Kategori: Museer

Talande repliker

Egyptisk talande katt
Synskadad besökare undersöker en replik på en egyptisk katt på Manchester Museum. Foto: Sam Beath, Manchester Museum, CC BY.

Ömtåliga konstverk och artefakter ska hållas på avstånd från besökarnas kladdiga fingrar. Den ståndpunkten har gällt sedan mitten av artonhundratalet, och idag ställer sig nog de flesta, även besökarna, bakom den. Men med repliker kan museerna låta besökaren få ett annat förhållande till objektet. Och förutom en rikare förståelse för de människor som en gång hanterat originalet medför närkontakten också en större interaktion mellan besökarna.

Mycket av den publika verksamheten på ett museum går ut på att väcka döda föremål till liv. Att besjäla objekten med fakta och berättelser. Som besökare fascineras vi när föremålet och dess historiska användare framträder för vår inre blick, det talar till vår medkänsla och väcker förfäran och sympati. Men det kliar i fingrarna. Visst vill känna på den där renässansdräkten. Hur är den vävd? Hur känns den mot huden? Och det där medeltida svärdet – hur tungt är det egentligen? Läs mer

Olika besökare föredrar olika format

En av fokusgrupperna i full färd med att hantera originalföremål. Foto: MUSA, CC BY.
En av fokusgrupperna i full färd med att hantera originalföremål från the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY.

Hur påverkar förmedlingsformatet besökarens upplevelse och tolkning av ett föremål? Ger 3D-modellen av en cypriotisk parfymflaska från järnåldern besökaren en likvärdig insikt och känsla jämfört med att se det verkliga föremålet i en monter? Och hur samspelar de olika formaten? På University of St Andrews i Skottland beslöt man sig för att ta reda på hur det förhöll sig.

När Museum of University of St Andrews (MUSA) märkte att besökarna tenderade att se museets objekt mer som konst än som artefakter, ville man ändra på det. Risken att besökaren skulle gå miste om förståelse för de samhällen som nyttjade föremålen, föranledde museet att digitisera sina samlingar. Att med fotogrammetri konvertera de analoga objekten till 3D-modeller skulle ge museet möjligheten att införa viktig information om föremålen som kunde komplettera materialet och placera föremålen i sin rätta kontext, och därmed tillföra ett mervärde. Det skulle dessutom göra samlingarna mer tillgängliga.

Men för att vara säkra på att publiken verkligen skulle tolka föremålen annorlunda när de fick se dem som 3D-modeller på en dataskärm i stället för, som tidigare, i en glasmonter, satte man 2016 igång ett forskningsprojekt som skulle undersöka publikens reaktioner på det nya mediet. Projektet fick namnet Through A Glass Darkly och var ett samarbete mellan Rebecca Sweetman, Professor of Ancient History and Archaeology vid the School of Classics och MUSA. Objekten som konverterades till digitala 3D-modeller var ett antal föremål ur The Bridges Collection, en samling föremål från olika perioder i Cyperns historia, från bronsålder till bysantinsk tid.

The Bridges Collection finns naturligtvis på Sketchfab. Här en cypriotisk aryballos, det vill säga parfymflaska, från järnåldern.

Fyra olika förmedlingsformat

För att kunna göra en bra jämförelse med andra förmedlingsformat undersökte man beteendet hos 94 försökspersoner, indelade i nio fokusgrupper, som fick utforska föremålen på fyra olika sätt: glasmonter, taktil låda, 3D-modell och föremålshantering.

Professor Rebecca Sweetman med en av fokusgrupperna. Foto: MUSA, CC BY.
Professor Rebecca Sweetman med en av fokusgrupperna. Foto: MUSA, CC BY.

Projektet befolkade de nio grupperna med barn, studenter och vuxna, där några hade specialistkunskap medan andra bara hade ett allmänt intresse. Några var från universitetet, andra inte. Vissa av grupperna, till exempel arkeologistudenterna, gjordes homogena, medan andra grupper var mer blandade som exempelvis gruppen med allmänt intresserade.

3D-modeller lockar barn

Resultaten visade bland annat att olika grupper av besökare reagerar på och förhåller sig olika till olika typer av förmedlingsformat. Till exempel drogs barnen till 3D-modellerna som satte igång interaktion och diskussioner mellan deltagarna, medan vuxna blev mer upplivade, och lärde sig mer, när de fick hantera en riktig artefakt i föremålshanteringen.
– Vi upptäckte också att upplevelsen vid den taktila lådan fick försökspersonerna att gå tillbaka till montern för att försöka identifiera det riktiga objektet där, och deras förståelse av föremålen växte med varje förmedlingsformat, säger Alison Hadfield, Learning & Access Curator vid MUSA:s samlingsenhet och en av personerna bakom projektet.

En annan intressant erfarenhet var att arkeologi- och antropologistudenterna inte var särskilt imponerade av den taktila lådan, vilket förklarades av att de är vana att hantera verkliga objekt vid exempelvis utgrävningar, och kanske därför ser replikor som undermåliga kopior. Däremot tyckte de studenter som läste programmet Museums and Galleries väldigt mycket om samma station där de handgripligen fick försöka lista ut vad som dolde sig i lådan.

Forskningspotential

Anmärkningsvärt är också att det bara var arkeologi- och antropologistudenterna som till fullo utforskade och drog nytta av den extra kontextuella informationen som fanns på webbsidan med 3D-modellerna. Mindre förvånande är kanske att det var just denna grupp som också i störst utsträckning noterade forskningspotentialen hos det digitala 3D-mediet.

Här följer en kort sammanfattning av resultaten från undersökningen av de fyra förmedlingsformaten, men se gärna även föreläsningen med Alison Hadfield i filmklippet nedan.

Alison Hadfield, Learning and Access Curator, Museum of the University of St Andrews (MUSA) ‘Through the Glass Darkly Project’, föreläser vid Oxford University Museums & DLNET conference den 16 juni 2017, Digital Learning in Museums.

1. Monter
Originalföremål i glasmonter. Försökspersonerna tillbringade förhållandevis kort tid vid montern även om de allra flesta läste textskyltarna. Personerna pratade inte med varandra om objekten, utan utforskade materialet i enskildhet. En av lärdomarna var att objekten i en monter måste vara mer speciella eftersom publiken är medveten om att det är ett genomtänkt urval.

2. Taktil låda
Besökaren stoppar in händerna i en låda och känner på en replika utan att kunna se den. Den här varianten gav en blandad respons i gruppen beroende på ålder och förkunskap. Eftersom försökspersonerna inte såg föremålet, utan bara undersökte det med händerna, fokuserade de på form, vikt och textur. De tenderade också att associera till för dem bekanta föremål. Stationen väckte även en impuls att gå till montern för att se originalföremålet. Barn gillade denna variant, medan vuxna var mer tveksamma till att stoppa händerna i något okänt.

3. 3D-modeller
Interaktiv 3D-modell på datorskärm som besökaren kan vrida på och zooma i. Även denna variant gav en blandad respons beroende på ålder och förkunskap. Flest och mest diskussioner förekom i grupperna med barn, medan vuxna och studenter, föredrog att interagera med stationen i enskildhet och i tystnad. Några av kommentarerna från försökspersonerna handlade om att de var distanserade från materialet. Föremålet hade förlorat sin ”aura” och känsla av unikum. Studenter som studerade arkeologi och antropologi fick ut mest av denna station. De utnyttjade mediet fullt ut med all information som fanns på webbplatsen där 3D-modellen presenterades.

4. Föremålshantering
Besökaren får hantera originalföremålen. Detta var det populäraste alternativet bland vuxna. De tyckte om möjligheten att tolka föremålet med hjälp av flera sinnen vilket hjälpte dem att förstå både föremålets kontext och funktion. Alternativet framkallade entusiastiska reaktioner och mer interaktion mellan deltagarna. En känsla av kontakt med den historiska personen, tillverkaren, användaren eller ägaren av föremålet, var också en positiv effekt av att få hålla ett verkligt objekt i händerna.

Djupare kunskap

På MUSA arbetar man medvetet med att formge utställningarna som ett led i besökarnas lärande, men slutsatserna från projektet Through A Glass Darkly har medfört en djupare kunskap i hur olika typer av besökare tar till sig olika typer av förmedlingsformat. När museet nu planerar en stor ombyggnad och expansion tänker man in resultaten från undersökningen och betonar hur viktigt det är att identifiera målgruppen för utställningen, för att först därefter välja format som stödjer inlärningen för just den gruppen. Man har också tagit hänsyn till det faktum att den taktila lådan väckte en lust hos besökarna att ta reda på mer.

Alison Hadfield med ett av föremålen ur the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY
Alison Hadfield, Learning & Access Curator vid MUSA:s samlingsenhet, med ett av föremålen ur the Bridges Collection. Foto: MUSA, CC BY.

– I utställningssalarna ser vi exempelvis till att placera taktila upplevelser bredvid stationerna med digital media, säger Alison Hadfield, och fortsätter:
– Vi kommer också att utöka antalet tillfällen då besökaren får tillfälle att hantera originalföremål från samlingen.

Undersökningen ville som sagt också ta reda på om och hur förmedlingsformatet påverkade tolkningen av föremålen. Det visade sig vara mer troligt att föremålet bedömdes som konst när besökaren såg det i montern eller som 3D-modell på dataskärm. Men det var inte bara förmedlingsformatet som avgjorde om besökaren bedömde objekten som ett konstföremål eller som funktionella objekt, utan också föremålets utformning, exempelvis om det var utsmyckat eller inte.

Värdefullt för andra museer

Enligt de reaktioner som kommit in från andra institutioner, har någon liknande undersökning tidigare inte gjorts. Resultaten har visat sig vara värdefulla för andra museers framtida planering, och en viss förvåning kring att digital media saknar generell lockelse har kunnat läsas ut av responsen. Några museer avser också att i större grad erbjuda besökare taktila upplevelser och föremålshantering.

Slutsatser

Den slutsats man generellt kan dra av undersökningen är alltså att olika förmedlingsformat fungerar olika beroende på framförallt besökarens ålder och förkunskap. Och att en kombination av format ofta inverkar positivt på besökarens upplevelse. Vissa format uppmuntrar till diskussioner och interaktion mellan deltagarna, något som, åtminstone i Europa, är ovanligt vid traditionell presentation i monter.

Att det digitala i sig inte har någon generell inneboende attraktivitet visar undersökningen med all tydlighet. De digitala verktygen har inget egenvärde, men kan berika upplevelsen, åtminstone för vissa grupper.

Även om många svenska museer hanterar och visar likvärdiga föremål som i undersökningen, är The Bridges Collection långt ifrån representativ för alla museers samlingar och utställningar. Kanske skulle resultatet varit ett annat om samlingen bestod av artonhundratalsmålningar, galaklänningar eller leksaker från femtiotalet. Kanske inte.

LÄNKAR
Den fullständiga rapporten av undersökningen ska skickas till University Museums and Collections Journal (UMACJ) för publicering och kommer då ha titeln ”Material Culture as Art or Artefact: the Role of 3D Viewing in Museums”.University of St Andrews: https://www.st-andrews.ac.uk
MUSA: https://www.st-andrews.ac.uk/musa/
The Bridges Collection:
Wordpress: www.thebridgescollection.wordpress.com
Sketchfab: www.sketchfab.com/bridges
Facebook: www.facebook.com/bridgescollection/

 

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare

Vackra växter – dolda gifter

Föremål i samlingar kan innehålla skadliga ämnen. Ofta vare sig luktar eller syns dessa ämnen på ett föremål och hur vet man då om föremålet är säkert att hantera?

Det finns olika sätt att hantera dessa frågor. Antingen utgår man från att alla föremål ska behandlas på ett sådant sätt att ingen person kommer till skada oavsett om det förekommer  skadliga ämnen eller inte. Ett förebyggande sätt att arbeta med frågan, ”Better safe than sorry”.

Det finns även empirisk kunskap om vilka bekämpningsmedel som ofta har använts till vissa föremålsgrupper. Vad kan förväntas finnas i en viss samling.

Ett annat sätt är att göra analyser på föremål. En analys bevisar att just detta föremål innehåller ett visst ämne eller inte. Det är dock svårt att dra långtgående slutsatser om en hel samling utifrån en analys. En analys kan dock förstärka en misstanke om att ett föremål har rester av ohälsosamma ämnen, ja det var faktiskt så.

Kulturarvslaboratoriet på Riksantikvarieämbetet har under 2017 analyserat ett herbarieark och hittat rester av kvicksilver. Kvicksilver har ofta använts som bekämpningsmedel på herbarieark för att skydda växtdelar från skadedjur. Herbarieark kan till exempel vara märkta med ett ”S” som kan stå för ”Sublimat” det vill säga Kvicksilver(II)klorid. De kan även vara märkta med ”Hg”, ”Mercury”, ”Förgiftat” eller med en bild på en dödskalle.

Vid en analys med en µXRF kan man tydligt se om och var det finns kvicksilver på ett herbarieark. Ibland har växtdelarna doppats i en kvicksilverlösning och ibland har herbariearket penslats med kvicksilverlösning.

Här är två bilder på samma herbarieark. Den vänstra bilden visar herbariearket i dagsljus och den högra är en bild av en µXRF-analys, där höga koncentrationer av kvicksilver representeras av vitt i bilden. Analysen visar att herbariearket troligen har behandlats med kvicksilverklorid, både på pappret och på delar av själva växten. Foto: Kaj Thuresson. Riksantikvarieämbetet. CCBY.

I de fall man måste hantera ett herbarieark och är osäker på ifall det är behandlat med något bekämpningsmedel som till exempel kvicksilver, utgå alltid från att de är behandlade och använd alltid personlig skyddsutrustning. Läs mer om kvicksilver i samlingar i Riksantikvarieämbetet Vårda väl-bladet om kvicksilver, finns att ladda ner som PDF på www.raa.se/vardaval.

De bekämpningsmedel som har använts för att rädda föremål från skadedjur innebär även problem, för föremålen, för den personal som ska förvalta dem och för miljön. I dag är många av de bekämpningsmedel som har använts förbjudna inom EU.

Istället används en strategi som kallas IPM (Integrated Pest Management) eller samordnad skadedjurskontroll, för att undvika och begränsa användningen av bekämpningsmedel och för att skydda föremål mot skadedjursangrepp. Kom dock ihåg att det finns många länder utanför EU som fortfarande använder bekämpningsmedel i stor omfattning.

Som ett stöd i hur man kan arbeta med dessa frågor på museer eller andra ställen där samlingar förvaras har Riksantikvarieämbetet tagit fram en e-kurs om ohälsosamma ämnen i samlingar.

E-kursen om ohälsosamma ämnen i samlingar riktar sig särskilt till chefer med personalansvar men även till alla som arbetar i eller med samlingar som till exempel konservatorer, kuratorer, intendenter eller lokalvårdare. Den är även aktuell för alla som arbetar ideellt med samlingar, till exempel inom hembygdsrörelsen eller med de samlingar som kan finnas på skolor.

E-kursen visar exempel på vilka risker som kan finnas i samlingar och hur man hanterar dessa. De som genomfört e-kursen erbjuds sedan en plats på våra webbmöten för ytterligare diskussioner tillsammans med andra deltagare och experter.

Kursen har tagits fram av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Arbetsmiljöverket, Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet, Statens museer för världskultur och Medicinhistoriska museet vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Foto: Nedeljko Begenisic. Riksantikvarieämbetet. CCBY

För att gå kursen, registrera dig här: https://www.raa.se/2017/12/ga-en-e-kurs-om-ohalsosamma-amnen-i-samlingar/

Här finns även en länk till K-podd om gifter i samlingar.

 

 

 

Nu tar vi pulsen på museernas förmedling

Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève.
Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Enheten för digital förmedling på Riksantikvarieämbetet har i dagarna skickat ut en enkät som ingår i vår undersökning av hur svenska museer förmedlar sina samlingar, utställningar och annat innehåll via digitala metoder och kanaler. Syftet är att kartlägga vilka behov av stöd som finns på området, och bygga rätt underlag för prioriteringar inom vårt fortsatta arbete. Enkäten ska besvaras av alla som på ett eller annat sätt jobbar med innehåll och/eller tekniska lösningar inom ramen för museets digitala förmedling.

Har du inte fått enkäten? Hör av dig till Maria Logothetis (maria.logothetis@raa.se) eller Staffan Cederborg (staffan.cederborg@raa.se) så skickar vi länken till frågeformuläret. Sista svarsdag är 1 december 2017.

Ett museum står och faller inte med digitaliseringen. Graden av digitisering och kvaliteten på digital kunskap, medvetenhet och förmedling avgör inte museets existens. Ofta är det mer akuta och handfasta åtgärder, som till exempel att byta ut halogenlamporna eller att knåda fram en bra programserie till den senaste utställningen, som för dagen avgör om museet ska kunna locka publik.

Icke desto mindre är digitaliseringen en demokratifråga. Vilka har tillgång till konsten på Moderna museet eller traktorerna i Störlinge Lantbruks- & Motormuseum? Oavsett om hindret för att ta sig till ett museum är geografiskt eller funktionellt, finns det uppenbara fördelar för alla parter om både konstverk och traktorer görs mer tillgängliga. Och en av vägarna dit är digitisering och digitalisering.

Syftet med museernas digitisering, det vill säga konverteringen av data från analog till digital form, är inte bara att säkerställa ett hållbart bevarande av uppdaterbar information om föremål, miljöer och berättelser. En annan viktig orsak är att skapa förutsättningar för att tillgängliggöra, förmedla och sprida museernas innehåll. Emellertid handlar tillgänglighet och förmedling om många olika saker, till exempel:

  • Tid och rum. Informationen är tillgänglig över internet oberoende av var man sitter och vilken tid det är på dygnet.
  • Mängd. Information som annars inte visas i utställningarna kan tillgängliggöras digitalt – den största delen av många museers samlingar är dolda för allmänheten.
  • Applikationer. Informationen kan bearbetas och formges av museets personal eller tredjepartsutvecklare, i fysiska utställningar och i olika sammanhang på webben, i appar och i sociala kanaler.
  • Funktionsanpassning. Informationen kan anpassas till personer med olika funktionsnedsättningar eller särskilda behov, både genom att innehållet kompletteras och genom att använda rätt format och hårdvara.

I enkäten om förmedling på museer som gått ut till närmare 1 600 anställda på svenska museer, undersöker vi inte nivån av digitiserat material, utan fokuserar på steget efter, den digitala förmedlingen, det vill säga de tekniker och metoder som används för att tillgängliggöra, förmedla och sprida det digitala innehållet. I viss mån vill vi också gärna ta pulsen på museets förmåga att se digitaliseringen ur ett helhetsperspektiv och inte som en särfråga.

Med enkätsvaren, som också kompletteras med djupare intervjuer, hoppas vi kunna få en bild av hur integrerad den digitala medvetenheten och kunskapen är i museisverige samt vilka de största utmaningarna är, och på så sätt kunna anpassa vårt arbete efter det.

Staffan Cederborg jobbar som verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

Vad ska jag välja? – om material för samlingsförvaltning

Foto: Helen Simonsson/RAÄ CC-BY

Vad ska jag tänka på när jag väljer material till en monter? Vilka plaster är lämpliga att använda som förvaringsmaterial? Vardagen för en samlingsförvaltare på ett museum består av mängder av små och stora beslut. En del av dessa handlar om vård och skötsel av föremål och samlingar. Vilka material man väljer till inredning, montrar, packmaterial och förvaringsmaterial är exempel på sådana beslut, som många gånger inte är helt enkla. Som stöd finns nu två helt nya och faktaspäckade Vårda väl-blad om materialval för samlingsförvaltare.

Val av material görs förstås utifrån många olika egenskaper. Man kanske eftersträvar ett specifikt utseende, att materialet ska vara lättarbetat, att det ska vara inbrottssäkert, vibrationsdämpande eller underlätta tillgängligheten. Därtill spelar ekonomi och miljöfaktorer alltid in. Här fokuserar vi på frågor kring bevarandeaspekterna.

Vissa material som används för utställning, förvaring och packning kan orsaka skador på museiföremål. Skador kan uppkomma genom direktkontakt eller genom att materialet avger ämnen som påverkar luftkvaliteten i till exempel en monter. Material kan naturligtvis också repa och lämna avtryck på föremål eller över tid brytas ned så att det börjar damma. Vissa skador, som till exempel att papper blir sprött, kan ta lång tid innan de blir synliga för ögat. Andra, som korrosion av metallföremål, kan ske på några veckor.

Det första av de två nya Vårda väl-bladen heter: ”Material för utställning, förvaring och packning: allmänna utgångspunkter” och beskriver vad man ska tänka på rent allmänt när man väljer material. En viktig utgångspunkt är hur låg tid materialet ska användas, vilka museiföremål det ska användas till och hur klimatet ser ut. Metallföremål kan exempelvis ta skada av svavelinnehållande material som ull och silke. Många gånger förvärras skadeförloppet om luftfuktigheten är hög. Vissa material som till exempel bubbelplast, kan vara bra vid packning men bör inte användas för långtidsförvaring. Å andra sidan händer det lätt att föremål av olika skäl förblir ouppackade under lång tid. Ett tips som kan låta självklart men som är nog så viktigt är att hålla koll på föremålet och materialet och vara uppmärksam på om de förändras på något sätt. De kanske ändrar färg, form eller börjar lukta.

Det andra bladet: ”Material för utställning, förvaring och packning: vanliga material” beskriver olika typer av material som är vanliga inom samlingsförvaltning och vad man ska tänka på inom olika materialgrupper. En del material som till exempel glas och pulverlackerad metall, är relativt neutrala med liten risk för reaktioner mellan material och museiföremål. Samtidigt används materialen sällan enskilt utan kombineras med till exempel fogmassa eller ytbehandlingar, och då behöver man undersöka så att inte dessa avger skadliga ämnen. Vissa produkter kan även vara behandlade med flamskyddsmedel eller med medel mot mögelangrepp. Ofta får man vara frågvis när man har kontakt med tillverkaren eller leverantören för att få reda på så mycket som möjligt om produkten och om hur den är tillverkad och efterbehandlad.

Foto: Gabriella Ericson/RAÄ CC-BY

Fler råd och tips om förvaltning av museisamlingar

Vad betyder det att en textil är behandlad med flamskyddsmedel? Vilka föremål kan frysas för att förhindra att skadedjur tar sig in i magasinet och hur gör man? Hur mäter man ljus? Detta är några av alla frågor du kan få svar på i Riksantikvarieämbetets Vårda väl-blad.

Vårda väl är Riksantikvarieämbetets serie rådgivningsblad med praktiska råd och tips om vård och förvaltning av kulturarv. För dig som arbetar med förvaltning av samlingar på museer finns Vårda väl-blad om:

  • Arkeologiskt material (5 blad)
  • Textil (5 blad)
  • Material (5 blad)
  • Skadedjur (2 blad)
  • Klimat och ljus (5 blad)
  • Ohälsosamma ämnen i samlingar (13 blad)

Läs mer på Riksantikvarieämbetets webb där alla blad finns för fri nedladdning: www.raa.se/vardaval

Ska ni bygga magasin?

Hur ofta i ett arbetsliv får en museiperson vara med om att bygga ett nytt museum och nya magasin? Inte ofta. Därför gäller det för dem som tar sig an uppgiften att samla på sig kunskap och ta reda på hur andra gjort före dem – det finns inte många handböcker i ämnet. Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning genomförde 2016 en intervjuundersökning med flera museer som under de senaste tio-femton åren har byggt nya magasin eller anpassat befintliga byggnader till ändamålet. Vilka erfarenheter kan de dela med sig av?

Så här gjorde vi

Ibland hör museifolk av sig till Riksantikvarieämbetet för att ställa frågor kring nybyggnad eller ombyggnad av magasin. Behovet av nya lokaler är stort på många håll. Det visar bland annat en rapport från Riksutställningar (2016) om länsmuseernas situation. För att skaffa oss en överblick över hur museer lyckats med att bygga och bygga om magasin, vände vi oss till åtta museer runt om i Sverige som håller på att bygga eller har byggt magasin. Vi ringde och pratade med projektledare och i några fall hälsade vi på och gjorde intervjun på plats.

Framgångsfaktor nummer ett – prata med andra!

De allra flesta vi intervjuade framhöll hur viktigt det var att besöka och prata med andra museer som själva byggt magasin. De hade gjort studiebesök, fått tips på sakkunniga och även fått låna upphandlingsunderlag som gjort stor nytta. Ett museum hade fått hjälp av kommunens upphandlingsenhet och ett annat samarbetat utmärkt med det lokala näringslivet som dessutom gått in och sponsrat.

Börja i tid! var ett annat råd. Allt för många processer har tidsfrister som måste hållas, inte minst att ansöka om pengar. Budgetår kan ställa till problem eftersom pengar inte alltid kan överföras till nästa år, men det kan undvikas, i alla fall för vissa museer, genom att medel fonderas till framtida magasinsbyggande. Ett museum hade fått EU-bidrag via den regionala fonden och även Postkodlotteriet hade bidragit med medel.

Bilden föreställer arkitekternas vision av det nya magasinet på Sörmlands museum. Vi ser besökare med skyddsrockar och plastsockar på fötterna i en stor lokal med mezzanin. Föremål finns överallt: cyklar, tavlor, kläder.
Så här kan Sörmlands nya museums stora ”Berättande magasin” komma att se ut när det är klart hösten 2018. Illustrationer: Carlstedt Ark och Urbio.

Klimat och energi

I frågan om klimat i magasinen och energiförbrukning för klimatkontrollen, varierade svaren rejält. Ett par magasin var byggda enligt det så kallade Zephyr-konceptet som går ut på att hålla ett stabilt klimat utan stor energiförbrukning. Sådan passiv klimatkontroll fanns med i de ekonomiska ramarna för att just begränsa kostnaderna. Sedan fanns museer som förvisso varit med och ställt krav på klimat och inredning, men som hyr magasinen till fast pris – där spelade energiförbrukningen ingen roll eftersom den inte syntes i räkenskaperna.

Inget museum hade permanenta arbetsplatser i magasinen. Det ger bättre förutsättningar för ett klimat som är anpassat för samlingarna, inte personalen. Hälften av museerna ville emellertid kunna visa sina magasin för besökare; en viss anpassning till komfortklimat var därför angeläget.

Magasinsinredning

Det visade sig att det var lättare sagt än gjort att beställa inredning till magasin. Det existerar ingen konsultbransch inom området, museerna blir mer eller mindre utlämnade till försäljare som marknadsför sina egna produkter. Några av respondenterna insåg i efterhand att de borde tänkt annorlunda med tanke på bland annat enklare åtkomst och hissbord. Det var svårt eller omöjligt att ändra när inredningen väl fanns på plats.

Bra och tåliga golv var också en utmaning för flera. Ett museum fick bittert erfara att epoxygolv på asfaltsmassa inte fungerar. Flera museer valde slipade betonggolv, de som var oroliga för att betongen skulle generera damm valde ytbehandling i tillägg.

Bilden visar en stor kartong i ett museimagasin. Kartongen är ganska smutsig och skitig. På den hänger en lapp med texten "Denna kartong är ett museiföremål från år 1950".
Ordning och reda på Malmö museers magasin. Foto: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, CC BY.

Framtiden går i riskanalysens tecken

Samtliga tillfrågade museer hade lagt stor vikt vid säkerheten. Alla hade till exempel brandalarm direktkopplat till räddningstjänsten. Några hade magasin med automatiskt släcksystem (alltså sprinkler) men de som inte hade det tycktes ha gjort en grundlig riskanalys innan de tog ställning. Just vikten av riskanalys uppmärksammas allt mer inom kulturvården, till exempel inom vård- och underhållsplanering.  Däremot hade långt ifrån alla färdiga katastrof- och restvärdesplaner, något som inte är ovanligt i Museisverige (se bland annat inslaget om katastrofplanering på SVT Nyheter). Vad ska till för att museerna ska göra prioriteringslistor och evakueringsplaner?

Förstudien visade också att många museer på 90-talet fått besök av radarparet Monika Fjæstad och Jan Holmberg. Monika arbetade då på Riksantikvarieämbetet och Jan var konsult. De arbetade under fyra år med att inventera museimagasin i hela landet – ungefär hälften av alla museer fick besök av dem. Flera av dem vi intervjuade nämnde den hjälp de fått av Monika och Jan, goda råd som de hade följt och som de nu är glada för. Detta sätter fingret på en av våra slutsatser – det saknas oberoende konsulter som kan ge råd till museer och arkiv utan att samtidigt vilja sälja en produkt.

Nu fortsätter vi arbetet med magasinstemat på Samlingsforum som i år äger rum den 22-23 november i Lund. Välkommen till Samlingsforum 2017 med temat magasin – nyckel till historia och framtid http://www.raa.se/aktuellt/kalenderhandelser/samlingsforum-2017/.

Tusen tack till de museer som lade ner tid på att besvara våra frågor!

Lisa Nilsen, lisa.nilsen@raa.se, 08-5191 8556

Har museet beredskap för det som inte får hända?

Om vikten att vara medveten om riskerna och ha en katastrofplan på museet.

Polisavspärrning vid byggnadsminnet Muramaris, Gotland efter branden 2013.

Under de gångna åren har det skett flera uppmärksammade bränder i museer och kulturhistoriska byggnader. I januari i år inträffade en brand på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Lyckligtvis skadades varken människor eller museiföremål i den branden. Att konsekvenserna blev förhållandevis små beror på att museet hade arbetat med att förebygga bränder och skador till följd av brand.

Bränder i museer inträffar lyckligtvis inte så ofta, men när de väl händer är risken för katastrofala följder stor. Av den anledningen är det inte så många museer som har erfarenheter av att hantera dessa skador och desto viktigare att lära sig av drabbade museers erfarenheter.

Något som däremot är relativt vanligt på museerna är vattenskador. I en enkätundersökning som Riksantikvarieämbetet genomförde under 2016 hade drygt hälften av de museer som svarade drabbats av någon form av översvämningsincident eller vattenskada under de senaste två åren. Inträngande vatten i byggnaden, ofta i samband med skyfall, är en vanlig orsak till vattenskador. Läckande rör och element orsakar också skador. Även om samlingarna inte kommer till skada, innebär vattenskador att mycket resurser går åt till akutinsatser som omflyttningar och upptorkning. Med ett bra förebyggande arbete som underhåll av byggnader, regelbunden tillsyn, fuktlarm och rutiner som att inte förvara samlingar på golvet, kan man undvika många vattenskador och minimera skador på samlingarna.

Brand och vattenskador kan, liksom stöld och vandalism orsaka stora skador och förluster på kort tid. Andra förlopp är långsamma men kan byggas upp till stora skador över tid. Förhöjd luftfuktighet kan som bekant leda till mögeltillväxt vilket kan kräva nog så besvärliga och kostsamma arbetsinsatser för sanering och konservering. Med bra rutiner för klimatkontroll och tillsyn kan man i många fall förhindra att mögel får fäste och upptäcka det tidigt så att skadorna inte hinner bli alltför stora.

Att vara förberedd

Hur kan man då förbereda sig på ovälkomna överraskningar? Man bör till att börja med se över vilka risker man har som hotar museets samling och byggnader och vad kan de får för konsekvenser. Det vill säga, man gör en risk- och sårbarhetsanalys. Med hjälp av risk- och sårbarhetsanalysen tar man fram en plan för hur man förebygger och hanterar riskerna. Vad ska göras och vem gör vad? Det är även viktigt att ha ett samarbete med andra aktörer som räddningstjänst, polis och restvärdeledare, eftersom de ofta är först på plats vid till exempel en brand. De behöver tydliga instruktioner om vad som är viktigt för museet i form av bland annat prioriteringslistor. De behöver också information om exempelvis hur man tar sig in i museet, var elcentralen finns och var det förekommer giftiga ämnen. Detta ska vara förberett och kommunicerat innan en incident sker.

Enligt en undersökning som Kulturnyheterna gjorde med 30 större museer har bara knappt hälften en katastrofplan för samlingarna. Det är dags att ändra på det nu.

Riksantikvarieämbetet gav 2009 ut Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning. Den har uppdaterats kontinuerligt sedan dess. Nu finns den även att beställa som print on demand. Läs mer på www.raa.se/rvr.

Vi söker pilotmuseer för projekt om risk- och sårbarhetsanalys

Under 2017 kommer Riksantikvarieämbetet att testa en vägledning för risk- och sårbarhetsanalyser för museer som har getts ut av Kulturrådet i Norge. Syftet är att ta reda på om vägledningen är användbar för svenska museer, om den behöver kompletteras samt att samla erfarenheter och goda exempel som kan spridas till andra museer. Planen är att översätta vägledningen till svenska och göra den tillgänglig som stöd för museerna i Sverige.

Är ditt museum i färd med att göra en risk- och sårbarhetsanalys för samlingarna? Vill ni vara med och testa den norska vägledningen tillsammans med oss? Hör i så fall av dig till:

Erika Hedhammare erika.hedhammar@raa.se 08-5191 8373

Gabriella Ericson gabriella.ericson@raa.se 08-5191 8575

Läs mer om riskhantering för museer

Den norska vägledningen: Risiko- og sårbarhetsanalyse Veiledning Risiko- og sårbarhetsanalyse (ROS-analyse) i norske museer 

ICCROM, CCI och RCE har tagit fram manualen ”The ABC Method – A risk mangement approach to the preservation of cultural heritage” för att främja arbetet med riskhantering inom kulturvården. Denna bygger på standarden ”Riskhantering–Principer och riktlinjer (ISO 31000:2009). Manualen är ett resultat av ett samarbetsprojekt 2006-2012 där man ville införa riskhantering som arbetssätt inom kulturvårdarbete.

Läs manualen här: The ABC Method, A risk management approach to the preservation of cultural heritage.

En nysläppt rapport om katastrofberedskap för museer hittar du här: A Guide to Risk Management of Cultural Heritage

Vad gömmer sig i samlingen, del två.

Vårda väl-blad är Riksantikvarieämbetets serie med enkla, digitala rådgivningsblad, som rör vården av kulturarvet.

Museisamlingar uppvisar en stor variation av föremål, varav en del innehåller ämnen som kan vara ohälsosamma. Det kan röra sig om giftiga pigment, kvicksilver, bly, asbest eller rester av bekämpningsmedel samt ämnen som kan medföra risk för brand eller explosion. Att dessa ohälsosamma ämnen i de flesta fall inte heller är direkt synliga för ögat kräver stor kunskap hos den som hanterar en samling. Även andra yrkesgrupper kan komma i kontakt med dessa ämnen, som till exempel städpersonal.

För att främja en säker förvaltning av föremålen och samtidigt ha en arbetsplats som är säker för personal och besökare finns nu en serie med 13 Vårda väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar att ladda ner på Riksantikvarieämbetets hemsida:  www.raa.se/vardaval

Dessa beskriver varför ett ämne är ohälsosamt, hur man ska hantera föremålen och hur man bäst skyddar sig. De beskriver också vilka samlingar som kan beröras och hur man ska förhålla sig till detta. Det finns även hänvisningar till andra källor, till exempel Arbetsmiljöverket, som har information om regler kring arbetsmiljön.

Följande Vårda Väl-blad om ohälsosamma ämnen i samlingar finns nu tillgängliga för alla i Samla:

  • Kemiska hälsorisker inom kulturvården – hur skyddar vi oss?
  • Märkning av giftiga föremål i samlingar
  • Kvicksilver i samlingar
  • Arsenik i samlingar
  • Naftalen i samlingar
  • Silikagel i samlingar
  • Bekämpningsmedel i samlingar
  • Diatomacéjord i samlingar
  • Asbest i samlingar
  • Bly i samlingar
  • DDT i samlingar
  • Lindan i samlingar
  • Pentaklorfenol i samlingar

Rådgivningsbladen utgör en del av Riksantikvarieämbetets arbete inom miljömålet giftfri miljö.

Riksantikvarieämbetet har under 2016 också, med hjälp av FoU-medel och tillsammans med representanter från flera museer samt Arbetsmiljöverket, utvecklat en online-utbildning riktad till personer med arbetsmiljöansvar på sin arbetsplats. Denna utbildning kommer att göras tillgänglig för alla under 2017. Mer information kommer.

Utbildningen är delvis utformat som ett spel.

Kontakt:

Carola Häggström, carola.haggstrom@raa.se (Vårda Väl-bladen)

Kaj Thuresson, kaj.thuresson@raa.se (Utbildningen)

Foto: Riksantikvarieämbetet (CCBY)