Kategori: Kulturvård

Vad är kemikalier och lösningsmedel för något?

Vittrad sten

Inom reklam kan man ofta höra uttryck som ”helt utan kemikalier” eller ”inga lösningsmedel behövs”. Men hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen? Och hur är det när man rengör kulturarvsobjekt av sten (som runstenar, bildstenar, hällristningar, gravvårdar och så vidare), kan man göra det utan att använda sig av kemikalier eller lösningsmedel?

Kemikalie

Enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott är en kemikalie ”ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta.”

Det här innebär till exempel att står du hemma i ditt eget kök och lägger in sillfiléer i ättika, räknas ättikan inte som en kemikalie. Men om du använder din ättika för att göra rent hemma hos någon annan och tar betalt för det, så är ättika en kemikalie. (Här finns en intressant artikel om hur man kom fram till den här definitionen: Kemivärlden med Kemisk tidskrift, nummer 10, år 2001, av Martin Ragnar):

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

Lösningsmedel

Många som använder sig av ordet ”lösningsmedel” tänker ofta framför allt på organiska lösningsmedel, som exempelvis etanol och terpentin.

Men ett lösningsmedel är en vätska ”som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning.” Lösningsmedel kan vara både organiska eller oorganiska. Vårt vanligaste och viktigaste lösningsmedel är VATTEN.

Vatten fungerar som ett lösningsmedel inte bara på smutsfläckarna på våra kläder, utan även som ett lösningsmedel av sten. Tänk på uttrycket ”droppen urholkar stenen”.

Skriver en utförare i en arkeologisk rapport eller i en konserveringsrapport att denne har rengjort en sten ”utan kemikalier och lösningsmedel” kan läsaren till exempel få uppfattningen att utföraren enbart har torrborstat stenen. Men eftersom vatten är ett lösningsmedel är det viktigt att det tydligt framgår om någon har tvättat ett kulturarvsobjekt i vatten. (Det är också stor skillnad på vatten och vatten. I en rapport bör det framgå om någon har använt sig av exempelvis destillerat vatten, kranvatten eller vatten från en regntunna).

Och för att återvända till jämförelsen med sillen, jämför hur mycket tydligare det blir att skriva: ”När jag lade in 600 gram sillfiléer använde jag mig av 1 dl ättika och 3 dl vatten”, istället för ”När jag lade in sillfiléer använde jag mig inte av några kemikalier eller lösningsmedel”.

Det bästa är därför om den som skriver en arkeologisk rapport eller en konserveringsrapport –  istället för att skriva vad hen INTE använde sig av – är tydlig och skriver exakt vad hen använde sig av och hur hen gjorde.

>>Helen Simonsson, utredare – sten, konserverings- och förvaltningsfrågor, Kulturvårdsavdelningen

 

Ska ni bygga magasin?

Hur ofta i ett arbetsliv får en museiperson vara med om att bygga ett nytt museum och nya magasin? Inte ofta. Därför gäller det för dem som tar sig an uppgiften att samla på sig kunskap och ta reda på hur andra gjort före dem – det finns inte många handböcker i ämnet. Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning genomförde 2016 en intervjuundersökning med flera museer som under de senaste tio-femton åren har byggt nya magasin eller anpassat befintliga byggnader till ändamålet. Vilka erfarenheter kan de dela med sig av?

Så här gjorde vi

Ibland hör museifolk av sig till Riksantikvarieämbetet för att ställa frågor kring nybyggnad eller ombyggnad av magasin. Behovet av nya lokaler är stort på många håll. Det visar bland annat en rapport från Riksutställningar (2016) om länsmuseernas situation. För att skaffa oss en överblick över hur museer lyckats med att bygga och bygga om magasin, vände vi oss till åtta museer runt om i Sverige som håller på att bygga eller har byggt magasin. Vi ringde och pratade med projektledare och i några fall hälsade vi på och gjorde intervjun på plats.

Framgångsfaktor nummer ett – prata med andra!

De allra flesta vi intervjuade framhöll hur viktigt det var att besöka och prata med andra museer som själva byggt magasin. De hade gjort studiebesök, fått tips på sakkunniga och även fått låna upphandlingsunderlag som gjort stor nytta. Ett museum hade fått hjälp av kommunens upphandlingsenhet och ett annat samarbetat utmärkt med det lokala näringslivet som dessutom gått in och sponsrat.

Börja i tid! var ett annat råd. Allt för många processer har tidsfrister som måste hållas, inte minst att ansöka om pengar. Budgetår kan ställa till problem eftersom pengar inte alltid kan överföras till nästa år, men det kan undvikas, i alla fall för vissa museer, genom att medel fonderas till framtida magasinsbyggande. Ett museum hade fått EU-bidrag via den regionala fonden och även Postkodlotteriet hade bidragit med medel.

Bilden föreställer arkitekternas vision av det nya magasinet på Sörmlands museum. Vi ser besökare med skyddsrockar och plastsockar på fötterna i en stor lokal med mezzanin. Föremål finns överallt: cyklar, tavlor, kläder.
Så här kan Sörmlands nya museums stora ”Berättande magasin” komma att se ut när det är klart hösten 2018. Illustrationer: Carlstedt Ark och Urbio.

Klimat och energi

I frågan om klimat i magasinen och energiförbrukning för klimatkontrollen, varierade svaren rejält. Ett par magasin var byggda enligt det så kallade Zephyr-konceptet som går ut på att hålla ett stabilt klimat utan stor energiförbrukning. Sådan passiv klimatkontroll fanns med i de ekonomiska ramarna för att just begränsa kostnaderna. Sedan fanns museer som förvisso varit med och ställt krav på klimat och inredning, men som hyr magasinen till fast pris – där spelade energiförbrukningen ingen roll eftersom den inte syntes i räkenskaperna.

Inget museum hade permanenta arbetsplatser i magasinen. Det ger bättre förutsättningar för ett klimat som är anpassat för samlingarna, inte personalen. Hälften av museerna ville emellertid kunna visa sina magasin för besökare; en viss anpassning till komfortklimat var därför angeläget.

Magasinsinredning

Det visade sig att det var lättare sagt än gjort att beställa inredning till magasin. Det existerar ingen konsultbransch inom området, museerna blir mer eller mindre utlämnade till försäljare som marknadsför sina egna produkter. Några av respondenterna insåg i efterhand att de borde tänkt annorlunda med tanke på bland annat enklare åtkomst och hissbord. Det var svårt eller omöjligt att ändra när inredningen väl fanns på plats.

Bra och tåliga golv var också en utmaning för flera. Ett museum fick bittert erfara att epoxygolv på asfaltsmassa inte fungerar. Flera museer valde slipade betonggolv, de som var oroliga för att betongen skulle generera damm valde ytbehandling i tillägg.

Bilden visar en stor kartong i ett museimagasin. Kartongen är ganska smutsig och skitig. På den hänger en lapp med texten "Denna kartong är ett museiföremål från år 1950".
Ordning och reda på Malmö museers magasin. Foto: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, CC BY.

Framtiden går i riskanalysens tecken

Samtliga tillfrågade museer hade lagt stor vikt vid säkerheten. Alla hade till exempel brandalarm direktkopplat till räddningstjänsten. Några hade magasin med automatiskt släcksystem (alltså sprinkler) men de som inte hade det tycktes ha gjort en grundlig riskanalys innan de tog ställning. Just vikten av riskanalys uppmärksammas allt mer inom kulturvården, till exempel inom vård- och underhållsplanering.  Däremot hade långt ifrån alla färdiga katastrof- och restvärdesplaner, något som inte är ovanligt i Museisverige (se bland annat inslaget om katastrofplanering på SVT Nyheter). Vad ska till för att museerna ska göra prioriteringslistor och evakueringsplaner?

Förstudien visade också att många museer på 90-talet fått besök av radarparet Monika Fjæstad och Jan Holmberg. Monika arbetade då på Riksantikvarieämbetet och Jan var konsult. De arbetade under fyra år med att inventera museimagasin i hela landet – ungefär hälften av alla museer fick besök av dem. Flera av dem vi intervjuade nämnde den hjälp de fått av Monika och Jan, goda råd som de hade följt och som de nu är glada för. Detta sätter fingret på en av våra slutsatser – det saknas oberoende konsulter som kan ge råd till museer och arkiv utan att samtidigt vilja sälja en produkt.

Nu fortsätter vi arbetet med magasinstemat på Samlingsforum som i år äger rum den 22-23 november i Lund. Välkommen till Samlingsforum 2017 med temat magasin – nyckel till historia och framtid http://www.raa.se/aktuellt/kalenderhandelser/samlingsforum-2017/.

Tusen tack till de museer som lade ner tid på att besvara våra frågor!

Lisa Nilsen, lisa.nilsen@raa.se, 08-5191 8556

Vad gömmer sig i samlingen, del två.

Vårda väl-blad är Riksantikvarieämbetets serie med enkla, digitala rådgivningsblad, som rör vården av kulturarvet.

Museisamlingar uppvisar en stor variation av föremål, varav en del innehåller ämnen som kan vara ohälsosamma. Det kan röra sig om giftiga pigment, kvicksilver, bly, asbest eller rester av bekämpningsmedel samt ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Att dessa ohälsosamma ämnen i de flesta fall inte heller är direkt synliga för ögat kräver stor kunskap hos den som hanterar en samling. Även andra yrkesgrupper kan komma i kontakt med dessa ämnen, som till exempel städpersonal.

För att främja en säker förvaltning av föremålen och samtidigt ha en arbetsplats som är säker för personal och besökare finns nu en serie med 13 Vårda väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar att ladda ner på Riksantikvarieämbetets hemsida:  www.raa.se/vardaval

Dessa beskriver varför ett ämne är ohälsosamt, hur man ska hantera föremålen och hur man bäst skyddar sig. De beskriver också vilka samlingar som kan beröras och hur man ska förhålla sig till detta. Det finns även hänvisningar till andra källor, till exempel Arbetsmiljöverket, som har information om regler kring arbetsmiljön.

Följande Vårda Väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar finns nu tillgängliga för alla i Samla:

  • Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?
  • Märkning av giftiga föremål i samlingar
  • Kvicksilver i samlingar
  • Arsenik i samlingar
  • Naftalen i samlingar
  • Silikagel i samlingar
  • Bekämpningsmedel i samlingar
  • Diatomacéjord i samlingar
  • Asbest i samlingar
  • Bly i samlingar
  • DDT i samlingar
  • Lindan i samlingar
  • Pentaklorfenol i samlingar

Rådgivningsbladen utgör en del av Riksantikvarieämbetets arbete inom miljömålet giftfri miljö.

Riksantikvarieämbetet har under 2016 också, med hjälp av FoU-medel och tillsammans med representanter från flera museer samt Arbetsmiljöverket, utvecklat en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Denna utbildning kommer att göras tillgänglig för alla under 2017. Mer information kommer.

Utbildningen är delvis utformat som ett spel.

Kontakt:

Carola Häggström, carola.haggstrom@raa.se (Vårda Väl-bladen)

Kaj Thuresson, kaj.thuresson@raa.se (Utbildningen)

Foto: Riksantikvarieämbetet (CCBY)

Resultat av en intervjubaserad förstudie – Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys

Riksantikvarieämbetet strävar efter att höja kunskapen kring bevarandet av färg. Utförare och beställare behöver enas kring metoder och riktlinjer. CC-BY

Under hösten 2016 har förstudien Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys genomförts på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap. Resultaten föll inte ut helt enligt projektledarens förväntningar.

Om man är kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? En realistisk tidsplan? Bra sammanhållning på arbetsplatsen?

Riksantikvarieämbetet har uppmärksammat ett annat önskemål. Nämligen möjligheten för landets utförare och beställare av färgundersökningar att få en naturvetenskaplig tolkning av materialprover från byggnadsvårdsprojekt. Bakgrunden till detta, helt kort: Intresset och efterfrågan efter seminarier, kunskapsstöd och analysmöjligheter kring arkitekturbunden färg har ökat i Sverige och i Europa (globalt kan man nästan säga). Sverige har inget centralt laboratorium för färganalys som kan serva utförarna med materialanalyser. Detta har ett flertal professioner inom byggnadsvården saknat, vilket Riksantikvarieämbetet tagit fasta på.

Förutsättningar för dokumentationsarbete och färganalys
Tillbaka till fältet, där konservatorer, byggnadsantikvarier och en och annan målare behöver veta hur en miljös ytskikt ska bevaras. De är förstudiens fokusgrupp, tillsammans med beställarna av byggnadsvårdande insatser. Jag har i förstuden avlockat dem vad de behöver för stöd för att i högre grad utveckla metoder för färgundersökningar och få en vidgad arena för kunskapsbyggande arbete med färg. I intervjuer har det framkommit att det inte är analysstöd de behöver, primärt. Istället behöver alla yrkesgrupper som utför färgundersökningar, stöd att utföra dokumentation och provtagning innan ett projekt drar igång.

Verkligheten bjuder ofta på denna arbetsgång inom byggnadsvårdsprojekt: Projekteringen utförs av arkitekter eller ingenjörer. Dessa yrkesgrupper prioriterar vanligtvis inte kulturmiljövård. De har inga entreprenörer eller konservatorer med i planeringsstadiet, även om byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde. Dokumentation och materialundersökning – som skulle ha skett redan innan tillståndsansökan – blir aktiviteter förpassade till en tidpunkt i projektet när dokumentation har förlorat en stor del av sitt syfte, det att utföra rätt bevarandeåtgärder.

Detta leder oss till den retoriska frågan som texten inleddes med: Som kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? Ja!

Det behövs bra projektledare och beställare som förstår värdet av dokumentation och analys av det material som står inför bevarandeåtgärder. Vi ser tydligt behovet av ett laboratorium för färg, men det krävs en större efterfrågan som återigen är beroende av beställares initiativ.

Fokus på beställarkompetens 
Nu ska vi på enheten för konserveringsvetenskap arbeta fram kunskapshöjande strategier och skapa en plattform för färgfrågor. Högre beställarkompetens ska öka efterfrågan och kvalitet på färganalys. Samtidigt arbetar vi för att Kulturvårdslaboratoriet kommer arbeta med gästkollegors färgfrågor under 2017 och framåt!

>>Karin Calissendorff är utredare på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

 

Övning för det som inte får hända – kurs i restvärdesräddning för kulturarv

Vi ser att rök tränger ut genom dörren på Dudley Manor Museum. Det brinner där inne. Några minuter senare kommer två brandbilar och en av brandmännen frågar efter en kontaktperson. Några andra brandmän börjar dra fram brandslangar och snart tar de sig in i byggnaden. Jag står där och tänker på alla museiföremål där inne. Vad kommer att hända med dem?

Riskantikvarieämbetets konservator Erika med rökdykningsutrustning
Erika Hedhammar på kurs vid Dudley brandstation i England. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens restvärderäddning.

Tack och lov är detta bara en övning. Det är slutövningen på kursen ”Salvage and Emergency Planning Course” som jag deltog i under några dagar i oktober. Kursen arrangeras av Historic England och är tänkt att ge de som jobbar på museer, slott och historiska hus en möjlighet att förbereda sig för en brand eller översvämning. Både genom att förebygga, men även genom att veta hur man kan agera för att skadorna ska bli så små som möjligt på inredning och föremål.

Kunskap och praktiska övningar under kursen
Under kursens första dag fick vi lära oss om regelverk för band och arbetsmiljö samt övade praktiskt på samarbete genom att leda bort vatten som forsade ner från en brusten ledning i ett övningshus. Vi fick även en instruktion om hur man använder stegar på ett säkert sätt, i detta fall för att evakuera en tavla.

Vattnet forsar ut ur en lednign i huset. Vi försöker leda bort vattnet.
Här övar vi oss på att leda bort vatten från en läckande ledning i ett hus. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.
Övning att hänga upp och ta ner en tavla säkert .
Övning att evakuera tavlor säkert för både personal och tavla. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Senare under kursen fick vi en introduktion i hur man hanterar och behandlar vatten- och brandskadade föremål. Bland annat att lyfta rätt, packa säkert för evakuering och torka olika slags föremål. Det gäller att effektivt kunna ta hand om så många föremål som möjligt på kort tid och att samtidigt göra det bra och säkert för både oss själva och föremålen. Därför behöver man göra en rad prioriteringar. Det känns lite ovant för mig som konservator eftersom jag då får göra många undantag från hur jag vanligtvis hanterar föremål – noggrannhet och försiktighetsprincipen får ta en paus.

Rökdykning för att förstå brandmännens arbetssituation
Andra dagen fick jag ta på mig stövlar, tunga men väldigt bekväma kläder och en mask med tuber som först skavde och kändes klaustrofobisk. När jag väl fick lite hjälp och andades lugnt var det mest kul. Under ledning av en brandman tågade vi in på led i den rökfyllda byggnaden. Tanken var att skapa förståelse för räddningstjänstens arbete. Jag såg bara vit rök och hörde lite spridda röster. Mitt fokus var att hålla handen på axeln på personen framför mig, för att inte komma bort. Efter ett tag hade jag ingen aning om var jag befann mig i huset. De ”museiföremål” (inhandlade på loppisar) som var utplacerade i husen var det sista jag tänkte på. Jag stötte emot en tavla på en vägg och en bordskant. Om jag hade haft i uppgift att ta ut något hade jag nog haft rätt dåliga chanser att klara av det.

Hur samarbetar man in en katastrofsituation?
Inför den stora slutövningen försågs vi med dokumentation av huset och dess inventarier. Där fanns tio föremål som värderades högst. De fanns utmärkta på en planritning och hade ett kort med information om hur de skulle hanteras. Vi bestämde vilka roller vi skulle ha i gruppen. En person var samordnare för hela arbetet från museets sida. Hon fick ha den första kontakten med räddningstjänsten. Vi utsåg också gruppledare, dels för de som utförde evakueringen av föremålen och dels för de som gjorde de första vårdåtgärderna på föremålen. Sedan bildade vi undergrupper och samarbetade kring att bära ut och ta hand om föremålen. Att dessa roller var klara från början var nog en föreutsättning för att arbetet löpte smidigt.

Vad ska räddas först?
Kort information om prioriterade föremål på Dudley Manor Museum.

I vår slutövning deltog även en grupp från en räddningstjänst. Deras uppgift var att gå in och släcka branden och sedan att rädda de två människor (dockor) som fanns i huset. När det var gjort kunde de även hjälp oss med att evakuera de första och högst prioriterade föremålen. Då kom korten med instruktioner och bilder väl till pass.

Övningen blev ett långt pass där vi bar och dokumenterade husets cirka 300 föremål. Många av dessa hade blivit rejält blöta av släckvatten. Några glas hade gått sönder, så vi fick hantera en orientalisk matta med glassplitter. Jag kunde konstatera att det tar stor plats att torka så mycket föremål på ett bra sätt. Böckerna kunde vi torka i vindtunnel som byggdes av bord och byggplast med en fläkt i ena änden.

Böcker torkas effektivt i en vindtunnel.
Vindtunnel för att torka böcker. Foto: CC BY Marie Hansson, Brandskyddsföreningens Restvärderäddning.

Dagen efter övningen fick vi respons på vårt agerande kring vad som hade fungerat bra och vad vi borde ha tänkt på. Vi fick en videohälsning från räddningstjänsten med några tankar om vårt agerande. Jag tog själv med mig budskapet om vikten av att vila och äta. Vi jobbade under rätt högt tempo med många snabba beslut. Det tär på kropp och huvud. Vi blev erbjudna både vatten, kaffe och kakor, men i stundens hetta är det rätt svårt att våga bryta och ta en paus. Det är något som alla som jobbar i liknande situationer bör tänka på. Planera in pauser, avbytare och möjlighet till vätska och mat. Man jobbar betydligt mer klokt och effektivt då.

Öva restvärderäddning för kulturarv i Sverige
Jag är än en gång tacksam för att få träna dessa kunskaper om hur man agerar i en katastrofsituation.  Vid kursen hade jag sällskap av två kollegor från Brandskyddsföreningens Restvärderäddning. De var med som observatörer och vi fick alla tre ta del av kursledningens erfarenheter och tankar, samt planeringen av kursen. I England har man erbjudit den här kursen i 20 år. Många av deltagarna hade haft nytta av detta när de blivit drabbade av brand eller översvämning på sina arbetsplatser. Tanken är att Brandskyddsföreningens Restvärderäddning i Sverige nu ska erbjuda en liknande kurs för personal på museer, kyrkor och andra miljöer med höga kulturvärden.

>>> Erika Hedhammar är utredare på Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning

Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård

Sedan några år leder Riksantikvarieämbetet nätverket PRE-MAL , den svenska skadedjursgruppen (PRE-MAL står för Pest Research Education – Museums, Archives and Libraries). PRE-MAL har sedan starten 1984 hållit kurser inom skadedjursidentifiering, förebyggande arbete och skadedjursbekämpning.

I år hölls, för andra året i rad, en kurs på Julita gård på temat skadedjur, mögel och housekeeping. De tre områdena hänger ihop då det förebyggande arbetet som housekeeping representerar ofta leder till mindre besvär och skador från skadedjur och mögel.

Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö
Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö.

Kursen varade i två dagar och innehöll både teori och praktik. Den fantastiska miljö som Julita gård erbjuder gav ett utmärkt exempel på en historisk miljö att öva på. Värdet med kursen är att deltagarna fick arbeta praktiskt med de teoretiska delarna som grund.

Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter
Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter.

Den del som handlade om skadedjur låg fokus på insekter. Niklas Apelqvist från Naturhistoriska Riksmuseet är entomolog med stor erfarenhet av identifiering av skadedjur och dess ätvanor. Kursdeltagarna fick möjlighet att själva, med hjälp av mikroskåp, identifiera de vanligast förekommande skadeinsekterna. För att kunna sätta in lämpliga förebyggande åtgärder, gäller det att veta vilka djur man har att göra med.
Mögel engagerar många både gällande skador på föremål som risker för den personliga hälsan. Aime Must från Aimex visade hur mögel frodas och hur man skyddar sig vid sanering. Aime har arbetat med mögel i kulturmiljöer i många år och är väl insatt i problematiken med mögelskadade föremål.

dsc_2394
En av deltagarna provar den bärbara dammsugaren.

Housekeeping (housekeeping handlar om att arbeta metodiskt med städning och förebyggande arbete) leddes  av Lisa Nilsen. Hon har lång erfarenhet av praktiskt housekeepingarbete i Sverige, Norge och England. Med Lisa fick deltagarna lära sig om bra tekniker i förebyggande arbete samt att välja lämplig utrustning och prova att dammsuga med en bärbar dammsugare. Inför kursen fick vi dock be personalen på Julita gård att inte dammsuga upp alla flugor och att städa lite mindre så att vi fick något att öva på!

Är du intresserad av att lära dig mer?

Kursen riktar sig till alla som arbetar med föremål, kulturmiljöer och förvaltning av dessa. På tidigare kurser har bland annat personal från museer, Svenska kyrkan och städföretag deltagit. Vi rekommenderar alla som arbetar med att förvalta kulturmiljöer och föremål och som vill få fördjupad kunskap om skadedjur, mögel och housekeeping att gå denna kurs.

Om du är intresserad av att gå en kurs, hör av dig till: Carola Häggström

Carola.haggstrom@raa.se

Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård.

Sedan några år leder Riksantikvarieämbetet nätverket PRE-MAL , den svenska skadedjursgruppen (PRE-MAL står för Pest Research Education – Museums, Archives and Libraries). PRE-MAL har sedan starten 1984 hållit kurser inom skadedjursidentifiering, förebyggande arbete och skadedjursbekämpning.

I år hölls, för andra året i rad, en kurs på Julita gård på temat skadedjur, mögel och housekeeping. De tre områdena hänger ihop då det förebyggande arbetet som housekeeping representerar ofta leder till mindre besvär och skador från skadedjur och mögel.

Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö
Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö

Kursen varade i två dagar och innehöll både teori och praktik. Den fantastiska miljö som Julita gård erbjuder gav ett utmärkt exempel på en historisk miljö att öva på. Värdet med kursen är att deltagarna fick arbeta praktiskt med de teoretiska delarna som grund.

 

Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter
Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter

Den del som handlade om skadedjur låg fokus på insekter. Niklas Apelkvist från Naturhistoriska Riksmuseet är entomolog med stor erfarenhet av identifiering av skadedjur och dess ätvanor. Kursdeltagarna fick möjlighet att själva, med hjälp av mikroskåp, identifiera de vanligast förekommande skadeinsekterna. För att kunna sätta in lämpliga förebyggande åtgärder, gäller det att veta vilka djur man har att göra med.
Mögel engagerar många både gällande skador på föremål som risker för den personliga hälsan. Aime Must från Aimex visade hur mögel frodas och hur man skyddar sig vid sanering. Aime har arbetat med mögel i kulturmiljöer i många år och är väl insatt i problematiken med mögelskadade föremål.

dsc_2394
Bildtext: En av deltagarna provar den bärbara dammsugaren.

 

Housekeeping (housekeeping handlar om att arbeta metodiskt med städning och förebyggande arbete) leddes  av Lisa Nilsen från Lisa Nilsen kulturvård. Lisa har lång erfarenhet av praktiskt housekeepingarbete i Sverige, Norge och England. Med Lisa fick deltagarna lära sig om bra tekniker i förebyggande arbete samt att välja lämplig utrustning och prova att dammsuga med en bärbar dammsugare. Inför kursen fick vi dock be personalen på Julita gård att inte dammsuga upp alla flugor och att städa lite mindre så att vi fick något att öva på!

 

Är du intresserad av att lära dig mer?

Kursen riktar sig till alla som arbetar med föremål, kulturmiljöer och förvaltning av dessa. På tidigare kurser har bland annat personal från museer, svenska kyrkan och städföretag deltagit. Vi rekommenderar alla som arbetar med att förvalta kulturmiljöer och föremål och som vill ha fördjupad kunskap om skadedjur, mögel och Housekeeping att gå denna kurs.

Om du är intresserad av att gå en kurs, hör av dig till: Carola Häggström

Carola.haggstrom@raa.se

Kommentarer inaktiverade för Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård. Publicerat i

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att ristningarna och stenen i sig även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Men för att kunna göra det är den inledande hanteringen avgörande, både av fasta hällar och av lösa nyfynd i fält, under transport och förvaring. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår och bedöma om det kan finnas något som skulle kunna analyseras i ett laboratorium. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en rapport som beskriver hur stenen mår eller hur känslig den är.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering. Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla fotografier eller ritningar (skadekarteringar) som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör ha gjorts innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium. Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man har inte kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

Kemi och kulturvård i fokus

4th International congress Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH), Bryssel 6-8 juli 2016.

Bryssel bjöd på ett ganska svalt högsommarväder under veckan då ChemCH2016 gick av stapeln. European Association for Chemical and Molecular Sciences (EuCheMS: http://www.euchems.eu/divisions/chemistry-for-cultural-heritage-2/) utgör en plattform för vetenskaplig diskussion och ger en samlad europeisk röst åt flera kemirelaterade intresseområden. Den första kongressen för undergruppen Working Party on Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH) anordnade i Ravenna, Italien 2010.

Kongressens sessioner är uppdelade efter tillämpning av teknik och kemisk metod framför föremålskategori eller material. Målad konst utgör merparten av bidragen, även om inslagen av andra föremålskategorier successivt ökat i antal. Vi hoppas att de ska bli ännu mer organiskt material under konferensen nästa gång.

Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne. Foto: Yvonne Fors
Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne.  Foto: Yvonne Fors

Vad Mona Lisa egentligen döljer

Detta är tillämpning av kemiska analysmetoder på kulturarv när det är som bäst. Kongressen är känd för sin omfattande poster-session och bidragen håller hög klass. Kommittén, där undertecknad sitter som representant för Sverige utser alltid ett vinnarbidrag. Riksantikvarieämbetet bidrog tillsammans med Svenska kyrkan med postern: Light Ageing of Discoloured Manganese Stained Glass from Uppsala Cathedral. En av de mest iögonfallande posterbidragen kom från Institute for Sustainable Heritage, University College London: A Nose for Books. A New Tool to Describe Heritage Smells. Upphovspersonerna har börjat utforska och förstå lukter från kulturarvsmiljöer och föremål, som de menar också utgör en del av kulturarvet.

Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors
Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors

Under sessionerna bjöds det på allehanda intressanta föredrag om kemiska analyser av olika material metoder att mäta deras olika grad av nedbrytning. Väldigt spännande var det också att få kika närmare på vad som gömmer sig under de övre färglagren hos några välkända konstverk. När Leonardo da Vinci skapade Mona Lisa målade han helt enkelt över ett äldre motiv, som nu kunde visas med röntgenstratiradiografi. Andra konstnärers efterhandskorrigeringar i form av en förlängd arm eller ett förändrat ansiktsuttryck avslöjades också.

Nästa gång arrangeras ChemCH 2018 i Bukarest, Rumänien.

Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.
Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.

Fördjupade bindemedelsanalyser på Arkeologiska forskningslaboratoriet

I Arkeologiska forskningslaboratoriet är det ordning bland provrören.
Ordning bland provrören hos Yvonne Fors på AFL. Foto: Karin Calissnendorff CC-BY

Mitt intresse inom utvecklingsområdet för färgundersökningar har lett mig till Arkeologiska Forskningslaboratoriet, AFL, på Stockholms universitet. Där gästforskar kemisten Yvonne Fors kring materialanalys inom Hälsingegårdsprojektet. Yvonnes uppgift är att peka ut vilka bindemedel som målarna använde i inredningsmåleriet. Frågorna i projektet har varit många och Yvonne har antagit utmaningen att koka ned materialet, både i bokstavlig och i överförd mening.

Yvonne Fors har under sin karriär bland annat forskat kring Vasaskeppet och är specialist på arkeologiskt trä. Hon har lång erfarenhet av kulturhistoriskt material och har undervisat i kemi på Institutionen för kulturvård på Göteborgs Universitet. Under besöket i AFL:s labb hoppas jag få se hur hon preparerar färgprover inför bindemedelsanalys med GC-MS (gaskromatografi -masspektrometri) och FT-IR (Fourier transform infrared spectroscopy). När jag möter Yvonne i laboratoriet har GC-MS-instrumentet nått servicesmärtpunkten. Den går inte att tvinga genom en enda analys till. Yvonne har dock inget emot att beskriva processen med ord istället. Eller processerna. Metoden Yvonne använder sker i flera preparerande steg. Vägen till labbet har dock varit lång. Arbetet med ”hälsingefärgen” inleddes med ingående diskussioner med projektets deltagare kring förutsättningar kring provtagning. Avgränsningsarbetet och formuleringen av frågeställningen beskriver Yvonne som grunden till en lyckad arbetsprocess.

Varför behövdes denna avancerade analys?

I Hälsingegårdsprojektet är konservatorer med lång erfarenhet av färganalyser inblandade. Men att typbestämma bindemedel i nedbruten och oren färg är krävande. Färgskikten som var i fokus bjöd inledningsvis på ovanligt stort motstånd. De var åldrade och hade ett stort innehåll av bland annat krita som gav svårtydda svar i enklare bindemedelsanalys. Projektet kopplade därför in Yvonne Fors som kunde ta bindemedelsanalysen ett steg längre. Metoden med extraktion möjliggör för en mer precis analys i bindemedelsanalysen i GC-MS och FTIR. Extraktionsprocesserna är tidskrävande och metoden är ovanliga för färganalysarbetet som utförs på mindre labb.

Vad har Yvonne för metod?

Yvonne förklarar att denna metod inte är ny och heller inte hennes påhitt. Liknande metoder används bland annat i Sydeuropa där kemisterna inom kulturvårdsområdet inte sällan hanterar betydligt äldre provmaterial. Yvonne har däremot satt sin prägel på metoden för att den ska vara skräddarsydd för frågeställningen. Eftersom färgproverna från Hälsingegårdsprojektet innehåller en blandning av olika material, krävs det många renande steg genom extraktion. Yvonne visar mig ett avancerat flödesschema som visar vägen mot identifiering. Pappret innehåller också Yvonnes anteckningar och hon skrattar och säger att detta är ryggraden och rättesnöret som hon regelbundet checkar av mot och fingrar på. När preparaten är renade kan Yvonne köra materialet i GC-MS som ger de grafer med toppar som ger indikationer om det organiska innehållet. Nu kan Yvonne jämföra resultatet med det referensmaterial som hon tidigare analyserat enligt samma metoder och försöka hitta likheter.

Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter.
Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Kan man förenkla denna metod och applicera den i en enklare labbmiljö?

Tyvärr kan man inte skala ned processen allt för mycket. Då når man inte information om bindemedlen på den detaljnivå som är nödvändig för att få ett kvalitetssäkrat svar. Analysarbete tar tid, sammanfattar Yvonne.

Hur upplever Yvonne det interdisciplinära arbetet?

Denna fråga tycker jag, Karin, är väldigt intressant och ger mycket information om hur vi ska kunna samarbeta bättre i interdisciplinära projekt på hög nivå. Yvonne är beundransvärd i sitt engagemang i att nå framgång i samarbetsprojekt och lösa pedagogiska utmaningar. Att gemensamt mejsla fram en frågeställning för analysarbetet krävde lite tid och tålamod. Men när frågeställningarna var på plats, var Yvonne igång i Hälsingegårdarna med provtagning och skapade sig en mer holistisk upplevelse av miljön och materialet. Något som Yvonne tycker är av största vikt.

När får vi veta innehållet i ”hälsingefärgerna”?

Hälsingegårdsprojektet är finansierad av Vetenskapsrådet och forskning har krav på publicering i vetenskapliga tidskrifter, helst sådana med hög ”impact faktor”. Yvonne behöver dessutom skriva två artiklar, en som beskriver analyserna med FT-IR och en som beskriver detsamma med GC-MS. Det gör att resultaten från hennes delprojekt kommer att presentera till en bredare publik först därefter.

Besöket ökade min respekt för kemistens arbete och hoppas att Yvonne Fors kommer figurera i fler färgrelaterade projekt som skjuter fram positionerna för vårt gemensamma intresse för färg och kulturvård!

Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY
Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Projektet ”Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. I projektet ingår conservation scientists, kemister, fysiker, konservatorer, etnologer och konstvetare. Forskningledare är FD Ingalill Nyström från Göteborgs Universitet.

http://conservation.gu.se/forskning/halsingegardar

Jag som är projektledare för studien ”Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalyser” heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. Projektets främsta frågeställning är hur kulturvårdlaboratoriet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.