Kategori: Konservering

En månad in i förstudiearbetet: Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser

Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY
Kulturvårdslaboratoriet hade i augusti besök av Statens fastighetsverk och Stockholms målerikonservering. Analyser gjordes på historisk interiör färgsättning. Gästkollegornas fokus på bebyggelsens ytskikt gjorde besöket relevant för förstudien. CC-BY

I september har förstudien Byggnadsvårdens behov av labb för färganalyser pågått en månad. Som projektledare och ny på Riksantikvarieämbetet har den första månaden inneburit ett delvis osynligt arbete, det att lära sig att hitta och förstå. Det har också inneburit en räcka fantastiska möten och samtal. Denna blogg viger jag åt att beskriva hur ett projekt avhängigt av intervjuer kan te sig.

Vilka är frågorna och behoven i förstudien?

I december ska jag presentera en studie av vad det byggnadsvårdande fältet önskar för landets utveckling inom färganalys. Önskemålens ramar anger jag: Aktörerna får välja mellan scenarios där Riksantikvarieämbetet står fast som kunskapsnod, blir en plats där de får större användning för analysutrustning i Kulturvårdslaboratoriet och möten med andra discipliner eller – lite nyheter – utvecklar Kulturvårdlabbet till ett labb som utför analystjänster mot ersättning. De tillåts även att tänka fritt och stort.

Vilka blir tillfrågade?

De som får beskriva om sina önskemål är lite förenklat utförarna, beställarna och tillståndsgivarna. Mitt arbetssätt består i att tråla branschens åsikter genom att ringa upp personer ur ett brett urvalsperspektiv. En telefonintervju senare har jag vanligtvis fått ett sammansatt intervjuresultat med många sidospår och berättelser från verkligheten. Förutom att samtalen är informativa är de fantastiskt spännande och trevliga.

De som ställer sig först i ledet för att bli intervjuade är yrkesmänniskor som är aktiva i till exempel Färgforum och som har en koppling till Riksantikvarieämbetet. De kan ha varit med för att lobba för landets kunskapsutveckling inom APR och ser nu chansen att ge energi till ett framtida färglabb eller bättre nätverk för forskning på färg.

De som är svårare att få till samtal med tycker ofta att frågan har en allt för visionär prägel. Personerna beskriver att färgundersökningar är en del i projekten som sällan hinns med, inte finns ekonomi för eller inte anses behövas. Jag kontrar ibland med kommentaren: Men om det fanns enkla riktlinjer kring färgundersökningar och stöd för kunskapsuppbyggande insatser från myndigheterna (Länsstyreler och Riksantikvarieämbetet), skulle det bredda vägen i arbetet med dokumentation och färganalys? Kanske, blir ofta svaret. Alltid något!

Hur ska alla svar förvaltas och bearbetas?

Alla svar förkortas och stuvas in i ett större sammanhang där svaren från respektive yrkesgrupp sorteras. Den sammanlagda bilden blir mer komplex för varje samtal. Svarskolumnerna växer långsamt och parallellt pågår samtal även utanför intervjuramen.

Arbete utanför intervjuramen

Ett intressant nedslag i forskarvälden kommer göras på torsdag 29 september på Arkeologiska forskningslaboratoriet på Stockholms universitet. Här jobbar nu Yvonne Fors med bindemedelanalyser kopplade till projektet om Hälsingegårdarnas inredningsmåleri. Yvonne Fors utvecklar metoder för att preparera nedbruten färg inför bindemedelsanalys, för att göra materialet lättare att avläsa. Yvonne förklarar att metoden inte är ny men modifieras nu för att passa analyserna av hälsingematerialet. Yvonnes forskning ligger i framkant vad gäller färgforskning och besöket på AFL kommer att utgöra nästa K-blogg-inlägg från mig.

 

Jag som är projektledare för studien heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på avdelningen för Konserveringsvetenskap (Kvv). Projektets främsta frågeställning är om kulturvårdslabbet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

Leriga böcker, spinklersystem och fyrverkerier ur en konservators perspektiv

Hur kan konservatorer förebereda sig för katastrofer och hantera oförutsägbara händelser? Vad har konservatorer lärt sig om katastrofer sedan översvämningarna i Florens 1966? Det var temat för det amerikanska och kanadensiska konservatorsförbundets årliga möte i Montreal i maj. Jag, Erika Hedhammar och två andra svenska konservatorer, Petra Waern och Johanna Fries Markiewicz deltog i denna konferens.

Filmvisning under konferens i Kanada.
Före konferensen visades Zeffirelli´s Florece: Days of Destruction. Foto: Erika Hedhammar CC BY

Under konferensen ville man uppmärksamma att det vara 50 år sedan Florens drabbades av en stor översvämning som skadade många tavlor, skulpturer, böcker och byggander. Då, 1966, reste många amerikaner, men även svenskar, dit för att hjälpa till med arbetet. Under konferensen uppmärksammades dessa amerikaners insatser och de hyllades som ”mudd angels”. Flodvattnet som drog in över Florens var nämligen fullt av lera och smuts. Stora mängder böcker förvarades 1966 i källarvåningar. Det var en skyddsåtgärd under andra världskriget, men innebar att de blev vattenskadade under översvämningarna. Erfarenheter från Florens fortsatte som en röd tråd genom hela konferensprogrammet. Under fösta dagen visades en svartvit film från arbetena och under avslutningsceremonin ärades alla de amerikaner som hade deltagit i Florensarbetet.

Jag deltog i ett förmöte om släcksystem för museer och arkiv. Där presenterades för- och nackdelar med olika lösningar som traditionella sprinklers, vattendimma samt olika inerta gaser. Slutsatserna jag tar med mig från detta var att man bör vara noga med att definiera problemet med vilka brandrisker som finns och vad som ska skyddas innan man väljer lösning. Ofta spelar ekonomi, underhåll och vad som är tekniskt möjligt även in på valet.

Vid öppningsceremonin presenterades USA:s arbete med katastrofer och kulturarv. 2004 nämns för första gången kulturarv i US Federal Emergency Plan och sedan 2016 är kulturinstitutioner inkluderade i arbetet.

Under de följande dagarna kunde vi ta dela av många presentationer, här ett urval korta reflektioner.

  • Rijksmuseum i Amsterdam har gjort katastrofplaner som testades skarpt under de första nyinvigningsdagarna i museet. Då kom många besökare till museet och man firade med ett stort fyrverkeri, inne i museet. Det var en överraskning som inte ingick i säkerhetsplanen.
  • Amsterdam drabbades senare av ett skyfall med 40 mm på en timme och det blev vattenläckor på 17 stället i museet. Då fick man användning av sina katastrofplaner.
  • Isstormen i Kanada 1998 påverkade stora delar av samhället med exempelvis strömavbrott. I våras var skogsbranden som härjade i Alberta högst aktuell. Detta är naturfenomen som vi behöver vara beredda på, även i Sverige.
  • Första-hjälpen-åtgärder för kulturarvet efter jordbävningen i Nepal hade kunnat underlättas om man hade haft ett etablerat samarbete med internationella hjälporganisationer.
Culture cannot wait, and should not be separated from humaniterian assistance! "
Bild från Aparna Tandon, ICCROMs presentation ”Scaling-up First Aid to Cultural Heritage during a Complex Emergency: Lessons from Nepal. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Jag presenterade ett konferensbidrag som skrivits tillsammans med Lisa Nilsen om hur vi har arbetat med katastrofberedskap i Sverige de senaste tio åren. Jag kan konstatera att vi i Sverige dels är väldigt skonade från svåra katastrofer som krig och större naturolyckor, men även att vi har en fördel av att jobba i ett relativt litet land där det är lätt att skapa kontaktvägar mellan olika organisationer och myndigheter. Budskapet i vår presentation var bland annat att bra katastrofberedskap inte nödvändigtvis bygger på komplicerade och dyra installationer, utan framförallt mandat från ledningen, rutiner och engagerad personal. Två exempel på engagerad personal var konservatorskollegor från Mexiko och Grekland. Dessa eldsjälar hade med små medel åstadkommit stora förbättringar i sina museer.

Under sista konferensdagen presenterades arbeten i krigsdrabbade länder. Smithonian institute bygger för tillfället upp ett center för katastrofberedskap för kulturarv. Tanken är att de ska kunna utbilda och delta i arbeten för att ta hand om kulturarv i områden som har drabbats av naturolyckor eller väpnade konflikter.

Som avslutning kommer här några citat från konferensen:

”Nature can throw anything at you”.

“Culture is a source of livelihoods and helps to build resilience.”

Montreal, Kanada 2016
Utsikt över Montreal maj 2016. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Konferensprogrammet med abstracts.

Internationella kulturarvsbrott- hur berörs konservatorer?

Den 20:e maj 2016 pratade jag på Nordiska konservatorsförbundets årsmöte på temat Internationella kulturarvsbrott och hur konservatorer berörs av frågan. Detta är något som inte bara berör konservatorer utan alla som på något sätt kan komma i kontakt med föremål från länder i krig.

Vi har de senaste åren sett en upptrappning i förstörelsen av kulturarv i länder som Irak, Syrien och Libyen. Det har rapporterats om plundringar, förstörelse av monument och byggnader och avrättningar av personal som arbetar vid kulturarvsplatser. Handeln med stulna kulturföremål är en stor inkomstkälla för terrorism, i likhet med människohandel och handel med olja och vapen.

Konservatorer är en yrkesgrupp som kan komma i kontakt med sådana föremålstyper i samband med vård och konservering. Andra yrkesgrupper eller allmänheten bör också vara medveten om och föreberedd om situationer kan uppstå där man behöver hantera föremål från dessa länder.

Hur vet man om föremål är stulna eller olagligt införda?

red list syriaICOM (International Council of Museums) har tagit fram listor över föremålsgrupper man bör vara särskilt uppmärksam på. Listorna omfattar bl.a föremålstyper från Irak och Syrien, som t.ex. mynt från pre-islamsk period, figuriner eller bruksföremål. Listorna kan hjälpa till för en första bedömning. För att bli mer säker behöver en expert kontaktas.

Det är viktigt att man efterfrågar dokumentation och bevis på ägande vid misstanke om eventuella brott. Detta gäller alla föremål, nationella och internationella och är ingen nyhet. Det nya idag kan vara att nya föremålsgruppen finns i omlopp, samt vad pengarna från handeln med dessa föremål finanserar.

Om man kommer i kontakt med föremål som man misstänker har ursprung i länder som Syrien eller Irak och där ägandeförhållandena är okända, ska man kontakta Polisen. Polisen har en bra webfunktion där man kan anmäla brott. Skriv in i rubriken att det kan röra sig om ett internationellt kulturarvsbrott.

Man kan också kontakta Riksantikvarieämbetet för guidning: ingela.chef.holmberg@raa.se.

http://icom.museum/resources/red-lists-database/

När jag tjärade ner mig i kulturvårdslabbet

Jag och kollegan Hugo Larsson författade två Vårda väl-blad om tjära för att hjälpa användare att välja rätt kvalitet (läs mer i Hugos inlägg från februari). När våra kollegor på kulturvårdslabbet här i Visby läste dem, tyckte de att vi skulle göra ett kvalitetstest av olika typer av tjära med enbart vetenskapliga metoder, att vi för stunden skulle lägga subjektiva sinnen såsom doft och känsel åt sidan. Vi startade därför ett internt gästkollegeprojekt.

Vi började med att måla upp små prov på vanligt kopieringspapper och sedan jämföra det med hur samma prov uppför sig på trä. Vi ville undersöka hur långt tjäran tränger in i träet och till det tog vi röntgenutrustning till hjälp (samma röntgen som nyligen genomlyste Rauschenbergs get på Moderna museet). För att kontrollera resultatet klöv vi provbitarna. Vi behövde frysa ner provbitarna till minus 25 grader innan klyvning. Vi kunde nämligen inte riskera att de skulle påverkas av mekanisk värme vid själva klyvningen.

Vi behövde frysa ner provbitarna till minus 25 grader innan klyvning. Vi kunde nämligen inte riskera att de skulle påverkas av mekanisk värme vid själva klyvningen. På bilden jobbar Stefan Lindgren med klyvningen i frysrummet, rejält påpälsad förstås. Foto: Sara Norrehed, BB BY.
På bilden jobbar Stefan Lindgren med klyvningen i frysrummet, rejält påpälsad förstås. Foto: Sara Norrehed, CC BY.
Ut- och insidan av det kluvna provet. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Ut- och insidan av det kluvna provet. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Röntgenbild på furu, före och efter tjärmålning.
Röntgenbild på furu, före och efter tjärmålning. Foto: Sara Norrehed, CC BY.

Det visade sig att en enkel uppstrykning på papper är användarvänlig och kan ge snabba svar på vilken kvalitet tjäran har. Det vi kan läsa av med denna enkla metod som en kvalitetsmarkör är färg, strykbarhet och partikelinnehåll. Resultatet från pappersuppstrykningen visar även hur tjäran torkar och bildar en film på ytan. Det som de enkla testen också visade på var hur mycket som tränger igenom pappret och hur tjäran blöder utanför ett givet målat område.

Bilden visar hur det enkla papperstestet ser ut vid avläsning. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Bilden visar hur det enkla papperstestet ser ut vid avläsning. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.

Vi arbetar vidare med att undersöka enkla metoder att testa tjära och jämför resultaten vetenskapligt, det vill säga att verifiera och dokumentera resultaten, samt undersöka om den muntliga traditionen stämmer. Det är lite som de jobbar i TV-serien Myth busters, där man undersöker myter och hörsägen på ett vetenskapligt sätt. Det arbete vi nu utför ger i sin tur upphov till fler frågor som får besvaras i framtida forskningsprojekt.

Läs mer om gästkollegeprojektet.

Vad kan en vägg berätta?

När en historiskt värdefull interiör ska restaureras eller konserveras, brukar ägaren beställa en så kallad färgundersökning för att ta reda på hur väggarna har förändrats genom åren. Vilka slags färger har gårdagens målare använt? Vilka kulörer har varit på modet under husets levnad? För att få reda på det kan man göra på olika sätt. Du kanske har sett så kallade färgtrappor i äldre hus som renoverats, där årsring på årsring av husets färghistoria mödosamt tagits fram.

Nu är det förstås inte bara att börja skrapa. Det behövs flera olika discipliner i samverkan för att en färgundersökning ska bli riktigt bra och så informativ om det förflutna som möjligt. Eventuellt ska ny färg väljas med utgångspunkt i undersökningen. Konservatorer, antikvarier, arkitekter och målare, och inte minst ägaren är viktiga aktörer i processen.

Utklipp från tidningen Turist som lyder: "Analysen visade att det blå pigmentet, salongens huvudnyans, är berlinerblått."
Även Svenska Turistföreningen har fått upp ögonen för färgundersökning och är så lyriska över poesin i analysen från Statens fastighetsverk att de publicerade ett utdrag i senaste numret (Nr 1 2016) av tidningen Turist.

I snart tjugo år har framförallt konservatorer, både i Sverige men också utomlands, efterlyst mer ordning och reda på färgundersökningens område, det är inte alltid arbetena blir professionellt utförda. Framför allt önskas konsensus på hela processen och att de rätta frågorna ställs innan arbetet tar sin början. Vad är det för mening med att skrapa fram en färgtrappa utan att ställa de rätta frågorna? Hur redovisas resultat från arkivsökning, provanalyser och undersökningar på plats?

Färgtrappa, där färgen skrapats fram. Färgsnitt, där ett pyttelitet prov tagits och färglagren studeras i mikroskop.
Det är inte alltid en så kallad färgtrappa (bilden till vänster) är det bästa sättet att få fram information om tidigare färgskikt. Ett tvärsnitt från målningslager, här i förstoring i ett mikroskop, ger en komplett lagerföljd inklusive mellanstrykningar. Det i sin tur underlättar tolkning av färgtrappor och arkivkällor. Foton: Kathrin Hinrichs Degerblad.

Efter flera konferenser kring temat färgundersökningar, och mycket prat om behov av standarder, beslöt Riksantikvarieämbetet att ta tag i saken. I fjol skrev vi ett förslag om att standardisera processen och för drygt två veckor sedan samlades för första gången en europeisk expertgrupp för att börja arbetet i en teknisk kommitté under det europeiska standardparaplyet CEN (European Committee for Standardization). Vi välkomnade kollegor från fem olika länder till Stockholm och till det första mötet som höll på i två dagar. Mötesdeltagarna representerade olika intressenter – beställare, universitet/högskola, egenföretagare och myndigheter. Med benägen hjälp från den svenska standardiseringsorganisationen SIS, satte vi igång med det allra viktigaste: formulera syfte och målgrupp, och inte minst titel på förslaget.

Alla personer i arbetsgruppen sitter runt ett bord, en person står framme vid tavlan och fördelar smålappar.
Full hjärnstorm på mötet med smålappar för att få fart på diskussionen och ringa in det mest väsentliga. Foto: Edwin Verweij.

Det blir många intressanta diskussioner, inte minst språkliga, när vi ska enas. Språkkunskapen är på hög nivå: en av våra svenska experter talar både tyska och danska flytande och den norske experten har holländska som modersmål. Vi har också en expert från Storbritannien med i gruppen – det är tur eftersom allt formuleras på engelska. Engelskan har ju två distinkta ord för färg – paint som är själva målarfärgen och colour för kulören. Det gör att man måste tänka sig för i alla formuleringar. I USA har man försökt komma undan problemet och kallar därför arkitekturbundna ytskikt (ja, själva målarfärgsytorna) för finishes. Då kan även ytor med fernissa och tapeter räknas dit, vilket är en fördel.

Nu väntar några års arbete innan arbetsgruppen kan presentera en standardtext som i sin tur ska kommenteras av alla europeiska standardiseringsorganisationer. Hemläxa delades ut på mötet och i höst träffas vi igen i Helsingfors.

På kvällen andra dagen var vi några stycken från gruppen som slappnade av på en närbelägen pub. Vi var glada över allt vi åstadkommit, men också trötta och flamsiga. Då kom vi på att denna Austen-travesti kunde bli en fin introduktion till vår standard: “It is a truth universally acknowledged that an owner in possession of a good house must be in want of architectural paint research.”

Lisa Nilsen
Utredare på Kulturvårdsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Vad bör man tänka på innan man kritar sten?

Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015
Är krita alltid samma sak? Foto:Helen Simonsson CC-BY 2015

Som stenkonservator får jag ofta in frågor kring kritning av ristningar på sten. Vad bör man tänka på innan man kritar arkeologisk sten?

Det är viktigt att känna till att:

  • Att alla produkter i handeln förändras och förnyas och ny forskning kommer. En produkt som var ok 1978 är kanske inte ok 2016.
  • Att allt som läggs på en yta kan göra att framtida analyser blir svårtydda. Det bästa är att inte tillföra några produkter alls på en arkeologisk sten.

Vad är krita? I handeln finns det en mängd produkter som säljs som ”krita”. Det finns krita som används som grundering, det finns Champagnerkrita och Bolognakrita, det finns skolkrita, tavelkrita, stenkrita, trottoarkrita och asfaltskrita. Har alla dessa produkter samma innehåll? Nej! Innehåller alla dessa produkter enbart bergarten krita? Nej!

Eftersom krita inte är ett entydigt begrepp är det oerhört viktigt att en utförare (t.ex. en arkeolog, runolog eller konservator som arbetar på en länsstyrelse eller ett museums uppdrag) i sin arkeologiska rapport eller i en konserveringsrapport anger exakt vilken produkt man har använt. Det räcker aldrig att bara skriva ”stenen kritades”.

Om jag inte vet vad kritan innehåller – ska jag ändå välja att krita? I första hand ska man alltid undvika att tillsätta produkter till en sten. Men om en professionell entreprenör eller utförare har fått i uppdrag att krita i en arkeologisk sten, t.ex. en runsten eller en hällristning bör denne använda sig av en produkt av god kvalitet med känd innehållsförteckning. Får man inte tag i krita av god kvalitet bör man avstå. Har man en krita som man har fått för många år sedan av en kompis eller av en tidigare kollega, men själv inte vet vad produkten innehåller eller vad den heter, då bör man inte heller krita. Man kan inte i en rapport skriva att man har använt sig av ”Pelles krita som någon på Riksantikvarieämbetet sa var ok 1992”.

Varför är det viktigt att spara information om vilken produkt man använder sig av? När man kritar en runsten eller en hällristning bör man alltid i åtgärdsrapporten ange produktnamn (och gärna bifoga produkt-/datasäkerhetsblad). Att man ska spara och dokumentera information om vilka produkter man använder på ett kulturarvsobjekt har ingenting att göra med om produkten är miljöfarlig eller inte.

Sten har porer och ofta en skrovlig yta. Det gör att allt man lägger på en sten sugs in och är nästintill omöjligt att avlägsna. Många lägger på krita i tron att den alltid är lätt att ta bort. Men det man en gång har lagt på en sten finns ofta kvar, även efter rengöring och även om det inte är synligt för blotta ögat. (Fotografiet uppe till höger visar hur krita ligger kvar som vita fläckar i stenytans fördjupingar. Det är ett ganska tidsödande arbete att helt avlägsna krita från skrovliga ytor). Att det finns osynliga rester kvar av en produkt på en ristad sten kan göra att följdproblem kan uppstå flera år efter att man kritat, målat eller på annat sätt behandlat stenen.

Vid en analys av en sten vill man kunna bedöma vilka grundämnen eller mineraler som kommer från stenen och vilka är tillförda sekundärt. Man vill kunna bedöma vad som kan vara historiska ytbehandlingar eller rester av äldre bemålning och vad som är moderna tillägg – vad ska man vara extra rädd om och vad är lämpligt att man tar bort. Om man inte känner till att en sten har blivit kritad i modern tid kan man vid en analys felaktigt tro att vissa ämnen som kommer från kritan är bevis på en äldre bemålning. Det kan innebära dels att man feltolkar analysresultatet dels att man låter dessa kritrester vara kvar på stenen. Man brukar säga att stenen man ska analysera har blivit kontaminerad.

Vissa färgtyper, pigment, kritor, konsolideringar, hydrofoberingar och klotterskydd fungerar inte heller tillsammans. Konservatorer brukar prata om att man kan få negativa cocktaileffekter om vissa produkter kombineras, det vill säga det kan uppstå oväntade problem när en produkt läggs till ovanpå en annan.

Därför är det viktigt att alla uppgifter om vilka produkter och metoder som en konservator, runolog eller arkeolog har använt sig av på stenen, finns dokumenterade i en skriftlig rapport som sparas över tid.

Vad kan olika sorters kritor innehålla? Naturlig krita är bildad av fossila skal från mikroskopiska vattenlevande organismer. Krita kan ha något olika innehåll beroende på var i världen den är bruten, till exempel skiljer sig innehållet i krita från Champagne något från kritan som kommer från området kring Bologna. Men huvudinnehållet är kalciumkarbonat. Kalciumkarbonat är ett salt som ingår t.ex. i kalksten, krita och marmor. Kalciumkarbonat är nästan olösligt i vatten.

Krita från Champagne (Champagnerkrita) är en naturprodukt och den kritsort som man kan hitta i handeln som oftast innehåller mest kalciumkarbonat (CaCO3).  Krita från Champagne brukar innehålla ca 85-100% kalciumkarbonat och ibland lite kisedioxid (SiO2).

Krita från Bologna (Bolognerkrita, även kallad ”gesso di Bologna”) är också en naturprodukt och innehåller en blandning av kalciumsulfat (CaSO4, dvs. gips) och kalciumkarbonat. Utöver detta innehåller bolognerkritan också sulfat, kiseldioxid, aluminiumoxid, magnesiumoxid, bentonit och järn(III)oxid. Järn(III)oxid kallas ofta också för rödrost och har den kemiska formeln Fe2O3 och är en av ett antal järnoxider som finns naturligt i flera olika mineraler. Järn(III)oxid har traditionellt använts som ett pigment i färg. Har någon använts sig av Bolognerkrita på ett sten där man tänker leta efter originalpigment är det mycket viktigt att kritningen finns noterad i en rapport, eftersom man annars riskerar att tro att närvaron av järn(III)oxid är ett bevis på att stenen har rester av bemålning.

Tavelkrita oftast inte en naturprodukt utan brukar numera innehålla kalciumsulfat (det vill säga gips) och tillsatser. Det samma gäller ofta trottoar- eller asfaltskritor. Många av dessa kritor innehåller dessutom bara gips till 50%. Vad de övriga 50% av kritan består av anges sällan men är i regel tillsatser som ska göra att kritan inte smular för mycket. Man bör undvika denna typ av produkter som innehåller många olika okända tillsatser.

 

 

 

 

Kulturarv och nytt FN-ramverk för arbete med katastrofriskreducering 2015-2030

IMAG1837
Körsbärsträd i blom, Tokyo mars 2015

11-13 mars deltog jag, Erika Hedhammar, i International Expert meeting on Cultural Heritage Disaster Risk Management i Tokyo. Mötet arrangeras av Japanska kulturdepartementet, japanska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet, ICCROM och UNESCO.

Till mötet hade man bjudit in ett 50-tal talare från hela världen för att prata om kulturarv och katastrofriskreducering. Ämnet hölls brett och omfattade både naturolyckor och katastrofer som orsakas av människor som bl.a. konflikter och krig, men även kärnkraftsolyckor m.m. Programmet byggde på de fyra prioritetsområden som finns i det nya FN-ramavtalet ”Sendai Framework for Disaster Risk Reduction 2015-2030:

  • Understanding disaster risk.
  • Strengthening disaster risk governance to manage disaster risk.
  • Investing in disaster risk reduction for resilience
  • Enhancing disaster preparedness for effective response, and to Build Back Better” in recovery, rehabilitation and reconstruction.

Mitt framförande hade titeln ”Cultural heritage and disaster risk reduction in Sweden – the importance of cooperation” och låg under blocket “Strengthening Governance and Institutions to Manage Disaster Risk”. Under diskussionspasset efteråt fick jag frågor om alla delar av Sverige arbetade lika med risker, samt om museernas roll i arbetet med katastrofriskreducering. Kan de arbeta med att lära befolkningen om katastrofer?

På mötet var man intresserad av att Riksantikvarieämbetet var med i den svenska plattformen för arbete med naturolyckor. Det verkar inte särskilt vanligt att frågor om kulturarv tas upp i andra länders plattformar för naturolyckor.

Varje dag avslutades med grupparbeten för att sammanfatta viktiga slutsatser under dagens möte. Tredje dagens förmiddag fortsatte vi att formulera detta dokument utifrån de tidigare dagarnas sammanfattningar. Dokumentet kommer att färdigställas av ICCROM och UNESCO.

Fyra år efter den stora jordbävningen i Japan

12 mars var de fyra år sedan den stora jordbävningen med efterföljande tsunami och kärnkraftsolycka i Japan. Detta föranledde en tyst minut under mötet.

Under tredje dagens eftermiddag hade man bjudit in föredragshållare från Japan till ett ”Tokyo Symposium” för att berätta om arbetet efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftsolyckan 2011. De delgav oss erfarenheter från bl.a. återuppbyggnad, arkeologiska utgrävningar och omhändertagande och evakuering av konst i radioaktivt område. De hade tränat upp s.k. ”doctors” som i lag gick in och utförde första hjälpen-insatser för kulturarv i de drabbade områdena.

The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction

Efter tre dagas seminarier gick färden vidare mot Sendai och det stora FN-mötet; The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction. Mötet hade över 6 500 delegater och 40 000 deltog i de öppna evenemangen som hölls i samband med mötet. 187 stater var officiellt representerade.

Den svenska biståndsministern ledde den svenska delegationen och hon höll även ett anförande. I övrigt fanns Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, SIDA, UD, Justitiedepartementet och Lantmäteriet med. MSB hade en aktiv roll och deltog i flera paneldebatter och framträdande.

Programpasset ”Resilient Cultural Heritage” leddes av ICCROM:s GD Stefano De Caro och i panelen satt deltagare från UNESCO, japanska Riksantikvarieämbetet, Smithonian Institute, African Heritage Found och Venedigs stad. Det var ett välbesökt seminarium och frågor om Syriens kulturarv kom upp bland frågorna från publiken.

IMAG1925
Seminariet ”Resilient Cultural Heritage”, 15 mars 2015, Sendai Japan.

Jag lyssnade på ett par andra programpass om utbildning och turism, där det finns en dela att lära och inspireras av för kulturvårdssektorn.

FN-mötet avslutades med att ett nytt ramavtal hade förhandlats fram.
I det nya avtalet nämnts kulturarv bl.a. i dessa punkter:

  • Understanding disaster risk:
    d) Systematically evaluate, record, share and publicly account for disaster losses and understand the economic, social, health, education, environmental and cultural heritage impacts, as appropriate, in the context of event-specific hazard-exposure and vulnerability information;
  • Investing in disaster risk reduction for resilience:
    d) Protect or support the protection of cultural and collecting institutions and other sites of historical, cultural heritage and religious interest.

Studiebesök

Under dagarna i Japan besökte vi även Miyagi Prefectur och staden Kasenuma. Där finns ett museum som skildrar jordbävningen och tsunamin 2011. Man har byggt upp en modell över landskapet där tsunamin trängde in och gjort en utsiktsplats. Museet har samlat in skräp som tsunamin fört med sig in i området. Det var förvridna cyklar, tvättmaskiner och allt möjligt bråte. De krafter som verkat på materialet var ofattbara. På väggarna hade man en rad fotografier från området, allt för att minnas hur det verkligen såg ut efter katastrofen.

IMAG1873
Permantent utställning om jordbävningen och tsunamin 2011 på Rias Ark Museum of Art.

I staden Kasenuma hade en stor grupp barn ställt upp sig för att spela trummor och utföra en lejondans. I Japan finns många liknande traditioner med danser och sånger. Jordbävningar och andra katastrofer har påverkat det immateriella kulturarvet svårt då de som utövar dessa har dött och därför inte kan föra traditionerna vidare. Dessa traditioner har på vissa ställen varit ett sätt att ta sig vidare gemensamt efter en katastrof. Där har kulturarvet varit en enande och stärkande faktor.

IMAG1890
Lejondans i staden Kasenuma, Miyagi Prefectur.

För mig var de båda mötena och studiebesöken intressanta och lärorika upplevelser med många nya kontakter och uppslag. Det stärker uppfattningen om att samarbetet om dessa frågor kan bli ännu bättre och att arbetet med kulturarv i den nationella plattformen för naturolyckor är viktigt.

Erika Hedhammar, utredare risker, Riksantikvarieämbetet

UN World Conference on Disaster Risk Reduction
Nya ramverket, Sendai Framework for Disaster Risk Reduction
Sendai declaration
Biståndsministerns anförande i Sendai
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps rapportering om mötet i Sendai

Rengöring – vad är smuts och vad är patina på sten?

Halvt rengjord sandstensfasad. Foto Helen Simonsson CC-BY.
Halvt rengjord sandstensfasad. Foto Helen Simonsson CC-BY.

Sten åldras, utseendet och egenskaperna förändras över tid. Ingen rengöring kan återföra ett material till sina ursprungliga egenskaper. Sten behåller sitt nyligen rengjorda utseende en mycket kort tid. Åldrande och påverkan av väder och vind sätter igång omedelbart.

Vad är rengöring?

Rengöring definieras som borttagandet av ”oönskat” material. Vid rengöring måste man definiera vad man anser är oönskat material och motivera varför detta ska tas bort. Dilemmat vid rengöring är att oftast försvinner inte enbart det ”oönskade” materialet utan även material eller ytor som man vill skall vara kvar. Därför måste man komma överens inför en rengöring om vad det är man vill prioritera eller uppnå.

Hur ser åldrings- eller vittringsprocessen ut?

Åldrandet är en naturlig process då materialförlust inträffar, pålagring byggs upp och andra förändringar sker. Det sker genom 1) materialförlust: ytmaterial eroderar, skarpa kanter och konturer blir mjukare. 2) Lagring: deposition av luftburna partiklar och biokolonisation (påväxt) äger rum. 3) Förändringar: mineralogiska förändringar sker i sten, på ytan på grund av växelvis väta och torka samt på grund av biologisk påväxt.

Vad är nedsmutsning?

Nedsmutsning är en process som kan inkludera deponering av luftburna partiklar på ytan av en sten eller byggnad. Det kan även vara biokolonisation av olika organismer såsom alger, bakterier, svampar och lavar. Typen av nedsmutsning och föroreningar har förändrats över tid, till exempel så var sot vanligare förr. Klimatförändringarna kan komma att påverka vilka olika typer av biologisk påväxt vi kommer att få i framtiden och hur fort denna påväxt kommer att ske.

Vad är patina?

Patina är ”ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder.” Graden av önskvärd patina har ofta varierat med olika restaureringsideal och är ibland en fråga om tycke och smak. Patina kan bidra till att vi tycker att äldre byggnader eller monument är vackra. Patina uppstår på grund av mineralogiska förändringar, biologisk påväxt och nedsmutsning. Ibland har patinan en stabiliserande effekt på det underliggande stenmaterialet, att avlägsna detta lager kan ibland medföra att man tar fram ett nytt lager av stenen till ytan, ett lager som är känsligare för vittring.

Det som är viktigt men som ofta är svårt att särskilja är vad som är ett acceptabelt åldrande och vad som är ett accelererat vittrande. För att avgöra detta kan man ta hjälp av en professionell stenkonservator som kan besöka objektet in situ och titta på de särskilda förutsättningarna som objektet har.

Vad orsakar missfärgning?

Missfärgning av en stenyta eller stenfasad beror vanligtvis på grund av en eller flera av dessa orsaker:

  • Biologisk nedsmutsning – alger, svamp, lav och bakterier koloniserar sten. Olika arter föredrar olika levnadsförhållanden.
  • Metaller – i sten kan det finnas naturligt järn eller mangan som blöder eller rostar. Den här processen kan bli ännu mer synlig efter en rengöring. Det kan också vara järndubbar, bronsdetaljer eller koppartak på en byggnad som orsakar missfärgning på fasadstenen.
  • Partiklar – nedfall från bilavgaser, havssalt och andra partiklar som kommer via luften eller regn.

Varför rengöra?

Vilka skäl kan finnas för rengöring? Ofta anges estetiska skäl, att man tycker att det ser ”ovårdat” ut, att man kan tro att en icke rengjord sten eller fasad är negligerad eller ”lider av” bristande underhåll. Andra skäl kan till exempel vara säkerhetsskäl (som att ta bort hala alger eller mossa på trappor och gatsten, eller ta bort geting- eller fågelbon). Man kan också ha bevarandeskäl, rengöring kan då:

  • vara en del av ett vård- och underhållsprogram och för att kunna inspektera och utvärdera byggnadens, monumentets eller stenarnas tillstånd.
  • syfta till att få bort skadliga ämnen eller material, såsom exempelvis salter, fågelspillning, påväxt, smuts eller depositioner.
  • avse att avlägsna graffiti, klistermärken eller paraffinfläckar från marschaller, eller annat som människor orsakat och som påverkar utseendet negativt.

Risker vid rengöring

En större medvetenhet om vilka typer av skador överambitiös rengöring medför, om vissa kemikaliers hälsorelaterade problem och om nackdelarna med stora mängder vatten, gör att man numera har en försiktigare hållning till rengöring.Rengöring kan skada eller förändra stenens utseende (kulör eller valör) och struktur. Om man bestämmer sig för att rengöra ett stenmonument eller en byggnad med kulturhistoriska värden bör man i ett vård- och underhålls-, åtgärds- eller i ett konserveringsprogram ange vilka metoder som är lämpliga med tanke på objektets eller stenens speciella förutsättningar. Man bör tänka på att skador kan uppstå både under och efter rengöringen. Rengöring av sten kan orsaka att en stenyta blir grövre, mineralerna förändras och att mer vatten kan tränga in i stenen, vilket kan bidra till snabbare påväxt efter rengöringen. Ibland kan även vittringsprocesser accelerera efter en rengöring. Tyvärr blir skadorna ibland inte synliga förrän långt efter rengöringen och  kan därför vara svåra att sätta samma med en felaktig metod eller ett olämpligt materialval. Därför är noggrann dokumentation av valda material och metoder viktigt.

Upprepad rengöring eller partiell rengöring kan medföra att visa partier av en sten eller en fasad reagerar annorlunda än resten och att detta parti fortsättningsvis alltid kommer att avvika från omgivande sten både till utseendet och till egenskaperna. Därför bör man alltid fundera på hur man skall genomföra sin rengöring för att den inte ska skapa oönskade visuella effekter. Till exempel kan man på en fasad rengöra från fog till fog eller välja att ”tona ut”, patinera eller på annat sätt skapa en mjuk övergång mellan rena och smutsiga områden. Hårdhänt rengöring kan orsaka att originalpigment eller en stenmästares ursprungliga verktygsspår går förlorade. Rengöring kan både dra upp salter eller missfärgande mineraler inne i stenen till ytan och göra naturliga defekter synligare. Om en fasad, ett kvarter eller monument utformats som en helhet men olika fastighetsägare eller förvaltare väljer att genomför rengöring vid olika tillfällen kan skillnader uppstå i stenytorna som inte kommer att utplånas över tid.

Många rengöringsmetoder – vattenbaserade, kemiska och mekaniska

Det finns många olika rengöringsmetoder. Många av de modernare metoderna som erbjuds idag, är ännu inte utvärderade över tillräckligt lång tid eller är tillräckligt beprövade på känsliga byggnader eller monument med stora kulturhistoriska värden och bör därför undvikas på den typen av objekt tills mer forskning gjorts. En stenkonservator kan hjälpa till med att beskriva olika för- och nackdelar med olika metoder. Den enklaste metoden som brukar rekommenderas vid mindre nedsmutsning, som man oftast kan göra själv och som man alltid ska börja med innan man överväger aggressivare rengöringsmetoder, är en borste och rent vatten. Försäkra dig först om att det inte förekommer sprickor eller bortfall av fogbruk som kan medföra att vattnet kan tränga in och på så sätt medföra större skador. Använd endast så mycket vatten som behövs, inga större mängder. Vattenbegjut aldrig en stenyta om det finns risk för frost. Använd aldrig stålborstar utan enbart mjuka borstar! Sluta borsta direkt om ytan repas, börjar sanda eller grusa.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och en av de fem i rungruppen.

Hur kan man hjälpa till att bevara våra runstenar?

runstensvårdFoto: Helen Simonsson 2014, CC-BY.

Enligt Kulturmiljölagen delas ansvaret för kulturmiljön av alla. Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet får göra de åtgärder som behövs för att vårda fornlämningarna – men alla kan bidra till bevarandearbetet. Av Sveriges kända runinskrifter är det cirka 1500 runstenar, block eller hällar som befinner sig utomhus i landskapet. Hos Riksantikvarieämbetets Kulturvårdsavdelning i Visby finns en tvärvetenskaplig arbetsgrupp kallad ”Runverket” som är specialiserad på runstenar. Den består av fyra personer med olika utbildning och bakgrund, (två runforskare, en arkeolog och en stenkonservator). Det finns ingen möjlighet för rungruppen att själva resa runt i Sverige och hålla undan allt sådant som gynnar påväxt, som löv, fågelspillning eller vatten som blir kvar på stenytan. Riksantikvarieämbetet har därför sedan 1990-talet tagit hjälp av lokala runstensfaddrar som kan hålla stenarna under uppsikt och på så sätt bidra till runinskrifternas bevarande.

Ren luft, fukt och näring ger påväxt

I princip all sten som står utomhus blir beväxt av lav, alger och mossa. Och det går fort för en sten att få påväxt, speciellt om förutsättningarna är de rätta. Lav gillar till exempel ren luft. Alger och mossa gillar fukt och skugga. Fukt+ näring=påväxt. Påväxten går fortare om löv, gräsklipp och fågelspillning som ger näring och håller kvar fukt får ligga kvar på stenytan. Påväxten går också fortare om stenen står skuggad av högt gräs, träd och buskar. Med de pågående klimatförändringarna som ger mildare och våtare vintrar (och därmed längre växtperioder) kan vi dessutom räkna med ännu mer påväxt och snabbare förbuskning av landskapet än vad vi har haft tidigare. Då blir det ännu mer viktigt att arbeta förebyggande och att vi alla hjälps åt.

Borttagning av redan etablerad påväxt

Hårdrengöring (det vill säga när all påväxt och modern färg avlägsnas) sliter på en runsten och ska därför göras mycket sällan, gärna så sällan som vart 20-30:e år. Den här typen av rengöring är inget som kan göras av en volontär utan det utförs av en professionell stenkonservator. Ofta gör man den här typen av konservatorsrengöring när man har något annat forskningsprojekt på gång, till exempel i anslutning med att en runolog ska tolka om runorna, när inskriften ska målas om eller om stenen ska dokumenteras, till exempel 3D-skannas.

Förebyggande arbete bäst

De lavsorter som först etablerar sig på en hårt rengjord runsten kallas för pionjärarter. De kan vara mycket mer aggressiva och förstöra stenen mer än de lavsorter som kommer senare. Genom att ha alltför täta rengöringscykler utsätter man stenen oftare för dessa pionjärarter. Det är en av anledningarna till varför man vill hårdrengöra runstenar så sällan som möjligt.

En annan anledning är att vid hård rengöring försvinner lite av stenen och ytan blir grövre. På en grövre yta växer det lättare. Man kan alltså hamna i en ond spiral av allt tätare rengöringar och allt mer och fler tuffare lavsorter.

För att möjliggöra att dessa hårdrengöringstillfällen blir så sällsynta som möjligt så är det bästa för stenen att man arbetar förebyggande och tar bort sådant som orsakar påväxt. Detta kan volontärer hjälpa till med.

Runstensfaddrar och skötsel

Runstensfaddrarna kan bidra med lättare markskötsel, som till exempel gräsklippning eller röjning av sly som växer för nära stenen. (Observera att man inte får göra större ingrepp som att ta ned träd till exempel, på någon annans mark).

Har mycket jord, smuts, löv, klippt gräs, fågelspillning, lav eller mossa samlats på stenen kan en runstensfadder vattentvätta stenen försiktigt med vanligt vatten och en mjuk panelborste eller diskborste. Blöt stenen nerifrån upp så att inte mörka rinningar eller fläckar skapas.

Var dock vaksam på om stenen sandar eller grusar. Ser du att det lossnar material eller om borsten repar stenen det allra minsta – avbryt borstandet omedelbart. Vattentvätta aldrig en sten om det finns risk för nattfrost eftersom det kan ge upphov till frostsprängningar vilket skadar stenen!

Fotografera

Dokumentation av runstenarna är viktigt. Många av Sveriges runstenar saknar nytagna fotografier.  Tycker man om att fotografera runstenar kan man under september månad delta i tävlingen Wiki Love Monuments.

Instruktioner om hur man gör finns hos Wikimedia.

Rapportering

Runstensfaddrarna är våra ögon och öron ute i landet. Till runstensfaddrarnas uppgifter hör att rapportera till oss i rungruppen eller till länsstyrelsen om något allvarligt händer med en sten, till exempel om den skulle bli påkörd, utsättas för skadegörelse eller på annat sätt gå sönder. Det finns inga blanketter att fylla i utan upptäcker man något anmärkningsvärt kan man skicka ett vanligt mejl, eventuellt kompletterat med ett fotografi på stenen, till sin länsstyrelse eller till helen.simonsson@raa.se (eller till någon annan i rungruppen på Riksantikvarieämbetet).  (Man behöver däremot inte rapportera in att det växer lav eller att man tvättat runstenen). Mer information om runstensvård kommer att komma under 2016 på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Vill man läsa mer om fornlämningsvård kan man ladda ner ”Handbok i fornminnesvård”.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och är en av de fyra i rungruppen.

Standardiseringsmöte i Paris

I början på veckan, den 30 juni till den 1 juli, hölls det nittonde mötet för WG2, det vill säga arbetsgrupp två inom Technical Committee 346 som ingår i den europeiska standardiseringsorganisationen CEN. Denna grupp är inriktad på att ta fram standards för oorganiska material inom kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet har tagit aktiv del i arbetet inom denna grupp sedan 2010.

Under två dagar skulle gruppen arbeta med att redigera och förbättra dokumentet ”Conservation of cultural heritage – glossary of technical terms concerning mortars for masonry, renders and plasters used in cultural heritage” som var ute på remiss i slutet på 2013.

Värd för mötet var CTMNC (Centre Technique de Matériaux Naturels de Construction) i Paris. På mötet var Frankrike, Spanien, Italien, Polen och Storbritannien representerade. Jag representerade Sverige och Riksantikvarieämbetet. 

Kalk, i Den ofullbordade salen, Skokloster slott. Foto Helen Simonsson 2014.
Kalk (i Den ofullbordade salen, Skokloster slott). Foto Helen Simonsson 2014.

Anledningen till att man vill ta fram egna standarder speciellt avsedda för kulturhistoriska miljöer är att standarder som är avsedda för nybyggnation sällan passar för de förhållanden som gäller för äldre byggnader och monument. I standarden, vars huvudspråk är engelska, anges termer och definitioner som är vanligt förekommande då man arbetar med kalk eller cement. De engelska termerna översätts i standarden även till franska, tyska, nederländska, italienska, grekiska och svenska. De valda språken reflekterar vilka länder som har varit mest aktiva i framtagandet och i det praktiska arbetet med standarden.

Det finns vissa formalia som ska uppfyllas i en standard. Bland annat får definitionerna inte överstiga en mening. I arbetsgruppen som arbetar aktivt och skriver dokumentet och i spegelgrupperna (som lämnar kommentarer när dokumentet går ut på remiss) ingår inte bara de flesta europeiska länderna utan också många olika professioner. Hur man definierar kalk till exempel kan bli ganska olika beroende på om det är en murare, en geolog eller en kemist som står för definitionerna. De definitionerna vi väljer ska vara godkända av så många länder och professioner som möjligt. Ibland förekommer vissa termer på ett språk som inte har någon motsvarighet på de andra. Ibland används samma begrepp men de definieras på olika sätt i olika länder eller inom olika professioner. Ibland använder man sig av olika termer men med samma definition. En del termer går tillbaks på produktnamn, som exempelvis Portlandcement och Roman cement. Dessa produkter har tillverkats sedan sent 1700-tal och tidigt 1800-tal men både framställningsprocesser och innehåll har förändrats över tid. Allt detta gör att det förekommer en hel del begreppsförvirring som man vill komma till rätta med genom en gemensam europeisk standard. Många termer har också synonymer men det är överenskommet att varje språk som är representerade i standarden bara får ha med en term per definition. I standarden eftersträvar vi konsensus och att definitionerna ska vara så kortfattade som möjligt men ändå korrekta. Målet är att ett gemensamt användningssätt av termerna ska underlätta för till exempel forskning, kulturvård, hantverk och produktion.

När ett dokument går ut på en remiss finns det en speciell blankett för kommentarer som ska fyllas i av spegelgrupperna. Det räcker alltså inte att säga att en definition inte är bra, utan man måste ange om det man vill ändra är av generell, av redaktionell eller av teknisk karaktär. Den som lämnar kommentaren måste sedan ge förslag på en bättre formulering än den befintliga och motivera varför ändringen är att föredra. På arbetsmötet går man sedan igenom alla dessa kommentarer och godkänner eller avslår eller omformulerar de föreslagna ändringarna.

På dokumentet hade det kommit in drygt 300 kommentarer under remissrundan i slutet på år 2013. Hälften av dessa kommentarer hann man igenom på det artonde mötet som hölls i Rom i slutet på januari 2014. Övriga kommentarer gick vi igenom denna vecka. Det är alltid väldigt intressant och lärorikt att följa resonemangen från andra yrkesgrupper. Vi kunde konstatera att på en tidigare remissrunda hade vi fått in fler kommentarer från yrkesverksamma inom området kalk, denna gång var det flera kommentarer som gällde Portlandcement och Roman cement. Eftersom framtagandet av en standard kan ta några år så hinner det ibland tillkomma nya personer i arbets- och spegelgrupper.

Ledare för framtagandet av denna standard är professor Rob P.J. van Hees på TNO – Netherlands Organization for Applied Scientific Research, Conservation Technology Team i Delft. Efter vårt arbetsmöte i Paris kommer han att slutredigera och förbereda dokumentet ytterligare så att det under hösten kan gå ut på omröstning för att se om det blir antaget formellt som standard inom CEN. Blir Glossary for mortars accepterad som standard i CEN blir den även automatiskt svensk standard inom SIS.

För den som vill läsa mer om det svenska arbetet med standards inom kulturmiljövården, projektet ”Bevarande av kulturarv”, kan man hitta mer information här.

Helen Simonsson

Utredare – sten, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet