituation
Andra dagen fick jag ta på mig stövlar, tunga men väldigt bekväma kläder och en mask med tuber som först skavde och kändes klaustrofobisk. När jag väl fick lite hjälp och andades lugnt var det mest kul. Under ledning av en brandman tågade vi in på led i den rökfyllda byggnaden. Tanken var att skapa förståelse för räddningstjänstens arbete. Jag såg bara vit rök och hörde lite spridda röster. Mitt fokus var att hålla handen på axeln på personen framför mig, för att inte komma bort. Efter ett tag hade jag ingen aning om var jag befann mig i huset. De ”museiföremål” (inhandlade på loppisar) som var utplacerade i husen var det sista jag tänkte på. Jag stötte emot en tavla på en vägg och en bordskant. Om jag hade haft i uppgift att ta ut något hade jag nog haft rätt dåliga chanser att klara av det.

Hur samarbetar man in en katastrofsituation?
Inför den stora slutövningen försågs vi med dokumentation av huset och dess inventarier. Där fanns tio föremål som värderades högst. De fanns utmärkta på en planritning och hade ett kort med information om hur de skulle hanteras. Vi bestämde vilka roller vi skulle ha i gruppen. En person var samordnare för hela arbetet från museets sida. Hon fick ha den första kontakten med räddningstjänsten. Vi utsåg också gruppledare, dels för de som utförde evakueringen av föremålen och dels för de som gjorde de första vårdåtgärderna på föremålen. Sedan bildade vi undergrupper och samarbetade kring att bära ut och ta hand om föremålen. Att dessa roller var klara från början var nog en föreutsättning för att arbetet löpte smidigt.

Vad ska räddas först?
Kort information om prioriterade föremål på Dudley Manor Museum.

I vår slutövning deltog även en grupp från en räddningstjänst. Deras uppgift var att gå in och släcka branden och sedan att rädda de två människor (dockor) som fanns i huset. När det var gjort kunde de även hjälp oss med att evakuera de första och högst prioriterade föremålen. Då kom korten med instruktioner och bilder väl till pass.

Övningen blev ett långt pass där vi bar och dokumenterade husets cirka 300 föremål. Många av dessa hade blivit rejält blöta av släckvatten. Några glas hade gått sönder, så vi fick hantera en orientalisk matta med glassplitter. Jag kunde konstatera att det tar stor plats att torka så mycket föremål på ett bra sätt. Böckerna kunde vi torka i vindtunnel som byggdes av bord och byggplast med en fläkt i ena änden.

Böcker torkas effektivt i en vindtunnel.
Vindtunnel för att torka böcker. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Dagen efter övningen fick vi respons på vårt agerande kring vad som hade fungerat bra och vad vi borde ha tänkt på. Vi fick en videohälsning från räddningstjänsten med några tankar om vårt agerande. Jag tog själv med mig budskapet om vikten av att vila och äta. Vi jobbade under rätt högt tempo med många snabba beslut. Det tär på kropp och huvud. Vi blev erbjudna både vatten, kaffe och kakor, men i stundens hetta är det rätt svårt att våga bryta och ta en paus. Det är något som alla som jobbar i liknande situationer bör tänka på. Planera in pauser, avbytare och möjlighet till vätska och mat. Man jobbar betydligt mer klokt och effektivt då.

Öva restvärderäddning för kulturarv i Sverige
Jag är än en gång tacksam för att få träna dessa kunskaper om hur man agerar i en katastrofsituation.  Vid kursen hade jag sällskap av två kollegor från Brandskyddsföreningens Restvärderäddning. De var med som observatörer och vi fick alla tre ta del av kursledningens erfarenheter och tankar, samt planeringen av kursen. I England har man erbjudit den här kursen i 20 år. Många av deltagarna hade haft nytta av detta när de blivit drabbade av brand eller översvämning på sina arbetsplatser. Tanken är att Brandskyddsföreningens Restvärderäddning i Sverige nu ska erbjuda en liknande kurs för personal på museer, kyrkor och andra miljöer med höga kulturvärden.

>>> Erika Hedhammar är utredare på Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning

Samlingsförvaltning – vad är det?

Foto: Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

”Great museums use good collections management to bring objects, experiences, facts and stories together to create moments of wonder.”                                         Nick Poole på Samlingsforum 2013

Museernas samlingar är en kunskapsresurs och en del av samhällets kollektiva minne. I en museisamling finns föremål men också dokumentation och kunskap om dem. Allt detta måste någon hålla reda på så att man vet vad man har och att man kan hitta såväl föremålen som den tillhörande informationen. Man behöver också se till att föremålen hålls i så pass gott skick att de kan användas till utställning eller forskning. Då måste man försäkra sig om att samlingen förvaras i ett klimat som gör att föremål inte rostar eller bleks, och ha rutiner för att upptäcka skadedjur i tid så att de inte blir uppätna. Allt detta och mycket mer ingår i samlingsförvaltning.

Samlingarna och kunskapen om dem är i de flesta museer utgångspunkt för hela museiverksamheten. Det är därför viktigt att förvaltningen av samlingarna är väl integrerad i hela museets verksamhet.

Samlingsförvaltning som begrepp används för att beskriva en helhetssyn på arbetet med samlingar där alla inblandade yrkesgrupper arbetar mot samma mål. Syftet är att göra förvaltningen av samlingarna mer ändamålsenlig, effektiv och hållbar. Arbetet omfattar allt från insamling, gallring och vård till dokumentation och informationshantering. I samlingsförvaltningen ingår också att se till att samlingen görs tillgänglig för nutida och framtida generationer. Samlingsförvaltning bygger på att man har tydliga riktlinjer, rutiner och rollfördelningar som är kopplade till organisationens mål.

Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

Riktlinjer och standarder

I den brittiska specifikationen  PAS 197:2009 ”Code of practice for cultural collections management” beskrivs hur man kan arbeta strategisk med samlingsförvaltning. Samlingsarbetet sammanfattas i de fyra områdena

  • utveckling
  • information
  • tillgänglighet
  • vård och konservering.

Samlingsförvaltningens mål utgår från museets verksamhetsidé och sammanfattas i en policy. I policyn refererar man till de juridiska och etiska styrdokument man har att förhålla sig till.

Susanna Hillhouse, som är registrator vi National Trust for Scotland och som bland annat skrivit en handbok om PAS 197, var inbjuden till Samlingsforum i Visby i november i år och poängterade då vikten av att man överger stuprörstänkandet som kan finnas mellan avdelningar och mellan intendenter, konservatorer och dokumentationsansvariga och istället ser till helheten och en genomtänkt balans mellan olika områden.

Fler och fler museer har också börjat använda sig av standarden SPECTRUM. Standarden definierar dokumentationskrav för de viktigaste processerna inom samlingsförvaltning och följer samma övergripande ramverk som PAS 197. SPECTRUM har översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Digisam och 12 svenska museer och finns för fri nedladdning här.

Såväl stora som små museer kan ha hjälp av att ha ett övergripande ramverk att förhålla sig till och att arbeta efter SPECTRUM. Man behöver inte sätta igång med allt på en gång, utan kan börja med en enskild process om man så vill. När man ser över sina policyer, planer och processer ser man också var man har brister. Har man till exempel ingen aktuell och beslutad katastrofplan är det en högt prioriterad uppgift att arbeta fram en sådan.

Inom konservering finns en rad standarder som tagits fram i det europeiska samarbetet för standardisering CEN/TC 346 Conservation of Cultural Heritage, där Riksantikvarieämbetet är en aktiv part. Ett aktuellt exempel är en nyutgiven standard för skadedjurskontroll, som beskriver hur man skyddar sin samling mot skadegörare som gnagare, skadeinsekter och mikroorganismer.

Program för God samlingsförvaltning 2017-2019

Samlingsförvaltningen är central i museets verksamhet och viktig inte minst för att den lägger grunden för öppenhet och ger möjlighet att redovisa vad som finns i samlingen, var det finns och för att på ett medvetet och transparent sätt utveckla samlingen och samlingsarbetet för framtiden.

I kommande inlägg här på K-blogg kommer vi att fördjupa oss i några olika aspekter av samlingsförvaltning med tyngdpunkt på vård och konservering.

Läs gärna mer om Riksantikvarieämbetets arbete inom området i Program för God samlingsförvaltning 2017-1019 eller på Riksantikvarieämbetets webb.

 
Gabriella Ericson, utredare samlingsförvaltning, Riksantikvarieämbetet.

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Kemi och kulturvård i fokus

4th International congress Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH), Bryssel 6-8 juli 2016.

Bryssel bjöd på ett ganska svalt högsommarväder under veckan då ChemCH2016 gick av stapeln. European Association for Chemical and Molecular Sciences (EuCheMS: http://www.euchems.eu/divisions/chemistry-for-cultural-heritage-2/) utgör en plattform för vetenskaplig diskussion och ger en samlad europeisk röst åt flera kemirelaterade intresseområden. Den första kongressen för undergruppen Working Party on Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH) anordnade i Ravenna, Italien 2010.

Kongressens sessioner är uppdelade efter tillämpning av teknik och kemisk metod framför föremålskategori eller material. Målad konst utgör merparten av bidragen, även om inslagen av andra föremålskategorier successivt ökat i antal. Vi hoppas att de ska bli ännu mer organiskt material under konferensen nästa gång.

Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne. Foto: Yvonne Fors
Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne.  Foto: Yvonne Fors

Vad Mona Lisa egentligen döljer

Detta är tillämpning av kemiska analysmetoder på kulturarv när det är som bäst. Kongressen är känd för sin omfattande poster-session och bidragen håller hög klass. Kommittén, där undertecknad sitter som representant för Sverige utser alltid ett vinnarbidrag. Riksantikvarieämbetet bidrog tillsammans med Svenska kyrkan med postern: Light Ageing of Discoloured Manganese Stained Glass from Uppsala Cathedral. En av de mest iögonfallande posterbidragen kom från Institute for Sustainable Heritage, University College London: A Nose for Books. A New Tool to Describe Heritage Smells. Upphovspersonerna har börjat utforska och förstå lukter från kulturarvsmiljöer och föremål, som de menar också utgör en del av kulturarvet.

Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors
Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors

Under sessionerna bjöds det på allehanda intressanta föredrag om kemiska analyser av olika material metoder att mäta deras olika grad av nedbrytning. Väldigt spännande var det också att få kika närmare på vad som gömmer sig under de övre färglagren hos några välkända konstverk. När Leonardo da Vinci skapade Mona Lisa målade han helt enkelt över ett äldre motiv, som nu kunde visas med röntgenstratiradiografi. Andra konstnärers efterhandskorrigeringar i form av en förlängd arm eller ett förändrat ansiktsuttryck avslöjades också.

Nästa gång arrangeras ChemCH 2018 i Bukarest, Rumänien.

Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.
Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.

Fördjupade bindemedelsanalyser på Arkeologiska forskningslaboratoriet

I Arkeologiska forskningslaboratoriet är det ordning bland provrören.
Ordning bland provrören hos Yvonne Fors på AFL. Foto: Karin Calissnendorff CC-BY

Mitt intresse inom utvecklingsområdet för färgundersökningar har lett mig till Arkeologiska Forskningslaboratoriet, AFL, på Stockholms universitet. Där gästforskar kemisten Yvonne Fors kring materialanalys inom Hälsingegårdsprojektet. Yvonnes uppgift är att peka ut vilka bindemedel som målarna använde i inredningsmåleriet. Frågorna i projektet har varit många och Yvonne har antagit utmaningen att koka ned materialet, både i bokstavlig och i överförd mening.

Yvonne Fors har under sin karriär bland annat forskat kring Vasaskeppet och är specialist på arkeologiskt trä. Hon har lång erfarenhet av kulturhistoriskt material och har undervisat i kemi på Institutionen för kulturvård på Göteborgs Universitet. Under besöket i AFL:s labb hoppas jag få se hur hon preparerar färgprover inför bindemedelsanalys med GC-MS (gaskromatografi -masspektrometri) och FT-IR (Fourier transform infrared spectroscopy). När jag möter Yvonne i laboratoriet har GC-MS-instrumentet nått servicesmärtpunkten. Den går inte att tvinga genom en enda analys till. Yvonne har dock inget emot att beskriva processen med ord istället. Eller processerna. Metoden Yvonne använder sker i flera preparerande steg. Vägen till labbet har dock varit lång. Arbetet med ”hälsingefärgen” inleddes med ingående diskussioner med projektets deltagare kring förutsättningar kring provtagning. Avgränsningsarbetet och formuleringen av frågeställningen beskriver Yvonne som grunden till en lyckad arbetsprocess.

Varför behövdes denna avancerade analys?

I Hälsingegårdsprojektet är konservatorer med lång erfarenhet av färganalyser inblandade. Men att typbestämma bindemedel i nedbruten och oren färg är krävande. Färgskikten som var i fokus bjöd inledningsvis på ovanligt stort motstånd. De var åldrade och hade ett stort innehåll av bland annat krita som gav svårtydda svar i enklare bindemedelsanalys. Projektet kopplade därför in Yvonne Fors som kunde ta bindemedelsanalysen ett steg längre. Metoden med extraktion möjliggör för en mer precis analys i bindemedelsanalysen i GC-MS och FTIR. Extraktionsprocesserna är tidskrävande och metoden är ovanliga för färganalysarbetet som utförs på mindre labb.

Vad har Yvonne för metod?

Yvonne förklarar att denna metod inte är ny och heller inte hennes påhitt. Liknande metoder används bland annat i Sydeuropa där kemisterna inom kulturvårdsområdet inte sällan hanterar betydligt äldre provmaterial. Yvonne har däremot satt sin prägel på metoden för att den ska vara skräddarsydd för frågeställningen. Eftersom färgproverna från Hälsingegårdsprojektet innehåller en blandning av olika material, krävs det många renande steg genom extraktion. Yvonne visar mig ett avancerat flödesschema som visar vägen mot identifiering. Pappret innehåller också Yvonnes anteckningar och hon skrattar och säger att detta är ryggraden och rättesnöret som hon regelbundet checkar av mot och fingrar på. När preparaten är renade kan Yvonne köra materialet i GC-MS som ger de grafer med toppar som ger indikationer om det organiska innehållet. Nu kan Yvonne jämföra resultatet med det referensmaterial som hon tidigare analyserat enligt samma metoder och försöka hitta likheter.

Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter.
Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Kan man förenkla denna metod och applicera den i en enklare labbmiljö?

Tyvärr kan man inte skala ned processen allt för mycket. Då når man inte information om bindemedlen på den detaljnivå som är nödvändig för att få ett kvalitetssäkrat svar. Analysarbete tar tid, sammanfattar Yvonne.

Hur upplever Yvonne det interdisciplinära arbetet?

Denna fråga tycker jag, Karin, är väldigt intressant och ger mycket information om hur vi ska kunna samarbeta bättre i interdisciplinära projekt på hög nivå. Yvonne är beundransvärd i sitt engagemang i att nå framgång i samarbetsprojekt och lösa pedagogiska utmaningar. Att gemensamt mejsla fram en frågeställning för analysarbetet krävde lite tid och tålamod. Men när frågeställningarna var på plats, var Yvonne igång i Hälsingegårdarna med provtagning och skapade sig en mer holistisk upplevelse av miljön och materialet. Något som Yvonne tycker är av största vikt.

När får vi veta innehållet i ”hälsingefärgerna”?

Hälsingegårdsprojektet är finansierad av Vetenskapsrådet och forskning har krav på publicering i vetenskapliga tidskrifter, helst sådana med hög ”impact faktor”. Yvonne behöver dessutom skriva två artiklar, en som beskriver analyserna med FT-IR och en som beskriver detsamma med GC-MS. Det gör att resultaten från hennes delprojekt kommer att presentera till en bredare publik först därefter.

Besöket ökade min respekt för kemistens arbete och hoppas att Yvonne Fors kommer figurera i fler färgrelaterade projekt som skjuter fram positionerna för vårt gemensamma intresse för färg och kulturvård!

Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY
Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Projektet ”Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. I projektet ingår conservation scientists, kemister, fysiker, konservatorer, etnologer och konstvetare. Forskningledare är FD Ingalill Nyström från Göteborgs Universitet.

http://conservation.gu.se/forskning/halsingegardar

Jag som är projektledare för studien ”Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalyser” heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. Projektets främsta frågeställning är hur kulturvårdlaboratoriet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

En månad in i förstudiearbetet: Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser

Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY
Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY

I september har förstudien Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser pågått en månad. Som projektledare och ny på Riksantikvarieämbetet har den första månaden inneburit ett delvis osynligt arbete, det att lära sig att hitta och förstå. Det har också inneburit en räcka fantastiska möten och samtal. Denna blogg viger jag åt att beskriva hur ett projekt avhängigt av intervjuer kan te sig.

Vilka är frågorna och behoven i förstudien?

I december ska jag presentera en studie av vad det byggnadsvårdande fältet önskar för landets utveckling inom färganalys. Önskemålens ramar anger jag: Aktörerna får välja mellan scenarios där Riksantikvarieämbetet står fast som kunskapsnod, blir en plats där de får större användning för analysutrustning i Kulturvårdslaboratoriet och möten med andra discipliner eller – lite nyheter – utvecklar Kulturvårdlabbet till ett labb som utför analystjänster mot ersättning. De tillåts även att tänka fritt och stort.

Vilka blir tillfrågade?

De som får beskriva om sina önskemål är lite förenklat utförarna, beställarna och tillståndsgivarna. Mitt arbetssätt består i att tråla branschens åsikter genom att ringa upp personer ur ett brett urvalsperspektiv. En telefonintervju senare har jag vanligtvis fått ett sammansatt intervjuresultat med många sidospår och berättelser från verkligheten. Förutom att samtalen är informativa är de fantastiskt spännande och trevliga.

De som ställer sig först i ledet för att bli intervjuade är yrkesmänniskor som är aktiva i till exempel Färgforum och som har en koppling till Riksantikvarieämbetet. De kan ha varit med för att lobba för landets kunskapsutveckling inom APR och ser nu chansen att ge energi till ett framtida färglabb eller bättre nätverk för forskning på färg.

De som är svårare att få till samtal med tycker ofta att frågan har en allt för visionär prägel. Personerna beskriver att färgundersökningar är en del i projekten som sällan hinns med, inte finns ekonomi för eller inte anses behövas. Jag kontrar ibland med kommentaren: Men om det fanns enkla riktlinjer kring färgundersökningar och stöd för kunskapsuppbyggande insatser från myndigheterna (Länsstyreler och Riksantikvarieämbetet), skulle det bredda vägen i arbetet med dokumentation och färganalys? Kanske, blir ofta svaret. Alltid något!

Hur ska alla svar förvaltas och bearbetas?

Alla svar förkortas och stuvas in i ett större sammanhang där svaren från respektive yrkesgrupp sorteras. Den sammanlagda bilden blir mer komplex för varje samtal. Svarskolumnerna växer långsamt och parallellt pågår samtal även utanför intervjuramen.

Arbete utanför intervjuramen

Ett intressant nedslag i forskarvälden kommer göras på torsdag 29 september på Arkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet. Här jobbar nu Yvonne Fors med bindemedelanalyser kopplade till projektet om Hälsingegårdarnas inredningsmåleri. Yvonne Fors utvecklar metoder för att preparera nedbruten färg inför bindemedelsanalys, för att göra materialet lättare att avläsa. Yvonne förklarar att metoden inte är ny men modifieras nu för att passa analyserna av hälsingematerialet. Yvonnes forskning ligger i framkant vad gäller färgforskning och besöket på AFL kommer att utgöra nästa K-blogg-inlägg från mig.

 

Jag som är projektledare för studien heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på avdelningen för Konserveringsvetenskap (Kvv). Projektets främsta frågeställning är om kulturvårdslabbet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.