Kategori: Kyrkor

En kyrkbrand och en märklig h-runa

Den återfunna minnesstenen i Hejde kyrka på fyndplatsen under golvet. Inskriften lyder: ”Kyrkan brann under en procession (eg. bildbärande) på (påsk)lördagen. Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden (på påsktavlan).” Foto Magnus Källström

”Kyrkan brann vid en procession på lördagen…”. Detta låter som ytterligare en deprimerande nyhet förmedlad av dagens moderna medier, men det är i stället något som höggs in med runor i en golvsten i Hejde kyrka på Gotland för mycket länge sedan. Genom en hänvisning till den så kallade påsktavlan — ”Då var h söndag­(sruna) och s prim­(runa) i trettonde raden” — ger inskriften också besked om när detta skedde: år 1492, det vill säga samma år som Columbus upptäckte Amerika.

Stenen som har bevarat minnet av den dramatiska händelsen i Hejde låg på 1600-talet i golvet innanför den södra korportalen. När P. A. Säve skulle rita av den 1854 fann han den på den motsatta sidan vid sakristiedörren. Sedan dess har stenen varit spårlöst försvunnen tills den 10 april i år, då den plötsligt åter kom i dagen. För detta kan vi tacka vissa fuktskador, som gjorde att man fick ta upp delar av trägolvet, men framför allt Gundemar Lindahl från Byggnadshyttan, som skulle palla upp kalkstenarna under de sviktande golvbjälkarna och då passade på att åla ytterligare fem-sex meter under golvet för att ta en bild av en mystisk sten som man hade skymtat längst in mot väggen. Gotlands museum kontaktades och det stod klart att det var den saknade minnesstenen över kyrkbranden som hade återfunnits.

Nu i fredags var jag där tillsammans med Johan Gardelin och Per Widerström från museet för att ta en närmare titt efter att man hade öppnat golvet på den plats där stenen ligger. Den visade sig vara i precis samma skick som på Säves tid, men låg helt lös under golvet. Mycket talar för att den kan ha återupptäckts och placerats på denna plats i samband med arbeten som gjordes i kyrkan på 1930-talet, men detta är i så fall inget som har nått de antikvariska myndigheterna.

Inskriften var tidigare bara känd genom avteckningar, men som rätt ofta är fallet kan man inte annat än beundra de dokumentationsinsatser som gjordes i äldre tid. I P. A. Säves läsning från 1854 behöver bara två små rättelser göras: i ordet sunnudagr ’söndag’ har han glömt det lilla tvärstreck som gör t-runan till en d-runa och i slutet av en av raderna har han ritat ett skiljetecken, som nog inte finns.

Stenen i Hejde dokumenterar en dramatisk händelse 1492 som inte är känd från någon annan källa. Spår av brända bjälkar har dock iakttagits i tornet och det har antagits att den branta takvinkeln på kortaket är ett resultat av en ombyggnation efter den nämnda branden. Detta gör den nu återfunna stenen till ett unikt historiskt dokument.

Den ovanliga h-runan på minnesstenen från Hejde kyrka. Foto Magnus Källström

En runforskare fångas dock även av annat i denna text som exempelvis den märkliga h-runan som ser ut som om den har vridits 90 grader och mest liknar en sorts stjärna. Att runan hade denna ovanliga form visste vi sedan tidigare, men eftersom stenen i Hejde har varit försvunnen har den inte uppmärksammats i den utsträckning som den förtjänar. På Gotland förekommer den även på en gravhäll i Havdhems kyrka (G 42), som grovt har daterats till 1400-talet. Annars är detta en runform som dyker upp högst sporadiskt i efterreformatoriska sammanhang på några få och spridda ställen i Norden.

Utdrag ur Johannes Bureus’ redogörelse för de olika formerna av runan h i Runaräfst. På de nedersta raderna står: ”Dalakarlarna görom så h.” Efter handskriften F a 14 i KB.

Den förekommer exempelvis bland dalrunorna i Älvdalen som tecken för h och senare å. Detta bruk är tydligen gammalt, eftersom redan Johannes Bureus har med denna form bland dalrunorna på sin runtavla från 1599 liksom i sin Runaräfst några år senare. I Norge förekommer den endast i några efterreformatoriska inskrifter, varav den äldsta är från Thomaskirken i Valdres och daterad till 1694. Samma typ av h-runa finns även på en sten från Breiðabólstaðir på nordvästra Island, som daterar sig själv till 1681. De enda exempel på denna runa som har tillkommit under medeltiden finns alltså på Gotland.

Minnesstenen i Hejde tillhör 1400-talets slut, men det finns faktiskt en runinskrift i kyrkan som är ännu yngre. Den gravhäll som ligger i korgolvet till höger om altaret (G 170), har enligt hänvisning till påsktavlan tillkommit 1506, vilket gör den till den yngsta runristade gravhäll som har påträffats på Gotland.

I Hejde kyrka finns det faktiskt också runor på den kyrkklocka som ännu är i bruk (G 172). Där kan man läsa följande text:

+ ingema͡r : o͡k o͡la͡f · de : suensko : men : tair : guto : tisa : kllo : alo
”Ingemar och Olav, svenska män, de göt denna klocka helt och hållet”.

Klockan har alltså tillverkats av ett par klockgjutare som har kommit från fastlandet och man tror att denna klocka gjutits efter branden 1492, då den gamla klockan säkert hade förstörts. Dessutom finns i Sanda kyrka en snarlik runklocka (G 184) som kan ha samma upphovsmän och som genom påsktavlan daterar sig själv till år 1493, det vill säga året efter branden i Hejde.

Runklockan i Hejde (G 172), som enligt texten göts av Ingemar och Olav från det svenska fastlandet. Foto Magnus Källström

I fredags passade vi på att också gå upp i tornet i Hejde och titta på runklockan. Detta var första gången jag såg denna i verkligheten, men jag gick inte igenom inskriften särskilt noga. Först nu i efterhand jag inser vilken betydelse uppgifterna i denna inskrift faktiskt kan ha för vår kännedom runornas sena historia. Klockgjutarna sägs ju ha kommit från fastlandet, men de kan knappast ha åstadkommit denna inskrift på egen hand. Såväl runformerna som språket (t.ex. ordet tair ’de’ som skrivs med diftong) visar att de måste ha haft hjälp av en gotlänning.

På det svenska fastlandet är runinskrifter med datering till 1400-talet i stort sett okända och frågan är om inte runkunskapen där i stort sett har varit försvunnen, inte minst efter digerdödens härjningar. Detta står i stark kontrast till Gotland, där runbruket stod i full blom genom hela medeltiden och vidare in i nyare tid. ”De svenska män”, Ingemar och Olav, som reste över till Gotland för att gjuta kyrkklockor måste alltså ha mött en skriftkultur, som de förmodligen inte hade sett några motsvarigheter till tidigare. Man undrar om det kan finnas ett samband mellan detta besök av fastlänningar och de efterreformatoriska runtraditioner som dyker upp under 1500-talet som exempelvis dalrunorna i Ovansiljan.

Dalrunornas namn enligt Johannes Bureus’ runtavla från 1599. Namnen är uppställda i ABC-ordning: ar, birke, knäsol, dors etc.

Tanken kan verka djärv, men detta skulle kunna förklara varför den äldsta varianten av dalrunorna har en form av h-runan som under medeltiden bara verkar förekomma på Gotland. Många av de runnamn som Bureus kände från dalrunorna (som ur, hagal, sol, tir etc.) har också använts i sena runinskrifter på Gotland. Samtidigt skiljer sig dalrunorna på flera punkter från de gotländska medeltidsrunorna och man måste i så fall tänka sig några mellanliggande led under den hundraårsperiod som det handlar om. På Bureus’ runtavla från 1599 finns den stjärnformiga h-runan även bland de runor han kände från bröderna Olaus och Laurentius Petri, som ju var verksamma under 1500-talets första hälft. Kanske representerar detta en av de saknade mellanstationerna på den tänkta vägen från Gotland till Älvdalen: den lärda kyrkomiljön under reformationen.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Hela inskriften på G 171 lyder nu:

+ kirki͡an : br͡an : a : | beleþes : byrd : | l͡auga : dahe : ta | u͡ar : h : sunnu : | dahr : o͡k : s : pri|m : i : t͡ret͡ando : r͡aþo

DS.

Ett oväntat runord i Solna

Arbetet med rengöringen av runstenen i nischen i Solna kyrka. Stenkonservatorn med pannlampa skymtar strax till höger om altaret. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runstenar dyker upp varje år i Sverige, men i många fall bara som fragment. Detta betyder att vi vanligtvis endast får brottstycken av en text – och ibland inte ens det. Om inskriften består av en eller ett par runor är det ofta omöjligt att avgöra vilket ord det kan ha handlat om. När ett helt ord går att läsa verkar det nästan alltid vara de minst intressanta som ”och”, ”sten”, efter eller ”sin” som råkar finnas kvar. Rent statistiskt kanske det måste vara så, eftersom dessa är de mest frekventa i de formelartade minnesinskrifterna.

Trots detta är varje nytt fynd värdefullt och även om det bara är ett enkelt formord som har bevarats, kan den som intresserar sig för språkhistorien ändå hitta viktiga ledtrådar. För drygt tre år sedan gjordes ett oväntat runstensfynd i Solna kyrka strax utanför Stockholm. Det handlade om två fragment av en runsten som låg som botten i en nisch inne i koret. Ristningen har förmodligen varit synlig under ganska lång tid, men av någon anledning har ingen tidigare noterat att det rörde sig om en runsten.

Ristningsytan var delvis täckt av ett putslager, men på det ena fragmentet kunde man utan större svårigheter läsa …a : stan : þi…, vilket bör vara resterna av ”… (res)a(?) denna sten …” Det enda fullständiga ordet var givetvis ordet ”sten”, men i en ganska ovanlig stavning. Att det just stod ”sten” på stenen framhölls särskilt i det TV-inslag som gjordes om fyndet, vilket också säkrade en extra utsändning med avslutande ironisk kommentar i ”Landet runt”.

Även på det andra, mindre fragmentet finns rester av runor, men här kunde jag bara skymta ett par tecken …is… genom putsen. Jag hade också noterat att det intill runslingan fanns några ristningslinjer som såg ut att tillhöra en så kallad bandknut. Sådana finns ofta nedtill på runstenarna och håller ihop de båda slingändarna. Kanske fanns det också fler runor på fragmentet dolda under putslagret.

Nu i februari skulle ristningen äntligen rengöras och jag var på plats för att följa arbetet. Jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle bli några större överraskningar. En runföljd …is… passar ju till exempel in i ordet ræisa ’resa’, som ju är ett av de allra vanligaste orden på runstenarna.

Arbetet utfördes av stenkonservatorn Paterik Stocklassa och det dröjde inte särskilt länge innan han hade avtäckt de första runorna. Det visade då sig att inskriften löpte i motsatt riktning än den jag hade räknat med och att runorna skulle läsas …sesk… eller möjligen …se…sk…, eftersom det finns en liten skada på textbandet. Utseendet på bandknuten talar för att detta borde utgöra början av inskriften och letade jag febrilt i minnet efter något passande vikingatida personnamn, men kunde inte komma på något. Därefter fick han fram en i-runa, vilket inte gjorde det hela mer begripligt, men när det sedan dök upp en tydlig n-runa visste jag direkt vad det handlade om. Om den följande runan skulle visa sig vara ett i borde saken vara klar. Det var en i-runa och den följdes dessutom av ett tydligt skiljetecken. Det står alltså seskini på stenen, vilket måste vara en form av ordet syskini ’syskon’! Efter skiljetecknet framkom en l-runa och det följande ordet kan alltså ha varit lētu ’lät’.

Fragmentet med det nu framtagna ordet seskini. Foto Magnus Källström

Eftersom det också fanns ytterligare några tidigare dolda runor på det större fragmentet har inskriften från Solna kyrka numera fått denna lydelse:

() seskini : l…a : stan : þi…aþ-…
Syskini l[ētu ræis]a(?) stæin þe[nna]…
”Syskonen lät resa(?) denna sten …”

Detta är faktiskt en helt unik formulering av början av en runstenstenstext och det runsvenska ordet syskini ”syskon” är tidigare bara säkert belagt på en enda runsten, nämligen Sö 288 som står vid Hågelby i Botkyrka. Stenen är rest av fyra personer – en man och tre kvinnor – och de sammanfattas här som þau : sustkyn ”dessa syskon”. Förmodligen förekommer också en variant av detta ord på en av runstenarna vid Gredby i Eskilstuna (Sö 109), men texten är något oklar på denna punkt.

Att ordet syskini på Solnastenen återges med e-runan måste rimligtvis tyda på ett speciellt uttal av y-vokalen, som bör ha dragit mot [e], rimligtvis via [ø]. Man kan jämföra med en runsten i Sigtuna (U  393), där ordet systr ’systrar’ skrivs sestr med samma beteckning. På en av runstenarna vid Gullbron i Vallentuna (U 237) fanns också en gång ordet brøðr ’bröder’ ristat bereþr. Båda dessa stenar är utförda av runristaren Visäte, som har varit särskilt flitig att rista runstenar i Spånga och som möjligen också har lämnat spår i Solna. Visäte kan dock inte vara mästaren bakom runstenen i Solna kyrka, vilket tyder på att vi här nog snarare är ett lokalt dialektdrag på spåren.

Den ur språklig synpunkt till en början något intetsägande runstenen i Solna kyrka har alltså visat sig vara högintressant! Tråkigt nog vet vi inte var resten av stenen har tagit vägen.

Koret i Solna kyrka fotograferat av S. Brandel 1920 och H. Faith-Ell 1928. Foto: ATA

Det kan framstå som en gåta hur en runsten har kunnat ligga som botten i nisch i kyrkans kor sedan medeltiden och förbli oupptäckt, men det är inte säkert att runorna har varit synliga särskilt länge. Arkivstudier i fotografisamlingen i ATA visar nämligen att själva nischen först kom fram 1928. På ett foto av koret taget 1920 av Sven Brandel är den inte synlig, men på Harald Faith-Ells foto från hösten 1928 finns den plötsligt där. Anledningen var att man i juli detta år hade rivit ned det gamla stenaltaret och vid samma tillfälle bröt man tydligen också igenom en mellanvägg bakom altartavlan, varvid nischen kom fram. Faith-Ells foto visar att kanten på runstenen har varit synlig, men troligen har själva ristningsytan varit helt täckt med puts. Man tycker annars att Faith-Ell borde ha lagt märke till runorna. Samma sommar hade han nämligen rest tillsammans med Elias Wessén i Södermanland och fotograferat mer än hundra runstenar. Han hade även deltagit i rengöringen och uppmålningen av ristningarna och dessutom själv upptäckt en tidigare okänd runhäll (Sö 359) vid Åda utanför Trosa.

Jag gissar att runorna i nischen i Solna kyrka först har blivit synliga vid ett senare tillfälle. Kanske har man vid någon renovering under 1900-talet börjat avlägsna putslagret på stenarna, men av okänd anledning avbrutit arbetet. När detta har skett vet vi tyvärr inte. Här tiger dessvärre arkivmaterialet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

K-podd 45: Alla dessa kyrkor – hur mår de egentligen?

På Göteborgs Universitet vid Institutionen för kulturvård samtalar vi med Eva Löfgren och Ola Wetterberg, som tillsammans med Magdalena Hillström gett ut en antologi som heter Alla dessa kyrkor. Hur mår de svenska kyrkorna? Vems är de? Vem bryr sig mest om dem egentligen?

Forskningsprojektet Alla dessa kyrkor har fått en del av sin finansiering från Riksantikvarieämbetets anslag för Forskning och utveckling.
I samband med att det här avsnittet släpptes redovisade Riksantikvarieämbetet ett regeringsuppdrag till kulturdepartementet där vi fått i uppdrag att analysera vilken effekt den kyrkoantikvariska ersättningen haft för det kyrkliga kulturarvet sedan staten och Svenska kyrkan skildes åt år 2000. En slutsats i rapporten är att de svenska kyrkomiljöerna troligtvis är i bättre skick än någonsin.
Här kan du läsa rapporten.