Kategori: Museer

Samla Massor, Helst Allt – SMHA:s konferens 2019 i Karlskrona

Den 8-10/10 höll Sveriges militärhistoriska arv (SMHA) en konferens på temat ”Utställningar – Teknik, text och ”touch””, och konferensprogrammet innehöll förutom föredrag av representanter för nätverkets museer också flera gästföreläsare, studiebesök och en paneldebatt. Själv var jag där för att dels presentera mitt pågående arbete med God praxis för immersiva medier, dels få en uppfattning om hur immersiva medier i dag diskuteras och används hos de militärhistoriska upplevelsemuseerna. Min kollega Oscar Engberg var också där, för att berätta om digitala informationssystem för utställningar.

Sveriges militärhistoriska arv (https://www.smha.se/) är ett nätverk bestående av ett antal statliga och statligt stödda museer. Statens försvarshistoriska museer och Statens maritima och transporthistoriska museer leder och stöder det gemensamma nätverket. Museerna är spridda över hela landet, och de flesta behandlar Sveriges försvar under kalla kriget. Konferensen i Karlskrona hade deltagare från hela Sverige, från både större och mindre museer, med varierande grad av digital kompetens och resurser. Begreppet ”immersiva medier” är långt ifrån allmänt självklart och känt bland museer, och direkt jag kom till konferensen, under lunchen, så hörde jag flera deltagare fundera och diskutera kring vad ”immersiva medier” är.

Bland föredragshållarna var kännedomen om immersiva medier, liksom om deras begränsningar generellt god. Ekonomin, och de höga kostnaderna för att skapa exempelvis en VR-upplevelse håller än så länge de flesta museer tillbaka i sina satsningar på immersiv teknik. Detta problem belystes särskilt av Peter Andersson från Flygvapenmuseum, som berättade om hur man kan arbeta med ljud på liten budget, och Susanne Eriksson, som berättade om, och problematiserade kring digitaliseringens roll i utställningen ”Karlsborg 200 år” på Karlsborgs fästningsmuseum. Även taktil tillgänglighet genom 3D-modeller behandlades under konferensen, av Charlotte Ternér från Aeroseum, där man använt sig av 3D-modeller för att skapa ökad tillgänglighet för synskadade. Vid en efterföljande diskussion kom också frågan upp, om hur digital teknik kan användas för att ge digital tillgång till platser och miljöer för personer som t.ex. på grund av rörelsehinder inte kan besöka dem fysiskt. Touchskärmar, som ingick i konferensens titel, behandlades genom tre fallstudier av Christina H. Tegnér från Armémuseum, samt ur ett utställningstekniskt perspektiv av Oscar Engberg från Riksantikvarieämbetet.

Men mitt i all entusiasm över digital teknik, kan jag inte låta bli att tänka på att det finns ett materiellt militärhistoriskt arv som behöver underhållas och bevaras, för att Sveriges militärhistoria skall vara begriplig – både nu, och ännu mer i framtiden. Det finns mängder med underhållskrävande fordon, byggnader och anläggningar. Ofta vårdade av åldrande entusiaster, långt bortom touchskärmar och VR. Det sades, lite skämtsamt, flera gånger under dagarna i Karlskrona; att SMHA står för ”Samla Massor, Helst Allt”. Men det är i allra högsta grad ett allvarligt faktum att det i det militärhistoriska kulturarvet ingår både stora fysiska samlingar och ett flertal fasta anläggningar som är resurskrävande att bevara. De stora museerna, som till exempel Aeroseum, kommer att överleva och efterhand integrera immersiv teknik i sin verksamhet. Men vad händer i framtiden med alla de små, inte sällan privata museerna, som bevarar det materiella militärhistoriska arvet? Vad händer med alla bergrum, bunkrar, fort, torn och skansar, som alltmer sönderfallande, med uppbrutna lås, står kvar i ett landskap från vilket hotbilden har skiftat?

Luftvärnstorn från 1940, Norrbotten
Korvskans från 1917, Norrbotten

Jag var nyligen hemma i Överkalix, i en del av Sverige som i det inte alltför avlägsna förflutna låg mitt i skottlinjen mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Ända in på 90-talet stod stridsvagnshindren kvar vid E4:an; redo att dras fram, inte OM utan NÄR Ryssen skulle komma. Tillsammans med stora, gula, olycksbådande skyltar som förkunnade ”Skyddsområde” på svenska, engelska, tyska, franska, finska och det mystiska språket som bakvänder sina я. Även om många av de anläggningar som ingick i Kalixlinjen (https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalixlinjen) har monterats ner samtidigt med den Sovjetunion vars anfall de skulle fördröja, finns det ändå en hel del fasta lämningar kvar ute i landskapet. På Mariebergs Viltfarm utanför Kalix finns dessutom ett omfattande fordons-, material- och maskinmuseum, som berättar hela 1900-talets militära teknikhistoria – så länge någon kan underhålla det. Med tid, pengar och kunskaper.

Medelåldern är hög, bland de entusiaster som håller igång de små museerna med de stora materiella samlingarna. Med på konferensen fanns mer än en deltagare som var över 80 år. Många fler av dessa gamla samlare, som kan varenda oljiga mutter i sin fordonspark, var inte ens där. Touchskärmar och upplevelseappar med AI känns inte så angelägna, när man behöver pengar till att hålla motorcyklar och bandvagnar i körbart skick, och till virke och plåt för att bygga ett nytt tak över ännu en del av samlingen.

All kunskap kan inte bevaras och spridas via immersiva medier. Det finns ett materiellt militärt kulturarv, som inte kan bevaras och förstås annat än i sin fysiska, materiella form. Själv bet jag loss mina första mjölktänder på en bit fossilhård choklad i kronmärkt brunt papper, som min morbror tagit med sig hem när han gjorde lumpen. Och med nya tänder och barnasinnet i behåll smög jag nyligen omkring med ficklampa inne i en så kallad korvskans från 1917. Nej, jag har inget svar på vad vi gör med korvskansar, luftvärnstorn och kokvagnar, för att bevara och tillgängliggöra dem för framtiden. Men med säkerhet vet jag, att immersiva medier inte helt kan lösa alla problemen med materiellt bevarande och tillgängliggörande.

Artikelförfattaren utforskar och dokumenterar Kalixlinjens militärhistoriska arv

 

Nätverket Immersiva medier – träff på Visualiseringscenter C i Norrköping 2019-09-16

I samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, Visualiseringscenter C och Region Östergötland, anordnades den 16:e september en träff för nätverket Immersiva medier vid Visualiseringscenter C i Norrköping (http://visualiseringscenter.se/). Visualiseringscenter C är en mötesplats kring visualisering, och ett samverkansprojekt mellan Linköpings Universitet, Norrköpings kommun, och RISE Interactive C-Studio. Huvudattraktionen på Visualiseringscenter C är domen för 2D- eller 3D-föreställningar och interaktiva shower, och deltagarna på träffen fick också se praktiska exempel på vad de omslutande upplevelserna av bild och ljud i 360° kan erbjuda – framför allt möjligheterna att virtuellt besöka fysiskt otillgängliga platser som Big Bang eller människokroppen på cellnivå. Vetenskaplig visualisering är en oöverträffad möjlighet att göra komplex forskning tillgänglig för alla – från barn till forskare.

Sofia Seifarth, som är VD vid Norrköpning visualiseringscenter AB, berättade om Wisidome-projektet (https://wisdomeproject.se/), med digitala labb och lärmiljöer i världsklass, där Visualiseringscenter C ingår. Erik Sundén, teknisk chef på Visualiseringscenter C, berättade mera om hur dome-tekniken fungerar bakom kulisserna.

Erik Sundén höll även ett föredrag på temat ”Immersiva medier inom marinarkeologi”, med vraket efter skeppet Mars Makalös som exempel på hur det marina 1500-talet efter 3D-digitalisering kan gestaltas genom immersiva medier (https://www.vastervik.com/produkt/mars-makalos-det-marina-1500-talet/)

Mathias Strömer, utredare vid Riksantikvarieämbetet, satte in dagens och framtidens tekniska lösningar för immersiva upplevelser i ett vidare nutida och historiskt perspektiv genom sitt föredrag på temat ”Utblick och historisk tillbakablick”.

Kajsa Hartig, som är avdelningschef för Samlingar och kulturmiljöer på Västernorrlands museum och ordförande i föreningen IdeK, (https://www.idek.se/) kopplade också samman immersiv teknik förr och nu i sitt föredrag på temat ”Immersiva museiupplevelser – att tänka nytt kring gamla förmedlingsmetoder”.

Paulina Rajkowska och Karin Johansson från Uppsala universitet presenterade forskningsprojektet ”GIFT – Hybrida museiupplevelser, kollektiva interaktionsmoment och personliga guider” (https://www.im.uu.se/forskning/projekt/gift/). Jag tyckte själv att detta föredrag var särskilt intressant, eftersom det fokuserade på användarens/besökarens perspektiv.

Dagen avslutades med en paneldiskussion på temat ”Berättande med kollektiv interaktivitet via immersiva medier”. Trots all avancerad immersiv teknik som ramade in nätverksträffen, så låg ändå fokus på den mänskliga berättelsen och upplevelsen, vilket bäst kan sammanfattas med två citat från träffens presentationer:

Utgå från besökarna och museet – INTE tekniken” (Uppsala universitet/GIFT)

Berättelser – kärnan i museiupplevelsen. Tänk upplevelsen först. Och tekniken sen.” (Kajsa Hartig)

Vill du också bli medlem i nätverket Immersiva medier? Gå med via Facebookgruppen med samma namn!

När du går härifrån, har du upplevt något du inte kan se hemma

Någon mil utanför Kalmar ligger den; som en osannolikhet vid motorvägen mot Nybro – A World of Dinosaurs, Europas största dinosaurieutställning. Entrén sätter direkt stämningen, och i den skarpa augustisolen, under den klarblå himlen och med lite fantasi, infinner sig en aning av Asiens vidder och äventyr. Museet är privat, och dess grundare Roland Wiberg sammanfattar kort och gott sin vision och drivkraft med: ”Att förverkliga en barndomsdröm”. Mer behöver inte sägas. Har man själv drömt dinosauriedrömmar förstår man.


Utställningen är imponerande – och den är stor i dubbel bemärkelse, med sina 3 500 kvadratmeters utställningsyta och mer än 150 dinosaurieskelett och modeller. Till detta kommer ägg och andra mindre fossiler. Museet är fullt jämförbart med dinosauriemuseet jag sett i Ulaanbaatar, i ett av dinosauriernas hemländer. På A World of Dinosaurs finns både äkta dinosaurier och modeller. Både fakta, fossiler och möjligen lite läskiga upplevelser av rytande och rörliga fullskalemodeller.


Den största utställningshallen, med 10 meters takhöjd, bidrar till upplevelsen när skeletten från Omeisaurus och Mamenchisaurus kan sträcka ut sina halsar i full storlek – ända upp i taket. Spontana utrop är vanliga, när besökarna kommer in. Guiden hör hela tiden allt från ”Fy fan, så stora!” till ”My God” från överväldigade besökare. Mera immersivt än så här blir det inte. Man är bokstavligen omsluten av dinosaurier. Riktiga dinosaurier, och inga modeller eller hologram.

Utställningen i sig är en upptäcktsfärd genom smala gångar. Varje skelett och fossil har sin egen berättelse. Även om jag är där i slutet av säsongen; den sista helgen innan skolstarten, så går jag inte ensam genom utställningen. Många barnfamiljer är där. Små och stora dinosauriefans kan gemensamt se och uppleva reliker från en urtidsvärld, som ligger på ett obegripligt avstånd i tiden. ”Inte jag, och inte mormor, och inga andra människor har heller sett dem….”, hör jag en mamma sammanfatta tidsspannet mellan Tyrannosaurus rex och nutid.

Det är stora djur, det här!”, hör jag flera gånger besökare konstatera under mitt besök. Det var också min egen första tanke, när jag såg ett riktigt dinosaurieskelett på riktigt för första gången. När jag själv var barn, någon annan gång, i ett evigt utfrätt sommarljus. I slutet av ett annat sommarlov, där böcker, film och TV visat vägen till, men inte riktigt kunnat visa den fulla storleken och farligheten hos Spinosaurus, Giganotosaurus och Triceratops. När dinosauriedrömmarna drömdes genom biblioteksböckerna i midnattssolen.

A World of Dinosaurs ger någonting som VR (liksom film eller böcker) inte kan ge; nämligen den bokstavliga fysiska närvaron av de stora djuren, på riktigt. I VR blir dinosaurier bara spelkaraktärer. Den verkliga storleken går förlorad, i en fantasivärld där storlek och proportioner är flytande. De riktiga skeletten är på riktigt, i sin verkliga storlek. Den verkliga storleken och dödligheten hos tänder och klor likaså. Kroppens uppbyggnad; som är så lik vår egen, blir också synlig och påtaglig.


I butiken säljs äkta fossiler av hög kvalitet. Detta bidrar också till att sprida kunskaper om, och en medvetenhet om dinosaurierna, berättar Roland Wiberg. Jag köper själv med mig en klutt fossilerat dinosauriebajs. Barndomsdrömmarna lever vidare. I dinosauriernas storslagna värld.


Och vad har då det här museibesöket med mitt arbete med att sätta ihop en god praxis för immersiva upplevelser att göra? Jo, det här är ett exempel på en icke-digital immersiv upplevelse, som överträffar allt vad digital teknik skulle kunna skapa av samma källmaterial. Ibland är god praxis att inte använda digital immersiv teknik, utan att i stället skapa omslutande rum och upplevelser på andra sätt. I det här fallet, kan bara ett riktigt dinosaurieskelett skapa en riktig upplevelse av det riktiga djurets storlek och volym på riktigt. En VR-upplevelse på samma tema blir bara en film eller ett spel. Att stå framför ett 170 miljoner år gammalt skelett av en 20 meter lång Omeisaurus är en verklig upplevelse, bortom tid och rum.

När du går härifrån, har du upplevt något du inte kan se hemma”, säger Roland Wiberg, när vi sammanfattar för- och nackdelar med olika slags fysiska och digitala gestaltningar av dinosaurier. Och så är det. VR kan komplettera, informera och förmedla. Men aldrig ersätta en riktig upplevelse av en riktig dinosaurie – ett riktigt djur som levde på riktigt; för så länge sedan att inte ens mormor kommer ihåg det.

K-podd 51: Om konserveringens konst

Det här avsnittet K-podd har vi gjort inför Konserveringens dag, som i år  inträffar den 13 oktober. Vad innebär det att jobba som konservator idag? Hur har professionen utvecklats sedan 1980-talet? Hur beskriver konservatorerna själva var passionen för yrket kommer från?

Dessutom får vi bland annat höra om utmaningen i att bevara en fudgetårta som museiföremål, om restaureringen av Nationalmuseum och om att kunna ha titeln valkalvsinteriörkonservator på sitt cv.

På plats kring poddbordet finns Karin Hermerén, avdelningschef för konservatorerna på Moderna museet, Ewa Björdell vid Stockholms Målerikonservering och Gunilla Lagnesjö, chef för enheten Samlingar och utställningar på Riksantikvarieämbetet.

Här kan du läsa mer om Konserveringens dag 2019. K-podd hittar du även på strömningstjänster och i din mobil-app för podcaster, där du kan prenumerera och lyssna tillbaka på tidigare avsnitt.

Caring about the aftermath of sharing open data

A review of the 2019 Stockholm edition of the Sharing is Caring conference.

Sharing is Caring is a conference series on open cultural heritage data. Since the first event brought together professionals from all across Europe in Copenhagen in 2011, extensions have taken place in several European cities. On 16 and 17 September 2019, the Nationalmuseum and the Royal Armoury organised the event in Stockholm with the theme “Open Data – now what? Applying principles of openness and collaboration in strategy and practice”. The learning and insights gained during these two days can be valuable pieces of advice for the sector, shared and discussed by colleagues from around the world. Let me share my personal top 5 with you.

Your data is your core value

Whatever you or others want to create from your data, from curated content on your institution’s website or social media channels to Virtual Reality experiences based on your 3D models: It all depends on the quality and licensing of your data. You can start small and learn as you go – but prepare for working continuously on your data. As Loic Tallon, former CDO of the Metropolitan Museum, put it: “Do the fundamentals brilliantly.” Your data will never be perfect (it simply can’t with technology evolving and standards shifting) – but if you prioritise your data quality and sharing with open licenses over a growing number of platforms and media, your overall success in reaching your defined goals will increase.

Loic Tallon and Susanna Pettersson during his talk on ”Open Data – now what?”; Larissa Borck, CC0

Sharing can lead to your data’s success where you didn’t suspect it

Several speakers shared amazing examples on success and creative re-use of their data where they had not expected it at all. Erik Lernestål from the National Historical Museums in Sweden showed how they got started with basic equipment in creating 3D models of the Hallwyl House. They uploaded them to Sketchfab and shared it openly – and experienced the data being reused all around the world with users re-creating the whole house based on original plans, designing VR tours and hosting virtual community meetings of their avatars in the rooms. Another example by Sandra Fauconnier from the Wikimedia Foundation was the massive increase in views of digitised content after uploading it to Wikimedia Commons: If your object’s digital representation is being used in a Wikipedia article, so many more people will see it and interact with it compared to when you keep it to yourself and on your own website or online collection.

Erik Lernestål with an example of creative reuse of their 3D content; Larissa Borck, CC0.

Don’t shy away from interacting at eye-level

Sharing cultural heritage data with an open license in a high quality goes with letting go of some control (if institutions ever had any is another question). But it is not enough to put your data out there – build partnerships at eye-level so your data is reused. Both Jill Cousins from the Hunt Museum and Loic Tallon shared great insights in how the success of their projects and initiatives is based on relationships to partners outside the institution, ranging from private companies to volunteers from their communities. Going open can be easier when you have partners by your side who cherish your data, give you new perspectives, and enrich your data.

Andrei Taraschuk during his presentation on creating art bots; Larissa Borck, CC0.

Be critical and reflect upon your own data

Your data will not only never reach perfection in terms of data (and metadata) quality – as most cultural heritage collections also include differing amounts of problematic data, reflection on biases and issues like cultural appropriation and alienation is a must. Dr Andrea Wallace from the University of Exeter explained how open licensing can in some cases be harmful: Sharing objects online with an open license that came to your collection under difficult circumstances (for example colonialism or theft) might violate the intentions and wishes of original owners or communities (again). And Sandra Fauconnier, Wikimedia Foundation, explained how movements and projects such as Wikimedia Commons or Wikidata deal with biases that arise from predominantly Western data contributions to for example “Sum of all paintings” that is meant to display cultural heritage worldwide.

Sandra Fauconnier with Wikimedia’s vision on knowledge equity; Larissa Borck, CC0.

Create, fail, learn, repeat

Several speakers pointed out that there needs to be more space for experimenting in open GLAM projects. Trying things out and reiterating when necessary is crucial when you want to discover new ways of adapting technologies and reaching your goals. Although most project funding does not encourage failure and finding new, unexpected ways – being generous with mistakes and product ideas that failed is vital. Be open about the things that did not work out as you expected, so others can learn from them – and don’t feel alone in moments of unexpected need for reorientation.

In a nutshell: The bigger revolution lays ahead

Openness is not enough – that is my conclusion from the Sharing is Caring conference in Stockholm. Or as Dr Karin Glasemann, one of the organisers and Digital Coordinator at the Nationalmuseum, summed it up: “Choosing an open license and releasing your collection is only the start for a much bigger revolution that comes afterwards.” You have to continue working on and with your data, build sustainable partnerships, reach out to your communities and audiences, enable re-use and be critical on the biases in your collection. The good thing is: The community around the open GLAM movement is there to help; reach out to us and ask for help or feedback.

Further information on the conference page (this is also where you are going to find recordings of the conference).

Follow the discussion under the hashtag #ShareCareX on Twitter, including my more detailed notes in this thread.

Tingens metod, att följa och bidra till ömsesidig utveckling

Tre museer i Sverige – Malmö museer, Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum – fick 2018 stöd av Kulturrådet för att testa Tingens metod i sin utställningsverksamhet. Nu är den första fasen över, och projektet har fått mer bidrag för att implementera metoden ytterligare ett år.

I äldre museiverksamhet klassificerades samlingar och föremål utifrån en begränsad tematik och terminologi. Arkeologen Fredrik Svanberg konstaterar i artikeln ”Veckla ut samlingen” (2017) att världen indelades i ett antal områden som arkeologi, konst, naturhistoria och etnografi: ”De insamlade föremålen stoppades in i dessa områden, men också i de typiska ”stora berättelser” som på förhand var knutna till dem”. Svanberg refererar till sociologen Bruno Latour´s tankar att kategoriseringarna inneburit att bara en del av tingens betydelser och relationer uppmärksammats. Latour inspirerade även konservatorn Henrik Treimo och hans samarbetspartners när de utvecklade Tingenes Metode i Norge. Man tog fasta på den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) – och satte tinget/föremålet och dess komplexa betydelser och olika relationer i fokus. Norska Tingenes Metode inspirerade i sin tur de tre svenska museerna att testa metoden i sina verksamheter.

”Den som har arbetat länge på ett museum vet vilka berättelser som ska berättas och vilka föremål som ska visas. Tingens Metod innebär ny kunskap men också en utmaning av basverksamheten och av yrkesroller.” Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet

Under 2018 och 2019 har Riksantikvarieämbetet följt de tre museernas arbete för att samla in konkreta exempel på vad som sker när metoden tillämpas. Vi har deltagit på seminarier, styrgruppsmöten och vid tre tvådagars workshops där personal från de tre museerna deltagit. Jag har från de olika sammankomsterna förmedlat våra intryck genom att skriva blogginlägg från processen här på K-bloggen.

Den ursprungliga idén var att Riksantikvarieämbetet bara skulle observera de tre museernas arbete och dokumentera metoden. Museerna meddelade dock ganska omgående att de förväntade sig att vi aktivt skulle bidra med våra egna personliga erfarenheter och ställa kritiska frågor till deras processer. Vi som följde projektet befann oss därmed både i och utanför implementeringen av metoden, och vi balanserade mellan att följa och delta.

Museernas reaktion på att vi följt deras arbete har visat sig vara mycket positivt. Man konstaterar att vårt aktiva deltagande i processen, våra kritiska frågor och återkopplande samtal har lett till reflektion. Bloggtexterna menar man har sporrat dem och även synliggjort deras arbete både internt och externt. Museernas positiva reaktion på följeprojektet har också bekräftat att med det nya museiuppdraget kan Riksantikvarieämbetet ge stöd men också vara en aktiv medspelare.

Kort referat från utvärderingen

I juni 2019 genomförde de tre museerna en utvärdering av projektets första fas där man uppmärksammade en rad lärdomar men lyfte också en rad oväntade resultat. Riksantikvarieämbetet fick möjlighet att delta under utvärderingen och även förmedla vad vi upplevt under processen.

Helt klart har samarbetet mellan tre sinsemellan mycket olika museer, och det gemensamma undersökandet av metoden, skapat relationer och kontakter. Genom att dela erfarenheter och svårigheter har man blivit lite säkrare och klokare.

Metodens upplägg innebär att man aktivt samarbetat över avdelningsgränserna, mellan samlingsförvaltning, utställningsproduktion och publik verksamhet. För att få till stånd sådana samarbeten krävs att man inom organisationen avsätter tid för planering och genomförande. När detta görs bidrar metoden till utvecklingen av interna arbetssätt mellan avdelningar, vilket är något som många efterfrågar.

Genom metoden har svårigheter med samlingsarbete synliggjorts, t ex glappen i samlingarna men också tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersökt tingen synliggörs också andra brister, till exempel avsaknad av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Från början var det inte tydligt var i en utställningsprocess Tingens metod kan användas – i förstudiearbetet, under researchtiden eller som pedagogisk metod när utställningen väl är invigd? Vid utvärderingen blev det tydligt att Tingens Metod kan användas i vilken verksamhet som helst: i en påsklovsaktivitet, i skolverksamhet eller för att öka kunskapen om en samling. Man var däremot tveksam om metoden passar för förstudiearbete.

När man använder Tingens metod kan ny information och kunskap genereras. Detta borde in i föremålssystemen och adderas till respektive föremål. Museerna menar dock att det saknas förståelse för vikten av att addera ny information till rådatan, och man saknar även rutiner och resurser för detta.

När museerna bjuder in besökare att genom Tingens metod undersöka föremål och addera information och associationer till dem, aktualiseras (den museifilosofiska) frågan om hur relationen mellan faktabaserad kunskap, minne och fiktion hanteras och kommuniceras på museer?

Fortsättning

Riksantikvarieämbetet har beslutat att fortsätta följa museernas implementering av Tingens metod. På sikt ska metoden ingå i en metodbank som stöd för fler museer i Sverige. Nästa steg blir att medverka under museernas uppstart av fas två i oktober 2019, och att arrangera en programpunkt under Samlingsforum i november 2019.

Fortsätt gärna att följa oss på denna blogg!

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

Helene Larsson Pousette är sedan 2018 anställd som utredare inom ramen för Riksantikvarieämbetets museiuppdrag. Hon har  varit med att utveckla ”följandet” av Tingens metod och kommer fortsättningsvis att arbeta med projektet. Hon är också ansvarig för forskning- och samlingsfrågor på Stockholms Kvinnohistoriska.

Wikimania 2019 – a Wiki perspective for GLAM institutions

Performance of Swedish folk dance at Wikimania 2019, photo: Larissa Borck, CC0.

Wikimania, the global conference on all things Wiki, took place in Stockholm last weekend. This year’s theme was “Stronger together: Wikimedia, Free Knowledge and the Sustainable Development Goals”, which linked the free knowledge movement to sustainability. Cultural heritage and GLAM institutions played a significant role in the program.

What’s the link between the Wikimedia movement and cultural heritage? Different Wiki projects have worked together with galleries, libraries, archives or museums in the GLAM-Wiki project with the overarching goal to help institutions share their resources with the world. There are for example Wikimedians in residence who help museums open up their collections or find new audiences for the institutions’ knowledge in Wikipedia articles or for their objects on Wiki Commons. There are countless volunteers making cultural heritage freely available for users worldwide. Editathons for example are one of the formats to connect to local Wikimedians. The strongest link between the Wiki movement and cultural heritage institutions might be the belief and aim to spread knowledge to interested audiences.

The Swedish National Heritage Boards’ colleagues did not only attend Wikimania, but also presented some of the work related to Wiki projects: Evighetsrunor, a project for a new digital platform that offers new possibilities to research runes and their inscriptions, and Metadata Roundtripping, which helps GLAM institutions who contributed data Wiki projects to enrich their own metadata based on volunteers’ work.

Although the program was really packed with a lot of interesting sessions and tracks, there were some aspects especially insightful for the cultural heritage sector. As session were recorded, I present you a choice of sessions to catch up on (videos are going to be uploaded soon). Before getting into the details, I strongly recommend to watch “Why do museums decide to open up their collections” with Dr. Karin Glasemann, Aleksandra Janus, Lizzy Jongma and Anna Mazgal – my personal highlight of this year’s Wikimania.

Reception at Stockholm City Hall, photo: Larissa Borck, CC0.

#1: Diversify knowledge

Currently, there are several debates on problematic aspects of museum collections, for example concerning indigenous peoples’ objects or lacking marginalised perspectives. So how can we use Wiki projects to include diverse knowledge? Wikimedia Norway for example works together with Sámi communities to raise awareness on editing Wikipedia in their own language and empowering users to saving cultural knowledge. Marc Miquel presented his case on the culture gap: Unfortunately, small and under-resourced communities are not equally represented on Wikipedia, although cultural context content is especially important for visibility of small language Wikipedia editions. He created a tool to increase visibility where articles in these Wikipedias are missing and foster cross-language representation.

Stockholm University, Wikimania’s venue, photo: Larissa Borck, CC0.

#2: Make women visible

Although this aspect is of course entangled with diversity, there was a great amount of projects and individuals dedicated to bridge the gender gap on Wikipedia. In sum, there are less women editors in the movement, the great majority of biographies focuses on men and what is notable enough to have an own article on Wikipedia is not always fitting for female achievements. Hence, several projects try to change this. The Smithsonian for example launched the American Women’s History Initiative. The aim is to research, document, collect, and share American women’s stories from a variety of cultural backgrounds. They have among others a Wikimedian in Residence for Gender Equity, develop and upload more digital resources to Wikimedia projects and are working with volunteers on this topic. Another project to highlight is Wiki Women in Red raising awareness on the women missing on Wikipedia. Museums can contribute own material, such as images or sources concerning these biographies or host editathons.

Watch also: “Experience makes the difference in improving gender equality in Wikipedia” on WikiGap and Diversity and sources.

The Golden room at the City Hall during the reception, photo: Larissa Borck, CC0.

#3: Wikidata as a chance for linked open cultural heritage data

Wikidata is the central storage for structured data of Wikimedia projects, for example Wikipedia. It is a free, open and multi-language database; Wikibase is the software behind it. How can cultural heritage data benefit from it? Wikimedia Sverige presented the project Finding GLAMs, the first worldwide database for cultural heritage institutions and collections. Everyone can contribute data about their local GLAMs. Furthermore, the new feature of Wikidata on Commons allows to describe contributed data about e.g. collection objects with structured, machine-readable data. A major success for multilingual descriptions, too!

Watch also: Everyone gets one – Wikibase and the Wikibase Ecosystem and Wikidata for Wikimedia Commons users, Wikidata for beginners

You find the whole program here if you want to get an overview of what happened at Wikimania 2019. The links lead to each session’s program and recordings will appear there as soon as they are online.

What were your favourite sessions? Or which ones would you have loved to attend? Please share your thoughts in the comments!

Var brinner det nästa gång?

Nu finns ett tillfälligt tak över den nedbrunna museibyggnaden i Rio de Janeiro.                                Foto: Erika Hedhammar (CC BY)

Heritage on fire: who´s next? Detta var titeln på ett seminarium jag deltog i Rio de Janeiro under tre dagar I slutet av juni i år. Anledningen till seminariet var den stora branden i det naturhistoriska nationalmuseet i Brasilien i september förra året.

Seminariet hade snabbt blivit fullbokat med deltagare från Brasilien, så de 200 platserna utökades med 300 platser i en närbelägen lokal med storskärm, samt livesändning. Föredragshållarna var inbjudna från flera olika organisationer från hela världen.

Bland de många inledningstalen nämnde man museer som, ”husen för alla” och vikten av vård och underhåll av dessa.

Statistik för bränder och kulturarv

Seminariet inleddes med en presentation av  internationell statistik för bränder som har skadat kulturarv. I Sverige har vi inte så bra statistik för bränder och kulturarv, men MSB har viss statistik som ger en del insikter. Vi vet att bränderna till största del uppstår genom fel i elektrisk utrustning, misstag eller slarv under ombyggnation, anlagda bränder och åsknedslag.

Irene Karsten från Canadian Conservation Institute presenterade deras arbete med riskanalyser och statistik för att beräkna vilka åtgärder som är mest prisvärda för ett museum. Det visade sig att åtgärder för att förhindra brand för många museer är en prisvärd åtgärd i förhållande till vad man kan förlora.

Historic Englands utbildning om brandskydd och katastrofplaner

Sedan följde ett pass om lagar, policys och normer för brandskydd och kulturarv. Höjdpunkten under det passet var Charles Harris från Historic England som redogjorde för deras arbete med brandskydd och den utbildning de bedriver för att personal på besöksmål, museer och kyrkor som ska ta fram katastrofplaner samt öva dem. Deras övningskurs har vi inspirerats av när vi har genomfört kursen Praktisk restvärderäddning för museer i regi av Brandskyddföreningen. Historic England har nu vidareutvecklat sin kurs och kursmaterialet som finns tillgängligt på webben (se länk nedan).

Sprinklers i museer?

I samband med seminariet lade man ut en fråga på webben om man ansåg sprinklers vara ett bra brandskydd för museer, arkiv och bibliotek. Uppfattningen om detta varierade mycket under dagarna, men de flesta av presentationerna visade på att sprinklers kan spela stor roll för brandskydd i ett museum, men att de behöver anpassas efter byggnaden och verksamheten.

Brandingenjören Chris Marrion undrade varför kulturarvssektorn är så skeptiska till sprinklers och menade på att mycket beror på amerikanska filmer skildring av sprinklers där det forsar ut vatten i en hel byggnad. Han menade även att det är viktigt att göra det enkelt och lätt, om sprinklers blir för komplicerade och dyra riskerar de att man inte kan sköta dem eller kanske inte ens installerar dem. Man behöver göra beslut som bygger på information om relevanta risker när det gäller brandskydd. Eftermiddagen fortsatte med fler presentationer om vikten av dokumentation, övning och försäkringar.

Besök vid det nedbrunna museet

Andra dagen inleddes med studiebesök vid den nedbrunna museibyggnaden. Den var tidigare residens för den portugisiska kungafamiljen och senare för den brasilianska kejsarfamiljen. Museet flyttade in i byggnaden 1892 och branden inträffade på kvällen den 2 september 2018.

Branden startade i en utrustning för luftkonditionering i museets hörsal och spred sig snabbt. Räddningstjänsten hade problem med tillgången till släckvatten, vilket gjorde att släckningsarbetet försenades och hela den tre våningar höga byggnaden och stora delar av samlingarna förstördes.

Byggandens väggar står fortfarande och man hade nyligen fått upp ett tillfälligt skyddstak. I baracker intill pågick ett intensivt arbete med att ta hand om de föremål och fragment av föremål som man nu hittar i rasmassorna. Kan ni tänka er vilket detektivarbete detta är? Alla delar registreras, sorteras och rengörs. Förhoppningsvis kan fragment kopplas ihop med andra från samma föremål och till dokumentation om vad det har varit. När vi besökte dem tog de hand om keramik, men de är även andra föremålskategorier som hade bevarats under rasmassorna. Man har nu gått igenom större delen av byggnaden för att leta efter föremål och fragment. Nu återstår den del där magasinen fanns och där förväntas man att hitta stora mängder föremål. De behöver avsluta arbetet i november i år då man ska påbörja fortsatta åtgärder på byggnaden.

Museet drivs av universitet och man har tidigare flyttat ut samlingar i andra byggnader intill, så hela museets samlingar har inte brunnit upp. Under en rad av år har museet fått en nedskuren budget. Något som har påverkat underhåll och säkerhet för museet. I samband med 200-årsjubileet, bara några månader innan branden, beviljades man externa medel.

Museets samlingar består av naturhistoriska föremål, men även stora arkeologiska samlingar från Sydamerika, Grekland och Egypten. Mycket av museets verksamhet är kopplat till naturhistorisk forskning och därför är en stor del av den naturhistoriska samlingen är registrerade i en öppen databas för biodiversitet. Museets mest kända föremål är skallen från den forntida sydamerikansk kvinna kallad Luzia som hittades i en grotta i Brasilien på 1970-talet. Skallen har återfunnits, men i många delar.

Lärdomar av inträffade bränder

Eftermiddagen fortsatte med presentationer om vad vi har lärt oss av bränder som har inträffat. Där ingick bland annat en presentation om återuppbyggnaden efter de två bränderna i Glasgow School of Art. En lärdom där var att upprätthålla ett gott brandskydd även under uppbyggnadsfasen. I samband med den andra branden i byggnaden hade man tagit ut alla dörrar för renovering. Detta innebar att branden kunde sprida sig snabbt för andra gången.

Min presentation handlade om hur vi via samverkansgrupper och dialogmöten har jobbat med att öka förståelsen mellan brand- och kulturarvssektorn samt lära oss tillsammans av bränder som har inträffat i Sverige. Jag är av den uppfattningen att detta arbete måste ske i nära samarbete med räddningstjänst och brandexpertis och att hela personalen på ett museum måste vara en del av den säkerhetskultur som förebygger att en brand uppstår och ser till att den upptäcks och släcks innan stora skador har skett. Vi har stora utmaningar med ett förändrat klimat, nya brännbara material och ny och mer utrustning med uppladdningsbara batterier och energikällor. Dessutom finns en utmaning i att se till att brandskyddet inte bara blir ett tillfälligt projekt, utan en del ett kontinuerligt arbete som måste upprätthållas efter en installation och under ombyggnation.

Specialistworkshop

Den tredje dagen bestod av en specialistworkshop för speciellt inbjudna. Där var målet att formulera ett dokument med rekommendationer för hur kulturarvssektorn ska kunna arbeta för att förebygga och begränsa skador till följd av bränder. Jag deltog i en grupp som funderade över kommunikation, information och samarbete.

Semester i ett blivande världsarv

Efter tre långa och intensiva seminariedagar på engelska och simultanöversatt portugisiska tog jag några dagar ledigt för att besöka släktingar i Rio de Janeiro, samt staden Paraty och ön Ilha Grande. Jag fick möjlighet att vandra på deras Gold Camino som var en gamla transportled genom regnskog straxt söder om Rio de Janeiro. Sedan fick jag bada med fiskar utanför den bilfria ön Ilha Grande. Dagen efter att jag kom hem utnämnde UNESCO staden Paraty och ön Ilha Grande till ett världsarv med natur- och kulturvärden!

Ön Ilha Grande är en del av ett världsarv sedan juli 2019.
Foto: Erika Hedhammar (CC BY)

Länk till streaming av seminariet

Länk till seminariet

Andra länkar:

Historic Englands arbete med katastrofberedskap

Världsarvet Paraty och Ilha Grande

Tips för rörlig projicering

En projektor i stället för fyra, tack vare en liten styrbar spegel. Så löste utställningsverkstaden utmaningen att skapa effektfull och rörlig projicering av ett videoverk på liten yta.

Skate är en mobil vandringsutställning om skateboardkultur, producerad av Regionmuseet Kristianstad med samarbetsparter. Utställningen visas i en container och vi som jobbar i Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad har bidragit med metodstöd kring konstruktion och tekniklösningar. Bland annat gällande containerns dagliga förvandlingsnummer. När den stänger framåt kvällen så byter den skepnad. Från att ha varit ett öppet utställningsrum med olika typer av innehåll, så stängs den och insidan blir projektionsyta för ett videoverk.

Människor som passerar ser ett ljusspel på utsidan och om nyfikenheten väcks kan de titta in i containern och se videoverket genom ett antal kikhål, som konstruerats med bland annat fisheye-linser och kalejdoskop. Valet av fisheye-linser och ”råa” gjutjärnsrör som kikhål gjordes med tanke på att skateutövarna ofta använder fisheye när de filmar sina åk och tricks, och ofta åker på fasta detaljer i det offentliga rummet, som exempelvis järnrör vid ett cykelställ. Det fanns även en tanke utifrån att skateåkare ofta ”kikar” på varandra för att få tips, ideer, lösningar för att utveckla sitt eget åkande. 

Den visuella upplevelsen av videoverket förstärks av ljud från så kallade resonanshögtalare (”transducers”) som använder containerns stål- och glasväggar som högtalarmembran. Se filmen nedan.

Eftersom takhöjden i en container är låg och rummet litet vill man inte fylla mer yta än nödvändigt med stora teknikprylar. Vi ville begränsa oss till en projektor och löste behovet av att sprida projiceringen genom att montera en styrbar cirkelformad spegel framför linsen. Spegelns rörelser sprider projektionen över tre av väggarna och golvet, och programmeras med hjälp av medföljande programvara – som även används för att korrigera bildens geometri.

Vinsterna med att göra så här är att man inte behöver flera projektorer och avancerade multiprojektionssystem. Dessutom går det att få en ljusstark och högupplöst bild över en stor yta, samt att det kan vara användbart för att interaktivt accentuera olika delar i en utställningsmiljö.

Den styrbara spegeln testas i utställningsverkstadens mockup-version av containern. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Nackdelar och begränsningar vid andra tillämpningar kan vara det är svårt att få fokus överallt om avståndet till de olika projektionsytorna varierar för mycket. Det kan visserligen lösas med projektorer med motoriserad fokus, men den funktionen finns oftast bara på väldigt dyra projektorer. En annan nackdel är att givetvis inte går att projicera över alla omgivande ytor samtidigt.

Varje spegelposition kräver också att projektionens geometri korrigeras. Om projektionen, som i vårt fall, består av en följsam och kontinuerlig rörelse, så krävs det många korrigeringar för att ge ett bra intryck.

Den projektor vi använde visade sig ha relativt dålig svärta i bilden, det vill säga att projektorn ”läcker” ljus även när det ska vara helt svart. Det är ett vanligt fenomen och går oftast inte att hitta i specifikationerna (uppgett kontrastvärde stämmer ofta inte). I de flesta projektionssammanhang märks inte detta eftersom det finns omgivande ljus, men i vårt fall var det en helt mörklagd container och det blev en tydlig grå rektangel som rörde sig i rummet. Vi avhjälpte det med att sätta ett ND-filter (används av fotografer) framför projektorns lins, som sänkte projektorns allmänna ljusstyrka och förbättrade svärtan, samt att vi monterade fem meterlånga LED-ramper i taket som också styrdes för att skapa ett lokalt allmänljus kring där projektionen för tillfället befinner sig.

Kostnader för att visa videoverket med den här lösningen:

  • Projektor cirka 21 500 kronor.
  • Styrbar spegel med projektorhållare samt server med mjukvara, cirka 46 000 kronor.

Vill du veta mer om hur vi gjorde och våra erfarenheter från projektet? Du är alltid välkommen att kontakta oss! Mejla Oscar Engberg eller Jesper Cederlund.

Spegelns rörelser styrs med medföljande programvara. Foto: Karin Henriksson CC BY.

Blogg 7 – Tingens metod på Malmö museer och på Barsebäck

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Workshopen i Malmö är den sista av tre workshops med personal från samarbetsmuseerna. Alla tre har testat Tingens metod i olika utställningsprojekt: Tekniska museet i Stockholm i sin nya innovationsutställning och på Göteborgs stadsmuseum i en hyllningsutställning av Göteborgs 1900-tal. Malmö museer har industrihistoria och Barsebäck kärnkraftverk i fokus.

Museer består till stor del av sina (ibland komplexa) samlingar, insamlade av unika individer med varierande drivkrafter och som i olika tider gett röst åt olika berättelser. Att försöka få överblick över sina samlingar och förstå sin egen historia är något som många museer arbetar med idag. Boktitlar som ”Älskade Museum” (Fredrik Svanberg och Charlotte Hyltén-Cavallius, 2016) och museernas vårmöte 2019 med temat ”Älskade Museum. Kunskap, lust, samlingar”, bekräftar denna nygamla koncentration på självreflektion och självinsikt. Även de två workshopdagarna i Malmö startade med en genomgång av museets historia. Redan 1842 öppnade ett museum i Malmö som fokuserade på skånsk naturhistoria. 1891 byggdes ett nytt museum utifrån en politisk agenda att museet skulle vara ”ett folkets palats ägnat att främja arbetarbefolkningens så väl materiella och andliga bästa”. Idag består Malmö museer av en sammanslagning av museer med brokiga samlingar – ungefär en halv miljon föremål, och fyra miljoner fotografier och lika många arkeologiska fynd.

”NU RIVER VI BARSEBÄCK!”

Samling inför visning av Barsebäck kärnkraftverk. Arkitekterna bakom kraftverket var Urban Gille och Karl Gustaf Svensson. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

I Malmö testar museet Tingens metod i arbetet med sin kommande industrihistoriska utställning. Den gamla utställningen gav en skev bild av Malmö, bland annat för att det saknade kvinnor trots att fler kvinnor än män var sysselsatta inom industrin under 1900-talet. Museet planerar även att tillämpa Tingens metod på en samtidsdokumentation av Barsebäcks kärnkraftverk. Förra året påbörjade museet fotodokumentationen ”Nu river vi Barsebäck!” utförd av museifotografen Jenny Eliasson. Intresset för att dokumentera rivningen visade sig stort också hos andra museer i regionen men även hos Barsebäck Kraft AB. Tillsammans tar man nu nästa steg och genomför en gemensam fördjupad dokumentation, bland annat av de unika ljud som kraftverket genererar.

Som ett sätt att testa Tingens metod i samband med en samtidsdokumentation gav Anna Gullmark, samlingschef på Malmö museer, oss i en workshop uppdrag att undersöka Barsebäck utifrån ett antal rubriker – avveckling, energi, kontroll och säkerhet. Vi fick två frågor att förhålla oss till – vilka associationer framkallar rubrikerna och vem kan museet tala med för vidare information? På temat Avveckling associerade vi till orden: teknik, risk, ruin, tempel, avfall, ansvar, politik, naturskydd, arbetsmiljö, tristess och utopi/dystopi. Gruppen föreslog att man kan tala med tidigare personal, politiker, filosofer, ingenjörer, arkivarier, Riksarkivet, filmare, grannar (danskarna), samhällsplanerare och militärer för att få mer information.

Personalen på de tre museerna på visning av Barsebäck. Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Inför museernas Vårmöte 2019 nominerades ”Nu river vi Barsebäck!” till årets samtidsdokumentation av föreningen DOSS (Dokumentation av Samtida Sverige). Denna gång vann inte projektet, men dokumentationen har stor potential eftersom museerna på ett nyskapande sätt kommer att undersöka en plats och en byggnad som ett ting och testa Tingens metod i relation till metoder för samtidsdokumentation.

Foto: Jenny Eliasson, Malmö museer

Barsebäcks kärnkraftverk är det första i Sverige som avvecklas och rivs. På kraftverket finns många föremål som kan fotodokumenteras men inte sparas. Ungefär 6% av dem är radioaktiva vilket betyder att ca 37 000 ton material måste slutförvaras. Under sträng uppsikt av personal på kraftverket fick vi under en dag vandra genom det stora kraftverket. En unik upplevelse som snart inte längre kommer att vara möjlig. Under 2019 är det sista chansen för allmänheten att få en visning av kraftverket. 2020 börjar rivningen, 2028 kommer endast skalet vara kvar och 2030 ska hela siluetten vara borta. Platsen kommer sen användas till annat – ett naturrum vid havet, eller en sjöstad – men inga beslut är fattade.

 

TRE FÖRELÄSNINGAR

Till de två dagarna hade museet bjudit in tre personer att tala om sina relationer till föremål och samlingar; Maria Engberg, Gabriella Håkansson och Robert Willim.

Maria Engberg är universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik vid Malmö universitet. Genom att exemplifiera med projekten Stadsfabula, Living Archive och Finding Alberta talade Engberg om etiska utmaningar att arbeta med arkiv och föremål å ena sidan, och berättelser å andra sidan. Det kan bland annat vara problematiskt när olika intressenter använder digitala fotoarkiv –  till exempel material kopplat till ett kolonialt arv – och behandlar bilder och personer på bilderna ovärdigt, utan att reflektera över kontexten. Engberg menar att vi bör undersöka material som glömts och gömts och lyfta fram andra berättelser än de sedvanliga, men då behöver vi göra det med stor omsorg och empati.

Grunden till författaren Gabriella Håkansson författarskap är samlandet av ting och berättelser men även arkiv och platsers försvunna historia. Hon är intresserad av att undersöka kategoriseringar som underlag till vilken historia som lyfts fram. Just nu arbetar hon med i sista delen i sin historiska trilogi ”Aldermanns arvinge” som utspelar sig bland manliga sällskap i 1800-talets London, där hon återskapar försvunna historier om det queera London, och drogernas och de religiösa galningarnas London.  Hennes gestaltningar har gett upphov till termen (eller subkulturen) ”retrofili” – som handlar om att skapa ett begär till det förflutna.

Robert Willim vid institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet, berättar i sin föreläsning om två närmast fetischliknande vardagsföremål som är utgångspunkt för hans forskning och konstnärskap – en järnvägsspik och en porslinsisolator. Vad kan dessa föremål berätta? Willim menar att man kan relatera till spikens funktion och materialitet – rost och estetisering av äldre tillverkningsindustri, men även till händelser under andra världskriget (spiken satt i rälsen på ”dödens järnväg” mellan Hyrynsalmi och Kuusamo i Finland). Willim lyfter fram föremålens kopplingar till händelser, deras funktion och materialitet, men han lägger till ytterligare en dimension. Genom hans konstnärliga praktik och intervention laddas föremålen med ny kraft, associationer och mening.

Riksantikvarieämbetet har sedan augusti 2018 följt Tingens metod i Sverige. Det har blivit tydligt vilka styrkor som ligger i metoden, och då inte bara som ett sätt att undersöka samlingarna och veckla ut tingens många dimensioner, funktioner och relationer. Tingens metod verkar även vara en utmärk metod för de museer som vill utveckla sitt interna arbete mellan samlingar och publik verksamhet. Tre museers (ett länsmuseum, ett kommunalt museum och en stiftelse) samverkan under en längre tid med en gemensam metod som utgångspunkt har också inneburit att ett nätverk skapats med olika individer och funktioner som delar erfarenheter kring museernas roll i relation till samlingsförvaltning och tillgängliggörande av dem.

För oss på Riksantikvarieämbetet som följt projektet har metoden också pekat på utmaningar och problem som finns i museernas samlingsarbete – glapp i samlingarna, bristande proveniens och information om tingen som kan leda till osynliggörande och feltolkningar. Utmaningar kopplat till hur vi kan samla idag och i framtiden har också blivit tydliga. En fråga vi också ställt oss är vilket inflytande vi som medverkat under året har på de val som gjorts och kommer att göras i de tre utställningsproduktionerna och i samtidsdokumentationen i Malmö? Vad blir vårt avtryck och kommer dessa att synas i tingens ”metadata”.

Workshop på Malmö museer, 20 mars 2019. Foto: Helene Larsson Pousette

Nu kommer vi att samla våra intryck från museernas arbete och utvärdera konceptet ”att följa”. De tre museerna har sänt in en förnyad ansökan om utvecklingsstöd till Kulturrådet för att fortsätta projektet. Riksantikvarieämbetets interna utvärdering kommer att visa om vi även fortsättningsvis kommer att följa Tingens metod i Sverige under kommande år.

 

 

 

 

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

 

PROGRAM TINGENS METOD MALMÖ 20-21 MARS 2019  
Malmö Museer, Slottsholmen
12                     Gemensam lunch

13                     Välkommen
13.15               Malmö Museers samlingars tillkomst, Magnus Waldeborn, intendent, Malmö Museer.
13.30           Malmö Museers arbete med GLO och den nya industrihistoriska utställningen, Josefine Floberg, utställningschef, Malmö Museer.
13.45            ”Föremålens fabulerande: digitala medier och berättande” Maria Engberg, universitetslektor vid Institutionen för datavetenskap och medieteknik. Programansvarig för forskningsprogrammet Data Society, Malmö universitet
14.45                Workshop med fika
16.00                 ”Besatthet, skönhet och viljan att förändra”, Gabriella Håkansson, författare.
17.00                Mingel
18.00                Middag

21 mars            
Barsebäck
8.00                  Samling p-plats mittemot slottet, gemensam bussresa till Barsebäck
8.45                  Vi anländer på Barsebäck, liten fika
9.00                  ”Rost, minne och science fiction”, Robert Willim, bitr. professor, institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet
9.45-11.45       Inskrivning, visning Barsebäck
11.45-12.45     Workshop och lätt lunch