Kategori: Konserveringsvetenskap

Gästkollegekonceptet – hur går det?

Magnus i labbet
Problemlösning i Kulturvårdslaboratoriet! Foto: Sara Norrehed, Riksantikvarieämbetet CC-BY

För några år sedan öppnade Riksantikvarieämbetets Kulturvårdslaboratorium sina dörrar för samverkan med museer, arkiv, bibliotek och med kulturmiljövården i sin helhet. Vi valde att kalla den arbetsformen för ”Gästkollegeprojekt”. Förra året, 2015, tog vi emot ett 10-tal gästkollegor som kom till Kulturvårdslaboratoriet med fantastiskt roliga och utvecklande projekt. Vad har vi nu lärt oss och hur ser framtiden ut?

Mitt uppdrag som enhetschef är att tillsammans med mina medarbetare lyfta fram konserveringsvetenskap som naturvetenskaplig metod inom kulturvården och att visa hur kulturvårdslaboratoriet är en nationell resurs. På ett tidigt stadium identifierade vi tre utmaningar i det arbetet:

  • Att få konserveringsvetenskap känt som begrepp och att visa på nyttan av att integrera mer naturvetenskap i arbetet med kulturarv
  • Att tränga igenom informationsbruset och nå intresserade gästkollegor OCH deras chefer
  • Att hantera kulturarvsinstitutionernas brist på resurser i form av tid, pengar och naturvetenskaplig utrustning

Nyttan

När man kombinerar naturvetenskapliga analyser med kulturvetenskap och annan kunskap leder det till att vi får bättre underlag för de beslut som ska tas om kulturarvet och dess långsiktiga användning och bevarande. En annan viktig sak vi lärt oss är att naturvetenskapliga undersökningar även kan ta fram en mängd olika typer av information som kan användas i utställningsarbetet och i forskning om kulturarvet.

Informationsbruset

Informationsbruset är bedövande, vi är alla mer eller mindre lomhörda av det och att tränga igenom till rätt målgrupp vid rätt tillfälle är en egen vetenskap. För att stimulera till att komma som Gästkollega till Kulturvårdslaboratoriet avsatte vi förra året medel för att kunna bjuda in museer som hade intressanta projekt men som saknade egna resurser för att resa och bo. Ingen hörde av sig! Kanske ytterligare ett bevis på svårigheten att nå ut med information?

Resurser

Eller är det verkligen så ont om resurser på museerna att de inte kan avsätta några dagar som investering i kunskap om samlingarna? Fakta som kan användas för viktiga beslut, i utforskandet av samlingarna och i utställningar. I så fall har vi i Sverige att hantera ett problem som sträcker sig långt utanför konserveringsvetenskapens ram.

Nuläget

Sverige bygger nu upp en kritisk massa av naturvetare ”conservation scientists” som är tränade i konserveringsvetenskapligt tankesätt för kulturvårdens behov. Det händer inte bara på Riksantikvarieämbetet utan även på våra universitet och här och var på museer, arkiv och bibliotek. Kulturvårdslaboratoriet har nu tagit på sig utmaningen att börja bygga nätverk för ännu mer samverkan. Konserveringsvetenskapen är på G.

Frågor om möjligheten att göra ett Gästkollegeprojekt kommer in i god tid och projekten är längre. Små korta projekt, workshops, leder till fördjupade frågeställningar och Gästkollegorna kommer tillbaka flera gånger. Det gör att de successivt kan arbeta mer självständigt med olika instrument och att de även tar med kunskap om metodik ”hem” i sin vardag.

Våra Gästkollegor och deras heminstitutioner märker att det finns ett stort intresse hos media och allmänhet att lära mer om samlingarna genom projekt där man beskriver föremålen med röntgenbilder, fakta om pigment och bilder i mycket stor förstoring och liknande. Det skapar mervärde i utställningar och när de presenterar sina samlingar och vad de kan användas till.

Framåt

Antalet ”abstracts” till olika internationella konferenser där våra Gästkollegor vill presentera sina samlingar och dela med sig av de resultat de arbetat fram i Kulturvårdslaboratoriet ökar.

Genom att Kulturvårdslaboratoriet nu finns som en nationell nod för konserveringsvetenskap uppvaktas Sverige av EU-projekt för att ingå i uppbyggnaden av infrastruktur för konserveringsvetenskap, kulturvårdsutveckling och forskning. Sverige har en stark naturvetenskaplig tradition och starka miljöer för utveckling och forskning. Vi arbetar för att vi långsiktigt ska kunna erbjuda de resurserna till övriga Europa men även för att vi enkelt kan ta del av resurser vi inte har i nuläget.

Kulturvårdslaboratoriet är en unik nationell resurs och till för kulturarvet. Ju fler Gästkollegor som samarbetar och ju fler samarbetsprojekt vi deltar i, desto kunnigare och större kan vi bli och viktiga resultat kan arbetas fram till nytta för kulturarvet.

 

Text: Gunilla Lagnesjö, enhetschef för Konserveringsvetenskap vid Riksantikvarieämbetet.

Läs gärna mer om gästkollegor och Kulturvårdslaboratoriet i tidigare bloggar: 11 januari, 22 februari, 18 mars, 4 maj, 13 maj

 

Modern konst synas

Kblogg Magnus M Monogram_xray_04-w30r72
Thérése Lilliegren, My Bundgaard och Göran Sjöberg samlas vid Magnus Mårtenssons dator för att se de första röntgenbilderna av verket Monogram. Foto: Åsa Lundén, Moderna Museet.

I mitten av 1950-talet skapade Robert Rauschenberg sina första ”combines”, konstverk där vardagsföremål fästs på mer traditionella tavlor. Rauschenberg samlade på sig föremål som han hittade på gatorna eller i butiker i området där han bodde. Föremål som verktyg, bollar eller som i verket Monogram, ett uppstoppat djur. Idag är Monogram enligt dem själva, ett av Moderna Museets mest kända och älskade verk.
På en canvastavla står geten med ett bildäck runt magen. Dessutom är en tennisboll fäst i tavlan strax bakom det uppstoppade djuret. Tennisbollen har fått en rad olika tolkningar genom åren, likaså geten. Som del av ett konstverk är faktiskt geten relativt väl undersökt i vilken betydelse den har och varför bildäcket sitter där det sitter men hur står det till med djuret egentligen? Var kom geten ifrån, hur påverkas den färg som geten är bemålad med av ljus och hur stabilt är den uppstoppad? Frågorna är relevanta eftersom konstverket skall ut på turné under 2016 tillsammans med flera andra av Rauschenbergs skapelser.

 En expertgrupp bildas

Det var därför konservatorerna på Moderna museet hörde av sig till oss på Konserveringsvetenskap efter att de fick höra talas om vårt koncept ”Gästkollega” och hur vi röntgat en uppstoppad häst, Andalous, på Skokloster slott. Förutom vår mobila röntgenutrustning har vi också en mobil micro-XRF som kan användas för att identifiera grundämnen i exempelvis färg. Dessutom undrade man om det var möjligt att använda vår microfader (som kan mäta färgförändringar) för att undersöka hur känsliga färgerna på geten är. Det är just sådana här frågor som är idealiska för vårt gästkollegekoncept. Frågor som kräver flera instrument för att besvaras. Dessutom specialkompetens! För att hantera våra instrument och samtidigt besvara dessa frågor satte vi tillsammans ihop en expertgrupp: Thérèse Lilliegren, målerikonservator och My Bundgaard, skulpturkonservator, båda från Moderna Museet, Göran Sjöberg, naturhistorisk konservator från Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum och från Riksantikvarieämbetet, Kaj Thuresson, giftexpert och ansvarig för micro-XRF och jag, Magnus Mårtensson, ansvarig för röntgen och microfading.

Röntgen visar getens innehåll

Vi delade upp vårt arbete under tre dagar, en dag för varje instrument. På måndagen var vi många på plats, dels för att flytta på konstverkets skyddande plastkåpa och dels för att journalister från TT skulle bevittna den något udda och unika händelsen. Under förmiddagen ställde vi i ordning all utrustning och startade upp det som behövdes. Dock märkte vi ganska snart att vi inte fick igång den scanner som för över information från våra digitala röntgenplåtar till datorn. Efter ett flertal försök och sedermera påbörjad service började det kännas rätt mörkt. Vi gick på lunch med förhoppningen att det var ett problem som skulle lösa sig själv (att scannern blivit varm nog, torr nog eller något liknande). I annat fall skulle vi få skjuta upp undersökningen till senare. Väl tillbaks från lunch startade vi upp instrumentet igen och höll tummarna. Allt fungerade som det skulle och när vi hörde det ljud som under hela morgonen hade saknats från uppstartsrutinen kunde vi inte göra annat än att sträcka upp händerna och utbrista i glädjetjut. Vilket jobb vi har!

På eftermiddagen fick vi våra första bilder på getens huvud, och vad som dolde sig däri. Göran Sjöberg var en nyckelperson under arbetet, som kunde berätta vad de olika delarna var. Till exempel så var skallen fylld med en svårtolkad massa som troligtvis är lera, som både håller ihop skallen och fäster huvudet i en stålstång som går från den planka som agerar som kroppens grundform. Hela djurets preparering såg helt annorlunda ut gentemot den vi tidigare undersökt, hästen Andalous på Skokloster slott. Där hästen i princip bestod av en träskulptur överdragen med skinn, var geten i Monogram mer stoppad och med bara ett fåtal konstruktionsmaterial som håller upp den. Den stora överraskningen var hur mycket skelettdelar som fanns kvar i djuret. Förutom skallen så var både fram- och bakben kvar. En av de viktigaste frågorna konserveringsmässigt var att vi kunde bekräfta en myt som fanns: att ett ben var brutet.

Microfading mäter färgförändringar

På tisdagen stängde vi in oss i ett eget rum med geten för att studera dess färger med en kraftigt fokuserad ljusstråle och spektrofotometer. Instrumentet vi använde är en microfader och tekniken innebär att man mäter färgförändringar som sker under en accelererad ljusåldringsprocess och sedan räknar ut hur dessa färgförändringar kommer att te sig under utställningens ljussättning. Eftersom instrumentet är så pass känsligt och kan se förändringar långt före det mänskliga ögat, kan man genomföra undersökning utan risk att permanent orsaka färgförändring på det föremål man undersöker. Det är en väldigt användbar teknik eftersom man får direkt information om hur färgen förändras på föremålet man undersöker och slipper spekulera i hur liknande färg förändrats på liknande föremål.

Micro-XRF avslöjar giftiga grundämnen

Sista dagen på Moderna Museet för vår del genomförde vi en publik undersökning med micro-XRF där vi kunde stå i utställningslokalen och göra en grundämnesanalys. För att förstå sig på hur färgerna kommer att förändras i utställningsmiljö är det bra att förutom accelererad åldring också få förståelse för vilka material som konstnären använt sig av. Dessutom innebär preparering av ett dött djur att man i många fall använder sig av skadliga ämnen för att skydda det mot skadedjur som annars kan förstöra skinn, päls och andra organiska beståndsdelar som de ser som mat. I getens fall misstänkte Kaj att det rörde sig om arsenik och han kunde också konstatera att det fanns en liten mängd runt getens ögon och mun. Något man kan ha i åtanke när man skall rengöra djuret i samband med utställning. Färgerna på konstverket visade sig vara oorganiska, vilket var en förutsättning för att vi skulle få vettig information ur micro-XRF-undersökningen.

Vad händer nu?

I det stora hela innebar undersökningen av Monogram en succé. Dels fick vi i första hand fram värdefull kunskap som innebär att man i framtiden har bättre koll på hur konstverket skall tas om hand och transporteras för att undvika skador och slitage, men också hur det kommer att förändras över tid. Detta innebär att man kan börja planera för vilken förändring som är godtagbar över hur stort tidsperspektiv och hur man kan arbeta för att begränsa förändringarna till något som man kan leva med. Dessutom uppmärksammades konserveringsverksamheten på Moderna Museet och speciellt arbetet kring konstverket inför årets turné. En välkommen bieffekt, då arbetet som konservatorer som Thérese och My gör oftast sker i skymundan. Genom gästkollegekonceptet och analyserna har de dessutom fått viktig information inför getens stundande turné.

Kblogg Magnus M Popup IMG_4865b-w30
Thérèse Lilliegren, Kaj Thuresson, Magnus Mårtensson och My Bundgaard är nöjda efter sista dagen med undersökningar. Nu börjar efterarbetet! Foto: Okänd besökare.

Text: Magnus Mårtensson, utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap.

Här kan du läsa mer om konceptet Gästkollega:

http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/konceptet_gastkollega/

Om Kulturvårdslaboratoriet:

http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/vara-laboratorier/

Om konserveringsvetenskap:

http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/

Om microfading, analys och dokumentation:

http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/vara-laboratorier/analys-och-dokumentation/

Och om Moderna museet:

Hur mår geten?

 

Färgen som försvann

 – eller färgen som ändrade sig och blev en annan…

Sonens fonster-small
Sonens fönster i konserveringsvetenskaplig analys. Foto: Niklas Almesjö (tv), Magnus Aronson, IKON (th).

Färg kan försvinna på många sätt, den kan flagna eller regna bort men den här gången handlar det rättare sagt om en färg som har gått och omvandlat sig till en annan. Det handlar om färgat glas som en gång i tiden var rosa men nu har blivit brunt. Det handlar om glasmålningarna i Sveriges största kyrkfönster, ett färgsprakande stycke historia, som med tiden och till delar valt en annan färg för sin kostym.

Färgförändringen noterades av konservatorer när fönstret hade demonterats för rengöring. Nu har en liten rosa glasbit analyserats vid Kulturvårdslaboratoriet i Visby. Erika Andersson vid Uppsala domkyrkas glasmålningsateljé har utfört analyserna under ledning av Kaj Thuresson och Marei Hacke vid enheten för konserveringsvetenskap. Frågeställningen var så att säga glasklar: Är färgförändringen orsakad av solens UV-strålning, hur ljuskänsligt är materialet och kommer färgförändringen att fortsätta?

Vad är det för glasmålningar?

Det är Sveriges största figurativa glasmålning, Sonens fönster, som sitter över södra porten i Uppsala domkyrka. Det ritades av arkitekten Agi Lindegren och tillverkades 1892 av Svenska Glasmåleri AB i Göteborg. Fönstret består av både genomfärgat och bemålat glas. År 2012 påbörjades ett omfattande konserveringsarbete. Fönstret har så vitt man känner till restaurerats i någon mån vid tre tidigare tillfällen: 1968, under 1970-talet och 2006 (vid sista tillfället rörde det bara ett fåtal paneler). Det har varit beläggningar, sprickor i bly och glas, gammalt lim, korrosion och instabil bemålning som har behövt åtgärdas. Fönstret var i stort behov av rengöring, eftersom det drabbats av kraftig nedsvärtning invändigt som i hög grad reducerade ljusinsläppet.

Hur misstänkte man färgförändringen?

När konservatorerna avlägsnade den gamla fogmassan på en brun glasbit, såg man att kanterna var rosa. Kanten på glaset som varit dolt under fogmassa och fönstrets plattjärn har legat skyddat från yttre påverkande faktorer, som solljus och föroreningar, sådant som kan leda till färgförändringar.

fotograf Johan Nilsson (20)-small
Konservatorerna Hanna Lettgen och Erika Andersson undersöker en av panelerna från fönstret. Foto: Johan Nilsson.

Vad gjorde man då?

För att kunna ta reda på vad missfärgningen beror på kontaktade Erika kulturvårdslaboratoriet vid Riksantikvarieämbetet och tack vare gästkollegekonceptet kunde samarbetet med analyserna genomföras. Tidigare forskning har visat att färgförändringar, som i det här fallet en förändring från rosa till brunt, är ett känt fenomen. Orsaken är en förändring, en oxidation, av grundämnet mangan. Orsaker till att man kan spåra mangan i eller på glas kan vara flera. Mangan kan användas som färgande beståndsdel för, som i det här fallet, en rosa färg. Mangan kan också finnas som en orenhet från tillverkningen av glas. Det kan också användas som en blekande komponent för att variera en kulör. Dessutom kan det komma av föroreningar från omgivande miljö, särskilt från jorden (för arkeologiskt material) men då lägger det sig bara som ett lager på ytan av glaset.

Vilka analyser gjordes?

För att få svar på frågan om glaset innehöll mangan utförde vi en elementanalys, berättar Marei Hacke. Genom att använda oss av röntgenfluorescens (XRF) fick vi bekräftat att glasbiten innehöll mangan. Man kan se att färgen är genomgående och tillsammans med analysresultatet innebär detta att det handlar om mangandioxid som färgämne (inte manganföroreningar). Sedan utförde vi också en accelererad åldring genom att exponera provet med simulerat solljus. Denna ljusåldring pågick i flera veckor. Emellanåt mätte vi färgens förändring med en spektrofotometer (färgen mäts på ett litet område, ca 2-3mm i diameter). Förändringen från rosa till brunt gick relativt snabbt i början men när den väl blivit brun gick fortsatt färgförändring långsamt. I slutet av testperioden kunde förändringarna inte ses för ögat utan bara mätas med spektrofotometern.

Fonster och Erika-small
Del av fönstret före demontering och Erika Andersson utför analys med hjälp av UV-ljusmätare. Foto: Viktor Wadelius och Kaj Thuresson.

Vad kan man göra åt detta?

För att skydda glaset från färgförändringar som orsakas av solljus kan man försöka filtrera bort UV-ljuset (dagsljuset). Att mildra, bromsa och förhindra fortsatt nedbrytning – detta är konservering!

Vad mer har analyserna gett?

I det här fallet hade domkyrkoförsamlingen redan diskuterat att köpa in speciellt UV-skyddande glas att montera utanpå glasmålningarna, en stor investering men som det ju kan vara värt – om det är nödvändigt. Efter att analyserna och åldringstesterna var gjorda hade man däremot fått viktiga resultat för att kunna diskutera vilket sorts skydd som behövdes. När valet stod mellan det speciella UV-skyddsglaset och ett svagt bemålat floatglas (som också filtrerar bort UV-ljus men inte lika mycket), kunde man dra slutsatsen att det sistnämnda glaset skulle vara tillräckligt i det här fallet eftersom den största färgförändringen redan hade inträffat. Valet var inte bara en ekonomisk vinst, det var också det mer estetiska alternativet.

Att nå ny kunskap och dessutom göra ekonomiska besparingar med hjälp av Kulturvårdslaboratoriet och deras gästkollegor – detta är konserveringsvetenskap!

Helena Grundberg, redaktör och fd utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

Arsenik, gamla spetsar och gästkollegor

IMG_9130 small
Gästkollegor i Kulturvårdslaboratoriet. Foto: Helena Grundberg CC BY.

Nu är det dags att sätta utvalda ting under luppen! Kanske blir det annat än arsenik och gamla spetsar som kommer att undersökas och diskuteras i Riksantikvarieämbetets Kulturvårdslaboratorium. Kanske blir det en get i ett bildäck. Men det viktigaste för analyserna är personerna bakom instrumenten, deras samarbete och samverkan i ett kunskapsnätverk!

Nu öppnar Riksantikvarieämbetets Kulturvårdslaboratorium för årets nya gästkollegor, som förutom spännande frågor och viktig kunskap har med sig föremål och material av olika slag. Kulturvårdslaboratoriet och gästkollegorna bildar tillsammans en fysisk plattform för utvecklingen av ett nätverk för kunskap inom kulturvård och konserveringsvetenskap. Under 2016 genomförs dessutom ett FoU-projekt för att bredda nätverket och öka möjligheterna till nya samarbeten.

Vad händer?

– Vi vill knyta ihop och få människor att förstå varandra, säger Kaj Thuresson som tillsammans med Annika Karlsson, vid Kulturvårdsavdelningen i Visby, driver FoU-projektet. Genom att träffas runt en forskningsfråga vill vi utveckla ett nätverk av olika kompetenser som kan hjälpa varandra och komma med nya idéer och infallsvinklar. På så sätt blir det tvärvetenskap i praktisk tillämpning.

Vilka är gästkollegorna?

– Man gör en ansökan hit till Kulturvårdslaboratoriet och beskriver sin forskningsfråga eller det problem som behöver utredas. Gästkollegorna kan till exempel vara från museivärlden, byggnadsvården eller arkeologin. Vi samarbetar också med universitet och statliga verk som till exempel Naturvårdsverket eller Statens fastighetsverk. Det finns alltså många olika platser där vi kan hitta experter och sakkunniga som kan ge svar och närande diskussioner kring en uppgift. Vårt uppdrag är att föreslå och sammanföra de kompetenser som kan dra nytta av varandra.

Vad är det för material och frågor?

– Allt möjligt! Både frågeställningar och föremål som kommer till oss på Kulturvårdsavdelningen varierar stort. Materialkategorier för analys kan vara metall, trä, textil, färg eller sådant som föremålen behandlats med som till exempel arsenik eller alunsalt. Ofta krävs flera analyser med olika tekniker och ofta ger analysresultaten upphov till nya tolkningar och funderingar. Men alla typer av föremål kan inte transporteras och undersökas vid Kulturvårdslaboratoriet i Visby. Då får vi åka till föremålet istället. Just nu förbereder vi oss för att besöka ”geten” på Moderna museet (Robert Rauschenbergs verk ”Monogram”). Det är också en möjlighet med vårt laboratorium – att det till vissa delar är mobilt. Vi kan ta med viss analysutrustning och på så sätt göra undersökningar på plats, i objektets normala miljö (om man nu kan säga det om en get på ett museum). Som ett led i vårt nätverksbygge behöver vi i detta sammanhang också bjuda in en expert inom taxidermi (det som handlar om uppstoppade djur). Vi kan då använda resurserna inom FoU-projektet till att möjliggöra ett möte mellan naturhistorisk- och konstkonservering tillsammans med tillämpad konserveringsvetenskap och på så sätt utvidga nätverket.

Vad finns det för möjligheter och begränsningar?

– Vi försöker hela tiden skapa möjligheter. Vid Kulturvårdslaboratoriet har vi en stor mängd naturvetenskaplig utrustning som täcker det mesta av kulturvårdens behov men allt kan inte rymmas under ett tak. Det finns en mängd instrument och teknisk utrustning för olika sorters analyser, spritt på olika platser i landet, som skulle kunna utnyttjas för kulturvårdens behov. Därför är det också viktigt att det finns ett nätverk laboratorier emellan. Vi kan dela möjligheter med varandra. Om det gäller datering med kol-14-metoden har vi vår samverkanspartner Uppsala universitet, som har denna utrustning. Ett annat exempel på instrument som definitivt inte ryms på vårt labb är MAX IV i Lund, ett supermikroskop där bara acceleratorn är 300 meter lång. Då är det bra att kunna låna av varandra, att samarbeta och att skapa och utveckla nätverk!

Men det där med arsenik då?

– Ja, det är en viktig sak som vi tittar på. Arsenik är ett grundämne som är giftigt att hantera och det är samtidigt ett ämne som användes förr i många processer och därför förekommer i kulturarvsföremål. Det är viktigt att de som arbetar på museer och de som kommer i kontakt med samlingarna vet hur de ska skydda sig mot farliga ämnen men det berättar jag gärna mer om i en blogg längre fram, avslutar Kaj.

 

Om du vill läsa mer om gästkollegekonceptet gå in på: www.raa.se/gastkollega, där finns också länkar till mer läsning om Kulturvårdslaboratoriet och om Konserveringsvetenskap.

Nätverket för kulturvårdens frågor har ett forum på: http://www.kulturvardsforum.se/