Kategori: Kulturvårdslaboratoriet

Fanor från slaget vid Narva

Tre fanor och en vimpel från slaget vid Narva undersöks ingående när en av Armémuseums textilkonservatorer Johanna Nilsson är gästkollega hos Riksantikvarieämbetet. De ryska troféerna som togs vid slaget vid Narva år 1700 står i fokus i undersökningen, som syftar till att ta reda på hur de bäst kan konserveras.

Armémuseum äger världens största samling av militära fanor från 1600- och 1700-talet, som har tagits som troféer i strid. Fanorna är tillverkade i siden och många av dem har ett fantastiskt måleri, men för många av fanorna är både sidenet och måleriet i mycket dåligt skick och behöver konserveras.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Undersökningarna

Hur har fanorna målats och med vad? Under gästkollegeprojektet används olika analysmetoder (såsom FTIR och SEM) för att ta reda på just det så att fanorna kan konservaras på bästa sätt. Bland annat jämförs styrkan i silketrådarna med nya silketrådar för att få en uppfattning om hur de klarar hantering och eventuell rengöring. För att få en smutsig och skrynklig fana slät och ren är den vanligaste metoden att man använder en mycket försiktig tvätt i vatten. För att måleriet inte ska skadas under tvätten har man tidigare penslat på bivax löst i terpentin, men eftersom vaxet gör måleriet mörkare och är omöjligt att få bort ska andra metoder utvärderas för att isolera måleriet inför våtrengöring.

Vad vi kan utläsa hittills

Efter de två första veckorna har vi fått några resultat. Från mikroskopbilderna har vi kunnat se silket som ligger i mitten av provet omgivet av bindemedel och ibland flera olika färglager. Fanorna är bemålade på båda sidor och ibland är det olika gröna färger som använts på de olika sidorna. Hittills har vi med hjälp av SEM kunnat se att måleriet innehåller guld, silver och koppar.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Med FTIR har vi sett att proverna innehåller bland annat olja och kaolin. Dragtester har visat att silketrådarna från en av fanorna är väldigt mycket svagare än tråd från nytt siden. Det återstår att jämföra finleken på de olika trådarna för att kunna göra resultaten mer jämförbara. Vi kommer också att utföra olika tester för att se hur måleriet och silket reagerar på fukt och vatten samt försöka isolera måleriet från vatten för att få ett grepp om hur reversibla dessa isoleringsmetoder är.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Hösten 2018 kommer de fyra fanorna att visas i en utställning på Armémuseum och förhoppningsvis ska resultatet från analyserna och konserveringen leda till en vetenskaplig artikel så småningom.

//Johanna Nilsson
Filosofie doktor, PhD
Textilkonservator Armémuseum

Resultat av en intervjubaserad förstudie – Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys

Riksantikvarieämbetet strävar efter att höja kunskapen kring bevarandet av färg. Utförare och beställare behöver enas kring metoder och riktlinjer. CC-BY

Under hösten 2016 har förstudien Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalys genomförts på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap. Resultaten föll inte ut helt enligt projektledarens förväntningar.

Om man är kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? En realistisk tidsplan? Bra sammanhållning på arbetsplatsen?

Riksantikvarieämbetet har uppmärksammat ett annat önskemål. Nämligen möjligheten för landets utförare och beställare av färgundersökningar att få en naturvetenskaplig tolkning av materialprover från byggnadsvårdsprojekt. Bakgrunden till detta, helt kort: Intresset och efterfrågan efter seminarier, kunskapsstöd och analysmöjligheter kring arkitekturbunden färg har ökat i Sverige och i Europa (globalt kan man nästan säga). Sverige har inget centralt laboratorium för färganalys som kan serva utförarna med materialanalyser. Detta har ett flertal professioner inom byggnadsvården saknat, vilket Riksantikvarieämbetet tagit fasta på.

Förutsättningar för dokumentationsarbete och färganalys
Tillbaka till fältet, där konservatorer, byggnadsantikvarier och en och annan målare behöver veta hur en miljös ytskikt ska bevaras. De är förstudiens fokusgrupp, tillsammans med beställarna av byggnadsvårdande insatser. Jag har i förstuden avlockat dem vad de behöver för stöd för att i högre grad utveckla metoder för färgundersökningar och få en vidgad arena för kunskapsbyggande arbete med färg. I intervjuer har det framkommit att det inte är analysstöd de behöver, primärt. Istället behöver alla yrkesgrupper som utför färgundersökningar, stöd att utföra dokumentation och provtagning innan ett projekt drar igång.

Verkligheten bjuder ofta på denna arbetsgång inom byggnadsvårdsprojekt: Projekteringen utförs av arkitekter eller ingenjörer. Dessa yrkesgrupper prioriterar vanligtvis inte kulturmiljövård. De har inga entreprenörer eller konservatorer med i planeringsstadiet, även om byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde. Dokumentation och materialundersökning – som skulle ha skett redan innan tillståndsansökan – blir aktiviteter förpassade till en tidpunkt i projektet när dokumentation har förlorat en stor del av sitt syfte, det att utföra rätt bevarandeåtgärder.

Detta leder oss till den retoriska frågan som texten inleddes med: Som kulturvårdare på ”fältet”, anlitad i byggnadsvårdsprojekt och förväntas avläsa miljöns behov av konservering och restaurering, vad önskar man sig mest då? Bra projektledare? Ja!

Det behövs bra projektledare och beställare som förstår värdet av dokumentation och analys av det material som står inför bevarandeåtgärder. Vi ser tydligt behovet av ett laboratorium för färg, men det krävs en större efterfrågan som återigen är beroende av beställares initiativ.

Fokus på beställarkompetens 
Nu ska vi på enheten för konserveringsvetenskap arbeta fram kunskapshöjande strategier och skapa en plattform för färgfrågor. Högre beställarkompetens ska öka efterfrågan och kvalitet på färganalys. Samtidigt arbetar vi för att Kulturvårdslaboratoriet kommer arbeta med gästkollegors färgfrågor under 2017 och framåt!

>>Karin Calissendorff är utredare på kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

 

Fördjupade bindemedelsanalyser på Arkeologiska forskningslaboratoriet

I Arkeologiska forskningslaboratoriet är det ordning bland provrören.
Ordning bland provrören hos Yvonne Fors på AFL. Foto: Karin Calissnendorff CC-BY

Mitt intresse inom utvecklingsområdet för färgundersökningar har lett mig till Arkeologiska Forskningslaboratoriet, AFL, på Stockholms universitet. Där gästforskar kemisten Yvonne Fors kring materialanalys inom Hälsingegårdsprojektet. Yvonnes uppgift är att peka ut vilka bindemedel som målarna använde i inredningsmåleriet. Frågorna i projektet har varit många och Yvonne har antagit utmaningen att koka ned materialet, både i bokstavlig och i överförd mening.

Yvonne Fors har under sin karriär bland annat forskat kring Vasaskeppet och är specialist på arkeologiskt trä. Hon har lång erfarenhet av kulturhistoriskt material och har undervisat i kemi på Institutionen för kulturvård på Göteborgs Universitet. Under besöket i AFL:s labb hoppas jag få se hur hon preparerar färgprover inför bindemedelsanalys med GC-MS (gaskromatografi -masspektrometri) och FT-IR (Fourier transform infrared spectroscopy). När jag möter Yvonne i laboratoriet har GC-MS-instrumentet nått servicesmärtpunkten. Den går inte att tvinga genom en enda analys till. Yvonne har dock inget emot att beskriva processen med ord istället. Eller processerna. Metoden Yvonne använder sker i flera preparerande steg. Vägen till labbet har dock varit lång. Arbetet med ”hälsingefärgen” inleddes med ingående diskussioner med projektets deltagare kring förutsättningar kring provtagning. Avgränsningsarbetet och formuleringen av frågeställningen beskriver Yvonne som grunden till en lyckad arbetsprocess.

Varför behövdes denna avancerade analys?

I Hälsingegårdsprojektet är konservatorer med lång erfarenhet av färganalyser inblandade. Men att typbestämma bindemedel i nedbruten och oren färg är krävande. Färgskikten som var i fokus bjöd inledningsvis på ovanligt stort motstånd. De var åldrade och hade ett stort innehåll av bland annat krita som gav svårtydda svar i enklare bindemedelsanalys. Projektet kopplade därför in Yvonne Fors som kunde ta bindemedelsanalysen ett steg längre. Metoden med extraktion möjliggör för en mer precis analys i bindemedelsanalysen i GC-MS och FTIR. Extraktionsprocesserna är tidskrävande och metoden är ovanliga för färganalysarbetet som utförs på mindre labb.

Vad har Yvonne för metod?

Yvonne förklarar att denna metod inte är ny och heller inte hennes påhitt. Liknande metoder används bland annat i Sydeuropa där kemisterna inom kulturvårdsområdet inte sällan hanterar betydligt äldre provmaterial. Yvonne har däremot satt sin prägel på metoden för att den ska vara skräddarsydd för frågeställningen. Eftersom färgproverna från Hälsingegårdsprojektet innehåller en blandning av olika material, krävs det många renande steg genom extraktion. Yvonne visar mig ett avancerat flödesschema som visar vägen mot identifiering. Pappret innehåller också Yvonnes anteckningar och hon skrattar och säger att detta är ryggraden och rättesnöret som hon regelbundet checkar av mot och fingrar på. När preparaten är renade kan Yvonne köra materialet i GC-MS som ger de grafer med toppar som ger indikationer om det organiska innehållet. Nu kan Yvonne jämföra resultatet med det referensmaterial som hon tidigare analyserat enligt samma metoder och försöka hitta likheter.

Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter.
Yvonne Fors beskriver flödeschemat hon arbetar efter. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Kan man förenkla denna metod och applicera den i en enklare labbmiljö?

Tyvärr kan man inte skala ned processen allt för mycket. Då når man inte information om bindemedlen på den detaljnivå som är nödvändig för att få ett kvalitetssäkrat svar. Analysarbete tar tid, sammanfattar Yvonne.

Hur upplever Yvonne det interdisciplinära arbetet?

Denna fråga tycker jag, Karin, är väldigt intressant och ger mycket information om hur vi ska kunna samarbeta bättre i interdisciplinära projekt på hög nivå. Yvonne är beundransvärd i sitt engagemang i att nå framgång i samarbetsprojekt och lösa pedagogiska utmaningar. Att gemensamt mejsla fram en frågeställning för analysarbetet krävde lite tid och tålamod. Men när frågeställningarna var på plats, var Yvonne igång i Hälsingegårdarna med provtagning och skapade sig en mer holistisk upplevelse av miljön och materialet. Något som Yvonne tycker är av största vikt.

När får vi veta innehållet i ”hälsingefärgerna”?

Hälsingegårdsprojektet är finansierad av Vetenskapsrådet och forskning har krav på publicering i vetenskapliga tidskrifter, helst sådana med hög ”impact faktor”. Yvonne behöver dessutom skriva två artiklar, en som beskriver analyserna med FT-IR och en som beskriver detsamma med GC-MS. Det gör att resultaten från hennes delprojekt kommer att presentera till en bredare publik först därefter.

Besöket ökade min respekt för kemistens arbete och hoppas att Yvonne Fors kommer figurera i fler färgrelaterade projekt som skjuter fram positionerna för vårt gemensamma intresse för färg och kulturvård!

Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY
Yvonne Fors pipetterar i dragskåpet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Projektet ”Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar – en holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv” är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt. I projektet ingår conservation scientists, kemister, fysiker, konservatorer, etnologer och konstvetare. Forskningledare är FD Ingalill Nyström från Göteborgs Universitet.

http://conservation.gu.se/forskning/halsingegardar

Jag som är projektledare för studien ”Byggnadsvårdens behov av laboratorium för färganalyser” heter Karin Calissendorff och arbetar tillsammans med Kathrin Hinrichs Degerblad, Helena Grundberg och David Edvardsson på enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. Projektets främsta frågeställning är hur kulturvårdlaboratoriet fortsättningsvis ska fördjupa sig i byggnadsvårdens behov och ge aktörerna möjlighet att ta beslut med naturvetenskaplig grund.

Att vara ”äkta” eller icke vara

– det är frågan

IMG_1811-HG
Förkrympt huvud (tsantsa), Alingsås museum. Foto: Ylva Frögéli, Alingsås museum, CC BY

I den lilla trästaden Alingsås finns ett litet museum som rymmer mycket! Och bland mycket ryms något mycket litet. Det är ett av de mer omtalade föremålen – ett miniatyrhuvud.

Redan innan museet öppnade 1928 hade Anna Norlander, museets grundare, påbörjat insamlandet av föremål. Samlingarna ska spegla lokalsamhällets historia och det gör de dels genom Anna Norlander men också genom gåvor och större donationer. Det kan vara så kallade lösfynd, som uppgrävda yxor från området men det kan också vara föremål som samlats in på resande fot. Det gör att samlingarna rymmer så mycket mer än det man först förknippar med Alingsås lokalhistoria. Nu har museets omtalade miniatyrhuvud själv varit på resande fot. Eller ja, inte själv utan tillsammans med museets föremålsintendent Ylva Frögéli har de besökt Kulturvårdslaboratoriet i Visby. Anledningen till resan var att få hjälp med svaret på frågan om miniatyrhuvudet är ”äkta” eller inte.

Vad är ett miniatyrhuvud?

Ett miniatyrhuvud är ett förkrympt huvud som också kallas tsantsa. Att krympa huvuden har gjorts av olika kulturer och en del har betraktat det som krigstroféer andra som ett sätt att kunna kontrollera offrets själ. Genom kontakt med västvärlden blev det en handelsvara och därmed började också ”falska” eller kommersiella huvuden att framställas.

IMG_2119-HG
Föremålet för gästkollegeprojektet packas upp av Ylva Frögéli inför kollegorna Magnus Mårtensson och Tom Sandström. Foto: Gunilla Lagnesjö, RAÄ, CC BY.

Varför ville ni undersöka det närmre?

Vi har haft huvudet i utställning förut och i våras diskuterades att på nytt ställa ut det, svarar Ylva Frögéli. Föremålet är omdiskuterat på många sätt, dels har man ifrågasatt om huvudet är en äkta tsantsa eller om det är en kommersiell variant, dels väcker det etiska frågor. Efter regeringens uppdrag förra året har frågan om innehav och hantering av mänskliga kvarlevor i museer diskuterats. Dessutom har Riksantikvarieämbetet uppmärksammat riskerna med gift eller ohälsosamma ämnen i samlingar. Förr kunde man behandla föremål med exempelvis arsenik för att skydda dem mot skadedjur. Föremålen kan ha rester av bekämpningsmedel som vi måste känna till för att kunna hantera dem på ett säkert sätt.

Labbet-HG-hip besk
Undersökningar av tsantsan på Kulturvårdslaboratoriet. Foto: Ylva Frögéli, CC BY.

Vad gjorde ni på Kulturvårdslaboratoriet i Visby?

Oj, det var så mycket! utbrister Ylva. Det är så fantastiskt att allt det här finns! Jag tycker att det var jätteskönt att få ställa alla dumma frågor! Det var väldigt roligt med alla dessa labbar, svarar Ylva som uppenbarligen har haft fullt upp med analyserna på Kulturvårdslaboratoriet de dagarna hon var där som gästkollega. Tillsammans med laboratoriets personal, Kaj Thuresson, Tom Sandström och Magnus Mårtensson, sökte vi vetenskapliga artiklar som handlade om undersökningar av miniatyrhuvuden. Alla de artiklar vi läste hänvisade till en metod som tagits fram via forskning. Metoden går ut på att undersöka objektet i 14 särskilt listade steg för att kunna identifiera tecken på en autentisk tsantsa. Vi tittade bland annat på ytbehandlingen av huden, rester av tråd och stygn (de kommersiella varianterna har en annan typ av stygn) och halsöppningens tjocklek och textur. Genom röntgen kunde vi se materialet bakom de igensydda ögonen, genom svepelektronmikroskop (SEM) kunde vi se strukturer på hårstrån och studera hårfjäll. Vi gjorde också grundämnesanalyser (genom EDX och XRF) för att se om föremålet har spår av giftiga ämnen. Vi använde också vanligt mikroskop för undersökningarna och infrarött ljus.

IMG_2095-HG besk
Tsantsan preparerad för röntgen. Foto: Ylva Frögéli, CC BY.

Vad har analyserna gett?

Analyserna har stärkt vår kunskap om tsantsan och mycket talar för att den är autentisk. Nu vill vi gå vidare med DNA-analys, svarar Ylva. Just den tekniken finns inte på ämbetet men vi ser möjligheter till ett samarbete med Uppsala universitet – Campus Gotland, där de är igång med ett projekt som just tittar på denna typ av analyser. Det vore fantastiskt att kunna få in våra frågor tillsammans med dem. Jag känner också att det här gästkollegeprojektet, undersökningarna och analyssvaren har stärkt mig genom att vi fått så mycket ny kunskap om föremålet. Jag känner mig trygg i hur föremålet bör hanteras och etiskt har jag fått många nya argument. Det är nästan som att jag fått en starkt beskyddande känsla för föremålet och jag blir bara mer och mer nyfiken på människan ”bakom huvudet”. Var det en man eller kvinna, hur gammal var denne, vad är dennes historia, hur kom den hit, är den stulen? Men detta är kanske frågor vi aldrig kan få svar på, säger en märkbart nyfiken och engagerad föremålsintendent som nu är tillbaka i Alingsås med tsantsan.

 

 

Text: Helena Grundberg, redaktör och utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

Om du vill läsa mer om gästkollegekonceptet gå in på: www.raa.se/gastkollega, där finns också länkar till mer läsning om Kulturvårdslaboratoriet och om Konserveringsvetenskap.

Nätverket för kulturvårdens frågor har ett forum på: http://www.kulturvardsforum.se/

Starka resor för sköra trådar

Blogg AJ Bild 1-s
Paracasfragment 1935.32.0211. Foto: Ina Marie Winter Aashaug, Världskulturmuseerna.

Jag heter Anna Javér, är textilkonservator och ansvarar för att Världskulturmuseernas textilsamling i Stockholm och Göteborg bevaras och är tillgänglig för forskare och besökare. Göteborgs stad har i sin ägo en samling 2000 år gamla textilier från Paracashalvön i Peru som förvaltas av Världskulturmuseerna.

Efter utställningen ”En stulen värld” 2008 kom ett återkrav från Peru på samlingen. Då inleddes förhandlingar mellan Göteborgs stad och kulturdepartementet i Peru varefter kommunalfullmäktige beslöt att äganderätten till textilierna skulle återföras till Peru under 2014-2021. I juni 2014 återfördes de fyra första textilierna till Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia i Lima, Peru. Detta blev också början på ett samarbete om Paracastextilier mellan Peru och Sverige.

Från Göteborg till Visby

Innan transporten utförde jag som gästkollega vid Riksantikvarieämbetet en analys av textilfibrernas tillstånd tillsammans med Kaj Thuresson. Detta var det tredje analystillfället på tjugo år och del av ett långsiktigt projekt för att förstå Paracastextiliernas nedbrytningsprocesser och tillstånd. Fiberprovernas vikt, längd och diameter registrerades, pH-värdet mättes både digitalt och med pH-sticka. SEM-bilder togs i ett svepelektronmikroskop under 500 och 1000 gångers förstoring. Eftersom fiberproverna är för små för att utsättas för ett dragprov konstruerades istället ett tryckprov där en vikt belastade en fiber under ett täckglas för att se hur det påverkade fibern. Analyserna visade att det inom en och samma textil kan vara stor variation i flexibilitet och nedbrytningsgrad.

Blogg AJ Bild2-s
Kaj Thuresson och Marei Hacke vid svepelektronmikroskopet utrustat för mikroröntgenanalys för grundämnesanalys. Foto: Anna Javér, Världskulturmuseerna.

Från Göteborg till Peru

I september 2015 reste jag tillbaka till Peru för att undersöka det fysiska tillståndet av de fyra textilierna efter transport och efter drygt ett års acklimatisering till ny museimiljö. I samband med besöket togs fiberprover tillsammans med Lic. Carmen Thays Delgado, på motsvarande textilier ur Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia ‘s Paracassamling för att långsiktigt även dokumentera fibrernas nedbrytning i samlingen i Lima.

Från Peru till Visby

Fiberproverna analyserades i början av juni i år vid RAÄ tillsammans med Marei Hacke och Kaj Thuresson på samma sätt som tidigare. I syfte att hitta betningsmedel som används för olika färger och se om det kan ha betydelse för fibrernas nedbrytning undersöktes två textilområden med µXRF för att kartlägga grundämnen. Undersökningen gav goda resultat och under hösten 2016 kommer ytterligare försök att genomföras. Vi kommer då också använda SEM-mikroskopi för att kartlägga grundämnen för att kunna jämföra de olika metoderna. SEM-mikroskopi på ett komplett fragment är en metod som liksom µXRF är kontaktfri och icke-destruktiv. Trycktestet är däremot destruktivt men fiberfragmenten kan ändå användas för en framtida färganalys.

Bild3ab-t
Svepelektronmikroskopbilder på fibrer i 1000 gångers förstoring ur Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia’s Paracassamling i Lima. Till vänster en brun bomullsfiber från bottenväven av Mantel RT-01683 (253 Sp. 6). Till höger en blå kamelidfiber från broderiet i samma objekt. Båda fibrerna har sprickor och avlagringar på ytan. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Från Visby, Peru och Göteborg till Köpenhamn

För mig personligen är det en styrka att återkommande få arbeta nära Riksantikvarieämbetets personal som gästkollega. Genom det har jag fördjupat min kunskap om en samling jag arbetat med i många år. Idag har jag vetenskapliga fakta på hur sköra Paracastextilierna är. Redan två veckor efter mitt besök som gästkollega på Riksantikvarieämbetet deltog jag i konferensen Pre-Columbian Textiles på Center for Textile Reserach i Köpenhamn. Ledande forskare på området fanns på plats och mitt föredrag Analysis of Paracas fibre material from the Gothenburg Collection möttes av intresse och önskan om fortsatta studier och nya samarbeten. Speciellt intresserade var man av kartläggningen av grundämnen för att hitta betningsmedel samt analys av de svarta fibrer som karboniseras under nedbrytning. Analysresultaten bidrar till att bredda det internationella intresset för detta unika textila världskulturarv och dess framtid. Det har dessutom gett mig som konservator en starkare och tryggare röst i diskussionen om återförande av samlingar.

Blogg AJ Bild4-s
Anna Javér justerar röntgenfluorescensinstrumentet inför kartläggning av grundämnen i en mindre yta av Paracasfragment 1935.32.0212. Foto: Kaj Thuresson, Riksantikvarieämbetet.

 

Text: Anna Javér, textilkonservator, Världskulturmuseerna.

Läs mer om Paracassamlingen på: http://samlingar.varldskulturmuseerna.se/paracas-goteborgssamlingens-resa-tillbaka-till-peru/ och http://www.paracas.se

Gästkollegekonceptet – hur går det?

Magnus i labbet
Problemlösning i Kulturvårdslaboratoriet! Foto: Sara Norrehed, Riksantikvarieämbetet CC-BY

För några år sedan öppnade Riksantikvarieämbetets Kulturvårdslaboratorium sina dörrar för samverkan med museer, arkiv, bibliotek och med kulturmiljövården i sin helhet. Vi valde att kalla den arbetsformen för ”Gästkollegeprojekt”. Förra året, 2015, tog vi emot ett 10-tal gästkollegor som kom till Kulturvårdslaboratoriet med fantastiskt roliga och utvecklande projekt. Vad har vi nu lärt oss och hur ser framtiden ut?

Mitt uppdrag som enhetschef är att tillsammans med mina medarbetare lyfta fram konserveringsvetenskap som naturvetenskaplig metod inom kulturvården och att visa hur kulturvårdslaboratoriet är en nationell resurs. På ett tidigt stadium identifierade vi tre utmaningar i det arbetet:

  • Att få konserveringsvetenskap känt som begrepp och att visa på nyttan av att integrera mer naturvetenskap i arbetet med kulturarv
  • Att tränga igenom informationsbruset och nå intresserade gästkollegor OCH deras chefer
  • Att hantera kulturarvsinstitutionernas brist på resurser i form av tid, pengar och naturvetenskaplig utrustning

Nyttan

När man kombinerar naturvetenskapliga analyser med kulturvetenskap och annan kunskap leder det till att vi får bättre underlag för de beslut som ska tas om kulturarvet och dess långsiktiga användning och bevarande. En annan viktig sak vi lärt oss är att naturvetenskapliga undersökningar även kan ta fram en mängd olika typer av information som kan användas i utställningsarbetet och i forskning om kulturarvet.

Informationsbruset

Informationsbruset är bedövande, vi är alla mer eller mindre lomhörda av det och att tränga igenom till rätt målgrupp vid rätt tillfälle är en egen vetenskap. För att stimulera till att komma som Gästkollega till Kulturvårdslaboratoriet avsatte vi förra året medel för att kunna bjuda in museer som hade intressanta projekt men som saknade egna resurser för att resa och bo. Ingen hörde av sig! Kanske ytterligare ett bevis på svårigheten att nå ut med information?

Resurser

Eller är det verkligen så ont om resurser på museerna att de inte kan avsätta några dagar som investering i kunskap om samlingarna? Fakta som kan användas för viktiga beslut, i utforskandet av samlingarna och i utställningar. I så fall har vi i Sverige att hantera ett problem som sträcker sig långt utanför konserveringsvetenskapens ram.

Nuläget

Sverige bygger nu upp en kritisk massa av naturvetare ”conservation scientists” som är tränade i konserveringsvetenskapligt tankesätt för kulturvårdens behov. Det händer inte bara på Riksantikvarieämbetet utan även på våra universitet och här och var på museer, arkiv och bibliotek. Kulturvårdslaboratoriet har nu tagit på sig utmaningen att börja bygga nätverk för ännu mer samverkan. Konserveringsvetenskapen är på G.

Frågor om möjligheten att göra ett Gästkollegeprojekt kommer in i god tid och projekten är längre. Små korta projekt, workshops, leder till fördjupade frågeställningar och Gästkollegorna kommer tillbaka flera gånger. Det gör att de successivt kan arbeta mer självständigt med olika instrument och att de även tar med kunskap om metodik ”hem” i sin vardag.

Våra Gästkollegor och deras heminstitutioner märker att det finns ett stort intresse hos media och allmänhet att lära mer om samlingarna genom projekt där man beskriver föremålen med röntgenbilder, fakta om pigment och bilder i mycket stor förstoring och liknande. Det skapar mervärde i utställningar och när de presenterar sina samlingar och vad de kan användas till.

Framåt

Antalet ”abstracts” till olika internationella konferenser där våra Gästkollegor vill presentera sina samlingar och dela med sig av de resultat de arbetat fram i Kulturvårdslaboratoriet ökar.

Genom att Kulturvårdslaboratoriet nu finns som en nationell nod för konserveringsvetenskap uppvaktas Sverige av EU-projekt för att ingå i uppbyggnaden av infrastruktur för konserveringsvetenskap, kulturvårdsutveckling och forskning. Sverige har en stark naturvetenskaplig tradition och starka miljöer för utveckling och forskning. Vi arbetar för att vi långsiktigt ska kunna erbjuda de resurserna till övriga Europa men även för att vi enkelt kan ta del av resurser vi inte har i nuläget.

Kulturvårdslaboratoriet är en unik nationell resurs och till för kulturarvet. Ju fler Gästkollegor som samarbetar och ju fler samarbetsprojekt vi deltar i, desto kunnigare och större kan vi bli och viktiga resultat kan arbetas fram till nytta för kulturarvet.

 

Text: Gunilla Lagnesjö, enhetschef för Konserveringsvetenskap vid Riksantikvarieämbetet.

Läs gärna mer om gästkollegor och Kulturvårdslaboratoriet i tidigare bloggar: 11 januari, 22 februari, 18 mars, 4 maj, 13 maj

 

Modern konst synas

Kblogg Magnus M Monogram_xray_04-w30r72
Thérése Lilliegren, My Bundgaard och Göran Sjöberg samlas vid Magnus Mårtenssons dator för att se de första röntgenbilderna av verket Monogram. Foto: Åsa Lundén, Moderna Museet.

I mitten av 1950-talet skapade Robert Rauschenberg sina första ”combines”, konstverk där vardagsföremål fästs på mer traditionella tavlor. Rauschenberg samlade på sig föremål som han hittade på gatorna eller i butiker i området där han bodde. Föremål som verktyg, bollar eller som i verket Monogram, ett uppstoppat djur. Idag är Monogram enligt dem själva, ett av Moderna Museets mest kända och älskade verk.
På en canvastavla står geten med ett bildäck runt magen. Dessutom är en tennisboll fäst i tavlan strax bakom det uppstoppade djuret. Tennisbollen har fått en rad olika tolkningar genom åren, likaså geten. Som del av ett konstverk är faktiskt geten relativt väl undersökt i vilken betydelse den har och varför bildäcket sitter där det sitter men hur står det till med djuret egentligen? Var kom geten ifrån, hur påverkas den färg som geten är bemålad med av ljus och hur stabilt är den uppstoppad? Frågorna är relevanta eftersom konstverket skall ut på turné under 2016 tillsammans med flera andra av Rauschenbergs skapelser.

 En expertgrupp bildas

Det var därför konservatorerna på Moderna museet hörde av sig till oss på Konserveringsvetenskap efter att de fick höra talas om vårt koncept ”Gästkollega” och hur vi röntgat en uppstoppad häst, Andalous, på Skokloster slott. Förutom vår mobila röntgenutrustning har vi också en mobil micro-XRF som kan användas för att identifiera grundämnen i exempelvis färg. Dessutom undrade man om det var möjligt att använda vår microfader (som kan mäta färgförändringar) för att undersöka hur känsliga färgerna på geten är. Det är just sådana här frågor som är idealiska för vårt gästkollegekoncept. Frågor som kräver flera instrument för att besvaras. Dessutom specialkompetens! För att hantera våra instrument och samtidigt besvara dessa frågor satte vi tillsammans ihop en expertgrupp: Thérèse Lilliegren, målerikonservator och My Bundgaard, skulpturkonservator, båda från Moderna Museet, Göran Sjöberg, naturhistorisk konservator från Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum och från Riksantikvarieämbetet, Kaj Thuresson, giftexpert och ansvarig för micro-XRF och jag, Magnus Mårtensson, ansvarig för röntgen och microfading.

Röntgen visar getens innehåll

Vi delade upp vårt arbete under tre dagar, en dag för varje instrument. På måndagen var vi många på plats, dels för att flytta på konstverkets skyddande plastkåpa och dels för att journalister från TT skulle bevittna den något udda och unika händelsen. Under förmiddagen ställde vi i ordning all utrustning och startade upp det som behövdes. Dock märkte vi ganska snart att vi inte fick igång den scanner som för över information från våra digitala röntgenplåtar till datorn. Efter ett flertal försök och sedermera påbörjad service började det kännas rätt mörkt. Vi gick på lunch med förhoppningen att det var ett problem som skulle lösa sig själv (att scannern blivit varm nog, torr nog eller något liknande). I annat fall skulle vi få skjuta upp undersökningen till senare. Väl tillbaks från lunch startade vi upp instrumentet igen och höll tummarna. Allt fungerade som det skulle och när vi hörde det ljud som under hela morgonen hade saknats från uppstartsrutinen kunde vi inte göra annat än att sträcka upp händerna och utbrista i glädjetjut. Vilket jobb vi har!

På eftermiddagen fick vi våra första bilder på getens huvud, och vad som dolde sig däri. Göran Sjöberg var en nyckelperson under arbetet, som kunde berätta vad de olika delarna var. Till exempel så var skallen fylld med en svårtolkad massa som troligtvis är lera, som både håller ihop skallen och fäster huvudet i en stålstång som går från den planka som agerar som kroppens grundform. Hela djurets preparering såg helt annorlunda ut gentemot den vi tidigare undersökt, hästen Andalous på Skokloster slott. Där hästen i princip bestod av en träskulptur överdragen med skinn, var geten i Monogram mer stoppad och med bara ett fåtal konstruktionsmaterial som håller upp den. Den stora överraskningen var hur mycket skelettdelar som fanns kvar i djuret. Förutom skallen så var både fram- och bakben kvar. En av de viktigaste frågorna konserveringsmässigt var att vi kunde bekräfta en myt som fanns: att ett ben var brutet.

Microfading mäter färgförändringar

På tisdagen stängde vi in oss i ett eget rum med geten för att studera dess färger med en kraftigt fokuserad ljusstråle och spektrofotometer. Instrumentet vi använde är en microfader och tekniken innebär att man mäter färgförändringar som sker under en accelererad ljusåldringsprocess och sedan räknar ut hur dessa färgförändringar kommer att te sig under utställningens ljussättning. Eftersom instrumentet är så pass känsligt och kan se förändringar långt före det mänskliga ögat, kan man genomföra undersökning utan risk att permanent orsaka färgförändring på det föremål man undersöker. Det är en väldigt användbar teknik eftersom man får direkt information om hur färgen förändras på föremålet man undersöker och slipper spekulera i hur liknande färg förändrats på liknande föremål.

Micro-XRF avslöjar giftiga grundämnen

Sista dagen på Moderna Museet för vår del genomförde vi en publik undersökning med micro-XRF där vi kunde stå i utställningslokalen och göra en grundämnesanalys. För att förstå sig på hur färgerna kommer att förändras i utställningsmiljö är det bra att förutom accelererad åldring också få förståelse för vilka material som konstnären använt sig av. Dessutom innebär preparering av ett dött djur att man i många fall använder sig av skadliga ämnen för att skydda det mot skadedjur som annars kan förstöra skinn, päls och andra organiska beståndsdelar som de ser som mat. I getens fall misstänkte Kaj att det rörde sig om arsenik och han kunde också konstatera att det fanns en liten mängd runt getens ögon och mun. Något man kan ha i åtanke när man skall rengöra djuret i samband med utställning. Färgerna på konstverket visade sig vara oorganiska, vilket var en förutsättning för att vi skulle få vettig information ur micro-XRF-undersökningen.

Vad händer nu?

I det stora hela innebar undersökningen av Monogram en succé. Dels fick vi i första hand fram värdefull kunskap som innebär att man i framtiden har bättre koll på hur konstverket skall tas om hand och transporteras för att undvika skador och slitage, men också hur det kommer att förändras över tid. Detta innebär att man kan börja planera för vilken förändring som är godtagbar över hur stort tidsperspektiv och hur man kan arbeta för att begränsa förändringarna till något som man kan leva med. Dessutom uppmärksammades konserveringsverksamheten på Moderna Museet och speciellt arbetet kring konstverket inför årets turné. En välkommen bieffekt, då arbetet som konservatorer som Thérese och My gör oftast sker i skymundan. Genom gästkollegekonceptet och analyserna har de dessutom fått viktig information inför getens stundande turné.

Kblogg Magnus M Popup IMG_4865b-w30
Thérèse Lilliegren, Kaj Thuresson, Magnus Mårtensson och My Bundgaard är nöjda efter sista dagen med undersökningar. Nu börjar efterarbetet! Foto: Okänd besökare.

Text: Magnus Mårtensson, utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap.

Här kan du läsa mer om konceptet Gästkollega:

http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/konceptet_gastkollega/

Om Kulturvårdslaboratoriet:

http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/vara-laboratorier/

Om konserveringsvetenskap:

http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/

Om microfading, analys och dokumentation:

http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/vara-laboratorier/analys-och-dokumentation/

Och om Moderna museet:

Hur mår geten?

 

Färgen som försvann

 – eller färgen som ändrade sig och blev en annan…

Sonens fonster-small
Sonens fönster i konserveringsvetenskaplig analys. Foto: Niklas Almesjö (tv), Magnus Aronson, IKON (th).

Färg kan försvinna på många sätt, den kan flagna eller regna bort men den här gången handlar det rättare sagt om en färg som har gått och omvandlat sig till en annan. Det handlar om färgat glas som en gång i tiden var rosa men nu har blivit brunt. Det handlar om glasmålningarna i Sveriges största kyrkfönster, ett färgsprakande stycke historia, som med tiden och till delar valt en annan färg för sin kostym.

Färgförändringen noterades av konservatorer när fönstret hade demonterats för rengöring. Nu har en liten rosa glasbit analyserats vid Kulturvårdslaboratoriet i Visby. Erika Andersson vid Uppsala domkyrkas glasmålningsateljé har utfört analyserna under ledning av Kaj Thuresson och Marei Hacke vid enheten för konserveringsvetenskap. Frågeställningen var så att säga glasklar: Är färgförändringen orsakad av solens UV-strålning, hur ljuskänsligt är materialet och kommer färgförändringen att fortsätta?

Vad är det för glasmålningar?

Det är Sveriges största figurativa glasmålning, Sonens fönster, som sitter över södra porten i Uppsala domkyrka. Det ritades av arkitekten Agi Lindegren och tillverkades 1892 av Svenska Glasmåleri AB i Göteborg. Fönstret består av både genomfärgat och bemålat glas. År 2012 påbörjades ett omfattande konserveringsarbete. Fönstret har så vitt man känner till restaurerats i någon mån vid tre tidigare tillfällen: 1968, under 1970-talet och 2006 (vid sista tillfället rörde det bara ett fåtal paneler). Det har varit beläggningar, sprickor i bly och glas, gammalt lim, korrosion och instabil bemålning som har behövt åtgärdas. Fönstret var i stort behov av rengöring, eftersom det drabbats av kraftig nedsvärtning invändigt som i hög grad reducerade ljusinsläppet.

Hur misstänkte man färgförändringen?

När konservatorerna avlägsnade den gamla fogmassan på en brun glasbit, såg man att kanterna var rosa. Kanten på glaset som varit dolt under fogmassa och fönstrets plattjärn har legat skyddat från yttre påverkande faktorer, som solljus och föroreningar, sådant som kan leda till färgförändringar.

fotograf Johan Nilsson (20)-small
Konservatorerna Hanna Lettgen och Erika Andersson undersöker en av panelerna från fönstret. Foto: Johan Nilsson.

Vad gjorde man då?

För att kunna ta reda på vad missfärgningen beror på kontaktade Erika kulturvårdslaboratoriet vid Riksantikvarieämbetet och tack vare gästkollegekonceptet kunde samarbetet med analyserna genomföras. Tidigare forskning har visat att färgförändringar, som i det här fallet en förändring från rosa till brunt, är ett känt fenomen. Orsaken är en förändring, en oxidation, av grundämnet mangan. Orsaker till att man kan spåra mangan i eller på glas kan vara flera. Mangan kan användas som färgande beståndsdel för, som i det här fallet, en rosa färg. Mangan kan också finnas som en orenhet från tillverkningen av glas. Det kan också användas som en blekande komponent för att variera en kulör. Dessutom kan det komma av föroreningar från omgivande miljö, särskilt från jorden (för arkeologiskt material) men då lägger det sig bara som ett lager på ytan av glaset.

Vilka analyser gjordes?

För att få svar på frågan om glaset innehöll mangan utförde vi en elementanalys, berättar Marei Hacke. Genom att använda oss av röntgenfluorescens (XRF) fick vi bekräftat att glasbiten innehöll mangan. Man kan se att färgen är genomgående och tillsammans med analysresultatet innebär detta att det handlar om mangandioxid som färgämne (inte manganföroreningar). Sedan utförde vi också en accelererad åldring genom att exponera provet med simulerat solljus. Denna ljusåldring pågick i flera veckor. Emellanåt mätte vi färgens förändring med en spektrofotometer (färgen mäts på ett litet område, ca 2-3mm i diameter). Förändringen från rosa till brunt gick relativt snabbt i början men när den väl blivit brun gick fortsatt färgförändring långsamt. I slutet av testperioden kunde förändringarna inte ses för ögat utan bara mätas med spektrofotometern.

Fonster och Erika-small
Del av fönstret före demontering och Erika Andersson utför analys med hjälp av UV-ljusmätare. Foto: Viktor Wadelius och Kaj Thuresson.

Vad kan man göra åt detta?

För att skydda glaset från färgförändringar som orsakas av solljus kan man försöka filtrera bort UV-ljuset (dagsljuset). Att mildra, bromsa och förhindra fortsatt nedbrytning – detta är konservering!

Vad mer har analyserna gett?

I det här fallet hade domkyrkoförsamlingen redan diskuterat att köpa in speciellt UV-skyddande glas att montera utanpå glasmålningarna, en stor investering men som det ju kan vara värt – om det är nödvändigt. Efter att analyserna och åldringstesterna var gjorda hade man däremot fått viktiga resultat för att kunna diskutera vilket sorts skydd som behövdes. När valet stod mellan det speciella UV-skyddsglaset och ett svagt bemålat floatglas (som också filtrerar bort UV-ljus men inte lika mycket), kunde man dra slutsatsen att det sistnämnda glaset skulle vara tillräckligt i det här fallet eftersom den största färgförändringen redan hade inträffat. Valet var inte bara en ekonomisk vinst, det var också det mer estetiska alternativet.

Att nå ny kunskap och dessutom göra ekonomiska besparingar med hjälp av Kulturvårdslaboratoriet och deras gästkollegor – detta är konserveringsvetenskap!

Helena Grundberg, redaktör och fd utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

Arsenik, gamla spetsar och gästkollegor

IMG_9130 small
Gästkollegor i Kulturvårdslaboratoriet. Foto: Helena Grundberg CC BY.

Nu är det dags att sätta utvalda ting under luppen! Kanske blir det annat än arsenik och gamla spetsar som kommer att undersökas och diskuteras i Riksantikvarieämbetets Kulturvårdslaboratorium. Kanske blir det en get i ett bildäck. Men det viktigaste för analyserna är personerna bakom instrumenten, deras samarbete och samverkan i ett kunskapsnätverk!

Nu öppnar Riksantikvarieämbetets Kulturvårdslaboratorium för årets nya gästkollegor, som förutom spännande frågor och viktig kunskap har med sig föremål och material av olika slag. Kulturvårdslaboratoriet och gästkollegorna bildar tillsammans en fysisk plattform för utvecklingen av ett nätverk för kunskap inom kulturvård och konserveringsvetenskap. Under 2016 genomförs dessutom ett FoU-projekt för att bredda nätverket och öka möjligheterna till nya samarbeten.

Vad händer?

– Vi vill knyta ihop och få människor att förstå varandra, säger Kaj Thuresson som tillsammans med Annika Karlsson, vid Kulturvårdsavdelningen i Visby, driver FoU-projektet. Genom att träffas runt en forskningsfråga vill vi utveckla ett nätverk av olika kompetenser som kan hjälpa varandra och komma med nya idéer och infallsvinklar. På så sätt blir det tvärvetenskap i praktisk tillämpning.

Vilka är gästkollegorna?

– Man gör en ansökan hit till Kulturvårdslaboratoriet och beskriver sin forskningsfråga eller det problem som behöver utredas. Gästkollegorna kan till exempel vara från museivärlden, byggnadsvården eller arkeologin. Vi samarbetar också med universitet och statliga verk som till exempel Naturvårdsverket eller Statens fastighetsverk. Det finns alltså många olika platser där vi kan hitta experter och sakkunniga som kan ge svar och närande diskussioner kring en uppgift. Vårt uppdrag är att föreslå och sammanföra de kompetenser som kan dra nytta av varandra.

Vad är det för material och frågor?

– Allt möjligt! Både frågeställningar och föremål som kommer till oss på Kulturvårdsavdelningen varierar stort. Materialkategorier för analys kan vara metall, trä, textil, färg eller sådant som föremålen behandlats med som till exempel arsenik eller alunsalt. Ofta krävs flera analyser med olika tekniker och ofta ger analysresultaten upphov till nya tolkningar och funderingar. Men alla typer av föremål kan inte transporteras och undersökas vid Kulturvårdslaboratoriet i Visby. Då får vi åka till föremålet istället. Just nu förbereder vi oss för att besöka ”geten” på Moderna museet (Robert Rauschenbergs verk ”Monogram”). Det är också en möjlighet med vårt laboratorium – att det till vissa delar är mobilt. Vi kan ta med viss analysutrustning och på så sätt göra undersökningar på plats, i objektets normala miljö (om man nu kan säga det om en get på ett museum). Som ett led i vårt nätverksbygge behöver vi i detta sammanhang också bjuda in en expert inom taxidermi (det som handlar om uppstoppade djur). Vi kan då använda resurserna inom FoU-projektet till att möjliggöra ett möte mellan naturhistorisk- och konstkonservering tillsammans med tillämpad konserveringsvetenskap och på så sätt utvidga nätverket.

Vad finns det för möjligheter och begränsningar?

– Vi försöker hela tiden skapa möjligheter. Vid Kulturvårdslaboratoriet har vi en stor mängd naturvetenskaplig utrustning som täcker det mesta av kulturvårdens behov men allt kan inte rymmas under ett tak. Det finns en mängd instrument och teknisk utrustning för olika sorters analyser, spritt på olika platser i landet, som skulle kunna utnyttjas för kulturvårdens behov. Därför är det också viktigt att det finns ett nätverk laboratorier emellan. Vi kan dela möjligheter med varandra. Om det gäller datering med kol-14-metoden har vi vår samverkanspartner Uppsala universitet, som har denna utrustning. Ett annat exempel på instrument som definitivt inte ryms på vårt labb är MAX IV i Lund, ett supermikroskop där bara acceleratorn är 300 meter lång. Då är det bra att kunna låna av varandra, att samarbeta och att skapa och utveckla nätverk!

Men det där med arsenik då?

– Ja, det är en viktig sak som vi tittar på. Arsenik är ett grundämne som är giftigt att hantera och det är samtidigt ett ämne som användes förr i många processer och därför förekommer i kulturarvsföremål. Det är viktigt att de som arbetar på museer och de som kommer i kontakt med samlingarna vet hur de ska skydda sig mot farliga ämnen men det berättar jag gärna mer om i en blogg längre fram, avslutar Kaj.

 

Om du vill läsa mer om gästkollegekonceptet gå in på: www.raa.se/gastkollega, där finns också länkar till mer läsning om Kulturvårdslaboratoriet och om Konserveringsvetenskap.

Nätverket för kulturvårdens frågor har ett forum på: http://www.kulturvardsforum.se/