Kulturarvsbrukare på Birka trotsar den svenska sommaren. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ
“Jag vill få chansen att veta mer om dom som bodde här innan mig!”
Så stod det i ett mail vi fick till Riksantikvarieämbetet häromveckan. Det kom från en privatperson som var upprörd efter att ha läst en artikel i dagspressen om ännu en plundring av en av Gotlands många fyndplatser. Och det finns verkligen anledning att bli upprörd. Det är en pusselbit i vår gemensamma historia som försvinner när en fyndplats förlorar sitt innehåll för att kanske hamna i mindre nogräknade kapitalstarka personers privatsamlingar.
På Riksantikvarieämbetet har vi nyligen lanserat en uppgradering av det publika sökfönstret mot landets system för fornminnesinformation. Sedan den 19 maj kan vem som helst söka efter fornlämningar och andra kulturhistoriska lämningar på land och i vatten. Nytt är också ett kraftfullt kartverktyg som gör att man på skärmen virtuellt kan strosa fram i omgivningarna där man bor, eller på någon annan plats som man av något skäl är intresserad av. Trots att jag som ansvarig för den avdelning som har lanserat den nya tjänsten och därför följt arbetet nära, kan jag inte få nog av att leta runt i dom marker som ligger mig varmt om hjärtat.
Riksantikvarieämbetets strategi är att informationen om kulturarvet ska vara så tillgänglig och användbar som möjligt. Kulturarv är en del av vårt dagliga liv och intresset för historia börjar nästan alltid hemma vid den egna husknuten. Överallt finns spår och lämningar som berättar om hur vi lever och hur dom levde som fanns före oss.
Informationen i våra databaser är visserligen i de flesta fall uppbyggda av experter och används professionellt i kulturmiljövårdsarbete på statliga myndigheter, i kommunala förvaltningar, museer mm. Men informationen tillhör oss alla och är viktig för att var och en ska kunna söka efter sin historia.
Reaktionerna på att vi öppnar upp våra databaser för publik användning är övervägande positiva men ibland möts vi också av oro för att det ska leda till ökat slitage av känsliga platser eller skador till följd av oförstånd eller brott.
Och självklart kan det ibland finnas skäl att ibland hålla tillbaka information, men generellt är det inte för mycket information som är problemet utan för lite! Just nu arbetar vi med att utveckla en plattform för samsökning av information i landets rika, men för användaren svårnavigerade karta av publika databaser med kulturarvsinformation. Och det räcker förstås inte med att bara kunna hitta information. Den måste vara möjlig att förstå och tolka för alla som är intresserade. Här är vi bara i början av ett spännande arbete att i bred samverkan ge användarna stöd och möjligheter att själva bidra i arbetet.
Kunskap och intresse är en grundförutsättning för att historien ska användas och kunna gå i arv. Men självklart krävs också en väl utvecklad lagstiftning och att vi samverkar med andra myndigheter och aktörer för att motverka skadegörelse och brott. Och när den historia som lagras i markerna är så viktig att man som vår mailskrivare, som är ryttare och ofta ute i landskapet, vill hjälpa till i arbetet. Då har vi kommit långt!
…”kanske lite wild and crazy men jag blir bara så vansinnig på att några idioter ska få roffa åt sig det som tillhör oss alla”.
>> Rolf Källman är avdelningschef på Informationsavdelningen på Riksantikvarieämbetet
Nya kommentarer