Kategori: Museer

Blogg 7 – Tingens metod på Malmö museer och på Barsebäck

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Workshopen i Malmö är den sista av tre workshops med personal från samarbetsmuseerna. Alla tre har testat Tingens metod i olika utställningsprojekt: Tekniska museet i Stockholm i sin nya innovationsutställning och på Göteborgs stadsmuseum i en hyllningsutställning av Göteborgs 1900-tal. Malmö museer har industrihistoria och Barsebäck kärnkraftverk i fokus.

Museer består till stor del av sina (ibland komplexa) samlingar, insamlade av unika individer med varierande drivkrafter och som i olika tider gett röst åt olika berättelser. Att försöka få överblick över sina samlingar och förstå sin egen historia är något som många museer arbetar med idag. Boktitlar som ”Älskade Museum” (Fredrik Svanberg och Charlotte Hyltén-Cavallius, 2016) och museernas vårmöte 2019 med temat ”Älskade Museum. Kunskap, lust, samlingar”, bekräftar denna nygamla koncentration på självreflektion och självinsikt. Även de två workshopdagarna i Malmö startade med en genomgång av museets historia. Redan 1842 öppnade ett museum i Malmö som fokuserade på skånsk naturhistoria. 1891 byggdes ett nytt museum utifrån en politisk agenda att museet skulle vara ”ett folkets palats ägnat att främja arbetarbefolkningens så väl materiella och andliga bästa”. Idag består Malmö museer av en sammanslagning av museer med brokiga samlingar – ungefär en halv miljon föremål, och fyra miljoner fotografier och lika många arkeologiska fynd.

”NU RIVER VI BARSEBÄCK!”

Samling inför visning av Barsebäck kärnkraftverk. Arkitekterna bakom kraftverket var Urban Gille och Karl Gustaf Svensson. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

I Malmö testar museet Tingens metod i arbetet med sin kommande industrihistoriska utställning. Den gamla utställningen gav en skev bild av Malmö, bland annat för att det saknade kvinnor trots att fler kvinnor än män var sysselsatta inom industrin under 1900-talet. Museet planerar även att tillämpa Tingens metod på en samtidsdokumentation av Barsebäcks kärnkraftverk. Förra året påbörjade museet fotodokumentationen ”Nu river vi Barsebäck!” utförd av museifotografen Jenny Eliasson. Intresset för att dokumentera rivningen visade sig stort också hos andra museer i regionen men även hos Barsebäck Kraft AB. Tillsammans tar man nu nästa steg och genomför en gemensam fördjupad dokumentation, bland annat av de unika ljud som kraftverket genererar.

Som ett sätt att testa Tingens metod i samband med en samtidsdokumentation gav Anna Gullmark, samlingschef på Malmö museer, oss i en workshop uppdrag att undersöka Barsebäck utifrån ett antal rubriker – avveckling, energi, kontroll och säkerhet. Vi fick två frågor att förhålla oss till – vilka associationer framkallar rubrikerna och vem kan museet tala med för vidare information? På temat Avveckling associerade vi till orden: teknik, risk, ruin, tempel, avfall, ansvar, politik, naturskydd, arbetsmiljö, tristess och utopi/dystopi. Gruppen föreslog att man kan tala med tidigare personal, politiker, filosofer, ingenjörer, arkivarier, Riksarkivet, filmare, grannar (danskarna), samhällsplanerare och militärer för att få mer information.

Personalen på de tre museerna på visning av Barsebäck. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Inför museernas Vårmöte 2019 nominerades ”Nu river vi Barsebäck!” till årets samtidsdokumentation av föreningen DOSS (Dokumentation av Samtida Sverige). Denna gång vann inte projektet, men dokumentationen har stor potential eftersom museerna på ett nyskapande sätt kommer att undersöka en plats och en byggnad som ett ting och testa Tingens metod i relation till metoder för samtidsdokumentation.

Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Barsebäcks kärnkraftverk är det första i Sverige som avvecklas och rivs. På kraftverket finns många föremål som kan fotodokumenteras men inte sparas. Ungefär 6% av dem är radioaktiva vilket betyder att ca 37 000 ton material måste slutförvaras. Under sträng uppsikt av personal på kraftverket fick vi under en dag vandra genom det stora kraftverket. En unik upplevelse som snart inte längre kommer att vara möjlig. Under 2019 är det sista chansen för allmänheten att få en visning av kraftverket. 2020 börjar rivningen, 2028 kommer endast skalet vara kvar och 2030 ska hela siluetten vara borta. Platsen kommer sen användas till annat – ett naturrum vid havet, eller en sjöstad – men inga beslut är fattade.

 

TRE FÖRELÄSNINGAR

Till de två dagarna hade museet bjudit in tre personer att tala om sina relationer till föremål och samlingar; Maria Engberg, Gabriella Håkansson och Robert Willim.

Maria Engberg är universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik vid Malmö universitet. Genom att exemplifiera med projekten Stadsfabula, Living Archive och Finding Alberta talade Engberg om etiska utmaningar att arbeta med arkiv och föremål å ena sidan, och berättelser å andra sidan. Det kan bland annat vara problematiskt när olika intressenter använder digitala fotoarkiv –  till exempel material kopplat till ett kolonialt arv – och behandlar bilder och personer på bilderna ovärdigt, utan att reflektera över kontexten. Engberg menar att vi bör undersöka material som glömts och gömts och lyfta fram andra berättelser än de sedvanliga, men då behöver vi göra det med stor omsorg och empati.

Grunden till författaren Gabriella Håkansson författarskap är samlandet av ting och berättelser men även arkiv och platsers försvunna historia. Hon är intresserad av att undersöka kategoriseringar som underlag till vilken historia som lyfts fram. Just nu arbetar hon med i sista delen i sin historiska trilogi ”Aldermanns arvinge” som utspelar sig bland manliga sällskap i 1800-talets London, där hon återskapar försvunna historier om det queera London, och drogernas och de religiösa galningarnas London.  Hennes gestaltningar har gett upphov till termen (eller subkulturen) ”retrofili” – som handlar om att skapa ett begär till det förflutna.

Robert Willim vid institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet, berättar i sin föreläsning om två närmast fetischliknande vardagsföremål som är utgångspunkt för hans forskning och konstnärskap – en järnvägsspik och en porslinsisolator. Vad kan dessa föremål berätta? Willim menar att man kan relatera till spikens funktion och materialitet – rost och estetisering av äldre tillverkningsindustri, men även till händelser under andra världskriget (spiken satt i rälsen på ”dödens järnväg” mellan Hyrynsalmi och Kuusamo i Finland). Willim lyfter fram föremålens kopplingar till händelser, deras funktion och materialitet, men han lägger till ytterligare en dimension. Genom hans konstnärliga praktik och intervention laddas föremålen med ny kraft, associationer och mening.

Riksantikvarieämbetet har sedan augusti 2018 följt Tingens metod i Sverige. Det har blivit tydligt vilka styrkor som ligger i metoden, och då inte bara som ett sätt att undersöka samlingarna och veckla ut tingens många dimensioner, funktioner och relationer. Tingens metod verkar även vara en utmärk metod för de museer som vill utveckla sitt interna arbete mellan samlingar och publik verksamhet. Tre museers (ett länsmuseum, ett kommunalt museum och en stiftelse) samverkan under en längre tid med en gemensam metod som utgångspunkt har också inneburit att ett nätverk skapats med olika individer och funktioner som delar erfarenheter kring museernas roll i relation till samlingsförvaltning och tillgängliggörande av dem.

För oss på Riksantikvarieämbetet som följt projektet har metoden också pekat på utmaningar och problem som finns i museernas samlingsarbete – glapp i samlingarna, bristande proveniens och information om tingen som kan leda till osynliggörande och feltolkningar. Utmaningar kopplat till hur vi kan samla idag och i framtiden har också blivit tydliga. En fråga vi också ställt oss är vilket inflytande vi som medverkat under året har på de val som gjorts och kommer att göras i de tre utställningsproduktionerna och i samtidsdokumentationen i Malmö? Vad blir vårt avtryck och kommer dessa att synas i tingens ”metadata”.

Workshop på Malmö museer, 20 mars 2019. Foto: Helene Larsson Pousette

Nu kommer vi att samla våra intryck från museernas arbete och utvärdera konceptet ”att följa”. De tre museerna har sänt in en förnyad ansökan om utvecklingsstöd till Kulturrådet för att fortsätta projektet. Riksantikvarieämbetets interna utvärdering kommer att visa om vi även fortsättningsvis kommer att följa Tingens metod i Sverige under kommande år.

 

 

 

 

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

 

PROGRAM TINGENS METOD MALMÖ 20-21 MARS 2019  
Malmö Museer, Slottsholmen
12                     Gemensam lunch

13                     Välkommen
13.15               Malmö Museers samlingars tillkomst, Magnus Waldeborn, intendent, Malmö Museer.
13.30           Malmö Museers arbete med GLO och den nya industrihistoriska utställningen, Josefine Floberg, utställningschef, Malmö Museer.
13.45            ”Föremålens fabulerande: digitala medier och berättande” Maria Engberg, universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik. Programansvarig för forskningsprogrammet Data Society, Malmö universitet
14.45                Workshop med fika
16.00                 ”Besatthet, skönhet och viljan att förändra”, Gabriella Håkansson, författare.
17.00                Mingel
18.00                Middag

21 mars            
Barsebäck
8.00                  Samling p-plats mittemot slottet, gemensam bussresa till Barsebäck
8.45                  Vi anländer på Barsebäck, liten fika
9.00                  ”Rost, minne och science fiction”, Robert Willim, bitr. professor, institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet
9.45-11.45       Inskrivning, visning Barsebäck
11.45-12.45     Workshop och lätt lunch

K-podd 48: Ottilia Adelborg – den svenska bilderbokens skapare

När mångkonstnären Ottilia Adelborg kom till Gagnef, i Dalarna, vid förra sekelskiftet blev hon betagen av trakten och människorna. ”Det var helt naivt och full sagostil på allt” skrev hon i sin dagbok. Ottilia Adelborg blev sedan orten trogen resten av livet. 115 år senare gästar K-podd Gagnef och Ottilia Adelborg-museet för att få en glimt av Ottilias gärning.   

Ottilia Adelborg (1855-1936) har beskrivits som den svenska bilderbokens skapare och ibland även som den första serietecknaren. Hon skrev, illustrerade, målade och skapade mönster. Med böcker som Barnens julbok och Prinsarnes blomsteralfabet revolutionerade hon barnboken, genom att leda den bort från straff och sensmoral och mot en lekfullhet med större barnperspektiv. Innan hon påbörjade sin gärning i Gagnef var hon välkänd i Stockholm och umgicks i konstnärs- och författarkretsar. Hon stod nära Hilma af Klint och kom att inspirera den yngre väninnan Elsa Beskow. Hon var också en del av den organiserade kvinnorörelsen som kämpade för rätten till yrke, utbildning och rösträtt på samma villkor som männen.

I Gagnef tog Ottilia Adelborgs folklivsintresse fart. Med inspiration från Artur Hazelius och Skansen samlade hon in hus, dräkter, handarbeten och historier från trakten. Hon startade också en knypplingsskola. Idag finns Minnesstugan med över 20 byggnader bevarade, den äldsta från 1500-talet. Utan henne hade inte en så stor del av den lokala historien funnits dokumenterad.

I podden samtalar vi med 2018 års mottagare av Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj Lena Nordesjö, ordförande i stiftelsen Gagnefs minnesstuga, och Ottilia Adelborg-fantasten Håkan Spännar. Båda arbetar för att kunskapen om Ottilia Adelborgs minne och gärning ska spridas.

Lena Nordesjö tog oss även med till Gagnefs minnesstuga, en plats på en höjd över Österdalälven som Ottilia Adelborg och hennes väninnor lät uppföra som ett minne av den bygd hon kom att förälska sig i. Besöket blev till en liten film.

Ottilia Adelborgs dagbok går att läsa på: www.facebook.com/ottiliaadelborg/

Ottilia Adelborg-museet hittar du här:  ottiliaadelborgmuseet.se/

Mer om Gagnefs minnesstuga hittar du här: gagnefsminnesstuga.wordpress.com/

Vill du nominera någon till Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2019 kan du skicka e-post med förslag och motivering till maria.sawano@raa.se

Att lyfta på tre: en konferens om konsthantering

Förra veckan var många som arbetar på och med museer i Östersund på Sveriges museers vårmöte. Jag passade istället på att åka till Amsterdam. Men vad var det som lockade där?

Kan ni tänka er en konferens där det på scen diskuteras huruvida det ska lyftas på ”ett, två, tre” eller på ”ett, två, tre, nu”? En sådan hölls på Stedelijk Museum förra veckan. För första gången någonsin arrangerade det amerikanska nätverket PACCIN sin konferens i Europa. PACCIN står för Preparation, Art Handling & Collections Care Information Network och riktar sig till alla som arbetar med att installera, packa, förflytta, förvalta och hantera konst, föremål och samlingar.

Tre personer på en trappa. En talar i mikrofon.
Välkomsstal från värdmuseerna Rijksmuseum, Stedelijk Museum och Van Gogh Museum. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Många ämnen kan rymmas under paraplyet konsthantering och många yrkesgrupper kan mötas. Förutom art handlers, preparators och installers fanns det konservatorer, registratorer, samlingsförvaltare, ljustekniker, ingenjörer, museichefer och företag inom logistik och konstruktion på plats bland de 300 deltagarna.

Flytta stora, tunga och dyra verk
Det var inte bara detaljer som diskuterades. Främst talades det om övergripande branschfrågor, om internationella överenskommelser, etik och om konst och kulturarv. Om att det finns förutfattade meningar om hur en händig människa ser ut. Om standarder och god praxis. Om att få polis-eskort på nätterna genom hektiska storstadsgator för att med lyftkran placera bronsskulpturer som väger flera ton på plats i icke-ändamålsmässiga byggnader och om att säkra kolosserna så att varken människor eller konstverkens ofta extremt känsliga ytor kommer till skada.

För att kulturarvet flyttar på sig. Flera som jag talade med på konferensen menar att de fysiska utställningarna blir allt fler medan tiden för förberedelser mellan projekten blir kortare. Konsten blir allt större och installationerna allt mera spektakulära. Nya magasin byggs, och samlingar flyttas från gamla och in i de nya. Allt detta görs inte av sig själv. Väldigt många människor arbetar med konst och kulturarv på ett vardagligt, tekniskt och praktiskt sätt. Som Sarah Titheridge, en brittisk konsthanterare som grundat ArtTechSpace.com uttryckte det: ”We make art happen!”. ArtTechSpace är ett community med några år på nacken som skapades för att konsthanterare ska dela information och lättare hitta uppdrag.

Robot i trä
Under hela konferensen betraktade Rijkswachters-robotar konferensdeltagarna. Robotarna har tillverkats av gamla transportlådor från Rijksmuseum. Vad man ska göra med den stora mängden använt packmaterial är en stor hållbarhetsfråga för museerna. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Kräver professionella
Alla kan förstå att det krävs ingenjörer för att räkna ut belastningskapasiteten i byggnader och transportmedel för sådana verk som Richard Serras bronsskulpturer, och att det krävs goda kunskaper i fysik för att räkna ut den lägsta vibrationsfrekvensen i en kombination av packmaterial för objekt av sammansatta material (målningar till exempel). Samtidigt berättade många på konferensen att de kom in branschen av en slump. En person sa att han inte hade några förkunskaper alls när han som 21-åring började köra konsttransport, och har nu över 20 års erfarenhet av att köra objekt med sinnessjuka försäkringsvärden. En annan person berättade att hon var scenograf innan hon (också av en slump) började arbeta på museer, och att hon fått mycket stor användning av sina kunskaper om varierade hantverksområden, teknik, teamledning och samordning.

Fyra personer som tittar mot kameran.
På konferensen fanns flera deltagare från Sverige, bland annat
konsthanterare och konservatorer från Nationalmuseum. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Planering och god kommunikation är nyckeln till framgång
Mycket av konsthanteringen består av att under stressiga förhållanden hantera stora kulturhistoriska eller ekonomiska värden, ibland i team och ibland på egen hand och ofta i enlighet med krav som ställts av andra yrkesgrupper.

När utställningar riggas samtidigt som magasinsarbete behöver utföras krävs en mycket god planering och ibland flera team. En panel diskuterade hur kommunikationen inom och mellan arbetsgrupper löses på olika arbetsplatser. Mark Slattery, Senior Art Handling Technician på brittiska National Gallery, berättade att de planerar all sin tid till fem minuters marginal, så att alla alltid ska veta var de ska vara och vad som ska hända. Det är viktigt att kunna nå varandra eftersom oförutsedda saker alltid händer. Julia Latané, Head of Art Preparation and Installation, på Los Angeles County Museum of Art berättade att innan de infört walkie-talkies så förlorades mycket tid på att gå runt på det stora området och leta efter varandra. De kunde heller inte använda mobiltelefoner eftersom det inte alltid fanns täckning. Alla var eniga om att noggrann och inkluderande planering är nyckeln till lyckade projekt.

Paneldeltagare bredvid en presentationsskärm.
En panel diskuterade organisatoriska frågor. Det är viktigt att ha regelbundna möten och bra scheman för utställningsprojekt och löpande magasinsarbete. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Magasin, en gemensam fråga för många
Många museer har sina magasin på annan plats än de publika ytorna, exempelvis Kolleksjesintrum Fryslân, som är byggd enligt den danska modellen. Modellen bygger på att flera museer slår ihop sina samlingar i en extremt välisolerad byggnad som tar värme och kyla från marken. Magasinet i Friesland huserar fem museer och är i drift sedan 2016. Magasinsförvaltarna berättade att den största utmaningen med sammanslagningen var att skapa goda arbetsrelationer mellan de anställda på de olika organisationerna. Alla måste lita på varandra när ovärderligt kulturarv hanteras i magasinen.

Person pekar med handen på en schematisk bild av ett museimagasin.
Magasinsförvaltare på Kolleksjesintrum Fryslân berättar hur byggnaden ska säkerställa goda bevarandeförhållanden till väldigt låga driftskostnader. Foto: Alissa Anderson CC BY

Nätverk för professionellt utbyte
PACCIN har funnits i USA i 25 år och består av museianställda och uppdragstagare inom packning, transport, hantering, förvaltning, utställning och installation av kulturhistoriska föremål och konst. Nu vill nätverket bredda sina kontakter ut i Europa bland professionella aktörer, såväl på museer som på konsthanteringsföretag. Nätverket strävar efter att omvandla experternas kunskap till praktiska lösningar, ge en yta för att utbyta erfarenheter och bidra till en professionalisering av konsthanteringen på en internationell nivå.

Praktiska tips 
Ett tips till dig som arbetar praktiskt är att titta på videos och läsa artiklar från konferenser som nätverken PACCIN och International Mount Makers Forum (IMF) arrangerar.  Här kan många känna igen sitt dagliga arbete. Det kan också vara bra att se hur andra har löst svåra packningar, flyttar och installationer av kulturarvet. Till exempel kan du läsa om tillverkning av billiga förvaringsmontage till hattar eller om vad som händer om det ofattbara sker, att något av de ovärderliga objekten går sönder under hanteringen.

PACCIN-konferensen 2019 har filmats, och dokumentationen ska finnas inom kort ut på nätverkets webbsida. Till dess rekommenderar jag varmt de korta sammanfattningarna av presentationerna i programmet.

Konsthantering i Sverige
I höst kommer det finnas möjlighet att nätverka, om än i en mycket mindre skala, om konsthantering även i Sverige? I samarbete med Prins Eugens Waldemarsudde arrangerar Riksantikvarieämbetet ett branschforum i oktober, just för att diskutera hur vi i Sverige skulle kunna samlas kring frågor om konsthantering. Till dess är ett tips att läsa Riksantikvarieämbetets vårda väl-blad om att flytta föremål och den korta artikeln om varför Lars Edelholm, konsthanterare på Prins Eugens Waldemarsudde, tycker att det behövs ett branschforum. Och ni har väl sett hur Nationalmuseum flyttar Fogelbergs stora skulpturer in i den nyrenoverade byggnaden?

Många människor framför tavlor på museum.
På konferensresor måste man passa på att gå på museum. Rijksmuseum är välbesökt, men hur mycket tänker besökarna på hur konstverken har kommit på plats? Foto: Alissa Anderson CC BY.

Stölderna vi inte vill prata om

Snatteri i butik
Vem ser om någon tar den här? Foto: Örebrokuriren CC BY

De senaste åren har vi sett rubriker i pressen om interna stölder på museer eller kulturarvsinstitutioner. Jag tänker att vi måste börja prata om detta. Vad har vi lärt oss och hur kan vi undvika att det sker igen?

Till att börja med måste vi tyvärr konstatera att det är svårt – för att inte säga omöjligt – att helt och hållet skydda sin organisation mot interna stölder. Däremot finns det sätt att förebygga och försvåra situationen för potentiella tjuvar. Ett första steg är att upprätta interna säkerhetsrutiner och policyer, något som även bör ta upp intern brottslighet. Detta finns redan på många museer och andra kulturarvsinstitutioner. Är de aktuella och  det  implementerat i verksamheten. Är de kända för alla som jobbar i museet och gäller de för alla?

Riksrevisionen rekommenderar rutiner

Hur kan organisationen skapa en gemensam säkerhetskultur så att samlingarna, en del av vårt gemensamma kulturarv, inte riskerar att hamna i privat ägo? Enligt Riksrevisionens rapport ”Bevara samlingarna – säkerhetsarbete i de statliga centralmuseernas samlingsförvaltning” från 2019 är det få centralmuseer som kontrollerar personer som ska jobba med samlingarna emot polisens belastningsregister, än färre gör en kreditupplysning. Några av institutionerna frågar den sökande om ett samlarintresse. Det sistnämnda har nämligen visat sig ligga bakom ett flertal uppmärksammade interna stölder. Hur långt är museerna villiga och ens lagligt tillåtna att kolla upp inför en anställning? Riksrevisionen rekommenderar att centralmuseerna ska arbeta mer med att skapa rutiner för att begränsa insiderproblematik. Vad skulle rutinerna kunna innebära? Och hur blir de omsatta i praktiken?

Att tänka på vid ensamarbete och inventeringar

Många svenska museer har få anställda och mycket arbete som ska utföras. Det är inte ovanligt med ensamarbete i museimagasinen, trots att detta underlättar för stölder och att spår kan raderas ut. Går ensamarbete att undvika idag med tanke på arbetsbördan? Begränsat tillträde till magasinen används på flera museer och det går att införa rutiner för att veta vem som har varit i magasinet och när. Kan arbetsgivaren logga inpasseringar och installera kameraövervakning av personalen? Kan det vara ett sätt att upptäcka interna stölder?

Inventeringar av samlingarna sker kontinuerligt på flera museer. Men hur lång tid kan det ta att upptäcka att föremål är borta? Eller delar av ett föremål?

Om föremål dyker upp på auktioner eller hos handlare, hur upptäcks detta och vilka åtgärder skall vidtas? Och kan det bevisas att det är museets föremål som är till salu? Här spelar en god dokumentation en väsentlig roll.

Vad gör vi vid misstankar?

Om jag då jobbar på ett museum och misstänker att någon av mina arbetskamrater stjäl från samlingarna, vad gör jag då? Vet alla anställda hur de ska och kan agera? Eller är det lättare att inte låtsas se vad som pågår, inte vara besvärlig… Vem kan jag vända mig till? Kanske är det inte till chefen jag bör gå, det kanske till och med är hen som jag misstänker?

Möt oss på museernas vårmöte 2019

Som ni märker är det fler frågor än svar. På museernas vårmöte kommer ett av delseminarierna den 11 april att ta upp problematiken med interna stölder. Medverkar gör Kungliga biblioteket, Polisen och Riksantikvarieämbetet, med medarbetare från Svensk museitjänst och Kulturvårdsavdelningen. Detta är ett av de sätt vi vill börja prata om frågan.

Bidra gärna med goda exempel

Vi vill vi gärna veta hur ni gör idag? Hur ser arbetet och rutinerna ut på svenska museer? Hur skapas en god säkerhetskultur, där alla vet vad som gäller? Där alla vill vara en del av att ta hand om och vårda föremålen för kommande generationer. Många av de lärdomar och dokument som finns om interna stölder är säkert sekretessbelagda och bör så vara, men vi tar gärna del av exempel på rutiner, implementering av säkerhetsrutiner och andra goda erfarenheter av att förebygga interna stölder. Kanske kan museer även använda erfarenheter från andra branscher?  Riksantikvarieämbetet är mycket intresserad av att ta del av erfarenheter, problem och frågeställningar för att gemensamt sprida lärdomarna och ge relevant stöd om hur man kan förebygga interna stölder.

Läs mer:

ICOM:s etiska regler

Riksrevisionens rapport ”Bevara samlingarna – säkerhetsarbetet i de statliga centralmuseernas samlingsförvaltning” (RiR 2019:5)

Museernas vårmöte i Östersund 9-11 april

Kulturarvsbrott, publikation från Brottsförebyggande rådet

 

Blogg 6 – Workshop med Tingens metod på Göteborg stadsmuseum

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Den andra av tre workshopar inom ramen för museernas samarbete ägde rum i Göteborg i februari 2019. Nästan 50 personer samlades under två dagar på Göteborgs stadsmuseum för att lära av varandra. Det har visat sig att Tingens metod är lika mycket ett nätverkande projekt som ett kunskapsproducerande.

Göteborg stadsmuseums nya utställning 
Göteborgs stadsmuseum började med att berätta om den kommande utställningen om Göteborgs 1900-talshistoria på vilken man ska använda Tingens metod. Utställningens fokus har definierats i en förstudie som tagits fram av en arbetsgrupp på museet, en styrgrupp och en referensgrupp av experter. Eftersom lokalen bara är 300 m2 har man beslutat att koncentrerar sig på ett antal nedslag under 1900-talet som bygger på personliga och känslomässiga relationerna till staden. Utställningen ska vara en hyllning till Göteborg och därmed har man valt att undersöka olika ting kopplade till Göteborgspräglade varumärken som Volvo, SKF, Bingolotto och Liseberg, men även till Göteborgskravallerna, Hammarkullefestivalen, fotboll och diskoteksbranden på Backaplan.

Workshop
De två dagarna innehöll workshops, en rad föreläsningar och tid för mingel och samtal. Till den första workshopen delades personalen från de tre museerna in i grupper och tilldelades varsitt ikoniskt föremål med hög igenkänningsfaktor som museet valt ut. I diskussionerna skulle vi förhålla oss till framför allt två frågor: vilka berättelser ”bränner” till och hur kan dessa gestaltas i en utställning?

Utvalda föremål från museets samlingar. Foto: Helene Larsson Pousette

En grupp tilldelades en lottsedel från Bingolotto (GSM:080002) från 1994. Man talade om den karismatiska programledaren ”Loket”, om idrottsrörelsens volontärer som sålde lotterna, om föremålet som tidsmarkör då stora delar av nationen samlades framför TV:n och ”tillsammans” spelade bingolotto. Eftersom museet har så lite information om själva lottsedeln föreslog gruppen att museet kan göra en samtidsdokumentation för att få fram fler berättelser och perspektiv.

Ett annat föremål var en Lisebergsmaskot – en mjuk kanin av plysch (GSM:980156) – som samlades in i samband med branden på Backaplan i Göteborg 1998 då 63 unga människor miste sina liv och många andra skadades. Göteborgs stadsmuseum fick uppdrag av kommunen att samla in de föremål som anhöriga, skolkamrater och allmänheten lämnade utanför lokalen. Efter nästan 20 år är nu materialet arkiverat och sökbart i museets databas. Gruppen talade om att berättelsen om kaninen handlar om sorg och förtvivlan, men talade också om hur svårt det kan vara att gestalta det allvarliga och det personliga i en utställning.

Kanin av plysch. Foto: Helene Larsson Pousette

Tingens metod kan användas för att undersöka flera dimentioner på de ting som personal på museerna väljer ut, men metoden kan även användas på andra sätt och i andra faser av en utställningsproduktion – till exempel kan besökare och externa experter bjudas in till förstudiearbetet och undersöka och formulera grundidén till en utställning. Henrik Treimo, curator på Norsk Teknisk Museum i Oslo (och en av dem som initierade Tingenes Metode i Norge) menade i sin föreläsning att den stora utmaningen med att bjuda in externa personer är att det kan skapa spänningar och konflikter, vilket betyder att man även behöver planera för mer tid och flexibilitet i utställningsprojekten.

Det är tydligt att Tingens metod inte bara vecklar ut tingen genom ett kollektivt undersökande. Genom undersökandet synliggörs även glappen i samlingarna, de ting som saknas och de tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersöker tingen synliggörs också andra brister, som till exempel avsaknaden av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Samtidsrelevans
Kärleken till saker var något som journalisten och författaren Helena von Zweigbergks föreläsning handlade om. Hon menade att vi i dagens kommersiella värld behöver ”välja om” våra saker, skaffa oss ett aktivt förhållande till de föremål vi redan har, engagera oss och förvalta dem väl. Elin Nystrand von Unge, doktorand i etnologi vid Stockholms universitet, bidrog med fler perspektiv när hon talade om föremålens produktion av närvaro, det vill säga hur det materiella på olika vis kan trigga känslor och minnen hos betraktaren. Elin menade att föremålen görs till vetenskapliga objekt när de dokumenteras genom den distans som skapas via listor, foton och andra dokument. Hon menade också att museer istället för att endast använda föremålen som representationer eller tecken för något större, kan använda dem för att skapa en förhöjd känsla av närvaro hos betraktaren.

Detta fokus på föremålen är högaktuellt, vilket inte minst synliggörs med den japanska organisationskonsulten Marie Kondos enormt populära program ”Tidying up with Marie Kondo”. På senare tid har museerna i allt högre grad också uttryckt en vilja att omtolka sina ting i samlingarna, återaktivera deras magi, och forska kring deras mångfald.

Vidare till Malmö
I de gemensamma sammankomsterna i Stockholm och Göteborg har fokus varit på att testa och undersöka Tingens metod. När nu en sammankomst återstår i Malmö, vore det intressant att undersöka hur kollegornas input från workshoparna tas om hand? Vi som arbetat med deltagarprocesser vet att det generellt är en utmaning att ta hand om material från dessa processer och realisera dem i praktisk verksamhet. Det får vi kanske svar på när vi under nästa workshop i veckan träffas på det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck, där Malmö museer planerar för en samtidsdokumentation (se tidigare blogginlägg).

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

Program Göteborg 7-8 februari 2019
7 februari
13.00-13.15 Introduktion
Clara Åhlvik processledare Tingens metod, Helena Joelsson Ekström, enhetschef Utställningar Göteborgs stadsmuseum, Charlotta Dohlvik, enhetschef Samlingar
Göteborgs stadsmuseum
13.15-13.30 Ostindiska huset kort historik
Christian Thorén, intendent Göteborgs stadsmuseum och Marie Hellervik, intendent
Göteborgs stadsmuseum
13.30-14.00 Tingenes Metode och Museenes kunnskapstopografi
Henrik Treimo, senior curator, Norskt Teknisk museum, Oslo
14.00-14.30 Samtidsdokumentationer: Backabranden, Vidkärr och kollektivboende
Marie Nyberg, intendent Göteborgs stadsmuseum
14.30-16.00 Workshop & fika
16.00-17.00 Minnet fram och tillbaka
Om minnets mekanismer och den avgörande roll som våra minnen spelar. Pontus Wasling, hjärnforskare, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
8 februari
8.30-9.15 Tingens presens
Elin Nystrand von Unge, Stockholms universitet, har inom ramen för sitt avhandlingsprojekt undersökt museiföremålens produktion av närvaro – en dimension av det materiella som ibland glöms bort på museer.
9.15-11.00 Workshop & fika
11.15-12.30 Grejen med saker
Helena von Zweigbergk, författare, berättar utifrån sin nya bok om vårt förhållande till saker.

Blogg 5 – Tingens metod och Barsebäcks kärnkraftverk

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm –  testar tillsammans den norska metoden Tingenes Metode i sin verksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersöka föremålens många olika betydelser.

Malmö museers initiala intresse för Tingens metod var att de ville lära sig använda metoden, testa och sen implementera den i verksamheten. Det har varit en process där den initiala idén att arbeta med museets arkeologiska material styrts om till mer undersökningsbara föremål kopplat till kvinnorna i Malmö industrihistoria. Nu har fokus förflyttats till att även involvera platser och byggnader. Om man betraktar en byggnad som ett ting så borde man också kunna applicera Tingens metod på denna, resonerar man.

För en tid sen hörde Barsebäck kärnkraftverk av sig till Malmö museer och idén föddes att göra en samtidsdokumentation av det snart rivna kraftverket. Barsebäck togs i drift 1975 och efter de politiska överenskommelser som följde efter kärnkraftsfolkomröstningen lades Barsebäck ner 1999. Nu nedmonteras kraftverket och så småningom kommer marken saneras och bostäder byggas. En samtidsdokumentation involverar vanligtvis insamling av föremål, intervjuer och fotodokumentation, och i det här fallet skulle själva byggnaden betraktas som ett ting. Frågan är då hur man i en samtidsdokumentation kan använda Tingens metod för att dokumentera byggnadens många betydelser och relationer? Det är också intressant att tänka sig en samtidsdokumentation som deltagarprocess och pedagogisk metod som även kan gynna intern samverkan mellan etnologer och pedagoger.

Barsebäck Kärnkraftverk. Bild: CC BY-SA3.

Malmö museer arbetar sedan många år med GLO ”Generic learning outcomes” – en metod som utvecklats i Storbritannien som ett resultat av att politikerna krävde att museerna skulle redovisa effekterna av museets verksamheter. Istället för att gissa eller anta vad besökarna tycker sätter institutionen upp effektmål i relation till t ex en utställningsproduktion och diskuterar sen med så kallade rådgivare eller brukargrupper (t ex skolbarn eller familjer med barn) för att stämma av om målen uppfyllts. Eftersom Malmö museer har lång erfarenhet av att arbeta med sina besöksgrupper är det naturligt att de även arbetar vidare med metoden i relation till  Tingens metod. Vi följer med intresse hur Malmö museer kommer att kombinera valda delar av de två metoderna.

Nästa blogginlägg kommer att handla om den andra av tre workshops inom ramen för museernas gemensamma projekt. I november ägde den rum på Tekniska museet (se blogg 4) och i februari på Göteborg stadsmuseum.

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

 

 

 

 

Faces of Sweden – Explore faces and costume through time with portraits in the Nordic Museum

I denna andra bloggpost i vår serie om generösa användargränssnitt beskriver Olivia Vane, designer och doktorand vid Royal College of Design, den prototyp hon utvecklat på uppdrag av Riksantikvarieämbetet. Om du vill kan du själv också testa den!

Portraits from the past can tell us a lot. What did people wear? What sort of people were painted? How did they want to be presented? ‘Faces of Sweden’ is an interactive timeline showcasing historical portraits from the Nordic Museum, Stockholm. You can use it to cut through time, compare different periods and see how clothes, hairstyles and the style of portraiture changes. The timeline displays 785 portraits (mostly oil paintings but also prints, silhouettes, photographs) dating between 1570-2003.

Portraiture in the Nordic Museum collection has been collected for its cultural heritage value; the paintings serve as a record of what people wore, what kinds of people were depicted, and the artwork that decorated people’s homes.

Portraits in the Nordic Museum collection, ordered vertically oldest to newest
Portraits in the Nordic Museum collection, ordered vertically oldest to newest


Herrporträtt, knästycke, kyller och byxor av gult skinn, spetskrage.
Herrporträtt, knästycke, kyller och byxor av gult skinn, spetskrage. Produktion 1620 – 1660 (Uppskattning). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Damporträtt, midjeporträtt
Damporträtt, midjeporträtt.Produktion 1830 – 1839 (1830-TALET). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Miniatyrporträtt
Miniatyrporträtt. Produktion 1600 – 1659 (uppskattning). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Silhuettporträtt, bröstbild, man, vänster profil.
Silhuettporträtt, bröstbild, man, vänster profil. Produktion 1770 – 1820 (uppskattning). Nordiska museet. Vissa rättigheter förbehållna.


Select small time spans to focus on and compare different periods:

Screenshot of Faces of Sweden showing portraits from around 1610, and around 1800
Showing portraits from around 1610, and around 1800


Or by selecting a wide time span, cut across time to observe changes:

Screenshot of Faces of Sweden with timeline showing portraits from 1604 - 1887
Bottom timeline showing portraits from 1604 – 1887


’Faces of Sweden’ is built in Javascript/d3.js. The code is available as open source. Data is drawn from the K-samsök/SOCH API.

Washingtonprinciperna 20 år

Cirka 800 deltagare i konferensen ”20 years Washington principles: Roadmap for the future” i Haus der Kulturen der Welt i Berlin, däribland politiker, andra ledare, proveniensforskare och museifolk.

I Washington hölls 1998 en konferens där 44 länder undertecknade ”Washingtonprinciperna” för att underlätta och påskynda identifiering och återlämnande av konst konfiskerad av nazisterna 1933–1945. I slutet av förra året arrangerade Deutches Zentrum Kulturgutverluste  en konferens för att markera att 20 år gått sedan principerna skrevs under.

Washingtonprinciperna har haft stor betydelse för konst- och museivärldens medvetenhet kring nazisternas konstrov och nödvändigheten av att kontrollera föremålens proveniens inför till exempel förvärv. Men vad har hänt mer konkret under de gångna 20 åren?

Stuart Eizenstat, initiativtagaren till Washingtonkonferensen, uttryckte det under konferensen som att ”glaset är halvfullt”. Framsteg har definitivt gjorts i några länder vad gäller identifiering, proveniensforskning och återlämnande (restitution) men i andra, har lite eller inget gjorts och på det stora hela återstår mycket arbete. Eizenstat uppskattar att av ca 600 000 konstverk som plundrades av nazisterna är 100 000 fortfarande saknade. Och då har vi inte ens nämnt några av de andra föremålen: konsthantverk, antikviteter, boksamlingar, etc.

Proveniensforskning

Grunden till de ”just and fair solutions” som Washingtonöverenskommelsen förordar är proveniensforskning. Ett föremåls proveniens kan beskrivas som dess historia genom hela kedjan av ägare och hur det kommit till museet. Processen att reda ut ett föremåls proveniens är tidskrävande och komplex och lämnar ofta luckor och frågetecken.

I Tyskland har proveniensforskningen aktualiserats, inte minst efter det så kallade Gürlitt-fallet. År 2012 hittades en stor samling konst i en våning i München. Samlingen bestod av ca 1500 verk insamlade av Hildebrand Gürlitt som var aktiv som konsthandlare under Nazitiden. Gürlitt-samlingen fick stor uppmärksamhet när nyheten väl publicerades 2013 och detta innebar också att allmänheten blev uppmärksammad på proveniensforskning.

Numera finns i Tyskland utbildning i proveniensforskning vid ett flertal universitet och Deutches Zentrum Kulturgutverslust fördelar 6 miljoner Euro per år till proveniensforskningsprojekt. Men behovet av proveniensforskning är stort och förutsättningarna för forskningen var ett av de teman som diskuterades under konferensen.

Proveniensforskningen är beroende av tillgång till arkiven. Digitaliseringen av arkiv och databaser har förbättrat förutsättningarna avsevärt jämfört med 1998. Men fortfarande finns svårigheter vad gäller åtkomst till arkivkällor, det gäller inte minst privata samlares och konsthandlares arkiv.

Att synliggöra föremålens historia

Flera talare återkom till vikten av transparens och öppenhet. Museer uppmanas att publicera sina samlingsdatabaser och resultaten av sin proveniensforskning på webben. Men hur presenterar man föremålens historia för en bredare publik?

Flera utställningar i Tyskland har under senare tid tematiserat just proveniensforskning. Den mest kända är Gürlitt-utställningen ”Status report” som visats i Bonn, Bern och Berlin. På det statliga Museum Berggruen visas just nu en utställning med proveniens i fokus: The lives of images. I Hamburg har Museet för konst och konsthantverk (MKG)  en utställningsserie kallad Raubkunst? Provenance research on the collections of the MKG där resultaten av flera års systematisk proveniensforskning presenteras. Även i museets basutställningar har vissa föremål en orange märkning som anger att proveniensforskning gjorts och som förklarar vad som framkommit. I många fall finns inget säkert ”svar”. Proveniensforskning är en långsam och tålamodsprövande process som ofta lämnar luckor och obesvarade frågor och som kan ses som ett slags work in progress. Men som berättar om föremålens historia och hur museets samlingar tillkommit.

Presentation av resultat av proveniensforskning vid Museet för konst och konsthantverk (MKG) i Hamburg. Foto: Gabriella Ericson CC BY

Det är sent

”It’s late” säger Edmund de Waal, författare till bestsellern Haren med bärnstensögon, i en avslutande reflektion på konferensen. De sista överlevarna från Förintelsen och offren för nazisternas konstrov har uppnått hög ålder.

I Haren med bärnstensögon är det en samling netsuker (små japanska minatyrfigurer), mirakulöst räddade undan nazisternas plundring, som bär historien om flera generationer av de Waals familj genom 1800- och 1900-talen.

Nu berättar han att familjen nyligen sålt 79 av de 265 netsukerna på auktion och skänkt pengarna till en organisation som hjälper ensamkommande flyktingungdomar. Människor som kommer med bara en väska, så som de Waals pappa en gång kom till England efter kriget. Resten av samlingen har familjen lånat ut på långtidslån till Judiska museet i Wien, för att man där ska kunna berätta historien om familjen. I det något ovanliga låneavtalet står att samlingen ska plockas fram och hanteras – av barn.

De Waal betonar vikten av att stulen konst återbördas till dess rättmätiga ägare. Men det slutar inte där. Samlingar bär på historier. Det handlar, säger de Waal, om att återta något förlorat och skapa något nytt av det – ”stories beget stories” – berättelser genererar nya berättelser.

Mer om ämnet:

Goetheinstitutet arrangerade, tillsammans med Moderna Museet och Judisk kultur i Sverige, en konferens i september 2018 ”Nazi-looted Art and the Politics of Restitution”, där man särskilt diskuterar de kommissioner och råd som finns i några europeiska länder. Konferensen i sin helhet finns filmad här.

Blogg 4 – Tingens metod – att dra nytta av varandras kompetenser

I november arrangerade Tekniska museet i Stockholm ett tvådagars seminarium på tema Tingens metod för sina kollegor på Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum. Underlag för workshopparna var Tekniska museets kommande innovationsutställning, och kollegorna från Göteborg och Malmö bidrog till processen med sina olika kompetenser och erfarenheter. Dagarna arrangerades inom ramen för de tre museernas samarbetsprojekt Tingens metod som sätter föremålen i fokus.   

Museer har alltid samlat föremål och skapat samlingar enligt sin tids normer och värderingar. I äldre museiverksamhet klassificerades föremålen utifrån en begränsad tematik och terminologi som ofta låst dem till vissa berättelser och som begränsat vår förståelse om deras komplexa historia. Museernas samlingar bär på en fantastisk rikedom redo att undersökas, och tiden verkar nu vara mogen att lyfta föremålens mångfald av berättelser och sammanhang. I dag intresserar sig många konstnärer för att ”veckla ut” historiska samlingar, och många humanister återvänder till eller återupptäcker museisamlingar och arkivmaterial som källor. Under senare år har det också skett ett lyft för den samlingsanknutna humanistiska forskningen i Sverige vilket konferensen ”Renässans för samlingsforskning” (2015) handlade om. Man menade att detta återvändande ofta ser annorlunda ut och anlägger andra perspektiv än den klassiska materialforskningen.

Tingens metod, som går ut på att anlägga fler perspektiv på museiföremål, implementeras just nu på Malmö museer, Tekniska museet och Göteborgs stadsmuseum. Varje museum har anordnat föreläsningar och workshops där metoden testats. I samarbetsprojektet ingår även att museerna arrangerar ett tvådagars seminarium där alla tre museer deltar, och där man genom Tingens metod hjälper varandra att undersöka föremål till nya utställningar.

Tingens metod på Tekniska museet
Sedan ett år har Tekniska museet använt metoden inför sin kommande utställning om innovationer och hållbarhet. Med utställningen vill museet öka insikten om att tekniska innovationer har förändrat och förändrar förutsättningarna för våra livsvillkor. Utgångspunkt är att innovationer har löst och kan lösa samhälleliga problem, men att de också kan skapa problem.

Projektgruppen som arbetar med utställningen består av 8 till 10 personer – pedagoger, intendenter från samlingsenheten och utställningsproducenter. Under det gångna året har man testat metoden, förkovrat sig i litteratur och haft ett antal workshops och seminarier. Den 10 oktober i år medverkade jag under en workshop där projektgruppen tagit fram förslag på svenska innovationer. De ”pitchade” sina favoritföremål för varandra, grupperade dem och adderade föremål som saknades. Föremålen blev sedan underlag till de workshoppar som arrangerades den 14 och 15 november på Tekniska museet med kollegor från Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum.

Kollage efter Tekniska museets workshop. Foto: Helene Larsson Pousette

Workshop dag ett

”Vi ser er som ett gäng konsulter som ska bearbeta vårt material. Vi ska hjälpa varandra och utnyttja varandras kompetenser.”, säger Clara Åhlvik, en av arrangörerna på Tekniska museet.

Första dagen inleddes med ett antal föreläsningar om den kommande innovationsutställningen, om interaktivitet och digitala interaktiva lösningar. Därefter blev vi indelade i grupper och tilldelade teman relevanta för museets nya utställning: Krig och konflikter, Energi och kraft, Kommunikation och digitala medier, Transport och Hem och hälsa. Utgångspunkt för vårt arbete i gruppen var föremålen och ett antal frågor:
• Vilka känslor vill vi att föremålen ska skapa hos besökarna? Lust/olust, harmoni/disharmoni?
• Hur synliggör och väcker vi intresse för föremålet?
• Hur skapa interaktivitet mellan besökare och tema/föremål?

Den grupp jag deltog i hade tilldelats temat Krig och Konflikt och två föremål: Boforskanonen och Bessemerkonvertern (TEKS0041667). Det var inte speciellt svårt för oss att diskutera känslor kopplade till Boforskanonen. Vapen representerar smärta och död, och vi känner ilska och rädsla. Vapen kan även kopplas till patriotism och den stolthet som ligger i att producera vapen för att försvara ett land. Vapen kan skapa en känsla av stabilitet och fredsbevarande och man kan se på vapenindustrin som något som bidrar till vår välfärd, till sjukvård och skolor. Vad skapar en känsla av lycka? En del blir lyckliga av att se vaktparaden, medan andra blir rädda. Om man hör en Boforskanon så blir vissa stolta, medan andra blir skrämda. Kanoner är stora föremål och man kan känna sig liten och sårbar, eller trygg. Vapen skapar ofta motstridiga känslor och vilka känslor vill vi väcka i en utställning? Vill vi få människor att känna sig smarta eller ska vi provocera fram en reaktion? Att skapa olust gör inte att besökarna engagerar sig mer, säger forskningen.

Workshop dag två
Andra dagen inleddes med en föreläsning av Beatrice Crona, Stockholm Resilience Centre som talade om effekterna av innovationer, både de bra och dåliga. Crona utgick från ett antal föremål och vecklade enligt Tingens metod ut deras mångfald av betydelser och berättelser – innovationen och innovatören, kontexten föremålet skapades i och resultatet av uppfinningen i dag.

Till workshop nummer två valde min grupp ett för mig okänt föremål – en Kopparstubbe (TEKINL.2012/0006_01) som används vid slutförvar av kärnavfall. En viktig fråga blev hur vi ska kunna kommunicera med framtida generationer om detta farliga avfall? Kan vi skapa en myt, en rit eller folksaga som kan hållas vid liv i 100 000 år, kanske i 83 generationer – berättelser som kan överleva språket, texten och symbolerna . Kopparstubben är också snygg – runt fundament, blank, kall och ”dyr”. Den kommunicerar trygghet – ”lita på mig, jag tar ansvar”. Men vi kan ha fel, och Kopparstubbens form invaggar oss i falsk säkerhet.

Avslutningsvis
Tingens metod går bland annat ut på att genom workshops i grupper sammansatta av deltagare med olika kompetenser anlägga fler perspektiv på museiföremål, och att de aspekter som workshopsdeltagarna bidrar med sedan kan användas när man utvecklar utställningskoncept. Det blir därmed viktigt att i processen redogöra för deltagarna hur resultaten från dessa workshops kommer att omhändertas, och hur resultaten sedan i praktiken används – hur gör man det? Och hur kan man i den här typen av processer synliggöra deltagarnas yrkesmässiga kompetenser och hur dessa kan utgöra resurser i arbetet? Om deltagarna inte känner varandra finns det en risk att det blir personliga egenskaper som styr hur man bidrar – å ena sidan ovana med grupparbete, blygsel, rädsla för att uttrycka sig felaktigt, och å andra sidan vana med att agera som idéspruta och att delta eller leda grupparbeten.

Personligen har dagarna fått mig att fundera på museernas ansvar att belysa de globala utmaningar vi står inför i dag. För visst borde museerna vara mer aktiva med att ge historiska perspektiv på samtiden, den hotande klimatkrisen och de globala miljömålen? Genom Tingens metod, och genom att visa på komplexitet, är det tydligt att Tekniska museet vill belysa det moderna samhällets framväxt genom sina innovationer, men även lyfta de mer problematiska aspekterna med dem. En utmaning blir hur museet balanserar mellan att skapa positiva upplevelser som får besökarna engagerade och samtidigt visar på allvaret i situationen.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, Riksantikvarieämbetet, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

Tingens metod, seminarium, 14-15 november 2018, Tekniska museet, Stockholm
14 november
kl 12 lunch och välkomna
kl 13-15
Introduktion och presentation
Föreläsning Lars Paulsson, Om världsutställningar och om maskinhallar.
Föreläsning Jacob Thorek Jensen – om planerna med ett nytt tekniskt museum i DK
Föreläsning David Berner, Digitala interaktiva stationer på museer
Kort presentation om museets arbete med att ta fram Handling Collection.
Kl 15 Fika
Kl 15.30 Workshop tema: interaktiva aktiviteter i maskinhallen.
Kl 17 Föreläsning Vild mat, Lisen Sundgren
Kl 18 Tematisk middag; tema vild mat.
15 november
Kl 9 Föreläsning Beatrice Crona, Innovationer löser problem, innovationer skapar problem.
Kl 9.30 – 12 Workshop tema: hur får vi fram nya berättelser till maskinerna? Workshoppen leds av The Purpose Studio
Kl 12. Lunch och hej

Gipsmodeller – 1800-talets 3D för bildning, stil och tillgänglighet

Bakgrund

Som en del i mitt arbete med att framställa en god praxis för ökad taktil tillgänglighet genom 3D-modeller, gjorde jag tillsammans med min kollega Staffan Cederborg en studieresa till London i juni 2018 för att undersöka hur ett urval museer där har jobbat med 3D-modeller som resurs i publik verksamhet. Vi besökte också företaget Museum in a Box, som framställer ljudsatta 3D-modeller av bland annat museiföremål för användning i grundskolan. Ett av de museer jag besökte var Victoria&Albert Museum, som sedan 1852 samlat och visat exempel på konsthantverk och formgivning. Bland utställningarna som visar 5000 år av mänskligt skapande finns också 1800-talets motsvarighet till 3D-modeller representerade, i form två stora hallar med gipsavgjutningar av Europas historiska monument och arkitektur.

Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum
Gipsmodeller på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Victoria&Albert Museum

Om man befinner sig i London, och vill se 3D-modeller i skala 1:1, så är Victoria&Albert Museum den bästa platsen att göra det på. Redan i mitten av 1800-talet låg The South Kensington Museum (som museet hette fram till 1899) i framkant när det gällde att samla och visa dåtidens 3D-modeller – i form av gipsavgjutningar i full skala av skulpturer och arkitektur. Den kompletta utställda samlingen av gipsavgjutningar på Victoria&Albert Museum är unik – inte enbart som ett dokument över den viktorianska tidens stilideal och utställningsteknik, utan också som exempel på en intakt samling av gipsavgjutningar som inte förstörts eller splittrats när gipsmodeller under 1900-talet alltmer började betraktas som värdelösa substitut för originalföremål.

Gipsmodeller för bildning och stil

Gipsavgjutningar av originalskulpturer i andra material har förekommit ända sedan antiken. Gips är ett billigt material som härdar snabbt, och när väl själva gjutformen är tillverkad kan ett stort antal exakta avgjutningar framställas på kort tid med liten arbetsinsats. Förutom att som rena dekorationer vara billiga alternativ till skulpturer i andra material, har gipsavgjutningar av skulpturer från framför allt antikens Rom och Grekland genom historien ofta använts i undervisningssyfte; som exempel på både god form, god smak och idealisk mänsklig anatomi. Under frenologins glansdagar, vid sekelskiftet 1800, var emellertid gipsmodeller av människoskallar med skiftande topografier som avslöjade själsförmögenheterna på kraniets utsida lika populära som antikens släta mönsterkroppar.

Från 1400-talet och framåt, har privata samlingar av gipsavgjutningar varit vanliga hos både konstnärer, konstskolor, vetenskapsmän, kungligheter och aristokrati. Samlandet av gipsavgjutningar nådde höjden av sin popularitet under senare hälften av 1800-talet, då de också blev betydelsefulla delar av museernas samlingar – för undervisning och forskning, och som ett sätt att enligt tidens ideal skapa de kompletta stilbibliotek som hade varit omöjliga att skapa med enbart originalföremål. Gipsavgjutningar av europeiska konstföremål blev under denna tid också de amerikanska museernas möjlighet att bygga upp samlingar som hade varit ekonomiskt och praktiskt omöjliga med originalföremål.

Den pedagogiska och bildande aspekten av att visa gipsavgjutningar som goda exempel, inte minst för att för att förbättra kvalitén på inhemsk brittisk formgivning, har ända sedan South Kensington Museum/Victoria&Albert Museums öppnande varit uttalad och betydelsefull – med gipsmodellerna som en lärobok skriven i 3D och 1:1. Gipsavgjutningarna, den äldsta från 1857, har kommit till museet dels som gåvor från andra institutioner, dels köpts in från dåtidens många professionella tillverkare. Förutom gipsavgjutningar, finns också så kallade elektrotyper av metallföremål och kopior av målningar.

Detalj av en elektrotyp av ”Paradisets portar” – dörrar från katedralen i Florens.
Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Gipsmodeller för tillgänglighet

Att resa Europa runt på en ”Grand Tour” och beskåda kontinentens konstskatter i original var under 1800-talet åtråvärt, men en praktisk och ekonomisk omöjlighet för de flesta. Henry Cole, den förste chefen för South Kensington Museum, hade en vision om att i form av gipsavgjutningar göra den europeiska konsten tillgänglig för alla, och initierade år 1867 ett samarbete mellan 15 europeiska prinsar för utbyte av gipsavgjutningar mellan de olika ländernas museer. Detta samarbete resulterade i Convention for Promoting Universal Reproductions of Works of Art – en överenskommelse som underlättade den formella processen att utbyta gipsavgjutningar mellan europeiska museer.

År 1873 öppnades de två stora gallerier med gipsavgjutningar som än i dag tillhör de mest besökta delarna av Victoria&Albert Museum:s samlingar. Fortfarande i sin ursprungliga form, med sina ursprungliga gipsavgjutningar, fortsätter de att dra till sig konst- och arkitekturintresserade besökare som beskådar, skissar och ritar av gipsmodellerna. Tillsammans med en ständig ström av skolelever med ritpapper och blyertspennor, som får möta århundraden av europeisk konst i full skala – praktiskt samlad inomhus på ett och samma ställe, med ett lunchrum längre bort i korridoren. Det råder, trots att gravmonumenten inte är ”äkta”, ändå en sakral frid inne i de ljusa hallarna med en takhöjd på 24 meter. Tonen hos besökarna är långt mer dämpad än bland äkta forntida sarkofager och mumier i den röriga egyptiska avdelningen inne på British Museum.

Modellen, förfalskningen och kopian som överlever originalet

Med anledning av att den ena av de två gallerierna med gipsavgjutningar just nu är stängd för renovering av både lokal och avgjutningar, finns det många artiklar om just gipsavgjutningarna och deras historia att läsa på museets egen blogg. Det framgår snabbt att diskussionen om kopiornas eventuella fördärvliga inverkan på originalen och institutionerna som är deras förvaltare fördes med samma argument när Sherlock Holmes och Jack the Ripper åkte hästdroska under gasljusen på dimmiga Londongator som i dag, när 3D-skrivare formar plasttrådar till exakta avbildningar av forntidens hantverk. Det talades då, och det talas nu, om kopior i falska material som tarvliga, vilseledande konkurrenter till det ÄKTA; om utrymmeskrävande och konstgjort skräp som drar uppmärksamhet från originalen – ja, rentav är omoraliska förfalskningar av det ÄKTA.

Gallerierna med gipsavgjutningar är i dag de enda publika gallerier på Victoria&Albert Museum som visar samma föremålssamlingar som när de först öppnades. Det är stort, myllrande och monumentalt, utan någon egentlig systematik, och Trajanuskolonnen står sida vid sida med keltiska kors, en portal från en norsk stavkyrka och Portico de la Gloria från katedralen i Santiago de Compostela. År 1882, i en insändare till The Times, beskriver en uppretad student gallerierna med gipsavgjutningar som: “A gigantic curiosity shop arranged on no comprehensible principle, which can only perplex and irritate the student. The result conveyed to the mind of the ordinary sight-seer must be one of absolute confusion.”

Två sekelskiften har passerat sedan dess, och nu är de viktorianska gipsavgjutningarna i sig antikviteter, med behov av konservering och restaurering; med egna historier som sedan länge lösgjort sig från de originalföremål som lämnade sina avtryck i gjutformarna. Ibland finns inte ens originalföremålen kvar, som den sena 1400-talsreliefen från Lübeck, föreställande Kristus som tvättar apostlarnas fötter, och predikstolen från katedralen i Pisa – färdigställd 1311 av skulptören Giovanni Pisano och förstörd vid en brand 1602. I många fall har originalen, även om de finns kvar på sina ursprungliga platser, förlorat sina detaljer på grund av miljöpåverkan och hårdhänta restaureringar under 1900-talet. Vill man studera Trajanuskolonnens ornamentik i detalj, så gör man det numera bättre på gipsavgjutningen i London är på originalet i Rom. Över 150 år av slitage och luftföroreningar sedan avgjutningen gjordes har frätt hårt på originalets detaljer. Dessutom är avgjutningen av den drygt 30 meter höga kolonnen praktiskt delad på mitten, så att detaljer som annars inte vore synliga från marken kan urskiljas. På Trajanus tid, i den nya tideräknings första århundrade, låg kolonnen mellan två bibliotek från vilkas övre våningar de övre delarna av kolonnen kunde ses på nära håll.

Trajanuskolonnen och andra gipsmodeller under restaurering på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Medan renovering och konservering pågår i det västra gipsgalleriet, skapar sommarljuset som faller in genom fönstren på det östra gipsgalleriet en tempelliknande känsla. Den jovialiske guiden kallar Michelangelos David för ”A marvellous chap”, och berättar rutinerat för ännu en turistgrupp om det fikonlöv i gips som gjorde den drygt 5 meter höga och anatomiskt korrekta gipsskulpturen anständig vid drottning Victorias och andra kungligheters besök, i den tid då det sägs att inte ens pianon fick ha ben.

Gipsmodell av Michelangelos David på Victoria&Albert Museum, London.
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Nu har fikonlövet fått sitt eget kuriosakabinett i sockeln på skulpturen, och David själv fått sitt innandöme grundligt granskat via CT-skanning.

Davids fikonlöv
Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

3D-modeller som gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart

Mannen som suttit ihopkrupen framför en avgjutning av den monumentala portalen från katedralen i Bologna (nära, på ett sätt som aldrig varit möjligt vid originalet) med ritbräda och kritor lika länge som jag själv smugit runt med kameran och närgånget fångat ansiktsdragen hos italienska renässansmonument och medeltidsskulpturer (på ett sätt som inte heller varit möjligt på plats i Pisa och Milano), stoppar ner papperet i sin stora portfölj, viker ihop fällstolen och går. Samtidigt som ännu en skolklass med färgglada små ryggsäckar tillsammans med ytterligare en gruppresa med gula kepsar försiktigt kommer in i hallen, stannar till och vördnadsfullt spanar upp mot gipsmonumenten. Ett original är ett original. Men kopior har, i sin egen rätt, sina helt egna funktioner och meningar.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY

Tillbaka i Visby, samtidigt som jag väljer foton att illustrera mina sammanfattningar av studiebesöken i London med, kommer ett mail från Nämforsens Hällristningsmuseum. De vill skapa 3D-modeller av ristade skifferföremål ur daterade fynd, för att besökare och guider på plats vid Nämforsens svårdaterade hällristningar själva skall kunna jämföra och hitta likheter mellan motiven. Kanske kan 3D-modellerna, som kan hanteras ute i fält på ett sätt som inte är möjligt med originalen, tillsammans med besökarnas tolkningar bidra till nya upptäckter, och nya förslag till dateringar?

3D-modeller demokratiserar det förflutna; gör det svårtillgängliga tillgängligt och gripbart, nu som på 1800-talet. Vare sig det handlar om italiensk renässans eller norrländsk stenålder. Efter ett telefonsamtal med Nämforsens Hällristningsmuseum mailar jag min nya kontakt, som har kontakter på Eremitaget i S:t Petersburg; för möjlig tillgång till 3D-skanningar av de älghuvudstavar som det finns ryska fynd av, men som enbart finns avbildade på hällristningar i Sverige. Målet är att kunna göra 3D-utskrifter, som sedan kan användas i guidningar; som ett sätt att låta besökarna påtagligt uppleva det som hällristningarna avbildar. Digitala rådata eller fysiska gjutformar, maila eller telegrafera – 3D-teknik fortsätter att ge tillgång till det som annars inte hade varit tillgängligt. Oberoende av tid och rum. Nu som på 1800-talet.

Detalj av gipsmodell på Victoria&Albert Museum, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY
3D-modeller printade i plast hos Museum in a Box, London. Fotograf: Viktor Lindbäck CC BY