Kategori: Konserveringsvetenskap

K-podd 51: Om konserveringens konst

Det här avsnittet K-podd har vi gjort inför Konserveringens dag, som i år  inträffar den 13 oktober. Vad innebär det att jobba som konservator idag? Hur har professionen utvecklats sedan 1980-talet? Hur beskriver konservatorerna själva var passionen för yrket kommer från?

Dessutom får vi bland annat höra om utmaningen i att bevara en fudgetårta som museiföremål, om restaureringen av Nationalmuseum och om att kunna ha titeln valkalvsinteriörkonservator på sitt cv.

På plats kring poddbordet finns Karin Hermerén, avdelningschef för konservatorerna på Moderna museet, Ewa Björdell vid Stockholms Målerikonservering och Gunilla Lagnesjö, chef för enheten Samlingar och utställningar på Riksantikvarieämbetet.

Här kan du läsa mer om Konserveringens dag 2019. K-podd hittar du även på strömningstjänster och i din mobil-app för podcaster, där du kan prenumerera och lyssna tillbaka på tidigare avsnitt.

Riksantikvarieämbetet at the 2nd IPERION CH Training Camp

Near infrared hyperspectral imaging (HSI), used to analyze a wooden panel painting. Photo: Elyse Canosa

Riksantikvarieämbetet was represented at the 2nd IPERION CH Training Camp in Provins, France from 19 – 23 March, 2018. Organized by the French Laboratory of Research on Historical Buildings (LRMH) and the French National Centre for Scientific Research (CNRS), the Training Camp focused on educating conservators and heritage scientists on the theory and practical use of seven different mobile instruments designed for non-invasive analysis of cultural heritage. The week-long course took place entirely within the St. Ayoul Church, which provided case study material for each technique. The tools used are briefly described below.

The Training Camp is part of the IPERION CH consortium (Integrated Platform for the European Research Infrastructure ON cultural Heritage), which intends to establish a multinational infrastructure of heritage science research. One major goal of IPERION CH is to provide access to scientific techniques for cultural heritage analysis. Many of these techniques are portable and are part of the MObile LABoratory network, or MOLAB. Another major goal is to provide educational outreach in the form of hands-on instrument training. All of the analytical techniques used during the 2018 Training Camp are part of the MOLAB network, and each instrument is maintained and operated by its own dedicated research group.

Exterior of the St. Ayoul Church. Photo: Elyse Canosa

The course was divided into lectures and practical hands-on sessions for each instrument. On the first day, each research group gave a short presentation on the theory behind its respective MOLAB tool. As many of these techniques are not found in typical conservation or scientific research laboratories, the presentations were necessary to establish a solid general understanding of their principles and applications. For the remaining days of the course, the students were divided into small groups and rotated to different stations within the St. Ayoul Church. Each station focused on one particular instrument as well as a single case study in the church, providing the students with practical information on the setup, data collection, and post-processing analysis for each tool. The data collected during these case studies will help with conservation efforts of the church.

Mobile Nuclear Magnetic Resonance (NMR MOUSE), used to analyze the church wall. Photo: Elyse Canosa

Mobile Nuclear Magnetic Resonance (NMR MOUSE) is from a research group at RWTH Aachen University in Germany and was used to assess water content in the walls of the church. Rising water and soil levels in Provins has led to noticeable water damage in parts of St. Ayoul. Using a permanent magnet and a radiofrequency coil, NMR MOUSE can provide non-invasive information on the distribution and nature of water in a material up to a depth of 25 millimeters beneath the surface. Such data indicates if the water is bound to the material (the church wall, in this case) or if it is free and can therefore be dried. NMR MOUSE can also indicate the presence of different material layers such as varnishes, binders, and paints, but does not provide chemical characterization.

Digital Holographic Speckle Pattern Interferometry (DHSPI), used to analyze a wall painting. Photo: Elyse Canosa

Digital Holographic Speckle Pattern Interferometry (DHSPI) is from the Foundation for Research and Technology (FORTH) Institute of Electronic Structure and Laser (IESL) in Greece. During analysis, a laser is reflected off an object and subsequently collected by the instrument. This laser provides information on active surface defects such as propagating cracks, and was used to assess the condition of a wall painting affected by water in St Ayoul. The DHSPI software produces real-time constructive and destructive interference patterns from the laser, and breaks in these patterns indicate the presence of active surface defects. DHSPI can also be used to determine the effects of temperature, relative humidity, pollution, vibrations, and loans on objects.

Terahertz Time Domain Imaging (THz-TDI) is from the Center for Research on Preservation (CRC) in France and can image sub-surface layers of an object. Using terahertz radiation, this technique allows for the non-invasive imaging and depth profiling of materials and layers that cannot be seen with infrared or x-ray sources. Examples of use include the identification and depth determination of a sub-surface gold leaf layer on a wall painting, and the imaging of paint and adhesive interfaces in multi-layered canvases.

Stimulated Infrared Thermography (SIRT), used to analyze w wall mural. Photo: Elyse Canosa

Stimulated Infrared Thermography (SIRT) is from CRC and involves lightly radiating an object with a heat generating light source, then imaging the diffusion of heat with an infrared camera. As different materials diffuse heat differently, this visual map provides information on the locations of sub-surface voids and air pockets in an object. The presence of an air pocket may indicate that parts of the object surface are beginning to detach from the bulk. Fragile wall paintings line the St. Ayoul Church, and SIRT helped to determine areas of the walls containing air pockets that may require stabilization treatment.

Integrated X-Ray Diffraction and Fluorescence (XRD-XRF), used to analyze w wall mural. Photo: Elyse Canosa

Integrated X-Ray Diffraction and Fluorescence (XRD-XRF) is from Centre de Recherche et de Restauration des Musees de France (C2RMF). It combines two analytical techniques that are commonly used in heritage science research (XRD and XRF) to analyze the elemental composition and crystalline structure of materials. Both techniques are compact and portable as they are placed on a platform supported by a tripod, and both use the same x-ray source. For the St. Ayoul case study, the XRD-XRF device was used to identify pigments in the fragile wall paintings.

Data processing for HSI. Photo: Elyse Canosa

Near Infrared Hyperspectral Imaging (HSI) is from CRC and was used to image a wooden panel painting to determine areas where the painting had been treated. Using an infrared light source, camera, and an imaging spectrometer, HSI scans a large segment of the object using a pushbroom scanner, collecting a spectrum for each pixel of the imaged object. As many pigments are transparent to infrared light, this technique helps to view subsurface layers on paintings, such as underdrawings. HSI may also be performed using a visible light source which gives information on colorimetric data of an object. This can ultimately be used to monitor color changes of an object over time.

Optical Coherence Tomography, used to analyze an easel painting. Photo: Elyse Canosa

Optical Coherence Tomography (OCT) is from a research group at Nicolaus Copernicus University in Poland. An infrared light source is used to illuminate an object and an interferometer assesses the light reflected back into the instrument. This reflectance data provides information on the distance of an interface from the instrument. In practice, it is used to non-destructively observe layered structures like varnished paintings and was employed to calculate varnish thicknesses in different areas of an easel painting in St. Ayoul. OCT can also be used to observe underdrawings, glazed ceramics, and real-time cleaning processes.

The IPERION CH Training Camp was an excellent opportunity to learn more about fascinating portable techniques for cultural heritage analysis. While these instruments are not common laboratory tools, the MOLAB network allows institutions to submit proposals for projects that require such specialized on-site analysis. More information about MOLAB and the proposals can be found through the IPERION CH website: http://www.iperionch.eu/molab/.


Fanor från slaget vid Narva

Tre fanor och en vimpel från slaget vid Narva undersöks ingående när en av Armémuseums textilkonservatorer Johanna Nilsson är gästkollega hos Riksantikvarieämbetet. De ryska troféerna som togs vid slaget vid Narva år 1700 står i fokus i undersökningen, som syftar till att ta reda på hur de bäst kan konserveras.

Armémuseum äger världens största samling av militära fanor från 1600- och 1700-talet, som har tagits som troféer i strid. Fanorna är tillverkade i siden och många av dem har ett fantastiskt måleri, men för många av fanorna är både sidenet och måleriet i mycket dåligt skick och behöver konserveras.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum


Hur har fanorna målats och med vad? Under gästkollegeprojektet används olika analysmetoder (såsom FTIR och SEM) för att ta reda på just det så att fanorna kan konservaras på bästa sätt. Bland annat jämförs styrkan i silketrådarna med nya silketrådar för att få en uppfattning om hur de klarar hantering och eventuell rengöring. För att få en smutsig och skrynklig fana slät och ren är den vanligaste metoden att man använder en mycket försiktig tvätt i vatten. För att måleriet inte ska skadas under tvätten har man tidigare penslat på bivax löst i terpentin, men eftersom vaxet gör måleriet mörkare och är omöjligt att få bort ska andra metoder utvärderas för att isolera måleriet inför våtrengöring.

Vad vi kan utläsa hittills

Efter de två första veckorna har vi fått några resultat. Från mikroskopbilderna har vi kunnat se silket som ligger i mitten av provet omgivet av bindemedel och ibland flera olika färglager. Fanorna är bemålade på båda sidor och ibland är det olika gröna färger som använts på de olika sidorna. Hittills har vi med hjälp av SEM kunnat se att måleriet innehåller guld, silver och koppar.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Med FTIR har vi sett att proverna innehåller bland annat olja och kaolin. Dragtester har visat att silketrådarna från en av fanorna är väldigt mycket svagare än tråd från nytt siden. Det återstår att jämföra finleken på de olika trådarna för att kunna göra resultaten mer jämförbara. Vi kommer också att utföra olika tester för att se hur måleriet och silket reagerar på fukt och vatten samt försöka isolera måleriet från vatten för att få ett grepp om hur reversibla dessa isoleringsmetoder är.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Hösten 2018 kommer de fyra fanorna att visas i en utställning på Armémuseum och förhoppningsvis ska resultatet från analyserna och konserveringen leda till en vetenskaplig artikel så småningom.

//Johanna Nilsson
Filosofie doktor, PhD
Textilkonservator Armémuseum

Europeisk standard för färgundersökning

Avery Library´s utställning WET PAINT!! med böcker och material från 18- och mitten av 1900-talet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY


På 6th Architectural Paint Research Conference 2017, 15-17 mars i New York, presenterade Kathrin Hinrichs Degerblad och Lisa Nilsen på Riksantikvarieämbetets delresultat i arbetet med standardisering. Hinrichs Degerblad och Nilsen deltar i WG 13 (CEN/TC346), den europeiska arbetsgruppen som delvis var samlad på konferensen på Columbia University.  

Under en treårsperiod arbetas en standard fram för undersökning av arkitekturbundna ytskikt. Startskottet för arbetet avlossades 2014, då Riksantikvarieämbetet var värd för APR-konferensen, den femte i raden. Konferensen hölls i Stockholm där bland annat Helen Hughes från England sammanfattade i ett inlägg varför det behövs gemensamma riktlinjer inom APR. Hughes menade att ”[…] en bransch som inte har utvecklat gemensamma riktlinjer riskerar kvalitetssänkning av prispressande kunder och eftergivna, oerfarna utförare”. Hughes pekade på nödvändigheten att skapa en sammanhållen bild av vad utföraren ska leverera och en slags miniminivå på vad en färgundersökning ska innehålla. Standarden leder också leder till riktlinjer som stöd för beställaren av färgunderökningen.

Standarden vill främja samarbete och kommunikation mellan beställare, utförare och brukaren. Illustration: Lisa Nilsen CC-BY

En enad beskrivning
Hinrichs Degerblad och Nilsen beskrev att arbetet med standarden baseras på att hitta gemensamma begrepp och metodbeskrivningar som den internationella gruppen kunde enas kring. Standarden måste byggas genom konsensus vilket ökar chansen för ett brett användande då standarden lanseras 2019. Utmaningarna i arbetet i WG13 var framförallt att enas kring engelska begrepp. Att knyta an till de tidigare standarderna som finns kring provtagning och definitioner är viktigt, tillsammans blir standarderna starkare och tydligare! Ett centralt exempel vad gäller att enas kring begrepp är om man ska kalla ytskikt för ”paint” eller ”finishes”. Här lutar det åt ”finishes”, men hur blir det med förkortningen APR då?

Hinrichs Degerblad och Nilsen tog emot en rad frågor om hur standarden kommer att kunna nås utifrån och när den blir färdig, och framförallt – blir den dyr? Duon svarade att standarden kommer att kunna köpas via CEN och kommer att kosta strax under tusenlappen. Inledningsvis släpps den på engelska, men kommer också översättas till franska och tyska. Hinrichs Degerblad och Nilsen välkomnade alla att titta på det utkast av standarden som fanns att titta igenom digitalt på en laptop. De som var mest intresserade i publiken välkomnades att vara med som referensgrupp till WG 13. ”Standarden är ännu inte huggen i sten” kommenterade Edwin Verweij från NIKU, som är Norges representant i den europeiska standardiseringsgruppen.

Ett efterlängtat verktyg inom APR
Många på konferensen hade stora förväntningar och såg fram emot att kunna jobba mot en standard. Kirsten Travers Moffitt från Colonial Williamsburg Foundation och medarrangör, pekade på att standarden också skulle få en stor betydelse för konserveringsutbildningarna. De kommande studenterna kommer att utbildas i APR med en standard som fundament, de kommer att betyda mycket för yrkesstoltheten och kunskapen för den kommande generationen.



Karin Calissendorff, utredare på Riksantikvarieämbetet på avdelningen kulturvård

Vad gömmer sig i samlingen, del två.

Vårda väl-blad är Riksantikvarieämbetets serie med enkla, digitala rådgivningsblad, som rör vården av kulturarvet.

Museisamlingar uppvisar en stor variation av föremål, varav en del innehåller ämnen som kan vara ohälsosamma. Det kan röra sig om giftiga pigment, kvicksilver, bly, asbest eller rester av bekämpningsmedel samt ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Att dessa ohälsosamma ämnen i de flesta fall inte heller är direkt synliga för ögat kräver stor kunskap hos den som hanterar en samling. Även andra yrkesgrupper kan komma i kontakt med dessa ämnen, som till exempel städpersonal.

För att främja en säker förvaltning av föremålen och samtidigt ha en arbetsplats som är säker för personal och besökare finns nu en serie med 13 Vårda väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar att ladda ner på Riksantikvarieämbetets hemsida:  www.raa.se/vardaval

Dessa beskriver varför ett ämne är ohälsosamt, hur man ska hantera föremålen och hur man bäst skyddar sig. De beskriver också vilka samlingar som kan beröras och hur man ska förhålla sig till detta. Det finns även hänvisningar till andra källor, till exempel Arbetsmiljöverket, som har information om regler kring arbetsmiljön.

Följande Vårda Väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar finns nu tillgängliga för alla i Samla:

  • Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?
  • Märkning av giftiga föremål i samlingar
  • Kvicksilver i samlingar
  • Arsenik i samlingar
  • Naftalen i samlingar
  • Silikagel i samlingar
  • Bekämpningsmedel i samlingar
  • Diatomacéjord i samlingar
  • Asbest i samlingar
  • Bly i samlingar
  • DDT i samlingar
  • Lindan i samlingar
  • Pentaklorfenol i samlingar

Rådgivningsbladen utgör en del av Riksantikvarieämbetets arbete inom miljömålet giftfri miljö.

Riksantikvarieämbetet har under 2016 också, med hjälp av FoU-medel och tillsammans med representanter från flera museer samt Arbetsmiljöverket, utvecklat en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Denna utbildning kommer att göras tillgänglig för alla under 2017. Mer information kommer.

Utbildningen är delvis utformat som ett spel.


Carola Häggström, carola.haggstrom@raa.se (Vårda Väl-bladen)

Kaj Thuresson, kaj.thuresson@raa.se (Utbildningen)

Foto: Riksantikvarieämbetet (CCBY)

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten


När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att stenen kan ha skador eller känsliga partier som man behöver ta hänsyn till i hanteringen och att stenen även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Redan den inledande hanteringen i fält av nyfynd är avgörande, hur växtlighet avlägsnas, hur stenen rengöres, förvaras och hur den hanteras under transport. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en skriftlig rapport som beskriver hur stenen mår, hur känslig den är och var de känsligaste partierna är på stenen.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering.

Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla olika former av dokumentation av ytan och strukturen, till exempel fotografier, teckningar, ritningar (skadekarteringar) eller 3D-skanningar som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör man ha gjort innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium.

Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man inte har kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring. Eller att man, om man misstänker att stenen kan ha blivit kontaminerad, anger i före-rapporterna vilka felkällor man tror kan komma att påverka testresultaten.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.


Kemi och kulturvård i fokus

4th International congress Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH), Bryssel 6-8 juli 2016.

Bryssel bjöd på ett ganska svalt högsommarväder under veckan då ChemCH2016 gick av stapeln. European Association for Chemical and Molecular Sciences (EuCheMS: http://www.euchems.eu/divisions/chemistry-for-cultural-heritage-2/) utgör en plattform för vetenskaplig diskussion och ger en samlad europeisk röst åt flera kemirelaterade intresseområden. Den första kongressen för undergruppen Working Party on Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH) anordnade i Ravenna, Italien 2010.

Kongressens sessioner är uppdelade efter tillämpning av teknik och kemisk metod framför föremålskategori eller material. Målad konst utgör merparten av bidragen, även om inslagen av andra föremålskategorier successivt ökat i antal. Vi hoppas att de ska bli ännu mer organiskt material under konferensen nästa gång.

Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne. Foto: Yvonne Fors
Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne.  Foto: Yvonne Fors

Vad Mona Lisa egentligen döljer

Detta är tillämpning av kemiska analysmetoder på kulturarv när det är som bäst. Kongressen är känd för sin omfattande poster-session och bidragen håller hög klass. Kommittén, där undertecknad sitter som representant för Sverige utser alltid ett vinnarbidrag. Riksantikvarieämbetet bidrog tillsammans med Svenska kyrkan med postern: Light Ageing of Discoloured Manganese Stained Glass from Uppsala Cathedral. En av de mest iögonfallande posterbidragen kom från Institute for Sustainable Heritage, University College London: A Nose for Books. A New Tool to Describe Heritage Smells. Upphovspersonerna har börjat utforska och förstå lukter från kulturarvsmiljöer och föremål, som de menar också utgör en del av kulturarvet.

Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors
Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors

Under sessionerna bjöds det på allehanda intressanta föredrag om kemiska analyser av olika material metoder att mäta deras olika grad av nedbrytning. Väldigt spännande var det också att få kika närmare på vad som gömmer sig under de övre färglagren hos några välkända konstverk. När Leonardo da Vinci skapade Mona Lisa målade han helt enkelt över ett äldre motiv, som nu kunde visas med röntgenstratiradiografi. Andra konstnärers efterhandskorrigeringar i form av en förlängd arm eller ett förändrat ansiktsuttryck avslöjades också.

Nästa gång arrangeras ChemCH 2018 i Bukarest, Rumänien.

Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.
Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.

Trä, läder, ben och gamla äpplen

13th ICOM-CC Wet Organic Archaeological Materials Conference WOAM,    16-20 Maj 2016

Prat och Mat

Under en vårvecka i Florens fick omkring 100 nyfikna konservatorer och naturvetare grotta ner sig i favoritämnet arkeologiskt vattendränkt organiskt material. I huvudsak handlar konferensen om trä, men även arkeologiskt läder, rep, ben och till och med några äpplen fick vara med på ett hörn.

Som vanligt under dessa sammankomster var stämningen god, vilket inbjuder till många frågor och diskussioner. Eftersom vi befann oss i Italien behövde vi inte bli besvikna på varken maten eller fikat, även om kaffekön till de två baristorna med en ynka kaffemaskin kunde bli lång på eftermiddagarna.

Dagarna var långa och ville man få en chans att se något av Florens gällde det att antingen vara morgonpigg eller en kvällsmänniska. Med bekväma skor och mycket kaffe gick det dock bra att kombinera de båda.

Florens är alltid Florens. Foto: Yvonne Fors
Florens är alltid Florens. Foto: Yvonne Fors

Intensivt och Intressant

Det presenterades projekt om forskning och konservering av trä från stenålder och framåt. Vi blev uppdaterade kring den senaste forskningen kring Mary Rose- och Osebergprojekten. Frågor om problem med svavel och järn dominerade till stor del konferensen och pyrit (järnsulfiden FeS2) blev veckans ord på allas läppar.

Särskilt intressant var annars tillämpningen av enkla och tillgängliga tekniker för vardagskonservering. Som exempel kan nämnas en så kallad fruktpenetrometer att mäta stabilitet och hårdhet med. En personlig favorit var dock ett projekt från ARC-Nucléart i Grenoble där polyetylenglykol (PEG) renades och återanvändes genom ett smart pumpsystem. På detta geniala sätt sparas både miljö och pengar samt innebär kontroll över PEG-molekylernas stabilitet och ger indikationer om reaktioner i träet.

Konservator Åke Henrik-Klemens presenterade en poster baserad på sin kandidatuppsats från konservatorprogrammet vid Göteborgs universitet, som handlar om optimering av järnextraktion ur arkeologiskt trä. Arbetet är inspirerat från tidigare aktiviteter inom Riksantikvarieämbetets nätverk Arkeologiskt Trä och Kemi : http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/projekt/natverk-for-arkeologiskt-tra-och-kemi/

Undertecknad höll två presentationer varav det ena berörde kommunikationsstrategier inom conservation science: Bridging by networking; Conservation science in practice. Det togs mycket väl emot. Många ville veta mer om det unika initiativet Arkeologiskt Trä och Kemi, och den omedelbara responsen var att de ville vara med och bidra inom nätverket. Mitt andra föredrag handlade om mitt pågående forskningsprojekt tillsammans med Charlotte Björdal vid Göteborgs universitet där vi studerar korrelationen mellan biologisk nedbrytning och förekomst av svavel- och järnansamlingar.

En lista med alla presentationer finner du här: http://www.woam2016.net/scietific-programme/

Etruskiska och romerska skepp daterade 100 f.Kr – 500 e.Kr vid Museum of the Ancient Ships of Pisa. Foto: Yvonne Fors
Etruskiska och romerska skepp daterade 100 f.Kr – 500 e.Kr vid Museum of the Ancient Ships of Pisa. Foto: Yvonne Fors

Utflyktsmålet var denna gång Pisa och en ny utställning med båtar som konserverats med olika metoder såsom PEG, lactitol/trehalos, maltitol och kauramin. Här var man modiga nog att släppa oss träskallar bland alla dyrgripar. Själva skeppshallen var inhyst i en gammal stallbyggnad som bara den var fascinerande att utforska.

Fördjupade bindemedelsanalyser på Arkeologiska forskningslaboratoriet

I Arkeologiska forskningslaboratoriet är det ordning bland provrören.
Ordning bland provrören hos Yvonne Fors på AFL. Foto: Karin Calissnendorff CC-BY

Mitt intresse inom utvecklingsområdet för färgundersökningar har lett mig till Arkeologiska Forskningslaboratoriet, AFL, på Stockholms universitet. Där gästforskar kemisten Yvonne Fors kring materialanalys inom Hälsingegårdsprojektet. Yvonnes uppgift är att peka ut vilka bindemedel som målarna använde i inredningsmåleriet. Frågorna i projektet har varit många och Yvonne har antagit utmaningen att koka ned materialet, både i bokstavlig och i överförd mening.

Yvonne Fors har under sin karriär bland annat forskat kring Vasaskeppet och är specialist på arkeologiskt trä. Hon har lång erfarenhet av kulturhistoriskt material och har undervisat i kemi på Institutionen för kulturvård på Göteborgs Universitet. Under besöket i AFL:s labb hoppas jag få se hur hon preparerar färgprover inför bindemedelsanalys med GC-MS (gaskromatografi -masspektrometri) och FT-IR (Fourier transform infrared spectroscopy). När jag möter Yvonne i laboratoriet har GC-MS-instrumentet nått servicesmärtpunkten. Den går inte att tvinga genom en enda analys till. Yvonne har dock inget emot att beskriva processen med ord istället. Eller processerna. Metoden Yvonne använder sker i flera preparerande steg. Vägen till labbet har dock varit lång. Arbetet med ”hälsingefärgen” inleddes med ingående diskussioner med projektets deltagare kring förutsättningar kring provtagning. Avgränsningsarbetet och formuleringen av frågeställningen beskriver Yvonne som grunden till en lyckad arbetsprocess.

Varför behövdes denna avancerade analys?

I Hälsingegårdsprojektet är konservatorer med lång erfarenhet av färganalyser inblandade. Men att typbestämma bindemedel i nedbruten och oren färg är krävande. Färgskikten som var i fokus bjöd inledningsvis på ovanligt stort motstånd. De var åldrade och hade ett stort innehåll av bland annat krita som gav svårtydda svar i enklare bindemedelsanalys. Projektet kopplade därför in Yvonne Fors som kunde ta bindemedelsanalysen ett steg längre. Metoden med extraktion möjliggör för en mer precis analys i bindemedelsanalysen i GC-MS och FTIR. Extraktionsprocesserna är tidskrävande och metoden är ovanliga för färganalysarbetet som utförs på mindre labb.

Vad har Yvonne för metod?

Yvonne förklarar att denna metod inte är ny och heller inte hennes påhitt. Liknande metoder används bland annat i Sydeuropa där kemisterna inom kulturvårdsområdet inte sällan hanterar betydligt äldre provmaterial. Yvonne har däremot satt sin prägel på metoden för att den ska vara skräddarsydd för frågeställningen. Eftersom färgproverna från Hälsingegårdsprojektet innehåller en blandning av olika material, krävs det många renande steg genom extraktion. Yvonne visar mig ett avancerat flödesschema som visar vägen mot identifiering. Pappret innehåller också Yvonnes anteckningar och hon skrattar och säger att detta är ryggraden och rättesnöret som hon regelbundet checkar av mot och fingrar på. När preparaten är renade kan Yvonne köra materialet i GC-MS som ger de grafer med toppar som ger indikationer om det organiska innehållet. Nu kan Yvonne jämföra resultatet med det referensmaterial som hon tidigare analyserat enligt samma metoder och försöka hitta likheter.

Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter.
Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Kan man förenkla denna metod och applicera den i en enklare labbmiljö?

Tyvärr kan man inte skala ned processen allt för mycket. Då når man inte information om bindemedlen på den detaljnivå som är nödvändig för att få ett kvalitetssäkrat svar. Analysarbete tar tid, sammanfattar Yvonne.

Hur upplever Yvonne det interdisciplinära arbetet?

Denna fråga tycker jag, Karin, är väldigt intressant och ger mycket information om hur vi ska kunna samarbeta bättre i interdisciplinära projekt på hög nivå. Yvonne är beundransvärd i sitt engagemang i att nå framgång i samarbetsprojekt och lösa pedagogiska utmaningar. Att gemensamt mejsla fram en frågeställning för analysarbetet krävde lite tid och tålamod. Men när frågeställningarna var på plats, var Yvonne igång i Hälsingegårdarna med provtagning och skapade sig en mer holistisk upplevelse av miljön och materialet. Något som Yvonne tycker är av största vikt.

När får vi veta innehållet i ”hälsingefärgerna”?

Hälsingegårdsprojektet är finansierad av Vetenskapsrådet och forskning har krav på publicering i vetenskapliga tidskrifter, helst sådana med hög ”impact faktor”. Yvonne behöver dessutom skriva två artiklar, en som beskriver analyserna med FT-IR och en som beskriver detsamma med GC-MS. Det gör att resultaten från hennes delprojekt kommer att presentera till en bredare publik först därefter.

Besöket ökade min respekt för kemistens arbete och hoppas att Yvonne Fors kommer figurera i fler färgrelaterade projekt som skjuter fram positionerna för vårt gemensamma intresse för färg och kulturvård!

Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY
Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Projektet ”Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. I projektet ingår conservation scientists, kemister, fysiker, konservatorer, etnologer och konstvetare. Forskningledare är FD Ingalill Nyström från Göteborgs Universitet.


Jag som är projektledare för studien ”Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalyser” heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. Projektets främsta frågeställning är hur kulturvårdlaboratoriet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

Att vara ”äkta” eller icke vara

– det är frågan

Förkrympt huvud (tsantsa), Alingsås museum. Foto: Ylva Frögéli, Alingsås museum, CC BY

I den lilla trästaden Alingsås finns ett litet museum som rymmer mycket! Och bland mycket ryms något mycket litet. Det är ett av de mer omtalade föremålen – ett miniatyrhuvud.

Redan innan museet öppnade 1928 hade Anna Norlander, museets grundare, påbörjat insamlandet av föremål. Samlingarna ska spegla lokalsamhällets historia och det gör de dels genom Anna Norlander men också genom gåvor och större donationer. Det kan vara så kallade lösfynd, som uppgrävda yxor från området men det kan också vara föremål som samlats in på resande fot. Det gör att samlingarna rymmer så mycket mer än det man först förknippar med Alingsås lokalhistoria. Nu har museets omtalade miniatyrhuvud själv varit på resande fot. Eller ja, inte själv utan tillsammans med museets föremålsintendent Ylva Frögéli har de besökt Kulturvårdslaboratoriet i Visby. Anledningen till resan var att få hjälp med svaret på frågan om miniatyrhuvudet är ”äkta” eller inte.

Vad är ett miniatyrhuvud?

Ett miniatyrhuvud är ett förkrympt huvud som också kallas tsantsa. Att krympa huvuden har gjorts av olika kulturer och en del har betraktat det som krigstroféer andra som ett sätt att kunna kontrollera offrets själ. Genom kontakt med västvärlden blev det en handelsvara och därmed började också ”falska” eller kommersiella huvuden att framställas.

Föremålet för gästkollegeprojektet packas upp av Ylva Frögéli inför kollegorna Magnus Mårtensson och Tom Sandström. Foto: Gunilla Lagnesjö, RAÄ, CC BY.

Varför ville ni undersöka det närmre?

Vi har haft huvudet i utställning förut och i våras diskuterades att på nytt ställa ut det, svarar Ylva Frögéli. Föremålet är omdiskuterat på många sätt, dels har man ifrågasatt om huvudet är en äkta tsantsa eller om det är en kommersiell variant, dels väcker det etiska frågor. Efter regeringens uppdrag förra året har frågan om innehav och hantering av mänskliga kvarlevor i museer diskuterats. Dessutom har Riksantikvarieämbetet uppmärksammat riskerna med gift eller ohälsosamma ämnen i samlingar. Förr kunde man behandla föremål med exempelvis arsenik för att skydda dem mot skadedjur. Föremålen kan ha rester av bekämpningsmedel som vi måste känna till för att kunna hantera dem på ett säkert sätt.

Labbet-HG-hip besk
Undersökningar av tsantsan på Kulturvårdslaboratoriet. Foto: Ylva Frögéli, CC BY.

Vad gjorde ni på Kulturvårdslaboratoriet i Visby?

Oj, det var så mycket! utbrister Ylva. Det är så fantastiskt att allt det här finns! Jag tycker att det var jätteskönt att få ställa alla dumma frågor! Det var väldigt roligt med alla dessa labbar, svarar Ylva som uppenbarligen har haft fullt upp med analyserna på Kulturvårdslaboratoriet de dagarna hon var där som gästkollega. Tillsammans med laboratoriets personal, Kaj Thuresson, Tom Sandström och Magnus Mårtensson, sökte vi vetenskapliga artiklar som handlade om undersökningar av miniatyrhuvuden. Alla de artiklar vi läste hänvisade till en metod som tagits fram via forskning. Metoden går ut på att undersöka objektet i 14 särskilt listade steg för att kunna identifiera tecken på en autentisk tsantsa. Vi tittade bland annat på ytbehandlingen av huden, rester av tråd och stygn (de kommersiella varianterna har en annan typ av stygn) och halsöppningens tjocklek och textur. Genom röntgen kunde vi se materialet bakom de igensydda ögonen, genom svepelektronmikroskop (SEM) kunde vi se strukturer på hårstrån och studera hårfjäll. Vi gjorde också grundämnesanalyser (genom EDX och XRF) för att se om föremålet har spår av giftiga ämnen. Vi använde också vanligt mikroskop för undersökningarna och infrarött ljus.

IMG_2095-HG besk
Tsantsan preparerad för röntgen. Foto: Ylva Frögéli, CC BY.

Vad har analyserna gett?

Analyserna har stärkt vår kunskap om tsantsan och mycket talar för att den är autentisk. Nu vill vi gå vidare med DNA-analys, svarar Ylva. Just den tekniken finns inte på ämbetet men vi ser möjligheter till ett samarbete med Uppsala universitet – Campus Gotland, där de är igång med ett projekt som just tittar på denna typ av analyser. Det vore fantastiskt att kunna få in våra frågor tillsammans med dem. Jag känner också att det här gästkollegeprojektet, undersökningarna och analyssvaren har stärkt mig genom att vi fått så mycket ny kunskap om föremålet. Jag känner mig trygg i hur föremålet bör hanteras och etiskt har jag fått många nya argument. Det är nästan som att jag fått en starkt beskyddande känsla för föremålet och jag blir bara mer och mer nyfiken på människan ”bakom huvudet”. Var det en man eller kvinna, hur gammal var denne, vad är dennes historia, hur kom den hit, är den stulen? Men detta är kanske frågor vi aldrig kan få svar på, säger en märkbart nyfiken och engagerad föremålsintendent som nu är tillbaka i Alingsås med tsantsan.



Text: Helena Grundberg, redaktör och utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

Om du vill läsa mer om gästkollegekonceptet gå in på: www.raa.se/gastkollega, där finns också länkar till mer läsning om Kulturvårdslaboratoriet och om Konserveringsvetenskap.

Nätverket för kulturvårdens frågor har ett forum på: http://www.kulturvardsforum.se/