Kategori: Landskap

Europeiska landskapskonventionen – flipp eller flopp?

Kulturreservatet Gallejaur i Arvidsjaurs kommun. Foto: Jan Norrman. CC BY.
Kulturreservatet Gallejaur i Arvidsjaurs kommun. Foto: Jan Norrman. CC BY.

Landskapsperspektivet är ofta förbisett i det dagliga arbetet med natur- och kulturmiljövård i Sverige. När Sverige skrev på den europeiska landskapskonventionen (ELC), så var det många av oss som trodde att nu skulle det bli ändring på det. Men hur har det egentligen gått med dess goda föresatser? Blev det en flipp eller en flopp?

År 2011 ratificerade Sverige den europeiska landskapskonventionen vilken har upprättats av Europarådet. Nu var det tänkt att myndigheter, kommuner m.fl. skulle börja tillämpa ett landskapsperspektiv i den egna verksamheten.

Riksantikvarieämbetet har utrett

För att nå målet en rikare livsmiljö. Men något större genomslag har konventionen inte fått ännu i Sverige. Det visar bland annat den utredning som Riksantikvarieämbetet gjort bland ett flertal myndigheter. Bland svaren på enkäten, som undersökningen bygger på, kan man ana en önskan från många håll att någon central myndighet ska ta ledningen i arbetet med konventionens ambitioner.

Det här arbetet borde bland annat innefatta ett mera systematiskt sätt att omsätta konventionens anda i handling. Och att påbörja det med de uppgifter som konventionen uppmanar medlemsländerna att ta sig an. De verb som nämns i konventionen är bland annat: kartlägga, karakterisera och värdera. Den självklara frågan man ställer sig då är ju: Vem ska genomföra dessa kartläggningar, värderingar m.m.?

Styrka eller svaghet

Riksantikvarieämbetets rapport sammanfattar det nuvarande läget, och ger ett rätt diplomatiskt svar på hur man ser på dagens situation: ”Konventionen är ett ansvar för ”alla och ingen”, vilket kan uppfattas både som en styrka och en svaghet. ”

I det här fallet överväger nog i alla fall svagheten skulle jag vilja säga. Om det finns viktiga uppgifter som ska utföras (kartlägga m.m.), hur ska man då från högre håll tro att de ska bli gjorda om ingen myndighet har fått uppdraget att ta sig an dem?

Landskapsperspektivet är viktigt för helhetssynen

Men är då det här så viktigt säger du? Joo, det menar jag verkligen. I dagens samhälle blir fragmentisering och specialisering allt mer påtaglig. Klyftan mellan, och inom, olika yrkesgrupper tenderar till att växa sig allt större och allt svårare att överkomma. En helhetssyn som den som konventionen företräder skulle kunna visa på en tänkbar väg och, i alla fall inom vissa arbetsområden, kunna avhjälpa detta.

Några av de här arbetsfälten är just naturvård, kulturmiljö och landskap. Här är vinsterna med att jobba med landskapsperspektiv som jag ser det helt uppenbara. Om alla inom de med det fysiska landskapet som arbetsuppgift skulle vara lite mer mottagliga för andras kunskaper skulle vi få till en helt fantastisk helhetssyn och tidsperspektiv på natur och landskap.

Allas ansvar blir ingens ansvar

Ja, vad blir då svaret på frågan jag ställde; blev det en flipp eller flopp? Någon kioskvältare har ju konventionen aldrig blivit, så svaret ligger väl någonstans däremellan enligt min mening. Men med en stark dragning åt flopphållet.

Frågan som många ställer sig, utan att få något svar, är ”Vem?” Och så länge ansvaret ligger på alla inblandade myndigheter, så lär man bli förvånad om särskilt mycket kommer att hända de närmaste åren. Allas ansvar är ingens som det heter i det gamla ordspråket. Ännu en gång besannat. Tyvärr! Finns det då inget ljus i tunneln när det gäller att vi börjar ta tillvara landskapsperspektivet kan man fråga sig? Jo, det kan man nog säga att det gör.

Ljuset i tunneln

Det lite svaga ljuset representeras faktiskt av Trafikverket. Där pågår sedan några år ett forskning- och utvecklingsprojekt med att göra så kallade karaktärsanalyser av landskapet. Projektet kallas ”Landskap i långsiktig planering”. Så här långt har man främst jobbat i tre län: Västra Götaland, Västmanland och Västernorrland.

Tre olika perspektiv på landskapet belyses i de här analyserna. Först och främst landskapets ekologi och tidsdjup, det vill säga hur naturen i området är beskaffad och vilka mänskliga aktiviteter som satt sina spår i landskapet. Slutligen tittar  man även på landskapets form och utseende, ett lite äldre synsätt kanske man kan tycka, men som ger de olika landskapen sin särskilda karaktär och identitet.

Samarbete är nyckeln

En landskapsanalys bygger på att flera personer med helt olika kompetens samlar in kunskap. Och som slutligen utmynnar i en gemensam beskrivning av landskapet. Så här gäller det att samarbeta över ämnesgränserna och verkligen respektera andras kunskap.

Analyserna går främst ut på att definiera de karaktärsområden som finns inom undersöknings-området. Och att förklara varför landskapet ser ut som det gör. Det visuella är också en viktig aspekt och hur det uppfattas av människor är ju många gånger centralt.

Trafikverkets projekt säger sig gå från sektorisering till helhet. Och från att undvika skada till att utveckla och förbättra. Det låter som ljuv musik i  mina öron. Det kanske våras för landskapet till sist ändå?

Irland har antagit en nationell landskapsstrategi

Som ett av de första länderna i Europa har Irland antagit en nationell landskapsstrategi. Strategin i sig bygger på den Europeiska landskapskonvention, som tillhör Europarådet (alltså inte EU). Även Sverige har ratificerat Landskapskonventionen, men har som de flesta av Europarådets medlemsländer ännu inte antagit någon nationell landskapsstrategi. Riksantikvarieämbetet är en av de svenska myndigheter som arbetat med att införa landskapskonventionen i Sverige.

Irlands parlament har antagit en nationell landskapsstrategi för Irland 2014-2024. Beslutet grundas på en proposition som framlagts av kulturministern Jimmy Deenihan. Arbetet med att utveckla och förankra strategin har främst utförs av Terry O’Regan vid den ideella organisationen Landscape Alliance Ireland.

Enligt den irländske kulturministern ska den nationella landskapsstrategin komma att användas för att se till att Irland uppfyller den europeiska landskapskonventionen, som ratificerats av Irland under 2002. Strategin kommer också att fastställa principer för att skydda och förbättra landskapet, och samtidigt hantera dess förändring på ett positivt sätt. Det kommer att ge en politisk ram på hög nivå för att uppnå balans mellan förvaltning, planering och skydd av landskapet.

Strategin innehåller sex centrala mål. De är:

  • att erkänna landskapet i lag
  • att utveckla en nationell värdeklassning av landskap
  • att utveckla en landskapspolitik
  • att öka medvetenheten om landskapet
  • att identifiera utbildningsbehov
  • att stärka allmänhetens deltagande

Det centrala målet för strategin är att möjliggöra en hållbar förvaltning av ”förändring” och inte om ”frysning” av landskapet vid en viss punkt i sin fortsatta utveckling, och att samtidigt förutse och hantera utmaningar mellan nuvarande och framtida markanvändning. Ett av de viktigaste målen i strategin är att uppnå större enhetlighet i beslutsfattandet i hela landet när det handlar om landskapsfrågor. Landskapet måste närmas med en inkluderande, sektorsövergripande strategi för att säkerställa en hållbar hantering, enligt Deenihan.

Länkar:

 

Leif Gren

Handläggare för landskapsfrågor, Kulturmiljöavdelningen

Mårten Sjöbeck on Flickr Commons

Cottage with forsaken land, Trolldalen, Dalsland, Sweden. Photo: Mårten Sjöbeck, 1951
Cottage with forsaken land, Trolldalen, Dalsland, Sweden. Photo: Mårten Sjöbeck, 1951

Starting today, the Swedish National Heritage Board invites you to enjoy a choice of photographs by the Swedish botanist and landscape historian Mårten Sjöbeck, which we will upload to a new picture set on Flickr Commons during spring. The images, which are from the 1920s to about 1960, show landscapes and cultural environments, towns, buildings and ancient monuments, but also people and their domestic animals. Many of the images are of special value and importance as a documentation of the vanishing ancient agricultural landscape, mostly in the southern and central parts of Sweden.

Mårten Sjöbeck (1886-1976) lived in the province of Skåne (Scania) in southern Sweden, for instance in Helsingborg town. For economic reasons, he had to break off his studies in botany and geography at Lund University, and in 1909, he was employed at the Swedish State Railways as a clerc and later as Head of Division. He was commissioned by the State Railways to write about different Swedish provinces in a series of travel guide books, illustrated with his own photographs.

Gathering of sheaves with a yoke of oxen, Hallsberg, Närke, Sweden. Photo: Mårten Sjöbeck, 1934
Gathering of sheaves with a yoke of oxen, Hallsberg, Närke, Sweden. Photo: Mårten Sjöbeck, 1934

Alongside his employment at the State Railways, Mårten Sjöbeck continued his scientific work. He was a pioneer in his theories about how thousands of years of human activities, as cultivation and pasturage, have shaped and developed the landscape. His research laid the foundation for landscape history as a field of science in Sweden, and he also had modern ideas about landscape preservation. In 1950, he received an honorary doctorate at Lund University, and he has been called ”the Linnaeus of Skåne” after the Swedish 18th century botanist Carl von Linné.

The archives of the Swedish National Heritage Board hold cirka 7.000 of Mårten Sjöbeck’s photographs. About 470 are digitized to the Board’s photo database online, ”Kulturmiljöbild”, and a choice of them will now appear on Flickr Commons. Mårten Sjöbeck had a sensitive eye for his motif, except for a great knowledge about what he chose to depict, why many of his images are of a rare photographic quality and beauty. Welcome to the world of Mårten Sjöbeck!

Women washing at a jetty in Vindelälven river, Sorsele church village, Lapland, Sweden. Photo: Mårten Sjöbeck, 1937
Women washing at a jetty in Vindelälven river, Sorsele church village, Lapland, Sweden. Photo: Mårten Sjöbeck, 1937

 

Åk pulka på högarna i Gamla Uppsala!

Sedan lång tid tillbaka har unga som äldre ortsbor och turister vistats i Gamla Uppsala fornlämningsområde och använt den vackra och monumentala miljön till olika former av rekreation. På somrarna har man kunnat slå sig ned i gräset för en picknick och på vintrarna har det varit platsen där många Uppsalabor stått på skidor (och kanske på näsan) för första gången. Men till mångas stora sorg har tillgängligheten till de monumentala gravhögarna i Gamla Uppsala varit begränsad under ett antal år. Detta har berott på att Riksantikvarieämbetet, som förvaltar denna del av fornlämningsområdet för statens räkning, har gjort bedömningen att slitaget varit så stort att marken, växtligheten och, det på sina platser unika, insektslivet måste få tid att återhämta sig.

Bild från 60-talet på högarna. Fotograf: Pål-Nils Nilsson.
Men nu har Riksantikvarieämbetets fastighetsförvaltning och experter från länsstyrelsen undersökt högarna och funnit att de återigen kan klara ett försiktigt användande. Därför kommer Riksantikvarieämbetet att ta bort en del av det staket som omger den s.k. Mitthögen och Östhögen så att man åter ska kunna åka pulka på platsen.

Så från och med den 20 februari kan man återigen packa ryggsäcken med en termos, kanske en eller annan apelsin och bege sig till Gamla Uppsala med sin pulka eller kälke. Tänk dock på att försiktighet måste iakttas för att undvika skador på både mark och människor vid åkning.

Passa också på att besöka kyrkan, Odinsborg och Riksantikvarieämbetets besöksmål, Gamla Uppsala museum. I museet erbjuds visningar och aktiviteter under sportlovet. Temat för dessa dagar är ”Barn på vikingatiden.” Guidade visningar kl. 13 och 14.30 svarar på frågor om vad barnen gjorde på vikingatiden. Hur klädde de sig? Vad lekte de med och vad åt man? Under dagarna får man också prova på olika sysslor och pyssel: klä en pappersdocka, rita, göra ett smycke och inte minst gå på skattjakt i museet! Kanske är det du som vinner ett pris i skattjaktstävlingen!

Museet håller extra öppet 20 februari till den 24 februari kl. 12-16. Givetvis är museet gratis för barn under 18 år i målsmans sällskap (gäller ej skolverksamhet, arrangemang eller viss programverksamhet).

Välkommen!

Hälsosamt mobil


Foto: Lars Lundqvist

Visst är det så att kulturmiljö och hälsa hänger samman. Vem har inte gett sig ut på upptäcktsfärder för att kolla in något spännande, i stan eller på landsbygden? Och ofta behöver man ta i litet i en uppförsbacke för att komma fram till målet. Men det gör man ju gärna, eller hur? Vi menar, man vill ju trots allt se det där och få en upplevelse! Det där som är kul, spännande och kanske litet tankeväckande.

Sambanden mellan kulturmiljö, landskap, friluftsliv och hälsa lyfts fram alltmer under senare år. Natur- och kulturlandskapet utgör en bas och grundförutsättning för friluftslivet. Och hälsa handlar inte bara om bra kondition och svällande benmuskler utan lika mycket om psykiskt välbefinnande och de goda relationerna.

Historiska platser och landskap, urbana och agrara, är viktiga samhällsresurser som bidrar till människors livskvalitet och ökat engagemang för den egna miljön. Attraktiva miljöer lockar människor i olika livssituationer och med olika bakgrund och ökar möjligheten till möten mellan såväl generationer som mellan nya och gamla svenskar.

I det här sammanhanget får man inte glömma bort den kraftigt ökande kulturarvsturismen. Vi ser idag hur ”produktionslandskapet” i allt högre utsträckning också blir en arena för rekreation och upplevelser av olika slag.

Allt tyder på att kulturarvet blir en allt mer efterfrågad faktor i en god livsmiljö. Det ökar naturligtvis kraven på ett ökat intresse för bevarande med ökat lokalt engagemang. Avgörande är att kulturarvsfrågorna i kommunernas fysiska planering får ett större genomslag!

Tekniken har en viktig roll att spela här. En roll att stötta upplevelser och lusten att upptäcka. Mobiltelefoner har blivit mer lika små datorer som dessutom har (video-)kamera och GPS. Vem som helst kan enkelt skicka media i realtid över hela världen. Om man vill. Samtidigt finns nu allt mer fritt tillgängligt om historiska spår i landskapet. Teknik och information är viktiga byggklossar för att skapa nya möjligheter att stimulera till nya upplevelser, lust och lärande.

Idag utvecklar företag och enskilda applikationer (”appar”) till mobiltelefoner. Dessa appar utnyttjar mobilens alla funktioner på nya och kreativa sätt. Ett exempel är kraftfulla ”sökverktyg” som baseras på så kallad Augmented Reality-teknik. Det finns även oanade möjligheter till spel och lek i sociala medier. Mobiler är centrala i unga människors vardagsliv, grupper som snabbt plockar upp ny teknik. Alltmer plockar nu även äldre generationer upp tekniken, inte sällan stimulerade av yngre individer.

Idag är det kanske främst geocachare som förenar ny teknik med friluftsliv. Men nu när även mobiltelefoner har GPS och andra funktioner finns nya möjligheter för nya, kreativa lösningar som kan stimulera till ett aktivt friluftsliv. Har du några funderingar kring detta?

>> Leif Gren och Lars Lundqvist, Riksantikvarieämbetet

Klimat och kulturarv – kan de samspela?

I Oslo, på Nobels fredssenter, samlades torsdagen den 12 november representanter från hela Norden för att diskutera klimatförändringar och kulturarv, både utifrån hot och problem liksom möjligheter och lösningar.

Konferensen är en del av det nordiska samarbets projektet ”Effekter vid klimaendringar på kulturminnen och kulturmiljo”

Här kommer några av reflektionerna från konferensens talare som utgjordes av alltifrån arkitekter och byggnadsingenjörer till forskare och kulturgeografer:

– Negativa effekter av klimatförändringarna på kulturarvet kan, genom anpassning till rådande situation, ändras till det postiva.

– För resurs och energieffektivisering är kunskapen om äldre tiders byggtekniker, liksom val av material av stort värde.

– Kulturinstitutionerna har ännu ej fullt ut tagit på sig en tillräckligt stor roll i klimatdebatten.

– Det nordiska länderna har mycket att vinna i erfarenhets och kunskapsutbyte i dessa frågor.

– Traditionell byggnadsteknik har många lösningar avseende exempelvis lokalisering och ventilation som bidrar till en minskad CO2-belastning.

– Kommer klimatpolitiken att påverka landskapet mer än klimatförändringarna?

Ja, det var några av de många reflektionerna som framkom denna dag, vilka funderingar har du?

>> nedtecknat av Maria Jansson, kommunikatör på Riksantikvarieämbetet och del av infogruppen i projektet.

Cykla ikapp med Linné

Cykel med fyrkantiga hjul. Foto: Vrogy
Foto: vrogny. Tillgänglig under Creative Commons Erkännande 2.0 Generisk.

Det faktum att semestern är slut har i mitt fall åtminstone det goda med sig att jag kan komma igång med den uppfriskande cyklingen till jobbet. Att slösitta på tunnelbana eller buss har sina fördelar, men det är aldrig lika härligt som att slänga sig upp på den blixtrande Skeppshulten och känna sol och vind, i ur och skur. Cykeln förenar modern teknik med gammaldags känsla av att befinna sig mitt i landskapet.

Nu ordnade slumpen så att jag den sista semesterkvällen råkade lyfta på en trave på skrivbordet och där i cellulosastratigrafin låg en bok av landskapets mästerskildrare Linné, nämligen hans Öländska och Gotländska resa 1741. Linné startade i Stockholm kl. 11 den 15:e maj 1741, ”solen sken och luften var något kulen”. Första dagen ägnade han, utan att stanna för särskilda observationer, till att ta sig ca 60 km ner till Åbykvarn, litet söder om Södertälje. Dagsresan tog 13 timmar! Linné fick hålla till godo med en medelhastighet på 4,5 km/tim, men å andra sidan medgav en resa i sakta mak att hans skarpa blick kunde iaktta saker som ingen kunnat göra om under de sista hundra åren.

En grundläggande faktor i upplevelsen av landskapet är avstånd, inte minst avstånd i tid. Min vanliga marschfart på cykel är ca 18 km/tim, dvs precis fyra gånger snabbare än Linné. Å andra sidan behöver jag inte sinkas av grusvägar, hästbyte och stanna för måltider och raster. Om jag får göra ett litet ”tidsgeografiskt” tankeexperiment, med Torsten Hägerstrands termer, så skulle jag på Linnés 13 timmar teoretiskt ta mig sådär till Linköping, vilket jag förstås inte skulle orka i ett svep. Det jag som cyklist upplever av Sverige jämfört med Linné är ett land som är fyra gånger mindre. Men egentligen är jag mer präglad av bilens avstånd, och med en snittfart i bil på 90 km/tim så susar vi fram 20 gånger snabbare än Linné – och Sverige för oss har snarast krympt till en tjugondel. När vi läser Linné så skulle t.ex. bilresan Stockholm-Malmö inte vara 60 mil utan 1200 mil, dvs. för oss i bil skulle det vara lättare att åka till Peking än för Linné att åka till Malmö. Och om man så vill, 60 mil på Linnés karta skulle i tid krympa för oss till en tjugondel, dvs med bilperspektivet hamnar ”Linnés Malmö” i Södertälje.

Vad vill jag då ha sagt med allt detta körande och flåsande? Att kartan och landskapet inte kan jämföras rakt av under olika historiska perioder. Tiden är också en ofrånkomlig del av landskapet och upplevelsen av verkligheten.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap.

Morgondagens parkideal?

”Spela lite dataspel och ha kul!” sade döttrarna till mig härförleden när jag satt och läste den hemlånade dyra jätteboken ”Landscape painting a history” av Nils Büttner. ”Det ni håller på med på ditt jobb är ändå inget viktigt.” Som extra argument framhåller de den fina grafiken i dataspelen – det är nästan som på riktigt. Dataspelen utvecklas hela tiden men har påfallande ofta ett drag av jugendstil, orientalism och mysticism över sig. Men för mig känns dataspel ändå lite väl mycket som saga och fantasi. Visst, dataspelen är numera nästan fotorealistiska och jag tittar snällt på en stund när de springer runt i de virtuella landskapen i Tomb Raider eller The Sims. Och så återgår jag till verklighetens parker i Büttners tegelstensbok.

Då hände det märkliga att jag i min tur visade boken och några bilder om äldre parker och landskap för döttrarna. De tittade snällt en stund och medgav att det var rätt cool på ställen som de inte ha något emot att resa till. Den osökta frågan kom upp om det kanske fanns ett samband mellan dataspelen och de historiska parkerna?

Historiska parker och trädgårdar är kanske mer populära än någonsin, inte bara i Sverige utan över hela världen. Här kan arkitekter och konstnärer skapa sitt eget paradis, som också gärna visas upp i tävlingar och för allmänheten. Traditionen att skapa sitt eget paradis går i obruten linje tillbaka till antiken och själva ordet paradis är fornpersiskt och betyder inhägnad trädgård.

Vänta, nu trillar poletten ner! Det jag tyckte var verklighet i landskapsboken går naturligtvis tillbaka på fantasi, ofta i alla fall, och lika mycket fantasi som i The Sims eller Tomb Raider. Är det oförskämt att jämföra de engelska lordernas parker med dataspel för barn? Nej det tycker jag inte. Det som vi i dag vårdar som värdefulla historiska parker har en gång växt fram i föreställningsvärlden. Ofta har en rik beställare och en arkitekt tillsammans skapat sin idealbild, och även lorder har varit barn en gång. Inte sällan har idealet hämtats ur bildkonsten och framställning av både rena fantasier och naturtrogna avbildningar av befintliga miljöer. Exempelvis baseras mycket i de stora engelska parkerna på oljemålningar från 1600- och 1700-talen av Poussin, Lorrain, Canaletto m.fl.

Då var det stenrika vuxna som fick skapa en verklighet av sina fantastiska tavlor. Det var en process som kunde ta gott och väl över hundra år från tavla till färdig landskapspark. Min fundering är nu om och när vår tids fantastiska ”rörliga” tavlor – dataspelen – kommer att övergå i färdiga landskapsparker. Barn är sällan stenrika, men de är många med samma fokus, och många fortsätter som vuxna och stenrika dataspelare.

Vem vet, kommer kanske Riksantikvarieämbetet om hundra år att skriva skyddsföreskrifter för vackra parker och trädgårdar och noga ange att det kulturhistoriska värdet ligger i att de är tidstypiska och välbevarade representanter för The Sims eller Tomb Raiders stilideal?

>> Leif Gren jobbar med landskapsfrågor på Samhällsavdelningen på Riksantikvarieämbetet.

Roşia Montană – ett rumänskt Kiruna

I blogginlägget Människor och gruvsamhällen när marken brister har Åsa Dahlin tidigare skrivit om den planerade flytten av Kiruna och Malmberget. Jag vill ta upp en intressant rumänsk parallell till dessa två svenska stadsflyttar, nämligen gruvorten Roşia Montană i västra Transsylvanien som jag hade möjlighet att göra ett hastigt besök i för ett par år sedan.

rosia-montana1
Delar av Roşia Montană är idag en spökstad med tomma och förfallna byggnader. Foto: Jerker Moström

Ett kanadensiskt bolag vill genom en gigantisk satsning utvinna över 300 ton guld inom loppet av 16 år (med det dagsaktuella guldpriset motsvarar detta ett värde på ca 71 miljarder SEK). För att kunna genomföra projektet måste hela staden rivas och tömmas på sina 2000 invånare. Projektet har lett till en infekterad strid både på det lokala och nationella planet men frågan har också givit internationellt eko. Moståndare hävdar att hela projektet är en veritabel miljöskandal medan förespråkarna menar att satsningen är nödvändig för att skapa ekonomisk tillväxt i ett av Europas fattigaste områden.

Den rika guldfyndigheten vid Roşia Montană var väl känd redan av romarna som efter att ha ockuperat provinsen Dacia bröt stora mängder guld på platsen. Fortfarande finns lämningar kvar av romarnas gruvbrytningen i form av ett 25 km långt tunnelsystem i berget. Sedan romarna har tyskar, ungrare och rumäner genom åren grävt guld i området. Gruvbrytningen pågick fram till Rumäniens EU-inträde 2006 men tvingades då stänga eftersom anläggningen inte uppfyllde EU:s miljökrav.

rosia-montana3
I bakgrunden skymtar gruvbrytningens effekter i landskapet. Stora delar av berget har karvats ner för att komma åt guldet. Foto: Jerker Moström

Redan innan gruvan stängdes överfördes rätten till fortsatt gruvbrytning till Roşia Montană Gold Corporation som till största delen ägs av det kanadensiska bolaget Gabriel Resources och som nu alltså vill återuppta gruvbrytningen. Detta kommer bland annat ske i form av ett av Europas största dagbrott och en 180 meter hög dammanläggning för urlakning av malmen som kommer innehålla uppskattningsvis 196 miljoner ton cyanidhaltigt vatten.

Inlösning av egendom har pågått i flera år redan vilket inte bara har förvandlat Roşia Montană till något av en spökstad utan också skapat starka slitningar i lokalsamhället. Uppskattningsvis 60% av fastigheterna är redan utköpta medan många av de kvarvarande vägrar utköp som ett sätt att motsätta sig projektet.

rosia-montana2
Blått och gult har blivit symbolfärger i kampen mellan motståndare och förespråkare. De blå skyltarna berättar att egendomen är utköpt av Roşia Montană Gold Corporation. De som vägrar sälja kontrar med att sätta upp gula skyltar med texten ”Ej till salu”.

Det är fortfarande ovisst om projektet kommer att kunna realiseras. Nyligen gav högsta domstolen Gabriel Resources rätt i en tvist med rumänska miljödepartementet angående delar av projektets genomförande men det rumänska parlamentet har planer på att förbjuda användningen av cyanid för att utvinna guld vilket kan förändra förutsättningarna för projektet i grunden.

Roşia Montană är bara ett av många exempel världen över på globala, ekonomiska intressen som sätter både ekosystem och lokalsamhällens förmåga till långsiktigt fortlevnad på prov. I ett område som Transsylvanien är förstås behovet av ekonomisk utveckling stort och mycket talar för att gruvprojektets investeringar ger fördelar för den lokala ekonomin – åtminstone på kort sikt. Frågan är vad som blir kvar att leva på och för 16 år, 300 ton guld, ett dagbrott och en gigantisk cyaniddamm senare?

Mer information om :

>> Jerker Moström är kulturgeograf och jobbar med landskapsfrågor och GIS på RAÄ.

Oxens år

Måndagen den 26 januari infaller det kinesiska nyåret. Den kinesiska kalendern delar in tiden i djurkretsar på tolv år och nu börjar Oxens år. Det låter ju stabilt och bra!

Vad jag vet användes oxar som dragdjur i det svenska jordbruket ända in på 1940-talet – parallellt med hästar och traktorer naturligtvis.

Oxspann. Foto: Mårten Sjöbeck, RAÄ
Foto: Mårten Sjöbeck, RAÄ

I vår bilddatabas Kulturmiljöbild finns det flera bilder med oxar. Bland annat bilden ovan från 1934 som visar ett oxspann i höskörden i Hallsbergstrakten i Närke, och bilden nedan från 1940-talet där en man plöjer med oxar på en stenig smålandsåker i Hjortsberga socken. Smålänningarna var ju inte så välbärgade och hade kanske inte alltid råd att byta ut sina oxar mot en modern traktor?

Plöjning med oxar. Foto: Mårten Sjäbeck, RAÄ
Foto: Mårten Sjöbeck, RAÄ

Båda bilderna är tagna av botanikern och markhistorikern Mårten Sjöbeck (1886-1976). Han var en föregångare inom forskningen kring landskapsvård och kulturlandskapets utveckling och han lyfte fram hur människan har påverkat landskapets utseende genom årtusenden genom odling och annan verksamhet.

Förutom de många vetenskapliga artiklar och böcker Sjöbeck skrev gjorde han på uppdrag av dåvarande Järnvägsstyrelsen en serie landskapsböcker med foton som gavs ut av Statens Järnvägar.

I Riksantikvarieämbetets arkiv finns en stor fotosamling med cirka 7000 bilder tagna av Mårten Sjöbeck. Den större delen av bilderna överlämnades 1954 av Järnvägsstyrelsen och 1955 kompletterade Mårten Sjöbeck själv samlingen med fler bilder.

Fotografierna, som är från 1920- 1950-tal, dokumenterar svenska landskap och kulturmiljöer, ofta med människor, djur och byggnader från det gamla bondesamhället på bilderna. Andra bilder visar stadsmiljöer och fornlämningar. Ett mindre urval är scannat och finns tillgängligt i Kulturmiljöbild.

Oxar har förresten också besjungits, bland annat av Evert Taube i Oxdragarsång. ”Allt bakom oxar tio…etc” – men det var inte i Sverige utan i  Argentina.

>> Anna Boman jobbar med bildfrågor och arkivets bildsamlingar.